Ateljé Gebbe
Naturlig Dagbok år 2000
19 mars 2000
Mot kvällen åker jag en sväng ner till Tåkernstugan vid Renstad. Härlig solnedgång - det känns att värmen är på väg. Våren skall göra sitt riktiga intåg imorgon!
Jag hugger upp några av björkvedsklabbarna. Det är så varmt att jag jobbar bäst i skjortärmarna, västen får hänga på trappräcket. Hela tiden ljuder gåskackel i luften. Höstvetefältet mot Gottorp är fullt av betande sädgäss, men mest hörs förstås grågåsparen, som skrikande drar runt för att markera revir, medan enstaka tranflockar sträcker längs sjön - tysta idag för ovanlighets skull.
Den första rördrommen för året bölar från vassen mot Holmen till, och viporna brummar över maden.
Ilze och Lars spanar på gåsflockarna från Ramstadbron. Jag stannar för en kort pratstund.
Häromdagen såg Lars ett vildsvin vid sjön, berättar han. Det bekräftar våra tidigare misstankar att vildsvinen definitivt har intagit Tåkern. Det var förresten Ilze, som redan för ett par år sedan upptäckte de första spåren borta i Glänås strandskog.
Det blir en kort visit vid stugan idag. När jag vattnat min spanska mistel och mina två änglatrumpeter, som står på vinterförvaring, drar jag hemåt längs grusvägar som redan börjar vårdamma. Små sällskap av rådjur ligger här och var i stubben och idisslar rofyllt.
Två hanar av blå kärrhök, ultramarinfärgade mot den apelsinfärgade kvällshimlen över Ombergs spännbåge, dansar om varandra i luftcirkus, medan sydvästen förflyttar dem ner mot sjön. Vilken härlig vårkväll!
20 mars 2000
Vårdagjämning. Och full vår. På eftermiddagen är det nästan femton grader varmt.
Janne hämtar mig i ateljén och tillsammans åker vi en sväng över Omberg. Det är skönt att andas riktig vårluft för första gången. Vintern skakas bort och det ger en befriad känsla.
Vi åker längs sjövägen på Ombergs västra sida, norrut genom ridåer av ljus och skugga. Sydvästen friskar i rätt bra, men det är ändå varmt. Det går en ganska hög, grön sjö på Vättern och vågorna bryter i glittrande stänk längs strandklipporna.
Det är gott om citronfjärilar; endast hanar, och alla sitter de med jämna mellanrum längs vägen och vänder bredsidan mot solen för att tillgodogöra sig den första viktiga vårvärmen. De ser fräscha ut, inte så urblekta som de kan te sig efter en hård vinter.
En vinbärsfucks ser vi också och över vägen framför bilen kryper en hårig larv av tigerspinnare. Här och där glittrar det blått av årets först utslagna blåsippor och lyser gör det även om tussilagons små gula solkransar.
Svartmesarna sjunger - nu är det äntligen vår igen!
22 mars 2000
Vi tog en sväng längs gamla E4 till fiket i Väderstad idag Lars F och jag. Det blev en kopp kaffe och en semla med mycket mandelmassa i.
Sen blev det hemväg längs Tåkerns sydsida ända bort till Väversunda. Det var den intensiva lärksången och det ljudliga vipspelet, som drog oss vidare. Solen sken också idag och vinden friskade som vanligt i från sydväst. Det blev en ljuvlig och välbehövlig vårresa i alla aspekter.
Vid Holmens svarta jordar hade en rejäl flock, kanske hundra bofinkar anlänt. Vi såg också den första bruna kärrhökhanen vingla i soldiset långt ute över Väversundavassen och längs strändernas blåa bårder hade skrattmåsarna börjat bygga upp säsongens nya ljudkuliss. Vårens alla aktörer strömmar till i god ordning!
24 mars 2000
När solen kom fram idag på eftermiddagen, blev det sädesärlevarmt. När som helst nu kommer hon att trippa vid någon sjökant. Men hemma i trädgården dröjer det nog ytterligare ungefär två veckor.
Idag kom den första humledrottningen på besök i de gula krokusarna. Tungt klättrade hon runt i de varmt doftande håligheterna på jakt efter nödvändig energi.
Blåmesen har tagit holken i körsbärsträdet i besittning. Han sitter där säkert ett par timmar om dagen och markerar sin äganderätt. Det blev lite kamp först med en pilfink, men nu har denne satt sig på taket till en annan holk för att tjippande tala om, att den platsen är hans
Det kommer dock att dröja minst en månad innan pilfinkarna verkligen kommer till skott. De är senare än gråsparvarna, som när som helst börjar släpa bråte till boplatserna ovanför hängrännan.
25 mars 2000
Mot eftermiddagen drev mig längtan efter ro och naturnärhet ner mot stugan vid Tåkern trots en tung förkylning.
Det blev lite vedhuggning med gåskackel och tranrop som ackompanjemang.
Två enkelbeckasiner skrämde jag upp, när jag vandrade över maderna, då vedhuggningen var färdig för dagen. Snart nog började en av dem att spela för första gången.
Jag gick ner mot båtplatsen. Rördrommarna som redan blivit många, avlöste varandra långt där ute över vasslanden och en vattenrall grymtade ganska nära.
Ute från Renstad kanal hörde jag sothönskackel och skrik från en gråhakedopping.
Och bofinkarna i trädgårdens knoppande almar trögade fram sina första vårstrofer.
27 mars 2000
Det lider mot kväll nu.
Sommartiden gör att det fortfarande är ljust fastän klockan är halv åtta. Då solvärmen avtar blir kvällen allt bitigare, framför allt som nordostvinden, snövinden, ligger hårt på.
Morgonen bjöd på en chock större än väntad; Två decimeter nysnö och virvlande vintervind med sträng drivbildning över slättlanden mot Omberg och Tåkern.
Tänk att det alltid måste vara så. Så snart längtan och känning av vår blir för stor, slår vintern tillbaka och driver oss hårdhänt in den bistra verklighetens grepp. Varje år samma sak. Man vet och befarar, men vägrar förstå.
Flockar av starar drog in i samhället under förmiddagen. De satt som svarta mogna frukter uppe i de höga almarna, gungande och fläktande.
Det blev att snabbt sätta ut det till sommarförvaring redan inställda fågelbordet. Som tur var hade vintern inte tullat speciellt hårt på förrådet av solrosfrö och veterens. En påse gamla kokosflingor och fjolårets frysta vinbär kom också väl till pass.
Blåmesarna och talgoxarna var först på plats tillsammans med en otroligt svart koltrast.
Äpplen!
Det får bli de dyrt inköpta tills vidare.
Till förmiddagskaffet fanns bofinkarna på plats och koltrasten var fortfarande kvar.
Det blev ändå inte lika illa som jag fruktat eller kanske egoistiskt hoppats. Ingen stor anstormning. Jag vet, att det finns barmark endast någon mil norröver. Enligt SMHI ligger Ombergsbygden precis på kanten där snöfallet vände söderut igen.
Fåglarna klarar sig nog i år också.
Om ett par dagar skall det bli varmt igen. Och ute på de öppna fälten har vinden sopat rent och den svarta mullen har sugit värme ur solen och tinat fram i stora mörka sjok, där sånglärkor, tofsvipor och skrattmåsar nog skall finna lite föda. Värre är det säkert söderut - ner mot Småland - där skogen binder snön tätare omkring sig.
Men nu är det kväll
Solnedgången lyser röd på grannens husgavel och koltrasten är tillbaka vid äpplena. Han hugger intensivt några minuter, sitter sedan och kurar för att smälta bitarna och ser då ut som ett svart klot med skaft. Men den gula snett uppåtriktade näbben pendlar hela tiden i sidled. Han är medveten om faran att sitta där som väl synlig kontrast-koltrast i allt det bländvita.
29 mars 2000
Ännu är det kallt. I natt säkert minus 10 grader. Men dagtid bränner solen i lä och mejar snabbt bort lager efter lager av snön som flyter iväg i läckra rännilar; och kvar blir endast smutsiga rester.
Idag vid fågelbordet var det två koltrasthanar som faktiskt kunde samsas bara någon meter från varandra. Men de blev istället bryskt bortmotade av starar bägge två.
Och minsann kom där plötsligt vårens första rödhake snabbt och nervöst rännande längs backen och plockade i sig kokosflingor. Härligt! Järnsparvarna lyser emellertid fortfarande med sin frånvaro. Konstigt! De borde väl ha kommit!?
Då och då dimper turkduvor ner vid fågelbordet. Just nu sitter ett gäng på tio stycken i en pil i grannträdgården. En vacker liten flock som hela tiden håller noggrann koll på var maten finns rikligast just för tillfället.
31 mars 2000
Idag på eftermiddagen ringde man från lokala polismyndigheten här i Ödeshög och önskade min hjälp med att leta efter och ta hand om en "skadad örn" som satt på viltstängslet längs E4vid Ödeshög. Vi var ute och letade en timme men hittade ingenting - som tur var.
Det var troligen en ormvråk som satt där med hängande vingar och sökte byte, får man hoppas, det enda vi såg var nämligen just en ormvråk på spaning i aktuella det området.
Men man vet aldrig. Det är bra att människor är observanta och intresserade och sådant skall man ta på allvar! Jag har hjälpt till vid åtskilliga tillfällen genom årens lopp i bygden, då det rört sig om spelgalna, arga tjädertuppar, svanar, vråkar, fiskmåsar och faktiskt en gång en söndertrasad ung kungsörn.
Och det kanske mest tragiska är väl alla dessa berguvar som jag och andra varit tvungna att skicka vidare i paket till Riksmuseum. Bara vid Rv50 förbi Alvastra rör det sig om 5 uvar de senaste tio åren och faktiskt 4 stycken de sista tre. Samt minst två på gamla E4 vid Ödeshög. Inget vidare!
Och när jag igår åkte hem efter en kort visit i Stockholm räknade jag inte mindre än 4 stycken ugglor (troligen: tre kattugglor och en hornuggla) som låg massakrerade mellan Södertälje och Nyköping. Och noterbart är ju då att detta var vad jag såg i ett av två körfält med 110km/h hastighet i tät eftermiddagstrafik och fåglar som säkerligen dött endast under senaste natten och blivit liggande vid själva vägkanten. Vilket mörkertal finns inte här!!
Ja, det är fruktansvärt vilken åderlåtning som trafiken står för i naturen.
4 april 2000
Vårdag varannan dag.
Jag har ärende till Motala och åker hemvägen snett ner mot östra Tåkern till Väderstad och längs sydsidan av sjön till Ödeshög igen.
Det börjar bra. Redan på väg till bilen flyger mina första hämplingar för året över samhället. De kvittrar glatt, om det nu är okey att lägga sådan mänskliga aspekter på det hela - jovisst är det - det är för mig, och just nu, som de kvillrar över av glädje att åter vara tillbaka.
När jag lämnar Vadstena söderöver, strax innan golfbanan, överraskar mig två stycken stenskvättor. De är verkligen tidiga. Normalt brukar de vara här i mitten av april. Min bil skrämmer upp dem från vägrenen och de studsar iväg tätt över marken med den vita övergumpen blinkande som en fyr mot den fuktmörka jorden. Vilken härlig känsla.
Vid Åsen möter jag Bengt Ar. som rapportera om sädesärla. Javisst ja, det är ju den fjärde april; Den självklara medelankomstdagen för sädesärla i Tåkernbygden enligt min subjektiva bedömning. Hoppas den visar sig för mig också. Sädesärlan är ju det verkligt adekvata vårtecknet!
Strax därpå, vid Ramstadbron, möter jag Lars N. som också han, har sädesärla noterat. Fem exemplar på favoritplatsen - skären vid Hästholmen vid Vätterkanten. Nu är det väl själva sjutton också. Men det är klart, jag kan ju kontra med stenskvätta!
Men så vid Lövängsborg vid Väversunda, Tåkern, är det dags också för mig.
Den första sädesärlan flyger tjippande över när jag står och spanar ut över maden från tornet.
6 april 2000
Stora flockar av ringduvor drar runt över slätten och slår ner i stora förband på de åkrar som just har blivit sådda. Vårbruket är verkligen i full gång. Traktorena förföljs av moln av skrattmåsar och fiskmåsar, viporna vinglar runt och lärkorna är upphängda högt i det blåaste.
Nu är det trasttid. Överallt hörs de första koltrastarnas trevande sång och Ödeshög har återintagits av alla sina snattrande björktrastar. Hur skulle man kunna tycka illa om det?!
Under dagen ringer Inger D. och meddelar mig att en stor flock tranor rastar på åkrarna öster om byn. Men, jag har tyvärr inte tid att åka ut och titta på dem. En vernissage står för dörren. Senare på kvällen ringer hon igen och berättar att de plötsligt lyfte och drog norröver mitt på dagen. Det var givetvis perfekt sträckväder.
Alla är engagerade. Det är vårtider!
8 april 2000
Jag har vernissage på Cloetta konstförening i Ljungsbro. Alltså tar jag E4 norrut mot Linköping vid middagstid. Vid Mantorp alldeles intill motorbanan ligger två nyöverkörda hornugglor inte mer än 500 hundra meter från varandra; ett häckande par helt utraderat! Jag tänker igen på det " svinn", som jag funderade över för blott några dagar sedan.
Tillbaka igen efter redan en dryg timme. Jag har gjort nödvändig och godkänd representation för att nu ta vid med födelsedagsfirandet av en av mina döttrar. Fest med tillhörande stoj och premiärboule på eftermiddagen, sedan längtar jag efter frisk luft och tystnad och vänder vid åttatiden på kvällen näsan ner mot Holaveden, som ju tar vid alldeles vid Ödeshögs södra utkanter.
Månen är nästan ny och stiger mot en rodnande himmel. Sirius blänker medan Venus sänker sig ner mot skogskanten. I norr tonar Ombergs fond blått och kulisslikt utan djup. Men jag kör åt andra hållet - över E4:an ner mot Renemos lockande skogar.
Jag kör undan en liten bit in på skogsvägen som jag brukar och kliver andäktigt ut i den svala kvällsluften i en alldeles vindstilla storskog.
...
Här längs skogsvägen låg vildskogen bara för några år sedan alldeles orörd. Här hade jag flera tjädermöten, grusplockande hönor längs vägen och spelande tuppar alldeles intill. Jag kan fortfarande minnas vingarnas släpspår i den blå vårvintersnön.
Jag minns mötet jag hade med en älgko och hennes kalv i överraskningens ögonblick när jag kom gående tyst och mot vinden. De stod och drog av topparna på sälgbuskar och kastade sig iväg med ögonvitor lysande av skygghet och skräck så nära intill att deras fräna doft stack i mina näsborrar.
Lite längre ner mot ån som porlar under den gamla körbron som leder förbi den stora linden över den igenvuxna och delvis granplanterade lyckan med den gamla torpruinen, hittade jag utterspillning på en sten. I en filmburk med stängt lock förvarar jag den fortfarande och kan då och då ta en sniff när så behövs för upplevandet av äkta vildmark; violdoftande myskessans av kolossalformat. Ja, den går verkligen inte av för hackor - det är med ängslig förväntan man gläntar på locket och doftchocken är fortfarande lika stark.
Det var här i skogen som vi hittade flera tallar ringade av tretåig hackspett. Och endast för tre vårar sedan påträffade jag en ny tretåhackad tallstam alldeles färsk, när jag hade ornitologbesök från England. Vi skulle ut i storskogen för att uppleva bl a tjäderspel, men våren blev extra nyckfull just då. Det var påsk och april och vintern slog tillbaka med full styrka - minus tio grader och så långt från vårkänslor som vi kunde komma. Vi hade tofsmes i alla fall och så den där tretåmärkta tallstammen. Så där blir det nästan alltid när man vill visa något extra.
Men, nu är det den 8 april 2000 och jag slår försiktigt igen bildörren efter mig för att inte förorsaka för stort ingrepp i den rådande tystnaden.
Direkt möter mig trastsången. Koltrastar och taltrastar sjunger ikapp och nere mot kärret hörs rödvingetrastar. Rödhakarna sirlar inne från de dunkla tätningarna och en större hackspett trummar från en torraka.
Och visst! Där hörs också sparvugglan. Visslingen anas, stiger och sjunker i styrka - säkert 400 meter avlägset.
Jag vandrar rofyllt och njutande fram längs den nya hyggeskanten. Ljuset har ökat men tjädrarna är borta sen några år. Mitt i skogen är jag men hör ändå plötsligt rördromstutanden bortom skogskanten. Aha, renemohanen är på plats i år igen.
Jag vandrar ner över träbron, spanar efter utterspår, sneglar upp mot den praktfulla lindens silhuettkrona och genar över den gamla igenlagda åkern med tät och yvig unggranskog.
Två rävar går genom skogen framför mig och skäller astmatiskt i duett. Den ene, den som går främst, tror jag, har ett utdraget skall nästan som en råbocks men ljusare förstås, ibland nästan spädbarnslikt, medan den som kommer efter svarar med ett hackande nästan skrattande läte.
rördrommen hörs nära nu och den sista biten går jag nerför genom den hässlebevuxna gamla betesmarken mot kärrkanten. Där ute i den fjolårsgula vassen står han hulkande, framåtlutad i spelställning, det vet jag fastän jag inte kan se honom, och spelar för en presumtiv, förbisträckande hona i stjärnhimlen där ovanför under nattens mörka timmar. Hoppas han har tur i år också. Det kan ju inte vara lätt att konkurrera med Tåkerns troligen ganska lättraggade vasslandskap.
I den absolut vindstilla kvällsskymningen ger vattenstråken en perfekt spegelbild av vass, starr, trädkronor och aftonglans. En härlig fond till vattenrallarnas subtila huttande och explosiva grisgrymt.
När jag vänder hemåt har mörkret omärkligt men stadigt smugit sig på. Trastsången falnar och en kattuggla ropar på avstånd. Kylan nyper mina öron och det frasar som av knäckebrödstramp på den frostiga stigen. Det är skönt att åter krypa in i bilen.
En morkulla lättar från vägen i billyktornas sken. Det var bara det som fattades.
9 april 2000
Morgonen tillbringar jag vid Tåkernstugan. Rödhaken sitter på björkvedshögen och sädesärlan kvittrar från taket.
Stararna har tagit holkarna i besittning och enkelbeckasiner och rördrommar bildar symfonisk bakgrund.
"Vej …. vej …. vej .… ", hörs det regelbundet och nasalt lågmält från högt däruppe i den högblå aprilhimlen. Det är den bruna kärrhökhanen som spelar och rollar för sin hona. Hon möter strax upp på intresserade vingar och drar längtansfullt in under hans luftcirkus.
I fnöskebjörken spelar en mindre hackspett trumsolo. Inte alls så snärtigt som den större artfränden utan mera trevande och utdraget upprepande. Stararna i närheten blir nyfikna och flyger faktiskt dit och sätter sig, två par, runt honom i björktoppen på en halvmeters avstånd. Men han blir inte rädd eller irriterad utan fortsätter målmedvetet. Hans hona är i närheten. Hoppas att det blir häckning i år.
Jag har med mig vattendunken för att vattna min mispel ännu en gång innan det är dags för vårluftning och påskruvandet av stugans eget vattenförsörjningssystem. Och när jag låser dörren hör jag en storspovs flyttlock på stort avstånd borta över Gottorp.
Och så blev det ytterligare säkert 50 stycken klampar av björkved huggna. Inte så pjåkigt!
13 april 2000
Dagsregn.
Det är sen kväll nu och sedan igår vid samma tid har det regnat tungt och tätt hela tiden utan uppehåll. Överallt står det vatten. Det kan kännas tröstlöst, mörkt och ruggigt men det är ett livgivande och nödvändigt, härligt vårregn. Det första för i år. Sånt får man lära sig att uppskatta!
Bönderna som har sått vårvetet vet konsten att njuta av vårregnet. Trastarna och morkullorna på maskjakt likaså.
De blå åkergrodorna som börjat leka vid Tåkerns stränder får mera utrymme för sin brunstiga lek även om
regnkylan temporärt dämpar åtrån en smula. Vattensalamandrarna på nattlig vandring kommer också lättare till sin lekplats.
Och jag kan ju alltid dra mig inomhus ett tag. Det är skönt att njuta även av en god bok i ett varmt lampsken denna bokens egen dag.
24 april 2000
Tillbaka efter en härlig Kulturvecka i Rom, märker jag att våren har gjort stora framsteg här hemma.
Det är varmt här hemma också, fram mot eftermiddagen 20 grader i skuggan.
Överallt blommar påskliljor och vårtulpaner och i häcken är det en sky av scilla och blåstjärna.
Blomknopparna på mitt spaljépäronträd har börjat slå ut. Och i korallkornellen sjunger årets första lövsångare.
Skönt att vara hemma igen!
25 april 2000
Fortfarande sommarvarmt och gräsmattan sprutar upp sin gröna massa med en frenesi som hörs lika väl som den syns. Alla buskar och träd är på ingång. Kastanjerna blommar snart och björken är redan utslagen. Körsbärsträd och plommonträd knoppas i sådan mängd att det redan lovar gott till hösten, om bin och humlor kommer till i god ordning förstås.
Och idag kom också den första stora getingdrottningen på besök, bålgetingstor och tung flög hon runt spaljépäronets luddiga småblad i jakt på de först kläckta bladlössen; Svartmyrorna är redan där och mjölkar.
Allt medan jag planterar penséer i mängd i nya, nyss inhandlade krukor från Kina.
"Smack ..., smack ...smack" låter det från oxbärshäcken. Ärtsångaren är här.
26 april 2000
Det ligger en bildödad och alldeles platt sädesärlehane på gatan mitt i Ödeshög idag. Tragiskt! Nu när han äntligen har klarat allt det svåra och farliga med bortflyttning, övervintring i Afrika (kanske) och hemresans alla problem hämtas han alltså hem till sädesärlornas himmel. Vilket ledsamt öde att behöva sluta just nu när könskörtlarna och lusten har svällt till ett crescendo av längtan, förberedelse och åtrå.
Det kan ha varit den sädesärla som i ungfågelsdräkt sprang omkring i flugjakt på gräsmattan utanför ateljén i augusti i fjol, på väg söderut, eller till och med den som var gammal redan då, och sjöng för mig från tegeltaket på Sockenstugan redan förra våren. Men allt detta är ju naturligtvis bara gissningar. Småfåglarna blir ju inte så gamla. Chansen att blott överleva det första året är nästan försumbar - åtminstone om man räknar från äggkläckningens ögonblick som start på ett litet fågelliv. Däremot är de väldigt trogna med att återvända till sin hemmaplan; De småfåglar som överlever vill säga.
Jag minns när vi flyttade in i vårt då nybyggda hus i april 1980, att ett sädesärlepar hittade en liten hålighet under ett snedfönster vid badrummet på taket hos våra grannar. Till samma plats återkom sedan sädesärlor varje år i nästan 10 år framåt. Det var bombsäkert inte samma par som var intakt hela tiden. Men, det måste ha funnits någon form av kontinuitet. Kanske en make i taget gick hädan och skaffade en ny partner, eller kanske var det fjolårsungar som kom tillbaka och fyllde ut eventuella luckor i beståndet.
Det spelar egentligen för mig ingen roll att veta. Det kändes hela tiden ändå som att sädesärlan, vår "egen", kom tillbaka varje år och gladde oss alla i grannskapet.
Men ibland blir även småfåglar individer
Jag minns att en liten sekvens i en sånglärkas sång fastnade i mitt musikminne första våren vi bodde i huset. Då var det fortfarande inte bebyggt utanför.
Och lärkorna sjöng mycket flitigt på fälten i närheten. Som sagt, jag lärde mig denna lärkas sång och kunde därmed lyckligt konstatera att denna fågel - en unik individ - återkom ytterligare fyra år framåt.
Sånt tänker jag på ibland. Att det garanterat inte finns en enda lärka kvar av dem som sjöng för mig som ung entusiastisk fältbiolog. Det känns vemodigt när jag tänker efter. Men å andra sidan sjunger ju lärkorna nästan lika energiskt som förr. Inte desamma, men nya, som låter som lärkor ska göra och som varje år gläder en vårlängtansfylld och vinterfrusen natursjäl.
Nästan lika intensiv lärksång sa jag medvetet och det beror inte på eventuell hörselnedsättning på grund av ålder. Nej tyvärr lutar det dessvärre åt, att lärkorna snabbt håller på att försvinna. Det har gått raskt utför med beståndet i det moderna jordbrukslandskapet. I England har lärkpopulationen minskat till hälften på bara något årtionde, liksom alla andra "jordbruksfåglar". Och inte är det bättre i Sverige. Det vore ju fruktansvärt att tvingas konstatera att lärkan, vår verkliga vårmarkör, skulle försvinna ytterligare. Hur skall man kunna förhindra detta!?
Jag tänker på det idag när jag åker ner över slätten mot Omberg.
Lärkorna hänger i skyn, spelande över ensilagevallarna. Där är det nämligen lockande för en lärka att slå ner sin "bopåle"; Grödan är grön, tät och frodig redan tidigt. Inte kan väl lärkorna förstå att vallen skall slås redan inom en månad och så ytterligare troligen två gånger till innan säsongen är över. Här blir det halshuggning av lärkor, tofsvipor och harar. Det är ett som är säkert. Och vem skall man ge skulden? Är det bonden eller är det alla vi som kräver gott om billig mat.
Tänk om man kunde gå ut och varna för livsfarlig boendemiljö på lärkornas, tofsviporna och hararnas eget språk!
27 april 2000
Fortfarande sommarvarmt, över 20 grader och ganska lätt sydostlig vind.
Ikväll ringde Roland, min egen leverantör av färsk fisk, om man får säga så. Det gällde harr. Han hade nyss kommit hem efter en yt-trollingtur längs Vättern utanför Stava och Ödeshög och hade fått några harrar som han kunde bjuda på. Han brukar göra så, Roland, när han har fått mer än han behöver, att han ringer till mig och frågar. Vilken lyckost man är!
Det var tre fina harrar, en lite mindre hona full av rom; Hon som är avporträtterad här nedan, och så två stora fina hanar som inte fick rum i min scanner. De hade båda en härligt hög och vackert tecknad ryggfena.
Harren går in mot de grusiga långgrunda vikarna vid ostsidan av Vättern för lek just nu, och när det samtidigt är vackert väder och ostvind är det bäst förutsättningar för harrfångst enligt Roland. Vinden sveper med sig insekter från trädridåerna och dessa hamnar på blekeytan. Och Roland ger sig då direkt ut på fisketur.
Sju till åtta bjässiga abborrar, en liten gädda, tre sikar och två stora mörtar till kräftbetet i augusti fanns också med hem i båten.
På kvällen blev det pinfärsk smörstekt och timjandoftande harrfilé. Gourmetmat!. Och rommen är insaltad och klar. Vad härligt!
28 april 2000
Otroligt varmt! Idag nästan 30 grader i skuggan. Solen bländar och lyser som vore man vid Medelhavet.
Allt växer, knoppas och slår ut med otrolig fart. Inte en chans att hinna med.
Fram emot eftermiddagen har körsbärsträdets blomknoppar svällt så att det nu är dags för den första vita skyn att sprida sig längs gren efter gren. Humlor och jordbin hade svårt att fatta. Allt kommer på en enda gång.
Intensivt och nästan skrämmande. Vad är detta?
Gråsparvar och pilfinkar sitter i buskar och på hängrännor och parar sig frenetiskt.
Jag jobbar trots värmen hela dagen ute med trädgårdslanden och växthuset. Emma, min dotter, hjälper mig hela tiden.
29 april 2000
Valborgsmäss och högsommarhetta! Körsbärsträdet helt utslaget och plommonen är på god väg. På förmiddagen 28 grader, men det börjar mulna på i nordväst.
Jag och Emma jobbar i trädgården hela dagen i dag igen. När jag vänder komposten finner jag två stora larver av norshornsbagge. Jag lägger tillbaka dem försiktigt i botten på facket för årets kommande trädgårdskompost.
Lagom till mässofirandet klockan halv åtta på kvällen, just när musikskolans elever tar ton faller temperaturen drastiskt minst 10 grader och spridda regndroppar faller. Nu blir det nog normalväder igen. Det känns faktiskt lite skönt!
