dagbok2002

Sedvanlig Ombergspromenad med goda vänner. Gårdagens, nyårsaftonens, sextongradiga kyla har snabbt förbytts till någon plusgrad. Det är snabba kast mellan väderlekarna. Trädgrenarnas påhäng av tjocka snömassor rasar efterhand som vi vandrar runt. Det droppar och skvätter och snötäcket suckar och sjunker ihop. Sydvästen ligger på hårt mot berget och det går spetsig och grov sjö på Vättern.

I vinddraget försvinner alla eventuella naturljud. Vagt anar vi möjligen en kungsfågel när vi finner lä för fikapausen men i övrigt är det mycket tyst och stilla.

På hemvägen över Borghamn, Västerlösa och Skedet ser vi ett par korpar och några rådjur. Sen blir dagern blå och försvinner åter i mörker.

Efter förra veckans hårda väder har det nu lugnat ner sig lite. Temperaturen har en behagligare nivå på minusgraderna och solen lyser åtminstone något varje dag. Solen ja, det känns redan lite ljusare om kvällen. Kan det skilja tio minuter kanske.
Vid fågelbordet är det betydligt sparsammare med besökare men även idag gjorde en sparvhök en sväng genom trädgården för att testa sin lycka.

I kvällningens blå timme for jag en sväng ner över slätten förbi Stugan.
Himlen lyste karmin och apelsin över Ombergs gråblå vägg där varma ljus i sparsamma fönster blinkade vänligt längs vägens stråk.
Väldiga dimmoln blåste allt friskare in från väster och vid Väversunda stannade jag och tittade på en flock rådjur som gick över den violetta snön där dikenas vassbårder böljade och piskade. Vinden ökade snabbt från inget till mycket. Det var en mycket vacker vinterkväll. Jag saknade mina målargrejor som låg kvar i ateljén men jag fann en bit papper i bilen där jag tecknade ner huvuddragen i motivet framför mig.

Det känns som en aning av vår idag. Det är några plusgrader och nästan vindstilla. Himlen är ganska klar.
Jag sätter mig i bilen och åker ner till Tåkerns stränder igen.
Innan jag kommer så långt skissar jag rådjur. Det går en flock om tio djur vid Kulltorps gård alldeles utanför samhället. Det är långt avstånd men i tuben kryper jag nära. Jag sitter inne i bilen och noterar. De sparkar med frambenen och äter sedan av höstrapsen.
Det är så här man ser rådjuren idag. Flockvis ute på Slätten. Nästan oåtkomliga för räv och jägare.

Jag stannar till vid Väversunda och målar en akvarellskiss upp mot Omberg. Samma ställe som igår kväll. Men nu har jag alltså attiraljerna på plats. Det är fortfarande ljust; klockan är halv tre.

Sen kör jag vidare upp till Lundtorp, parkerar vid gården och går ner till sjöstranden. Snön ligger i drivor; i toppar och dalar likt en sinuskurva, alldeles såsom sandbottnen vid Hallandskusten. Samma fenomen. Det blir bra det till våren. Så finns det nästan alltid barfläckar för tofsvipor och lärkor. Slättlandet är vackert marmorerat för deras skull.
Temperaturen faller så sakta och jag kan bitvis gå på skaren. Det har ju kommit lite regnblandat stundtals, som fruset till ett centimetertjockt isglas. Går jag försiktigt kan jag smyga över. Precis som räven och hararna framför mig.

Nere vid strandhanget stannar jag och andas in. Väversundavassen ligger kilometermäktig framför mina fötter. Lundtorpskanalen ligger som ett spegelblankt golv. Jag hade tänkt stanna här vid båtplatsen men blir sugen på att vandra ut.

En blåhökshane stryker förbi tätt över vassen hundra meter ut. Den är inte helt utfärgad; jag anar en något brunaktig rygg. Den skrämmer upp en del tättingar som jag tror är blåmesar. Det är så den jagar. Den glider fram som en tyst skugga tätt över vassen och fångar uppskrämda småfåglar i lyftet. Jag har sett det många gånger. Den blå kärrhöken är en mycket skicklig fågelfångare. Jag har en gång, på Öland, sett den fånga lärkor på samma vis men här i Tåkern blir det mest sävsparvar, gråsiskor, mesar och framför allt skäggmesar.

Jag stegar försiktigt ut på kanalens is. Den är inte klar utan mjölkig och gulfärgad. I de frusna rävspåren alldeles rostfärgad. Men isen är tjock och säker och snart märker jag att jag kan gå utan rädsla.
Hundra meter ut möter jag de första skäggmesarna. De håller till i de tätaste och högsta partierna av vassen. Det är nära sovdags nu för dem och de är alldeles ovilliga att komma fram. Jag hör de små sovsällskapen här och där hela vägen ut till kanalens mynning ut mot sjön. Det är en sträcka på nästan två kilometer.
Massor av spår löper med mig. De i kanalen är nyfrusna och inbakade men vid kanterna där snön växer till står de nedtrampade och mörkfrusna. Det är löpande rävspår, snirkliga harspår, minkspår som bitvis försvinner i en snötunnel och vidare ner i tillfruset hål, tunnlade vattennäbbmusspår och spetiga rådjursklövar. Men jag verkar vara den första människan i kanalen för säsongen.
Jag glider fram på den hala isen men upptäcker snart att jag går bättre vid snökanten.

En hög med fjädrar väcker min uppmärksamhet. Det är en slaktplats. Skäggmes är bytet. En ljusröd blodfläck berättar om dramat och fjädrar ligger utspridda över ett par kvadratmeter stort område. De kolsvarta undergumpsfjädrarna berättar att det är en hane som fått sätta livet till här och antagligen är det blåhöken eller stenfalken som är jägare.

Det överraskar mej att jag kommer att finna så många slagna skäggmesar. Jag räknar till elva stycken dessutom en blåmes och en talgoxe. Normalt brukar skäggmesarna klara sig ganska bra under förvintern när deras kondition fortfarande är skaplig. Värre brukar det bli framåt vårvintern när vassfrödepån börjar sina. Är det så att den relativt tuffa öppningen på årets vinter har gett utslag redan? I så fall kan det bli en besvärlig fortsättning om det vill sig illa.

När jag vänder hemåt mot solnedgången sprakar västerhimlen i fantastiska färger. Igen!
Omberg ligger alldeles svart.

Det töar. Snön smälter och gatorna rinner. Tilltrampade snöklumpar på trottoarer och vår tomtinfart är livsfarligt hala och det är lögn att få bort dem eftersom marken därunder är hårt frusen.

Kråkorna bugar och skatorna går omkring och småvisslar.
Igår morse kom sparvhöken på besök igen. Det var en hane och han gjorde ett misslyckat försök att knipa en tätting. Han satt sedan tio minuter och spanade från staketet bara 5 meter utanför köksfönstret ner i snögömmena under rosenspirean, där någon fågel tydligen tagit sin darrande tillflykt.
Mitt emot i grannens chersminbuske satt tre talgoxar och två blåmesar statystilla. De hade blivit överrumplade och inte hunnit komma undan. Så satt de hela tiden sparvhöken var kvar och minst fem minuter efteråt också. Ibland såg man att en vit kind vickade till lite granna. Det var det enda. Men sparvhöken var som sagt fokuserad på något under fötterna och när det inte ville sig flög han därefter iväg bort över taken.

Vintern som kom av sig. Så är den bästa beskrivningen av vad som har hänt sedan jag i början av januari senast skrev i min dagbok.
De en och en halv meter höga snödrivorna utanför staketet har smält ihop och idag på morgonen var den absolut sista resten helt borta.
Molnen slickar backen och duggregnet väter allt. Sydvästen dominerar och nu på morgonen är det fem grader varmt.

Solen har inte varit framme på minst två veckor nu och än har jag inte känt av någon påtaglig dagsljusförändring och det har inte heller talgoxarna. Ännu har jag inte heller hört någon av dem sjunga in ljusets återkomst.
Men det är gott om mesar i trädgården. Det rör sig om minst tio blåmesar och ännu fler talgoxar.
Grannens svarta katt har fullt sjå. Det blir mest borta vid komposten och i häckarna jakterna går. Tro nu inte att jag lugnt konstaterar detta. Nej jag är fly förbannad. Katten är totalt hopplös. Från tidigaste gryning till sent på kvällen är den ute och den gör banne mig inte nåt annat än jagar fågel.

Nu har jag arbetat nästan hela januari månad med en ordentlig översyn av min Hemsida. Jag har gjort om nästan allting och det har tagit tid. Men när annars än i januari är det tid för sådant. Alltså har det blivit glest skrivet bland annat i min dagbok.

I helgen kom lite kyla tillbaka och det föll en decimeter nysnö. Vi tog en lång promenad med goda vänner på lördagsförmiddagen. Vi gick över Klockargårdsängen i Ödeshög och sju stenknäckar flög över oss.

Under gnistrande stjärnhimmel och en måne som var nästan full och bländande tog vi så åter en sväng på kvällskvisten. Man har längtat efter dessa utemöjligheter. Och nu märktes verkligen att ljuset kommit igen. Först vid femtiden mörknade det.

Sen i början av veckan kom slasket åter. Regn och åter regn och all vit snö flöt bort igen. I Sydsverige varnades för höga vattenflöden och översvämningar.

På tisdagen brakade en storm in över södra Sverige. Även i Östergötland var den ytterst påtaglig.

Jag satt fascinerad vid ateljéfönstret och iakttog skådespelet. Vindbyarna vräkte sig in över samhället och när det var som värst på eftermiddagen piskade smattrande kornsnö fönsterrutan så det knastrade. På en kvart kom nästan en halv decimeter packad "pärlsockersnö".

Det var den värsta stormen sen hösten 1969 meddelades från SMHI och i Kronobergs län varnades folk för att över huvud taget gå ut och bilåkning var inte att tänka på för alla fallande träds skull.

Lika hastigt som stormen dök upp försvann den över Östersjön och vinden mojnade nästan kusligt snabbt. På natten till onsdag kom åter lokalt här i byn en decimeter ny lätt snö som la sig vackert på buskar och träd.

En märkligt varierande vecka klimatiskt sett kan jag konstatera. Och i morgon är det redan februari.

Klockan är kvart över fyra och ännu står solen i diset över Vättern en handsbredd över horisonten. Nog märks det att ljuset återkommer. Solen lyser in genom fönster som mot väster är kletiga och smutsiga av en saltfilm från Västerhavet. Den kom till i tisdags under stormen.

Vågskummet där ute i Skagerack kom singlande ner från hög höjd och spred mineraler och salter över hela Sveriges inland. Även på mina västerfönster som sagt.

Sen har det täta regnet idag på morgonen gjort rena spår på glaset. Så nu ser det förskräckligt ovårdat ut.

En björktrast hoppar undan ur berberishäcken när jag går förbi. En av få som försökt övervintra i år. Det var ju desto fler förra säsongen då rönnbären gick till. De trastar som gjorde oss den äran då, kanske är i Ungern eller i Portugal i år. Riktiga opportunister således. De drar dit där bären växer.

I rabatten hemma vid huset blommar nu de första snödropparna. Och krokusen skjuter upp sina bladspjut överallt.

Efter en helg i vårens tecken med besök hos dotter i Huddinge är det nu vardag i ateljén igen.

Att vara så nära Stockholm och ändå ute i naturen med sjungande meståg, årets första lärka som drog över hustaken, sociala vårflockar av skator, drillande nötväckor, vakande ormvråkar och akrobatiska korpar i hissnande flyktlekar, är väl fantastiska särdrag för vår huvudstad.

Med sargad tumme sitter jag här vid maskinen och plitar på min dagbok igen. Min alltför nyfikna tumme hamnade i gapet på en vasstandad Arawanafisk från Sydamerikas djungler. Jag testade trots varningsskyltar om bitande fiskar genom att vifta med ett blad över den vakande, halvmeterstora fisken, vilken rakt inte brydde sig om det vissna bladet utan for upp flera decimeter i en rasande attack och greppade min hand innan jag hann reagera det minsta. Mycket överraskad och inte mindre imponerade och med blödande fingrar blev jag en erfarenhet rikare.

Jag skämdes över min dumhet och visade aldrig personalen det blodiga näsduksbandaget men jag kan inte låta bli att tänka på risken för alla små barn som ständigt lutar sig över kanterna utan förmåga att kunna tillgodogöra sig varningsskyltarnas adekvata innehåll.

Spännande men lite onödigt riskfyllt i det annars oerhört intressanta Aquaria Vattenmuseum, som ligger ute på Djurgården.

På väg till ateljén idag såg jag en skata slita i en buske. Frenetiskt och småkraxande höll hon på i flera minuter med en speciell gren. Den satt emellertid ordentligt fast och till slut fick hon ge upp. Det låg mängder av nedblåsta smågrenar runt omkring men dom dög tydligen inte.

Det är säkert så, att skatorna bara använder grenar som har kvar naturlig spänst och seghet till sitt bobygge. Det skall vara färskt och starkt.

Det är varmt. Nytt rekord slogs enligt SMHI igår för Sverige i februari. Plus tretton grader i Kristianstad.

Rapporter i dagens morgontidning om tofsvipor och sånglärkor i Tåkernbygden drev mig trots en smärre förkylning ut på förmiddagstimmarna.

Sjöstorp. På åkermarkerna här brukar jag alltid se årets första vipor och lärkor men idag kammade jag helt noll. Inte ett liv.

Väversunda. Ute på madmarkerna står vattnet högt . Små flockar av grågäss drar runt över vassen och långt ute över sjön ser jag svanar flyga omkring. Längst inne i viken går åtta grågäss omkring parvis, en simmar ensam i svämvattnet och sju kanadagäss lyfter och flyger ut över vasslandet. Inga vipor eller lärkor här heller.

Holmen. Jag upptäcker trettiofem sädgäss som vankar runt vid ogräskanten intill den gamla morotsåkern.

Ramstad. Ytterligare drygt femtio sädgäss går här på stubbåkern. Och när jag sitter där vid det nervevade fönstret hör jag visslingar men hur jag än spanar kan jag inte se några ljungpipare. Det måste ju vara det jag hör.

Gottorp. En gammal havsörn, troligen en hane, kommer seglande mot vinden och landar i en smäcker grantopp i den lilla dungen. Han balanserar skickligt i vinden genom att använda vingarna. Fötterna lyser klargult. Stjärten är inte helt vit. Där vinden rufsar upp bröst och huvudfjädrar blir han hönsvit. Det ser egendomligt ut. Efter bara några sekunder kommer två skator och småmobbar. Men han bryr sig inte det minsta.

Kälkestad. En blandad flock gäss går här på vallen. Det är ett femtiotal kanadagäss, cirka hundra sädgäss och åter ett femtiotal grågäss. Jag spanar förgäves efter vipor.

Disevidån brusar bräddfull och när jag åker den leriga och vattensjuka vägen tvärs över mot Heda noterar jag att man snart kan befara vägras vid en av meanderbågarna som skär allt djupare in i banken. Något år kvar kanske.

Jo, så blev det. Det låter kanske som " lite surt sa räven om rönnbären" men jag är nästan glad att jag inte såg några vipor. Det är för tidigt! Viporna vill man ta av sig mössan för i mars månad eller kanske till och med i början av april. Först då känns det självklart och naturligt.

Vårväder och jag åker ner till Glänås fågeltorn vid södra Tåkernstranden för att ta en promenad ut över maderna.

Grågässen flyger skrikande omkring parvis överallt. Det är bråda tider nu att hävda sina revir. Knölsvanar ligger också här och där vid svämvattenbården och markerar sina inmutningar. Jakterna går vilda och dånande över sjöns blå vatten.

Jag traskar ut längs spången. Det kippar under plankorna eftersom vattnet står så högt.

Bland salixbuskarna möter jag en flock mesar och jag hör knottriga småläten som avslöjar stjärtmesarna som ingår. De är fem stycken som klänger i det täta grenverket och ideligen plockar smådjur, mest spindlar skulle jag tro. Den röda ögonringen och det mörka ögat står kristallklart mot det vita huvudet och undergumpens caput mortumnyans bär vårkänslor i kulören.

Jag går ut längs piren för att spana efter vårens första grodor och paddor. Förgäves.

Jag får sedan ett nostalgiskt ryck. Här för trettio år sedan låg jag ofta på knä och samlade skalbaggar, jordlöpare mest, i provrör fyllda av ättiketerindränkt sågspån. Jag höll på nästan tio år, väldigt koncentrerat och min samling blev mäktig och vacker. Jag fann flera arter. som dittills aldrig påträffats vid Tåkern och jag fann till och med ett par nya för Östergötland. Jag minns när provet kom tillbaka från professor Carl H. Lindroth i Lund. Skulle denne auktoritet godkänna mina fynd. Med spänning öppnade jag försändelsen och det vänliga brevet som berättade att nog hade jag mycket riktigt funnit och artbestämt rätt både Bembidion obtusum, Dromius longiceps och Badister sodalis för första gången i Östergötland. Jag var oerhört stolt därvid.

Jag lägger mig ner på knä vid en tallstam och finner en mängd arter som jag fortfarande helt klart minns namnet på. Jag krafsar undan några barkflagor och ser samlingen av Dromius quadrinotatus. ( Väl hemma upptäcker jag att arten bytt namn till Dromius spilotus - detta ständiga systematisk petande). Denna jordlöpare, som sommartid jagar i tallarnas övre grenverk var då, på 70-talet ganska ovanlig men här finner jag nu mängder. Det finns inte något svenskt namn på den vad jag vet. Men jag skulle kunna tänka mig att döpa den till fyrfläckig tallöpare.

Vid pirgrunden välter jag undan några små kalkstenar för att se om jag kan återfinna ett annat förstafynd, Badister sodalis, som skulle kunna kallas för kalkjordlöpare. Men det är alldeles för fuktigt så jag går vidare ut mot kanten av vassbältet.

Bland de vassinvuxna sälgbuskarna plockar jag sönder brutna vassrör under ytterligare artjakt och jag behöver inte öppna många förrän jag återfinner både Demetrias imperialis, jag kallar den för vasslöpare och Dromius longiceps, vad sägs om att namna den långhuvad sälglöpare. Bägge dessa två betraktas som sällsynta och vad gäller vasslöparen var den tidigare bara påträffad i Mälarlandskapen och på en plats vid Bråviken i Östergötland. Men jag fann den vara oerhört allmän i Tåkerns vass, där den rör sig i det lodräta livsrummet under jakten på sporrstritar och plommonbladlöss. Och här fanns den således återigen. Lika allmän som tidigare. Däremot fann jag nu bara ett enda exemplar av den långhuvade sälglöparen. Och det är precis som det skall vara. Då jag påträffade den vid Tåkern första gången betraktades den som en första klassens raritet. Den fanns i de sydligaste landskapen i landet och påträffades endast enstaka och sporadiskt. Men här vid Svanshals fann jag åtskilliga exemplar även i täta vintersömnsgömmen med uppemot tiotalet individer. En sensation var det då. Idag har man påträffad den allt längre upp och oftare i landet. Här återser jag den nu igen efter mer än tjugo år.

Okej. Nu är det bara ytterligare en art jordlöpare som jag längtar att återse. Den vackraste och egendomligaste av dem allihop, Odacantha melanura. Jag vill gärna kalla den för kaveldunslöparen. Det är nämligen så, i den vinterståndna kaveldunspelaren, den oftast påträffas. Jag viker undan blad efter blad på den murkna växten och efter bara en liten stund har jag hittat flera individer. Succé!

Det har blivit lite vinterkänsla igen. Snön från i förrgår natt ligger kvar här och där. Men mycket tunt.

Igår var det årsmöte i Tåkerns fältstation. Vi höll till i den gamla Slöjdvillan i Hembygdsgården. Trots OS och Magdalena Forsbergs tävlande var vi nästan ett tjugotal. Det var självklart så, att det var vår föredragshållare, VF-redaktören och havsfågelspecialisten Anders Wirdheim som drog med sitt framförande om havsfågelskådning. Lyckat var det, intressant och lärorikt för oss inlänningar.

Dessutom bjöds nu ypperligt tillfälle att äntligen artbestämma den misstänkta unga fjällabb som jag förfogar över i uppstoppad skick sedan 1986, då dåvarande vattenreningsverkchefen och min granne Gösta Abrahamson fann den död och på gränsen till halvrutten. En konservator räddade den undan förgängelse och nu står den i min ateljé och samlar damm.

