Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

januari år 2003

1 januari

Efter en smällkall nyårsafton drog lite moln in från söder och lindrade kylan från tjugo minusgrader till behagligare - 5.

Vi tillbringade årsskiftet hos goda vänner i Bankeryd på andra sidan Vättern. Vattnet ångade och rök, Jönköpings småbåtshamn var i stort sett tillfrusen men sjön gick ännu öppen ända ner mot Sanda backar. En del änder låg guppande och plaskande för att hålla inisningen borta. I varje rönn och äppleträd med rester av frukt stimmade flockar av björktrastar. Koltrastar, nästan bara ettåriga hanar, svarta men med mörka näbbar, satt kurande på post i alla inmutade fruktträdssolitärer. En envist hård kamp för överlevnad.

Men nu när mörkret har fallit denna det nya årets första dag är som sagt kylan betydligt dämpad.

5 januari

Vargavinter råder. Temperaturen har de senaste dygnen pendlat mellan 15 och 23 minusgrader här i bygden. Allt är stelt och brännande kallt. Lätt snö har fallit igår och idag. Ja, egentligen bara som en tät utfällning av iskristaller i form av vackra snöstjärnor från det mäktiga dimmoln som ligger över Vättern och som nu några dagar svällt in över trakten mycket lokalt. Det har inte kunnat dämpa kylan som skall kulminera imorgon. Då skall värmen komma - norrifrån. 

Omberg under vintertäcke

Samtidigt översvämningar i Mellaneuropa och sommarvarmt på några håll kring Medelhavet.

Innan den blåa skymningen tätnade såg jag en koltrast kura vid de utlagda äpplena under fågelbordet och en ensam pilfink i dålig kondition gjorde ett desperat försök att förbereda sig för en oundvikligt ödesdiger natt.

6 januari

Kylan är magnifik. Tjugo grader minus när jag stiger upp. Lätta snöflingor faller ner som ett duggregn och rimfrosten har byggt på vinterkänslan ytterligare. Snötäcket närmar sig tre decimeter. Det är som att leva i ett frysskåp.

Klockan nio, när temperaturen har stigit till 17 grader kallt, kämpar fyra koltrastar om utrymmet bland matplatsens äpplen, russin och söndertrampade talgbollar; två gamla hanar med orangegula näbbar och två fjolåringar med mörka näbbar. De interna jakterna är nu ytterst begränsade i tid och rum. Ätandet måste prioriteras. Några kraftiga hugg i ett äpple eller skvättätande av russin och talgbollssmulor. Sen upp i trädet för att smälta det intagna några minuter varvid plats finns för nästa i rangordning. Så går det runt i ett.

För övrigt noterar jag en handfull talgoxar och några blåmesar samt ibland sällskap av gråsparvar och pilfinkar. Men grönfinkarna är som bortblåsta. De har säkert dragit iväg mot söder. Deras flyttningsinstinkt är annorlunda utformad; ett ständigt kringflackande till platser där förutsättningarna för tillfället är bäst hela vintern igenom. Koltrastarna däremot har gjort sitt val. Här måste de nu bli kvar tills vårvärmen eller döden kommer.

8 januari

En hög med svarta fjädrar vid enarna berättar för mig att en av gårdagens fyra koltrastar nu har blivit kattmat. Den levde ett tag i kattens käftar. Jag ser vingslagens spår i snön synkroniserade med kattens språngspår. 

*

Jag tar chansen i "värmen", minus 5 grader, att köra ner till Stugan. Det har drivit över slätten och plogtiltorna är här och där renblåsta medan snön på andra ställen har packat sig till ett nästan bärigt snögolv. Jag utnyttjar detta för att ta mig ner. Där jag trampar igenom når snön bitvis ovan knäna. 

Stugan i vinterskrud

På trappan ligger snön orörd och tjock. En koltrast skvätter ut från stenfoten, en entita varnar och några gulsparvar "spritzar" ur äspet.