2 maj 2000
Ett snabbt besök nere vid Tåkernstugan. Allt är ljuvligt vackert och fullt av vår. På maderna blommar kabbelekorna knallgult och enkelbeckasinerna far runt i detta och tickar som gamla moraklockor. Årthanarna knäker och grågässen vallar sina ungkullar överallt. På Väversundamaden vankar säkert 30 familjer runt.
Det är nu betydligt svalare, knappt 14 grader men ändå behagligt och fram mot eftermiddagen ljusnar himlen och släpper igenom lite sol som värmer gott.
10 maj 2000
Dagarna rullar på. Sommarvärmen består.
Mediteran hetta - inte orkar man med en ambitiös dagbok då. Det får bli nedslag här och där och nu och då...
Körsbärsträden har redan blommat över. Den första kastanjeblommen slog ut i förrgår. Häggen lägger doftmattor över bygden men syrenerna är hack i häl och gullvivorna är som allra vackrast just nu.
Jag upptäckte förresten häromdagen att de gullvivor som jag har hemma i rabatten, nyplanterade förra sommaren, består av de två olika variationer som finns av arten. Det är den med lång pistill i kronans öppning och så den andra med ståndare som är fästa på kronans kant ovanför den låga pistillen och flaggar med knapparna ute vid pipens mynning.
Det är inget konstigt med detta - fenomenet är känt sen gammalt. Gullvivorna har denna strategi antagligen för att försvåra en oönskad självbefruktning eller rättare sagt gynna en önskad korsbefruktning. Det är bara så fantastiskt att konstatera att en växt egentligen består av två genetiska populationer som lever sida vid sida i samverkan.
När jag låg på knä där i rabatten och njöt av denna gullvivefantasi upptäckte jag att det faktiskt gick att se en liten nyans skillnad på blommorna även utifrån. De med ståndare i mynningen hade faktiskt lite längre kronpip än de med utstående pistill. Om detta är en ny "upptäckt" vet jag inte. Det är ju bara en ytterst liten säkert betydelselös iakttagelse. Men, det får bli ett litet nedslag i min dagbok.
Häromdagen när jag kollade fågelholkarna sopade jag bort lite spindelnät från ett av ingångshålen. Efter en liten stund började det klia lite här och var, först i armhålan och sedan i byxlinningen. Jag slet av mig skjortan och vände den ut och in och skakade noga för att det var en loppa det kände jag igen på bettets kvalité.
Men det var inte nog. Snart kliade det våldsamt på ryggen och nere vid vristerna under strumpkanten, varvid jag gick in, klädde av mig och tog en dusch. Två små fågelloppor fann jag. Och kläderna åkte in i tvättmaskinen för omedelbart åtgärdsprogram! Jag räknade till 22 bett!
Sen gick jag och kikade, med nya kläder, på holken igen. Och visst! Där satt fullt med små loppor på hela framsidan och solade sig i väntan på byte. Nog finns det anledning att göra rent holken efter ett år av häckande fåglar. I detta fall var det en talgoxekull som kom på vingar under förra sommaren. Men, jag rekommenderar att man inte väntar med rengöring för länge, utan gör den under vintertid när loppor och löss inte är på språng. Nu får den holken vara tills vintern kommer igen.
Igår skruvade en bivråk mot norr över huset hemma. Inga småfåglar varnade. Kan det vara så att de ser skillnad på farlig och ofarlig rovfågel.
Däremot hittade en skata anledning att varna för en katt som gömde sig i häcken. Den var ytterligt energisk - kanske hade katten tagit något. Hur som helst så lockade den intensiva uppvaktningen till sig allt fler fåglar som ville deltaga i utskällningen. Det var framför allt kajor som kom inglidande från alla håll. Jag upplevde att det var som en spännande teaterföreställning för fåglar. De gick in med liv och lust i skådespelet som deltagande publik. Med skräckpirrande nöje verkade det.
Ty visst kan fåglar ha känslor. Det ser man tydligt varje höst när stormar drar runt och suger med sig kajorna upp i en störtskön luftcirkus. Framför allt gillar de att dyka, segla och kasta sig ut runt kyrktornets virvlande luftmassor.
De första hussvalorna kom idag in till Ödeshögs samhälle, där några få par har lyckats hålla sig kvar de senaste åren under ett takutsprång. För tjugo år sedan fanns det säkert tio små kolonier i samhället, men nu är det nog kanske bara två kvar. Sorglig brist på flugor med dagens välordnade sophantering och moderna flytgödselhantering är säkert skäl nog.
Göktytan ropade i förrgår hemma hos Lars och Ingela. Svartvita flugsnapparen for runt hysteriskt och sjöng för att köra bort den ovälkomne bosabotören, men vad hjälper det. Ändå är det göktytan som i det långa loppet blivit förloraren och den svartvita flugsnapparen som segrat. Göktytan lever tydligen på marginalen trots att det verkar finnas gott om myror, basfödan. Det måste vara något annat som är fel.
Rudorna i min lilla trädgårdsdamm leker för fullt. Hanarna är fulla med små vita kindvårtor som de frotterar honornas dräktiga bukar med. Sedan följer de sin hona idogt, rytmiskt och slingrande tätt, rätt in i den varmaste och mest solbelysta algmattan, där romkornen sen glittrar som små blott millimeterstora pärlor.
Gräset är klippt nere vid Tåkernstugan för första men absolut inte sista gången i år. Veden är så gott som färdighuggen. Men min ovana medförde tyvärr två knäckta yxskaft. Det blev dyrare ved än tänkt.
Och...
...vilken sommarhetta!
11 maj 2000
Morgonens promenad till min ateljé är frisk och ljuvlig. Temperaturen har sjunkit minst tio grader och himlen är grå och molntäckt. Det är lätt att andas. Det saknas bara regn. Björktrastar och starar, maskätarna framför alla andra, med sina nykläckta ungar i nästena, får leta allt intensivare efter födan. Men, tyvärr känns det inte som att det kommer att falla någon nederbörd och om någon dag igen kommer temperaturen att stiga; Allt enligt väderprognosen. Medelhavsklimatet verkar alltså bestå.
På vägen plockar jag med mig några blad från oxelhäckar och konstaterar att det är åtminstone två arter det är fråga om. Dels finnoxel och sedan antagligen vanlig oxel.
Just artkomplexet rönn/oxel är sammansatt och komplicerat med massor av småarter, varianter, hybrider och domesticeringar. Enligt Mossbergs flora finns det minst tio olika arter av oxel i Norden. Och sedan tillkommer då de olika närstående rönnarterna
16 maj 2000
Underbara sommardagar med över tjugofem grader varmt seglar förbi. Långsamt men säkert håller man på att vänja sig vid att det är så här det skall vara. Men det är en bedräglig anpassning. När som helst kommer normalvädret med sydvästliga lågtryck, tolv grader plus och dagsregn att vara legio igen, kanske.
Ja, faktiskt redan på onsdag kväll skall det visst bli mera normalt igen. Vi får väl se.
Hur som helst har allt gått väldigt fort denna vår som redan för någon vecka sedan klart gick över i sommar vad gäller vegetation och sådant. Hundlokorna slog nämligen ut!
Snart blommar midsommarblomster och syrenerna står som vackrast överallt just nu medan hägg och körsbär sedan ett tag är helt gröna. Men det är apeltid istället.
Nu på morgonen vid rabatten utanför ateljéfönstret kollar jag mina små "ogräs" En av mina favoriter är den lilla bergbräsman som redan har gått i frö. När jag böjer mig ner och petar på fruktställningarna överöses jag av en sky av loppsprättande små frön från växten. En effektiv och i högsta grad explosiv fröspridning, som jag beskriver ytterligare under min växtsida som går att komma till via denna genväg.
De första tornseglarna seglade in för två dagar sedan här i bygden. Än dröjer det några dagar innan de pilar runt sina blivande häckningsplatser, men snart nog är högsommaren här med skriande tornseglare runt hustaken.
Häromdagen hörde jag en gök ropa på avstånd. Det var en stor glädje. Göken är ju nästan helt borta här från slättbygden och varje notering är en notering av glädje och nästan överraskning. Numera finns det kvar gök i mera normala bestånd bara uppe i fjällvärlden och på Öland. Men säker är jag ju inte på det förstås. Det har säkert skett en minskning även där. Allting är ju så relativt.
Nu på morgonen när jag vattnade i växthuset satt det två rörsångare och sjöng i oxbärshäcken. Om jag inte visste bättre skulle jag väl tro att det var en ny häckfågel i min trädgård. Men, så är det inte alls. Varje år är det likadant, att rörsångare under sin flyttning norrut landar i lite udda biotoper och sitter där och knirksjunger under sin fettupplagring och rast. Hör jag en ny rörsångare i häcken i morgon är det nästan garanterat en ny som anlänt under tidiga morgontimmar efter nattens flyttning, medan den som sjöng idag redan är kanske trettio mil norrut i någon annans buske eller kanske till och med nyanländ i en bladvassrugge vid en sjö någonstans. Ty, det är där de slår sig ner till slut, rörsångarna, i bladvassbestånden. Det är där de bygger sina bon och stannar tills augusti - september månad, innan det är dags att åter vända ner mot söder och tropiska Afrika för vinterförvaring.
Svartvita flugsnapparhanen fick tag i sin hona till holken i körsbärsträdet. Den platsen var i och för sig ämnad åt blåmesarna som tidigt i vårvintras abonnerade med flitig sångmarkering och ideliga gruff.
Men en av blåmesarna blev byte åt grannens katt antagligen. I alla fall låg det en fjäderhög kvar borta vid trädgårdskomposten. Så blev det, att holken åter var ledig och någon gång runt 10 maj satt svartviten där och långsjöng efter en hona.
Bara efter en eller två dagar hade han lyckats och numera är långsången, den där högljudda varierande och revirhävdande sången slut. Nu är det bara lågmält upprepande och kort sång som gäller, medan honan far runt och samlar barkflagor till sitt nya bo.
Jag tänker återkomma till detta med fåglarnas sång, känner jag. Jag läste nämligen en artikel i senaste numret av Forskning & Framsteg som handlade om
trastsångarens olika sång. Här finns klara paralleller nämligen.
Vi hörs!
Just det ja, i lördags tog jag mitt första och helt njutbara utomhusbad i Bäsjön. Det var säkert sjutton grader i vattnet. Inte dumt. Men inga storlommar!
23 maj 2000
En av dessa försommardagar satt jag på en brygga vid Visjön söder om Ödeshög vid gränsen mellan slätt och skog. Det var sol och nästan badväder, men vinden drog in västerifrån och förde med sig lite friskhet upphämtad från sjöns svalare vatten. Överallt på fräkenstänglarna satt stora nykläckta dagsländor med mörkt tecknade vingar och väntade på tillfället för jungfruturen upp i det blå.
Utanför på skäret låg minst fem fisktärnor redan och ruvade sina ägg i grässvålen som kantade bergets sprickor.
När dagsländorna fann mod och tillräcklig vingstyrka att lätta och segla iväg, dansande i vinden, började fisktärnorna, de som inte ruvade, ett märkligt och annorlunda fiskafänge.
Elegant som vadarsvalor över en medelhavsstrandäng for de runt och snappade dagsländor mot vinden. De behövde inte arbeta speciellt hårt. Sländorna radade upp sig som på ett löpande band. Vilket härligt och lättätet smörgåsbord. Så, löjfisket fick vara denna dag.
Elva millimeter regn har strilat ner den senaste veckan. Mest nattetid. Det gillar jag - regn på natten och sedan sol igen nästkommande dag. Det innebär att björktrastarna som moltysta farit runt i en allt svårare jakt på mask till sina ungar, har börjat sjunga igen under sina luftturer. Det är faktiskt så! Att regnet givit plats och tid för lite nöje och känsloyttringar. Och som det har växt. Allt är grönt nu - sommargrönt!
Mina potatisar har kommit upp och brett ut sina bladrosetter tätt tryckta mot jorden till en början.
Tallen har blommat färdigt. Allt, och jag menar verkligen allt, blev pollengult. Efter regnets tvätt har det bildats gula ringar runt alla intorkade pölar. Skönt att det är över för i år.
Mina hallonplantor växer så det knakar. Kanske för bra. Det är något fel där. Flera av de nya kraftiga skotten bara viker sig och tynar bort och när jag kontrollerar varför, visar det sig, att de faktiskt har ruttnat. Vad är detta?
Samtidigt har jag gått på jakt bland hallonknopparna och krossat små bruna baggar, hallonängrar. En del "mask" mindre blir det väl i alla fall. Ekologisk och manuell bekämpning gillas.
Rapporter om sällsynta fåglar har droppat in. Först var det en översträckande svart stork som sågs rakt över Ödeshögs centrum i veckan av Bengt.
Därpå lästes en flöjtande sommargylling in från Ödeshög på Club 300:s svarare. Det måste nog vara Göran S. som har haft en nere mot Orrnäs till. Och mindre flugsnapparen sjunger i år igen vid Ellen Keys Strand på Omberg. Dubbelbeckasinen spelar dessutom nere på Väversundamaden i år också.
Själv är jag raritetslös. Men min första sjungande rosenfink, uppsträckt och kavat, hade jag vid stugan nere vid Tåkern i förrgår och näktergalen sjöng så det ekade runt stugknuten.
Jag tog en liten paddeltur ut i Renstad kanal och observerade årets första skäggmesungar gott på vingar.
De gula näckrosorna har nått upp med sina första blad till ytan och de var alldeles översållade med kopulerande näckrosbaggar och nylagda äggsamlingar.
Björktrastungarna vid Kvarnstugans fönsternisch är redan utflugna, men honan ruvar på en ny kull i boet i björkklykan vid mitt hus. Och från starholken markerar ungarnas tiggläten att det blir en rekordtidig bolämning där. Normalt brukar det inte hända förrän första veckan i juni. Kanske finns det plats för en del andrakullar hos stararna i år. Mycket ovanligt i så fall. Man får väl se.
24 maj 2000
Hela dagen idag har jag ägnat mig åt guideverksamhet i bygden. Det var min systerdotter Amandas klass som kom på besök från skolan Duvslaget i Linköping. Vilket härligt namn på en skola!
Redan klockan 9 på förmiddagen möttes vi vid Rökstenen, sedan följde jag med i bussen hela dagen via Heda, Alvastra kloster, Ombergs hjässa, Väversunda och Tåkern ända till Glänås besöksanläggning. Det blev en härlig tur med mycket givande och tagande. Trots att vädret var ganska uselt med regn och blåst och relativ kyla, hörda jag aldrig någon klaga.
Efter en dag som denna funderar man allvarligt på varför man inte på heltid ägnar sig åt barn igen. All denna härliga nyfikenhet, spontanitet och vetgirighet. Och inte minst dessa små varma barnahänder som kan komma smygande.
Jag längtar faktiskt tillbaka till min lärarroll igen - men kanske på ett annat sätt och i en annan funktion. Tänk om man skulle ha ork att starta upp en fältbiologförening här i Ödeshög. Jag är ju ännu fältbiolog - medlem i riksförbundet och en av landets äldsta kan tänka, och nog skulle det behövas lite vuxenhjälp, mentorskap. Jag minns ju själv hur det var när jag började som 13-åring i Mjölby i slutet på 50-talet, hur Sven-Erik Fransson, Arne Blidvall och Sture Öhrman tog hand om oss och hjälpte oss att kunna utöva vår hobby och vårt engagemang i naturen. Det hela ledde så småningom fram till Fågeltornet vid Glänås vilket blev Tåkerns Fältstation. Inte illa. Och mitt eget intresse lever som kan märkas starkt kvar. Livslångt!
Och det finns verkligen ett stort behov av att fostra och vårda en ny generation unga att förvalta den natur och miljö vi har att ta hand om. Inte minst i tider när utvecklingen allt oftare spårar ur och tar allvarliga snedsteg. Det tål verkligen att tänka över. Ansvaret man har som vuxen att hjälpa till och leda.
Tack Amanda, Christian, Sarah, Armin, Cornelia, Amela, Anton, Sofia, Sandra, Alma, Johan, Kimberly, Sara,
Kajsa och Ulla-Lisa samt alla föräldrar för en härlig dag tillsammans.
Hoppas att vi ses snart igen! Ni har gett mig styrka att fortsätta och kanske kan det leda fram till något nytt även för mig personligen.
6 juni 2000
Sveriges Nationaldag. Regnet från söder har dröjt en smula och det blev alltså vackert väder i dag på morgonen när jag var ute vid Omberg med elever från klass 4 A från Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög. Vi vandrade till Mörkahålkärret - bara namnet låter trolskt och spännande, och som alltid är det underbart att vara ute med nyfikna ungar.
Vi fångade småkryp med håvar och silar, kollade i luppar och bestämningslitteratur och samlade referensmaterialet i ett större medhavt plastakvarium. Allt lika spännande.
Vi såg iglar och trollsländenymfer, dammsnäckor och paddyngelflockar, en liten unge av skogssork, en gräsandkull och blommande sårläka, hörde grönsångare, rosenfink och större hackspett samt såg en levande snok!
Sen lekte vi "sardinburk" , käkade matsäck, funderade och samtalade.
Och jag hann ändå hem till firandet på Ödeshögs torg med traditionell sill-lunch i det fria - fortfarande klädd i stövlar och skådarjacka och med kikaren om halsen.
På nätet "Brevduvan - Club 300", förra veckan var det en fråga, med följande diskussion och information, om skärfläckornas eventuella simförmåga. Jag tänkte redan då ge mig in i etern med en liten kuriös notering om vadares simförmåga. Men här kommer den nu istället.
Det hände för i runda tal tio år sedan, när jag var på besök i Skultuna norr om Västerås.
Vid promenad längs Svartån nere vid Mässingsbruket, där jag förresten såg en kungsfiskare häromåret, varnade en drillsnäppa oroligt stjärtvippande. Jag förstod att det fanns bo i närheten. Jag tog mig försiktigt förbi klivande på några strandstenar varvid jag upptäckte en liten unge som tryckte hårt vid en sten. Jag kunde inte låta bli att huka mig ner och med fingret ville jag stryka den lille på försiktigt på ryggen varvid den reste på sig och kilade rakt ut i vattnet. Det var strömt och ungen simmade
sicksackande fram mellan stenarna med paddlande bentag i god fart. Jag tänkte att det nog var bäst att fånga in den så att den inte skulle försvinna ut i vattenmassornas virvlar. Men när jag skulle göra så plaskade den till och dök ner i vattnet. Den försvann helt under utan. Som en strömstare utnyttjade den motströmmen för att ta sig ner ca en decimeter i vattnet och där låg den med huvudet mot strömmen i suget bakom en sten, hårt tryckande och subakvatiskt. Fantastiskt! Jag lyfte upp den. Den var så liten. Jag satte ner den på stranden vid en sten, där den genast hukade sig och "försvann" och jag tog mig hastigt därifrån.
10 juni 2000
En varm sommardag med skriande tornseglare högt i det blå.
Jag planterar ut tagetes och astrar i rabatterna och fina squasch-plantor i komposten.
Pilfinkar och gråsparvar sjunger för andra kullen. Sången hos de båda sparvarterna är väldigt snarlik men pilfinkens tjirpande är en liten aning högre stämt, noterar jag. Sen skiljer det ju ganska mycket på de andra lätena.
Överallt i luften drar stararna runt med sina nyflygga tiggande, ljusa ungar i hasorna. Det är bråda tider.
Kajorna, antagligen de som inte har häckat i år har redan börjat rugga och ser därför slitna ut, när de dödstysta sveper in mot mitt brådmogna bigarråträd. Det är ett elände när fruktträd planteras över ytnära berg. Redan nu är alltså körsbären mogna, endast halvfärdiga, och detta innebär att mitt ensamma träd lockar till sig traktens alla kajor och några skator till dagligt fruktkalas. Inget annat konkurrerar, så vi får aldrig något med av skörden.
Det är ändå intressant att uppleva hur fantastiskt kajorna kan smyga och skulka. De uppträder nästan osynliga hur otroligt det än kan låta. Inte ett ljud och bara enstaka löv och en körsbärsklase räcker för att dölja dem helt. Nästan som den klassiska rörhönan i dammen. Ja, jag har för länge sedan gett upp hoppat - det är lika bra att erkänna sig besegrad på konfekten. En handklappning hjälper ju bara för stunden och så fort jag vänder ryggen till …
Jag har en liten rosmarin i mitt kryddland. Jag har planterat en sådan alla år till smaklig glädje och nytta. Varje vinter hittills har sedan raderat ut min optimistiska satsning. Det brukar gå bra ända fram emot mars, men då ger busken upp orken och vissnar snabbt. Och det går inte att ta in den i köksfönstret heller. Det blir för torrt.
Men, i år överlevde den! För första gången. Just nu skjuter den nya friska och aromatiska skott och det har kommit ut klasar av vitblå, doftande blommor. Ljuva medelhavskänsla. Och nu hoppas jag att busken skall få skinn på näsan eller rättare tåligare bark på stammen, så att den för evigt skall acklimatisera sig i mitt trädgårdsland.
Igår kväll blev det en sån där härlig försommarkväll med tung blomdoft, myggsurr och dröjande värme, Det var nattfågelinventering runt Tåkern. Den började kl 22. Jag svek visserligen, men passade dock på att göra en kort sväng runt Väversundakanten lite innan.
På den fuktiga strandängen i en fröställd gråvidebuske som värmdes av de sista solstrålarnas gula ljus satt en flodsångare och sjöng frenetiskt. Hela grenen vibrerade i takt med vingar och strupe när den skyttlande sången sågade sig in i den mjuka stämningens sammansatta ljudkuliss från rödvingetrast, gulsparv, ringduva, enkelbeckasin och tofsvipa. Det exotiska poängterades ytterligare av de orkidéliknande gula svärdsliljornas rika blomning bland bunkestarrens vajande vippor. Sånt lever man länge på.
Ute över sjöns vassland vet jag, att det samtidigt ljöd av minst två vassångares surrande sång, även om jag just då inte kunde höra dem ända in dit, där jag stod. Och lite här och var ringde gräshoppsångarna in sin kvällsstund. Tre Locustellor samtidigt vid Tåkern. Gott att veta. Det får bli en liten artikel om det i Vingspegeln, tror jag.
12 juni 2000
Tåkerns Naturreservat fyller 25 år idag. Det blir fullt pådrag vid alla besöksplatser runt sjön. Själv deltager jag som konstnär och "Tåkern-artist" vid Hovtornet, där jag idkar friluftsmåleri. Och fri luft blir det verkligen; En hård sydväst ligger på från sjön rakt in i tornet där jag försöker balansera min verksamhets staffli och palett. Efter två timmars kämpande i kulingbyarna med knappt 30 trogna betittare rasar allt och duken hamnar underst med spännande slutresultat som följd. Men vad gör man inte för konsten.
Rördrommen är uppe och näringsflyger hela tiden därute över vassen mellan bo och fiskeställe och tre adulta skräntärnor kommer in på besök från öster, kanske direkt från havet.
Ulla och jag tittar därefter ner en sväng till Glänåstornet där vindskuggan ger drägligare besöksinramning. Lars F guidar grupper hela dagen, medan Lars G och Ilze ringmärker offentligt i buskarna. Kaffe med kolabullar serveras av Väderstads konditori. Allt blir så gott i lä och solen tittar fram mellan molntrasorna.
Vi tar en liten tur till pungmesens nybyggda bo som svänger som en moraklockpendel högt däruppe i en björk alldeles intill tornet. Hanen i sin "fantomenmask" piper ut en varning och kikar ner på oss från sin hängmatta.
Längs stigen ner till tornet är kanelrosorna utslagna med en blomsterprakt som är bedövande. Jag har nog aldrig sett en sådan rik blomning tidigare. Färgen varierar från rosa till djupaste karmin och blod. Underbart! Och, vilken doft!
19 juni 2000
Sommaren mognar. Min egen tidigpotatis blommar. Men hos lantbrukarna runt omkring finns sedan två veckor tillbaka redan färdigskördad nypotatis att få. Och nyplockade jordgubbar förstås.
På min ganska torra gräsmatta - regn fattas igen - skjuter vitklövern upp sina vita blomhuvuden. Jag kikar ner från sovrumsfönstret. Och när mina ännu morgonsömniga ögon inte orkar hålla kvar fokus blir gräsmattan till en stjärnbeströdd himmel, där allt blir evigt och stilla och humlornas nektarflykt blir till kroppar av mörk materia som irrar omkring likt rastlösa kometer.
I går kväll överraskade jag igelkotten på månadssmultronkalas. Jag pratade försiktigt knäböjande med honom och förklarade att smultron inte var något för en igelkott och han förstod och drog sig undan in under oxbärshäcken.
Det låter förresten som från en avlägsen hötork eller en distanserad motorbana ur oxbärshäcken. Den är så full av blom, att massan av bin och humlor skapar en mjukt vinande ljudkuliss i trädgården. Dessa oansenliga blomklasar ger oerhört mycket nektar. Så mycket faktiskt att även jag, människa, kan njuta genom att försiktigt suga ur de bräddfulla kalkarna.
Vid ateljén sirrar det sprött ur den på linden uppsatta holken. Den svartvita flugsnapparens ungar ger ljud ifrån sig. Men i min flugsnapparholk i hemmaträdgården är det dödstyst. Redan för några veckor sedan hände något tragiskt i det tysta.
Grannens nya, svarta och smidiga ungkatt har definitivt påverkat omgivningen negativt ur fågelsynpunkt.
Först var det blåmesparet som försvann, tidigt. Fjäderhögen vid komposten talade sitt tydliga språk.
Sen blev det alltså den svartvita flugsnapparens tur. Vid myrjakt i marknivå under tomtgränshäcken blir flugsnapparen tyvärr mycket sårbar. Där har det säkert skett. Flera gånger har jag sett katten ligga på lur just där.
Och, uppe på taket där gråsparvarna häckar under tegelpannorna och från garageväggens pilfinkholk har jag flera gånger fått jaga bort katten som suttit strategiskt placerad för att fånga oförsiktiga sparvar under bolämningen.
Jag börjar tappa tålamodet. Det är svårt det där med katter, fåglar och grannsämja. Svårt att kombinera.
Jag måste ta mod till mig och åtminstone kräva ett halsband med bjällra. Kanske kan det hjälpa något.
Min vän och broder Göran B sade häromdagen, och källan får han svara för, att det finns cirka 1,3 miljoner katter i Sverige.
Om då varje katt i medeltal tar, säg trettio fåglar på ett år, blir det närmre fyrtio miljoner fåglar. Och sedan tillkommer ett stort antal harungar och andra smådjur. Det är en oerhörd belastning, framför allt i ett villaområde med många katter. I vår trädgård rör sig åtminstone tre olika katter. Och grannens ungkatt är i kraft av sin ålder absolut den värste.
I onsdags, den 14 juni, guidade jag återigen. Denna gång en grupp försäkringsagenter på konferens vid Ombergs Turisthotell.
Vi vandrade runt och njöt av natur och kultur i tre timmar på Ombergs södra sluttningar.
Stenknäck och sjungande mindre flugsnappare blev en del av utbytet vad gäller fåglar.
Den mindre flugsnapparen hördes i området redan för ett par veckor sedan av Jocke G. (meddelande per E-post) och det är säkert möjligt att det är häckning på gång.
Det har under snart två årtionden konstaterats en liten fast stam på södra Omberg och lyckad häckning har dokumenterats några gånger.
Högst upp i trädkronorna i bokskogen eller högstammig blandskog håller doldisen till. Och man bör ha lämpliga öron med sig för att kunna ta del av uppenbarelsen.
...
Annars var det torsdag eftermiddag och kväll som bjöd på mitt livs mäktigaste upplevelse alla kategorier hittills, vad gäller natur.
Men det tänker jag inte och kan inte berätta om här, så det så!
22 juni 2000
Det är förmiddag, mulet och ännu ganska varmt efter några dagars extrem
trettiograders hetta. Nu börjar ett fint regn att strila ner. Det behövs. Det är torrt. Backarna är brunbrända och många sommarblommor har brådmognat och gått i frö.
