dagbok2003-03

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

En liten kamratlig rundtur med gode vännen Tom. Först till Lars för att möjligen höra in trädlärkan. Endast en strof singlade ner och den gick Tom förbi. Men dubbeltrasten satt i asken och sjöng nästan kontinuerligt. Lars bjöd på kaffe på altanen i lä för nordanvinden.

Sedan Glänåstornet där arbetet snart är avslutat med handikappsanpassningen. Det blir spänger och ramper, allt i röttåligt lärkträ. En fin satsning. Medan vi stod där, Tom och jag, svepte en årsung havsörn in från söder över tornet. Den var nästan helt mörk med ett ordentligt hack i de mellersta armpennorna på höger vinge. Alltså en annan individ än den jag såg vid Väversunda häromdagen.

Därefter lagade jag till lunch i Stugan och sen avslutade vi turen med en sväng upp på Omberg för att skåda blåsipporna som börjar färga söderlänta backar i stickande blått.

Återigen härligt vårväder och idag alldeles lugnt. Jag åker ner över den värmedallrande Östgötaslätten där traktorerna harvar så det dammar. Vårbruket är i full gång.

Vid Disevidkärret stannar jag en stund, går ur bilen och sätter mig i dikeskanten. Det ligger några grågåspar i det gula gräset och längre bort mot åkerkanten ser jag en flock sädgäss som rastar. Ytterligare ett litet gäng kommer från betena vid Tåkern och ämnar slå sig ner vid ån. Redan på långt håll ser jag att en gås är aningen mindre. Den är ljusare, framför allt på vingarnas ovansida och bröstet lyser nästan vitt mot det mörkbruna huvudet. Det är en spetsbergsgås. Sådana har jag genom årens lopp sett åtskilliga och idag missar jag dem knappast ens i en stor flock sädgäss. Det brukar vara en inblandning av ungefär 1-5 promille, alltså lika många individer per tusen fåglar.

Jag ber om ursäkt för detta miserabla foto - men ändock.

I denna flock på åtta gäss är de två bakre typiska spetsbergsgäss medan de sex främre är sädgäss. Notera att "spetsbergarna" är betydligt ljusare på rygg och bröst, halsen är kortare och att det mörka och korta huvudet står i skarp kontrast till den ljusa halsen.

Det är genom de här ganska subtila nyansskillnaderna man kan lära sig att hitta spetsbergsgässen i sädgåsflockarna, trots dåligt ljus och långa avstånd. För det kan ju knappast bli sämre än på detta foto.

Det som gör det hela lite spännande idag är att den här gåsen inte "drunknar" i mängden. Gässen kacklar inför landningen och det gör "spetsbergaren" också och då märker jag att där faktiskt finns en skillnad, som jag aldrig tidigare har lagt märke till. Den har en något högre tonhöjd med en känsla av joddlingsglid mellan två toner över en falsettbrygga och lite av skällande karaktär. Det påminner om en något hes och lågstämd bläsgås. Fåglarna flyger runt några varv, spetsbergsgåsen är lite på kant med de andra och jag noterar hela tiden differensen i lätet. Mycket spännande. Sedan landar de alla utom synhåll. Spetsbergsgåsen sist. En ny erfarenhet idag också. Väl hemma i ateljén konsulterar jag Fågelguiden och visst, där finner jag under lätesbeskrivningen hos arten, exakt dessa karaktärer noterade. Men det är ju alltid mera lyckat att själv finna på sådant.

När jag är på väg in i bilen igen sträcker två kvittrande hämplingar förbi. Årets första.

Vid Stugan penslar jag på mellanfernissa på misslyckade gamla målningar. De blir uppfräschade dukar för nya motiv inför vårens framfart. Återanvänd kultur således. Solen gassar och det doftar terpentin i hela trädgården. Då är det skönt att vara ute. Något annat hade jag aldrig klarat. Det verkar som om denna doft också lockar tambin. Ännu ett vårtecken. Snart är jag helt omsvärmad.

Det är bara en sån härlig vårdag att jag inte kan förmå mig till att bli kvar i ateljén för arbetsåtagande under hela dagen. Jag åker ner till Stugan vid Tåkern.

Jag har tänkt att måla olja under förmiddagen men märker att vinden ligger på rakt in mot altanen så jag nöjer mig med att njuta av tillvaron några timmar i stället. Vid Lövängsborg möter jag konstnärskollegan Morgan som kommer från andra hållet. Vi stannar tillsammans en stund vid Väversundamaden och kollar vårfågelläget. Tofsvipornas spel är i full gång. Hanarna bugar och visar sina vackert rostiga undergumpsfjädrar för honor som verkar fjära men innerst inne väldigt intresserade, som alltid. Det första brunhöksparet seglar över vassen och en stort gäng korpar ropar och spexar. Grågäss överallt och ett tranpar har mutat in träsket framför vasskanten. Skrattmåsarna har precis anlänt till bygden och deras läten är som alltid efterlängtade vårtecken.

