Ateljé Gebbe
Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd
med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur
februari år 2003
omvänt kronologisk
26 februari
Det är ett sällsamt landskap som möter mig denna morgon. Gårdagens och nattens dimmor har klätt allting i en briljant lysande och ultravit rimfrostskrud. Det är en sällsynt upplevelse eftersom ständigt närvarande vind oftast sopar rent hus efter bara ett kort tag. Men denna dag, utan vind, blir girlangerna kvar som solglittrande juveler mot en alldeles vårblå himmel. Vackert är ett ord som knappast räcker till.
Sånt kan man bara inte missa och när sen Lars F tittar in och har samma känsla, ger vi oss iväg en sväng ut i bygden bara för att njuta, även om jag egentligen borde jobba igen lite projektarbete idag. Men vadå! Några timmar i livet är en privilegierad frihet vi båda disponerar över och själva ansvarar för.
Lars kan dessutom meddela att han redan för några dagar sedan hörde lärkor som sträckte in och såg en första flock starar nere vid Väversundamaden vid västra Tåkern. Se där, ytterligare några goda skäl att smita ut en tur.
Vid Stora Lund vid Vättern vandrar vi över klipporna. Sjön ligger fortfarande bitvis öppen men blekytor skvallrar om nyis från natten och mot kanterna av den stora råken ligger isen tjockare. Det kan vara frågan om blott några lugna och kalla dygn ytterligare, så är vi där igen. Senast hela Vättern låg var 1995. Rent statistiskt sker det endast vart sjunde år. Nu kan det även bli en faktiskt realitet.
Vid iskanten ligger ett gäng gräsänder och vilar. Gråtrutar simmar därute och en ensam fiskmås kommer flygande. Tre storskrakar kajkar runt och hanen lyser orangegulvit i solen. Grönfinkarna sjunger och de första gulsparvarna likaså. En korsnäbb flyger över men inga egentliga vårfåglar. Vi upptäcker en sparvhök som sitter staty på ett röse. Den jagar iväg rakt in en flock sidensvansar och grönfinkar och försvinner där bakom de vita slånsnåren.
Vid Väversunda skuttar ett gäng björktrastar runt på isen. De ses ideligen huka sig och ta för sig av det ätbara i form av alla småkryp som stelt kryper runt. Vid diket ligger en isfrusen padda; för tidigt väckt och därför släckt. Just då hör vi grågåskackel; någonstans bortifrån Holmen. Vi kör dit och noterar minsann årets först anlända par. Vi bugar med mössan i hand.
Vi står vid vägen medan dimman lättar. Först anar man en blå ton som sipprar igenom och sen blir solen en allt vitare skiva som när den slutligen bryter igenom strålar stark värme rakt in i kroppen. Jag längtar efter lärkor och tofsvipor men jag får längta ett tag till.
Ytterligare en vårfågel anmäler sig emellertid. Vid Gottorp rastar nämligen en tjugo individer stor flock av skogsduvor. De sitter i träden och på elkabeln, vilar sig, förflyttar sig och vänder upp spelstjärten nästan som en tjädertupp.
Vid Vallby nära Ödeshög igen, huserar en väldig flock gråsiskor. Vi uppskattar antalet till cirka trehundra fåglar och lite senare i samhället möter vi ett stort gäng sidensvansar som kalasar på svarta vägtornsbär i en liten buske vid dikeskanten. Sådan blir avslutningen på den första vårresan genom bygden för mig detta år 2003.
Sidensvansens vackra ansikte
25 februari
Det är en dimmig morgon och det fortsätter så hela dagen. Ändå är det ganska kallt; sådär sex sju grader minus ungefär. Detta innebär att rimfrosten lägger sig överallt. Vackert och sirligt.
Jag åker vägen mot Vadstena och det är alldeles gråvitt och ogenomskinligt. Dimbakljusen kommer väl till pass. Gråa kråkor sitter staty vid vägkanten, stannar upp i sitt eviga födosökande, håller noga reda på bilen som passerar och i backspegeln ser jag sedan hur de fortsätter precis som tidigare.