Det är dagen innan midsommarafton och morgontidningen presenterar därför ett urval av alternativa midsommarstångsblommor nu när de vanligaste redan är överblommade för säsongen.
Men det är om igår jag tänker berätta. Då drog ett oerhört intensivt åskväder fram över hela södra Sverige. Bara i Östergötland registrerade SMHI över 1 000 blixtnedslag under fyra laddade timmar mellan klockan sexton och tjugo. Spåren stod att läsa om bland morgonens notiser; Bränder, strömavbrott, datorhaverier och t o m något dödsfall.
Själv satt jag och Janne P i bilen ute på skogsvägarna ned mot Trehörna i det underbara blandskogslandskapet vid gränsen till Holaveden sydost om Ödeshögs samhälle. Vi hade tänkt det hela som en liten ormutfärd men det snabba temperaturfallet och åskfrontens hastiga uppdykande omöjliggjorde det mesta av dessa intentioner.
Det började i går morse med att jag via Vårdcentralen fick kontakt med en kvinna, som blivit ormbiten i foten för några dagar sedan. Hon hade inte fått speciellt svåra symptom - lite svullen häl, spänning och klåda - det var allt.
Men hon tyckte ändå att hon kanske borde ta kontakt med läkare nu när några dagar gått och foten fortfarande kändes lite konstig. På så sätt blev också jag inkopplad.
Bettet såg ut som ett huggormsbett, två "nålstick" med cirka sju millimeters mellanrum, men å andra sidan hade Carita, som kvinnan heter, flera gånger sett också hasselsnokar på tomten. Och eftersom hon inte fick några stora besvär av bettet, utgick både hon och personalen på vårdcentralen från att det var just en hasselsnok som bitit henne. Hon såg aldrig "förövaren" nämligen. Carita berättade samtidigt för mig, att hennes dotter för ett par år sedan blivit biten av en snok och fått ta en penicillinkur för att få bukt med infektionen efteråt. Kanske behövdes en liknande behandling nu.
Här tror jag nu att man var fel ute. Det var säkerligen en huggorm som bitit den här gången, bettets karaktär pekade på det, men den hade antagligen inte injicerat så mycket gift den här gången. Huggormen kan styra styrkan på dosen.
"Giftet ransoneras och sparas till de tillfällen då det bäst behövs, alltså till jakten", säger Janne,
Hur som helst. Det där med hasselsnok lät intressant, tyckte jag och beskrivningen som kvinnan gjorde av flera fynd på tomten och i omgivningen, verkade stämma; Färg, teckning, beteende och biotop. Och eftersom hasselsnoken finns i bygden, bland annat längs Vätterstrandens torra klippområde, men också i blandskogszonen i bygden söder och sydost om Ödeshög, ringde jag Janne, som vet mycket om reptiler, för att se om det gick att ordna en snabb ormexkursion ut till platsen.
Vi gav oss iväg till Trehörna och närmare bestämt till trakten av Mossebo, ett sandigt område med sedan tidigare känd förekomst av hasselsnok och trumgräshoppa bland annat.
Vi tog vägen över Tjurtorp och Sättra, åkte längs smala grusvägar mellan bergiga backar, skvattramkärr, vilda skogar och betade hagar ända ner till Trehörna samhälle.
Den vägen visade sig idag bli resans behållning.
Det var fortfarande soligt och mycket hett. En tryckande exotisk värme lockade fram mängder med fjärilar längs vägen. Framför allt var det mycket gott om hagtornsfjärilar.
Vi observerade nästan hundra exemplar längs den två mil långa sträckan. Vi spanade efter aspfjäril och behövde inte spana förgäves. Vi såg fyra stycken sittande på vägen och seglande på sina stora vingar över dikeskanternas kvardröjande fukt. Men mest uppmärksamhet rönte ändå de två hanar av svavelgul höfjäril som kom kastande vid skvattramskogens grå tallstammar invid vägkanten. Det var länge sedan sist.
För övrigt var det gott om skogsgräsfjärilar, skogsvitvingar, blåvingar, nät-och pärlemorfjärilar och mängder av mätare och andra småfjärilar. Även den lilla vackra sotmätaren. Vi såg också två möjligen hitblåsta vackra amiraler. Det blev alltså till en härlig fjärilsresa. Verkligen!
Sen kom åskan. Snabbt som blixten slog den till. Molnen tornade upp sig, blåsvarta och milhöga och vindbyarna kastade våldsamt alldeles innan regnet började vräka ner. Skogsbönderna jobbade förtvivlat mot tiden med de sista hölassen och vi vände hemåt längs plaskande grusvägar.
Hemma i regnmätaren skvalpade tjugoen millimeter. Nog trodde jag det skulle vara mycket mera, men en hel del hade nog stänkt ur. Åskan kom i tre vågor och klingade av först med mörkret. Men det ändå blev en skön kvällspromenad med mycket frisk och fuktmättad ozonluft i lungorna innan sängdags.
Och hasselsnokarna vid Mossebo har jag kvar att uppleva en annan gång.
27 juni 2000
Idag på morgonen tog jag mig lite mera tid än brukligt i sängen, innan det var dags att hämta tidningen och tömma regnmätaren.
Nu har det sammanlagt kommit 54 millimeter regn över tomten den senaste veckan. Men, som alltid vid åskväder och sommarskurar är det stora lokala variationer.
Igår vräkte det till exempel ner så kraftiga mängder hagel mot Mjölbyhållet till, att det blev stopp i trafiken på E4. Men hemma kom det just inget regn alls. Åskan mullrade endast på avstånd över skogsbygden i söder som så ofta.
Igår var det även en historisk dag enligt expertisen - HUGO - Human Genome Project presenterades i USA såsom i stort sett färdigt. 97 % av den mänskliga arvsmassan är kartlagd. En upptäckt lika stor som teorin om kontinentaldriften eller den första landstigningen på månen, sägs det.
Samtidigt ryser jag av oro inför vad allt detta kunnande om vårt innersta väsen kan leda fram till. Men vi är ju sådana vi människor - vår nyfikenhet går knappast att stoppa.
Bananflugan, vår mest utnyttjade genetiska resurs, är ju redan penetrerad. En tredjedel av bananflugans gener bär också vi människor med oss såsom våra egna.
Så lika är vi och av samma klara ursprung. Och kanske utvecklingen gått snabbare fram till vad vi är idag, från bakterie till människa, än vad vetenskapen tidigare trott, nu när mitochondrie-DNA enligt nya rön även visat sig kunna överföras till fostret via hanarnas spermier och den "biologiska klockan" därför kanske tolkats helt galet som alltför långsam.
Frågan är ju ändå varför vi fortfarande bär med oss intakta anlag för exempelvis facettögon. Men, de kanske kan vara bra att ha för framtiden. Som reserv.
Inom fågelforskningen är det också mycket genetik som gäller. Så läste jag häromdagen om hur forskaren Staffan Bench, med medhjälpare, tänker kolla upp om och framför allt hur avkomman hos våra två ännu ej godkända raser men genetiska populationer av lövsångare - nordlig och sydlig - ärver sin flyttningsstrategi i den tio mil breda zon som går rätt över nedre Norrland, där blandäktenskap sker. Med inriktning på hur arvet eventuellt styrs av de båda könen.
Snacka om genetisk penetrering. Och visst låter det spännande. Framkantsmänniskan i ett nötskal.
Själv går jag runt här på jorden och intresserar mig för det mesta för lite mer lättillgängliga fågelfunderingar.
Så konstaterar jag till exempel att höstflyttningen är i full gång.
Grågässen sträcker mot söder. Varje dag sedan några dagar tillbaka kommer nämligen kacklande plogar över Ödeshögs samhälle på väg mot sydligare nejder. Ruggningssträck.
Storspovarna har också redan varit på gång någon vecka. I förra veckan kom ett vackert böljande band av tjugotre spovhonor flöjtande längs Vättern.
Men det är inte så länge sedan förstås, som man fick bevis för att det var just honorna, som lämnade häckningsområdet först. Så har just den framkantsforskningen blivit till ornitologiskt allmängods, som även jag kan svänga mig med just här och nu, såsom en alldeles självklar och personlig kunskap. Tacka föregångarna för det!
Vi besökte Hornborgasjöns naturcentrum midsommaraftonens förmiddag. Anläggningen var stängd och besöksområdet var befriande fritt från andra turister. Skönt för oss, som fick ha fågellivet helt för oss själva.
Hornborgasjön är definitivt inte tömd på fåglar såsom man kan tycka att Tåkern känns ibland. .Här var det i stället en yppig och nära tillgång på fågelliv av alla sorter, kvaliteter och kvantiteter. Otroligt!
Vilka närstudier vi kunde göra av sothönornas familjeliv, skrattmåsmolnens ljudkuliss och alla ändernas olika stadier av ruggningsdräkt. Ett eldorado även för bortskämda skådare.
Tåkern av idag har utan tvekan kvar vissa kvaliteter: men än hundra häckande par trastsångare, massor av skäggmesar, Sveriges största bestånd av pungmesar, kanske en femtedel av landets hela population av brun kärrhök, åtskilliga rördrommar och tusentals rastande gäss av alla arter är bara några exempel på detta. Men, jag som var med under Tåkerns glansdagar på sjuttiotalet fick många tårar i ögonen av nostalgiska minnen under detta korta besök vid Hornborgasjön. Jämförelsen gav klart besked.
Så här var det förr även vid Tåkern. Nu stod det så klart för mig - igen! Fågelsjöars dramatiska variationer är verkligen jobbiga att leva med.
Jag längtar och önskar och hoppas att allt skall komma tillbaka igen - börja om - kransalgsmattan, molnen av skrattmåsar, den svarthalsade doppingens morgonspel, kolonierna av svarttärnor, det allestädes närvarande sothönskacklet och alla vinande andvingar. Tänk om en gång ...
2 juli 2000
Äntligen lite värme igen. Idag var himlen i stort sett blå, åtminstone här vid den " Blå Gläntan" över Ödeshög i Ombergs- och Vätterbygden. Det är faktiskt rätt intressant det där att lokalklimatet är så specifikt soligt och torrt just i denna lilla flik av Sverige. I stort sett lika många soltimmar här som på Öland. Det är härligt!
I solen slog rosenspirean ut mäktigt och momentant och drog hit traktens alla humlor av åtminstone sex olika arter, som dansade runt i rumbatakt i tranceartad jakt på pollen. Säckarna på bakbenen stinnade snabbt till sig i volym. Det blir god larvföda det, vilket i sin tur innebär välstånd i samhället, som kan ge många nya drottningar till nästa vår. Så går allt runt ett varv till.
Mina squaschplantor i komposten har börjat blomma. Trots olika storlek vid utplantering har plantorna samordnat sig så till den grad att alla fem bar sin första blomma samma morgon. Det var igår. Tyvärr, och det är väl också strategi, var alla de fem första honblommor. Alltså kunde varken jag eller någon stor tung humla hjälpa till med befruktning, något som behövs om frukten skall växa vidare och bli något matnyttigt. Men visst blir man undrande inför den koordination som sker i ett blommande växtbestånd: rågfälten som ryker i stort sett samtidigt över hela Östgötaslätten, rosenspireans intensiva blomsterprakt eller som sagt mina egna squaschplantor i komposten. Växterna för naturligtvis förtroliga samtal i det tysta. Det kan bara förklaras på detta vis.
I mitt plommonträd dinglar massor av kart, som nästan alla är skorviga av angrepp. Av vad vet jag inte. Men i grentopparna är bladen hårt krullade, fulla av plommonbladlöss. Dem känner man till. Men det gör mig ingenting. Det är precis som det skall vara. Och snart, kanske bara inom en vecka, är alla bladlössen såsom bortblåsta. De gör ett drastiskt värdväxtbyte nämligen, då de vingade honorna flyger till träsksjöarnas bladvassfält, där de sätter sig på undersidan av de nya bladskivorna och förmerar sig medelst jungfrufödsel i otrolig mängd, om sommaren blir mjuk och god.
Inte behövs det någon giftbekämpning här inte. Naturen har ordnat det så vist ändå.
Så blir plommonbladlusen till en av våra viktigaste födoresurser för många flyttande småfåglar: lövsångare, sävsångare och rörsångare till exempel, som äter upp sig, lagrar nödvändiga fettreserver, just på överflödet av plommonbladlöss i havet av vass i alla våra fågelsjöar. Det bör man tänka på, så att sprayburk och flitspruta i trädgården bannlyses.
Idag drog en blåmesfamilj in i plommonträdet. Det var åtminstone sju ungar i följet. Och de stannade ganska länge för att äta bladlöss. Med i släptåg var en lövsångare, som blev upptrissad och stressad. Det har jag upplevt tidigare. Den for runt från den ena blåmesungen till den andra och mobbade.
Det troliga är väl att lövsångaren, den verklige bladluskonsumenten, var angelägen om att behålla skafferiet för egen del.
Igår var det också Heda marknad, en härligt liten kultur- och hantverksmarknad, mitt i det rika kulturlandskapet.
Varje år kommer den med bra väder. Det regnade lätt ända fram till kl 10. Då öppnade marknaden och då slutade duggregnet. Människor strömmade till i tusental, vinden friskade i och blåste bort alla molnen och allt blev så bra. Som vanligt.
Liksom tidigare satt jag där som "kulturnisse" och målade små marknadsakvareller, för tionde året i rad.
I år var temat, lite konstruerat kanske, " fem färggranna fåglar". Det var kungsfiskare, biätare, blåkråka, sommargylling och härfågel.
Intresset var stort. Många samlar.
Det var också intressant att höra om alla olika upplevelser runt dessa fågelarter. Genom solresorna söderut är ju många idag ganska vana vid dessa färggranna fåglar, men även här på hemmaplan hade flera personer själva sett framför allt kungsfiskare. Några hade spännande upplevelser av sommargylling. Och ett par hade också sett härfågel. Själv har jag haft glädjen av att kunna observera samtliga fem i Sverige. Jag upplevde den sista häckningen av blåkråka på Fårö i mitten av 60-talet, när jag gjorde lumpen på ön. Ett äldre par vid min marknadsdisk berättade att också de hade varit där samma år och letat, men bara sett det tomma boträdet. Och nu är det sen länge för sent.
Det finns naturligtvis stora mörkertal vad gäller fågelobservationer. Men, när man kommer till så specifika arter som härfågel till exempel, kan man ju nästan hundraprocentigt utgå från att observationen är riktig. En dam hävdade att hon hade sett en härfågel i våras utanför Motala. En man hade sett en vid trakten av Boxholm häromdagen. Och en yngling berättade att han hade hittat en död härfågel för något år sedan en vinter i ett soprum vid Luleå, tror jag det var.
Han hade också rapporterat fyndet och den fågeln var nog ett preparat idag trodde han sig veta.
Det här var ändå bara tre tillfälliga exempel på undflyende och dolda fakta som kan komma i dagen av något så udda som att en kulturmarknad äger rum och att jag råkade vara med.. Jag undrar hur korrelationskoefficienten mellan kulturmarknader och uppträdandet av härfåglar i landet ser ut. Spännande forskningsobjekt!.
Sommaren går vidare. Det är nu dags för vaktelspelet på slätten att ta fart. Det är skönt att ha något sådant att se fram emot just när allt känns så övermoget och färdigt. Mittemellanperioden kan ju bli lite tråkig annars, innan höstsäsongen är här.
Och så kan man ju alltid ut och leta sjungande träsksångare. Dom är ju på gång österifrån just nu, enligt rapporter från Finland.
12 juli 2000
Åska igår och ca 20 mm regn. Gräsmattan är engelskt grön och mina hösthallon är två meter höga. Men slanggurkorna i växthuset vill sig dåligt. Det behövs mera värme.
Storspovar i luften och häromdagen hörde jag också en småspov hundvisslings-locka på väg söderut. Gluttsnäpporna är på gång också. Deras klatschiga "tju-tu-tu" förråder dem där de kommer med målmedvetet klippande vingar på hög höjd.
Alltså börjar sommaren så smått gå över i den första aningen av höst. Men det tycker jag inte alls är vemodigt. Tvärtom. Det vi kallar årstider är just ett ständigt glidande mellan olika lägen av klimatiska, biologiska och känslomässiga definitioner.
...
Vid ett Vadstenabesök förra veckan, såg Rolf och jag en hel mängd strimlöss. Det var på en igenvuxen bakgård vid Klosterhotellet som var, översållad av blommande kroll-lilja och kirskål. Arten är absolut på uppgång. Den har varit sällsynt tidigare men här fanns det verkligen gott om dem.
Strimlusen skall rapporteras någonstans. Just nu kommer jag inte ihåg vart, så jag gör en anteckning här i min dagbok så att jag inte glömmer bort det.
Idag i tidningen var det en artikel om en landsbygdsväg.
Äntligen har människorna längs Tjurtorpsvägen fått den efterlängtade asfaltbeläggningen. Den har de väntat på i minst 20 år. Men smolk i bägaren var, sade man, att ett parti av vägen mellan de vackra gärdesgårdarna vid Sättra ängars naturreservat tyvärr skulle få behålla grusvägsstatus.
"Det är väl de där miljöaktivisternas fel", lät det," att vi inte får asfalt hela vägen".
Och visst, jag är glad för att kunna ta åt mig en del av den äran. Det blev ändå något över för naturvårdsaltaret. Ett litet offer, men ändå.
Så är det alltså. Det finns inte kvar speciellt mycket känsla för nostalgi, tradition och gammeldags livskvalitet idag.
Inte!
Alla vill ha del i modernismens och utvecklingens alla fördelar. Det kallas rättvisa det. Hela landet skall leva! Alltså fortsätter livsmönstret att förändras obönhörligt. Saknaden av det som var, är satt på undantag. Öresundsbron, till exempel, är redan självklar och evig både framåt och snart till och med bakåt i tiden.
Samtidigt ojar vi oss över att regnskogsskövlingen fortsätter i accelererande omfattning i tropiska länder. I samma dagstidning idag på morgonen fanns nämligen satellitfoton över ett parti brasiliansk regnskog från för något år sedan och jämfört med ett foto från idag. Bilderna visade skrämmande klart på att avverkningen klampar på lika stelt, effektivt och raktfram som någonsin tidigare.
Av detta blir vi skrämda och frustrerade - det är så långt borta - men ändå så nära. Det påverkar oss men felet är någon annans. Problemet kan projiceras. Men egentligen, tycker jag, att behovet och vådan av regnskogsavverkning på andra sidan vårt jordklot i grunden har samma slags förutsättningar som besvikelsen över att en lokal grusväg inte asfalteras i sin helhet här i Sverige. Kanske av olika vikt måhända. Men symptom på samma sak.
Häromkvällen visades en film av Stig Holmqvist på TV. Filmen byggde på ett besök för 20 år sedan i Papua Nya Guinea, hos en stam jägare, samlare och röjesjordbrukare. Detta var alldeles i början av deras möte med den moderna civilisationen.
"Awadi", tror jag att huvudpersonen hette. Han var då ca 12 år gammal. En sekvens visade på hans oro för skogsmaskinernas hörbara och brutala framfart bortom horisonten och hur de skulle påverka hans liv som smygande fågeljägare och samlare i en självklart naturnära och ursprunglig livsstil även för framtiden.
Idag, tjugo år senare, hade även Awadi fått ta del av det lättare levda, moderna livet. Han hade under några år lyckats få råd att gå i skola. Han hade idag ambitioner att skaffa sig en lastbil och att öppna affär. Han kände sig misslyckad idag och upplevde att han befann sig mittemellan två världar. Han var ingen just nu! Awadi var uppenbarligen en mycket intelligent, driftig och framåtsträvande representant för den moderna människan och såg egentligen inte något ljust i sitt fordomliv. Han hade varit en alltigenom syndig och depraverad naturmänniska som numera fått insyn och förståelse i både ekonomi, religion och kultur. Han vill bara framåt och definitivt inte bakåt.
Den bästa som skulle kunna hända idag, sa Awadi, vore om skogsbolagen kunde övertalas att komma även till deras skog. Man samlade nu ihop medel för att kunna köpa aktier och göra registrering av de komplicerade markägarförhållandena. Då skulle det kunna bli vägar byggda och skolor och affärer och allt annat av livets nödvändighet.
Att det blev allt mera tomt på fåglar och djur att jaga, eller att skogen glesnade, gjorde föga. Allt detta var bara ett passerat stadium, nödvändigt att distansera sig ifrån.
Där satt jag i min TV-soffa med en färdig inställning som rämnade som en sprängfylld ballong. Och inte bara jag. Säkerligen också manusförfattaren och filmaren, som gjorde tappra försök att dölja sin förvåning och kanske besvikelse. Tillbaka till verkligheten. Människans framåtanda, nyfikenhet och vilja till förnyelse är sig lik även i Papua Nya Guinea. Detta är väl människan i ett nötskal. Framåt till varje pris - aldrig bakåt; Det har vi alla gemensamt; Längs den grusade Tjurtorpsvägen; I brofästets Skåne eller i Papua Nya Guineas tynande och allt tystare regnskogar.
Och vem är jag, att våga eller säga mig ha rätt att ställa mig över detta; Att sätta mig på höga hästar. Jag är ju i högsta grad delaktig i framfarten jag också varken jag vill veta det eller ej. Allt annat är bara en simpel sublimering och problemprojektering. Det är lätt bli pessimist. Och vad är empatin för hotad miljö egentligen värd i det långa loppet? Och vad är jag själv beredd att offra av mitt bekväma liv.
Det finns människor som skulle kunna tänka sig att asfaltera hela landet, bara det ger arbete och utveckling. Vad spelar det för roll om t ex skogens alla, allt sällsyntare hackspettsarter dör ut om det blott finns kvar någon av den "vanliga" större hackspetten. Det räcker för somliga kanske t o m för de flesta. Och vem bryr sig om små insekter, oansenliga mossor eller lavar. Sånt blir nästan bara larvigt! Sånt gör man med fördel narr av i revyer, filmer och sketcher. "Den kufiske naturälskaren, som älskar blommor mer än människor".
Kunskap är en tung börda att bära, ty den förpliktar! Och jag fortsätter ändå mot alla odds. Jag plitar på med min verksamhet och mitt engagemang. Idag blev det åtminstone en litania över regnskogsskövling och nödvändigheten av även grusvägar, men dessutom en liten oansenlig strimlus. Inte illa för en hel dags arbete.
19 juli 2000
Mellan regnen som kommer på löpande band, ovanligt nog österifrån, glimtar solen fram korta stunder mellan molntapparna. Som igår eftermiddag. Regnbågarna sprakade i olika formationer och lägen.
Helspända, korta, tjocka, tunna, dubbla, bländande eller urvattnade, om man nu kan säga så om regnbågar. Och solbalkarna dånade ner blåvitt ljus under ockra och senapsgula, slitna molnsegel över Vätterlandet. Ett oerhört dramatiskt ljus således, som gav inspiration till nya konstnärliga gärningar.
Akvarell-läge!
Redan har juli månad bjudit på mer än 100 millimeter regn, mot normala 60 för denna bygd. Och det verkar fortsätta. Nu på morgonen visar mätaren på ytterligare 10 nya fräscha streck av tätt och fint duggande nederbörd.
Gräsmattan är majmånadsgrön och behöver klippas igen. Löken i landet är sydländskt stor och hallonen, som jag berättat om tidigare, slår nya rekord.
Och det talas om ett svampår utan like. Ty medeltemperaturen är trots allt inte så låg. Kantareller plockas tydligen hinkvis just nu.
Vi hade besök förra veckan av vår vänfamilj från Lettland. Aija, Ilma och Ivars kom med korgen full av nyplockade kantareller, gailenes, direkt från tallmoarnas Jurmala. Det blev till en härlig stuvning.
Baltiska kantareller är hårdvaluta på Hötorget i Stockholm men i år säkert sämre betalda än tidigare.
Som alltid när man har gäster tar man sig för med lite mera. Det blev tre intensiva dagar vid Vätterstrandens klippor, i Ombergs skogar och branter samt på Tåkerns strandängar och vasskanaler. Samt en Stockholmsdag - men det är ju en annan historia.
Nere vid Öninges strandklippor vid Vättern lyste solen fram en smula och värmde en fint hoprullad hasselsnok. Den låg där alldeles stilla på en liten grästuva vid en backtimjansskreva i det grå stenhavet tio meter ovanför vattnet. Flickorna trodde det var en huggorm. Men, det var den första hasselsnok jag sett just här. Karin fotograferade den.
Annars var det körsbärsätning som gällde. Alla körsbärsträden prunkade med klasar av mognande bär i färger från gult till djuprätt, somlig små och lite beska - andra söta och saftiga. Att finna körsbär i sådan mängd och tillgänglighet utan kostnad var en stor överraskning för våra gäster, så det blev även en extra cykeltur ner till stranden fram emot kvällen med en stor skål ätbär till kvällsmålet som resultat.
En resa över Omberg bjuder ju på fantastiska scenerier och natur. Det är naturligtvis ett självklart utflyktsmål. Omberg mitt i sommaren är tungt och mörkt. Bokskogen har slutit sig. Men när man här och där kör ut ur skuggorna och möter ljuset och utsikten över Vättern baxnar man. Bortskämd och lite hemmablind är man säkert men jag har alltid haft som mål att aldrig bli blasé. Sällskap av goda vänner hjälper en tillbaka till nyvaknad nyfikenhet och upptäckarglädje igen. Härligt!
En småvessla med en mus i munnen sprang iväg framför bilen med högt lyftat huvud som en liten tiger. Och en ormvråk satt med byte alldeles vid dikesrenen, där skogsnycklarna snart har gått mot brun mognad.
Eftersom Ivars är pensionerad geolog från det gamla Sovjetunionen blev det också ett extra stopp vid Borghamns kalkstensbrott och stensliperi. Och några inköpta rökta sikar så klart! Och naturligtvis åter ett avancerat körsbärsfrosseri längs sjövägens alla naturliga depåer. Det gick liksom bara inte att undvika.
Rökstenen, Alvastra Kloster, Hästholmens hällristningar, bronsåldershögarna och järnåldersgravfälten samt slättens många medeltidskyrkor var andra givna besöksmål. Det var intensivt!
Avkopplande blev däremot svängen ner till Tåkerns Fältstation, där Arturs, en lettisk ung gästornitolog, tog emot oss.
Genom honom kunde våra gäster koppla av en stund i sitt eget modersmål.
Vi vandrade ut till ringmärkningsplatsen, försiktigt för att undvika massmord på alla paddungar som klättrade omkring överallt, och Arturs berättade på lettiska om fågelforskningen här vid sjön. Därefter blev det en kort kanotfärd ut i Renstad kanal och ett närbesök under ett lågt hängande pungmesbo.
Fyra härlig dagar med mycket natur och kultur blev det tillsammans med våra vänner innan vi var tvungna att skiljas igen.
20 juli 2000
Jag brukar försöka låta bli att klaga över vädret. Men nu räcker det, tycker jag.
Regn och gråväder nästan vareviga dag, tar på humöret till slut. Alla längtar efter sol och värme igen.
Höet ruttnar bort och kornfälten och rågfälten ligger omkullvälta i blötan. Åar och bäckar är bräddfyllda med gulbrunt vårlikt vatten.
Finns det någon ljusning i sikte, frågas.
Jag var nere vid Tåkernstugan en runda igår kväll. Jag hade tänkt mig att lyssna in en vassångare innan det blir för sent för i år. Minst tre hanar, alla i de stora sydvästra vassarna, sjunger fortfarande. Två av dem kan man höra från land mellan Ramstad - Renstad.
Vassångaren är en relativt ny och tidigare ganska okänd fågel i Sverige. Den håller till i stora vassområden och finns i utbredd i Mellan- och Sydeuropas fågelsjöar. Och den är som det verkar verkligen på gång att etablera sig i Tåkern.
Hanens sång består av en högt stämd surrande och ganska klanglös ringning, som kan vara i många minuter utan paus. Ett accelererat tickande kan höras på närhåll som upptakt till sångsekvensen.
Första gången som vassångare hördes vid Tåkern var någon gång på 80-talet, tror jag, och 1996 konstaterades den häcka för första gången.
Även i år har det blivit ungar vid sjön. Två stycken ganska nyflygga sådana ringmärktes för några veckor sedan vid Renstad kanal.