Sen kommer en ung havsörn seglande mot horisonten i norr. Den har mycket ljusa vingtäckare men i stort sett mörk stjärt. Ett hack i vänster vinge längst in vid handpennorna kan komma att bli ett bra individmärke för fortsättningen. Vid Väversunda vid Riksväg 50 möter jag den igen, mycket lägre. Den seglar gudomligt och nära alldeles ovan den dundrande trafiken. Ingen verkar bry sig eller se den, mer än jag. På åkrarna vid kyrkan går mängder av grågäss i den gula mattan av tussilago. Det är vackert så det värker i vårhjärtat. Jag plockar med mig en bunt blommor hem för att skapa lite vår även inomhus.

En sväng upp till Omberg vid Turisthotellet bekräftar mitt antagande att de första blåsipporna slagit ut. Bofinkarnas fanfarer smattrar i harmoni.

Jag tänker mig att hitta den första sädesärlan vid strandstenarna nere vid Ålabäcken vid Vättern men jag går bet. Det är nog bara någon dag eller kanske timmar för tidigt. Vattnet är mörkt ultramarinfärgat i vinden, sandrevlarna är ännu istäckta här och var och kniporna spelar för fullt. Två par storskrakar reser sig från skäret och bukar sig ner i vattnet för att genast sticka ner sina ansikten på spaning efter fisk.

Under åkerkanten i det branta hanget ner mot Vättern blommar både al och hassel för fullt. Det ryker rejält och jag blir pollengul om jackan när jag tränger mig igenom buskagen

Våren tar språngsteg just nu för varje timme och man har aldrig chansen att hinna med. Det blir brottstycken då och då.

När jag kom ut på morgonen idag flöjtade en hel flock storspovar från popplarna. Men det var naturligtvis inte storspovar utan starar det var fråga om. Deras strupfjädrar vibrerade och dräkten glänste i grönt och purpur. De satt i solen som åter strålade. Marken var täckt av vit frost och temperaturen var nere i minus åtta grader.

Jag undrar hur stararna i våra dagar lär sig härma storspovar. Dessa finns ju knappast kvar på Östgötaslätten i alla fall. Antingen är det starar som är födda vid Ladrikets kärrängar längs Nedre Norrlands kust, där storspoven fortfarande är ganska allmän eller också är det så att stararna åtminstone som förstaåringar övervintrar i samma marker som storspov; alltså under den tid då de ännu präglar in karaktär och tema i sin härmsång. Det skulle vara vid Nordjökusten då, som storspovar och starar samsas vid ebbstränder, kobeten och tångvalkar. Det är kanske det troligaste alternativet, dristar jag mig till att säga.

Idag är det tät mjölkvit dimma. Jag ser med nöd och näppe över till kyrkan på andra sidan Storgatan. Jag vet att solen lyser klart bara hundra meter upp och jag hoppas att den skall tränga igenom snart.

Igår gick hela dagen åt till arbete med att skapa motstånd. Vägverket har inbjudit till en utökad samrådsrunda angående utbyggnaden av Bergslagsdiagonalen mellan E4 och Motala. Det är en hjärtefråga för mig och alla andra miljö- och naturintresserade i bygden. Till den 31 mars har vi på oss att komma in med synpunkter som sedan skall sammanställas till en remissrunda under hösten.

Jag har gjort en sida under hemsidan med information och appell. Information om detta har jag sedan sänt ut till människor som jag tänker kan vara intresserade. Napp har de blivit från SVT 2 Öst, som kommer nu klockan tio för ett reportage.

Olle intervjuas här av SVT 2 Öst reporter Jonas vid Väversunda angående riksväg 50

Flera synpunkter har droppat in under tiden på e-posten. Och jag hoppas att uppdraget nu går runt i landet med maningen att engagera sig i motståndet mot det hot mot Omberg- Tåkernbygden som en ny utvidgad nationell stamväg rakt genom området skull utgöra.

Senare på kvällen arbetade vi ett gäng för att skriva ner ett samrådsyttrande och sen var det telefonsamtal åt alla håll som gällde. Så gick dagen.

Nu är dagen lika lång som natten. Det är lite kallare idag men solen värmer och imorgon kommer en ny portion varmluft från väster.