Jag vattnar blommorna ställda till övervintring och går en runda husesyn. Allt ser bra ut. Jag låser och bestämmer mig för att gå en sväng ner till stranden. Jag pulsar fram genom det tysta betet, går ut genom stakethindret och kommer fram under alarna där Tåkernekorna ligger upplagda.

Tåkernekorna ligger upplagda

 Renstadkanalen öppnar sig ut mot de solbelysta vassarna. Ingen har gått före mig. Mer än alla djur förstås. Rävar, rådjur, minkar, skogsmöss och vattennäbbmöss.

Ingen har gått före mig mer än alla djuren

Det är tyst och stilla i det gula vasshavet. Hur jag än anstränger mig att höra mer, det spelar ingen roll att jag formar händerna till extra ytteröron, hör jag inget annat idag än två blåmesar som knaprar bland vassrören. De hoppar upp och ner längs stråna, pickar på stjälken för att med hjälp av eventuellt dämpad resonans hitta till vasspindlarna, sporrstritarna och vassgallmyggorna där inne. Då slits stammen upp med raska hugg och länsas på sitt fettrika innehåll. Ett intensivt arbete som utestänger min närvaro. Jag kan närma mig till ett avstånd av blott några meter.

Blåmesen är vintervassens främsta fågel

På vägen tillbaka till Stugan har jag solen i ansiktet. Den värmer gott. Det  känns att det är på rätt sida av solåret nu. Tjugo minuter längre dag redan och i sol med lä droppar det redan av dagsmejan.

9 januari

Jag kan inte undanhålla er innehållet i det mejl som kom i morse på Östgötaornitologernas nätverk. Det Jocke Gustafsson fick uppleva vid Stångån mitt i Linköping häromdagen går utanpå det mesta i fågelväg och han har generöst låtit mig publicera det här i min dagbok som lite kuriosa från landskapet:

" Under hela vintern har det vistats 2-3 smådoppingar vid utloppet vid Nykvarn i Linköping och under januari månad endast två exemplar. Dessa två finns inte längre..

När jag kom till lokalen tisdag eftermiddag hann jag inte mer än att gå ur bilen förrän jag får se en häger på isen precis utanför utloppet med vad jag trodde, en stor något märklig fisk i näbben. Det märkliga med fisken var att den hade två ben och rund kropp. När jag tar upp kikaren ser jag att det inte är någon fisk utan en smådopping!!

Hägern höll i doppingen i ett stadigt grepp med näbben runt dennes hals i försök att strypa den. Emellanåt tappade den dock fågeln för att ta ett nytt grepp runt doppingens kropp. Då passade "den lille" på och försökte försvara sig genom att sprattla med både vingar och ben samt ivrigt försöka bita hägern i ansiktet. Det gick inget bra. Hägern fick således ett nytt grepp runt halsen och där hängde den efter en stund. Livlös!

I samma ögonblick kom Lars Nilsson, Mjölby och vi tittade med spänning på hur hägern försökte få ner bytet i halsen. Det gick inget vidare under de ca 20 minuter vi följde situationen och under tiden frågade vi oss själva var den andra doppingen gömt sig. Ett snabbt span med kikaren gör att jag hittar den andra fågeln en bit bort. Denna gång också i näbben på en annan häger!!

Huruvida hägrarna klarade av att svälja fåglarna eller om de gav upp vet jag inte. De kan ju svälja ganska stora fiskar så förmodligen klarade väl de av det.

Undrar därför om det är någon annan som sett något liknande eller har sett hägrar döda andra fågelarter. Enligt böckerna händer det i sällsynta fall.

Jocke Gustafsson"

Jag upprepar slutfrågan  - är det någon annan som har sett något liknande? Hör gärna av dig i så fall.

13 januari

Nu väntar vi på stormen från sydväst. Den skall komma i natt med regn och en rejäl portion mildväder. 