Det var goda förutsättningar en liten kort stund igår kväll för att lyssna av vasslandens fåglalåt. Det var lugnt och uppehåll.
Arturs och jag satt uppe på plattformen vid kanalen, vända mot Ombergshållet.
Rörsångarna "skärrade" hela tiden. Några fiskgjusar drog över på höjd och grågässen flög i skytteltrafik mellan land och sjö. Ute i några låga videbuskar i vassdjungeln satt två flygga ungar av brun kärrhök vackert chokladbruna i dräkten med senapsgula hjässor. De prövade sina vingar men flög aldrig långt.
" Now", säger Arturs. Jag lyssnar allt vad jag orkar med händerna bakom öronen, blundande och med öppen mun
"Do you hear him", säger han. " He sings all the time".
Jag blundar och lyssnar så intensivt jag kan. Och kanske.
Bara för att jag vet hur den låter kanske jag kan ana ett svagt surrande långt därute. Ett läte som bryter av lite mot fjädermyggornas subtila ljudmatta. Men jag vet inte. Hade jag varit ensam på plattformen hade det aldrig antecknats någon vassångare ikväll.
Så är det alltså. Det är trist att konstatera att åldern tar ut sin rätt. En subtil fågelröst försvinner från mitt öras receptionsområde. Det är väl att jag redan har hört arten tidigare i livet.
Också gräshoppsångaren står på tur att försvinna för mig. Bara på någorlunda nära håll finns den fortfarande kvar med säkerhet.
Även de gröna vårtbitarna verkar "bli allt färre". Även om det nu blev så att jag hörde de två första för i år under min och Ullas kvällspromenad i hemmakvarteret lite senare.
22 juli 2000
Drygt tre timmars solig och vindstilla kanotfärd blev resultatet idag på förmiddagen.
Med Emma och Jakob ut genom Renstad kanal till de yttre vassarna ut mot öppen sjö och tillbaka igen. Vattenflödet var vårkraftigt och det blev därför ovanligt lättpaddlat.
Det var gott att känna solen bränna ansiktet igen. Det var till och med skönt att känna droppar och stänk skvätta in ifrån paddeln. Och vi hann lagom lägga till kanadensaren under alarna, innan åskregnen åter tog över med tio millimeter nytt färskvatten.
Längst in i kanalen liknade vattnet "te och mjölk", för att lite längre ut övergå i en rostfärg på grund av det sjunkande åkerslammet. Men, ute i sjöns undervattensängar var vattnet åter kristallklart - effektivt filtrerat av den täta undervattensväxtligheten bestående bl a av naten, hornsärv, chara, korsandmat, vattenbläddra och vattenpest.
Näckrosornas frukturnor mognade vid ytan och bladen var nu helt perforerade av näckrosbaggarnas svarta larver.
Dyblad och sjöranunkel blommade i en vacker bård längs vasskanterna som var uppblandade med mannagräs, igelknopp, fackelblomster, smalkaveldun och sjösäv.
Trollsländor och flicksländor flög fram och åter i kanalen. Den totala sommaridyllen således.
Det blev en fågelungarnas dag.
En kull med fyra nyfiket orädda pungmesungar mötte oss allra först. De höll till i ett bestånd av gamla kaveldunsståndare och klängde i alla möjliga ställningar mitt framför ögonen på oss på bara ett par meters avstånd. De var mycket ljust gråvita - inte alls så brunockra som de är avbildade i den nya "Fågelguiden". Ögat lyste som ett pepparkorn i det gråvita ansiktet. Vi studerade dem säkert en halv timme medan de efter hand drog sig längre och längre ut i kanalen för att slutligen försvinna i en tät tropp över vasslandet.
Nu blev det dags för en kull av tre nyflygga bruna kärrhökar att visa upp sina nyförvärvade flygkonster för oss. Pipande seglade de runt tätt över våra huvuden, ännu tämligen orädda och osäkra, men desto mera nyfikna.
Ute över Chara-ängarnas osynliga matta kom några par svarttärnor oss till mötes. De vuxna fåglarnas huvuden började få stora inslag av höstgrått.
Svarttärnorna låter alltid ängsliga med sina gnällröster och nu flög de runt omkring oss energiskt varnande trots att ungarna var uppe och flög lika obehindrat.
Vi kajkade vidare mot en dopping, som låg några hundra meter bort utanför vassen. Trots att vi styrde rakt mot den låg den kvar hela tiden ända tills kanotfören nästan snuddade vid den. Då flög den lågt och sparkplaskande in mot vassen igen. Det var en nästan helt utvuxen men naturligtvis outfärgad årsunge av gråhakedopping.
Skäggmesflockar drog runt i vassarna, fiskgjusar busvisslade högst upp mot de vita molntapparna, rördrommar näringsflög och skräntärnor och hägrar blandade sina lika hesa stämmor ute över sjöns spegelvatten.
Och vi paddlade sakta tillbaka över ständigt slående, soldyrkande smågäddor.
Steglitsornas sång mötte oss åter i land när vi steg in under alarnas skärm.
24 juli 2000
Utskälld av gasellskuttande rådjur här och där i vetefälten, cyklade jag runt Orrnäs och Öninge längs härligt rasslande grusvägar i förrgår kväll. Jag gjorde otaliga körsbärspauser, mötte ett cyklande par men var i övrigt nödvändigt ensam.
Nere vid Ödeshögs reningsdammar stannade jag länge, parkerade min cykel och gick runt i området. Lugnvatten i solnedgång med vilande gräsänder, krickor, viggar och knipor. En svarthakedopping låg stilla, på sidan vält och putsade sin vita mage. Inga gravänder idag och inte heller brun kärrhök. Båda arterna häckar annars här liksom smådopping.
Allt medan tornseglarna kom ssssssvirrande på knivskarpa vingar och skar stänkande blå fåror i vattenytans saffransgula himmelsspegling. (se en liten dikt Haiku ). Sensommarkväll när den är som bäst även på en sådan udda plats.
26 juli 2000
Inne hela dagen med förberedelser för Johannamarken i morgon i Ödeshög. Men det gör ingenting för det regnar ändå tätt och fint ute hela tiden. Sädesärlorna, som nu börjar samla ihop sig till höst - även andra kullen är nu gott och väl på vingar - smyger vid stugknutarna, där det är lä för vätan. Gräsmattan den naturliga jaktmarken är alltså tom idag igen.
1 augusti 2000
Äntligen sol och värme. Det verkar stämma att medeltemperaturen denna rekordrika julimånad ändå varit ganska nära normal, ty nere vid Öninges klippiga Vätternkust är förvånande nog vattnet trots allt ungefär 18 grader. Friluftsdykarna har i hundratal redan varit där ett bra tag i kraft av sina skyddande dräkter, för att dyka längs den 75 meter djupa väggen. Men nu är det alltså även vår tur. Vårt paradis är åter inbjudande öppet. Med landets bästa och kristallklara vatten och härligt solvarma klippor.
Sammanlagt under juli månad kom det i min regnmätare nästan 180 millimeter nederbörd. Nytt östgötarekord här också. Det verkar inte gå ett enda år utan att nya väderrekord i någon form slås numera.
Men förhoppningsvis är regnandet nu historia och vi får en god augusti med sol och värme. Det behövs verkligen.
Överallt i gräsmattan, både hos mig och alla mina grannar, har svartmyrorna byggt på höjden för att överleva den dränkande vätan, vilket inneburit att många har undrat över "myrinvasionen", som egentligen inte är. När det till råga på allt blev en väldigt koncentrerad svärmning, under ett par dagar med solvärme, blev det en nästan hysterisk attityd. Anticimex har säkert haft goda tider. Som vanligt mest i onödan.
Tornseglarna fick ett par fina dagar, de sista i juli, med hög luft och gott om svärmande feta svartmyredrottningar. Men ännu finns ungar kvar i bona. Det spörjs om de klarar marginalen i år. Efter dåliga somrar lämnas många sena ungkullar i sticket. Jag hoppas att de lyckas i år trots allt. Jag längtar efter att åter få uppleva familjeflockarnas racerframfart i tät formation över samhället, alldeles innan avfärden.
I växthuset har jag ett getingbo. De har byggt under träsockeln nere i jorden. Huvudentrén ligger utanför men de har ett extra litet hål inne i huset vilket medför vissa problem för mig, speciellt som jag är ganska allergisk mot getingstick.
I går kväll satte jag mig dock dödsföraktande på huk framför, för att göra lite närmare studium. Getingarna är tåliga och intelligenta och brydde sig lyckligtvis inte alls om mig. Det var en idog skytteltrafik med skräp och avfall i käkarna på väg ut och med bytesbollar på vägen hem; Framför allt vid min kökskompostbehållare med alla sina flugor pågår en ständigt vild jakt på byten.
Nere ur djupet hördes en stadigt surrande, dov ton från getingarnas fläktande. Det var nämligen varmt i växthuset igår.
När det blev svalare fram emot kvällen, stängde getingarna till det lilla flyghålet i växthuset. Med tuggad lerjord fylldes öppningen igen inifrån och efter det kunde man aldrig ana jordens hemliga innehåll.
Ett annat ställe getingarna älskar som jaktmark är min alpklematis vid verandan. Dit kom för åtta år sedan, tror jag, små svarta växtsteklar med lysande orange bakkropp.
Från början gladdes jag över de små vackra insekterna men snart uppenbarades att de lade ägg på klematisens nya skott, med bulnande stjälkar som följd, varefter buskarna snart översållades med gröna och glupska larver, vilka snart hade renätit mina fina klematisbuskar helt och hållet. Året därpå klippte jag ner buskarna och försökte hålla jämna steg med förövarna i fortsättningen.
Klematisstekeln hade gjort en framstöt norröver och erövrat ett nytt stycke land och möjligheter. Men getingarna hjälper mig, och ärtsångaren, lövsångaren, talgoxen och blåmesen gör sitt bästa de också vid det dukade "larvbordet".
Blomflugor, av många arter, svärmar runt min blommande persilja just nu.
Men inte heller i år har jag sett några bivargar, dessa intressanta rovsteklar som specialiserat sig på sociala bin. Annars hade jag för några år sedan varje sensommar besök, vid persiljans blommor, av bivargar som slickade honung. Ibland kunde de vara ett tjugotal.
Jag saknar dem verkligen och spanar energiskt varje ny säsong. Men de verkar vara försvunna.
Däremot fann jag häromdagen en hallonglasvinge på mina hallonskott. En fjäril som efterliknar en stekel med delvis genomskinliga vingar och gulsvartrandig bakkropp. Den satt där lugn och trygg i sin mimicry-dräkt och brydde sig inte ens om att jag petade på den.
Hallonglasvingen kan bli besvärlig i hallonodlingar, där larven äter ur märgen längst ner på de nya skotten, så att dessa vissnar och dör.
Men vad gör det i min lilla täppa om det blir några hallon mindre. Jag gläder mig mer åt den vackra och spännande lilla fjärilen. Och någon risk för massförekomst à la klematisstekel, tror jag inte jag behöver riskera.
4 augusti 2000
Tredje gången gillt!
Efter två kvällar med regn är det äntligen dags för en vaktelrunda.
Vi har bestämt, Christer och jag, att träffas hemma hos honom klockan nio.
Det är nästan lugnt, sjutton grader varmt, molntäckt himmel och jag anar mer än känner några fina regnstänk här och var.
Nu står vi här vid åkervägen i skymningen och lyssnar ut mot slätten.
Längst bort som fond ligger Omberg utsträckt som en enorm blåval. Framför detta blådisiga berg böljar landskapet i sänkor och flacka höjningar med spridda gårdar och svarta träddungar.
Åkrarnas färgskala varierar i alla tänkbara skymningsbruna nyanser allt efter gröda och mognad. Mörkast är fälten med sprutad träda, där åkertistel och baldersbrå antagit dödens mörkt brunsvarta ton.
Här och var har skördetröskorna redan gått fram och mejat färdig höstraps och några åkerlyckor är till och med plöjda eller tallriksharvade.
Gatljusen mellan Hov och Vadstena lyser i en gulvit rad och allra längst bort, egentligen bortom horisonten, blinkar knappt skönjbart, tv-masten på Billingen i Västergötland; På andra sidan vattnet, ungefär sju mil avlägset fågelvägen.
Vindkraftverken, de nya och omdiskuterade, vevar sina propellervingar och de röda topplamporna blinkar. Slättbygdens nya fyrar genererar flitigt.
Några hundra meter framför oss sänker sig den inlandsisgrusiga åkerhöjden ner i en svartmyllig sänka. Här var träsk och vatten för inte mer än hundra år sedan. En av de hundratals slättmyrar och himmelsögon med bård av majviva, flugblomster och ängsnycklar, som fick sätta livet till i svältens, emigrationens, jordhungerns och utdikningarnas 1800-tal.
Nu, efter juli månads regnrekord får vi en känsla av hur det kunde vara då för länge sedan. Nu står vatten fotsdjupt över trädan och grödan. Himlen speglar sig där nere och avslöjar silhuetter av en väldig och ljudlig tranflock. Hundrafemtio mäktiga grå fåglar kliver runt i gyttjan, dansar och skuttar och tranropen ekar över slätten.
Flock på flock av gräsänder kommer från det närbelägna Tåkern, virvlar runt ett par varv och plaskar ner i den nyskapade våtmarken.
Med klang av träflöjtston ackompanjerar gluttsnäppor, rödbenor och grönbenor den stora symfonien, stämda i tenor, alt respektive sopran. Ett fullödigt arrangemang under solnedgångens braskande himmel.
Då hör vi den första vakteln slå…"bytt byll-bytt, bytt byll-bytt, bytt byll-bytt, bytt byll-bytt" ... fyra slag.
Klockan är snart halv tio.
Strax är tuppen igång igen och får svar från en åker intill. Spelet studsar fram och tillbaka.
" Jag känner igen dom där två", säger Christer. " Den ene är mycket långsammare än den andre och dom har varit här ett tag nu båda två. Men han med den burkiga stämman, som spelade för ett par år sedan, har jag inte hörs sen dess".
Vi står alldeles utanför huset och kan efter ett tag räkna in fyra vakteltuppar, som spelar för fullt inom gott hörhåll.
Så här måste det ha varit då på 1700 och 1800-talen, när vakteln tydligen var betydligt allmännare i Sverige.
Idag är den en raritet och att få gå runt och lyssna på fyra … nej, vänta … sex … eller kanske … till och med sju vaktlar samtidigt, måste betecknas som en ornitologisk sensation.
"Elva tuppar bara i det här området är rekordet", säger Christer.
Vi har förflyttat oss en knapp kilometer och har alltså hört sex eller sju stycken tuppar. Nu är det mörkare och redan efter bara en timma börjar spelet åter avta.
Men, vi står nära en nu. Inte mer än tio meter. Tuppen verkar mycket oskygg och spelar för fullt.
Han är så tätt intill, att vi tydligt kan höra förspelet.
"Inandningen...", säger Christer " ...och den hörs bara på högst tjugo meters avstånd".
Ett vinande, nasalt och tvåstavigt "veijj-veijj" kommer ungefär en sekund innan slagen. Ibland avbryter tuppen och upprepar sig igen. Men aldrig kommer det ett slag utan ett vinande förspel.
Hur många har hör detta!? Ett privilegium är det.
Så småningom drar sig tuppen undan och vi blir varse alla myggorna som frenetiskt har bearbetat oss under seansen.
Det har tystnad. Dags att dra sig hemåt.
Och medan den några dagar gamla nymånen guldglänsande sjunker ner i glipan mellan svarta moln och mörknande jord, vandrar vi hem igen. Undan mygg in till en kopp doftande te.
Ett gott slut på en fantastisk kväll.
6 augusti 2000
På en av björkstubbarna nere vid Tåkernstugan kryper två honor av getinglik blombock, Strangalia quadrifasciata, omkring; En skalbagge nästan två centimeter lång av släktet långhorningar med getingefterliknande svartgulmönstrad kropp. De letar efter lämpliga ägg-gömmen mellan bark och ved. Med sina antenner söker de doften och med munnen smakar de av och de håller sig hela tiden på norrsidan, skuggsidan, där larverna kan få lämpliga fuktbetingelser. När de så har funnit den bästa platsen skjuter bakkroppens äggläggningsrör ut teleskopiskt och letar sig på egen hand ner så djupt i barkspringan som möjligt. Äggläggningen tar någon minut i anspråk. Och nästa år kommer en ny generation av getinglik blombock förhoppningsvis att flyga omkring i högsommartid under jakt på lämplig björkved.
7 augusti 2000
Jag måste få berätta om en episod gällande min far. Han blev nämligen anfallen av en älg häromdagen när han i vanlig ordning sprang sin motionsrunda vid Vidingsjö i Linköping. Det var slipprigt och halt, så han hade ögonen bara någon meter framför sig, då han plötsligt såg en älgko komma rusande rakt mot sig med sänkt huvud, bakåtvridna öron och blanka ögonvitor. Älgkalven stod lite längre bak och studerade läget. Allt detta hann pappa bara uppfatta i ögonvrån, ty det hela skedde så fort. Men bilden etsade sig fast liksom.
Han minns att han tänkte att han skulle kasta sig undan, men eftersom det var halt lyckades han nog inte helt. Han grabbade tag i älgkons mule och försökte kasta undan henne. Men, antagligen blev han själv vräkt åt sidan. Resten är egentligen bara en enda minneslucka. Han kravlade sig fram ur en buske så småningom och tog sig hem. Nu efteråt är han fortfarande chockad av händelsen, blåslagen, sönderskrapad och halt. Säkerligen både sparkad och trampad.
Alltför nära kontakt med naturen är definitivt inte alltid av godo. Men det gick ju ändå rätt bra. Det kunde blivit värre och på plussidan kan man väl tillgodoräkna sig ett alldeles unikt naturminne. Men tänk om det varit barn i spåret...
8 augusti 2000
Jag står vid spisen i Tåkernstugan och lagar till nyss plockade champinjoner. Smöret fräser och den hopkokta svampen sprätter i pannan. Med knäckemacka och en kylskåpskall öl till att avnjutas ute på trappan med utsikt över fågellanden och Omberg i sval aftonstund, blir det en verklig höjdare!
Jag har varit ute vid "Källsta´ hopabete", vid Tovören på norra sidan av Tåkern och kollat svampläget.
Egentligen var jag ute efter "läcker riska" - ja den heter faktiskt så: läcker riska eller tallblodsriska - och den finns ibland med bra tillgång här ute bland kalkängarnas talldungar. Men i dag var det kört. Jag fann bara några exemplar av den vackra svampen och dessa var helt förstörda av svampmyggornas larver. Så det fick bli några ängschampinjoner i stället.
Det är svalt idag. Inte mer än cirka 15 grader. Det andas höst!
Ute på slätten ryker det överallt om skördetröskornas framfart. Raps, korn och till och med råg bärgas för fullt.
Stararna drar fram i täta svärmar för att opportunistiskt ta för sig där tillfällen uppenbaras. Helst verkar de gilla att samlas kring harvandet i stubben.
Ute på strandängarna möter jag en storspov samt några gluttsnäppor och grönbenor. Men några större koncentrationer av vadare såsom det brukar vara den här tiden på sensommaren, är det inte fråga om i år. Det finns alltför gott om vatten.
Enstaka gulärlor flyger över mig och ute vid sjökanten lyfter en stor mörk fågel. Jag slänger upp kikaren men redan innan har jag egentligen klart för mig att det är en havsörn.
Det är en ung fågel - kan det till och med vara en årsunge - och den trycker på bra med sitt mäktiga vingspann för att komma upp i höjd.
Den skrämmer upp ett moln av änder och kanada- och grågäss. Fem korpar, antagligen en ännu intakt familj, följer med upp i lufthavet. Örnen attackeras omgående av en brun kärrhökhona och finner för gott att försvinna bort mot Svälinge till. Korparna ligger däremot kvar mot den molntäta himlen och glider lojt omkring.
Två fiskgjusar kommer in från sjön. Den ene, en vuxen, har fisk i klorna och ungen som kommer bakefter tigger intensivt. De landar bland tallarna.
Det klafsar om stövlarna. Jag vänder hemåt över starrmader och blomsteröar.
Ännu ser jag honungsblomster, men de är snart helt överblommade. Runt tuvorna står slåtterblommor, vildlin och knutarv och lyser vitt som stjärnor av olika magnitud och däremellan finner jag gott om den underliga "miniormbunken" ormtunga.
Inne i tallskogen stöter jag upp en riktigt ljus, ja nästan gulvit, ormvråk, en så kallad "Börringevråk", efter trakten i Skåne där den här färgvarianten är betydligt allmännare. Den har fjällvråkens vingundersidor med svarta vingknogsfläckar men saknar dennes mörka mage och vita stjärtrot, och är naturligtvis betydligt mera smalhuvad.
Jag sätter mig i bilen som stått under björkarna och därför redan är täckt av björkfrön och kör hem; Hem för att göra iordning svampmackan. Det var ju så jag började.
10 augusti 2000
På morgonen denna dag låg en stor ballong av tornseglare högt uppe i luften över ateljén. Det närmar sig - avskedet. Om en vecka är det tomt på högsommarens signum nummer ett. Då är tornseglarna borta.
Jag satt en liten stund på förmiddagen i solskenet på en bänk vid Hästholmens hamncafé. Jag gjorde några skisser ut över vattnet och klipporna med det mäktiga Omberg i kulissen. Sitter man här nere blir silhuetten av Omberg en annorlunda silhuett än den jag är van vid.
Ty, uppvuxen på slätten i Mjölbytrakten är jag van vid att Omberg ligger där långsträckt och likt en vilande blåval, såsom jag tidigare har beskrivit det. Men från söder, Ödeshög och Hästholmen, upplevs berget likt en hatt med hjässan som mittkalott. När vi talar om den typiska Ombergssilhuetten menar således vi människor runt berget, helt visst olika saker. Mest egendomligt ter sig berget från sjösidan. Omberg blir därvidlag helt galet. Men det tycker förstås inte västgötarna.
Det var skönt och stickande ljust. Jag tog en ostmacka till kaffet. Över Sverkerkapellets oxeldunge seglade tre fiskgjusar, visslande som alltid. De tog tag i termiken inne över land och försökte nog dra mot söder, men ångrade sig och gled sakta tillbaka mot Omberg.
Ladusvalorna drog runt mellan vatten och båthus, fiskmåsarna stod tätt ute på kobbarna och en gulärla gjorde en snabbvisit på klipporna vid fyren. Miljön talade för forsärla men lätet gav obönhörligt svaret gulärla. Ett par dykare bubblade iväg runt klippudden och en snabb utombordare rev sönder stillheten.
Vid Hästholmen blir det alltid som vid havet. Hela miljön känns kustlik. Jag vet några från havet inflyttade vänner, som har denna plats som sin nödvändiga refug och nostalgi-retreat. Det är egentligen bara lukten av tång som saknas.
...
Nu på eftermiddagen när jag skriver detta, närmar sig en varmfront från sydväst. Det börjar mulna och inom en timme, skulle jag tro, har regnet börjat. Vi får se hur det blir i morgon på marknaden i 700 års jubilerande Hästholmen; En av 1300-talets cirka 70 samhällen med stadsprivilegium och eget sigill. Detta mina vänner var innan Stockholm fanns, bara så att ni förstår!
I tvåhundra år högst var Hästholmen den viktigaste orten på östra Vätterstranden, men sedan tog Vadstena över både kyrkliv, klosterväsende, handel och stadsprivilegium. Allt detta var den Heliga Birgittas "fel"! Och staden Hjo på andra sidan vattnet "snodde" stadsvapnet - det råseglade skeppet. Så kan det gå om inte haspen är på!
14 augusti 2000
Mot kvällen denna högsommarvarma dag ( när skolorna börjar kommer sommaren) är himlen full av tornseglare på hög höjd vända mot söder. Sträcket är intensivt innan fronten som seglar upp från väster når oss.
I morse satt en svarthätta och sjöng i min kornellbuske. Det var säkert en ung hane som tränade nu på höstkanten inför kommande bravader nästa vår.
Annars är det tyst med fågelsång så här års.
Den enda som verkligen håller ut är ju turkduvan. Hanarna sitter där på sina tv-antenner och tutar "to-tóó to, to-tóó-to, to-tóó to" för kanske sin tredje eller fjärde årskull. Och ungar brukar finnas i bona ända in i frostens oktober.
Detta är ju också så mycket egendomligare, då arten är en ganska ny sydostlig invandrare till Sverige. Den 16 maj 1949 sågs den första turkduvan i Halland och snart därpå sköts en som sparvhök under tidigt 50-tal vid Bjälbo. Härmed var den kommen även till vårt landskap.
Det är en märkvärdig och unik resa denna fågel har gjort.
Turkduvan anses härstamma från Indien och Pakistan.
För hundra år sedan startade en eruptiv utvandring mot nordväst och vid förra sekelskiftet nådde arten Balkan, där den efterhölls hårt av grekerna såsom " turkarnas fågel". Efter detta hinder började på 1930-talet en ny våldsam invasion av resten av Europa och redan efter tjugo år hade turkduvan hittat ända fram till Sverige. Idag finns arten över i stort sett hela Europa och nordvästra Afrika, dessutom finns den, med mänsklig hjälp införd, i Nordamerika.
Turkduvan är expansiv och energisk i sin populationsmekanik. Den är mycket reproduktiv, vilket innebär att arten under en säsong kan förmera sig kanske tiofaldigt. Men å andra sidan är den känslig för hårda vintrar, som kan radera beståndet nästan totalt. Därför har turkduvan sedan den kom hit varierat mycket i antal. Efter de goda åren under det milda 70-talet var beståndet på topp för att sedan rasa under hela 80-talet, då turkduvan med nöd och näppe lyckades hålla sig kvar som östgötsk häckfågel.
Det senaste årtiondet har turkduvorna åter ökat i antal och jag skulle uppskatta Ödeshögs häckande par till knappt 20 stycken idag.
Spelande hanar på hustakens tv-antenner om tidiga sommarmorgnar kan väcka förtret och irritation och ibland hörs krav på avskjutning. Och tyvärr dödas också många fåglar illegalt i tjuvjakt eller av misstag vid så kallad " bekämpning av störande fågelliv".
Men turkduvan är definitivt en fågel som inte har en beståndsuthållighet nog att tåla sådan mänsklig inblandning. Och den är fredad!
Vi får försöka glädja åt oss spelglädjen och livslusten istället. Och fascineras av artens märkliga resa.
…
Sent på natten kommer åskan. Hårt och intensivt med tretton millimeter regn.
15 augusti 2000
När jag åkte förbi Alvastra på riksväg 50 idag på förmiddagen, såg jag i ögonvrån att det satt en stor fågel på en gren ut över vattnet vid den lilla damm som ligger alldeles vid vägkanten.
Jag vände och kunde då konstatera att det var en ung storskarv. Den var där tillsammans med en likaledes ung häger. Som två urtidsfåglar satt de där och spanade efter småfisk, antagligen rudor, förmodar jag,.
Att hägrar är duktiga på att hitta små vattendrag och pölar visste jag redan, men att en storskarv kunde finna denna pyttelilla vattensamling mellan de lummiga träden, var en överraskning.
Ja, man får vänja sig. Skarvarna ökar våldsamt. Det finns flera stora kolonier i Vättern och vid Tåkern kan man se flockar på flera hundra fåglar ligga fiskande. Och vid Sommen är det ett opinionsmöte annonserat.
Hatstämning är uppiskad och man vill få alla med sig, även naturvännerna, för att få tillstånd en skarvbegränsning. Högst ett 40-tal bon vill man acceptera i sjön Sommen fortsättningsvis. Allt enligt en dagsfärsk tidningsartikel. Rädslan och hatet ligger alldeles under skinnet.
Ingen, som minns 60-talets fågelliv, kunde ana denna utveckling,.
18 augusti 2000
Morgon igen. Lite seg.
Promenaden till ateljén är frisk. Det är definitiv höst i luften
Rönnbären längs vägen lyser moget röda.
Igår kväll drog en stor flock björktrastar över samhället. De bar med sig höstläten och var säkert på rönnbärsjakt. Redan!