Vi går en sväng genom Hagebyhögakärrets frusna kalklöt och orkidékärr, Janne och jag. Det ligger alldeles norr om Vadstena vid kanten av det nu sovande turistparadiset Vätterviksbadet. Det är svårt att gå på spången som är översilad och isfrusen. Vi får halvkava fram med släpande steg. Sen stannar vi upp vid en lötbrunn, som ligger alldeles ofrusen och järnoxidröd. Här väller källvattnet upp, friskt och kallt, pulserar i små vågor och rinner sakta ut som från en liten vulkan och fryser till is såsom lavan stelnar. Naturligtvis går jag för tätt intill och iskanten brister och jag är nära att stå på huvudet i kratern men räddar mig med gymnastiskt viga framsteg som dock innebär att jag trampar ner med kängorna djupt i den rostiga gyttjan. Janne skrattar förstås och kan i tanken redan se hur jag ligger där med huvudet alltför nyfiket nedkört.
Fröställningar av orkidéer: vaxnycklar, ängsnycklar och kärrknipprot, det köttätande sileshårets och brunörtens mörka vinterståndare samt axagens veka tuvknippen ger vinterkärret ett vackert liv nu när frosten ger accent. Enbuskarna är frostiga på vindsidan och svartgröna på läsidan.
Vinterkärrets vackra fröståndare
Vi går bortöver markerna till hålan där det är öppet genom vattnets undertryck; det är just det som är "löt" på östgötska, sidlänta upprinnor av källvatten, vilka i kombination med kalkmorän som här i länet ger upphov till orkidékärr av Guds nåde; nästan i klass med Ölands och Gotlands. Namnet Löt hittar man för övrigt kombinerat i ortsnamn på flera platser i landskapet, vilket alltså ger en fingervisning om en hög botanisk kvalitet som har varit och understundom fortfarande är om än tragiskt nog i avtagande omfattning beroende på tidigare utdikning. I kanten av denna grunda pöl finns det gamla rävgrytet kvar i sandbacken. Väl inmutat och inpinkat med talrika spårlöpor till och från. Janne har haft koll på det i årtionden.
Vi avslutar vår vandring nere vid Vättern, där vi går en sväng genom Ekängen alldeles norr om badet. Den är nu igenvuxen med sly av hassel, ask och björk men man anar de goda förutsättningarna. De gamla ekarna, som gett marken dess namn, är snart helt invuxna och de mäktiga hagtornsträden och aplarna mår även de dåligt i den ökande skuggan. Just här finns en av de senaste noteringarna i bygden av brudsporre. Om man tog ett allvarligt nappatag med igenväxningen här skulle kanske hagen kunna återskapas och orkidéer och andra rara växter kunde möjligen också få en chans att komma i retur. Det är verkligen dags att göra något bestämt här och nu! Du ansvarige - vakna upp!
Över Vätterns nylagda is går vi tillbaka. Det är vackert och tyst. Skridskois!
16 februari
Sol, kallt och en alltigenom härlig vinterdag. Jag har satt en soppa på spisen, färdig till lunch och nu har jag lite arbete i ateljén att syssla med en stund. Vi är kvar hemma alltså. Magsjuka, med strategiskt utbrott exakt när vi skulle sätta oss i bilen för färd till flygplats och vidarebefordran till England för en vecka hos goda vänner, satte definitivt hinder i vägen. Biljetterna till musikalen Mamma Mia får vi skicka till vännerna per post. Allt känns egendomligt men på något sätt förutbestämt och vi grämer oss bara lite. Terrorhot, Englands, eller rättare sagt Tony Blairs ledbandspropsande på krig mot Irak och problem vid Londons alla flygplatser har gjort att vi tvekat om resan in i det längsta och vår resglädje var redan dämpat. Men som sagt, det blev sjukdom, som avgjorde det hela till sist. Så kan det gå. Alla i näromgivningen tröstar oss med att det säkert var en mening med det hela. Fatalismen finns, verkar det som, nästan hos alla och envar. Även hos oss själva.
*
Jag spände på mig skridskorna igår och svepte ut i Lundtorpskanalen genom den kilometervida vassen i västra Tåkern. Solen och alla dess små gnistrande snöreflexer stack nålar i mina ögon medan fartvinden bet kinderna. Jag hade tänkt mig en tyst färd men någonstans därute hörde jag rusande bilar. Väl ute ur vassen, där sjöns is öppnade en slät vit vidd mot en avlägsen horisont, var det lekstuga; fyra bilar med ungdomar dånade kring på en väl inkörd isbana runt en gles vassrugge.