Redan igår steg temperaturen dramatiskt från fler minusgrader till noll. Snön sjönk ihop till skarig is och det blev tomt vid fågelbordet. På morgonen var himlen klar och blå och blåmesen sjöng från sälgen och från en granntomt hörde jag en rödhake ticka. Tänk att den kunnat överleva. 

Nu droppar det från tak och träd och ännu klockan fyra på eftermiddagen är det ljust. Nu skall jag gå att träna lite och avsluta med en bastu. Det är inte utan att vårkänslorna klivit ner i startblocken!

14 januari

Vinden vräker in från sydväst. Himlen har klarnat i omgångar. Snön smälter snabbt. 

Jag arbetar med reservatsskyltarna till Östergötlands skärgård; enormt försenad och nu oundvikligt oundslippligt. Dessutom är de nio blomstren till Kappsta naturreservat för Skogssällskapets Förvaltnings AB klara. Ganska skönt faktiskt att ha lite positiv press på sig.

Blårapunkel - en av de nio blomstren till Kappsta naturreservat vid Stockholm ( Vill du se fler - klicka på bilden!)

15 januari

Det är mörkt ännu klockan nio på morgonen idag. Snön är nästan borta och molntäcket är tydligen tjockt. Det är mycket annorlunda bara mot för några dagar sedan.

Inne i ateljén strålar dock min blommande orkidé av sorten Ludisia som en ljus glimt i mörkret.

Ludisia-orkidén i närbild

21 januari

Dagsregn, plusgrader och helmulet och själv är jag helvissen efter min tredje omgång magsjuka sedan juldagen. Nu får det vara nog snart.

Jag tar mig ändå till ateljén en sväng mot kvällen för att kolla upp lite. Har ställt in ett fördrag i Mjölby på eftermiddagen idag och tandläkartiden i morse rann iväg mellan fingrarna. Men vad spelar det för roll i det stora hela. Ingenting.

*

En blåsdag för några dygn sedan körde jag över slätten från Vadstena hem igen. Då jag passerade Tåkerns östra strand vid Furåsa noterade jag ett korppar, som lekte i vinden över sin skogsdunge. Just så minns jag ett besök vid Hulterstad söder om Mjölby från någon gång i början av sextiotalet. Jag var på hemväg en vårmorgon efter räkning av sångsvanar som rastade i Svartån, då ett korppar plötsligt seglade in under intensiv flyktlek mellan lärkors och tofsvipors spel. De voltade i luften, jagade varandra och kraxade klangfullt. Det var en otrolig upplevelse och jag markerade händelsen i min anteckningsbok med ett stort utropstecken. Korpen var på den tiden en sällsynt  vildmarksfågel, i stort sett begränsad i sin utbredning till Norrlands skogar och fjälltrakter.

Just där förändrades bilden. Korpstammen ökade explosivt i södra Sverige och vid mitten av sjuttiotalet räknade jag in en mer än trehundra fåglar i en stor artren flock vid Mjölby soptipp. Korpen blev en vardagsfågel. Ett stopp någonstans ute i markerna idag, i skogen eller på slätten, inkluderar så gott som alltid korpars rop. Och i den nyutkomna boken "Fågelåret 2001", som finns att beställa i Naturbokhandeln, kan jag läsa och se i diagram att korpen fortsätter att bli allt vanligare.

Det var således inget märkligt, det där med korpparet som lekte över skogsdungen häromdagen. Men däremot historien fram till idag. Vad jag lärt mig under alla dessa levnadsår med intresse för natur är, att allt förändras snabbare och fantasirikare än vad man någonsin kan förklara eller förstå.

24 januari

Vaknar på morgonen med tandvärk. Trött dessutom, för att inte säga urlakad efter en socialt intensiv resdag till begravning igår. En god väns mor hade gått bort och jag ville vara med. Det blev tidig start och färd en stund i mörker som emellertid ljusnade i bilens värme allteftersom dagern kom. Till Engelbrekts bygd, till Västervåla kyrka vid Ängelsberg och Virsbo i ännu snöiga Bergslagen gick resan. Det var starkt och varmt. Men det blev aldrig någon tid över att se sig mer omkring i denna spännande kulturbygd. Det får bli en annan gång.