I förrgår, onsdags, körde Janne och jag åter ner mot skogsbygderna söderöver, till trakten av Mossebo i Boxholms kommun på gränsen till Ödeshögs kommun. Vi var ju där vid midsommartid på spaning efter hasselsnok (genväg dit), men den här gången gällde det trumgräshoppa.
Vädret var ganska gott, solen sken, men det blåste möjligen väl friskt, så någon trumgräshoppa fick vi aldrig se. Den har vi kvar. Det är alltid skönt att ha något nytt framför sig.
Vi vandrade runt länge vid de sandiga kullarna vid Sandkulla, de flesta uppodlade, men enstaka är fortfarande under äng och hage. På de torraste markerna dominerade harklöver, femfingerört, skatnäva och rölleka.
Överallt i ansenligt antal skrämde vi upp exemplar av stor vårtbitare, Decticus verrucivorus. ("Verrucivorus" betyder just "vårtätare"). Honorna var svullet äggstinna och i full gång med äggläggning i den sandiga marken. Hanarna spelade för fullt med ett svagt och högstämt: "szrii - szrii - szrii - szrii ". Ganska gräshoppslikt faktiskt!
Vi fann även, på en lite frodigare och friskare äng, några spelande hanar av buskvårtbitare, Pholidóptera griseoáptera. Deras läten var om möjligt ännu mera svåruppfattade: korta och enstavigt glesa "tzitt". Hörbart endast på någon meters håll. Det är dessa ljud och djur Sarah Leander sjunger om såsom syrsor hon inte lägre kan höra. Men syrsor är det bestämt inte. Vårtbitare är namnet på familjen!
På telefontrådarna vid Sandkulla Mellangård satt ett trettiotal ladusvalor. De gjorde täta näringsutflykter i beteslandskapet runtomkring och flög därvid alltid lågt och tätt över grässvålen. Högt uppe i luften däremot fanns hussvalorna. Två helt olika jaktstrategier till pedagogiskt beskådande. Så undviks onödig konkurrens!
Jag gjorde några skisser av det sköna gammeldagslandskapet och vi utbytte några ord och tankar med markägaren, som kom tuffande med sin traktor och påspänd slåtterbalk. Bråda tider, men han tog sig ändå tid med oss för en stund. Det är glesare mellan mänskliga möten här nere i skogsbygden och de som dyker upp måste man ta vara på.
På en torrbacke stötte vi upp ett gäng trädlärkor. Här var det säkert en avslutad häckning som vi avslöjade. Fyra stycken flög upp med joddlande "dy-do-ly-do" och landade i tallarna runt omkring.
En ung tornfalk flög över spanande och på jakt och några ormvråkar utnyttjade termiken. En tung och stor bålgeting flög över vid ödegården som stod där skamligt lämnad och övergiven.
Nere i skogstätningarnas solgläntor runt kring det öppna Sandkulla fanns det gott om fjärilar.
Idag var det de silverstreckade pärlemorfjärilarnas stora dag. I en glänta på kvardröjande åkertistel dansade säkert tjugo exemplar tillsammans med en handfull storfläckiga pärlemorfjärilar. Vilken vacker syn.
Vid Ekebergs Naturreservat och underbara lövängar och gammelaspbestånd fann vi oförhappandes flera ringar av stora kantareller. Men vi klarade inte av att stanna länge där inne. Envetna myggor drev ut oss men vi hann ändå fylla våra fickor och samtidigt glädjas åt tre stycken magnifika sorgmantelfjärilar som fågelseglade över en solig stig. De var nykläckta och underbart fräscha.
Kantarellerna blev sedan till en härlig stuvning nere vid Tåkernstugan. Men det är en annan historia.
21 augusti 2000
Jag planterar ett trettiotal sticklingar av knäckepil längs diket vid Tåkernstugan. Jag måste göra något åt den vidöppna insynen och blåstkänsligheten. Pil växer snabbt men jag önskar nog helst en häck av hagtorn och slån. Jag kan för mitt inre se en blivande oas för törnsångare, rödhake och gulsparv mitt i slättbrukslandskapets monotoni. Jag skall fylla på med plantor till våren. Men så länge får det bli en snabbväxande och tålig pilplantering. Snabbt bestämt och gjort!
Det är varmt idag med en frisk sydvästlig vind.
Det är intensivt arbete ute på åkrarna. Mycket är skördat redan och en hel del tegar är redan höstfärdiga och sådda. Över landskapet ligger ett vitt dis som förorsakas av solljus som silar genom alla tröskornas dammpartikelmoln. Traktorer och vagnar med säd står uppställda överallt. Man kan inte ha bråttom på grusvägarna runt Tåkern idag. Det moderna bondelivet är komprimerat.
Korna idisslar hörbart under alarnas skugga och nu har jag ställt mig i vindskydd för att friluftsmåla på baksidan av huset. Jag har tagit med mig ett tiotal skissblock ur mitt lager i ateljén och lägger upp ett antal små akrylstudier till utställningen jag skall ha i Hamburg om ett par veckor. Så här kan artistlivet egentligen inte vara skönare eller mera privilegierat.
En flock på tjugo ljungpipare klipper förbi; förvarnade genom en vemodsfylld vissling. Jaha ja. Så långt är hösten kommen. Då är sädgässen högst en vecka avlägsna.
Över Kvarnängen virvlar ett moln av backsvalor runt i kvällsljuset på fjädermyggsjakt över mannagräsets silverax; säkert femhundra. Snart försvinner de ut över sjöns vassar, där de skall slå sig ner på vassrören, som kommer att böja sig av tyngden nästan ända ner mot vattnet. Någon vecka stannar backsvalorna till, på genomresa, många från Norrlands nipälvar.
Tyvärr finns det knappast några kvar som häckfåglar i mitt landskap längre. Grustagen är ransonerade och återställda och den siltrand som är given backsvalorna är sedan länge borteroderad och övervuxen i varenda gammal nedlagd grustäkt. Men jag har ännu i minnet den tid som var på sextio och sjuttiotalen, då man kunde se flera tusen backsvalor rastande och sovande i Tåkerns väldiga vassar och då det fanns ett tiotal kolonier av häckande svalor bara i Ödeshögs kommun.
Ingenting är statiskt. Och ibland kan till och med naturvårdsåtgärder såsom krav på återställande efter avslutad täktverksamhet vara till naturens förfång.
23 augusti 2000
Vid trappan till ateljén stöter jag upp ett gäng gråsparvar som sprätter omkring bland alla björkfrön som ligger i drivor längs väggarna. Det kan inte vara mycket näring i varje enskilt frö men det är väl mängden som avgör att det skall vara näringsmässig ekonomi för sparvarna att ta sig an det hela.
Kvällen igår bjöd på mäktiga och vackra Cumulusmoln. Jag vandrade där under dem vid
Tåkernstugan. Överallt låg veteåkrarna stubbade och klara för plöjning. Det gick fort på slutet.
En råget med kid gick ut över fälten i solnedgången. Det var ett bockkid, som började ta kommando. När de upptäckte mig stående där på vägen, ur vind, bara tjugo meter bort, var det nämligen han som skuttande tog täten.
En ung tornfalk kom in under molnen på sträck från norr. Den gjorde en sväng över mig och försvann i samma riktning som råddjuren nyss. Grågässen drog fram och tillbaka mellan stubb och sjö. Och luften var full av ladusvalor och backsvalor idag igen. Men inga tornseglare längre.
När jag tog kaffepaus på trappan kom två årsungar av skogsödla fram för att lapa sol. Den ene hade redan fått offra en del av stjärten. De bredde ut sina revben och lungorna pumpade rytmiskt alldeles bakom halsen. De blundade njutningsfullt och kikade i ögonvrån på mig då jag ställde ner koppen eller jagade bort någon ettrig liten brun mygga. När solen så sakta försvann drog sig också ödleungarna ner under trappan.
Jag räddade en snok när jag klippte gräset. Den låg där alldeles stilla fast jag närmade mig. Som tur var, såg jag den. Men jag måste röra vid den för att den skulle behaga masa sig undan in i höggräset. Den var alldeles svart helt utan gula nackfläckar och var blank och nyömsad i skinnet och jag tror den var två år gammal.
En larv av allmän träfjäril eller så kallad träddödare, en stor nattflygande fjäril, kom krypande långsamt, köttig och blank och nästan en decimeter lång. Den var på väg till vinterkvarter och förpuppningsställe. Den räddade jag också.
När gräset var kortklippt kom harkrankarna. De var alla äggsvullna honor som vandrade omkring med bakkroppen ideligen doppande och vingarna lyftade. De lade ägg i den fuktiga jorden. De långa benen var till hjälp när de vandrade över gräset och för att göra det möjligt att nå ända ner mellan stråna var de liksom upphängda i sina styltor.
En liten fisketur efter gädda ut genom Renstad kanal slutade med fiasko. Vartannat kast hamnade i vass, näckrosor eller igelknopp. Jag gav snart upp, men fick i alla fall se en kull skäggmesungar fortfarande i ungdräkt och ännu en vacker snok; Denne med gula nackfläckar. Två snokar samma dag. Det är värt en extra notering.
25 augusti 2000
Det kom tio millimeter regn igår och det var gråmulet hela dagen.
Men idag är det frisk och klar luft och blå himmel med sommarlika moln igen. Vinden kommer emellertid från norr och bär med sig lite höstkyla.
Ute över sandkullarna och enebackarna vid Heda söder om Tåkern möter jag en ung pilgrimsfalk. Den är sandfärgad och mörkt streckad på magen med brunt huvud och kindstreck.
Det är en årsung hona.
Hon vilar i luften på glidande, skärpta vingar, bara femtio meter rakt ovanför mig och tar sen fart i en dykning ner bakom en skogsdunge. Hon kommer upp fyrahundra meter längre bort i snabbare flykt, driver upp en flock kajor och tumlar runt ett tag i livslust och lekfullhet. Jag följer henne i kikaren ända bort mot hemmaberget och till slut försvinner hon för mina ögon långt där borta över skogsbården.
Ett möte med pilgrimsfalk får alltid hjärtat att skutta som en vild hare i mitt bröst. Det ger mig en obeskrivlig glädje. Tänk att åter få vara med om detta i sina hemmamarker; Årliga möten med pilgrimsfalkar.
Det trodde jag aldrig kunde bli sanning för blott tiotalet år sedan. Men så är det nu. Högsta lycka!
26 augusti 2000
En härlig sensommardag med hög luft, blå himmel och över tjugo grader i skuggan.
Och plötsligt är lufthavet fullt av tornseglare igen. Överallt. Det är egendomligt, ty det är mer än en vecka sedan jag såg någon senast.
Tornseglarna är extrema väderflyttare, så man kan förklara det sena och massiva uppdykande som ett insträck in i högtrycksområdet över Sverige från flera olika väderstreck. Det kan till exempel vara fråga om tornseglare som har varit på väg söderut över Östeuropa och blivit blockerade av det lågtryck som ligger stationerat där just nu och därför har dragit rakt västerut och hamnat också över Ödeshög.
Frampå eftermiddagen verkar sträcket tunna ut.
Två sparvhökar cirklar runt i en termikbubbla upp till hög höjd. De är årsungar bägge två, ett tunt ljust ändband på stjärten lyser i motljuset nämligen, och detta avlöjar åldern. Det är inte gemenskapen de söker utan när höjden blir lämplig skiljs de åt. En drar västeröver och den andre glider snabbt mot sydost.
Kanske kommer de att ses igen om någon vecka när landet åter smalnat av och havet väntar, nere vid Falsterbo.
Flera ärtsångare smackar i trädgården och jag klipper gräset och äter astrakanäpplen och viktoriaplommon. Det är varmt. Ulla bjuder på läskande jordgubbssaft.
28 augusti 2000
En tät flock av ungefär trehundra hämplingar och en handfull grönfinkar skrämmer jag upp vid Gottorp på väg ner till
Tåkernstugan idag på förmiddagen.
De håller till på en skördad rapsåker och jag vet varför de befinner sig just där. Det är nämligen så, att ett parti av rapsen, ungefär ett halvt hektar stort, aldrig slogs av någon anledning.
Bonden brydde sig inte om denna rest utan den fick gå under harven. Allt frö hamnade således på backen till glädje för denna vackra finkflock. Jag stannar länge och njuter av upplevelsen.
När jag sitter på trappan och äter ett kilo kräftor till lunch - bara det - kommer en lärkfalk och seglar förbi. Den vrider sig runt i en liten spiral, bryter av då och då med en loj glidning och försvinner så småningom bakom träden. Den är ganska nära i kikaren och jag kan studera den vita kinden, den mörkstreckade magen och de röda "byxorna". Det är med andra ord en gammal fågel.
Lärkfalken är så anpassad till svalungar och trollsländor att den är en av Sveriges startsenaste häckare. Den torde fortfarande ha ungar i boet och den häckar på några platser i Tåkerns strandskog samt uppe på Omberg.
Det är kraftig sydostlig vind som blåser bort det mesta av termiken, men det hänger ändå några ormvråkar i skruv samt gott om brun kärrhök över sjöns vassar. Jag håller ett öga på himlen ifall gåsgamen, som troligen är på väg söderut igen över landet, skulle råka komma häröver. Men oddsen är naturligtvis minimala. Men vem kan veta. Förra hösten när en flock skedstorkar tog en nordlig tur och drog in över den norrländska kusten i retur från Finland lönade det sig. En av fåglarna damp ner i Tåkern och gladde många av oss fågelskådare under en lång tid.
När jag lämnar stugan flyger hundratals ängstrollsländor upp framför bilen längs grusvägsutfarten. De har mer eller mindre blodröda bakkroppar och hanarna är pråligast. I dikeskanten blommar gulsporrarna intensivt, vackra små lejongap, som gott kunde passa även i den skönaste trädgård. Trivialitetens blindhet dömer dem som ogräs!
31 augusti 2000
Varmt och soligt men stora tunga molnbyar tornar upp sig överallt. Det är nära till häftiga skurar och eventuellt åska.
Jag sätter upp två nya fågelholkar på österväggen vid
Tåkernstugan. Men först har jag fyllt dem nästan till hälften med torra och mjuka fröställningar från åkertistel. Det kan bli skönt nu under vintern för de mesar som kan tänka sig övernattning här under midvinterkylans pansar. Och genom att sätta upp dem nu på hösten bjuder jag inte bara in vinternattsgäster utan vinner också att holkarna patineras och anpassas inför kommande vårs häckningar.
Det är daggvått i gräset på morgonen och jag blir genomvåt om fötterna. Överallt hoppar åkergrodor omkring. De varierar i färg från ljusaste beige till nästan svart och i mönster från helt enfärgat till heltäckt marmorerat.
De har bra jaktmarker i gräsmattan, där det vimlar av skalbaggar, sniglar, flugor, harkrankar, myggor och gräshoppor.
På nedersta trappsteget, en cementplatta i marknivå, springer det nästan alltid skalbaggar av familjen jordlöpare, Carabidae, omkring. Idag ser jag bland många andra en vacker Carabus granulatus.
På vägen över slätten, vid Kålstad, flyger en ung sparvhök upp från dikeskanten tungt lastad med en nyfångad gulsparvhane. Den lyfter mödosamt och försvinner in i en stor ek.
Flera bruna kärrhökar cirklar runt över stubbåkrarna. Och vid Gottorp skrämmer jag upp en stor flock duvor. Det är mest frågan om ringduvor men jag räknar till åtminstone fjorton skogsduvor i sällskapet.
Hämplingflocken som jag såg häromdagen på rapsfältet är borta. Fröresursen är väl uppäten nu.
Det är kav lugnt och tyst. Jag dricker mitt kaffe på trappan. Långt borta mot Millingstorp ropar ett par korpar, det är det enda som hörs, ända tills två Gripen-plan dånar in och utför sina övningar mot de vita molnbergen med efterbrännkamrarna påslagna .
Då drar jag mig åter hemåt, förtrollningen är bruten.
1 september 2000
Morgontidningen idag har en notis om ett fynd av en 36 millimeter lång fågelfjäder som har påträffats i en bärnsten. Åldern på fyndet är ca 40 miljoner år. Nu söker ägaren Leif Brost på bärnstensmuseet i Kämpinge, Skåne, kontakt med experter, för att försöka fastställa vilken slags fågel det kan vara fråga om.
Fåglarna har således varit med länge. Archaeopteryx litographica, den berömda anfadern, hoppade omkring på juratiden för ca 140 miljoner år sedan och vid tiden för den påträffade bärnstenens tillblivelse fanns troligen redan ett trettiotal av dagens fågelfamiljer utvecklade bl a: hägrar, pelikanfåglar, andfåglar, hönsfåglar, sumphöns, rovfåglar, måsfåglar, sidensvansar, lärkor och svalor.
Tättingar och kråkfåglar gjorde sin entré på scenen något senare, men fanns i alla fall med god marginal på plats långt innan människan, Homo sapiens, började göra anspråk på jorden.
I samma nummer av morgontidningen förklaras med stora rubriker: "krig mot kajorna".
Det är staden Linköping som nu med skärpa skall ta i tu med " de bajsande guanofabrikerna: kajor, skarvar och kanadagäss".
Även i min lilla hemby, Ödeshög, är ilskan och irritationen stor över de kajflockar som "drar runt, skränar och skitar ner
Uttryck som "luftens råttor", "krig mot småfågelmarodörerna - kajorna" och "stor hälsorisk" blir legitima ända in beslutfattarnas innersta bestämmanderum. Men de är i ärlighetens namn redan förankrade bland folket ute i samhället. Kunskap och sunt förnuft får stå tillbaka för primitiva känslor. Det animala i oss tar makten.
Ja, vi har svårt vi människor att acceptera att naturen tar upp plats. Helst vill vi reglera allt in i minsta detalj efter eget tycke och smak. Den vilda naturen är ett "djävulens bländverk", som vi är satta till av Gud att försköna, reglera och ställa i ordning. Och dessutom vill vi inte tolerera konkurrens om tillgångarna.
Så ser vi bara ryggen av problemen, vägrar inse att vi själva i högsta grad är med om att skapa förutsättningarna till ryckighet och förändringars tempo, skyller symptom och konsekvens för att vara orsak och grund samt åtgärdar baklänges och oftast alldeles fel och för sent.
Min vän och broder Göran Bergengren hade en mycket intressant och läsvärd artikel om detta fenomen i Östgöta Correspondenten den 23 augusti 2000 kallad: " Naturen bjuder motstånd", skriven i "storskarvharmens tid". Han menar att det också finns ett stort inslag av rasism i vårt hatande av alla svarta fåglar, och att jägaren, människan, kräver fiender.
7 september 2000
Jag var på resande fot under hela den gångna helgen. Målet var en utställning med vernissage i Svenska Kyrkan i Hamburg.
Utställningen skall pågå under hela september månad.
Jag startade tidigt på lördag morgon. Redan klockan 04.00 satt jag i bilen för färden söderut.
Det var ordentlig natt ute. Det märks att sommaren är slut genom att mörkret har kommit tillbaka.
I en härligt klar stjärnhimmel lyste planeten Jupiter starkast. Den stod alldeles intill den röda jättestjärnan Aldebaran, snett ovan och till höger om Orions stjärnbild. Det var så klar luft att jag faktiskt anade Jupiters fyra stora månar helt utan hjälpmedel. Men redan efter en halv timme började det ljusna i öster och söder om Jönköping lägrade sig dimbankarna över vägen. Nere vid skånska gränsen mötte jag regnet.
Jag tog vägen över Öresundsbron, efter det att jag ordnat med provisoriskt pass hos polisen i Malmö, eftersom jag glömt det ordinarie hemma. Öresundsbron var tom, kall och steril.
Genom hela Danmark körde jag i tungt och grått regn och inte förrän vid ankomsten till färjeläget Puttgarden var jag på andra siden fronten, varvid solen började strila igenom och värma ordentligt. Då var det redan middagstid bliven.
Jag hade min vernissage följande dag, efter högmässan. Och jag bodde överst i tornrummet i Svenska Kyrkan, invid Landungsbrücken mitt i Altona i gamla Hamburg. Vilken utsikt över hamnlivet. Jag kände mig som Anders Zorn och tänkte på hans fantastiska hamnsvit i akvarell från ett sjudande, blygrått och koldisigt Hamburg. Så var det!
Gott om skrattmåsar i vinterdräkt överallt i kanaler och bassänger, annars tämligen trivialt
Men, det glömde jag förstås, längs A1:an ner till Hamburg, var det väldigt mycket ormvråkar och tornfalkar. Jag såg nog lika många som på ett helt år längs vägarna hemikring.
Resan hem under måndagen gick i stort sett längs samma rutt, men nu tog jag vägen upp till Helsingør och färjan över till Helsingborg istället. Jag tog min "danske frokost" vid Slettens Kro i Humlebæck intill Louisiana Museum, en favorit. Jag satt där i solen och kisade med ögonen ut mot Ven och Sundet. Drack en öl och fick en slö geting in i munnen, men lyckades framgångsrikt spotta ut den innan den stack, som tur var. Min allergi kunde annars ha givit ett fatalt resultat och ändat min resa betydligt tristare. Det var förresten pinfärsk rödspetta till lunchen, vad annars.
Framkommen till färjeläget, var det trist att konstatera, att allt runt färjan såg slitet, deppigt och övergivet ut. Och kostnaden var ungefär densamma som vid Öresundsbron, runt 250 kronor enkel resa. En besvikelse!
Vid E4-anslutningen alldeles norr om Helsingborg skruvade en alltigenom smutsgamfärgad ormvråk, s k Börringevråk, runt. Den var helt vit förutom vingpennorna, som var mörka.
Det har den senaste tiden varit mycket debatt på fågelnätet "Brevduvan" om observationer av smutsgam/Börringevråk. Här hade jag nu en själv mitt framför ögonen. Men inte kan man väl ta fel på en ormvråk och en smutsgam, menar jag, som haft rika upplevelser av smutsgamar så sent som i fjol vår i Pyrenéerna. Det är skillnad på fågel och fågel!
Jag var hemma igen om kvällen, trött och sliten.
8 september 2000
Jag tog en sväng ut i skogen i går kväll innan mörkret föll.
Jag plockade tio liter kantareller på en timma. Och ändå var mitt bästa ställe redan vittjat. Det är en lyckokänsla att sätta sig på huk vid de lysande gula ringarna och fylla sin korg. Man blir liksom vild och berusad och känner inte ens av myggen, som under tiden bearbetar den svettiga och bara nacken.
Och när jag gick in i mossan under den mörka granskogen fann jag även fullt utvecklade trattkantareller, vilket innebär att jag också måste besöka mina
andra ställen så snart som möjligt.
Det är tyst i skogen om hösten.
Nötskrikorna fanns där förstås som alltid, varnande med sina hesa skrän, skygga och osedda.
En gröngöling skällde sitt höstläte: "kly-kly-kly-kly", med darr och med ungfågelns målbrott i rösten, kungsfåglarna "sisade" ur granarna, en spröd trädkryparröst vibrerade, talgoxen vinterlockade sitt "ti-ti-ti" och jag hörde en spillkråka ropa "kri-kri-kri" långt bort i skogen.
Det var gott om älgspår i min kantarellskog och när jag gick genom slyet på ett hygge fick jag på mig några älgflugor, som kröp in i håret och ner under skjortan. Det var faktiskt äckligt, det måste jag tillstå, att jag innerst inne tyckte. Så envisa, hårdnackade och undflyende, att mitt naturälskande hjärta sattes på det ultimata provet. Till slut lyckades jag fånga in dem och krossa dem mellan naglarna. Ordningen var återställd och jag hade klart markerat den definitiva gränsen för min naturromantiska ådra. Är jag därmed lite besviken på mig själv? Lite kanske, i ljuset av vad som hände senare och den insikt jag bibringades därmed.
...
Jo, så här blev det nämligen. Opinionsmötet mot storskarven har ägt rum nere vid Sommen. Reportaget var i tidningen idag på morgonen, med svarta rubriker som till och med krävde total utplåning.
Skarvarna är, förstår jag just nu i skrivande stund, för fiskevårdsföreningen, båtfolket, sommarstugeägarna och delar av det rörliga friluftslivet i Sommen, vad älgflugorna var för mig, dvs. någonting äckligt, som kryper in i håret och ned under skjortan. Så påtagligt och närvarande verkar det vara för somliga och den enes upplevelser kan säkert vara den andres lik. Naturen infiltrerar och stör den personliga integriteten.
"Var finns den rakryggade tjänsteman på Länsstyrelsen, som vågar säga nej till skarvarnas etablering", är ett typiskt uttalande.
Och det är inte lätt att vara officiell naturvårdsrepresentant idag inte! Jag är glad att jag inte har det som jobb i alla fall. Människors svarta sidor tar herraväldet och hat, misstänksamhet och oförsonlighet kommer upp till ytan och förtär och förmörkar.
Jag har försökt ringa till Göran B. Han var med i hetluften därute på sjön igår. Men idag har han nog medvetet dragit sig undan. Ledsen, besviken och frustrerad, kan jag förstå.
Och själv är jag en aning desillusionerad. Även jag kan äcklas av något i naturen. Ingen är fullkomlig. Allt är bara en gränsdragning. Vad är stort och vad är smått?
Jag slänger en blick ut genom ateljéfönstret och ser en ensam sädesärla kila runt i flugjakt på gräsmattan. Snart är hon borta också. Jag är tillbaka i verkligheten - slut på djupsinnigheter för den här gången! Dags att gå hem och äta.
11 september 2000
Svampsuget satt i sen häromdagen, så igår åkte jag ut till ett av mina trattkantarellställen. Det är en ganska ung tallskog med mycket mossa i markskiktet. De flesta trattkantarellentusiaster söker arten i mogen barrskog, helst med mycket gran, därför får jag ha den här platsen i fred, ty ingen kan ana att de kan förekomma i den här typen.
Av en händelse hade jag passerat över planteringen mellan två mer utvuxna bestånd för femton år sedan och fann då rätt mycket trattkantareller på en fläck av cirka tio kvadratmeter runt en stubbe. Det har blivit årliga besök sedan dess. Tallskogen har nu vuxit upp och trattkantarellerna har under de gångna åren brett ut sig mer och mer och idag är det oftast inga som helst problem att fylla en tiolitershink på någon halvtimma. Jag är glad för varje år jag får vara ensam om min skatt, ty snart ser skogen ut som en riktig trattkantarellskog och då kan det vara kört.
Min far följde med ut. Det har varit sparsamt med svampplockning för hans del de senaste tio åren. Han blev förståeligt nog lyriskt exalterad. Efter hemkomsten blev det till att rensa och sedan gjorde vi iordning en vacker trekilos vätterröding, som jag köpt direkt av en fiskare nere vid Hästholmens hamn för två veckor sedan. Med smörstekta trattkantareller till blev det en söndagsmiddag för finsmakare. Det har sina klara fördelar att bo nära naturen!
…
Mot den faluröda väggen nere vid Tåkernstugan brände solen igår eftermiddag. En svärm av ängstrollsländor och blomflugor samlades där i solgasset för att ta vara på värmen.
Bland flera olika blomflugor fanns det en art som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Den är vacker, stor och orädd, ungefär 10 -15 millimeter lång, glänsande svart med en orange, triangelformad fläck på vardera sidan av bakkroppens främre kant. Jag vet att arten lägger ägg i getingbillor där larven lever på bottnen och äter avfallsrester och exkrementer. Nu var årets cirkel sluten, ett tjugotal av den nya generationen vuxna individer satt här på stugväggen för att lagra energi inför övervintringen. Säkert skulle husväggen och alla dess skrymslen ge bra förutsättningar för en lyckat vintersömn.
Under tiden jag var där nere, snurrade bonden in nya ensilagebalar i vit plast utanför stugan. Det blev en hel rad "vinterägg" längs kanten på diket. Det ser väl inte så roligt ut, men lite drivskydd mot snön kommer det väl att bli ändå.
13 september 2000
Rödhakarna tickar i häckarna runt trädgården när jag hämtar tidningen på morgonen.
Det är kallt. Det var frost redan i förrgår morse. Aspar och björkar börjar gulna och en del lönngrenar går mot violett och rött.