Jag skrinnade dit, målmedveten och förtörnad, med avsikten att försöka få ett stopp på det hela. Nog är väl bilkörning förbjuden ute i naturreservatet, tänkte jag. Men ungdomarna bara vinkade glatt åt mig och fortsatte, lyckligt omedvetna om mina ilskna tankar. Jag räknade till tio, fotograferade och drog mig undan. Jag hade inte hjärta att förstöra nöjet för dem och det är nog säkrast att jag kollar med länsstyrelsen först.
*
Överallt i det stora västra vassområdet från Holmen till Åsby är vasskörden nu i full fart. För första gången på flera år är "väglaget" i vassen stabilt och de två entreprenörer som har koncession kör för högtryck. På flera platser ligger väldiga upplag med vassknippen.
Jag är mycket ambivalent inför verksamheten om inte rent ut sagt orolig. Det homogena vassbältet vid Väversunda kan möjligen behöva en viss uppluckring men så här är det avsevärda arealer som bearbetas och påverkas. Området är den i särklass viktigaste överlevnadsrefugen i Norden för fågelarten skäggmes, som till hundra procent är beroende av just dessa vassar och dess frön för överlevnad vintertid. Som jag tidigare har beskrivit i denna dagbok, upplevde jag den tätaste koncentrationen av skäggmes just på denna plats när jag var här tidigare i vintras men nu är inte vassen här längre intakt. Ytor och stråk är avverkade också i de högsta och grövsta partierna. Det är inte bra! Skäggmesarna lyser dessvärre också med sin frånvaro vid dagens besök i området.
Min ambivalens beror på att de markägare som hugger vass ändå har en väsentlig utkomst och sysselsättning av det hela. Varje knippe betingar nämligen ett värde av hela femton kronor och det rör sig således om en avsevärd biinkomst för intressenterna. Sånt måste kanske beaktas. Men jag har en orolig känsla i magen. De borde vara dags för en ordentlig undersökning och utvärdering av denna verksamhet i ett av landets förnämsta naturreservat. Det är ändå sjöns naturvärden som skall stå främst.
Skördelaget på gång vid Lundtorps Gård
*
Månen går upp nästan full. Den glittrar mellan träden och strax under den sticker planeten Jupiter också ett strålande men litet hål i täcket. Jag är i skogen. Det är afton på väg mot natt. När solen försvinner och himlen grällar till sig i väster sjunker temperaturen snabbt.
Jag stannar vid Lorasjön för att lyssna efter sparvugglans vissling. Det är tyst. Alldeles tyst. Förunderligt tyst. Det är unikt och öronen som är vana vid ständiga ljud och buller kompenserar med egen ljudtillverkning. Det brusar och pillrar, pulsen dunkar och minsann om innerörat inte till och med fantiserar ihop fantomläten av distanserade ugglor och annat smått och gott.
Längre bort mot Geviken vid sjöns södra spets, där Lysings härads allmänning sparat en liten lott grovskog, vandrar jag runt medan mörkret sänker sig. Fortfarande lika tyst. Inte en rörelse ens upp i topphöjd. Granarna svartnar och månljuset tilltar. Mina ögon vänjer sig och jag blir ett med naturen.
Min nattliga utfärd får dock ett oväntat abrupt och kyligt slut.
Det är nästan helmörkt när jag vandrar ut på den igenvuxna lilla skogssjön Järplången. Jag följer spåren av rävarna som gått framför mig genom porsbrötet ut mellan starrtuvor och sovande myggblomster. Där ute går jag igenom, sjunker ner till midjan i det kalla vattnet. Sjön kräver sin tribut. Jag frustar av överraskning och kämpar mig upp ur bottengyttjans sugande grepp, häver mig upp på iskanten och kryper tillbaka en bit. Jag har några hundra meters vandring tillbaka i mörkret till bilen. Det blir långa, tunga och klafsande steg medan kylan stelnar mina blöta lår. Jag tvingas vända hemåt innan pärlugglan börjar ropa. Hem till ett hett bad och nödvändig tvätt.