När vi lämnade Virsbo och kom ut på allfartsvägen mellan Fagersta mot Västerås blev vi överrumplade av ett lodjur. Det kom från höger i fullt språng och passerade farligt nära framför oss och mötande bilar, fortsatte till vänster in på en skogsväg, gled över ett fårstängsel  och for iväg in i skogens djup igen. Lodjur skrek vi och tiden stannade en stund. Allt tycktes gå i slowmotion. Detaljer fastnade för evigt i mitt bildminne: huvudprofilen och anade örontofsar, de stora tassarna och de svarta trampdynorna när jag såg djuret åter försvinna, den långa svansen som gungade, gulbrun innerst med en bastand svart sluttofs och kantad inåt av vitt ( jag säger lång svans, för den var mycket längre än jag trodde den skulle vara), den tunga men ändå smidiga kroppen med det höga korset och den kraftiga bakdelen. En riktig svensk tiger. 

Denna totalupplevelse bjöds oss, häpna åskådare, under femton sirapströga sekunder som ändå var förbi innan vi riktigt förstod.

28 januari

Efter ett tungt regn i natt och som nu på förmiddagen så sakta övergår i tunt snöblask har de absolut sista resterna av vinterns mäktiga snötäcke försvunnit. Även drivor på en och en halv meters höjd efter tidigare snöskottning är reducerade till endast grus och smuts.  

Skatorna sjunger liksom talgoxen.

Vid genvägen över ateljéträdgården på väg till posten med paket, flyger en liten trast upp ur syrenhäcken vid soptunnorna. Den landar tio meter längre bort ånyo på bottnen i en tät häck. Jag försöker komma åt att se den men saknar min kikare och går så försiktigt jag kan. Den lättar skyggt igen och låter "taltrast-tick", landar i en apel längre bort och försvinner sen iväg bort över samhället. Så egendomligt att notera en taltrast här i Ödeshög mitt i vintern. Tur att jag fick höra den annars hade man väl gått och funderat på någon amerikansk skogstrast resten av livet.

Janne P tittar in. Det blir snabbt ett beslut att tillsammans åka iväg ner till Renemokärret.

Vi parkerar på stickvägen och vandrar iväg längs skogsvägen mot ån och kärret. Jag har bäver i tankarna. Skogen är tung och blöt. Mossan lyser friskt smaragdgrönt på alla stenar och stubbar. Det är tyst. Enstaka kungsfåglar, några blåmesar och en tofsmes är allt vi hör och ser.

Under bron forsar ån vårligt ystert. Den stora kandelaberformade skogslinden står på vakt vid den ruttna grindstolpen till torpet Alboryd, där Karl Johan och Elma Karolina Andersson bodde fram till 1946, samma år som Janne föddes. Stenfoten till husen är kvar i gräset, aplarna, körsbären, hallonen och krusbärsbusken likaså, till och med resterna av den gamla bilen men den gamla hagen och åkertegen är gömda under en yvig och trist granfäll. Vi finner flera odlingsrösen djupt därinne och nere vid kärrkanten ligger stora sprängstenar i bortvälta rader. 

Här är mitt bäverland. Arten vandrade in här för knappt tio år sedan, troligen uppströms via Disevidsån från Tåkern och ännu tidigare längs Vätterns stränder. Det är ett mäktigt arbete bävrarna lagt ner. Åtskilliga, även grova aspar ligger nyfällda. Älgar och rådjur har tagit för sig av bark som hamnat för högt medan bävrarna har kvistat trädens toppar och fyllt sina vinterförråd under vattnet. Bort emot Ullspinneriet ligger finns en stor bäverhydda. Vi vandrar runt och njuter av vildmarkskänslan som ligger på lut trots att vi hela tiden är ganska nära bebyggelse.

Gebbe Björkman