Trädgården har mognat. Det är inte lika fin ordning som tidigare. Mitt besvärligaste ogräs, rävtöreln, har bildat ljusgröna mattor över delar av grönsakslanden. Den sprider tusentals små rödbruna frön över jorden. Fastän de är nästan mikroskopiska klarar de övervintringen elegant och resultaten visar sig nästa vår, då mängder av små nya hjärtblad kommer att spira.
Sockermajsen börjar torka och gulna och i komposten står mina squashplantor med övermogna och stenhårda frukter.
Hösthallonen är buskiga och manshöga, alldeles för täta, så att det är svårt att komma åt bären. Härligt stora och fina äpplen dråsar ner efterhand från veka grenar som nästan släpar i backen. Under viktoriaplommonträdet ligger två kattfångade och halvätna amiralfjärilar.
Det är snart dags att ta ett allvarligt menat tag i trädgården, avsluta och förbereda inför vintern.
Men igår smet vi iväg under två timmar ner till Hovtornet vid östra kanten av Tåkern, Ulla och jag.
När solen redan började dala ner under horisonten gav vi oss av. En molnbank började nämligen sega sig in söderifrån och det hade blivit absolut vindstilla, så det gällde att komma iväg och hösta in en av de vackraste kvällarna hittills.
Det var mycket folk vid tornet. Säkert ett trettiotal hade kommit för att njuta av kvällens stundande fågelupplevelser. Alla var tysta och andaktsfulla. Mumlande röster och knirket från en termoskork eller klingandet av en kaffesked mot en kopp doftande kaffe bidrog bara till att förtäta atmosfären. Och alla solnedgångsrodnande ansikten vändes västerut, förväntansfulla och tålmodiga.
Sjön låg blank, färgad i rödgult av solnedgångens brand borta mot det syrenblåa Omberg. Mjuka vindkårar, som aldrig kändes, drog över vattenytan och skapade band av snedställda småvågor, som speglade den ännu turkosa himlen i zenit. Ett gulvitt rökmoln av en halmbrasa från åkrarna öster som sjön, letade sig ut över vattnet, blånade och drog sig sakta bort mot horisonten och tunnades ut.
En samling av ungefär tvåtusen ladusvalor svärmade runt i en mäktig luftcirkus. Ömsom tätnade flocken till ett virvlande fjädermyggsliknande moln, ömsom tunnades den ut till ett glest framdragande band över vatten och strandängar. När ljuset svalnade, tätnade formationen till en mörk boll, som plötsligt och mycket abrupt föll rakt ner mot övernattning i den mörka vassen bortemot Säby.
Från högst upp i svalbollen blev en ensam och övergiven tornseglare kvar. En verklig eftersläntrare. Jag såg aldrig vart den tog vägen sedan.
Nere på sjöytan låg hundratals änder, mest gräsänder och krickor samt enstaka skäggdoppingar. Snatter och skorr ekade. Några enkelbeckasiner lyfte kväkande ur strandskuggan och jagade iväg mot söder i påbörjad nattflytt.
Ett tiotal svarta silhuetter av unga hägrar vadade runt eller stod staty vid strandlinjens spegelvatten. Med försiktiga slowmotionsteg klev de långsamt på jakt. Ögonen fångade en rörelse, huvuden stelnade i koncentration, halsarna spändes till sprättbågar och sköt sedan pilsnabbt ut mot småfisk som fångades, skakades och kastades ner i gapet med huvudet först. Därefter lite puts bland bröstfjädrarna, några hesa skrän, vingflax och eventuell kort förflyttning och sedan fortsatte jakten på nytt. Små revir, som bevakades noggrant mot inkräktare, hade upprättats, så ibland for hägrarna iväg på avvisningsrundor med djupt tunga och mäktiga vingslag. Skrik och stelt sträckta halsar blev dominerande för ett ögonblick innan ordningen var återställd och lugnet lägrat sig.
När mörkret skumrat våra ögon, började enstaka förband av sädgäss, kanadagäss och grågäss att leta sig ner mot sjön från åkrarna i öster bort mot Bjälbo och Skänninge. Men det blev aldrig någon stor anstormning denna kväll. Slutsumman stannade vid kanske femhundra gäss totalt i viken. Var de andra trettontusen gässen, som finns vid sjön just nu höll till, vete fåglarna.
Femton tranor sträckte också in över sjön. De ropade när de kom ut över vattnet, men flocken fortsatt mot söder och försvann bort mot Renstad. Det var allt vad tranor vi såg.
Desto mäktigare blev istället det intensiva utsträck av gräsänder, som startade när det nästen var mörkt. Band efter band av susande vingar drog över tornet in mot land, säkert ett tusental sammanlagt. Enstaka bläsänder kunde även höras vissla i flockarna. Ändernas uppbrott varade tjugo minuter.
Så blev det dags för avfärd. Kylan hade smugit sig på.
En kattuggla började ropa i strandskogen bakom oss. Hennes "keu-vitt, keu-vitt, keu-vitt" avslöjade den dolda jaktstigen. Den kom också att korsa vår hemväg genom mörkret. Och då blev himlen plötsligt åter fylld av kackel från sent anländande stora gåsflockar.
18 september 2000
Den ena vackra höstdagen efter den andra avlöser varandra. Morgnarna är bitvis lätt frostiga men frampå eftermiddagen värmer solen ljuvligt gott. Det är ett mäktigt högtryck över östra Finland som håller emot lågtrycksvandringen västerifrån och ger det här klara och sköna klimatet. Vindar från öster för också in flyttfåglar från Baltikum och Ryssland. Sålunda har det redan rapporterats en hel del taigasångare till exempel.
Den rödhake, som hållit till vid komposten någon vecka, fann jag idag med avbitet huvud. Det var en årsunge. Även om den såg helt vuxen ut, med vackert rött bröst, hade den kvar små ljusa fläckar på de större armtäckarfjädrarna på vingen, vilket avslöjade att den var född i år. Den fick aldrig chansen.
Kattuslingen har varit framme igen förstås!
Mina solrosor har mognat och talgoxarna har redan varit där några dagar och skattat fröställningarna.
Grönfinkarna härjar i grannens vresrosor, där nyponen lyser blodrött. De äter emellertid inte fruktköttet utan tar hand om kärnorna.
Enstaka sädesärlor håller ännu ut. De söker sig till de solbelysta gräsmattorna runt om i samhället i intensiv flugjakt. När en av dem tog lite rast under födosnärjet idag vid ateljén satte han sig strategiskt i flaggstångens skugga och blev därmed nästan omöjlig att upptäcka.
Varje kväll samlas de högst uppe på platta hustak och gör återkommande sträckförsök. För varje dag, eller rättare sagt varje natt, blir de alltså färre.
Hösten spetsas till.
26 september 2000
Det har varit ett par underbara höstveckor nu. Solen har strålat från nästan molnfri himmel varenda dag och temperaturen har därmed gått upp mot nästan tjugo grader. Och det har dessutom varit alldeles lugnt, något som man inte är så bortskämd med här vid Vätterkanten.
Men nu på morgonen ser jag en frontkant närma sig nere i sydväst. Kanske blir det sista dagen med sommarkänsla för den här säsongen.
Den höga luften har varit lätt och ren att andas och det har varit en glädje att jobba lite i trädgården. Men jag har också med sorg i hjärtat tagit bort det misslyckade gulröda bigarråträdet, tjugo år gammalt. Jag skall nu ersätta det med ett annat. Och jag hoppas att det skall trivas bättre och kanske ge oss lite användbar frukt.
Under arbetet ute har jag glatt mig åt enstaka tranflockar som fram emot lunchtid varje dag har dragit förbi mot söder. Ropen har avslöjat dem på långt håll och när de norrifrån har kommit in över samhället och som brukligt börjat skruva i termiken för att hämta ny höjd, har jag lagt mig på rygg i gräset för att njuta av föreställningen. Det är en mäktighet i denna förställning som nästan tar andan ur mig. Det är så vackert. Jag vet inte om det är därför ögonen tåras varje gång, eller om det är det starka ljuset.
En av dessa vackra dagar var det emellertid kajorna som helt stal uppmärksamheten.
De utförde en akrobatisk luftcirkus av mästarklass. Det var lite mera vind fram emot eftermiddagen och
Ödeshögsbygdens alla kajor steg till väders i ett tusenfaldigt virvlande moln.
Molnet drogs ihop och töjde sig, gled först åt ena sedan åt andra hållet, snurrade runt, steg till månghundrameter och sänkte sig igen, blänkte silvrigt i solen eller mörknade alltefter hur solvinkeln reflekterade. Ibland var det alldeles tyst däruppe och strax exploderade flocken i livligt kackel.
Kajorna hade verkligen roligt.
Efter nästan en timmes uppvisning föll hälften av flocken vinglöst rakt ner till trädtoppshöjd. Det skapade ett dovt och ljudligt sus som fyllde mina öronmusslor. Snart följde resten av flocken efter och föreställningen var därmed till ända.
Det var en gärdsmyg i häcken en morgon. Det var nog den första gärdsmyg jag hört i trädgården. Den knattrade till och så hörde jag den inte mer. Ett kort och undflyende besök i marginalen. Jag undrar hur många sådana besök jag missat. De flesta antagligen!
Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan kastade blicken mot en fågel som snabbt närmade sig på ganska hög höjd. Den var stor och tung. Jag begrep inte vad det var och hade den inte kommit rakt över huvudet hade jag aldrig förstått att det var en orrhöna som förirrat sig ut över slättkanten. Mycket egendomligt och helt oförutsägbart. Hon hade siktet inställt på Ombergs blåa vägg.
Eller den morgon i maj, när jag öppnade rullgardinen i sovrummet och såg en blåhakshona hoppa runt på komposten. En timmas kort blixtvisit.
För att inte tala om den bruna gladan, som seglade runt över trädgården en dag för några år sedan. Jag hade lyckligtvis kikaren inom räckhåll, annars hade jag nog missat den också.
Marginalbesök.
Nere vid Tåkernstugan i går eftermiddag, satt jag som vanligt på trappan ett tag, med en kopp kaffe inom grepphåll. Gåsflockarna drog ut över åkrarna ytterligare en sväng för lite skaffning innan mörkret föll. Borta mot Holmen gick väl ett tusental, mest sädgäss och betade i stubben. Grågässen höll sig mera till Renstads marker. Ute på plöjena gick det mängder med tofsvipor och säkert ett hundratal ljungpipare. Överallt kunde man höra de vemodiga visslingarna från spetsvingade ljungpipare på orolig flykt. Jag spanade länge men förgäves efter någon fjällpipare.
Nere vid trappfoten var det kärlek på gång. Ängsgräshopporna passade på i solgasset att ta en sista chans i livets eviga kretsloppsäventyr. De små hanarna spelade mjukt och ohörbart, blott med små darrningar på låren, tätt intill äggstinna stora honor. Men de hade svårt med att få komma till. En snabb kick med hoppbenet och så hade honorna enkelt motat bort envetna friare, ty de var säkert redan befruktade och mogna för äggläggning. Men envisheten hade också gett positivt resultat, kunde jag dock konstatera hos ett kopulerande par. Skam den som ger sig och jag identifierade mig med honom och gladde mig i själen.
På väg ner till kanoten passerade jag det gamla gråpäronträdet vid Kvarnstugan. Det surrade dovt däruppe bland de mognande frukterna. Det var en bålgeting som flög runt i sötjakt. Jag upptäckte två till, som satt på ruttnande päron nere på backen. De var alla stora drottningar, flera centimeter långa och vackert gulbrunmönstrade, som samlade energi för en oviss övervintring. Det är härligt att se att det finns en liten stam av denna vackra geting i min hembygd.
Det blev en kort tur ut till spegelvattnet utanför Renstad kanals mynning. Det var sen eftermiddag och ron hade lägrat sig. Inga skäggmesar sågs till exempel. En sävsparv "sia-ade" i en vassvippa. Det var allt. Ja, gässen sträckte hela tiden förstås.
Alldeles bakom vassudden var det fullt av andsnatter. Där var gräsandhonornans explosiva "kvääk-kvääk-kvääk-kvääk" i fallande ton och styrka, krickhonorna ljusare och snabba "kveek,kveek,kveek" och snatterändernas monotont upprepande "gngääk-gngääk-gngääk".
Subtila nyanser av andsnatter, som jag försökt bokstavera för att få fram de små skillnaderna. Smaka på dem!
Dessutom hördes förstås bläsänderna visslande "huiiííu" och krickhanarnas "krick-krick" bland mycket annat.
Det var en ansenlig samling änder som jag stötte upp när jag rundade vassudden, säkert femhundra av olika arter. Dominerande var faktiskt snatteranden, den fridlysta, som jag räknade in minst hundra av.
När jag var tillbaka på trappan, kunde jag konstatera att ladusvalorna nu var helt borta.
28 september 2000
Regn. Det började igår vid middagstid.
I morse satt en gransångare och sjöng "silt-salt-salt-silt-silt-salt-silt-salt….." i grannens fläderbuske och en järnsparv flög över på sträck mot söder. Det var disigt och kulet. Nu är det verkligen höst. Sädesärlan som jag såg igår kväll kanske blir den sista för i år.
1 oktober 2000
Idag söndag vaknade jag som bröllopsgäst i det gamla slottet i Bjärka Säby mitt i det storslagna eklandskapet söder om Linköping. Himlen var åter en smula grå, tung och fuktig efter två fantastiska sommardagar under fredag och lördag. Fredag kväll klockan tio om kvällen var temperaturen fortfarande plus femton och under lördagen var det strax över tjugo. Ren sommarvärme alltså. Men idag orkade inte solen lyfta undan dimmolnen, så då blev det åter höstligt.
Bjärka Säby väcker rika naturminnen till liv. Framför allt tänker jag på alla upplevelser av mellanspett. För mig dröjer det gnälliga spelropet fortfarande kvar i lövgalleriet norr om det nya slottet och det tunna hacket kan ännu kännas som spår i barken för den som har viljan att minnas, även om det är mer än femton år sedan som arten förklarades vara utdöd ur Sverige.
Numera pågår i landet återinplanteringsförsök med ungar från Lettland som infångas i bon där, transporteras hit och insätts hos häckande större hackspettar. Tiden får väl utvisa om försöken kommer att lyckas. Även jag håller tummarna.
Men, jag har upplevt arten på "riktigt". Sådant ger känsla av äkthet och samtidigt stort vemod.
När vi var på väg längs E4 till vigselakten och vi passerade den leriga åkerslätten vid Linköping i lördags middag, bjöd en jagande pilgrimsfalk in oss som förstummade åskådare.
På långt håll såg vi att något var på gång. Tre täta fågelflockar var på vingar. Där var kajor som skräckslaget hastade in mot staden i tät formation, en tumlande samling vipor som kom mot vårt håll, alltså västerut i orolig flykt och så var det en tät starflock, cirka hundra individer stor.
Det var starflocken som pilgrimsfalken slog mot. Stararna gick ihop till en klotrund boll med som minst bara några meters diameter. Den vidgades och slirade och tätnade igen. Den blixtrade och mörknade och plötsligt såg vi falken; Aldrig själva slaget som antagligen kom ovanifrån, det gick för fort; Men, hur den planade ut och som en pil sköt rakt upp underifrån mot starflocken som blev till en kompakt kropp av vibrerande liv. Starbollen snurrade runt och falken missade. Där gav falken upp och med värdighet lämnade den fältet och försvann in mot Malmslättsskogen.
Hela upplevelsen varade kanske en minut men kändes som en evighet. Ljudet från handbollsfinalen mellan Sverige och Ryssland i OS i Sydney, som trängde på genom bilradions P4-kanal, upphörde att existera för ett ögonblick. Ett vakuum svävade i bilen.
Ännu ett välsignat möte med pilgrimsfalk!
5 oktober 2000
En stenknäck flög över vid ateljén idag när jag satt och njöt ett tag på trappan. Den lyfte från lindarna vid kyrkan, flög runt ett varv över byn, landade åter för en paus i en trädtopp, lyfte igen och försvann mot söder på hög höjd.
Jag hade naturligtvis aldrig lagt märke till den om jag inte hade känt igen det vassa lätet "izzt ….izzt".
Det har alltid funnits en liten population av stenknäckar häckande inne i Ödeshögs samhälle vid Hembygdsgårdens stora ekar och kyrkans lindar. För övrigt finns det en god stam av den här vackra finkfågeln upp i Ombergs bokskogar men även längs kanten mellan slätt och skog och vid Vättern, där det finns ett dominerande inslag av grov ädellövskog.
Stenknäcken lever självklart också parallellt med vildkörsbären ( fågelbären), vars kärnor utgör artens viktigaste sensommar-, höst- och vinterföda. Med femtio kiloponds tryck i den stora näbben, blir kärnorna en lätt nöt att knäcka för stenknäcken. Sten i det här fallet står också för just ordet kärna.
Jag minns en sommar, att jag hade förmånen att studera ett par, som häckade i en av de höga lindarna vid kyrkan mitt emot ateljén. Artens flyktspel var mycket speciellt. Hanen flög runt i stora cirklar över boområdet. På finkvis slog den en serie vingslag följda av en kort vilopaus med hopslagna vingar. Varje gång den åter bredde ut vingarna blixtrade de vita vingbanden genomlysta ovanifrån varvid också stjärten med sitt markerade vita ändband bidrog till en slags stroboskopeffekt. Hanen yttrade samtidigt varje gång ett skarpt läte "izzt -zzhhy".
Det hela påminde om den parningsflykt som grässångaren ägnar sig åt nere över Sydeuropas torrmarker. De som har sett den förstår precis vad jag menar.
Vissa stenknäckar övervintrar i Ödeshögs samhälle, där de utgör ett exotiskt och uppskattat inslag bland fågelbordets gäster. Det är framför allt hampfrön och solrosfrön som drar. På slutet av 1970-talet blev jag uppringd av en person som sade sig ha en hel flock av stenknäckar vid sitt fågelbord. Som mest hade han sett ungefär fyrtio stycken.
Jag åkte dit med den förutfattade meningen att det säkert var väldigt överdrivet och kanske helt felaktigt, men blev förvånad över att vid besöket kunna räkna in tjugotre individer. Fantastiskt!
En av fåglarna flög tyvärr rakt in i ett fönster och bröt nacken just den gången. Den finns numera uppstoppad vid Tåkerns fältstation.
Och jag har heller aldrig hört talas om en så stor ansamling av övervintrande stenknäckar sedan dess.
9 oktober 2000
Helgen veks åt ett returbesök i Hamburg för att hämta hem min utställning från Svenska Kyrkan samt en visit i museet Louisiana vid Humlebæk i Danmark, där Annie Liebowitch visar sin berömda fotokonst.
Således kom det sig att jag åter fick se eftersläntrande sädesärlor på sin sydresa.
Vår hemresa företogs i massivt och tätt regn från början till slut.
Och idag är det fortfarande grått och disigt och nästan alla oplockade James Greave-äpplen har fallit ner under veckoslutet.
13 oktober 2000
Det har lättat nu på morgonen efter flera dagars gråväder med stundtals intensivt regnande. Jag tömde ur trettiofem millimeter nederbörd ur regnmätaren innan jag gick till ateljén. Det är bra med en ordentlig rotblöta för alla växter inför årets kommande övervintring.
På trottoaren utanför min studio ligger lindbladen tjockt och mjukt. Allt är mörkt fuktigt och jordfärgat. Hösten doftar intensivt.
I går såg jag åter två stenknäckar över samhället, en ensam hämpling hastade förbi mot söder och mängder av bofinkar i småflockar förstås.
Och när jag hämtade den dyngsura tidningen ur brevlådan i går morse kunde jag också notera att det var kungsfåglar i trädgården. Så är det varje oktober. Trots att vår trädgård ligger på gammal åkermark vid kanten av Östgötaslätten med skogen åtminstone en kilometer avlägsen, kommer denna storskogsrepresentant alltid på höstlig visit.
Det måste vara ett massivt sträck på bred front över slätter, sjöar och hav av denna vår minsta fågel. Det "sisade" ur tujan och två små kungsfåglar guppade iväg till äppelträdet, vidare in i oxbärshäcken mot grannens sembratall och sedan ett lyft på femtio meter bort till granhäcken på andra sidan gatan och därefter vidare steg för steg. Fler följde efter - kanske tio stycken i denna "följa Johnkolonn" - en totalvikt som tre på ett normalt brevporto, i en oviss resa mot söder.
15 oktober 2000
Hela dagen, som är varm, solig och vacker jobbar jag i trädgården med landen, växthuset, lite röjning och tömning och rengöring av min ruddamm. Mina rudor blir allt högre och större. Två av dem är original och föräldrar. De är bägge hanar, som fångades mycket småväxta i Mörkahålskärret av min dotter Karin för ganska många år sedan nu. De uppvaktade flitigt den guldfiskhona som då fanns i vår damm och det blev två årgångar hybrider, sammanlagt sju fiskar. Men dessa är troligen sterila för det har, trots intensiv lek, aldrig blivit någon ytterligare avkomma.
När dammen åter är fräsch fyller jag upp med nytt friskt vatten och sätter tillbaka alla de nio fiskarna som nu kommer att få klara sig där över vintern. Det har hänt att dammen varit i det närmaste bottenfrusen. Men alla mina rudor, äkta och oäkta har alltid klarat sig. Däremot är det regel att guldfiskarna gått ut efter alltför hård isläggning.
Under tiden jag ordnar noterar jag en jämn ström av sydsträckande fåglar. Enstaka ängspiplärkor, gulsparvar och koltrastar varvas med flockar av bofinkar och björktrastar.
Redan i går kväll, då det var helt mörkt, kom en liten plog med småpratande sädgäss, underifrånbelysta av samhällets alla gatljus, och det fortsätter nu på förmiddagen med små sällskap av dragande gäss.
Plötsligt hör jag tranor som ropar och upptäcker en stor flock som cirklar för att ta höjd en kilometer bort över Öninge vid Vättern. De stiger snabbt och glider vidare, cirklar ännu en gång över Ödeshögs centrum och försvinner så småningom i diset på väg mot nästa anhalt.
Kungsfåglar drar genom trädgården även idag, en flock blåmesar rastar och två steglitsor luftskuttar förbi över huvudet på mig.
Jag bara njuter!
17 oktober 2000
Det blev en fantastisk dag idag igen på många sätt.
För det första var det vädret. Det blev nämligen åter en dag med sensommarkänsla, femton grader, kraftig sydvind och värmande sol, åtminstone en bit fram på förmiddagen då morgondimmorna lättat.
Fast det förstås - som delaktig i kommunstyrelsen, satt jag i årets besvärliga budgetberedning, som var förlagd till motell Vida Vättern en halvmil söder om Ödeshögs samhälle - alltså inomhus i inte alltför uppmuntrande miljö - ekonomisk mangling av värsta sort med alla förvaltningspresidierna.
Mitt under sejouren ropar Bengt, socialchefen, också inbiten fågelskådare:
" Gebbe - havsörn!"
Och därute över strandhänget och buskbården vid Vätterkanten kommer en gammal havsörn glidande. Stjärten är kritvit och huvud och näbb lyser gult i solen. Det mäktiga vingflaket driver fågeln på skrå snabbt söderut längs sjökanten, den vinklar upp bredsidan - översidan - och försvinner mot Grännahållet.
Oordning råder - alla är intresserade - ordet "örn" är magiskt och man söker med blickarna runt om i lufthavet efter jätten och de flesta får lyckligtvis också se en havsörn för kanske allra första gången i sitt liv.
Själv hade jag en nästan identisk upplevelse av en gammal havsörn, kanske samma, för precis ett år sedan när jag bilade mellan Ödeshög och Jönköping på E4. Vid Vätterledens motell upptäckte jag örnen den gången. Den skråseglade söderut över skogskanten vid sjölinjen. Den behövde aldrig göra något aktivt vingarbete utan gled lojt och snabbt, så att jag med en fart av 60 km/h kunde följa den nästan en mil söderut. Där försvann den slutligen över skogen på andra sidan vägen.
Igår förresten, fick jag veta att det skådats åtta havsörnar samtidigt vid Glänås vid Tåkern. Ingen dålig ansamling det. Och kanske är det så att en av dem var den som idag seglade vidare söderut längs Vättern.
Det var också ett intensivt sydsträck av kajor längs Vättern under förmiddagen. Flock efter flock kom i tyst och tät formation på väg mot söder. Antagligen var det fråga om nordliga populationer, kanske till och med från Finland och Ryssland. Jag uppskattar att minst ett tusental passerade under några timmar.
Jag fick ett e-postmeddelande från Christer igår att han hade sett en jaktfalk skrämma upp gäss vid Älgsjö, Bjälbo. Kanske hinner jag göra en reportagebild. Men inte idag. Nu är det eftermiddag och jag känner starkt för att bara åka ut och lugna ner mig. Men jag får hålla ögonen ordentligt öppna över slätten den närmaste tiden.
Jag vänder således bilen mot Omberg, ner över Dags Mosse och sen vidare mot Ramstad och till min lilla stuga.
Det har mulnat på lite och vinden mojnar. Vid Holmen kommer en ung blåhök. Mörk och med lysande vit övergump vevar den iväg över stubben på jakt efter ouppmärksamma lärkor som den försöker överraska med sin låga angreppsflykt. Den blå kärrhöken är duktig på att fånga småfågel till skillnad från kusinen brun kärrhök.
På den svarta mossjorden är skörden av morötter i full gång. Staplarna av trälådor fylls snabbt och körs vidare mot lagret. Vägen blir smutsig och guppig.
Mellan Ramstad och Gottorp är plöjet alldeles fullt av gäss, tofsvipor, starar, sånglärkor och ljungpipare. Jag stannar bilen försiktigt och vevar ner rutan och sitter där en halvtimme och studerar.
I flocken av sädgäss ser jag en ljusryggad spetsbergsgås. Allt fler sädgäss landar och hela tiden kommer också nya tofsvipor insträckande från norr och landar bland de andra.
Ljungpiparna - "åckertuppa" kilar runt överallt. Mjukt melodiska visslingar hörs hela tiden. Det är svårt att få ett grepp över antalet, ty var jag än tittar, ser jag deras olivgultglänsande ryggar och stora spanande klarögon.
En bil passerar mig i alltför hög fart.
Alla fåglarna far upp i skyn. Jag blir överraskad. Det är ungefär 500 sädgäss, 400 ljungpipare, 600 tofsvipor, 200 starar och ett hundratal sånglärkor som bildar ett gemensamt moln, som sen delar upp sig i artrena flockar som drar åt olika håll på skilda sätt. En imponerande syn.
…
Jag laddar in mera ved i huset för vinterns kommande behov och går sedan en promenad ner till kanalen.
I tistelståndarna plockar några steglitsor och i snärjet under alarna knattrar en gärdsmyg. En flock stjärtmesar passerar genom trädgalleriet ut mot sjön.
Jag går ut i nätringmärkningsgatan som skär genom vassbältet med plats för tolv niometersnät. Jag hör skäggmesar och sätter mig lågt på huk, härmar deras läte och plockar varsamt runt i vassen med handen. De kommer direkt, nyfikna och orädda. Det är en liten flock - åtta individer - jämna par.
De kommer nära.
Det närmaste paret är bara en meter från mig. Honan, som har några kolsvarta ryggfjädrar och lite sotstänk över ögat, blir osäker och börjar reflexmässigt putsa sig medan den mustaschprydde hanen lutar sitt sammetsgråa huvud på sned för att skärskåda mig bättre. Jag låter mitt skäggmesnummer pågå och binder dem således till mig några minuter, men till slut tröttnar de och far snabbt in i vassdjungeln igen.
Ute på det kortsnaggade och härligt gröna betet går ett tranpar med sin vuxna brunhuvade unge mitt ibland korna med sina kalvar. Massor av björktrastar och gulsparvar finns där också. En ensam trollslända utnyttjar värmen för en sista flygtur. Jag går rundan ut över strandängen och vänder inte tillbaka igen förrän det börja skymma. Jag plockar med mig några ruggade tranfjädrar; Vackert böjda plymer; Jag lägger dem på mitt skrivbord.
Sedan låser jag dörren och kör sakta hem igen.