Järplången - alldeles innan överraskningen slår till
13 februari
Den enorma flock av sidensvansar jag såg tidigare i lördags har splittrats i flera mindre flockar om något hundratals individer, som drar runt i Ödeshög på jakt efter till och med äppleskruttar. De har hamnat i en farlig miljö. Alldeles nyss plöjde en bil rakt igenom en flock som lyfte från en låg häck vid torget. Den körde sakta som tur var och det verkade som om fåglarna klarade sig på studs. Människor ringer till mig nästan varje dag om döda sidensvansar som de påträffat. Jag noterar och deppar.
De fyra, som jag har fotograferat här nedan, påträffades på en balkong där de flugit mot ett fönster. Svinnet på de sista kvarvarande som inte hunnit vidare mot söder blir stort nu när vintern fortsätter att braska och det är långt till närmsta hypotetiska matrefug långt i söder.
Men vilken osannolikt vacker fågel den är sidensvansen. Dessa röda lackfjädrar och det gula på vingar och stjärt kombinerat med den svarvade fjäderdräkten i varmt gråbrunt och så tofsen och ansiktsteckningen på det. Vilken fantasi.
8 februari
En tät svärm av sidensvansar brusar runt omkring mig. Kanske så många som femhundra. De har satt sitt sista hopp till två oplockade äppleträd i en trädgård i utkanten av Ödeshögs samhälle. Här pågår en sista plundring och därefter är det över. Vad händer sen? Nu, kryllar hela trädgården av fåglar. Det frasar och vibrerar; på marken, bland grenarna och i trädtopparna runt omkring. Jag har aldrig sett något liknande. Visserligen skymtade jag hundrafemtio fåglar på avstånd igår åt det här hållet men då förstod jag aldrig vidden av kalaset. Idag, när jag passerar förbi på väg ut över Slätten ner mot Tåkernlandet, blir taberaset till en mäktig upplevelse.
En liten del av en väldig flock sidensvansar
I Väversundaviken ligger ett växande vassupplag i form av blåknutna buntar av ettårig vintervass staplade i en rejäl nek; färdiga för transport till Danmark, att bli, av det ganska Kulturminesteriet, subventionerade vasstak på gamla kulturhus. I Danmark finns inte tillräckligt att få tag i, man får lov att transportera från utrikes. Ungefär en kvadratkilometer vintervass per år har några markägare i Tåkern koncession att skörda i sjön sedan snart femton år tillbaka.
Vasskördens omfångsrika nek - mot Danmark
Därefter vandrar jag ut i vasskanalen vid Holmen på sydvästra sidan av sjön. Jag är skönt ensam. Snön kippar lite under kängorna och isen är halkig därunder. Det drar bara lite från sydväst, ty skogsbården på Dags mosse dämpar. Omberg ligger blåvitt över ockrabrun vass, starr och kaveldun medan vassen går mot mörkt neapelgult. Albården som välver sig över den smala vita isstigen är mörkt caput mortumfärgad och himlen lyser gröngrå däremellan.
Tre rådjur har vilat framför mig i ett snår under några hängande sälgar. Jag känner med handryggen deras kroppsvärme ligga kvar i de halvsmälta isskålarna, som är allt som vittnar om det nyliga uppbrottet.
Det är förunderligt fridfullt att få vandra så här. Allt känns äkta och ursprungligt. Djuren finns där hela tiden, fåglarna och insekterna. Deras vägar finns avsatta i olika mönster och spår. Det är som att bjudas en hemlig kod; rådjurens korsvägar, rävens vandring, den ivriga minkens vindlande hopp, sorkarnas och näbbmössens tunnlar och skogsmössen miniatyrkängurusprång; allt finns att tyda för den som vill och är intresserad. Vassbältet är bitvis sekelgammalt; lågvuxet och med mossgrön bärighet i bottnen. Sälgbuskarna är laviga och risiga. Allt känns åldersstiget och outforskat.
En duvhök lyfter från talldungen och flyger ut över vassen. Tung och stor med typiskt krävhäng, så olikt den mindre arten sparvhök. Blåmesar knaprar överallt i vassen, en sävsparv smyger iväg medan ett gäng gråsiskor äter tistelfrön på kanalbanken mörkbruna vinterståndare.