Visst är det en ung fjällabb, menar Anders. Därmed borde den väl äntligen bli godkänd som ett av få fynd av fjällabb i länet. Anmälningsrapporten har legat länge och dammat hos den lokala raritetskommitten.

Friska sydvästvindar. Vårvindar. Det är sju grader varmt redan på förmiddagen.

Vi åker till Mantorp för att köpa en ny resväska inför den förestående resan som går till sydvästra Spanien: Madrid, Extramadura och Sevilla.

Vid Väderstad ligger en ormvråk överkörd. Det är den tredje längs vägen den här vintern. Frågan är om det finns någon kvar av dem som försökte övervintra. Svinnet blir nästan hundraprocentigt. Att övervintra längs E4 har verkligen ett ödesdigert pris.

Längs vägen lyser hasselbuskarna gula. Det är nu full blom och pollenmolnen ryker i vinden.

Det moderna livet i denna tid ställer krav på snabba omställningar och stor acceptans för drastiska kontraster. Sålunda lämnade vi igår morse ett blommande och försommarvarmt Spanien och landade samma eftermiddag i ett Göteborg lamslaget av snökaos. Temperaturskillnaden var trettio grader – åt fel håll, måhända.

Från Sevilla hade vi kört långsamt genom Extremadura mot nordväst. Vi tog rikligt med pauser i det underbara landskapet. Det blommade, doftade och var sommargrönt. Temperaturen nådde på eftermiddagarna upp till nära tjugofem grader och solen brände ansikte och händer.

Vi njöt av herdelandskapets lugn, de fria grisarnas grymtningar under stenekar och korkekar och klapprande storknäbbar på alla byarnas kyrkor.

På kvällen tog vi paus i en skogsbacke med blommande vedel, geranium och mandelträd. En stor flock blåskator drog runt i trädtopparnas sista glöd och vi satte oss i det saftiga gräset och njöt av den svinnande värmen.

När solen försvann bakom höjden i väster kom nattkylan krypande. Stjärnorna stirrade allt vassare ner på oss och månen, som var drygt halvfet, började äta upp planeten Jupiter.

Och idag blev det snöskottning som det första på morgonen. Men också en lång promenad genom ett blixtrande soligt snölandskap. Också detta något att älska och långsiktigt säkert det optimala för mej.

Morgonen den sista dagen i årets februari bjuder på nära två decimeter nysnö. Den är tung och genomblöt. Riktig hjärtinfarktsnö. Jag blir svettig redan innan jag tagit tag i arbetet.

Det är en vackert lysande blå ton i snöns skuggiga partier. Det tyder på ren snö och jag minns hur det var för några år sedan, en vinterdag med nysnö och media här i Östergötland, som blev nerringda av oroliga människor, som undrade varför snön var så lysande blå. Man befarade någonting radioaktivt eller kemiskt.

Men det var ju bara naturligt ren snö. Så som den skall se ut. Man var inte van bara.

Jag åker över slätten och spanar längs vägarna efter lärkor, skogsduvor, tofsvipor och starar. Det är nu det är som bäst att leta efter de första anländarna, när vädret slår tillbaka och tvingar ut dem på vägbanans konstgjorda barmark.

Men det enda jag ser är flockar av gäss som drar på tvärs över opalhimlens bleka ljus. Mot Motala mörknar det och jag kör in i ett intensivt kvardröjande snöväder. Väl hemma igen noterar jag att snön smält ihop till snart ingenting och jag sätter mig vid skissbordet och gör en impressionistisk och enkel skiss av snön som var blå.

Mera snö. Återigen minusgrader. Vid fågelbordet har mesarna kommit tillbaka. Kajorna dimper ner i fröskvättet och letar efter ätbart och skatorna tvingas gräva i komposten. Det börjar hårdna. Reserverna tärs.

Två knölsvanar viner förbi mot söder i hög fart över kyrkspiran. Solen skiner och det droppar från hängrännorna.

"Ett blodigt drama ägde rum i Ödeshögs centrum nu i förmiddags. Det var min goda vän Solveig, som uppmärksammade att en sparvhök just hade slagit en tamduva i korsningen Smedjegatan och Storgatan. Den satt på sitt ännu levande och mycket motsträviga byte mitt i vägen och hon var tvungen att väja, varvid höken med sitt byte eller rättare sagt duvan med sin dödsängel flaxade iväg och hamnade fem meter in på en gräsmatta mot ett träd."

Detta meddelade mig Solveig under en kopp kaffe exalterad av dramat. Och nu på eftermiddagen tar jag mig en sväng ner till "brottsplatsen" för att göra en rekonstruktion och undersökning av slutresultatet.

Jag följer spåren från trädet. Det är hasande och vingrispande släpspår ytterligare åtta meter över snön bort till ett staket. Där vänder avtrycken 90 grader och leder ytterligare fem meter in mot en husvägg i skydd av några buskar; hela tiden en blodbestänkt och fjäderströdd baneväg.

Vid husväggen, nästan tjugo meter från utgångspunkten, finner jag duvan. Hon ligger på rygg med bröstet plockat och det mörka köttet blottat. Ett antal näbbhugg i musklerna visar att höken fått sig ett litet mål men att det finns mycket kvar att äta. Troligen blev den störd. Nu är allt lugnt och stilla och duvans sega kamp är över. Endast en mycket hungrig sparvhök men ändå i god kondition kan ha klarat detta vågspel med ett byte på gränsen till det möjliga.

Nu känns det mera som om en flik av den riktiga våren är på väg att segla in. Sydvästen ligger på, himlen är blå och temperaturen drar upp mot sju grader.

Vid trappan till ateljén slog ett hästhovsfrö rot för tre år sedan. Plantan har växt till sig och i år finns flera knoppar på gång. Jag har haft koll på dem sen i januari för att kunna ta ett foto den dagen den största slår ut. Sen kom vintern och snön tillbaka.

Men idag sker det. Knoppen börjar spricka upp och det lyser gult därinne i den. Blomman är nordvänd och skuggad annars hade den säkert lyst solgul helt och hållet. Men jag kan inte vänta längre. Jag låter det ske. Dokumentationen av vårens första vilda blomster äger rum.

Hampus heter han, killen som är hos mig idag på Prao från årskurs sex på Lysingsskolan. Vi lägger upp ett program för utfärd till Tåkern med fågelskådning, matlagning på vedspis i Stugan, skissarbete någonstans i madmarkerna och uppföljning i ateljén med akvarellmålning och därefter fortsatt datorarbete med originalen.

Vi har tur med vädret. Morgonen börjar blygrå med lätt snöfall men fram emot nio klarnar det upp och en härligt azurblå himmel växer upp med lätta små vita moln. Det drar något från sydväst och i skuggan går temperaturen knappast över noll. Men solen värmer desto mer.

Vid Väversunda ligger nattgammal gråis och ute mot vassen trippar ett trettiotal tofsvipor runt. De första för året och mössan åker i vädret!

Grågäss drar larmande runt och sädgässens v-formationer viner över himmelskupan.

Enstaka knölsvanpar seglar på de vindkårade små vattenspeglarna eller vandrar tungt över isen. Hampus skrattar över den vaggande gången med kobent slängande fötter.

En havsörn seglar långt ute över sjön. Vi följer den tills ögonen tåras i vinden.

Vid Holmen går stora sällskap av sädgäss och överallt vinglar tofsvipor runt i vårens första flyktspel. På stubben mellan Holmen och Kälkestad rastar hundratals sånglärkor och tofsvipor. Lärksången vibrerar. Det är helt gudomligt.

Hemma igen arbetar vi fram lite vykort som Hampus kan sända sina släktingar och vänner. Våren går vidare utanför fönstret och mönjeliljan trivs.

I söndags tog jag ett stadigt grepp i sekatören och gjorde klart beskärningen av äppelträd och spaljépäronträdet. Jag skar av rejält i år. Det behövdes viss förnyelse. Vårt James Greve ( eller hur det nu stavas) har problem. Barken faller ruttnad av i stora sjok. Får se hur det går. Det är ju dock endast drygt tjugo år gammalt.

Under hela förmiddagen drog flock på flock av sädgäss in från sydväst. Under en sådan himmel är det gudomligt att arbeta. Talgoxar och blåmesar sjöng och grönfinkarna drillade medan enstaka lärkor fladdrade förbi med vårglöd i sina strupar.

Jag såg en skrattmås på en åker ner mot sjön igår. Låter väl inte så märkvärdigt, men här i Ombergsbygden brukar man se de första skrattmåsarna först till vårdagjämningen.

Det blev en snabb och nervös tur ner till Stugan. Jag fick besked om inbrott i grannhuset nämligen. Men jag slapp den här gången åtminstone.

Jag reser i morgonfrosten den vindlande vägen till Malexander. Den går över skogar och torplyckor och den avslutande sträckan längs stranden av sjön Sommen där nyisen ligger tunn och blank.

Malexanders by är ännu sömndrucken och loj men på skolgården spelas det brännboll på grusplanen.

Det hela är initierat av Länets Kulturråd. Vi är åtta konstnärer i Östergötland som blivit utsedda att besöka ett antal bygdeskolor. På min lott har fallit Malexander skola i Boxholms kommun och Hestra skola i Ydre kommun.

Jag målar med barnen. De är inte fler än sammanlagt ett tjugotal och årskurserna från ettan till sexan är helt integrerade under ledning av tre samarbetande lärare. Därefter går vi en sväng genom skogen, äter tillsammans en lokalt anrättad fisksoppa och sen är det utställning i den gamla matsalen. Det är rekorderlig vernissage med lista och nummerlappar och barnen är entusiastiska, nyfikna och fulla av frågor.

Vi lovar att vi på något sätt skall ses igen och när det redan är kväll vänder jag hemåt igen efter en härligt givande dag.

"Hej Gebbe. Det var kul att du var i Malexanders skola och hälsade på oss. Det var mycket fina tavlor. Det vore kul om du kunde komma igen. hälsningar. Isak"

Inte långt från skolan i Malexander fångas en stor lodjurshane i en fälla som gillrats av Naturvårdsverket vid en välkänd växel. Han märks med radiosändare och släpps. Detta händer samtidigt med mitt besök får jag veta senare och blir härmed en liten notering i min dagbok.

Vid middagstid igår skruvade en liten flock tranor rakt över Ödeshög. Som alltid var det ropen som avslöjade dem. Mäktiga hornstötar dalade ner mot mig från hög höjd och jag kisade mot solen för att hitta dem. För drygt tre veckor sedan såg jag dem lämna Extremadura i Spanien och nu är de redan här. Det första paret fick jag förresten rapport om redan för en vecka sedan. De sågs vid en åkerlycka i skogsbygden.

Ja. Årsvarven snurrar på - allt fortare. Tranornas plogar kommer och går i sitt eviga kretslopp under den blå himmelskupan.

I kvällsrodnaden igår spelflög en morkulla tvärs över vägen. Den var en mörk silhuett med vibrerande vingar mot nymånens skära och Venus över Ombergs blå horisont och svarta skogar.

Det är mycket som är för första gången i år just nu. Varje dag något nytt!

Morgonregn. Tätt och fint. I den stora kastanjen vid Församlingshemmet sitter en stare och sjunger. Det knastrar, vibrerar och visslar. Plötsligt känns regnet alldeles rätt och riktigt.

En stor flock skrattmåsar cirklar runt över centrum vid middagstid. De seglar vidare mot norr - så var det alltså dags på allvar.

Igår morse vid tiotiden fick jag telefon från fältet. Bengt ringde och meddelade att en rödhalsad gås gick tillsammans med sjuttio bläsgäss vid Källstad på norra sidan av Tåkern. Men jag var ohjälpligt upptingad. Det blev ingen möjlighet då och inte heller idag. Kanske finns den kvar imorgon. Det återstår att se. Och så säger man att jag har ett fritt arbete. I helskotta heller!

Först nu ikväll vid sextiden får jag tid för mig själv och i skymningen drar jag ut till skogs. Renemokärrets mystik lockar som alltid den här tiden på året.

En domherre sjunger tvåstavigt när jag börjar min vandring ner genom skogen. Det knastrar av frost. Marken är halvhårt frusen och på pölarna ligger nålmönstrad nyis. Ännu ligger solvarmt ljus kvar i tallarnas toppar men i skuggorna tätnar det till ultramarin.

Nere vid kärrkanten sätter jag mig på en bäverfälld björkstam och börjar skissa med blocket i knät. Över den ljusa vassen står granskogen kolsvart. Tre silverspjut repar den turkosa himlen i väster.

När kvällsmörkret faller börjar en dubbeltrast att sjunga. Trevande och lätt repeterande med moll i tonen. Efter hand som koltrastarna kacklat färdigt i gransnärjena drar de upp i topp och faller in i orkestern. I pauserna är det tyst; så tyst att själva luften får ljud av biljoner molekyler som stiger, sjunker och virvlar runt över tjärnens speglande yta. Jag hör också pulsen brusa i mitt huvud när jag intensivt lyssnar efter sparvugglans vissling över skogen.

Mitt i denna stillhet lyfter tranparet på susande vingar och flyger gungande förbi över mig. De får syn på mig och det torrt skorrande pratet blir fullkomligt öronbedövande överdimensionerat.

Kanadagäss och grågäss vaknar av oväsendet, lyfter och kacklar och inne i vikens skugga repar gräsandhonorna irriterat och ljudligt medan ett knip-par lättar och visslar iväg.

Efter ett tag lugnar det ner sig. Mörkret tätnar och under spelet från en morkulla drar jag mig tillbaka och först då hör jag sparvugglan. Långt borta.

Så tar jag mig äntligen tid att åka ut till Källstad vid Tåkern för att försöka hitta den rödhalsade gåsen.

Jag tar rättöversvägen förbi den gamla ladan och det stora egendomliga flyttblocket som ligger mitt i den svarta jorden. Det är geggigt och slipprigt att gå ner till betet.

En varfågel sitter i toppen på den stora videbusken. Överallt hänger lärkorna i full vårsång, tofsvipor vinglar omkring i sin spelflykt och tranparen går här och där. Jag söker med vana ögon över tiltor och stubb. Jag ser enstaka rådjur som betar och sädgäss och grågäss men ingen rödhalsad gås. Inte heller de två snögäss eller flocken av bläsgäss som har gjort den sällskap de här dagarna. Det verkar bli en nit för mig idag.

Ett gäng falsettbrytande gäss kommer på linje från nordväst. Det är trettio bläsgäss som sträcker ner mot sjön. Hur jag än anstränger mig hittar jag ingen annan art i flocken Men hoppet är åter väckt. Bläsgässen landar långt därute i viken och jag bestämmer mig för att ta mig ner till talldungen vid stranden. Antagligen finns den rödhalsade gåsen också därute.

På vägen ner över det ockra vintergräsets tuvor skrämmer jag upp en hare. En unge. Den är kanske tre decimeter lång och är väl född för någon månad sedan. Så tidigt!

Jag smyger in i lä av tallarna och söker mig ut på framsidan mot vattnet. Här ligger fullt av fågel. Sångsvanar, knölsvanar, en stor mängd krickor, bläsänder och knipor, gräsänder, skrattmåsar, gråtrutar och gäss. Jag hör bläsgässen på andra sidan en gräskulle och ser enstaka halsar över kanten. En enkelbeckasin tickar bland tuvorna. Årets första. Så är även rördrommen som börjar blåsa ute från vasslandet.

Det blir en havsörn som hjälper mig. Den kommer elegant seglande längs stranden och får upp allting utom svanarna på vingar. Nu har jag min chans!

Jag tror mig hinna söka av allt men finner ändå ingen rödhalsad gås. Den har väl gett sig iväg.

Jag stannar någon timma vid tubkikaren. Njuter av krickornas vårprakt, bläsändernas visselkonsert, ser en salskrakhane dra förbi och gläds åt två havsörnas återkommande turer längs stranden. Det är en gammal fågel med kritvit stjärt och en yngre. De glider runt mot himlen som blir allt klarare.

Jag går så småningom tillbaka över betet, fotograferar en växt som blommar i en sandhåla. Arten har brett ut sig över hela bottnen. Små röda buketter med korta skaft med vita blommar i flock. Jag undrar vilken sort det kan vara – en arv eller kanske en draba möjligen. Den är väldigt mörkt röd med vita blommor.

Svar från Erik Ljungstrand 1/4: "Den rödanlupna växt som du fann blommande den 26 mars i sandhålan vid
Källstad är nagelört Erophila verna. Eftersom släktet Erophila förr i tiden
har räknats in i Draba så var du inte helt fel ute."

Varfågeln är på plats igen i buskaget, sävsparvar lättar från stubbåkern tillsammans med gulsparvar. Jag gör en ny ordentlig spaning över åkervidden men jag hittar inget. Så ger jag upp och åker hemåt mot ateljén i Ödeshög igen.

Landskapet har blivit blådisigt och solen färgar himlen topasgul. Varmfronten har passerat. Och jag känner hur värmen kommer. Ännu ett blad i vårens dagbok. En dag utan rödhalsad gås. Men ändå med dess närhet. Igår gjorde jag en bild av den – "tomme", så att säga, till tidningen – så här blev den. Med det kanske jag får nöja mig.

Barnen kommer hem för att fira påsk hos oss. Alltså far vi ner till Tåkern Jakob och jag för att spana in lite naturnytt det första vi gör.

Vårbruket har börjat på allvar. Lite här och där är konstgödselspridningen igång och på de upptorkade svarta jordarna runt Tåkern är det faktiskt redan sått och vältat på några tegar.

Solen ligger lågt och västvinden ökar men det är vårkänsla i atmosfären när vi kör åkervägen ner mot Källstad "Hopabete". Det får bli ett sista avgörande försök att spana in en eventuell rödhalsad gås.

Vid maskinladan står ett par bilar och när jag kikar i ögonvrån får jag syn på några skådare med tub placerade i skuggan och läet bakom logväggen. Där är Benny, gåsentusiasten och två Linköpingsgossar. Det bådar gott!

Just då när jag vevar ner rutan och frågar, "är det nåt?", händer det. Den rödhalsade gåsen upptäcks bland ett fyrtiotal bläsgäss på nästan en kilometers håll ner mot Herrestads åkrar. Lyckan ler.

Vi studerar den en halvtimme i lugn och ro men det är som sagt långt håll och vi bestämmer oss för att köra ner mot den grå ladan, där jag stod häromdagen och spanade förgäves. Linköpingsskådarna hakar på.

Alldeles innan vi är framme ser jag min förlorade handske ligga där på dikesrenen. Så var det alltså som den var försvunnen. Jag får tacka den rödhalsade också för detta.

I skydd av ladan studerar vi gässen på något bättre håll och i gulorangt ljus från kvällssolen. Den är vacker den rödhalsade. Så mystisk och annorlunda. Den bryter mot alla normala gåsnormer. Den går lite för sig själv bland bläsgässen, vilar ibland men fortsätter även liggande att smånafsa i höstvetebrodden. Under tiden vi står där passerar tre havsörnar på parad. Som vanligt kan man nästan säga. Det är två unga fåglar och en ganska gammal med vit stjärt med mörk kantbård.

Tranor går i flockar och parvis runt om i svartjorden. Lärkorna sjunger och tofsviporna voltar. Full vår!

Jakob och jag går ner över betet till talldungens skydd. Vi kollar in alla änderna: krickor, bläsänder, gräsänder, storskrakar och knipor. I skydd av en gräskulle slåss kråkor, kajor och gråtrutar om något kadaver. Detta lockar dit en havsörn som cirklar runt och sänker sig. Med hängande gula fötter och mäktiga vingslag norpar den åt sig bytet, en stor fisk, och drar iväg bort mot Svälinge med en svans av kråkfågel och trutar efter sig.

När solen går ner under horisonten höjer sig i en rosa fullmåne över den blå skogen i öster. Vi vandrar tillbaka till bilen och kör mot Källstad kyrka.

I kröken, hos fiskarn, står en bil med tuben ute. Vi stannar och blir underrättade om att flocken av gäss, bläsgäss, sädgäss också innehåller en rödhalsad. På bara hundra meters håll går den där lugnt och stilla och betar. I bra ljus fortfarande. Jag är utan både skissblock och digitalkamera. Typiskt.

Vännen Ulrik från Hånger passerar på väg till femtioårsuppvaktning. I smoking och kravatt lägger han sig på knä och inhöstar även han sin första rödhalsade gås för Östergötland.

Månen står augustifull och varm över ett silvrigt Tåkern; så vackert att det värker i bröstet. Så skönt att bo i denna bygd.