Vid Väversunda sitter en varfågel och spanar i det sista ljuset från den vanliga busktoppen. En av mina många favoritfåglar har återkommit till vintersäsongen.
18 oktober 2000
Jag ser en partiellt albinistisk kaja idag vid ateljén. Den har en stor vit fläck i nacken och en bit ner på ryggen. Det var allt!
20 oktober 2000
Gåsmorgon i Hovtornet vid Tåkern med Ullas klass. Tjugofyra förväntansfulla ungar och några skjutsande föräldrar utrustade med långkalsingar, fikakorg och kikare.
När vi startar klockan halv sju på morgonen är det ännu mörkt. Temperaturen är häpnadsväckande tio grader. Dygnsmedeltemperaturen ligger således med god marginal fortfarande över tio grader, vilket innebär att det klimatologiskt är sommar ännu. Det är disigt och mycket lätt duggregn syns på bilrutan under färden ut.
Väl framme får vi vänta en timma innan det händer något i gåsväg. Men under den tiden ser vi några rördrommar flyga fram och tillbaka mellan vassruggarna, fiskande hägrar, en flock storskarvar i en videbuske, ett trettiotal skäggdoppingar, men rakade sådana säger barnen, doppande gräsänder och bläsänder, en gärdsmyg i träden bakom oss samt sist men inte minst en havsörn som sitter på en liten sten ute i sjön. Vi zoomar in den i tubkikaren och alla får se den ordentligt. Det är en mörk och ung havsörn med ljusare vingtäckare.
Efter en stund lyfter havsörnen och flyger in över viken. Den skrämmer då upp alla fåglar, som ligger där, ungefär 2 000 kanadagäss, grågäss och sädgäss samt en handfull hägrar. Gässen passar på att lämna sjön, men flyger ut ganska långt bort ifrån oss.
Strax därefter kommer tranorna utsträckande. De verkar komma från andra sidan sjön i plog efter plog. Sammantaget blir det minst 500 ropande tranor som passerar över huvudet på oss.
Vi har skjutsar som väntar oss klockan halv nio för återresa och alla gäss som ligger där längst ut i sjön utanför Furåsavassen behagar inte masa sig upp ur sin morgonslummer. Först när vi går tillbaka mot bilarna kommer de flygande. Men det är ändå en bra morgon - alla är nöjda.
…
Själv kör jag vidare mot Tåkernstugan.
Vid Renstad sitter en gammal duvhökshona mitt ute i höstvetet och käkar på en slagen hare. Hon är omgiven av en vit krans av plockat hardun. Hon vänder sig exemplariskt åt alla håll, så att jag kan studera och skissa av henne noga genom min 40 gångers förstorande tub, där jag sitter väl skyddad i bilen.
Hennes kräva blir stor och välfylld och mot slutet är det med nöd och näppe hon lyckas svälja. Sen flyger hon in i skogen. Resten av haren ligger kvar. Hon ämnar nog återkomma mot kvällen igen.
Strax intill sitter två levande fältharar och mumsar vetebrodd i godan ro. Deras tid är ännu inte utmätt.
Jag tar min lilla fällstol och mitt skissblock med mig ut på vallen i vassen för att kolla in skäggmesar. Jag blir kvar i två timmar, men klockan halv tolv ger jag upp. Inga skäggmesar har synts till. Antagligen har "tåget gått" för i år. Den förväntade högflykten och utsträcket verkar vara överståndna.
Men det blir naturligtvis inte helt upplevelselöst för det.
Ett meståg passerar. Eftersom jag sitter väl dold och alldeles tyst och stilla har jag dess deltagare nyfiket runt omkring mig på nära håll.
Där är ett tiotal blåmesar, en handfull talgoxar, två entitor ( antagligen Kvarnstugans eget par - eftersom de är så extremt ortstrogna), flera kungsfåglar, två något malplacerade svartmesar, ( långt från granskogen), ett par trädkrypare och en gransångare!
Gransångaren kan mycket väl vara av rasen Phylloscopus collybita tristis, en östlig och härdig variant, ty det är ju lite sent kommet på hösten nu för Sveriges egen ras, P. c. collybita. Det får mig att minnas den februarimorgon för tjugo år sedan nu, då vi fångade en gransångare mitt ute i vassen under skäggmesringmärkning vid Renstad kanal. Det var bitande kallt och gott om snö. Och plötsligt sitter där en gransångare i nätet. Det var mycket överraskande, minst sagt. Den östliga rasen var också helt okänd för oss på den tiden, men antagligen var det ju en sådan vi fångade och ringmärkte den gången. Idag hade vi vetat bättre!
I alarna tjattrar en stor flock grönsiskor. De äter ur alkottarna allt vad de förmår. I sällskap har de ett tiotal steglitsor som faktiskt också prövar på den födan. Och, egendomligt nog ser jag också en blåmes som även den äter alfrön ur kottarna. Den sträcker sig och tar ett frö i taget, som den sen placerar under ena foten, sliter bort de små frövingarna och äter resten. Märkligt, ty blåmesen äter ju annars mest animalisk föda och feta frön. Och feta är ju inte alfröna precis. Detta har jag aldrig sett förut!
22 oktober 2000
Besök i Skultuna i Västmanland över helgen.
I mina svärföräldrars rabatt blommar nyutslagna blåsippor och i höstastern är det gott om blomflugor och ett gammatecknat gräsfly far runt i nektarjakt - ur led är tiden.
Vid ett snabbesök vid Fläcksjön ser jag två unga blåhökar och en sparvhökhona bland annat.
Det är gott om rönnbär och överallt drar flockar av björktrastar och enstaka sidensvansgrupper runt. De kommer väl till Ödeshög om någon vecka när bären börjar sina här uppe.
25 oktober 2000
Kort promenad genom samhället till ateljén. Elva grader varmt ute, mild sydvästlig vind och en solglänta i molntäcket ger mig vårkänslor. Även gråsparvhanen i kornellbusken tjirpar, fylld av vårkänslor.
Jag ser den partiellt albinistiska kajan från häromdagen igen. Den är ännu vitare än jag noterade förut, ty även magen och delar av bröstet går i vitt.
Mot kvällen blir det åter gråmulet och regnigt. Redan klockan fem känns det blåmörkt.
27 oktober 2000
När jag körde vid Omberg i dag på morgonen ljusnade det snabbt under de tunga och låga stratus-regnmolnen. Ett rosa stråk öppnade sig i norr över Vadstena och Motala och himlen blev dramatisk och vacker. Det var nordanfronten med klar och kall luft som svällde ut över bygden. Temperaturen sjönk drastiskt och det blev imma på bilfönstrens insidor.
Vid Hästholmen lyfte en trettio fåglar stor flock tranor med lerklumpar på fötterna och alldeles söder om Vadstena kom fem knölsvanar på hög höjd från Vättern. De hade siktat in sig på Tåkern. Såna här kulna höstdagar får man ofta hålla till godo med det lilla.
30 oktober 2000
Nu är det som det skall vara - höstkallt, snålblåsigt och regnrusk.
I helgen kom den första snön bara några mil norr om Ödeshög. I nedre Norrland blev det till snökaos men här i bygden stannade det vid nollgradigt med säsongens första bilruteskrap på morgonen. Ännu blommar pelargoner och tagetes. Gräsmattan är vattensjuk och längtar efter årets sista frisering. Det är dags att beskära körsbär och plommon och mitt nyplanterade mörka bigarråträd artar sig bra. Nästan alla solrosornas frön är redan uppätna och det är hög tid att ordna med vintermatningen. Sådan är ställningen just nu på hemmafronten.
Det är förvånansvärt tomt på smågnagare. Inte en enda skogs- eller husmus har hittat in ännu - inte ens i vedboden.. Det är kanske mest på gott för oss personligen men jag undrar hur det står till med populationen som sådan. Det kanske blir en knaper vinter för alla ugglor.
På väg till ateljén på morgonen plockar jag med mig en liten bukett av höstblomster; En rar liten samling som jag sätter i en liten vas, att lysa upp mitt höstmörker med.
31 oktober 2000
Jag eldar upp i stugan vid Tåkern idag. Det skall bli skönt att ha tid för sig själv. Fem oskrivna dagar ensam utan radio, tidningar och TV men med kakelugn och vedspis.
Som första lunch slaskar jag i mig en burk Röda Ulvens surströmming och härlig nykokt, gul, oskalad och egenhändigt odlad mandelpotatis. Endast det och så mjölk därtill förstås. Man får passa på - gräsänklingsmåltid!
Från fönsterbordet ser jag en ung häger komma indansande mot kanalen alldeles utanför. Den saxar så fint mellan tunna grenar och täta stammar och landar utom synhåll bland buskarna.
En stor flock sena starar kämpar förbi i motvinden över de kala altopparna och jag hör ett korppar samtala genom vinddånet.
Stormen från syd tar i så det knakar i de vita knutarna. Kaprifolen dunkar mot fönstret och gräset ålar sig under den piskande vinden. Molntrasorna skenar över himlen och det tjuter i skorstenen. Jag bär in ved och ordnar till, sen går jag ut en sväng längs sjökanten.
Några bergfinkar far upp i björkarna och borta vid vassvallen kommer en blåhökshane mot vinden. Han står nästan stilla med parerande vingar och skrämmer upp en sävsparv ur vassbrötet. Strax därpå kommer ytterligare två blå kärrhökar, en hona och en hane. Jag kan inte avgöra om honan är ung eller gammal men jag konstaterar att hon är klart större än den ljusa hanen som bär spår av ungfågelbrunt på ryggen.
De drar alla tre vidare på jakt längs maderna.
Redan strax efter tre börjar det skymma. Vintertiden är ännu ovan. Det känns som kväll och jag drar mig så småningom inomhus igen. Jag skall försöka ta mig upp med soluppgången i morgon bitti.
God natt!
6 november 2000
Så har dagarna rullat på. En vecka in i november redan och jag har haft min retreat i Tåkernstugan.
Det blev dagar mest med arbete som vanligt i ateljén men med förmånen att få dra sig undan i ro och stillhet när mörkret började tätna.
Det är en härlig känsla bara det att tända upp i den gamla kakelugnen och känna värmen långsamt komma tillbaka, ordna eld i vedspisen och laga sig en enkel kvällsmåltid, sätta sig med en kopp nybryggt kaffe vid den sprakande elden med yllesockor på fötterna och fårskinnsvästen på för ryggvärmens skull och läsa en god bok och kanske ta ett glas whisky medan det knäpper i väggarna och väckarklockan tickar.
Utanför går samtidigt skymning över i natt; Ibland med regn på rutan; Ibland med sträckande gäss eller en skrikande rördrom i osedd flykt mot söder; Nästan alltid med musgnag och prassel i trossbottnen.
Sedan nypande kyla under blixtrande stjärnor eller tjockt duggregn mot huttrande nacke medan urinstrålen ångar in i tistelsnåret och därefter in i ljuset och värmen igen med tystnadens alla växande småljud.
Vakna efter en lugn sömnfylld natt, långt innan dagsljuset anas, helt utsövd och lycklig. Känna kakelugnens kvardröjande värme i det svalnande rummet. Tassa upp, tända stearinljusen på väggen och stärkas under kallvattenskranen för att sen ta i tu med morgonens bestyr; Gröten, ägget, ostmackan och sen kaffet.
Vedspisen knastrar och värmer. Jag kikar ut genom köksfönstret. Söker i gryningens snålljus. Jag önskar få se ett vildsvin.
…
Dagarna gick i varmhöstens tecken. Temperaturen pendlade mellan fem och tio grader. Det har regnat rejält emellanåt och markerna är vattensjuka och Ramstadån brusar i bästa vårstil. Vindarna har varit mest sydliga.
Det finns smärre flockar av tofsvipor och ljungpipare kvar och sädgässen går här utanför stugan fortfarande. En stor flock, ungefär tvåtusen stycken, gick på den skördade morotsåkern vid Holmen häromdagen. Jag såg två spetsbergsgäss bland dem. Antalet spetsbergsgäss bland sädgässen här i Tåkernbygden brukar nästan alltid ligga runt en promille - Vilket skulle bevisas!
Men annars har fågelfaunan tunnats ut ordentligt nu. Inga lärkor verkar finnas kvar till exempel. Enstaka gulsparvar drar runt och vid ett slarvigt slaget linfält vid Väversunda, håller en ganska stor flock grönfinkar till.
Varfågeln är alltid på plats och blå kärrhökar, nu mest gamla hanar, ses nästan stundligen.
Grönsiskorna i alridån har fått sällskap av nyanlända, nordliga gråsiskor och steglitsorna är kvar. Igår såg jag cirka tjugo fåglar som slog ner på tistlarna utanför huset. Och björktrastarna, de verklig opportunisterna, drar runt dit där bären lyser rödast. Och korpropen ekar alltid.
Varje morgon har ett ganska intensivt sydsträck av kråkor startat. De kommer in över sjön i gles formation från norr och passerar rakt över mig och försvinner mot söder på hög höjd. Det ser inte ut som lokala förflyttningar. Bland kråkorna har det då och då funnits enstaka små sällskap av kajor.
En dyblöt fjällvråk såg jag sitta i en trädtopp med tungt hängande vingar och stripig kalufs. Det var en av de där riktiga blötdagarna. Jag såg också tio sångsvanar, som kom flygande förbi mig på mycket nära håll, där jag satt dold uppe på en liten plattform i en pil vid kanalen. De ropade klingande och kontrapunktiskt och passerade lågt mot den blånade Ombergsfonden. Det var nog det vackraste jag upplevde under veckan som gick.
Det är mellantid just nu såsom det skall det vara. Också det är nödvändigt och avkopplande. Glädjen i vardagen.
10 november 2000
Den rekordvarma hösten fortsätter. Det djupa lågtryck som stationerat sig vid Engelska Kanalen och gett översvämning i stora delar av England samt utsatt Europas Atlantkust för mycket hårda oväder, har pumpat upp den ena varmluftsvågen efter den andra över Sverige. Temperaturen har varit "all time high" under oktober och det bara fortsätter nu in i november. Över de södra och mellersta delarna av vårt land brusar alla vatten med vårysterhet och markerna speglar himlen.
I naturen blommar det fortfarande, blåsippa har jag konstaterat tidigare och igår fann jag en nyutslagen gullviva och en vacker stor blåklocka i full prakt.
I trädgården prunkar mina rosor och lagerhäggen remonterar.
Jag klippte gräsmattan igår - äntligen. Det blev en dag med lite uppehåll så jag passade på under förmiddagen innan nya fullmatade moln åter drog in och fyllde på regnmätaren.
Jag rensade bort de renätna solrosståndarna och började beskära plommon och körsbär.
Änglatrumpeten står kvar ute och har satt nya blomknoppar. Även min citronbuske och min japanska mispel har klarat sig utomhus hittills.
Ur led är vädret.
På eftermiddagen fick jag in en död större hackspett, som hade flugit på ett fönster. Jag studerade den, tog några foton och har lagt den i frysen så länge. Det var en hane, den var mycket vacker med en lysande röd nackfläck. Den var så nydöd att fjäderätarlössen fortfarande kravlade omkring på den.
...
På morgonen idag kom en duvhök rakt genom byn. Den skrämde upp ett moln av kajor och tamduvor. Den misslyckades dock med bytesfångsten. Jag tror dock inte det var så allvarligt menat. Det var antagligen mera frågan om en passage, ty den lät sig mobbas av några modiga kajor och drog sig omedelbart undan mot skogen i söder.
27 november 2000
Det är mer än två veckor sedan som jag förde in något i denna min dagbok på nätet.
Datorn fick en massiv kollaps och lade av helt. Det förorsakade mig en del problem. Exempelvis hade jag räknat med att den utställning som jag hade vernissage på i lördags på Galleri Vättern i Motala skulle annonseras via nätet och dessutom var det tänkt att jag skulle presentera den som en helhet med bilder och text, kallad " Dagbok från ett År". Så blev det nu också. Men, av texter och helhet på själva utställningen blev det intet. Bilderna får tala för sig själva istället. På min hemsida finns nu äntligen en web-modell av utställningen klar.
Det är nyttigt och skönt att bli tvingad att landa med fötterna på jorden igen.
Det är egentligen fruktansvärt så snabbt man har anpassat sig efter elektroniken och gjort sig beroende av den. Fjorton dagars paus gör att man finner en del av sig själv och sina grundförutsättningarna igen.
…
Annars är det planchmålning som gäller resten av året för mig. Jag producerar just nu en jättestor akvarell: "Östergötlands dagfjärilar i ängs- och hagmarker" för länsstyrelsens räkning, med målsättningen att vara ute i fält till våren. Det är ett mäktigt arbete med studier och källskåderier. Jag har fått låna alla de aktuella arterna i preparerat skick från Niclas Jansson på Länsstyrelsen - en initierad entomolog.
Det är faktiskt mycket intressant att ha anledning att tränga in den lilla mikrovärlden av fält, prickar och behåring.
Att även dagfjärilar är så långhåriga kom faktiskt som en överraskning för mig. Det är i och för sig inte konstigt. Tänk bara på citronfjärilen, som hänger där i ett buskage vintern igenom i ner mot kanske 20 graders vinterkyla. Den behöver då sannerligen lite tät behåring för att överleva.
…
Jag tog en sväng upp på Omberg för en vecka sedan. Jag körde långsamt längs hela Sjövägen och spanade efter vinterns invasionsfågel - tallbit.
Det är gott om bärande rönnar på västsidan av berget. Omberg ligger som en isolerad ark ute på slätten och fångar upp och håller kvar strövande fågelsällskap.
Förra vintern besöktes berget av ett trettiotal tallbitar från nordliga och östliga trakter. Och jag var där förstås och tittade på dem och njöt.
1975/76 var den föregående stora invasionen av denna vackra fågel. Då uppehöll sig flera hundra tallbitar på berget hela vintern igenom. Några återkom vintern därpå och faktiskt såg jag en familj, hane, hona och fyra ungfåglar tidigt på hösten även följande år 1977/78. Jag utesluter inte att dessa fåglar faktiskt var resultatet av en häckning på berget den sommaren.
Och, nu i vinter har tallbitarna återigen dragit söderut i tusental. Diskussionen har varit intensiv bland ornitologer om varifrån de kommer. Ingen har noterat insträck över Kvarken eller Ålands hav, och inte heller vid kusten norr om Västerbotten. Men mot söder har de dragit. Observationer har gjorts också i Tåkernbygden, men hittills har ingen fågel konstaterats på Omberg den här gången
Inte heller jag såg någon tallbit på Omberg under mitt besök. Men jag kommer nog snart att ta en ny runda. Det är inte alltid så lätt att hitta vad man söker. Ännu har jag dock inte gett upp...
…
Häromkvällen när Ulla och jag körde hem från Vadstena, lyste ett par små gröna ögon i billjuset. Alldeles norr om Ödeshög på Riksväg 50 kom en iller skuttande. Det var mörkt men jag såg de mörka benen, ansiktsgrimman och de ljusa kroppssidorna. Det är nog första gången som jag har sett en levande vild iller här i trakten.
Jag vet att de finns här, ty flera exemplar är fångade i minkfällor både vid Tåkern och ner emot skogsbygden söder om Ödeshög.
Den vilda stam som finns här kännetecknas av sin stora kontrast i pälsens teckning. Ben och undersida är mörkt brunsvarta - inte alls så ljusa som i "Bjärvalls & Ullströms: Däggdjur".
…
Jag åkte till Lars Anderson i Skedet häromdagen för att köpa lite rökt sik och gravad lax. Det var åter en gråmulen och duggregnig dag. Vid Västerlösa gick tvåtusen sädgäss. Jag hörde att där fanns några skällande bläsgäss, men dem såg jag inte på grund av en svacka i terrängen. Däremot hittade jag lätt sex stycken spetsbergsgäss.
Ja, fast vi närmar oss december är det fortfarande gott om gäss vid Tåkern - flera tusen. Och inte nog med det. Jag såg en flock på hundrafemtio tofsvipor på åkrarna vid Herrestad och tvåhundra ljungpipare på flykt vid min stuga.
Det är flockar av hägrar kvar vid Mjölnaån, Svälinge och massor av björktrastar med inslag av både dubbeltrast och enstaka rödvingetrastar, som nomadiserar runt i bygden tillsammans med sidensvansar. Ur led är tiden och hösten.
Vitsippor hittas och själv konstaterade jag ju blommande blåsippa och gullviva för ett tag sedan. Mina lavendelbuskar, som jag klippte ner för ett tag sedan, blommar åter för fullt.
Och regnet har öst ner.
Varje dag kommer nya rapporter från översvämningarnas Värmland och Dalsland och katastrofens Arvika. Och en klimatkonferens i Haag som inte kom fram till något konkret beslut om åtgärder visar på människans dilemma; Vår ovilja och oförmåga att göra något åt vår situation är uppenbar.
Va månde bliva!?
...
Det märkvärdigaste i fågelvärlden, som hänt mig under dessa veckor, var dock den sädesärla som sträckte över Ödeshögs torg den 23 november. Det kändes konstigt och fel. Men så var det. Det var en sädesärla. Och jag minns därmed de varma vintrarna i början av 1970-talet. Ett av de åren stannade tre sädesärlor kvar som övervintrare i Mjölby. En höll till nere vid Kraftverket och en sökte skydd under de kallaste vinterdagarna inne i Saluhallen, som bjöd på köttfärs och brödbitar när det fanns behov. Det var vad jag minns en räcka av extremt snöfria och varma vintrar nästan i paritet med den vi är på väg in i nu.
28 november 2000
Sju grader varmt, sydlig vind och solen bryter igenom på låg höjd och sprider ett gott ljus över bygden.
Jag lastar in min japanska mispel och änglatrumpet för vidare transport ner till Tåkernstugan för vinterförvaring.
En blå kärrhökshane vinglar omkring i gulsparvsjakt tätt över backen vid Renstad åkrar. Den ser så lätt och liten ut och när jag senare mot middagstid ser en hona kan jag notera en ganska avsevärd skillnad i tyngdupplevelse. De blå hökarna är alltså kvar och kommer så att förbli vinter igenom.
Kvar är också gässen. En plog på femtio grågäss går iväg på ganska hög höjd ner mot Heda. Det verkar vara ett utsträcksförsök. Annars är det sädgässen som dominerar. Det finns ganska stora flockar vid Ramstad på de genomdränkta mossmarkerna, där en stor del av morotsskörden står oskördad.
Åtta sångsvanar, antagligen två par med sammanlagt fyra ungar kommer småpratande in från norr och fortsätter oförtrutet mot söder. Och ett kvardröjande gäng tofsvipor passar också på att lyfta från strandmarken, ta höjd och i gles formation haka på i samma riktning.
Jag går en liten sväng. Det är ganska tyst nu nere vid kanalen. Jag skrämmer upp en häger. Han har kalkat kanalbanken vit och på spången finns hans stora blöta fotavtryck. Det är gott om buksimmare, ryggsimmare, dykarbaggar och virvelbaggar. De försvinner säkert också ner i det stora hägergapet nu i brist på grodor.
En ensam gärdsmyg knattrar som vanligt, enstaka blåmesar och skäggmesar hörs och en liten flock grönsiskor röjer fortfarande bland alarnas kottar.
På hemvägen över Väversunda noterar jag återigen varfågeln i sin busktopp.
30 november
Imorgon är det redan december och ännu känns det vårligt höstligt ute. Inatt kom det lite regn igen men nu frampå eftermiddagen klarnar det upp söderifrån och kvällssolen letar sig fram under molnen. Det är nästan tio grader varmt.
Överallt drar stora flockar av björktrastar omkring på jakt efter de sista rönnbären och även daggmaskar som fortfarande är upp och kryper för att komma undan den kvävande vätan.
Runt om i grannskapet hemma vid huset finns ett trettiotal turkduvor. De håller ihop i en tät och vacker flock. Det ser nästan lite exotiskt ut. Några av dem har alldeles nyligen avslutat den sista häckningen för året.
En höst att undra över.
3 december
Under några dagar har jag letat i Ödeshögs samhälle efter tallbitar. Bengt såg nämligen tre stycken häromdagen i ett rönnbärsträd på sin tomt. Eftersom jag varit låst av hårt och segt inomdörrsarbete i ateljén har min enda öppning ut, varit dessa små utflykter runt om i byns villaområden i jakt på "dumsnutarna" som de kallades förr, dessa orädda och exotiska norrlandsfåglar under sina sällsynta invasioner ner över södra Sverige.
Enorma flockar av björktrastar och flera stora sällskap av sidensvansar har tagit Ödeshög i besittning. Rönnbärsklasarna, berberishäckarna, hagtornsbuskarna, oxlarna och gräsmattornas ruttnande äppelhögar är under snabb länsning. Människor som annars inte hetsar upp sig så mycket över fågellivet, har förundrade noterat dessa tjattrande och ständigt kringdragande stora skaror. Men ännu ingen tallbit för mig.
Så fort det blir tid tänker jag vända mig en heldag mot Omberg för ett ordentligt eftersök. Jag hoppas det blir i veckan som kommer.
Det vägrar bli vinter. Jag är i valet och kvalet om det är någon mening med att montera på vinterdäcken eller ej och i min
e-postskörd från fågelnäten saxar jag följande:
"Första advent utanför Uppsala:
Medan jag gräver upp potatis i landet, kommer en dubbeltrast flygande. En stund senare fladdrar en tallbitsflock förbi och nu på kvällen spelar kattugglan utanför huset. Vinter?
Annika Rastén".
...
Jag glömde bort att skriva om den stripgås, som jag såg förra veckan i ett sällskap av kanadagäss vid Kungs Starby vid Vadstenas södra infart.
Stripgåsen är numera årlig vid Tåkern och den har möjligen häckat där också. Arten är en inplanterad och förrymd parkfågel och kommer ursprungligen från Asien. Den har blivit en av de tio arter gäss man så gott som varje år kan uppleva i trakten.
…
Idag på morgonen gör jag en liten resa till min Tåkernstuga. Det är varmt och ganska lugnt. Täta dimmoln hänger lågt över bygden och det har kommit ytterligare lite lätt regn inatt. Fukten är påtaglig och på åkrarna ligger de nederoderade, lerbruna plogtiltorna bitvis helt under vatten.
Rådjur går här och där i små sällskap. Ett par skator drar iväg mellan två gårdsdungar och en flock ungkråkor spatserar omkring på den kortbetade strandängen.
Jag vattnar mina undanställda krukväxter, kikar runt lite efter musskit och bestämmer mig för att vänta med att stänga av vattnet. Sen går jag ut igen. Sätter mig på trappan och fångar in höstens sentiment. När jag sitter där förändras himlen. Den gråa stratusen skingras och solen bryter igenom. Himlen blånar och vita, höga moln speglar ner det sparsamma ljuset mot den mörka mossjorden. Jag vänder ansiktet mot solen, blundar och känner solvärmen - levande ljusterapi!
Med stängda ögonlock noterar jag nötväckan som kommer på besök i en av de nyuppsatta holkarna på väggen.
Mellan Ramstad och Holmen är det massor av gäss. Mest sädgäss, minst tre till fyra tusen och kanske ettusen kanadagäss. Överallt där jag spanar noterar jag också ljusryggade och kanelhalsade spetsbergsgäss. Men de skära benen som också skiljer arten från sädgässen med sina oranga ben är idag inte någon användbar artkaraktär. Fåglarna nästan vadar i gyttjan. De stannar ibland och viftar förtvivlat med fötterna, men vad hjälper det.
Jag har glömt min tubkikare och kan i vimlet inte hitta några fjällgäss. Men jag vet att de finns. Senast i förrgår sågs här tre gamla vitblästa individer. Däremot hör jag enstaka bläsgäss och längst bort mot backarna vid Heda tycker jag mig ana en flock vitkindade.
Det har fyllt på med gäss de sista dagarna igen. Det här är definitivt decemberrekord all time high. Kanske kommer insträcket från Kvismaren att öka ytterligare. Det kanske inte är max ännu.
Jag kör hemåt och jag hör ljungpiparnas vemodiga visslingar genom den nervevade sidorutan, men ser inte några och inte heller tofsvipor idag.