Snön är blöt och mina sämskskinnsgula kängor blir snart bruna av fukt. Jag går en sakta runda och vänder sen hemåt igen samma väg in i kanalen. Jag passar på att dokumentera några av alla de kryp som mildan har lockat ut på snön. Jag finner spindlar, jordlöpare, mätarlarver, hoppsjtärtar och vintermyggor. Vintern är långt ifrån den tystnad och sömn man tar för given på avstånd.
Studie av en jordlöpare på snön
Studie av en vintermygga på snön
Studie av en spindel på snön. Vilken art ?
6 februari
Elva grader kallt och en decimeter lätt och luftig nysnö. Som Bomull.
Fåglarna kommer direkt efter att jag sopat rent runt matplatsen: koltrastar, björktrastar, sidensvans, skata, blåmesar, talgoxar, gulsparvar, grönfinkar, domherrar, pilfinkar, gråsparvar, en grönsiska och ett tiotal gråsiskor.
Nu lyser solen gudomligt och det är stickande ljust.
*
Fler åsikter om Tåkerns status har droppat in direkt till mig och till nätverket. Det handlar om en fortsättning på det som skrevs den 4 februari (se ovan). Jag samlar på mig för att göra en liten sammanställning av det hela så småningom här på hemsidan.
Tåkern måste alltid diskuteras.
5 februari
På morgonnyheterna meddelar SMHI att hela Sverige nu är snötäckt. I Ödeshög rör det sig emellertid bara om någon centimeter men jag ser genom ateljéfönstret att det fylls på just nu. Snöfallet lutar något från öster. Det är därifrån det kommer. Temperaturen är någon grad under noll men sjunkande och i morgon spås ner mot tio minusgrader.
Förra året just idag sågs de första tofsviporna och lärkorna i Tåkernbygden. Det är sant. Kolla får du se! Så olika kan det vara.
4 februari
På brevduvan - ett digitalt nätverk för fågelskådare har det dykt upp en lista över de mest underskattade respektive överskattade fågellokalerna i landet. Jag läser och finner att Tåkern är föreslagen av tre på varandra följande inlägg. Usch så trist tänker jag och sätter mig att skriva ett improviserat och spontant inlägg till försvar.
Här följer två av de första inläggen:
"Ansluter mig
till att Tåkern är Sveriges mest överskattade fågellokal.
Jönköpingsskådare emellan har vi ett utryck när en exkursion gått käpprätt
åt h-vete: "Det var en riktig Tåkern".
Men den sjön har tatt sig förr! Dessutom är Roxen en bra lokal.
Gunnar Rosqvist"
"Gunnar har helt rätt, däremot är Tåkern felstavat. det skall stavas Tråkern
:-)))
däremot Roxen och framförallt Sättunaviken är en mycket underskattad lokal
med mycket bra potential för rarrisar.
Mvh Jens"
Och så mitt svar:
"Tråkern - Jaha ja!
Jag kan förstå epitetet Tåkern har fått nu av flera skådare som Sveriges
mest överskattade lokal. Jag har mer än 40 års erfarenhet av denna på många
sätt omstridda sjö. Är ganska initierad således om än inte alldeles
opartisk.
Låt mig alltså först om främst konstatera att Tåkern av idag inte alls är
vad den var på den på 60-70-talen. Så långt är det helt visst och sant.
Men, det är lite uppåt igen - glädjande nog och låt mej påminna om att Tåkern
under 40-50talen var helt utdömd som fågellokal. Dåtidens besökande fågelskådare
- Bertil Wahlin, Nisse Linnman, Jan-Åke Holmbring med flera hittade
"knappt en fågel".
Sen kom ett par fantastiska decennier under 60-80 tal när sjön rent ut sagt
exploderade som fågellokal. Det var kul att vara med då. Vilket lyft!!!
Men slättsjöar som Tåkern, kringskurna av intensiva jordbruksmarker och
reglerad vattennivå, balanserar på en smal egg miljömässigt. Inte mycket krävs
för att det skall slå åt ena eller andra hållet; expansion eller tillbakagång.
Se förutom Tåkern - Rysjön och Krankesjön m fl.
En ökad vattenamplitud vore något att kämpa för oss ornitologer emellan. Det
skulle bli en hård kamp det!
Det har varit ett par trista decennier nu med allt tystare och tommare sjö. Det
är tragiskt.