Jag sammanstrålar med Lars G ute vid Stugan, där vi går igenom det sista med Skärgårdsskyltarna. Jag levererar också den senast tillkomna delen, en liggande A1 "Skärgårdsfåglar", som nu skall till scanning och tryckning. Sen har jag bara en liten bit till att göra. Jag räknar med att vara klar i slutet av nästa vecka. Därefter ligger ytterligare illustrationsuppdrag och väntar förstås. Allt medan våren pågår för fullt utanför. Men jag vore orättvis om jag klagade för mycket.

Oredigerad digitalfotokopia av en del av de två stora skyltarna. Invigning av Landshövdingen på plats den 16 maj 2003.

Så har då USA, tillsammans med England och några supportrar ytterligare, satt igång kriget mot Saddam Hussein i Irak. Men jag tror inte på krig. Våld föder bara mera våld enligt min bestämda åsikt. Hela mänsklighetens historia är full av maktspråk och övergrepp. Jag fortsätter envist att hoppas på det nära och lilla. I mötet mellan människor. Där finns framtiden och lyckan. Det tunga, aggressiva och farliga måste förändras inifrån. Så kan människans rädsla förhoppningsvis förändras till trygghet. Det får vi aldrig sluta hoppas på och sträva mot.

I Ateljén i Ödeshög pågår arbetet för fullt med att utöka. Jag bygger om till det dubbla med ny galleridel. Det hela skall förhoppningsvis stå klart till Konstrundan i maj månad. Det blir suveränt och snyggt.

Vi står på förstubron hemma hos Lars F. Han har ringt efter mig. Trädlärkan kom igår. Över ekhagen någonstans högt däruppifrån pärlar sången ner över landskapet. "...tilii, tilii, tilli, tilli, tilly, tilly, tilly, tilly ... li, li, li, li, ly, ly, ly, ly, lu, lu ..." Samtidigt visslar nötväckan högt och intensivt och grönfinkarna rullar sin sång överallt, så man måste verkligen spänna på sig trädlärkeöronen för att upptäcka sångaren som man nästan aldrig ser.

Spillkråkan och gröngölingen ropar samtidigt och ett par mindre hackspettar hugger lätt i den stora sälgen. En stenknäck sticker hål på mina trumhinnor. Vi ser honom i toppen på en ask där även steglitsorna sjunger. En ormvråk drar in över granskogen och ringduvorna spelflyger. Domherrarna sjunger tyst och försynt som alltid men våren är maxad! Nu är det gott med fika och katten, den röda, spinner och stryker sig mot byxbenens solvärme.

Jag städar ur lite i Stugan, plockar bort vissna blad från citronträdet, skakar mattorna och sopar tamburen. Sen plockar jag fram oljemåleriet till altanen för första gången i år och börjar måla. Äntligen!

Medan jag målar ropar korpparet mig: " Välkommen åter!" och sädgässen drar runt i stora sällskap medan grågässen flyger par om par överallt. Fyra tranor kommer in från söder. Då de närmar sig sjön börjar de ropa. De delar på sig, ett par landar i Holmenviken och ett glider vidare mot Renstad Yttre, där också de finner sin plats. Därmed börjar en väldig trumpetkvartett ljuda över landen. Paren ropar intensivt till varandra en halvtimme i sällsamt lyckorus.

Flugorna surrar runt husväggarna, jag hör några vildbin komma genom luften och på dasset möter den första stickmyggan. Över det bruna gräset i diket, där mina små nystuckna pilplantor börjar spira, fladdrar två nässelfjärilar omkring. Jag sätter mig mot husväggen i lä för västvinden och äter min lunch. Solen bränner ansiktet. En nyckelpiga vandrar över mina fötter och små dykarbaggar kommer flygande ner mot sjön. Lärkorna sjunger. Det händer mycket nu.

Varfågeln sätter sig i videsnåret och spanar. Stjärten vickar i sidled och ansiktets svarta mask spanar snett nedåt vänster, höger, vänster, höger. En mindre hackspett ropar "kick, kick, kick, kick", just när en duvhökshona kommer in och landar i aspen femtio meter bort. Hon ser mig inte. Jag trevar efter kikaren och får in henne i fältet. Hon sitter med ryggen mot mig; den är brun, inte grå. Hon kikar snett bakåt och det gula ögat lyser. Sen lyfter hon igen, vinklar upp magen mot mig och jag ser det streckade fjolåringsbröstet. Hon tar några snabba vingtag och segar sig uppåt, varvar med några vingserier ytterligare och seglar iväg bort över alridån till Renstadmaden varvid kråkorna varnar med knarrande läten.