Morgonen är varm, lugn och solig. Underbart vårväder helt enkelt. I kornellbusken sjunger årets första rödhake, koltrastarna skvätter omkring bland de vissna löven under cotoneasterhäcken som har ljusgröna musöron. Blåmeshanen seglar som en pipande papperssvala mellan holkarna i fruktträden och en flock bofinkar har intagit gräsmattan under foderplatsen.

Igår körde jag längs E4 till Mjölby och överallt hängde cirklande ormvråkar. Ringduvorna körde bergochdalbaneflykt över risiga granungskogar och tranor och gäss kom i sträck tvärs över den välfyllda stradan på väg mot norr.

Jag går och njuter av de fyllda krokusbuketterna i trädgården och alla balkansippor som väller upp. Humlor och nässelfjäril är antecknade. Och Jakob och jag tog säsongens först match i boule. Jag leder nu med ett mot noll.

Ulla och jag vandrar från Stocklycke uppför backen genom bokskogen mot Mörkahålskärret. Citronfjärilar, endast gula hanar, nässelfjäril och vinbärsfucks virvlar runt längs stigen. Blåsipporna börjar rulla ut sin blåa matta och vi finner de första helt utslagna vitsipporna. Skogsduvan pumpar sin "marabou-reklam", rödhaken gråter i snärjet och en gröngöling ropar över skogen medan de första bofinkhanarna prövar sitt smattrande instrument.

Över det öppna skogskärrets halmgula starrmatta svärmar åtskilliga bruna flickfjärilar. Jag trodde en stund att det var någon art guldvinge. Men jag förstod omöjligheten och konfererade med vännen Göran som föreslog den här arten.

Under vandringen svalkar jag mina fötter i den klara bäcken. Jag låter vattnet sila mellan tårna och näckmossan smeka mina svettiga fotvalv. Skönt! Och sen kopplar vi av på Stocklycke vandrarhem som har säsongstart med nygräddade våfflor och hjortronsylt. Vi njuter i solen tillsammans med mängder av besökare.

Sen bär det av ner till Stugan för kort kontroll och vattning av fönsterblomster. På vägen dit händer det. Den första sädesärlan. Den flyger upp från en av Dags mosses små gödselstäder. Vilken känsla! Och ännu är det bara mars.

Promenad till ateljén på morgonen. Björktrastarna har kommit. De sitter småjollrande i lindarna runt kyrkan. I en gulblommande hansälg hemmavid sitter en koltrast och sjunger ljuvligt och en fantastisk vårkänsla sprider sig i min kropp.

I rabatterna är snart krokusarna överblommade men de mörkblå dvärgirisarna är helt underbara. Fiskarna i dammen har våraptit och på hanarnas gällock börjar redan parningsvårtorna växta till.

Under resa till Västmanlands bergsbygd i helgen noterade jag att våren även där var på god väg trots att snön låg kvar fläckvis här och där i skogarna. Det blev även en konstutfärd till Galleri Astley i Skinnskatteberg.

Vid Skultunas Svartå spejade en fjällvråk och rastade hundratalet sädgäss och jag hittade bland dem två spetsbergsgäss. Dessutom fanns där ett trettiotal tranor som brukligt. Uppe vid den helt igenvuxna Frövisjön satt en varfågel i givakt bland kaveldunet.

I skogen hörde jag en enda orrtupp spela medan dubbeltrastarna var desto flitigare.

En kallfront som dragit in från öster gör att morgonen är klar men också betydligt svalare än de senaste dagarna. Allt lugnar ner sig. Våren hejdar sig en aning. Det känns bra så långt. Det blir mera tid att njuta.

I rabatten under ateljéfönstret blommar nu bergbräsmorna för fullt; opportunister med explosiv förökningsstrategi. Och goda vänner jag har, som är yrkesverksamma blomsterodlare, anser att de i denna lilla blomma har en av sina svåraste motståndare. En enda bergbräsma kan snabbt ockupera ett "ledigt" område på en kvadratmeter genom att slunga ut sina små frön som snabbt gror, etablerar sig och blommar.

Hemma igen efter två intensiva veckor i Stockholm. Jag bodde som vanligt vid Observatorielunden och vandrade och åkte kommunalt varje morgon till Järla Grafik ute i Nacka. Strängt arbete med tre nya litografier. På kvällskvisten hemåt samma väg i solnedgången och tidigt sänggående. Resultatet kan du se om du klickar på bilderna nedan.

Inte underligt då, att man känner att man missat en väsentlig del av våren i år.

När jag åkte upp för två veckor sedan började blåsipporna måla blått inne bland fjolårslöven och nu när jag är hemma igen har vitsipporna tagit över. I rabatten blommar redan de första gullvivorna och björkarna har slagit ut.

När jag satt i Swebus express noterade jag åtta kronhjortar, alla hindar, på väg över en åkerlycka i trakten av Vagnhärad. Det blev veckornas intressantaste notering.

Igår tog jag en sväng ner till Stugan. Ulla och jag plockade nässlor och kirskål, ljuvliga vårprimörer till lunch i grönt tecken. Vid Väversunda gick grågåsparen runt med sina nykläckta gula kycklingar och på tegeltaket kvittrade sädesärlan. Jag längtar ut men måste först ta tag i lite inre arbete. Bäst att börja nu.

Inatt regnade det. Det var snart en månad sedan sist och det känns befriande friskt när jag cyklar till ateljén på morgonkvisten.

Björktrastar och starar plockar mask på gräsmattorna, bofinkarna sjunger för fullt i kyrklindarna och en vacker stenknäckshane zippar runt högt där uppe i kronorna - bobygget är på gång.

Bobygge är det också i den låga tujahäcken på baksidan. Det är två hämplingar som frenetiskt bär strån och fjädrar till sin nya etablering. Dem skall jag följa på nära håll.

Jag lämnar in cykeln till renovering hos cykelmojjen på hemvägen till lunch. När jag går tillbaka till ateljén efter att ha satt i mig de sista resterna av nässelsoppan, lyser solen åter varmt. I stråken av stilla vinddrag passerar jag genom den ena doftkorridoren efter den andra av trädgårdarnas blomster. Mest väldoft men mycket subtilt, ger de mörkblå luktviolerna.

Kort sväng upp till Stocklycke Vandrarhem på Omberg. Ordnar med en liten sommarutställning av grafik.

På vägen upp stannar jag till i bokskogen vid Ellen Keys Strand. Den första grönsångaren singlar slant. Tänk att jag hörde den innan lövsångaren i år.

Från Stocklycke vandrarhem där jag har hängt färdigt den nya grafikutställningen tar jag vägen ner över slätten mot Stugan. Jag vattnar mitt fikonträd och min japanska mispel och ser över att allt är i ordning.

I alridån vid kanalen sjunger årets första lövsångare och brunhökshanen vinglar omkring högt över taket.

Mellan Gottorp och Heda ligger Egbola gårdar. Här drabbas jag av en mycket negativ överraskning.

Det vackra svämvattendraget är uppgrävt; dikat till flera meters djup och flera gamla oxlar har blivit uppsågade till ved. Här sjöng busksångaren för två år sedan. Gräshoppsångare, tofsvipor, starar, buskskvättor, gulsparvar, rapphöns och lärkor har satts på undantag. Det är fult och trasigt.

Strax intill ligger ett mindre dike. Det är igenlagt; plomberat med betongrör och jordmassor. Fruktansvärt. Hur kan detta få hända idag.

Jag minns, tror jag, sextiotalet. Då lades det ena öppna diket efter det andra igen. De sista fuktstråken på slätten torkades ut medan cykelpedalerna snurrade runt. Jag förstod inte då. Var inte tillräckligt mogen för att ta till mig den väldiga och slutliga omdaning som ägde rum. Storspovsdrillar, vipgnäll och lärksång trodde jag var eviga. Idag vet jag mera; ledsnaden kramar mitt hjärta hårt och skoningslöst.

Förstår vi inte bättre, vi människor, än att fortsätta denna brutala jakt på profit, markhunger och rationalisering. Måste allt slätas ut. Omintetgöras. Kan inte minsta stycke vresig mark få vara kvar till båtnad för människohjärtan, humlor, tornfalkar och åkersorkar

Resa till Kalmar och Öland är avklarad. Det blev bl a ett besök tillsammans med dotter och måg i den underbara Mittlandsskogen vid Ismanstorps borg där sippor av alla sorter klädde lövsalarna i härliga färger. Stenknäckarna satt i små sällskap överallt i skogstaket där alla tre arter av alm påträffades: skogsalm, vresalm och lundalm. De första svarthättorna sjöng liksom rödstjärt, gärdsmyg, lövsångare, och järnsparv. Överallt fanns de röda skogsniglarna, de s k "mördarsniglarna" - ett namn jag definitivt inte gillar. Arten heter Spansk skogssnigel. Så det så!

Igår blev det åter ett besök vid Renemokärret på kanten till Holaveden. Vid den lilla ån höll ett par mindre hackspettar till. Hanens röda hjässa lyste i solskenet och hans "ki-ki-ki"-läte ekade över vattnet.

Vi vandrade längs kärrets strand och konstaterade att bävrarna, som numera nog kan betraktas som stationära, har fällt mycket asp och björk. Flera grova träd låg kors och tvärs och pinfärska gnag och leriga släpspår visade att verksamheten var i full gång. I starren upptäckte Bertil en stor skalbagge. Det visade sig vara en jordlöpare av arten Carabus clathratus; en stor en som är sällsynt och som jag tidigare endast påträffat vid Tåkern. Ett intressant fynd!

När jag matar fiskarna upptäcker jag en av mina rudor liggande död vid dammen. Den är kattslagen. Jäklar! Nu har vi åtminstone sex olika katter som besöker vår tomt. Jag är oerhört frustrerad och ledsen. Vad göra?!

Himlen är överdragen av en grå sky men solen anas och det är varmt. I oxbärshäcken härjar nyanlända lövsångare och körsbären blommar för fullt.

På eftermiddagen sjunger den första svartvita flugsnapparen vid holken utanför ateljéfönstret.

Jag leder en liten vandring med Ödeshögs Biodlarförening. Någon gök får vi dessvärre inte höra. Det är säkert någon dag för tidigt, regnet duggar dessutom tätt och inte minst kvarstår faktum att göken knappast finns kvar överhuvudtaget i bygden. Då blir ju oddsen inte speciellt goda. Men alla skäl att vara ute räknas en till godo den här tiden på året. Större hackspett, svartvit flugsnappare, trädpiplärka och gärdsmyg bidrar till trevnaden. Och kaffet i den vedeldade stugan är inte alls dumt.

Sen blir det grävning av landen hemma varvid jag passar på att dokumentera vilka holkar som talgoxe respektive blåmes ockuperat i år.

Nu har det varit några dagar med regn. Jag har grävt landen och börjat i växthuset. Jag känner mig lite efter körschemat men är i alla fall igång.

I häcken sjunger ärtsångaren varje morgon. Han fungerar mycket bra och låter även som en modern väckarklocka med sin skramlande ringning.

Jag tog en sväng neråt Stugan också. På Ramstads svarta mossjord satt en stenfalkhona och käkade småfågel. Jag stannade för att börja skissa genom tuben men hon stack direkt när hon såg att jag studerade henne. Hon for iväg tätt över marken snabb som pil med hysteriska tofsvipor i hopplös kamp att hinna kapp.

Jag har tagit några akvarelldagar på Omberg; har suttit i blommande backar under bokarnas skirgröna girlanger; vandrat längs mörka bäckar och in under tunga granskogar. Grönsångarna, stenknäckarna och bofinkarna har följt varje steg och från rotvältorna har gärdsmygen varnat.

Igår mot kvällen satt jag så vid ett dunkelt skogskärr och målade. Jag fick uppleva ett fantastiskt spel från ett par skogssnäppor. De for omkring över himlen i vida svängar, klippte med sina svarta vingar likt svalor eller störtdök som spelande enkelbeckasiner. Ibland slog en av dem till i en hög torrtopp med ett hackande "kli-kli-kli! Spelet bestod av ett rytmrakt "kiki-kliío –– kiki-kliío …." men stundom kom spelet liksom i baktakt: "kiklió-ki –– kiklió-ki ….". De höll på ännu när jag vände hemåt.

Ladusvalorna har kommit. Trädpiplärkan också förstås. Och vid Tåkern där jag guidade i söndags morse sjöng både rörsångare, sävsångare och trastsångare. En gulärla såg jag också. Det går fort nu. Om drygt en vecka kan tornseglaren redan vara här. Då är fågelvåren nästan fylld och går över i försommar.

Årets första åskväder dundrade fram över bygden inatt. Regnet vräkte ner mot ostsidan av huset.

Precis lagom till att årets Konstrunda skall öppna blånar himlen och solen strålar varmt och härligt. Fukten stiger i solrök och det är cykelvarmt.

Jag plockar in syrénklasar som är på gränsen till att slå ut. Redan. Bara för någon dag sedan slog häggen ut och veckan mellan dessa två blir nog kortare än vanligt i år.

Nu ringer kyrkklockorna in till Kristi Himmelsfärdsmässa. Jag väntar snart de första besökarna. Allt är färdigt.

Efter en helg med mycket sol värme och säkert 1 500 besökare i ateljén under Konstrundan är det skönt med den svalka som den oprognosticerade molnhimlen bjuder idag på morgonen. Jag går på regnvåta trottoarer efter nattens åskregn till mitt arbete.

Ytterligare en igelkott ligger tillplattad mitt på gatan. Hoppas det inte är den som slagit sig ner under vårt spaljépäronträd, känner jag egoistiskt. "Vår" igelkott ligger hoprullad i en hög av fjolårslöv längst in mot altanen men när solen lyser kommer den ut och uträttar sina behov och sträcker sen vällustigt ut sig i värmen. Det är en hane det har jag sett och hanarna kan vandra långt under en natt. Jag frågar mig alltid hur det går till att man inne i välupplysta samhällen måste köra över så många igelkottar. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns förjäkligt nonchalant och onödigt olyckligt. Ibland undrar jag faktiskt om det är med vett och vilja.

Igår tog jag en nödvändig tur ner till Stugan. Gräset med alla maskrosor var ett par decimeter högt med akut behov av ans. Det blev ett veritabelt tuggande med klipparen. Jag fick köra fram och tillbaka många varv innan jag kom ner till lämplig nivå.

Törnsångaren sjöng i snåret och näktergalen tjatade i buskarna. Uppe i den lysande himlen svävade den bruna kärrhökhanen med sitt spelgnäll. Tofsviporna jagade kråkor och de svartvita flugsnapparna sjöng under almarnas frötunga grenar.

Jag städade hela nedervåningen, bar ut alla mattor och torkade golv. Härligt. Ställde i ordning på altanen och slog mig sen ner med mitt måleri och njöt av aftonen som kom med guldkantade moln över Omberg och solbalkar som spred sig från Gläntan över Vättern.

Med skymningen kom alla nattsångarna till tals. Sävsångare, rörsångare, näktergal, rördrom och inte minst alla vattenrallar med sina grymtningar och grisskrik. Jag gick en tur ut mot ringmärkningsgatan vid kanalen. Här kom jag tätt intill rallarnas hela repertoar som var nästan öronbedövande mäktig. Spelets: "Gypp ……gypp ….. gypp … gypp .. gypp .. gypp-gypp-gypp-gyppgyppgyppgyppgyppgypp ……….huuiiiiiirrrr" var interfolierat av hummanden och brummanden och bludderläten som från en magsjuk person samt med det underliga, lite galopperande läte, vilket låter som när man med fyra fingrar trummar på en träburk eller kanotsida. Alltså väl härmbart om man paddlar tyst fram i en vasskanal.

Längst in i märkningsgatan uppfattade jag ett svagt surrande som tonade fram ibland. Vassångare! Jag lyssnade länge med händerna bakom öronen, slutna ögon och öppen mun. Jovisst! Sen gick jag tillbaka in mot maden och vandrade mot sången längs vägen. Framme, var jag halvvägs bort mot Ramstad och kunde konstatera att fågeln satt alldeles vid vägkanten i ett högt vassbestånd intill några videbuskar. Så lättillgängligt och nära. Jag kunde på kanske tjugo meters håll njuta av minutlånga sångstrofer av nästan "tonlöst" surr där upptaktens sprittiga knäppningar hördes mycket tydligt. Klockan var tio på kvällen och mörkret föll men nog tyckte jag mig ana rörelser där inne i vassen. Kanske såg jag den också.

Med soluppgången åker jag till Omberg. Jag fick igår reda på att en tretåig hackspett sågs där under söndagen. Alltså finns det goda skäl att vara där tidigt. På Rv 50 alldeles vid utfarten från Ödeshög ligger en morgondödad hornuggla. Jag tar hem den för vidare transport till Riksmuseum. Några ungar kommer väl tyvärr att svälta ihjäl nu kan jag befara.

Omberg. Jag vandrar sakta längs den knastriga grusvägen. På vänster sida ligger backen med vild och obändig blandskog. Sniglar, stora svarta skogssniglar och många mindre av en tunnare och brunare variant, drar slemstreck framför mina fötter. Till höger porlar en liten tunn bäck mellan bokar och alar. Längre fram tar stora lärkträd och gamla granar över på båda sidor. Här någonstans skall det vara som spetten sågs. Risiga dödträd står i grupper med spår av kraftiga barkborreangrepp. I några granstammar är barken delvis borthackad och i vedens ytskikt ligger baggarnas larvgångar tätt. Barken är rödaktig och perforerad av hackspetthack. Här var det.

Jag sätter mig ner. Stilla och tyst med enstaka hungriga myggor inande i örat.

Fågelsången är tät. Grönsångarna "ty-ar" och snurrar silverslantar. Bofink, grönsiska, svarthätta, stenknäck, domherre, skogsduva, ringduva, taltrast, koltrast, rödvingetrast, rödhake, svartvit flugsnappare, gärdsmyg, kungsfågel, trädkrypare, talgoxe, lövsångare och svartmes fyller varje vrå. På avstånd hör jag spillkråka och gröngöling och strax börjar göken ropa allt närmare.

Jag hör hack. Men de kommer från ganska högt upp och är rätt kraftiga. Jag smyger mig framåt och får syn på en större hackspett som sitter i en tall. En ormvråk seglar över, jamar och får svar av två nötskrikor, som i övrigt tyst har smugit fram för att studera mig. Jag sitter en timme eller mer sen drar jag mig vidare längs backen.

Nere vid kärret på andra sidan vägen står risiga barrträd tätt. Jag hör tunna hack och närmar mig. Jag ser en hackspett flyga iväg. Strax intill står en grov al med ett relativt nygjort bohål på gång. Jag blir osäker. Tretåig hackspett föredrar väl gran? Minst ytterligare en timme sitt jag på kikaravstånd i skydd och kollar läget men inget mer händer. När klockan närmar sig nio drar jag mig tillbaka. Jag får återkomma en annan dag. Allting står inte i parad för en - det är väl det som är själva tjusningen.

Över Stocklycke vandrarhem svärmar hussvalorna. Jag dricker en kopp kaffe. Morgonen är över och göken har slutat ropa.

På slätten blommar raps och maskros - tävlande om färgprakt. Mina ögon kliar. Rapsens gula explosion har jag svårt att tåla. Nu har körsbärsträden snart gått. Nu är tid för apel, hägg och syren.

Nu har fronten från sydväst med regn och svalare luft dragit in. Det blev ett snabbt väderomslag i går kväll just som vi satt i Stugan vid kakelugnen och grillade korv. Men innan dess hann vi konstatera att vassångaren fortfarande satt på plats och näktergalen hann slå några toner innan vinden kastade sig in i handlingen.

Vid Väversunda var grågässen uppe på vårvetet med ungkullarna. Minst tjugo familjer passerade framför oss på vägen ner mot sjön. Naturturisterna förundras. Markägarna rasar. Utvecklingen har exploderat. Tills idag har nästan ett tusen kullar räknats in runt sjön och ändå är inte allt inventerat. Överallt på sjönära marker sätter man upp snurror och skrämmor men inget verkar avskräcka gässen från besök. Dessutom tillkommer nu varje dag nya flockar av unga icke häckande grågäss, som i plog efter plog sträcker in från söder över Ödeshög för ruggning och semester i Tåkern. Vilken utveckling. Vilken dynamik. För bara några årtionden sen betraktades grågås som en stor raritet och häckning förekom bara ytterst sparsamt i skärgårdsmiljö.