Många besökare har bevisligen varit mycket besvikna efter besök vid sjön som
kallats "Sveriges viktigaste Fågelsjö". Det har funnits år då man
fått leta efter ett enda häckande par sothöna. Skrattmåsarna helt som bortblåsta.
Inga kärrsnäppor och större strandpipare kvar som häckare o s v. Då är det
svårt att försöka förklara värdet av Tåkern som fågelsjö. Och inte blir
det bättre av dålig reklam som "initierade" ornitologer ger t ex här
på brevduvan eller ännu värre rakt ut i luften. Man anar allt lite tråkig
skadeglädje i botten från grannfolket på Smålandskanten och i Linköpingsbygd.
Men det är väl rätt åt oss kanske. Vi Tåkernfolk har nog varit lite stöddiga
själva tidigare mot utmarkerna.
Men sånt här får man ta. Är det nåt jag lärt mig under ett snart
halvsekellångt fågelintresse är det, att inget i naturen står stilla, som
tur och svårförklarligt är. Förutsättningarna för Tåkern att med fullt ös
komma igen som prima fågeleldorado finns förvisso även om regleringar,
vegetationsförändringar och utsatt läge, alltid kan sätta käppar i uppgångsmaskineriet.
Jag hoppas att fler hoppas med mej!! Tåkern behövs också!
Man kan svårligen jämföra sträckfågellokaler med häckfågellokaler. Det
blir orättvist. Men, trots detta platsar Tåkern, historiskt sett, mycket väl
i konkurrensen. Ett stort antal fågelarter har noterats i Tåkernbygden genom
tiderna både som häck- respektive sträckfåglar. Fråga Tommy Tyrberg - han
har facit. Kanske är det så, att Ödeshögs kommun som är den största "ägaren"
av Tåkern är den kommun i landet som kan uppvisa största antalet häckande fågelarter
i landet. (Vilken vågad utmaning)
Och mina vänner, trots att Tåkern är så "urusel" hyser den
Sveriges största sammanhängande population av rördrommar, bruna kärrhökar,
skäggmesar och pungmesar. Ligger ofta i tio-i-topp när det gäller
vattenrallar, rörsångare, vassångare, svarttärnor, mindre sumphönor, gråhakedoppingar
och svarttärnor. Bara som exempel alltså! Duger det eller är det alltför
triviala kryss för vissa skådare.
Sen för det sista. Även de åren då Tåkern var i topp för några decennier
sedan blev skådare besvikna. Tåkern ÄR mycket svårskådat. 45 km2 stor med
15 km2 vassar och annan täckande vegetation. Man måste dels lära sig sjön
och dels få tillgång till möjligheter att nå ut i den, vilket idag är begränsat
med hänsyn till besöksrestriktioner m m. Fågeltornen fyller en mycket begränsad
funktion tyvärr. Avstånden blir stora. Här finns naturligtvis en del att göra
för besökare. Vad som kommer att ske på sikt skall vägas mot nyttan av att hålla
sjön fredad också. Arbete och utveckling pågår hela tiden.
Det är kul ändå med listor av den här typen. Man får ventilera lite åsikter
och tyckande. Det är bra!
I väntan på att Tåkern repar sig igen åker jag gärna till Roxen som är
fantastisk just nu, eller varför inte kärret på norra Visingsö. Och jag gläds
med folket där. Hoppas att alla gör detsamma när Tåkern kommer igen.
Tåkern behövs!
Skåda mjukt i vår
hälsar
Gebbe Björkman"
2 februari
Ungefär en och en halv mil sydost om Ödeshög finns, mitt i Lysings häradsallmännings hårdhänt hanterade skogsmarker, ett litet område avsatt, där skogen har fått utveckla sig fritt under det senaste seklet. Det är en härlig oas som jag ofta besöker. Det är som sagt inte stort. Man går ledigt runt längs stigen på en halvtimme, trots att man får klänga lite över stammar och bråte. Stigen är markerad med oranga små stolpar. Enorma träd, asp, gran och tall, reser sig verkligen jättehögt mot skyn, döda och döende trädpelare likaså. Marken är täckt av mossa och mjuk vegetation och ett stråk av kalkjord i området ger förutsättningar för en märkligt fin flora med t ex trolldruva, blåsippa, myskmadra, storgröe och knärot.