Uppe vid trädorna mellan Gottorp och Åby sitter en flock pilfinkar i en pil vid ån. Äntligen lite rim och reson i namngivningen.. Grusvägen upp mot Heda gör kryssning mellan vattenfyllda vattenhålor nödvändig. Det blir nog till att tvätta bilen sedan.
Idag tänker jag frångå mina vanor med öppen ateljé under Ödeshögs julskyltning.
Jag skall ha stängt.
Mot eftermiddagen kommer regnet åter. Det blir en trist julmarknad i år igen.
4 december 2000
Det vill sig inte.
Idag när jag skulle hämta hem resterna av min utställning i Motala tog jag svängen över Ombergs västsida.
Jag stannade på alla platser där rönnarna lyste rött och lyssnade och letade.
När jag kom bort till utsikten vid Älvarum stötte jag ihop med ornitologen Axel från Linköping. Han hade sett femton tallbitar precis innan jag kom. Så är det bara. Ibland vill det sig inte.
I bokskogen bortom Ellen Keys vackra Italieninspirerade hus Strand, i närheten av Stocklycke, huserade en stor flock bergfinkar; Stor för att vara i den här bygden mitt i december. Det var närmare etthundrafemtio fåglar. Bokollon finns det gott om men normalt brukar det vara sparsamt med bergfinkar i december. Först under senvintern är det mera normalt. Även här är det den milda hösten som medverkat naturligtvis.
6 december 2000
Äntligen - tallbit!!!
Konstnärsvännen och naturmålaren Greger ansluter vid ateljén klockan halv nio på morgonen. Vi ämnar ha en förmiddag i kollegial anda under utflykt till Omberg - Tåkern.
Hästholmen först.
Nere vid hamnen är det mycket dött; Knappast något fågelliv att skåda. Enstaka gräsänder och några knipor samt ett småskrakpar simmar omkring och ute på skären står ett dussin fiskmåsar. Det är allt!
Vi kikar in i Ombergsbygdens Kulturarbetares föreningslokal som hastigast och far därefter ner till Sverkerkapellet vid Vätterstranden söder om Alvastra. En oerhörd mängd björktrastar håller till i de stora, bärröda oxelträden runt ruinen. Det måste vara minst ett par tre tusen. Trastarna far runt mellan buskmarker och åkrar. Hela himlen är full och överallt i höstvetet hoppar de omkring.
Några, kanske fem, dubbeltrastar finns med. De håller sig lite offside men avslöjar sig i också från mängden genom sina snarkande läten. Även ett par koltrastar skvätter runt i slånbuskagen.
Fem starar glider med nästan osedda i mängden björktrastar.
Sen upp på Omberg.
Vid det andra stoppet längs Sjövägen, mitt i ett stort bestånd av snart renätna rönnbärsträd, hittar vi äntligen tallbitarna.
Lätena - de sirliga och högstämda melodiska visslingarna avslöjar dem slutligen. Vi vandrar uppför en brant slänt för att kunna närma oss och snart har vi dem framför oss, nu mycket tystlåtet ätande.
De är tolv stycken; Två utfärgade hanar, några honor men mest grå ungfåglar med gulbruna huvuden.
Vi kan gå nära. Inte mer än fem meter ifrån oss klänger de omkring tryggt och bekymmerslöst. En hane rakt ovanför mig sjunger en liten strof medan rönnbärsresterna singlar ner i mitt ansikte.
Vi står andäktigt njutande av dessa sköna fåglar i cirka tio minuter innan de plötsligt blir oroliga och under hetsiga läten kastar sig iväg utför sluttningen och försvinner. Så fick vi lön för mödan. Äntligen!!
När vi går tillbaka ner för tallbitarnas backe har vi tid och ro att upptäcka att berget fortfarande blommar. Överallt står skatnävor i full blom och stänker rosa färg över den friskt gräsgröna vegetationen. När jag böjer mig ner för att ta en närmare titt, hittar jag en smultronplanta med både knopp, blommor och bär. Att månadssmultronen hemma i trädgården fortfarande bär frukt är kanske inte så märkvärdigt. De är ju framodlade för att vara remonterande. Men, med de vilda smultronen är det i grunden annorlunda.
I några björkar vid Älvarum rumsterar en stor flock gråsiskor omkring och ett par domherrar visslar. Men vi är "mätta" på upplevelser och skisser och genar över berget vid Storpissan för att åka ner till Stugan vid Tåkern för lite annan kost.
Det är rått och svalt inomhus. Elelementen är ännu inte påslagna. Men det går anmärkningsvärt fort att få upp lagom stugvärme med hjälp av vedspisen och snart sitter vi till bords med korv, stekt potatis och ägg.
Utanför kacklar gässen oavbrutet. Ljungpipare hörs vissla och korpparet flyger förbi idag igen. Hägern står på vakt vid sin kanal och minst tvåhundra grönsiskor stimmar i alarna.
Vi strosar runt en liten vända men drar oss snart hemåt medan gärdsmygen knattrar adjö. Det börjar mörkna redan vid tvåtiden. I Ödeshög möter advents alla ljus.
14 december 2000
De mörka dagarnas tid. Solen hinner knappt gå upp, eller visa sig över horisontens molnskärm, innan det är dags för skymning och nedgång. Mörkret kommer att djupna en vecka till sen vänder det. Det är det man lever på. Vetskapen om samspelet mellan förändring och upprepningens välkända mönster; Naturens rytm. Superorganismens egen andning.
Den senaste veckan har ändock haft med sig mera ljus. Solen har skymtat! Regnen har varit mer återhållsamma och flikar av blå himmel har sipprat igenom.
Igår drog en sydvästlig kuling in över landet. Grå, trasiga moln seglade snabbt i medvinden. Men det blev aldrig så våldsamt att fönstren täcktes av saltfilm från Västerhavet.
Känslan är absolut inte vinter. Mellan fem och tio grader varmt ger istället våraning.
För första gången i mitt liv får jag vara med om en vinter hittills, som bjuder på kontinental grönska och blommor.
Vallmo, baldersbrå, lomme, bellis, gullviva, blåsippa, skogsbingel, skatnäva, korsört är några av de arter som bjuder upp till en andra vända.
Jag hittar nässlor som står gröna och åretruntväxande såsom jag upplevde dem på Irland.
I rabatten blommar snart snödropparna och krokusen är halvvägs uppe och i en grannträdgård blommar nu tibastbusken för fullt. Inte för sent - nej, för tidigt.
Skatorna plockar vid boet och gråsparvarna i häcken börjar putsa på vårsången.
Det känns overkligt att det endast är en dryg vecka kvar till jul.
Igår när jag gick hem krockade jag med en getingdrottning. Hon kom tungt och vilset i vinden, slog emot mitt ben och landade kravlande på trottoaren. Jag bar hem henne, loj och trög och satte henne på en husvägg i lä med lite solvärme. Men hennes öde var ju egentligen redan beseglat. Väta och värme hade tvingat upp henne alldeles för tidigt med förbrukade energireserver som fatal följd.
…
En liten resa upp till Omberg idag på förmiddagen gav en taltrast, flockar av sidensvansar och enstaka björktrastar - de flesta stora skaror som fanns här för en vecka sedan har dragit vidare söderöver. Vidare små sällskap av mindre korsnäbbar, relativt många domherrar, ett par större hackspettar, ett gäng gråsiskor, några meståg och ett sällskap stjärtmesar men inga tallbitar till Jannes stora besvikelse.
Jag plockade med mig en svamp hem från granskogen. Se nedan, hur den såg ut. Jag "artade" den i svampboken hemma i ateljén. Det var en skäggmusseron. Som mykolog hade man haft mycket att göra bland alla de friskt växande svamparna.
15 december 2000
Jag öppnar träluckan i den stenlagda torpargrunden för att stänga av vattnet för i år. Den går trögt. Jag tar i lite och den lossnar.
Jag är tvungen att krypa halvvägs in och trevar i skumrasket efter kranen, vrider den medsols och öppnar sedan en tapp på ovansidan med en multigriptång för att släppa ut restvattnet uppifrån. Strålen sinar och några sista droppar visar att systemet är tömt.
Då jag ligger där med huvudet intill glasullsinpackningen känner jag något kittla och röra sig nere mot halsgropen till.
Det är en mus. Jag ser den kila in under glasullen för att strax därpå nyfiket kika fram igen. Det är en mindre skogsmus. Ljusbrun översida med lite mörkare stickelhår och en gråvit undersida. Ett par gånger är den framme och nosar på mig. De långa morrhåren vibrerar och pepparkornsögat blänker. Jag är gäst i övervintringsbostaden men drar mig strax tillbaka.
Jag går en sväng ner mot kanalen. Korna med sina kalvar är inte kvar. Det är småsnål ostvind för första gången på mycket länge och dimma och regn tränger tätt inpå. Det är tyst. Det är verkligen helt tyst!
Endast hägern är kvar och flyger stumt upp när jag kommer. En liten flock grönfinkar ser jag också. Det är allt.
Stugan kommer att ligga lite tom ett tag medan jag väntar på att isen skall lägga sig på Tåkern. Då kommer suget åter.
16 december 2000
Trots en efterhängsen förkylning tar jag mig upp ur sängvärmen för att ordna lite.
Först bort till Nisse i Ryket för att växla till vinterdäcken. Medan han håller på går jag en tur över markerna. En gröngöling ropar nere från aspdungen. Jag tittar på de långpälsade nötungdjuren som tuggar melasskryddad halm, kikar in i nybygget - lagården med frigångssystem för en ansenlig mängd köttdjur. När jag kommer ut igen räknar jag in en lång flock björktrastar som drar över himlen i en kvart. Lyssnar på pilfinkarna och gråsparvarna som tjattrar i hagtornshäcken och sen försöker jag skrapa av den värsta leran från mina skor innan det blir dags att sätta sig i bilen och köra hem igen med ett nytt sjungande ljud från mötet med asfalten.
Jag stannar vid storshopen på hemvägen och köper en säck nya solrosfrön och några talgbollar. Tar fram mina Petflaskor med matanordningarna apterade och fyller på med färska frön. Det dröjer en kvart så är den första grönfinken på plats och efter en timme är det säkert tjugo grönfinkar, tre blåmesar och kanske fem talgoxar, som kämpar om de bästa platserna med fläktande vingar och väsande näbbar. När det blir kallt blir det annorlunda. Då äter även de aggressivaste mesarna lugnt och metodiskt - allt för att inte slösa extra energi. Men nu i värmen blir det mest kiv.
Sen dags att piska av och ställa undan trädgårdsmöblernas dynor. Jag sätter ut en stol som underlag. Jag njuter av en låg men ända lite varm sol som letar sig ända fram till mig, när det plötsligt blir fart på kajorna ute på gärdet utanför.
En duvhök, ganska liten, troligen en hane, kommer tyst glidande lågt över huset. Han har siktet inställt långt i fjärran och seglar snabbt förbi. Undergumpens leghornsvita fjädrar blixtrar i den låga solen. Ett kort möte.
19 december 2000
I förrgår kväll vände det. Den nordliga vinden fick ett övertag och började skuffa ner kallare luft över oss.
Det var väl tajmat med min montering av vinterdäcken, ty vägarna blev med ens ishala.
I går morse var det hör och häpna vitt ute när rullgardinen gick i topp; Ljust, vackert och vitt av den första snön som dalade ner tung och blöt. Det blev en centimeter nysnö som draperade gräsmattan, träd och buskar.
Under dagen kom den ena plogen efter den andra av gäss från Tåkern. Det var både kanadagäss och sädgäss som hastade mot söder. Enstaka flockar av sångsvanar passade också på och en kvardröjande rest av cirka trettio tofsvipor kom också klippande på hög höjd.
Stora ansamlingar av framför allt sidensvansar började i brist på rönnbär attackera de stora äppelhögarna i alla villaträdgårdar. Jag fann också en död sidensvans som hade fastnat i ett nätstaket som inramade en berberishäck.
…
Idag på morgonen ligger det tunna snötäcket fortfarande kvar. Det har blivit några grader kallare och på dammen är isen ungefär fem millimeter tjock. Mina hybridfiskar av ruda och guldfisk får nu försöka överleva utan daglig matning.
Vid fågelbordet är det redan full fart.
Ett trettiotal grönfinkar, enstaka gråsparvar och pilfinkar, några turkduvor, knappt tio talgoxar och en handfull blåmesar kämpar om utrymmet. Men det har inte kommit fram några udda kvardröjande bortflyttare än. Vi får väl se.
Ja nu är det givetvis kört för alla dessa tropikflyttare som lövsångare, törnsångare, svartvita flugsnappare och törnskator, som har rapporterats som övervintringsgäster runt om i södra Sverige.
De är ju säkert fåglar som av olika negativa skäl såsom olyckor, sjukdom eller dålig kondition har kommit efter från början. Sånt händer naturligtvis överallt alla år, men till skillnad från det normala, har de hittills lyckats överleva tack vare den extremt milda förvintern. Men nu när kylan kommer är respiten naturligtvis över.
Sen finns det ju de där arterna som normalt ligger på gränsen. Jag tänker på koltrastar, rödhakar, vattenrallar, hägrar och rördrommar och liknande fåglar, som kan välja antingen det ena eller det andra. Det finns självklart fler av dem som i år valt att stanna längre mot norr. Nu får vi se vad vintern har i beredskap. Jag minns efter mildåren i början på sjuttiotalet att när vintern 1975/76 slog tillbaka med full kraft antalet rördrommar minskade till hälften kommande vår på grund av att halva populationen vant sig vid att övervintra och därmed frös bort.
Det är valet av dylika strategier som viktar naturens balans i det långa loppet och markerar många gånger osynliga och för oss människor svårtydda gränsdragningar mellan arternas olika utbredning och numerär.
21 december 2000
Idag fick jag ett kort innanjulbesök av broder Göran. Vi tog en kopp kaffe på Elviras och filosoferade som vanligt innan vi åkte ner till Öninge och Vättern.
Vi gick ut på de hala klipporna och mötte den grå sjön som hävde sig i små korta dyningar. Det var gott om laxfiskare på plats. De stod där med sina långa haspelspön , laxflöten med meterlånga tafsar och hivade iväg dragen nästan hundra meter ut i sjön. Ett par som vi samtalade med var från Linköping. Detta var deras stora nöje.
En lax hade de dragit upp på morgonen men den var bara 48 centimeter mot tillåtna 60 centimeter och hade fått gå tillbaka. De flesta sköter nog detta menade de.
För bara något år sedan var minimigränsen 50 centimeter. Men, eftersom laxen möjligen konkurrerar ut rödingen har man inte satt ut några laxyngel det senaste året och istället höjt tillåten minsta längd.
Laxen i Vättern är inte naturlig. Det finns ingen reproducerande stam. Arten är inplanterad Vänerlax s k Gullspångslax. Men den trivs bra och växer till snabbt trots att den kräver återkommande påfyllning.
Ödeshögskusten har genom dessa stadiga utsättningar av smolt blivit ett av Sveriges förnämsta laxfiskevatten. Hit kommer sportfiskare i hundratal för att söka lyckan. Strandfisket är dessutom fritt.
Den klippiga stranden mellan Stava och Hästholmen kan vara alldeles "nerlusad av folk". Och när Vättern ligger på hårt från väster under senhöst och vintermånader och sjön går svartgrön med vita bränningar är fisket som bäst. Då gäller det att sanda rejält så man inte försvinner för alltid.
När vi går tillbaka till bilen kommer en flock gråsiskor studsande över de vackra båthusen och uppdragna Vätternsniporna. Snön lyser vit på taken.
Vid Sandkulla ligger sex rapphöns i en ring ute i det vitpudrade höstrapsfältet. De syns på långt håll.
Strax intill ligger en fälthare som sänker sina öron när vi stannar för en stunds titt.
Duvhökens julbord är dukat!
25 december 2000
Så är snart julen överstökad för i år också.
För en vecka sedan började kylan komma och vi fick en vit jul här i Ödeshög i år. Men det verkar vara lokalt. På väderrapporterna i TV Öst konstateras att alla östgötar får klara sig utan snö till julen i år. Ödeshög ligger långt från SMHI:s Norrköping. Knappt är vi östgötar alltså, ty här ligger det faktiskt något vitt på backen.
Det är juldagseftermiddag.
Jag är sugen på att åka ner till Tåkern för att testa isen. Det var rejält kallt under natten; Ner mot tio minusgrader och det borde vara gångbar is.
Jag parkerar vid Glänås fågeltorns besöksområde, tar på vantar och yllemössa, kopplar ett bra grepp om skidstavarna och vandrar ut på isen. Jag är inte först! Vid Nyströms pir spelar gårdens son ishockey med sig själv. Det är sju centimeter tjock is, säger han till mig. En fiskare har varit nere strax innan och tagit ett borrprov. Isen har tjocknat snabbt i den kylan under natten.
Vilken is!!
Blank och slät som ett salsgolv ligger i stort sett hela sjön. Det är en av de blankaste isar jag sett på Tåkern. Jag har inte tagit med mig mina skridskor, men jag kan glida så fint på mina kängor och skjuta ifrån med stavarna. Jag glidstakar mig fram mot vassen i Svanshalsviken och går tvärs igenom där in mot "den blå bårdens" om möjligt ännu slätare isgolv. Det knakar lite om isen inne i vassen. Där är det bara tre centimeter tjock is. Men det är en seg och klar kärnis med stor bärighet.
Den låga solen strålar från en turkosfärgad och klar himmel. Blott borta över Vättern ligger en bank med stålgrå kondensmoln. Och det är nästan kav lugnt. Jag njuter i fulla drag.
Jag vandrar fram mot ett parti med hög vass vars vippor är fullmatade med vassfrön. Här borde finnas skäggmesar.
En gärdsmyg pepprar på med sitt maskinlika och energiska läte.
Och där! En sångare. En liten gråbrungrön fågel klänger i vassen. Den försvinner in och ut ur synhåll och sen tar den till vingarna och försvinner i en vek och lätt flykt bort över vassen.
Det är omöjligt att egentligen säga vad det är. Men rutinen och erfarenheten säger mig att det måste vara frågan om en gransångare. Den enda tänkbara faktiskt. Och troligen en övervintrare av den östliga rasen "tristis" som jag tidigare har upplevt i Tåkerns vassar ( se dagboken den 20 oktober ).
Snart möter jag skäggmesarna.
Solen börjar redan falna och himlen blir apelsinfärgad. Det börjar mörkna när klockan är halv tre.
Flocken håller till inne i en av det bästa vassklonerna i området. Och de är många; Säkert ett femtiotal minst. Det här är deras gemensamma sovplats. Här kommer de nu att sätta sig lågt i vassen, tätt tillsammans för att hjälpas åt med värmehållningen. Det gäller att överleva på den portion små, små vassfrön som nu ryms i krävan. Överleva den bistra nattkylan för att sen frenetiskt fylla på en ny reserv under en kommande morgondag. Det går så länge det går, men en lång period med sträng kyla tär svårt på skäggmespopulationen. Det är en fågel på marginalen.
Skäggmesarnas läten är lågmälda. Jag hör ett lite avvikande och sällsynt läte. En svag och vibrerande, sekundlång ton; En variation av det vinande sånglätet. Efterhand tystnar flocken, då solen försvinner bakom Vätterns molnbank och vasstopparna mörknar.
Jag tar svängen ut över Svanshals udde och den restaurerade Prästören.
Prästören, den lilla ön, som förr hyste en stor skrattmåskoloni har blivit mångfaldigad. Här har grävmaskinen skapat en serie småöar med mellanliggande lagunvatten. Nu vandrar jag på isen tvärs över och rundar Svanshalsvassen i sin helhet.
Nere i viken mot Åsby går en råk öppen. Den är alldeles vitmålad av svanar. Jag uppskattar den täta massan till ungefär trehundra fåglar. Det tycks vara mest knölsvanar men jag hör enstaka sångsvansrop också. Hela tiden fylls råken på med vita flygare som drar över sjön från Hovhållet, där isen kanske nu lägger sig snabbare. Förband av svanar sträcker också iväg över mig, tar höjd och försvinner mot söder. Hela sjön sjunger av knölsvanarnas vingljud.
Jag ser även en flock mörka fåglar mot svanarnas vita. Enstaka gäss har alltså dröjt sig kvar. En flock på femton sädgäss kommer också snart på hög höjd småpratande mot söder. De är vackert belysta underifrån av det vita tunna snötäcket. Nu är det verkligen uppbrottets sista skälvande minut. Det gäller att inte bli infryst. En natt ytterligare med tio minusgrader kan bli förödande.
Fyra havsörnar sitter uppradade långt ute på isen. De håller säkert noggrann koll på presumtiva byten. De är alla mörkhuvade och trots att det är flera kilometers långt kikarhåll dristar jag mig till att bedöma dem som ungfåglar. Jag spanar på dem länge där de lojt sitter. Ibland breder de ut sitt stora vingflak och hoppar omkring.
Det sjunger snart från något annat än knölsvansvingar. Det är isen själv som sjunger och dånar.
Runt en vassudde en kilometer bort ser jag två personer komma glidande på långfärdsskridskor. De tar sig ut mot sjöns mitt och passerar därvid havsörnarna som de uppenbarligen inte ser. Ty när tre av örnarna tar till flykten och på låg höjd vevar sig in mot Hångerlandet, stannar de ens inte upp för att ta till sig detta. En örn sitter kvar.
Jag tar mig in mot land igen. Jag är varm och svettig. Det har skumnat rejält och jag drar mig hemåt och passerar över min Tåkernstuga för en snabbkoll av värmenivån och mina vinterförvarade växter. När jag kommer till Ödeshög är det redan mörkt.
26 december 2000
Annandag juls morgon.
Det är bistert kallt ute. Vår termometer visar tretton grader minus klockan nio på morgonen.
Rimfrosten täcker alla träd och buskar. Det blev nämligen rejäl kölddimma i går kväll.
Men innan den kom hann Venus, Jupiter och Saturnus, tre braskande planeter i vårt eget solsystem, tindra strålande vackert mot en mörkt blåsvart himmel.
Jag fyller på fröautomaterna och lägger ut nya äpplen.
Koltrasten kacklar iväg från fönsterrabatten men är snart tillbaka. På baksidans trädgårdsland där jag också har slängt ut äpplen, håller två björktrastar till.
Två turkduvor plockar havregryn och solrosfrön. De lyfter extra noga och länge på fötterna. Det märks att de vantrivs med kylan och försöker hela tiden hålla en fot varm i bukfjädrarnas gömme.
Det är gott om grönfinkar, gråsparvar och pilfinkar. Men inte en enda gulsparv har hittat hit.
Två nyuthängda nätpåsar jordnötter drar genast till sig alla mesarna som krigar om platserna.
Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och studerar fågellivet när en svarthätta plötsligt flyger in i mahoniabusken under fönstret. Strax vibrerar grenen och den vackra lilla sångaren, hontecknad med rödbrun hjässa, uppenbarar sig och börjar plocka frusna bär endast en meter ifrån mig. Vilken vacker syn.
Detta är en ny företeelse i Sverige.
Svarthättan är egentligen en flyttfågel med övervintringsområde i södra och östra Medelhavet. Men de senaste åren har man, först i Storbritannien, börjat lägga märke till allt fler kvarstannande svarthättor.
Och de senaste tre vintrarna har även jag här i min trädgård i Ödeshög haft enstaka besök av sångaren.
Det är en ny strategi på gång - kanske en anpassning till ett allt mildare klimat.
Egendomligt nog har jag sett mest hontecknade exemplar. Oftast brukar det, av fåglar som är sällsynta vintergäster, mest vara hanar som prövar på att stanna. Detta antagligen för att kunna vara först på plats kommande vår, att muta in sina revir.
Men ingen regel utan undantag.
Hur som helst är det fascinerande med nya upplevelser i naturen. Svarthättorna ger vinterns fågelbord en ny dimension.
27 december 2000
I underbar eftermiddagssol och med i stort sett blå himmel och svag vind blev det ånyo ett besök på Tåkerns is idag. Nu med skridskor på fötterna och dotter Karin som jublande sällskap.
Vi stavade oss fram snabbt och elegant på den spegelblanka isen som var pyntad med små rosor av rimfrost fästa på allehanda småting.
Utanför Svanshalsvassen var fiskaren Gösta i full färd med att vittja sina gäddsaxar.
Han hade satt ut fiskedonen igår middag och hade vittjat första gången på morgonen idag. Saxarna var agnade med mört.
Morgonrundan hade överraskat. Varenda sax var bearbetad. Slutresultatet på de tjugofem hålen blev sju gäddor och resterande saxar hade alla varit avmörtade.
När vi nu mötte Gösta var han således redan för andra gången idag ute. Han hade säcken på sparken och gott om markeringskäppar i reserv och en helt plastkasse med agnmörtar. I säcken låg redan sex gäddor, de flesta runt kilot men en rejäl också på kanske fyra kilo. Vi köpte en ljus tvåkilosgädda direkt på stående fot. Ugnstekt Tåkerngädda är en delikatess, menar jag. Den går ofta på export till Paris där den blir exklusiv fiskpaté på finare restauranger. Och skinnet på de största gäddorna blir garvade till ett vackert läder i ödle- eller ormskinnsstil.
Gäddan är verkligen inte att förakta. I Tåkern blir tiotals ton uppdragna ett bra fiskeår och detta trots att ingen idag är yrkesfiskare på heltid längre.
När vi så småningom vände näsan mot bryggan igen mötte ett något fuktigt vinddrag ansiktet som snabbt blev stelt och okänsligt.
Vi passerade förbi några av de hål som Gösta nyss hade vittjat. I ett av dem plaskade redan en nyfångad gädda - en riktigt stor en - och när Karin kom fram till nästa hål igen, fick hon uppleva hur en gädda rakt under hennes fötter nerom den kristallklara isen, med kraft just slog betet.
För att bli kvitt saxplågan spydde gäddan upp ett ansenligt antal småfiskar av några centimeters storlek. Men fast var den och jag skrinnade tillbaka ut till Gösta igen och meddelade honom att det redan var dags att återigen vittja. Ett kallt och slitsamt jobb som emellertid verkade ge bra utdelning idag.
" Men en får inte ha anlag te å fryse om hännera", sa Gösta
Ute över sjön ljöd även idag sångsvanars rop och knölsvanars vingsång dock såg jag inga havsörnar.
30 december 2000
Årets sista dag.
En disig morgon. Himlen är jämnt vitgrå och försvinner mjukt ner i fjärrans horisont.
Över hela bygden ligger snön tung, tjock och tät.
En svag vind rister trädens vita snösjok. De tunnaste, minst bäriga grenarna, som inte har kunnat hålla kvar snön, tecknar vackra torrnålsfiligran mot himlens papper.
Mellan två och tre decimeter är snötäckets djup. Det kom under nästan två dygns intensivt snöfall, med sedvanligt "kaos" i bagaget - strömlöshet, tågförseningar och bilolyckor.
Det kunde varit ännu mera snö om inte en period med lätt regn hade packat till täcket.
Nu har det frusit igen men det är bara några grader kallt.
Några vackra och soliga dagar har passerat men som sagt, idag är det gråvitt igen.
Men jag tycker mig redan ana att ljuset har ökat.
Det är väl bara för att jag vet.
Igår dök en ny svarthätta upp i min trädgård. På samma sätt. Plötsligt vibrerade grenarna i mahoniabusken vid köksfönstret och så satt den där. Men inte samma som häromdagen. Den här gången var det en hane med svart hjässkalott som var på besök. Det var alltså nummer två för säsongen.
Det tog en vecka vid fågelbordet innan gulsparvarna kom. Jag har saknat dem. De är endast en handfull fortfarande men fler lär väl hitta hit från de nu snötäckta stubbåkrarnas oåtkomliga spillsädsreservoarer.
Morgonen efter snöfallet satt fyra koltrastar under fågelbordet, där jag hade lagt ut lite äpplen. På eftermiddagen tog en björktrast över reviret och har sedan dess suttit likt tuppen på gödselstacken och vaktat. Efter några intensiva jakter runt om i trädgården är hackordningen utredd och inordnad. Björktrasten tillåter inte några koltrastar.
Jag har spritt ut äpplen på flera platser för att sörja för en rättvisare fördelning men björktrasten är svår och observant.
Gebbe Björkman