Alltså kan man kanske förstå frustrationen hos somliga markägare med vårvete eller betande nötboskap på strandängarna. Inte mycket finns kvar. Men att det kan ta sig sådana drastiska uttryck som makaber slakt är väl ändå att ta i! Vid Väversunda låg nämligen ett knappt tiotal gässlingar överkörda och krossade. Med bil hade man gasat rakt genom flockarna. Tarmar, blod och dun på hela vägbanan. Fruktansvärt! En skam. Mitt i stråket av intresserade besökare vid gränsen till ett värdefullt naturreservat.

Jag konstaterar att nu har den sista hästhoven vid min trapp vissnat. Bladen har tagit över. Nu dröjer det ett år tills nästa gång de gula blommorna får komma med vårbud.

Igår kväll satt jag åter på Omberg och målade akvarell. I en granskogsglänta. Solen kom och gick varvat med lätta stänk från moln som drog över berget. En familj mindre korsnäbbar höll till i närheten. Ungarna väl flygga förstås. Vegetationen var täckt av pollen från gran och tall. Hela skogen var pudrad. Myggen började bli besvärliga. Det är inte bara idyll att sitta så här. Handryggarna och huvudsvålen kliar.

En pingsthelg har gått, med vänortsbesök i staden Olaine i Lettland. Jag fick äran att representera Ödeshögs kommun vid stadens 35 års jubileum. Olaine är en liten stad på cirka 20 000 innevånare, anlagd två mil sydost om Riga, mitt ute bland tallmyrarna, för att producera kemiska och medicinska produkter till dåvarande Sovjetstaten. Sådan ser den också ut idag fast trettiofem år mera sliten. De som har besökt Baltikum vet vad jag menar. Programmet var pressat med utflykter, information och festligheter. Naturupplevelserna stannade vid de vita storkar, som sågs här och där.

Hemma igen konstaterar jag, när jag nu sitter vid Kråkeryds naturreservat och tecknar en ekholme, att tornseglarna har kommit rikligt, grå flugsnappare, trädgårdssångare, härmsångare och göktyta hör jag runt omkring mig. Alla nya årsarter. Grönskan har djupnat, hundkäxen breder ut sina vita skyar och midsommarblomstren blommar. Guldbaggar flyger runt som glänsande smycken. I den stora eken som dominerar min akvarell häckar ett par stenknäckar.

Efter dagar med ömsom tungt och ömsom lätt men tätt regn lättar det lite grand nu på morgonen. Solen bryter igenom de heltäckande opalskyarna. Jorden är fuktmättad. Flyende maskar hamnar på dödlig tork. Det handlar om trettio millimeter nederbörd lokalt över bygden och i centrala delar av Östergötland, som alltid får mer, mellan femtio och sjuttio.

Grönskan kulminerar efter en osedvanligt rik busk och trädblomning. Jag har aldrig sett på maken. Syrenerna har knäat under tunga hängen, rönnar och oxlar är alldeles vita liksom hagtorn och tidigare hägg. I trädgårdarna bugar spireorna och i ängar och hagar står gräsen ljumskhöga.

Tornseglarna drar runt i skrikande flockar, trastungarna skvätter iväg framför fötterna och juvelfärgade flicksländor börjar sin dans mellan blomsterstänglarna vid vattenbrynen. Fågelkören är snart intecknad. Men ännu har jag inte hört någon rosenfink.

Och så blir det. Med anledning – gräsklippning – drar jag ner en sväng på kvällskvisten.

Min första rosenfink för året möter redan när jag kliver ur bilen. Näktergalen sjunger som tokig i syrenhäcken. Törnsångarparet är framme och kollar upp mig. Steglitsorna matar sina ungar i den stora almen vars frön nu är höstbruna, mogna och vindburna. Björktrastarna far i skytteltrafik med mask i näbben från betet. Och i starholkarna skärrar ungarna. Snart flygga.

Jag får hålla koll framför klipparen. Mängder av åkergrodor och enstaka paddor är ute på bytesjakt i gräsmattan.

När bullret lagt sig hör jag gräshoppsångaren i videbusken tvåhundra meter bort (ännu finns det dolda resurser bakom trumhinnorna tydligen). Jag går en sväng mot honom. När det är fyrtio steg kvar, tystnar han men börjar snart igen när jag stannar. Hans vidöppna gap lyser svagt orange och ögat blänker när han mekaniskt vrider huvudet fram och tillbaka varvid ringningen tonar in och ut. När jag står där börjar även vassångaren med sitt surr. Han är alltså fortfarande kvar. Hoppas det blir häckning av i år igen.

Ute på ett åkerröse sitter en brun kärrhökhona. Hon är otroligt vacker. Mörkt chokladbrun med två vita fält på bröstet. Huvudet är alldeles vitt med en mörk fantomenmask runt ögat. Hon sitter med den ena gula foten lite lyftad och kikar på mig med sitt uggleansikte. Hon verkar trygg och blir lugnt kvar när jag går förbi.

Jag är färdig vid Stugan och sätter mig i bilen och kör mot Holmen. På den svarta mossjorden sitter en stenfalkhona. Jag såg henne den 6 maj på samma ställe. Undrar vad som är på gång. Stenfalk så sent. Troligen en fjolåring som valt att översomra i dessa småfågelrika marker.

Jag stannar vid Väversundaviken. Enkelbeckasinerna far runt över gråhimlen. Det vibrerar och tickar överallt. Rödbenorna hackar och viporna gnäller. I vassdiket börjar en kärrsångare härma blåmes, ladusvala, pilfink och gulärla. Sävsångaren bredvid ackompanjerar medan sävsparven kör i eget tempo. Över vägen travar mängder av grågåskullar med nu ganska feta ungar. Ett par buskskvättor fladdrar förbi som brokiga fjärilar i hundlokevallen.

Nästa stopp vid Alvastra pålbyggnad. Efter buskröjningen för snart tio år sedan börjar naturen återta kommandot. Sälg, vass och nässlor breder åter ut sig. Vita kor med lika vita kalvar vandrar runt. Minst tre kärrsångare är i full fart. Gräshoppsångare och rörsångare likaså. Och bara ett tiotal meter ut börjar en kornknarr snärpa. Jag lämnar bilens knäppande och vandrar ner längs vägen.

Jag går kvar och njuter av den fullödiga nattfågelaktiviteten ända tills mörkret faller. Då kommer myggen och jag drar mig hemåt; med huvudet bräddfyllt av kornknarrens repande läte. En Tåkernkväll är till ända.

En helt igenom underbar sommarmorgon följer på en lika härlig gårdag. Runt omkring på himlen bullar stackmolnen upp sig men här, över "Gläntan" vid Ödeshög är det alldeles klarblått. Jag sitter i ateljén och väntar på ett illa planerat kundbesök. Klockan är halv tolv och hemma vid TV:n sitter den övriga familjen bänkad och håller tummarna i Sveriges premiärmatch mot England i fotbolls-VM. Jag får hålla ut här i tystnaden; otålig!

Igår flög talgoxungarna ut ur holken. En hamnade hos mig vid trädgårdslandet där jag planterade ut mina störbönsplantor. Jag lyfte in den i oxbärshäcken. Så småningom drog sig hela familjen allt längre bort från boets närhet och mot kvällen kunde jag inte höra ungarnas tiggläten längre. Det är full fart på bolämningen nu. Gråsparvungarna drattar omkring överallt och de första flygga starungarna hänger i föräldrarnas släptåg. Vi hjälps åt i familjen att hålla koll på grannarnas alla katter, som formligen dammsuger vår tomt.

Jag noterar att det verkar vara fler häckande hussvalor i samhället i år. Jag har hittat några nya etableringar och vid grannhuset intill ateljén, där endast ett par var kvar förra året, är det åter ett tiotal fåglar. Undrar om det är flera än jag som noterat detsamma? Istället syns det mig vara mera glest bland sädesärlorna i år. Håller ni med? Och var är törnskatorna?!

Jag tar en liten runda varje dag i hallonlandet och krossar hallonängrar och små svarta snytbaggar; biologisk och manuell bekämpning, som ger resultatet "maskfria" bär senare i sommar. Tomaterna är äntligen på plats i växthuset och Ulla gör en ny omgång rabarbersaft. Emma hittade ett stort bo av gula tuvmyror i gräsmattan när hon klippte gräset igår. Strax intill har vi gott om timjan. Det är bäddat för den sällsynta svartfläckiga blåvingen således. Jag undrar om det var den jag såg flyga förbi häromdagen. Önsketänkande naturligtvis.

Osannolikt underbara sommardagar radar nu upp sig. Nätterna är ljumma och på dagarna öser solen ner och skapar högsommarbadvärme i sjöarna och lufttemperatur på runt tjugofem grader. Det är så härligt som det optimalt kan bli eftersom det hela är varvat med riklig nederbörd, som gör blomning och grönska alldeles enastående frodig.

Greger kom en sväng igår. Först ett fikastopp vid Hästholmens hamncafé. Havet vid Ödeshög. Sen åkte vi upp till Mörkahålkärret på Omberg där vi satt i skuggan under gultaniga myrgranar bland flugblomster, sumpnycklar och majvivor och tecknade vresiga träd. Från rotvältan varnade gärdsmygen och över skogen ropade en gröngöling.

Sen, mot eftermiddagen, åkte jag ut och satte mig i det ännu rikare blommande Sjöstorpskärret. Jag målade av purpurfärgade blodnycklar. Ungdjuren kikade över axeln en stund i sitt moln av flugor men tröttnade lyckligtvis snart då jag satt så stilla och de vandrade vidare bland ängsskallror, ormtunga och smörblomster. I kalkvattensilarna simmade grodyngel och smultronröda vattenkvalster och ett par enkelbeckasiner tickade från sin botuva. Jag satt länge; mest av ren njutning.

Kväll. Vid Stugan. Jag tog min paddel och gick ner till Kanalen. I absolut spegelblankt vatten vevade jag mig mycket sakta ut genom vassgatan; näckrosorna har ännu inte nått ända upp med sin gröna massa men gäddnaten blommar. Rödbenorna varnade oavbrutet och från strandskogen gjorde paret av skogssnäppa en lov ner över maden. Fyra årtor, tre hanar och en hona for runt över kanoten och brunhökarna seglade som stora papperssvalor. Ett par svarttärnor klippte förbi med sina barnsliga läten och rördromarna tutade ännu intensivt. Aftonens sista skäggmesar tystnade efterhand men trastsångarkonserten tog vid istället. Skäggdoppingarna skorrade och ett par gråhakedoppingar skrek så det ekade över hela sjön. Jag målade med vatten direkt från sjön.

I jättegröens saftiga bladverk satt miljontals rörbockar par om par i änden på ljusa gnaggångar som gjorde bladspjuten nästan graffittitecknade; hanen något smaragdfärgad och honan i lika grad bronsglänsande. Spindlar av olika arter var uppe i fjolårsvipporna och vävde för den kommande nattens väntade fångster i stiltjen. Allt var totalt lugn. När det var nästan mörkt paddlade jag mig lika stillsamt tillbaka in under alarnas mörka skugga.

Jag trodde det var en hötork som lät på avstånd men det var sången från myriader fjädermyggor i almarnas kronor. Det var en mäktig konsert. Om det finns en sfärernas musik så är det denna.

Vid Kvarnstugan mötte jag Lars, svettig och tärd, just hemkommen från tre dygns intensiv inventering i Tidersum och sin Atlasruta på Omberg.

Sen svängde Bengt med sonen Olle samt Göran och Bo ner. De skulle ut och inventera nattsångare. Kaffe och bullar bjöds mitt i natten vid Lövängsborgs plattform under mäktigt beckasinspel. Vi lyssnade efter dubbelbeckasinerna som vi vet finns härute; men denna gång förgäves.

Jag avslutade dagen med en ensam vandring in i Dags mosse. I blåbärsriset gick jag den nästan igenvuxna stigen till min mötesplats där stigen slutar vid en torvgravskant.

Jag härmade locklätet – kroítt – kroítt; som en bastonad snärtig småfläckig sumphöna. Hanen svarade direkt. Han kom ropande bland tallarna, svängde in över mig där jag satt i mossan och markerade sitt revir genom att slå ihop sina vingar med ett klatchande ljud; som en handklapp med yllevantar på. Sen satte han sig i en tall och började spela. Efter en kvart klarade jag inte myggen längre utan drog mig lycklig tillbaka med bulnade vrister.

Jag körde vägen över Mossen hem, stannade på ytterligare fyra platser och hörde nattskärra på samtliga. Det var bara en sådan natt.

Idag är jag lite mosig. Det är lika varmt igen. Jag bör nog ta tag i skärgårdsskyltsmåleriet igen. Nu är det ett måste.

- Knack, knack, knack på porten. Hetsiga rop utanför ateljén. En skärrad skara människor, vännerna Lars och Solveig, tre gamla damer och en gentleman i orange overall. Den sistnämnde bär en papplåda med pipande innehåll. Två knipungar i en polkagriskartong. De tre damerna kommer med ännu en och på gräsmattan står en flämtande kniphona med ytterligare två ungar.

- De kom vandrande tvärs över torget och jag räddade dem med risk för eget liv undan trafiken, sa mannen med kartongen. Vad ska jag göra?!

Vi gör frenetiska försök med att samla ihop kullen och fånga in honan. Det är långt från vatten här i centrala Ödeshög och fåglarna är redan mycket medtagna efter promenaden, stressen och hettan. Efter en halvtimme ger vi upp och jag kör ner ungarna till Reningsdammarna två kilometer bort, där det häckar flera par knipor. Vi får ta en chans att honan tar sig dit så småningom och hittar igen sin skara. Det är nog där de hör hemma, hoppas jag i alla fall.

Jag släpper ut de vilsna ungarna som tyst och tätt söker sig ut längs vasskanten. Nu kan jag bara hoppas.

Jag noterar två törnskatehanar på raken. Smådoppingparet drillar och simmar undan med sina humlestora ungar och rosenfinkar busvisslar. En kniphona skrockar och kommer flygande över. Men det kan väl omöjligt vara vår hona, redan. Jag drar mig tillbaka till ateljén som tillfälligt vaktas av den overallklädde gentlemannen, vilken svettig men lycklig är stolt över dagens goda gärning.

Och nu ringer telefonen. Lotta i blomsterhandeln har också tagit om hand om en unge. Det får bli en ny tur ner till dammarna. Och i eftermiddag skall jag sitta i extra sammanträde på kommunstyrelsen. En "vanlig" dag i Gebbe Björkmans liv.

Efter att ha varit och hängt min konstföreningsutställning på BT i Mjölby kör jag direkt ner till Reningsdammen i Ödeshög för att kolla läget på knipfronten.

Härligt! De sex vilsna ungarna från igår har återförenats med sin mor eller åtminstone ett substitut för henne. De simmar omkring i tät flock vid vasskanten och plaskar och dyker obekymrat medan honan håller ett vakande gult öga på mig. Jag tänkte och gjorde rätt. Vilken tur!

I dammen simmar i övrigt ett gravandpar omkring med sju ganska små ungar. De har häckat här säkert tio år men brukar ha svårt att klara ungarna till vuxen ålder. Vi tror att etableringen är en satellit till den population som finns på norra Visingsö. Vidare ser jag flera knipor med ungar, enstaka krickor men bara hanar, kanske ligger honorna fortfarande på ägg, ett par skedänder, gräsänder, sothöns och en smådoppingfamilj. En av smådoppingarna kommer med en trollsländelarv i näbben. Han simmar bort till honan och ungarna med bytet. Halva färden går under vattnet, ty jag tror han ser mig och ovan vattnet gör han sig tunn och mörk.

Morgonen är solig och varm. Men fram mot eftermiddagen idag kommer det nog dra ihop sig till lite efterlängtat regn. Det börjar bli torrt och faktiskt längtar jag nu efter lite svalka och fukt.

Igår blev det premiärdopp i Visjön; tjugo grader varmt. Sedan, mot kvällningen, tog jag en sväng på cykel i de närmaste omgivningarna. Vid Orrnäs pep minst två kattuggleungar och vid kräftdammarna nära Mark huserade ett par mindre strandpipare. De hade ungar här också förra året. Dessutom varnade minst tre par vipor och en orolig fiskmåsförälder dök hela tiden halsbrytande mot mig. Det riktigt ven i luften. Även på denna plats satt en kärrsångare och sjöng. Det verkar vara gott om dem i bygden i år.

Men jag lämnar naturen ett tag för att redogöra för helgens begivenhet. Fotbollsfesten!

Klas Ingesson, bygdens stolthet hade bjudit hit VM-laget 94 till match mot Ödeshögs Idrottsklubb som fylld 90 år. Sextusen biljetter såldes och det var rena folkvandringen i det underbara sommarvädret på lördagen. Det var hög stämning på läktarna. Solen gassade, Thomas Brolin snurrade runt i typisk målgest. Anders Limpar bjöd på sig själv och Klabbe gasade för fullt. VM-laget vann med 5 –1 och sen bjöds det frikostigt på fotomöjligheter och autografer för alla supporters, stora som små. Efteråt var det fest nästan hela natten i Parken. Jag såg att målvakten Lasse Ericksson var trött i ögonen när han expertkommenterade fotbolls-VM direkt i TV igår. Och allt var ideellt. Fantastiskt generöst. Jag noterade att sen på söndagen spelade alla ungdomar fotboll överallt i Ödeshög. Suget var väckt.

Nu får jag ta mig samman för att hinna ifatt med min dagbok. Den senaste tiden har varit fylld av resa och arbete. Först var det Spanien; äntligen blev den av nämligen, återkomsten till de spanska Pyrenéerna och Casa Guilla uppe på klippan bland örnar, gamar och källarsvalt husvin. Jag ämnar ställa samman en rapport om den så snart jag hinner, under min resesida. Kontrasten blev stor vid hemkomsten. Från aldrig under trettio grader till tempererad svensk julisommar med regn och blåst. Det kändes faktiskt också skönt.

Sen var det utlovat arbetsresultat av en oljemålning med vildsvin till 2003 års Elmia Game Fair - utställning. En affisch vars underlag skulle ligga färdigt i slutet av återkomstveckan. Det blev klart i tid, efter fyllda målardagar i Stugan, där jag kunde gömma mig från telefon och störande omvärld. Jo, sen var det ju också Heda Marken, som pockade på berättigad uppmärksamhet nu i lördags. En vecka full av måsten således men helt utan andra upplevelser blev det ju ändå inte och det är om allt detta andra jag tänker redogöra för nu.

Sommaren är tung och mogen. Grönskan är tät. Det har tystnat i sångarleden men tomt är det inte. Överallt piper och sirrar det av fågelungar. Alldeles vid altanen på Stugans baksida häckar svartvit flugsnappare. I fredags flög ungarna ut. De hamnade hos mig. En satte sig på staffliet och en damp mjukt, utan fart och tyngd, mot fönstret. Honan for omkring och försökte samla ihop kullen och så småningom drog hela familjen in under almarna i skydd undan det lätta regnet. Sämre gick det borta vid granngården jag besökte samma förmiddag. Jag kom runt huset. Flera fåglar hade sökt skydd under taket och när jag överraskade dem runt knuten flög de iväg rakt in i glasväggen. Två unga pilfinkar fick letal fart i vingarna medan en törnsångare med gula mungipor verkade klara sig bättre. Jag satte den skyddat i ett äppelträd och hoppades på det bästa. Sen informerade jag min kvinnliga granne om behovet av att skaffa sig en rovfågeldekal för att förhindra vidare olyckor.

- Hos Östergötlands Läns Ornitologiska Förening eller Naturbokhandeln på Öland, svarade jag. Jag har förresten själv skapat bilden. Den är nog mitt mest reproducerade "konstverk", tillade jag med skämtsam ödmjukhet. Med denna dekal är jag till och med "representerad" på det berömda konstmuseet Louisiana i Helsingør.

Rovfågeldekal - sparvhök - beställes hos Naturbokhandeln eller hos ÖLOF via kassören Leif Jern på tfn: 013 - 27 41 21 eller e-posta här

Hela dagarna flöjtade sträckande storspovar och gluttsnäppor. Även en småspov hörde jag. De kom i små förband på sned linje och passerade mot Ombergs sydspets. Grågässen drog fram och tillbaka med sina flygga ungar i familjegrupper för att beta på åkrar där det ännu var möjligt; sentsådda morotsfält till exempel. Bruna kärrhökar fanns där hela tiden och korparna var också allestädes närvarande. Steglitsor och stenknäckar hördes från de högsta trädkronorna och gulsparvhanarna sjöng för fullt för sin andra kull.