Karta ur Naturreservat i Östergötlands län
Teckning Niklas Johansson
Att få vandra i detta område är ett undantag, en påminnelse om forna tiders vilda skogar, sen länge försvunna eller möjligen sparade som små nålstick här och där i Sveriges byxfickskända ekonomiska skogskarta av idag.
Jag tänker på C. v Linnés färder i ödeskogar eller P. G. Lindroths resa genom nedre Norrland 1797. Hur de beskrev den stora vildmarksskogen som kuslig, hemsk och onyttig. Då, på den tiden var alla skogar en bit bort från människor av oframkomlig och oändlig karaktär. Det var marker man då önskade omdana till nyttighet. Tänk om dessa stora herrar idag finge vara med och se sin önskan så totalt uppfylld. Inte tror jag att det var detta ändå de innerst inne menade och avsåg, att skogen skulle bli så oändligt reducerad och kringskuren. En produktionsfaktor i Sveriges välstånd. Vi moderna människor kan nog aldrig förstå vad riktig skog egentligen var en gång i tiden. Men kanske man får en liten aning ibland. Jag känner det idag, då jag vandrar omkring med goda vänner i Lysings härads begränsade urskogsreservat under träd draperade i skägglavar.
Långa och välväxta skägglavar
Urskogen har en egen röst. Vet du om det? Inte bara suset av vinden genom kronorna högt däruppe. Det knorrar och knarrar, knäpper och kvider, då stammar gnider sig mot varandra. Urskogen berättar dessutom många hemligheter för den som vill lyssna: Längs stigen som slingrar sig fram mellan stockar och stenar ligger mårdspillningen markerande tydlig på upphöjda platser; i ringa dos med essens av mysk som den ljuvligaste parfym. Skrapar man på stammen där spillkråkans bohål ligger tio meter högt, kikar pärlugglan ut med brännande ilskna ögon. Och ser man noga efter kan man finna tecken av både en och två sen länge glömda skogsbränder som kolnade och invuxna kilar i metertjocka tallstammar. Om sensommaren lyser knärotens vita och spröda blommor vackert i solens vandrande fläckar och vid besök vintertid, som idag, hittar jag igen de vintergröna bladen med vackert ådringsverk i mossan, t o m uppe på ett mossigt flyttblock.
Första gången jag var här var i skiftet 50/60-tal. Som tonårig fältbiolog var jag med om den långa resan från Mjölby till Trehörna urskog för att titta på den då sällsynta fiskgjusen som hade ett mäktigt bo i en stor tall. Tallen föll senare i en av höststormarna 1969, gjusen försvann men återfinns i stället på flera ställen i landskapet runt omkring. Jag minns också från besöket att vi åkte vidare till en sjö i närheten. Två pilgrimsfalkar seglade runt över berget vid stranden. Jag minns det tydligt. Jag har lurat lite över platsen och jag tror att jag har funnit den i Flugebosjön. Berget väntar på falkarnas återkomst och under tiden håller korpparet bobranten under uppsikt.
Vi vandrar långsamt och tyst genom skogen, hälsar som sig bör med ett handslag tvärs igenom den knotiga gammelaspens röthål och tar en titt på de siamesiska tvillingarna av gran och tall som tillsammans vuxit till mäktig höjd. Så nära har de rotat sig en gång att stammarna vuxit ihop trots artskillnaden. Vi noterar nu emellertid, att den ene av de två, granen, har fått ge sig och inte längre är vid liv. Snart finns detta kvar blott som spår och minnen.
På vägen hem till Ödeshög åker vi förbi Kravlagölen med sin bård av gotlandsag. Jag visar på denna genom bilrutan och berättar om rariteten. Men jag får konkurrens om uppmärksamheten av en räv som kommer nära oss på den snöiga isen. Han stannar upp i profil och vänder huvudet mot oss. Solen kommer just fram. Det är mycket vackert. Pälsen är ljust grågul och svansspetsen bländvit. Jag rotar efter digitalkameran vid fötterna men när jag fått upp den och fått ner fönstret försvinner han precis bakom agbården. Mitt kameraskott går exakt när inget av räven syns till. Typiskt!
Gebbe Björkman
Intresserad av fler dagböcker på nätet?! Se