Ett åskväder drog in en dag. Det passerade snabbt. Jag låg på rygg i gräset och kikade med "handjagaren" rakt upp in bland de virvlande molntrasorna. Då såg jag, att kilometerhögt däruppe, nästan inne i slagregn och elektriska urladdningar, fanns det fullt av tornseglare. Varför? Hade de kraftiga uppvindarna sugit med sig flygfän eller var det hela bara en avancerad luftlek?

Grodor och paddor, en snok och mängder av ordensflyn har flytt framför gräsklipparen. En getingbock lade ägg på björkstubben och en småvessla kom farande rakt in under altangolvet när jag målade vildsvin. Arne kom och bytte ett par ekstolpar vid betet så att jag skulle slippa besök av korna och deras nyfödda kalvar. En svart stork, som jag spanade förgäves efter, rapporterades av seriösa observatörer vid Väversunda. Se där några fler nedslag bland veckans händelser. Och en dag stod Lars och jag och snackade då en törnsångare smög förbi. Efter en liten stunds tveksamhet dök den ner bland nässlor och kirskål och minsann, där fanns ett bo med fem tämligen små ungar, bara några meter från huset. Grässtråboet låg på sniskan beroende på mina tidigare nödiga men ack så omedvetna besök. Nu rätade jag upp det och hittar i fortsättningen andra och lämpligare ställen vid behov. Om några dagar blir det ringmärkning.

En kväll då det mojnade tog jag mig en cykeltur runt området. Klockan var tio då jag gav mig iväg. Anledningen var att jag hörde en vaktel när jag satt på trappan till Stugan. En vaktelinventeringsrunda, varför inte tänkte jag, istället för att gå och lägga mig tidigt. Mycket lyckat! Jag räknade in nio vakteltuppar som spelade timmen mellan tio och elva längs en sträcka av cirka tre - fyra kilometer grusväg. Dessutom såg jag två. De lyfte ur dikeskanten i halvmörkret och svirrade ut över åkern och landade typiskt mitt i det tätaste vetefältet. Två av tupparna hade lite annorlunda "sång", som var hastigare än de andras. Det var i mogna sädesfält alla fåglarna satt; inte på vall eller i lågvuxen gröda.

Nu regnar det lätt igen. Det har varit mycket av det den senaste veckan. Det är ju också normalt; juli är vår nederbördsrikaste månad på året; semestermånaden. Det blir skönt med några slappa dagar för att hinna ifatt sig själv igen. Att uppdatera min dagbok blir en lämplig start.

Två dagar med hett klimat och kraftiga sydostvindar är förbi. Det slutade med explosivt åskväder i natt. En våldsam knall väckte oss alla och det sprakade ur datorn. Nu börjar himlen spricka upp igen men det är mera lagom temperatur.

I helgen blev det dopp i Vättern för första gången. Jag var ensam bland väl klädda dykare vid Öninge. Min simtur blev kort och energisk. Vattnet var som kristall. Unga sädesärlor gjorde mig sällskap på klipporna där blodnävor och backtimjan doftade i röda färger. En klase av mindre blåklockor dallrade i en mörk skreva och massor av honungsbin kom in för vattentankning vid strandkanten. De algmörka klipporna var solvarma så att de nästan brände min fötter.

En tur till Hjo hantverksmarknad blev det också. Ett för mig spegelvänt Omberg låg som en ö vid horisonten. Vita stackmoln tornade upp sig däröver. Mitt landskap sett med andra ögon och den blå gläntan bredde ut sin azurparasoll.

En vingskadad kaja gick runt på gräsmattan vid ateljén igår. Jag gjordes uppmärksam på den av min granne.

Jag jagade ifatt den. Den hade ett ohjälpligt brott på vänster vinge längst in mot kroppen. Det krasade otäckt där inne. Det fanns inget för mig att göra mer än att slå ihjäl den. Den var redan mager och medtagen; flämtade med öppen näbb av stress och utmattning. I björken ovanför satt partnern och skrek ängsligt. Den hade full koll på vad som skedde.

- Jag tar några kort av den först, sa jag och sen vill jag vara ensam för jag måste slå ihjäl den.

Efteråt talar vi om dilemmat, att man som "fågelälskare" ofta tvingas göra det man inte önskar; ingripa i det naturliga skeendet, eventuellt avbryta ett liv, just därför att man tar eller tilldelas ett personligt ansvar. Det är inte lätt. Ibland får jag lust att säga att det är bättre att inte bry sig; låta naturen ha sin gång; en katt eller en bil eller bara svält och törst till döds.

- Tycker du att jag har rätt att bestämma över liv och död? frågar jag henne.

- Jo, jag bad dej ju, säger hon, att göra något. Så nu var du väl tvungen. Tänk att man kan ha ett sånt här samtal om en kaja. En fågel som jag alltid har betraktat nästan som ett "ogräs".

Jag berättar för henne om kajornas liv och leverne. Deras partrohet och sorgen och skräcken som partnern där uppe i björken säkert känner. Och om problemen som kommer med risk för social utslagenhet i kajornas välordnade samhälle. Och om ensamheten som står på lut för den som blev kvar.

- Här finns faktiskt mycket av mänskliga paralleller, visste du det? säger jag och hon förstår.

- Den var vacker, säger hon. Jag som alltid har tyckt att kajor är fula. Ögat var ju lika ljust och fint som hos min siameskatt. Jag är riktigt ledsen över att den är död nu. Och ändå var det ju bara en vanlig kaja.

- Inte så underligt, säger jag. Vi tog på oss ett ansvar. Vi blev engagerade.

På besök i Skultuna norr om Västerås. Jag åker som jag brukar ut på en förmiddagsrunda. Det blir oftast antingen iväg upp mot skogsbygden runt Ramnäs eller Svartån och sjöarna norrut vid Fläckebo. Men lika ofta ner till Asköviken vid Mälaren. Den här gången väljer jag vägen mot Fläcksjön och Svartådalen.

Vid Hällsjön simmar några skäggdoppingar med ungar. Jag hör sothöns kackla och några fisktärnor varnar över badande människor borta vid talludden. Över sävlandet vid nästa sjö som jag aldrig minns namnet på dansar ett tiotal svarttärnor. De har bon i en spegelglänta och kommer ideligen med mat till sina ungar. Den sotsvarta vårdräkten börjar bli somrigt vitmelerad.

Vid bron över ån vid Fläcksjöns utlopp spanar jag som vanligt efter uttern som jag aldrig sett. Här finns dock goda rimligt goda chanser men man måste ha tur förstås. Pilörten som knappast finns hemma i Tåkernbygden speglar sig i det blanka åvattnet och blomvassen bildar en vacker bård innanför sävruggarna. Tranorna ropar från skogen.

Fullt av unga sädesärlor jagar flugor på bron och ute över sjön ser jag en gammal havsörn segla i diset. Det gör jag ofta här. Den sätter sig i en ek på andra sidan sjön. Stjärten är alldeles vit och huvudet ljusgult i solblänket - jag har den i tuben. Jag tror mig veta att den häckar här någonstans - sen fler år tillbaka.

På väg upp till andra änden av sjön. Näs heter gården. Vad är det som kommer flygande rakt mot mig? Är det inte! Jovisst en glada. Den passerar hundra meter från mig patrullerande längs strandkanten mot söder. Jag försöker få upp min digitalkamera och tubkikare men det blir bara en helt oläsligt suddig bild av fågeln innan den försvinner bakom skogskanten. Jag skriver en liten notis på en folder i brevlådan vid informationstavlan där det brukar finnas en gästobsbok. En glada minsann. Här uppe. Dagen är förgylld.

Samma kväll observerar en sanningsvärdig person en varg alldeles i närheten av där vi befinner oss i Skultuna.

Heldag med Johannamarken. Jag målar små landskap. Det blir det första motivet i en ny samlingsserie. I år är det Tåkern som gäller.

Regnet kommer och går. Mest det senare för mot kvällen klarnar himlen alltmer. Det skall bli sol framöver igen.

Jag har fått problem i min damm. Värmen har gjort vattnet odugligt och fiskarna har fått en mjölkvit beläggning på sig. En av dem ligger död och de övriga kippar efter luft vid ytan. Det får bli en blixtinsats med rengöring och friskt vatten och jag häller i nästan ett halvt paket vanligt koksalt. Mot kvällen har det redan börjat ordna sig till det bättre.

Jag klipper gräset vid Stugan. Det är fullt med paddungar framför klipparen. Problem alltså! Jag får löpa fram och tillbaka för att rädda vad som räddas kan.

Bland alla dessa små hoppande varelser kilar också en stor jordlöpare undan - en Carabus granulatus. Jag dokumenterar den med min digitalkamera. Vackert bronsfärgad med lister och upphöjningar på täckvingarna. Rejäla käkar och stora ögon. Ett riktigt rovdjur. När jag först skrev om den och visade den här i dagboken hade jag artbestämt den till Carabus clathratus. Men Sven Lennartsson hade vänligheten nog att meddela mig mitt misstag som härmed är tillrättalagt.

Ute över åkrarna visar sig nu årets nya mörka och gulhuvade unga bruna kärrhökar. De piper fortfarande barnsligt och landar ofta för vilopauser.

Rätt skall vara rätt. Har jag nu tidigare i min dagbok berättad om min "klara" ledning över mågen Jakob i boule måste jag nog här också tillkännage att jag numera ligger under med sammanlagt 6 - 1. Ungdomen gör stadiga framsteg på ålderdomens bekostnad. Men det är precis som det ska vara. Rent biologiskt är det också lättare att stå ut med, även om jag är känd som svår att tas med vid eventuell förlust i spel, eftersom mina egna gener i förlängningen förhoppningsvis kommer att bli positivt delaktiga. Förstås jag rätt härmed?!

Vaknar på morgonen och matar en liten tornseglarunge med kattmat. Vi fann den igår på grusvägen vid Öninge gård. Den sprattlade hjälplöst - alldeles för tidigt ute ur boets trygghet. Emma och jag gör ett försök att klara den trots att den är mycket mager och svag.

Det är hett. Ett stadigt högtryck och knappt ett moln på himlen. Vi badar varje dag. Igår kväll konstaterade jag tyvärr att det var gott om knappt millimeterstora och svävande grönalger. På vattenytan, där algerna skvalpade i luftkontakt blev de rödfärgade. Inne i viken var det en tjock illaluktande algvälling. Inte heller Vätterns klara vatten klarar sig undan problem.

Bland alla dykarna som varje dag besöker den sjuttiofem meter branta väggen vid Öninge finns också ett gäng från Polen. De har varit trogna besökare här ett par år. Vilken uppståndelse det hade blivit för femton år sedan i det kalla krigets Europa - om man i Vättern hade observerat grodmän från Öst. Visst är världen ibland härligt snabbt och positivt föränderlig.

Åskregn. Vaknar svettig av skvalande vatten mot fönsterrutorna. Åskan går i vågor. Vi rusar ner och plockar in dynorna till altanmöblerna. Dagen domineras helt av moln och skurar. Tills nu när klockan snart är sex på kvällen har det säkert kommit minst trettio millimeter. Jag hör i radion om elektronikbekymmer i Ödeshögsbygden och källare i Gränna som står under vatten. Molnen vandrar snabbt över himlen. Vädret kommer från sydost.

Morgonen är disig som genomsiktig skummjölk. Värmen kommer när solen tränger igenom fukten, temperaturen stiger raskt till trettio grader och däröver och luftfuktigheten känns tropisk.

Om det är detta väder eller de häftiga regnskurarna som gjort det vet jag inte men vad som har hänt är att flera icke flygfärdiga tornseglarungar har hoppat ut. Den första vi fann har klarat några dagars kris och har fått lift med styvföräldrarna Emma och Jakob ner till Kalmar. Vi beräknar att den skall vara flygklar om högst fjorton dagar om allt går väl. Tills dess får den stå ut med inhandlade syrsor, kattmat på burk och hårdkokt ägg med skal. Sen får den ta till vingarna och själv hitta söderut bäst den kan. Då har vi gjort vår del.

Men den unge som jag fick in idag i ateljén av en ömkande upphittare var mycket mera medtagen. Den hade svårt med balansen och vägrade äta. Återigen fick jag som "fågelvän" bistå med en "sista resa". Tyvärr!

Det känns oroligt. Ännu är det någon eller några veckor kvar för många tornseglarungar att rymma sina bon och att det börjar bli problem redan nu känns inte bra. Vi får se hur det blir. Bättre att inte ta ut mer sorg än nödvändigt i förväg.

Unga sädesärlor springer omkring på flugjakt medan jag plockar av två liter mahoniabär. Ulla gör saft på dem. Den smakar till och med bättre än blåbärssaft. Så mustig och mörk. Att ingen har kommit på än att börja odla och tillverka saft, sylt och gelé av dessa nyttiga bär mera på allvar. Ett tips för den som vill.

Igår kväll var vi på fladdermussafari uppe vid Stocklycke på Omberg. Naturum bjöd in och vi var tretton entusiaster som lyssnade till Johan Gertz som klockan nio började med att berätta om de svenska fladdermössen och inventeringstekniken. Efter föredragningen gick vi så ut med detektorerna i hand och nyfikenheten i topp. Det började bra med en gång. En stor fladdermus gjorde en sväng över oss med sina 30 kHertz mörka skrik.

Vi vandrade ner längs ravinen under bokarnas överhäng och där i åkerkanten jagade flera dvärgfladdermöss. De kom på ganska låg höjd och vi satte oss på huk för att kunna se dem mot den ännu ljusa himlen. Vingarna svirrade hastigt när de flög fram och tillbaka alldeles intill oss. Deras läten zoomade vi in på ungefär 50 kHertz. En räcka med ganska smattriga "ploppanden" som accelererade när de närmade sig sina byten.

- Mest äter de myggor. Det gör de flesta arterna, informerar Johan. Dvärgfladdermusens namn är förresten ändrat numera till Pipistrellus pygmea i och med att man har upptäckt en kontinental art av dvärgfladdermus på Öland. Namnet Pipistrellus pipistrellus skall vikas för den. Allt enligt Ingemar Ahlén, Sveriges stora fladdermusnestor, försöker Johan förklara.

Nere under de stora träden mötte oss tystlåtna långörade fladdermöss. Med sina breda vingar och goda manövreringsförmåga flyger de ofta till och med inne i trädkronorna och kan även plocka sittande byten. Deras läten var lågmälda tjackanden. Här inne under bokarna hörde vi också snabba, nästan vibrerande smatterläten från någon av Myotis-arterna.

- Det är antingen Brandts fladdermus eller mustaschfladdermus, viskar Johan. Mindre troligt att de skulle vara vattenfladdermus eftersom vi ännu är en bit från vatten.

På vägen tillbaka hörde vi fler dvärgfladdermöss och även någon enstaka stor fladdermus som sträckte över. Vi undvek att vandra i vegetation för att inte störas av gräsprasslet som går in i detektorn. Däremot kom vi inte undan vårtbitarnas energiska spel runt 30 kHertz.

Han började nu undra varför vi ännu inte hört den allmännaste arten: nordisk fladdermus. Det dröjde till ända uppe vid dödisgropen tillbaka vid Naturskolan innan vi lyckades fånga dess "hip-hop-läten".

- En perfekt jaktplats för en nordisk fladdermus. Här runt trädkoronorna borde den ha sin fångstrutt, menar Johan. Men den här flög bara förbi.

Slutresultatet blev alltså fem arter under en timmes promenad i den svenska sommarnatten uppe runt Stocklycke.

- Ett bra resultat, enligt Johan. Vi har arton arter i landet men egentligen är det nog bara fjorton som kan kallas svenska, säger han vidare

Just nu pågår en intensiv inventering av natur på Omberg inför den önskade Nationalparksupphöjelsen. Bland annat ingår fladdermössen i projektet och vi mötte även en av dessa fladdermusinventerare helt av en slump under vår exkursion. Det är tätt både mellan fladdermöss och forskare just nu uppe på Omberg således.

För mig och Ulla öppnades en helt ny värld. Oerhört spännande och intressant. Jag skall hänga på låset till butiken som saluför detektorer.

En ung rödstjärt sitter i sembratallen i trädgården på morgonen när jag går ut och matar fiskarna i dammen. Först tror jag det är en lövsångare då jag hör det mjuka locklätet " huit" men strax blir jag uppmärksammad på mitt misstag i och med att jag hör ett smackande "teck" som följer på varje vissling. Först då noterar jag att visslingen har aningen mera snärt i sig än hos lövsångarens.

Det är ju inget märkvärdigt i detta. Rödstjärten är ännu en ganska allmän fågel på höststräck. Däremot är den nästan helt utgången som häckfågel i bygden runt Ödeshög. När jag flyttade hit fanns den fortfarande som holkboende i flera av de lummigaste trädgårdarna i samhället men nu är den helt borta sen några år. Det är i Norrland arten håller ställningarna något så när.

Jag tycker att rödstjärten är en så vacker fågel. Jag saknar den hemmavid. Den här är ungfågelfärgad; beige varmbrun med stort mörkt öga och en ständigt darrande röd stjärt. Den fångar insekter på grenarna och är ganska orädd; även det kanske ett tecken på att den kommer från norrländsk glesbygd.

I prydnadsäppleträden fångar samtidigt tre ärtsångare bladlöss och annat gott. Även de är på flyttning söderut och de gör uppenbarligen varandra sällskap under resan.

Så är det nu. Flyttningstiden har börjat på allvar. Det är en spännande tid för fågelskådare. Intressanta arter kan dyka upp när som helst och var som helst. Små flockar av mindre korsnäbb har börjat flyga över. Vi får se om något stort är på gång med den arten. Det händer vissa år.

I grannens stora häggmispel plundrar starar och björktrastar frukterna. Det är helt OK. Vi betraktar inte dessa bär som viktig föda egendomligt nog, ty frukterna är mycket söta och goda. När björktrastarna lyfter sina vingar till flykt blinkar de vita undre vingtäckarna som varningssignaler. Effektivt, framför allt när det är lite skumt, som det ju ofta är när trastar är som mest på alerten.

Redan för någon vecka sedan konstaterade jag att det var mindre korsnäbb på gång söderut över Sverige och nu de senaste dagarna har detta bekräftats med besked från fågelstationer längs våra kuster. Det rör sig om många tiotusentals mindre korsnäbbar som kommer med östligt och nordöstligt ursprung svepande ner över landet i jakt på kottar. Med i denna våg följer, enligt rapporter, också någon procent bändelkorsnäbb med.

Omberg med sitt strategiska läge som en enklav barrskog mitt i den brukade Östgötaslätten har alltid verkat som en magnet på dylika invasionsrörelser när det gällt både korsnäbbar, stenknäckar, nötkråkor och tallbitar. Alltså är det läge idag att göra en kontroll på berget.

Jag börjar med att åka till Älvarum vid Ombergs Sjöväg längs Vättern. Här finns gott om lärkträd och här har jag tidigare år flera gånger också sett bändelkorsnäbb. Jag överraskas av mängden korsnäbbar i luften. Flock på flock kommer längs kusten; de flesta på hög höjd mot söder över berget. Under en timmes tid räknar jag in ungefär 1 000 exemplar. I dessa flockar hör jag också några bändelkorsnäbbar. De har en mycket vekare ton som påminner om gråsiskans. En flock på cirka tio individer verkar vara en artren flock. Men, jag får aldrig någon säker visuell observation.

Jag parkerar sedan bilen vid Storpissan, namnet på bäcken vid Älvarums Kors och går upp över berget längs Surmossevägen, där flera bestånd av stora lärkträd finns. Överallt far korsnäbbar omkring. Det är verkligen mängder. Bland annat lyfter en jätteflock från ett ädelgransbestånd på långt håll. Bara den flocken torde bestå av nästan trehundra fåglar. Ytterligare en rejäl samling håller till i ett par riktiga bamselärkar. Det regnar ner lärkkottar på vägen. Jag söker med tuben och finner att det är mindre korsnäbb nästan alltihop. Nästan, säger jag, för till slut upptäcker jag även två bändelkorsnäbbar längst ut på en gren. Den ena, en vackert röd hane med tydliga vita vingband, bearbetar en kotte och släpper den sedan ner på vägen. Jag ser var den hamnar och snart ligger där ännu en strax intill.

Sen lyfter hela flocken, säkert femtio korsnäbbar totalt och försvinner bort över granskogen. Jag går fram och plockar upp de två kottar som jag tror var de som min bändelkorsnäbb släppte ner. Alla fjällen är splitsade på längden. Så typiskt för korsnäbb. Men jag har också lärt mig idag att även mindre korsnäbb tydligt gillar lärkträdskottar.

En disig dag men varm. I tidningen läser jag om våldsamma översvämningar och veckolångt regnande nere över kontinenten i södra Tyskland och i Österrike för att inte tala om Tjeckien, där 50 tusen människor i centrala Prag har evakuerats eftersom Moldau väller över sina bräddar. Men här hemma är det som sagt varmt och torrt.

Idag kom en stor svärm tornseglare över Ödeshög på väg mot söder. Säkert var där flera familjer med nyflygga ungar. Hoppas nu att Emmas och Jakobs skötebarn, den omhändertagna tornseglarungen, också får en lyckosam resa mot söder. Den släpptes i torsdags ner i Kalmar efter två veckors uppmatning och omskötsel. Nu får den klara sig själv.

Den rekordartade värmen fortsätter i hela landet. Redan nu förutspås att den här sommaren kommer att vara den varmaste på åtminstone hundrafemtio år i Sverige. Vi har också upplevt ett par så kallade tropiska nätter. Det vill säga att nattemperaturen aldrig understiger tjugo grader.

I Centraleuropa fortsätter samtidigt de stora översvämningsproblemen. Katastroflarm gäller i delar av Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Österrike. Tusentals människor har evakuerats, kulturvärden går till spillo och giftkatastrof hotar floden Elbe.

I Kina ligger ett giftigt luftlock över stora områden. Monsunen i Sydostasien har dödat hundratals människor i Indien och Bangladesh. Östkusten i Nordamerika har upplevt dagar på upp till fyrtio graders värme. I Atacamaöknen i Chile snöar det för fullt och människor fryser strax söder om ekvatorn. Den som inte ser ett symtom och övergripande problem i allt detta torde vara blind. Klimatförändringen accelererar och helt plötsligt blir vädret något man inte bara talar om lite förstrött. Nu börjar det bli allvar.

I Tyskland finns drabbade människor som anklagar president Bush för det skedda eftersom han vägrar skriva under Kyotoavtalet om reducering av världens koldioxidutsläpp. Visst är det en skandal men samtidigt sitter vi alla i samma båt. Få av oss i den produktionsökningsfixerade västvärlden kan svära oss fria från eller slippa känna även ett personligt ansvar för deltagande i denna förödande utveckling. Var skall det sluta? När skall vi på allvar börja agera?!

I tidningen i morse rekommenderade en klimatforskare i Sverige att man redan nu med kraft måste greppa översynen av dammar och vattensystem i Norrlands alla älvar och vattendrag eftersom prognosen för den närmaste framtiden berättar om kraftigt ökad mängd nederbörd totalt för Svealand och Norrland.

- Det är nu, innan vi är där, som vi måste göra drastiska åtgärder, menar han.

Men hemma i trädgården njuter jag för fullt. Så är det ändå. Värmen är skön. Jag stänger mina öron och ögon för de stora problemen och suger i mig av sensommarens bjudning. Tomater och gurkor trivs i växthuset, päronen bryter nästan grenarna på spaljéträdet. Rosorna prunkar och plommonen mognar i rasande fart och dråsar jäsande ner på gräsmattan där en stor skara amiralfjärilar tillsammans med bin och getingar lapar i sig av sötman. Amiralerna är vackra och hela. Jag skulle tro att det är en sensommargeneration av svenskt ursprung, baserad på inflyttning av enstaka fjärilar tidigare under senvåren. Alternativet är att de är direkt komna från söder med värmen men mot detta talar alltså att de är så skadefria och oblekta. Hursomhelst kan man knappast säga att amiralen är en svensk fjärilsart eftersom den inte klarar sig här över vintern och att det varierande sommarbeståndet är helt beroende av invandring. En flyttfjäril således.

Jag kan inte låta bli att förundras över amiralens flykt. Den är så kraftfull och alert. Bland grenarna i plommonträdet snurrar fjärilen runt i en hastig och välkoordinerad dans. Grenar och blad undviks effektivt och ibland företar den en tur runt hustaket hos grannen för att strax oerhört medvetet och exakt återvända till sitt favoritplommon. När ett bi eller geting kommer för nära viftar den bara till med de orangebandade vingarna. Den har fullständig koll på läget. När den slår ihop sina vingar i skuggan på en gren är den emellertid helt plötsligt nästan bokstavligt försvunnen.

Igår blev det en tidig morgon. Gåsräkning vid Tåkern med påföljande simfågelräkning var anbefalld. Uppe klockan fyra. Jag och Olof åkte iväg till Åsby vid nordvästra stranden där vi tog posto vid en höjd med överblick från Källstad till Väversunda. Blå dimma lägrade sig i sänkorna och sjön drog en silverstreck under österhimlens violetta valv.

Ett ganska gott sträck av gulärlor noterades. Vidare sågs flockar med ljungpipare dra omkring över stubbåkrarna. Två lärkfalkar seglade förbi, flera fiskgjusar och brunhökar flög runt och en havsörn landade vid sjökanten. Dessutom betade två rådjur fridfullt intill oss, inte på något sätt ovanligt snarare ett självklart komplement.

Vid Åsby gård där vi stannade en stund för att räkna änder kom en gammal vitkindad och rödbyxad lärkfalk på närhåll under sin jakt. Den slog upprepade gånger mot en sävsparv som för att komma undan förtvivlat lågsniffade i stubben. Falken missade och lekte därefter först med en ensam gräsand som kom flygande och körde sedan runt ett varv med ett gäng ringduvor. Det var mästerlig lek och maktspråk som visades oss men inte allvarligt menad. Sen satte den sig en stund i en kraftledningsstolpe.

Vid Svälinge där vi också räknade simfåglar hörde vi både pungmesar och skäggmesar. Vattenrallarna kiknade ner i vassnåren och en mindre hackspett trummade på en björkstubbe. I madmarkerna stod tiggarranukeln halvmeterhög. Av simfåglarna dominerade kricka och bläsand men vi sågs också drygt tio snatteränder och några skedänder. Men ingen enda dopping och endast några få sothöns. Storskarvarna satt på parad till vingtork.

Grågås: 12 371

Kanadagås: 1 117

Sädgås: 25

Trana: 873

Det är så ihållande varmt att det är på gränsen till odrägligt att behöva hålla sig inomhus i ateljén trots att jag har korsdrag. Men så är det, skyltarbetet som sparats kräver sin tribut.

Vid dammen i trädgården blommar nu en fältvädd. Om jag tänker efter noga kommer jag nog ihåg att jag förra året tog med mig lite frön hem från de grusiga dikeskanterna i närheten, där fältvädden står hög och fin varje år. Jag strödde bestämt ut lite av dem i sanden vid dammkanten. Jag minns. Nu blommar den svagt blåviolett med stora kransblommor och enkel uppsättning spetsiga foderblad. Betydligt sällsyntare är den, än de båda andra svenska väddarterna och lever ett lite reliktiskt liv på de gamla kalkiga grusbackarna i Ödeshögsbygden.

Gårdagen ägnade vi hela dagen åt inventering. Det skall bli nya foldrar om naturreservaten Klämmesmålen och Stora Lund. Jan från Rimforsa kom hit till Ödeshög och tillsammans vandrade vi runt en heldag i stekhettan. Jan skall stå för text och layout medan jag koncentrerar mig på illustrationsarbetet. Allt skall bli färdigt under kommande vinter och igår blev de första förberedelserna gjorda.

Klämmesmålen är ett stycke Gammelsverige inklämt i en tarm i sydöstra hörnet av Ödeshögs kommun på gränsen till steniga Småland. Här verkar tiden ha stått stilla med gärdsgårdar, slåtterängar och åkertegar mellan hundratals odlingsrösen. Allt är kontinuerligt brukat med häst och handkraft men nu har det äldre ägarparet gått ur tiden och den nya generationen måste få hjälp inom naturreservatets hank och stör för att kunna ta över och förvalta detta ålderdomliga arv.

Jan och jag vandrade runt bland kolbottnar och kolarkoja, tjärdal och varggrop, spanande efter växter, djur och vyer för det kommande vinterarbetet med att göra denna klenod rättvisa och åskådlighet.

Därefter blev det samma typ av arbete i Stora Lunds nybildade naturreservat vid Vättern mellan Omberg och Ödeshög. Vi vandrade runt bland solvarma doftande klippor, pratade med badande och dykande turister och simmade själva omkring i lagom svalt vatten.

Jag sitter i kanadensaren i Renstad kanal och målar en akvarell. Jättegröet står ljusgrönt med ett flor av ockra mot den disblåa kvällshimlen. Det är alldeles lugnt. Vattnet blänker mellan gäddnatens mörka stråk. En sävsångare raspar. Han klättrar uppåt på ett vasstrå med en harkrank i näbben.

Över maden ekar ropen från en hundrahövdad transkara som just landat för natten på betet utanför strandskogen. Fyra gluttsnäppor kommer på linje mot söder. Jag svarar; det är nästan en reflex och fåglarna vänder då och tar ett varv över mig för att se om jag vill följa med mot söder. Men tålamodet och tiden är kort och snart fortsätter de utan mig.

Jag håller nog med. Här står väldiga ekar insprängda i rufsig blandskog. Gator av ljus sveper över skogsbingel och skogselm. Hundraåriga idegranar är saftigt gröna med grenar som varenda en är perfekta pilbågsämnen. Spillkråkan hugger i en ek och gärdsmygens öga blänker där han kikar fram på oss nära intill från ett vindbröte.

Vi går genom en hålad stig tills vi kommer till en fallen jätte; en ek som fått nog. Den ligger tvärs över vår väg.

- Här är den, säger Janne och pekar på den knallgula svampen som växer i den ruttnande veden, saffranstickan, som upptäcktes i juni av biologen och inventeraren Tomas Fasth.

Den är verkligen saffransgul. Nästan en halv meter bred och i flera nivåer. Droppar av utsipprande överskottsvatten - gutation - hänger från undersidans rörlager. Med jämna mellanrum kommer puffar av sporer som vore de små moln från ett litet ånglokomotiv. Röken virvlar sakta uppåt i motljuset och skingras i luften mot nya möjligheter.

Saffranstickan är en vacker och nyupptäckt sällsynthet i Ombergsskogen. Arten håller på att försvinna med gammelekarnas successiva bortgång. Här har den förhoppningsvis funnit en fristad och utvecklingspotential.

Vid Vitlersbäcken vänder vi nedåt; rakt nedför branten. Vi kasar och glider; greppar krampaktigt grenar av idegran och alm, ja till och med törnros, för att inte rasa alltför snabbt utför. Det går lättare i själva bäcken, där kalktuffen har byggt upp bekväma trappsteg. Men sista biten måste vi släppa taget och hasa utför skifferbranten, den skridande mullen - Mullskräerna.

Vi är nere, svettiga och skavda. Fiskgjusarna har visslande lämnat stranden åt oss och vi kastar oss omedelbart i det sköna vattnet.

Jag målar stranden mot söder genom det blånande diset och bländad av skarpa ljusreflexer medan Janne letar småkryp bland skifferflak och drivved.

Sen när vi med bultande hjärtan och sjöblöta ryggar väl är tillbaka smakar lunchen på Stocklycke Vandrarhem alldeles underbart. Där matar vi den tama och stjärtlösa rödhaken med smulor från morotskakan vi får till kaffet.

Hösten tar över efter en sanslöst härlig sommar där Medelhavsvärmen balanserades av försommarens rikliga väta till ett varmt men ändå grönskande Sommarsverige. Temperaturen för augusti slog alla tiders värmerekord.

Nu med september månads ingång kommer höstkänslan direkt. Den envisa torkan satte ändock sina spår till slut med bruna rönnar och askar och gulnande björkar samt fnösketorra gräsmarker över tunnjordade bergbackar. Den första frosten drabbade inatt även det inre av Smålands högland och den första höststormen drar just nu med full kraft in över fjällvärlden och Bottenvikskusten.

Jag klippte gräset igår vid Stugan; en av de sista gångerna för den här säsongen. Några enstaka trollsländor for runt med sargade vingar och gåsplogarna drog fram över åkrarna; nu även med inslag av sädgåskackel. Men jag såg inga brunhökar längre och det är redan länge sedan den senaste tornseglaren passerade.

Hösten mognar och med den förfaller grönska och tillväxt. En nödvändig vila är på väg. En uppladdning till kommande vår.

Gråsparvarna äter sig feta i drivorna av björkfrön som ligger runt trappan, där den nyetablerade hästhovsplantan redan brett ut sig en meter i bredd. Få se till våren hur många blommor den orkar bära fram. En del av mig längtar redan dit.

Ytterligare åtminstone en vecka kommer sommaren, om än något höstligare, att fortsätta. Det är varmt och torrt således. När åskan dundrade in häromnatten släppte molnen inte en droppe regn ifrån sig. Samma dag bredde en doft av brandrök ut sig över nejden och senare på kvällen rapporterade man i nyhetsmedia att den kom från stora och många skogsbränder i Ryssland och Ukraina. Oroliga människor hade hört av sig till brandmyndigheterna i hela Syd- och Mellansverige. Världen är inte så stor som vi tror.

En nötkråka flög upp från en sembratall och satte sig på en TV-antenn på genomfartsgatan i Ödeshög i går. Alltså kan man nästan säkert säga att det var av den smalnäbbade rasen; den som invaderar Sverige ibland om hösten när födan sinar i Ryssland; det är där de häckar nämligen. Orädda och framfusiga och sugna på nötter från planterade brödtallar ger de alltid upphov till uppmärksamhet och frågor från allmänheten. Kanske var den jag såg en individ från invasionens förtrupp eller så var det blott en ensam flykting. Det återstår att se.

En helt vindstilla sommardag. Över Ödeshög flyger kajorna omkring i jakt på flygfän. Det måste vara en ny och sen kull flygmyror som lockar och drar fåglarna till sådana cirkuskonster.

Jag badade igår. I Vättern. Vid Älvarums rullande stenar i svalkande men likväl nästan sommarvarmt och glasklart vatten. Tillsammans med elritsor och småspigg.

Jag hade med mig akvarellpannå och alla tillbehör. Satt vid berget just där en sättning ägde rum så att en raskägla släppte någon meter för snart tio år sedan. Nu är det såret nästan läkt och med årets torka var inte fortsatt glidning alls något aktuellt hot. Här satt jag trygg och ensam i mitt universum och målade med mina vattenfärger en grön tunnel med gulgrönt ljus sipprande ner över en brändumbrafärgad grusväg. Mindre korsnäbbar flög över. En större hackspett kikade länge på mig från en ekstump och korparna ropade. Jag lyssnade på ett större djur, en älg troligen, som passerade förbi mig i strax intill.

Sen blev det bad. Jag simmade ut över stenarna mot den stora flocken av storskarvar som vilade på sjön. Dök och frustade. Ett med naturen.

Mina kläder låg vid drivveden under en sälg som var totalt perforerad av myskbockars larvgångar. Enstaka getingar satt på stenarna. Utmattade och utlevda. Själv blev jag fylld av nytt liv.

Lastar av lite nyinköpta möbler i Stugan och passar på att bjuda Lars och Lars på fika. Det är kruttorrt och hett och glesa gator av cumulus drar över en himmel som vid horisonten tonar mot disgrått. Steglitsorna pratar i asparna, en gärdsmyg kilar runt i rishögen, rastande bofinkar överallt och årets första bergfink jamar. Så gör även den vilsna, hungriga och sällskapssjuka katt, som gör entré i trädgården. Han är blodig på ena framtassen och linkar runt våra fötter. Han får en bit ambrosiakaka. Vi vet inte var han hör hemma.

Vi fantiserar runt tänkbara resmål under vintern: Indien, Kina, Turkiet och Arabiska halvön. Drömmar. En snabb resa till Västkusten första bästa stormdag; Öland och Häradsskär. Samtidigt seglar en blå kärrhökshane upp och små sällskap av tofsvipor flyr torra åkrar där jorddammet svansar efter traktorerna.

När jag åker hem ser jag också en brun kärrhök; en gammal hona med ruggande stjärt. En av årets sista vid sjön.

Nu vid en senare timme på eftermiddagen sitter jag en stund mitt i Ombergslidens orkidékärr och ritar av en gravid kärrknipprot. Frukterna hänger tunga och stinna men ännu lite omoget gröna. Runt omkring mig reser sig ståndare av luktsporrar, vaxnycklar och jungfru Marie nycklar. Slåtterblommor lyser som stjärnor i axagens tuvor. Lötmarken är saftigt gungig och blöt trots sommarens torka. Vattnet trycker på från backens sluttning.

Klockan fem klingar nunneklostrets spröda klockor till vesper och jag drar mig hemåt igen.

Så var sommaren slut för denna gång. Igår drog hösten ner från norr med hagelstorm, regn, svarta molntrasor och allt kallare och friskare nordan. Från shorts och t-shirt ena dagen till ylletröja och höstjacka idag; från kontinentalt väder i engelska plagg till ordinär svensk höst i svenska kläder. Det gick snabbt.

Jag vädrar sängkläderna på balkongen, ser ut över Vättern, där en tjock molnvalk ligger som fetvadd över sjön och noterar sedan den halvstora, mörka fågeln, som kommer saxande och landar i en av mina halvstora brödtallar. Det är en smalnäbbad nötkråka; den andra för i år, som gör en snabb men resultatlös översyn efter brödkottar och sedan lättar över till det andra trädet där det också är tomt, varefter den flyger vidare bort över samhället. Femton sekunder långt är besöket. Jag råkar just vara på plats. Hur i hela friden går det till undrar ett människoöga. Hur kan den så precist leta upp just dessa träd. Är det med hjälp av enbart synen eller finns där också möjligen ett doftsinne med? Undran och förundran.

Molnvalken över Vättern berättar om fallande lufttemperatur och ännu sensommarvarmt vatten och deras inbördes möte. Och, den första smalnäbbade nötkråkan hade jag för en vecka sedan. Se ovan under den sjunde september. Nu är det skön höst! En årstid för optimister.

Vi sitter i lä för den friska nordvästen bakom snåren av rosor, hagtorn och rundbetade slånbuskar. Kaffetermosen åker fram och vi njuter av höstsolen och blåhimlen. Här var det, förra året, som sammetshättan upptäcktes den 8 oktober. Vi befinner oss i betsmarkerna vid Alviks ängar i kanten av Stora Lunds nybildade naturreservat Lars F och jag.

Det är ännu relativt tunt med tättingar. Gulsparvarna finns där förstås; ett litet gäng besökande pilfinkar, grönsiskor, grönfinkar, rödhakar, en gärdsmyg, enstaka mesar, koltrast, bofinkar och så drillande sånglärkor i luften och i de fruktbemängda rönnarna härjar små sällskap av unga, mestadels brunhuvade svarthättor. Men den riktiga ansamlingen av rastande småfåglar kommer hit först om några veckor. Då blir detta åter en sträcklokal att räkna med.

Vi går sen ner mot sjön som är mörkblå med vita vågtoppar och sätter oss i lä i en skreva och ägnar oss åt påtårsproceduren. Två storlommar vevar förbi långt ute över vattnet på hög höjd i medvinden; gråtrut och fiskmås och enstaka storskarvar ser vi också men det är allt. Fram emot lunch är det ateljéarbetet som måste prioriteras och vi lämnar Vätternstranden och ett Omberg som ligger applicerat i landskapet i den arktiskt klara luften.

På jakt efter knottblomster. Skogskärrets egen orkidé med sin sydligaste svenska förekomst här på Omberg. Det var säkert tio år sedan jag sist såg någon och idag tar jag hjälp av Lars F som fann ett blommande exemplar just i denna skärmstarrsglänta i somras. Men nu efter det att älgarna travat runt finner vi inget spår av höstståndaren. Den är borta, troligen nedtrampad. Vi får komma tillbaka i maj nästa år och leta igen. Det blir ändå en härlig höstdag i skogen med rödgul trumpetsvamp och svartmesar.

Mina fingrar doftar unket, mögligt och mossigt. Jag har inte velat tvätta mig förrän detta är skrivet, målat och berättat; känslan och äktheten måste sitta kvar. Upphovet är följande.

Jag sitter och pratar med Olle på Ombergs Naturum. Jag är här för att hämta hem lite målningar som varit utställda någon månad. Vi har sällskap av svarta ängstrollsländor som orädda sitter på bordet mellan mattallrikar och kaffekoppar. En familj med nyfikna barn ställer massor med frågor till oss. Det finns stort hopp om framtiden känner vi spontant. Olle berättar sen för mig att han just kommit tillbaka från en grotta nere vid vattnet vid Stocklycke hamn. Han har varit där med anledning av den tidningsartikel, som publicerades i morgonens Östgöta Correspondenten om biologen Tomas Fasths upptäckt av en ytterst sällsynt liten mossa i en av Ombergs strandgrottor - Mjölig nålmossa, Rhynchostegiella teesdalei häromdagen. Det var ett utförligt och mycket intressant reportage, som också väckte min nyfikenhet. Olle beskriver nu för mig hur jag skall hitta och självklart tar jag mig därefter genast dit ner .

Inne i denna ständigt halvmörka och fuktiga miljö med små droppstensbildningar i taket hittar också jag den lilla rariteten klängande på bergväggen. De små svanhalsböjda sporangierna är tecknet. Här finns flera arter mossor och jag skulle gärna vilja ta mig hit snart igen med sällskap av Tomas. Vilken spännande och annorlunda miljö! Nåväl här är en enkel skiss av hur jag uppfattar arten och dess litenhet.

Säsongens första frost. Ganska lätt visserligen, ligger den frasig på gräsmattan och färgar de platta garagetaken vita. I rönnbärsträden på väg till ateljén flyger som alla tidigare höstar tysta björktrastar iväg när jag går förbi. Jag fryser lite om händerna.

Jag sitter vid Stugväggen. En del av solvärmen ligger ännu kvar i det faluröda virket. Över gårdarna i söder drar små betonggrå molntussar förbi över himlens ljusgröna fond och i väster ligger Omberg utsträckt och blåmörkt med en strålande gloria av apelsinfärgat ljus. Gässen kommer i vågor från dagens beten. De vevar förbi över mitt huvud och försvinner över strandskogen. Tre hägrar möter i motsatt riktning och gungar skrikande iväg mot söder medan små sällskap av snabbvingade änder löser av gässen på gärdena.

En grupp tranor går där ute. Jag studerar dem i min kikare. En röd varelse kryper in vid linskanten. Tranorna stelnar och sträcker hals. Räven galopperar fram och allt tranorna gör är att skutta upp några meter i luften och åter landa igen bakom räven. Så fortsätter det en stund med anfall och försvar tills tranorna tröttnar och skrockande försvinner ut över vassen

Det prasslar under takfoten och en dvärgfladdermus lösgör sig. Den flyger fram och åter längs huset och fångar myggor framför mina ögon. Jag hör tydligt fladdret. Femton minuter håller den på sen känner jag att kylan kommer krypande. Myggorna försvinner och med dem fladdermusen.

Rödhakar börjar ticka i trädkronorna som gränsar till den ljusa himlen i söder. Efterhand frigör de sig ur mörka lövverk och försvinner på sin stora resa ut i rymden likt diffusa små grå skuggor.

En ung hare kommer förbi. Han stannar upp och vrider sina enorma öron runt, runt; skuttar så ut över gräsmattan och sätter sig därefter i vallen och mumsar i sig de sista rödklöverblommorna.

De blåvita tornen på vindkraftverken lyser som stearinljus och de röda topplanternorna blinkar mellan vingslagen. Samtidigt går månen upp över horisonten som en stor orange apelsin och då är jag på väg hem igen efter en oerhört lugnande kvällsstund vid Stugans inte-måste.

Ingen sädesärla kvar på gräsmattan vid ateljén på morgonen idag. För första gången i höst. De flesta är avresta.

Nu känner jag något i min bröstficka och finner strax fjädrarna från en stenknäck jag fann rester av på Omberg i förrgår. Egendomligt kantiga och svartvitt brokiga med sällsamt skimrande om än subtil blålyster på fjäderspetsarna. Kan du möjligen ana det? Jag har förevigat dem här i dagboken. Så evig som nu en dagbok av denna sort kan bli.

Äntligen rejäl höst. Regn på natten och kulet och lite segt på morgonen. Trastar drar runt. Sädesärlorna är borta och gräset är förhoppningsvis klippt för sista gången i år. Nu är det bara trädgårdsland, rabatter, växthus och annat röjarbete kvar sen får man ta paus på riktigt. Visst är det skönt. Inte längtar jag efter en åretruntsommar. Vilan som kommer med hösten är behaglig med allt färre måsten på agendan.

Igår tände jag kakelugnen för första gången den här säsongen vid Stugan. Det knastrade härligt. På vedspisen tillagade jag en gryta av lite kött, potatis och morötter. Sen satt jag där vid köksfönstret och bara njöt av mitt arbetsbeting att signera två litografiupplagor. Emellanåt lite kaffe vid fotogenlampan och även en stunds middagsvila på soffan medan sydvästen härjade utanför. Upplagorna blev klara i tid före den första oktober och idag levererade enligt överenskommelse. Hurra!

Årets första fjällvråk hängde över stubbåkern som en marionettdocka i motvinden. Det var igår eftermiddag på gränsen till kväll vid Sjöstorp norr om samhället.

Grannen ovanpå vid ateljén kom just ner med ovanstående larv. Han har funnit flera exemplar av den inomhus hos sin syster. Den är 15 mm lång och tjock och kraftig med ett mörkt bihang därbak. Den kryper som en fluglarv. Kan det vara någon slags harkrankslarv eller vad är detta? Men en harkrank inomhus - det låter inte troligt. Han hyser oro för skadeinsektskriterium och funderar på Anticimex. Jag sa att det inte verkar vara nödvändigt. Hjälp mig!

Jag tror att det är en larv av en blomfluga nämligen Volucella bombylans eller möjligen av V inanis. V bombylans är mycket vanlig och dess larver lever i organiskt avfall och i humlebon. V inanis är mera sällsynt och dess larver lever i Bålgetingbo. Allt enligt boken Danmarks Svirreflugor."

( Senare kommentar: Träffade idag 17/10 systern ifråga idag och hon tackade för svar och meddelade att hon mycket riktigt funnit ett getingbo på vinden rakt ovanför platsen där larverna påträffades. V.S.B)

Nordanvinden biter i skinnet och händerna domnar när jag höstarbetar i trädgården. Jag klipper av vissna rosor men låter kvistarna med knoppar vara kvar. Rosorna brukar fortsätta att blomma ända tills vintern kommer på riktigt. Mina obehandskade händer blöder av alla stick och revor.

Jag tycker mig ana tranor någonstans mycket långt borta. Jag reser mig upp med stel rygg och spanar runt horisonten. Jag finner ingenting och återgår till knäställning. Men då är ljuden där igen. Var? Vore jag inte så programmerad på fågelläten skulle de inte finnas där, men det gör de. Men var?

Slutligen hittar jag dem, tranorna, en svärm av fåglar, hundratals, kanske femhundra på oerhört hög höjd, säkert tre till fyra kilometer snett upp mot zenit, alldeles under molnen. De ligger däruppe i en mäktig skruv och ropen, så distanserat svaga, når bara nästan ner till mig. Runt, runt cirklar de och stiger tills mina ögon tåras och fåglarna bara anas. Sen glider de iväg, sällskap efter sällskap i flockar som efterhand blir till plogar och band. Det går undan. På bara någon minut är de kilometerlångt längre söderut och redan i eftermiddag kommer de att vara nere vid svenska sydkusten för vidare transport över Östersjön till Rügen innan mörkret faller. En säsong är över. I februari såg jag dem lämna Extremadura och La Serena i Spanien för resan mot norr. Nu är gästspelet över. Nu får någon annan "äga" dem över vintern. Det känns vemodigt men ändå bra. Jag vet ju att de kommer tillbaka.

Jag röjer av aspslyet i en vrå av trädgården vid Stugan. Sen gräver jag en djup och vid grop för att åtminstone just där bli kvitt all kirskål. I hålet planterar jag sedan Backatorpsäpplet jag just mottaget av vännen Christer som återfann trädet vid torpet en knapp mil härifrån för några år sen; beskrivet i början av 1900-talet och en av två ursprungliga och skyddsvärda aplar noterade i "apel-bibeln" för Ödeshögs kommun. Nu har jag att vårda nummer arton av tjugo ympplantor utplacerade på nya platser i bygden. Jag kände direkt att här vid Stugan blir den perfekta platsen. Här kan min vårdplanta se nästan ända hem.

Jag har gjort en bur av nät och stöttor runt om för att skydda mot harar och rådjur och hoppas nu på allt gott.

Jag möter en tung molnby på vägen hem och mot vindrutan skvätter snöblandat regn.

Hård frost på morgonen. Horn i södra Östergötland, ett känt köldhål, rapporterade minus åtta grader på morgonen; nytt länsrekord för oktober. Som tur är verkar mitt paradisträd på ateljétrappan ändå ha klarat sig den här gången men nu är det dags för intag.

Jag åker ner över sjön och Stugan på väg till Mjölby för bilbesiktning. Jag passar på att spana efter den rostand som sågs på åkrarna där igår - tänk att jag missade den; jag var ju där. Men, idag blev det inget napp. Jag såg några ormvråkar längs vägen, stora flockar av stare och björktrast samt rätt mycket sånglärka.

Vackra höstlöv singlade i massor till marken och färgade trädskuggorna vid Slättens dungar läckert i rost och gult.

På tal om rost och rostand. Den arten har jag redan sett i länet tidigare. Det var vid Vätterviksbadet vid Vadstena för nu ganska många år sedan. På den tiden betraktades alla fynd av roständer som resultat av rymning från fågelparker och ankdammar. De senaste åren har det dock konstaterats att det också kommit roständer österifrån på naturlig väg. Så nu är den här arten "kryssbar" för skådarna.

Roständer i sin naturliga miljö har jag sett i Marocko. Rastande stora flockar på de gröna alpängarna högst uppe i Atlasbergen en sen höst och sen för två år sedan i mars månad då Janne och jag kom körande i Nedre Atlas på väg ut i Saharaöknen. Jag såg något ljust sitta på en klipphylla på en bergvägg och när jag zoomade in med min tub fick jag till min stora förvåning se en rostand stå uppsträckt mot den mörka väggen. Antagligen fanns bohålan inne i någon klippskreva ute i detta torra halvökenområde. Mycket egendomligt!

Det är en morgon som inte känns önskvärd. För första gången är det mörkt ute när vi stiger upp ur sängvärmen. Kulet, urrigt, svalt och trist är några av epiteten vi direkt uttalar och önskar att vi kunde få bli kvar inomhus. Det är bara en sån dag.

Stora flockar av björktrastar singlar runt i ostvinden och gör nedslag i bärstinna, rödlysande rönnar och oxlar och kajorna rotar i lä bakom husknutarna.

Jag åker ner över slätten med bilen full av grönt. Citronbuske, fikon, mönjeliljor och skuggskräckor. Allt skall in på vinterförvaring i Stugan. Några tofsvipor går omkring i stubben utanför men av gäss ser jag inget, ty morotsskörden är i full gång med mycket maskiner och folk ute på åkrarna.

Jag kokar mig en kopp kaffe och sen vänder jag hemåt igen över grusvägarna för att eventuellt få syn på den där jaktfalken som Sven såg, var det igår. Men, ute över gärdena är det fågeltomt. Som jag alldeles tidigare konstaterat.

Det fortsätter att kännas som en trist och rotblöt dag. Jag sätter mig att måla i ateljén istället. Och tänk! Med lite positiv musik och braskande ljus känns det genast mycket bättre.

Jag tar hem e-posten och finner bland allt skräp även ett intressant meddelande från Spanien:

"Just today I've seen the first migrating flocks of cranes crossing the Ebro Valley. It was early in the morning and they were very small groups.
In the evening I've trapped in my ringing station my first Reed bunting .. so winter is coming, although there were near 30ºC this afternoon here.
Warm regards

Javier Blasco-Zumeta"

Alltså, det där häftiga transträcket jag noterade den 6 oktober kanske redan har nått Spanien. Det är i varje fall en möjlighet.

I förrgår bjöd jag in till en något försenad kräftskiva i Stugan. Marschaller var tända, det sprakade i både vedspis och kamin och temperaturen steg inomhus alltmedan den sjönk utanför. Regnblötan hängde i luften och näsborrarna vädrade snö i nordanvinden.

Vi, Janne, Sven, Lennart och jag gick en liten pliktskyldig promenad ut mot vassen innan mörkret föll. Tomt var det adekvata uttrycket.

Efter kräftfrossan somnade vi gott där utrymme fanns att få för att vakna till en ny dag med samma typ av väder. Innan vi skiljdes åt gick vi bort till Ramstadbron. En stor flock grönsiskor svirrade runt i alarna, enstaka sävsparvar och lite grönfinkar stötte vi upp. Gärdsmygen sjöng, faktiskt och korparna ropade klangfullt medan kråksträcket mot söder gick på hög höjd, glest men regelbundet.

Vid Renstadbetet stod vi en stund och spanade efter örnar och när vi vände hemåt igen kom tolv vråkar glidande snabbt mot söder på mellanhöjd. Egendomligt. Väder och förutsättningarna var helt fel. De kom i profil och silhuetterna var inte så där lätt artade. Var det verkligen ormvråk? Nej. Men först efteråt insåg jag att de var fjällvråkar.

Säsongens första snö ligger som florsocker pudrad över landskapet. Tidig vinter. Vinterdäcken åker på inför resa mot Västmanland.

Tillbaka hemma igen. Ödeshög befinner sig alldeles i övre kanten av den zon där det stora snökaoset har härjat under helgen. I Halland, Skåne och Blekinge är det mörklagt av tung blöt snö som lagt sig över ännu lövbärande träd. Småland och Västergötland är också drabbade och som sagt Ödeshög befinner sig alldeles i norra kanten av detta område och här ligger det cirka fem centimeter. Men i Vadstena, bara tre mil norrut, är det snöfritt och så vidare upp till nedre Norrland. Vinterdäcken kom till pass alltså men först hemma igen.

I Skultunabygden mötte jag årets första sidensvansar som inte behöver hasta neröver eftersom rönnarna hela vägen dignar av mogna bär. Men tids nog kommer de väl hit till bygden också.

Säsongens stora lyft har definitivt fjällvråkarna gjort. Överallt längs vägen satt de eller hängde över åkertegarna i sin typiska ryttlingsteknik. Även enstaka ormvråkar fanns kvar att skåda.

Efter dagar med kyla och snö var det igår nästan vårkänsla i luften. Det blev en paus i mildvädret och regnandet som stormat in från sydväst efter vinterns korta besök och solen sken underbart på förmiddagen. Gråsparvarna tjattrade vårramsor i häcken och fågelbordet stod nästan tomt.

Nötskrikorna drog ännu i skytteltrafik mellan ekhagar och granskogar under Omberg, en råget med två väldigt ojämlikt stora årskid sprang över vägen vid Västerlösa och gässen klafsade omkring med lertunga fötter på jordarna runt Dags mosse.

Idag är det åter mera mulet och nya milda väder är på väg har jag förstått.

Tjock is på min lilla guldfiskdamm och jag som ännu inte har tagit mej tid att ombesörja flytten inomhus. Jag får hoppas på en ny mild period snart igen. Då kanske det går att peta ner även några nyinköpta lökar av småblomstriga tulpaner som fortfarande ligger och längtar.

Jag klipper hösthallonen, plommonträden och rosenspirean medan blåmesar och talgoxar skärskådar mig nyfiket. De verkar vara nya individer på ingång; från utmarkerna i nordost kanske; så som de undrar över vad jag är för en. Vid fågelbordet finns ingen plats för dem, där huserar grönfinkarna som vanligt. En och en oroligt aktiv med ständigt vingfladder till anfall och försvar. Men skatparet sitter i frosten på taket obekymrade om allt detta men desto mer intresserade av vad som bjuds vid komposten idag.

Jag kan inte motstå frestelsen att känna på isens bärighet. Det blixtrar till från en guldfisk där nere och jag trampar självklart igenom. Blöt upp till vänstra knäet tvingas jag in lite i förtid. Men det gör inget. Ett varmt bad och en kopp kaffe följer och vad mer kan man önska efter en höströjardag i sin egen trädgård.

Jag får studiebesök från en gymnasiesärskolan Regnbågen i Motala. Fyra härliga tjejer och killar som gillar att måla. Det blir full fart i ateljén under några timmar.

Det är grått och blött. På vägen ner från Sörmland som jag besöker under förmiddagen möter jag yrande snöbyar varvade med regn.

Jag tror det blir fem ormvråkar och en fjällvråk jag räknar in sittande på linjestolpar och i busktoppar i närheten av motorvägen. För dem finns ingen återvändo. Nu blir det till att övervintra och hoppas på en mild och skoningsfull vinter.

Ekarna i dungarna längs vägen bär ännu fullt av löv men färgen är naturligtvis nu mörkt orangebrun. Träden blev överraskade av den hastiga och tidiga kylan och bladen vissnade på kvist. Detta brukar ju vara typiskt för småträden i ekkrattet men nu ser de gamla träden ut på samma vis. Det är blir lite annorlunda och på något sätt ombonat.

Jag var kvar länge i ateljén i går kväll och förberedde min lilla utställning till helgen. Jag kände det som min rättighet, ja nästan plikt, att stanna kvar i sängvärmen en extra timme med Fredrik Lindströms bok om "Världens dåligaste språk" som jag fick till Fars dag av Hanna. Promenaden till arbetet genom blötan var sen skön och uppfriskande. November kan vara så stillsam. Inga stora ljud eller händelser och mörkret innan snön är nästan dygnslångt den mest gråmulna dagen.

I onsdags var jag i Vadstena och studerade de vita väggarna i det kommunala fastighetsbolagets entréhall. Jag har blivit ombedd att göra en utsmyckning där. Lokalerna är belägna i det gamla bryggeriets iskällare och den vita väggen är mer än metertjock och mycket vacker. Jag är glad över uppdraget.

Sen när jag körde hem hade snöyran ökat markant. Jag bestämde mig för att ta vägen över Omberg längs Vallgatan hem bara för att få njuta av den stora vita tystnaden. Det var mäktigt. Jag stannade bilen där uppe och vandrade några kilometer i ensamheten. Jag lyssnade efter tallbitar, korsnäbbar och mesar men allt var så tyst. Jag hörde flingornas fall genom luften som ett subtilt klirrande rassel. Inga spår fanns före mig på vägen i det stora overkliga.

Men nu regnar det alltså igen. All snön är bortsmält. Äpplena har kommit fram igen till glädje för trastarna och dammen är snart isfri och därmed måste jag väl slutligen göra något åt guldfiskarna där. Men först skall jag ha vernissage. Jag har laddat rejält och förberedelserna är i stort klara. Även den nya fina skylten vid gatan är äntligen uppe.

En drivande pudersnö kommer med nordanvinden. Som florsocker lägger den sig att definiera alla små skrymslen och avigheter. Det blir signalen för mig att åka upp på Omberg med sug efter en stunds akvarellmåleri.

Vid staketet står en maskros i knopp och bredvid blommar en korsört för fullt. Livet tränger på trots kyla och mörker. Vilka frostskyddsmedel finns inte i de här små varelserna. Kunde man utnyttja detta så kanske ogräsen inte längre skulle kallas ogräs, tänker jag en aning linneanskt, medan jag lastar in allt i bilen och åker iväg.

Jag kör upp mot Alvastra men stannar redan vid Sverkerstenen för att göra en skiss ut över Vättern och Västergötland. Den lilla dungen med oxelträd står mörkt krapplacksfärgad i det gråblå ljuset. Sjön är havsgrön och borta mot Karlsborg blinkar en fyr oändligt svagt. Jag gör en låg breddbild; försöker fånga karaktären i den ljusa randen över landet i väster. Jovars, ganska skapligt. Det blir en ren och tunn smaragd som avgör.

Sen åker jag förbi ett Stocklycke i ide och stannar vid Sjövägen strax efter PerSten. Små sällskap av domherrar och något större flockar av mindre korsnäbbar far runt bland rönnar och lärkträd. Jag försöker mig på den klassiska utsikten norrut över Mullskräerna och Västra Väggar men den känns storvulen och ansträngd. Jag går hellre en sväng bort mot Älvarums kors. Lyssnar till mesar och kungsfåglar, fler korsnäbbar, överallt korsnäbbar och en korp som ropar i fjärran. Vid Storpissan kör jag upp mot Vallgatan där jag återigen stannar och målar rakt in mot den lövbrunt snömelerade ungbokskogen. Det känns mycket bättre. Det var detta jag sökte.

Jag har torrspänt mitt akvarellpapper på lätta kartongpannåer. Så blir det lätthanterligt i den trånga bilen. Vatten har jag alltid med mig i en liten flaska och färgerna ligger i ryggsäckens ytterficka lagom fuktbevarade i en plastpåse. Jag gör en tunn skiss i olika gulbruna nyanser och försöker fånga djupet med en violett ultramarin. Bokstammarna bryter vackert av i en gröngrå lyster. Sen ställer jag ut skissen i ljuset lutad mot ett träd och studerar på avstånd. Det känns rätt och bra. Nu är jag nöjd och nästan färdig.

På hemvägen kan jag nämligen inte låta bli att stanna ytterligare en gång; vid rättöversvägen från Broby mot Västra Tollstad. Snabbt sveper jag av den oerhört vackra ekdungen i lätta penseldrag. Kråkors närvaro ger slutligen bilden liv denna stilla och korta novemberdag.

Det var gåsfest på Fältstationen igår. Trevligt som vanligt att träffa alla vännerna på traditionellt vis. Varje år samma procedur. Soppa, i år Lars ryska rödbetssopppa med surgrädde, bröst av kanadagås, grågås och någon gräsand; allt i samarbete med den lokale jägaren Arne. Och sen Ilzes hemgjorda lingonparfait. Ett gott rödvin till efter behag och lite tävlingar och bildvisning; i år Tommys bilder från Happy Island i Kinesiska sjön med "initierade" kommentarer även från alla oss andra som aldrig varit där.

Idag är det naturligt nog mörkare än vanligt både i mitt huvud och ute. Regnet strilar och när klockan är halv två är det knappt läsljust och klockan halv fyra helt kolsvart. November kan vara tung. Detta tema behandlades i lördags i en intressant artikel på Kultursidan i Corren. Den var illustrerad med en hundra procent trycksvart trespaltsbild med texten "Totalt jävla mörker". Spännande!

Fullt så mörkt känner jag det inte ändå. Min variant har en reva av ljus. Alltid.

Häromdagen förresten när jag passerade över Dags mosse, stannade jag för att spana in några fiskmåsar som klafsade omkring. Minsann var där inte en adult skrattmås i vinterdräkt också. Det är verkligen inte en ordinär observation i min hembygd. Men sånt måste man ha lång erfarenhet av för att rätt förstå.

Bland alla mina växter i ateljén är det nog mitt gamla paradisträd jag älskar mest. Det har hängt med snart tio år och har vuxit till betydande omfång. Det står ute på ateljétrappan från frostfri vår till frosttagen höst och får sen komma in i värmen. Förra hösten missade jag en svår frostnatt och halva plantan frös. De vätskefyllda bladen mosades av isnålar och föll av; tjocka stammar böjde sig som kokt spagetti. Men nu är det full fart igen. Mängder av sidoskott passade på att ta över efter nedklippningen den gången.

Jag sticker in hela huvudet i trädet och andas syremättad och friskt sval luft därinne samtidigt som min utandnings koldioxid kommer till glädje. Sen vattnar jag och duschar den. Vi trivs bra ihop paradisträdet och jag.

Åkte förbi Tåkern under middagstid. Sjön gick helt öppen och grågrön. I Väversundaviken till en linje Kyleberg mot Hånger var vattnet vitbrämat av alla kvardröjande svanar. Det måste ha varit ett tusental. Rekord för november?

Bilresa genom ett snöigt Småland från Kalmar ända hem till Ödeshög i kväll. Torget mötte hemmavid med mängder av mörka människosilhuetter i ljusglittret bland luciakandidater, granar och glöggstånd.

I Kalmar blev det förstås besök på Julmarknaden i Slottet och i det härliga hantverkshuset "Paradisverkstan" på Öland i går. En liten sväng ner mot Beijershamn och det Öländska Jordbrukslandskapet ingående i Världsarvet söder om Färjestaden hann jag också med medan de andra julhandlade vidare ytterligare en stund. Jag såg en havsörn svinga sig iväg längs stranden, ett tiotal hägrar som stod halvsovande på isiga stenar och enstaka storskrakar. Och trutar förstås. Allt var snövitt och vackert.

Vid starten på hemresan idag fick jag för mig att jag såg en ensam tofsvipa på ett plöje bland trutar och måsar mellan Kalmar och Nybro. Men jag var redan förbi när jag anade den i ögonvrån och snömodden hindrade mig från att göra en drastisk inbromsning. I storskogen någonstans i trakten av Lenhovda seglade ett hundratal korpar runt. De var säkert nära en social sovplats. Mycket mäktigt. Det påminde mig om 70-talets ansamlingar av korp som jag upplevde det vid t ex Mjölby gamla soptipp, där jag som mest räknade in mer än trehundra individer samtidigt.

I natt har ny snö fallit igen. Det är som vanligt lite av varannandagsväder som sig brukar i december. De stora skarorna av björktrastar har dragit vidare mot söder. Ansenliga mängder rönnbär är uppätna. Sidensvansarna har lyst med sin frånvaro.

Själv har jag just jobbat klart med bilderna till Vadstena Fastighetsbolags lokal. Till slut fastnade jag för tre akvareller med en röd fågel som motiv. En färgklick av både realism och fantasi. Så här har jag tänkt att det skall monteras...

... Ett samspel; en triangel där en fågel leder till en annan så att det hela bildar en sluten händelse.

Jag är tillbaka efter knapp timmes promenad tillsammans med Ulla på Omberg från Ellen Keys Strand bort till Stocklycke och tillbaka. Vi gick genom bokskogen, längs Sjövägen i lä för Nordostvinden. Det var väl ett par grader kallt och kinderna hettar ännu en aning. Det var tyst i skogen. Decemberstilla.

Igår till frukostkaffet hade jag köpt nyheten saffranssemla på konditoriet. Med den i bagaget överraskade jag hemma hos Lars. Vi satt vid köksbordet och resonerade och njöt. Utanför vid det nyss påfyllda fågelbordet hämtade ett stort gäng talgoxar sin morgonranson av feta solrosfrön. Grönfinkar, en nötväcka och ett par entitor gjorde likaledes medan vi satte oss i bilen för att göra en visit vid Stugan. Jag behövde ordna med vattenavstängningen nämligen. När jag vattnade växterna undansatta på vinterförvaring upptäckte jag ledsamt nog att mössen skalat av barken nästan helt på mitt vackra citronträd. Det är nog tveksamt att det kan klara sig.

Efteråt gick vi en liten sväng ner mot Kanalen där isen börjat lägga sig. Vi upptäckte spår av tre djur i snön. Ganska grova klövtramp med tydliga lättklövar och en spårvidd på fyrtio centimeter. Jag tror det var vildsvin men kan inte helt bortse från rådjur ändå.

Direkt när jag kommer utanför dörren hör jag det - lätet! Ett nasalt "düüüü" som från en leksakstrumpet. Det påminner mig om lätet, mina för länge sedan burhållna sebrafinkar hade som kontaktläte, bara lite mörkare. Jag har hört det förr, omissbart och arttypiskt säger det mig omedelbart - bändelkorsnäbb!!!

De lättar från den högväxta tujan alldeles vid hushörnet; två honfärgade fåglar, med klara och breda, dubbla vita vingband och lysande ljus övergump och de studsar iväg lågt över grannens trädgård medan jag far in i bilen och hämtar fram min handkikare. Sen letar jag upp dem femtio meter längre ner längs gatan, ånyo i en tuja, där de sitter bland grenarna och skalar tujakottar. Jag ser dem ganska bra trots gryningens grådask. En lättar och far iväg bort över hustaken medan den andra är kvar ytterligare en liten stund. Men snart lyfter även den bara för att mellanlanda i en rönn rakt ovanför mitt huvud på tre meters höjd. Så liten. Som en grönfink med tunna läten; "klipp, klipp, klipp" och "gett, gett, gett" och det där nasala trumpetlätet då och då. Sen är det över.

Minnesbilden sitter i huvudet och jag försöker teckna ner denna nu i eftermiddag då mörkret faller utanför ateljéfönstret; den lilla gröngrå fågeln med små mörka ögon, som kikar ner på mig från tujagrenen.

Jag känner att jag snart kommer att göra slag i saken med en förteckning över de fågelarter som jag upplevt i och från min trädgård. Tills vidare nöjer jag mig med att föra in ännu en rar observation, denna gång bändelkorsnäbb, till listan, som sen tidigare omfattar sådana egendomligheter som brun glada, mindre strandpipare, kentsk tärna, orre, rödstrupig piplärka och snösiska.

Att det dröjt ända till kvällning innan minnesbilden får utlopp i en teckning beror på att det blev utfärd till Linköping däremellan. Jag lämnade av Ulla vid det stora varuhuskomplexet medan jag själv drog iväg över vinterland ner till västra Roxens fågelmarker!

Hela området domineras av starrmader och sjöstrand. Ett av Östergötlands absolut fågelrikaste områden, gott och väl i klass med Tåkern. Överallt på himlen drar övervintrande hägrar runt. Jag noterar också två ormvråkar och åtminstone fyra fjällvråkar. Först åker jag bort mot Vreta Kloster och stannar först när jag passerat Motala Ström vid Kungsbro. Här går jag en promenad ner till tornet. Jag spanar ut över sjön, där nyisen slagit bro ända bort mot Stjärnorp och Sätuna. Flockar av mörka änder svirrar runt mot horisonten på jakt efter öppet vatten. Båtarna ligger uppdragna och sovande under presenningar, alveden lyser röd, nykluven och längtande efter att få börja jobba i det svarta rökeriet och näten hänger ännu på tork, frostnupna och hårda. På pollarna har man slagit i spikar på toppen för att hindra häger och storskarv att komma verksamheten för nära. Ofördragsamheten är väldokumenterad och stark. Strömmen ligger nyisblank och barn leker vid gården på andra sidan. I en al vid åstranden huserar ett sällskap grönfinkar bland kottarna. Så märks släktskapet med siskorna. En stor flock björktrastar drar runt i videt och kråkorna kurar vintergrått.

Vid Nybroviken, där Svartån rinner ut stannar jag sedan på resan tillbaka vid sommarstugeområdet och gör en akvarell från bilen ut över den gula vassen och den stora knäckepilens silhuett mot den blå skogsbården på andra sidan sjön. Flera fjällvråkar passerar förbi ömsom ryttlande ömsom seglande på långa vingar.

Jag träffade Arne från Tåkern i affären här i Ödeshög igår. Han var på väg att köpa hel strömming. Inte för att äta själv.

- Jag ska ha dom till gäddfisket. Isen har lagt sej. Jag kunde hoppa jämfota på kanalen imorse och det svikta´ inte en tum. Nu är de dags att börja, sa han och skyndade sugen vidare.

Så idag när jag skulle ner till Stugan för att läsa av elmätaren. Ja, jag hade blivit ombedd per post av min elleverantör att göra det, så märkte jag också resultatet av den snabba isläggningen. Flock på flock av knölsvanar svingade sig iväg från sjön. Det sjöng och ven i luften. Mot det mörkblå Omberg lyste svanarna blixtvitt där de kom på linje och i plogar i mängder. Och när solen strömmade ner genom dimmolnen färgades fåglarna i guld. Det var oerhört vackert. Helt enkelt en fantastisk upplevelse. Sånt går naturligtvis inte att göra rättvisa fotografiskt. Nej, inte ens i en målning. Det måste avnjutas på plats. Trots det ett försök.

Naturligtvis såg jag en havsörn också. Det kan man knappast missa runt sjön numera. Den här, en ganska gammal individ med nästan helt vit stjärt och solblekta övre vingtäckare, skruvade sig upp till hög höjd och verkade ha lust att följa svantåget mot söder. Det är klart, att även han måste rätta munnen efter matsäcken. Så småningom tappade jag bort honom i diset eller om det var bland de lägsta molnen över Dags Mosse.

Från det ena till det andra. Jag har funderat en del den sista tiden på några begrepp. Jag åkte vidare från Stugan mot Vadstena för att lämna ifrån mig det beställda konstverket som jag har skrivit om här ovanför och då passade jag på att få lite struktur i dessa tankar. Sånt är bilresor bra till.

Det handlar om natur och miljö förstås men också om vår vårdslöshet med ord eller kanske mera hur man lättvindigt man missbrukar och snedvrider ords värde och mening.

Det första jag tänker på är vad fiskaren från Blekinge, som intervjuades i radion häromdagen angående det just nu så medialt fokuserade "torskfisket", sade till reportern och svenska folket. Ordagrant är det säkert inte men ungefär så här lät det:

- Ja, jag måste fånga så mycket torsk jag kan. Det måste jag göra. Det handlar ju om min egen överlevnad eller torskens och då är det väl självklart att jag värnar om min egen.

Här används ordet överlevnad slarvigt eller snarare rent tendensiöst! Man kan, menar jag, inte på några villkor jämföra det hot mot överlevnad som fiskaren säger sig stå inför, d v s risken att bli fråntagen sin fiskekvot av torsk, med det hot mot överlevnad som torsken som art står inför p g a människans rovfiske och hänsynslösa exploatering.

Här har man verkligen inte insett sammanhanget. Sånt kan inte få stå oemotsagt, vilket visas härmed, trots att jag kan ha viss förståelse för att en enskild människa som är part i målet, kan säga och faktiskt mena sånt i sin vanmakt.

Det andra jag noterade var i radionyheterna förra veckan, där en reporter meddelade att jägare och fiskare längs delar av norrlandskusten hade fått tillstånd att skjuta 150 gråsälar. Orsaken sades vara att sälstammen utgjorde ett hot mot havsöringen. Vilket avancerat dravel. Hotet mot havsöringen och andra organismer i Östersjön är människans egen och resultat av hennes verksamhet. Förgiftningar, övergödning, överfiske är sånt som har lett till nedgången av havsöringstammen. Punkt & Slut!

Sälarna är ett hot och problem för fiskenäringen längs Östersjöskusten och en allvarlig konkurrent till människan om den minskande stammen av havsöring. Men det är svårt att erkänna att det är människan och inte sälen som är roten på problemet och så försöker man lösa symptomen baklänges istället.

Det tredje. I den gamla garnisonsstaden Linköpings närhet ligger det militära övningsfältet övergivet sedan några år nu. Det har diskuterats fram och tillbaka om att avsätta delar av det som naturreservat eller att istället helt exploatera det för bebyggelse och infrastruktur som det så nymodigt heter. Nu har man bestämt sig, hoppas jag som "insiktsfull och miljömedveten" (lite självironi), för att ändå satsa på naturen och miljön. Landskapet är en del av det mycket skyddsvärda "eklandskapet" och enligt EU av högsta bevarandeklass.

Självklart finns här ett motstånd från människor med "framåtanda" (utåtriktad ironi), således läste jag häromdagen i regiontidningens insändarspalt:

- Varför skall alla dessa bakåtsträvare förstöra möjligheterna för byggnation av vägar och bostäder och hindra positiv utveckling i det gamla övningsfältsområdet?

Jag har aldrig förstått varför människor som omfattar en idé om en nydanande utveckling och annan inriktning, vars tanke siktar på en hållbar framtid skall kallas bakåtsträvare. Det borde väl vara precis tvärtom oavsett graden av idealism eller t o m utopi. Att stövla på enligt gällande modell är väl verkligen inte att vara framsynt oavsett hur förankrad den än är i gamla vanor, när man samtidigt dessutom märker att den i hög grad är behäftad med "vissa problem" (understatment).

Jag själv i alla fall, vägrar att betrakta mig som bakåtsträvare. Jag är full av idéer och visioner, så det så!

På håll från vägen ser vi att skördemaskinen är igång i Väversundavassen. Så fruset är det alltså redan därinne.

Som ett slätt golv möter isen pudrad av tunn snö och en aning rimfrost. Ett cykelspår leder ner till båtarna och fortsätter sedan i två blanka skridskoskär ut genom kanalen som för övrigt är jungfruligt orörd. Nästan helt nedsjunkna står gamla staketstolpar på gles parad bland starrtuvorna och smalkaveldunets cigarrer glittrar av frost. Enstaka spår av räv och även en hare samt ett flertal från minkar följer oss ut. Nära stranden är vassen gles och låg men växer till i storlek och omfång för att ute i kröken bli dubbelt manshög likt en bambuskog. Vi vandrar genom ett av Sveriges mest exotiska landskap - Tåkerns enorma vassland. Två städse gäster är vi Lars och jag. Vi har gått här många gånger förr men väcks ändå av denna egendomliga känsla av nymornad förundran och vällust.

Vi möter en stor och tät flock skäggmesar. Egentligen är den kontinuerlig längs vasskanalens solsida i flera hundra meter. Det rör sig om många hundratals fåglar som knaprar, hoppar, gungar, äter vassfrön, svirrflyger, snabbdyker, låter, vibrerar och nyfiket klänger fram mot oss i olika positioner, manér och mentalitet. Cirkus! En upplevelse utöver det mesta även för den mest kräsne av fågelskådare. Detta är Tåkern ensamt om att kunna bjuda på i sådan omfattning.

Ett för mig tämligen nytt läte från skäggmesarna hörs hela tiden. Det är ett vibrerande "tüüürrr"; klart och koncist. Jag hörde det första gången för några år sedan och jag tror att det är en utveckling av hanens kvidande sångläte. Jag har noterat det tidigare i min dagbok som något nytt. Det fanns definitivt inte under etableringsskedet på 70-talet. Trettio år har Tåkerns skäggmespopulation levt ganska skiljt från resten av världens bestånd. Har denna isolering verkligen lett fram till ett nytt läte eller åtminstone en variation av ett läte - spännande.

Det är i den högsta, tätaste och mest matade vassen som skäggmesarna håller till. Det varierar nämligen rejält mellan de olika vassindividerna - klonerna - som likt ett pussel ligger mot och i varandra i ytor av varierande storlek. De äldsta kan vara hundra år gamla eller mer. Det är olika färg på rören från blekockra till mörkt lackrött, ljusbruna till mörkbruna frövippor, rör med eller utan kvarstående blad, variationer i totalhöjd från en och halv till fyra och en halv meter, ogenomträngligt täta bestånd växlar om med glesa, stark frösättning med ingen alls och vissa kloner, oftast de som är små och taniga har ofta massiva och kompletta angrepp av vasstoppgallmyggornas larvgaller. Där finns inget vintertid att hämta för vassfröspecialisten skäggmes.

Tåkern är för de flesta så strängt förankrat till upplevelser höst och vår. Men jag skulle verkligen vilja framhålla vintern. Att snöra på sig ett par skridskor eller skidor och ge sig ut på denna exotiska vintersjö med dess örnar, skäggmesar och otillgängligt spännande vassar är något av det bästa som finns. Och fritt fram för alla. Vintertåkern bjuder just nu kallt välkommen!

Det drar från sydväst nu på morgonen. Morgonljuset är starkt bakom de kala äppleträden och sticker saffransgult i ögonen. Jag sätter på en kopp kaffe och tar det lugnt. Två dagar kvar - sen vänder det. En cirkel sluts.

Hemma igen från Kalmar samtidigt med solnedgången efter besök hos våra ungdomar som firade sin Lärarexamen. Jag såg en silvrig kanin igår eftermiddag därnere mitt i stadens brus. Jag visste inte detta, att vildkaniner skiftade till vinterfärg.

Snart, när månen går upp denna årets kortaste dag skall jag snöra på mig mina skridskor och ta en tur på Tåkerns blankpolerade is; alldeles snart...

Snöfall sen igår eftermiddag. Dessförinnan dagar av mycket envist duggregn som frös till isbark överallt och skapade halka och trafikkaos i hela södra Sverige.

Julhelgen gick i familjärt lugnt tempo varvat med vinterkräksjuka och även en alldeles intensiv dag med flytt för Emma och Jakob från Kalmar till Linköping där delar av släkten på båda sidor deltog. Nu är jag tillbaka i ateljén och målar nio tämligen rara och andra blommor till Skogssällskapets Förvaltnings AB. Det skall bli skyltar till "Kappsta" och jag har lovat leverans till mitten av januari. Skönt att vara igång igen. Maginfluensan tog hårt och jag känner mej matt och hålögd men att sitta i ateljéljuset vid det stora bordet och måla känns bra. Jag tittar ut och konstaterar just att det är mörkt förstås, klockan är halv sex och snön fortsätter att yra ner; lätt, drivig och vit.

Vid middagstid drog stora flockar av björktrastar och sidensvansar in från norr över Ödeshög. Varenda kvarvarande rönnbär försvinner nu i hungriga gap. Snart är allt slut och fåglarna får dra vidare mot söder i sin kamp för överlevnad. Bistra tider. Skönt att inne finns.