Femton minuter senare lyfter hela grågåsflocken nere vid sjökanten; säkert tvåhundra gäss. En korp varnar intensivt och jag tar kikaren runt halsen och lämnar staffliet en stund. Jag går ner över betet och försöker finna ut orsaken. Där, nästan rakt ovanför mig hittar jag korpen och då ser jag också kungsörnen som är upphovet till det hela. Det är en ung fågel, från förra året, stjärtroten är vit och den har tydliga vingfönster och ett ljust tunt band inåt mot armhålan vid roten av armpennorna. Den seglar mäktigt runt, runt i en härlig skruv på flera hundra meters höjd. Korpen följer med och snart kommer duvhöken upp också. Den dyker som ett gråvitt spjut mot den trygga örnen. Vilken upplevelse. Jag hämtar min digitalkamera och försöker zooma in örnen högt däruppe. Jag kan inte använda tubkikaren som teleobjektiv, ty örnen är precis rakt upp. Jag knäpper ett par kort i alla fall och bara för dokumentationens skull visar jag också här den totalt misslyckade bilden.

Ung Kungsörn - på något egendomligt vis ser man ändå att det är en sån, eller hur?

Vid Lövängsborg stannar jag en stund på hemvägen. Kanske har enkelbeckasinen kommit, eller en rördrom eller den första brunhöken. Men jag får nöja mig med flockarna av grågäss och sädgäss. I sällskap med kanadagäss går en ensam vitkindad gås. Med all denna vår i bagaget åker jag åter hemåt efter en heldag vid mina drömmars sjö.

Våren visar sitt vackra ansikte överallt just nu. I rabatten vid ateljén arbetar sig backlökens fräscht grön spjut upp genom fjolårsbladen och bergbräsmans skira sköldar tätnar i solblänket.

Ny härlig vårdag med sol och värme. Lärkorna sjunger och viporna voltar. Gåsplogarna drar över himlen.

Längs E4 igår från Linköping ända upp till Nyköping och sen vidare upp längs Mariefredsvägen till Öster Malma som vi besökte med anledning av vårt årsmöte i Nordic Wildlife Art igår, räknade vi in mängder av sångsvanar på alla vattenblänkande höstsådda gärden. Vidare såg vi stora mängder rådjur bl a en flock på cirka femtorn djur, ett gäng visenter vid en gård efter Nyköping, tror jag, samt ett antal dovhjortar i närheten av dem.

Vädret är bara så gudomligt just nu. Först fikar jag vid en solig södervägg hos en god vän. Jag känner hur kinderna strax börjar strama, medan vi njuter av gåsplogar och sjungande lärkor som drar mot norr över den blå himlen. Vi betraktar skatan som orädd spatserar runt och småpratar samtidigt som hon rotar igenom grästorven. Flugorna surrar runt våra huvuden och i rabatten bredvid reser sig snödropparna och skakar ut sina vita kjolar efter nattens frost.

Igår vid Hov sjöng de första bofinkarna från strandskogen där jag satt i kanten och skissade ut över Tåkern och Omberg. Ormvråkarna köade över skogen, mötande vinden från norr som svepte över isen och ännu kylde ordentligt. För väntan finns ingen tid. Även jag kände längtans sug.

Våren är godast när man kan avnjuta den lite i taget. Och det är bara alldeles i början som det är så. Snart kommer allt på en gång och så känns det åter som att man aldrig hinner med. Men som sagt i kväll blev det ytterligare en liten munsbit. Jag är just hemkommen från en sväng till Renemo tillsammans med Ulla; till mitt andrum vid skogstjärnen.

Det var tyst och stilla som vanligt. Isen låg fortfarande tjock men mörk och fräthålen började växa till runt stenar och kaveldunstuvor. Koltrastarna kacklade i skymningen och just då började en dubbeltrast sjunga. Årets första. Vemodigt och dröjande med sin typiska surrande ton. Den höll på i tio minuter.

Äntligen vårregn! Det känns ju inte alltid så gott men det gör gott. Tjälen får en dust som kommer att bana väg för vårblommorna i rabatten.

Det här blev alltså dagen när tofsviporna kom. Det var på den vatttensjuka åkerlappen vid Ålabäcken nere vid Alvastra vi mötte dem Ulla och jag. Vi var på hemväg från besök hos goda vänner i Skänninge där vi stannat över natt och vi tog vägen över södra sjökanten hem, just för de första vipornas skull. Och vi blev lyckosamma. Samma djupa glädjekänsla varje vår; kvittensen på ett nytt vårerbjudande om hopp och framtid. Mina ögon tårades. Igen.

Dessförinnan hade vi njutit av råkornas vårlek runt träden i den gamla staden Skänninge. Ja, åtminstone vi besökare njöt. Jag försökte övertyga våra värdar om skönheten hos de blänkande svarta fåglarna och deras skorrande läten. Deras bugningar och stjärtflaggning. Den spänstiga flykten runt de svart rishögarna där uppe bland trädkronorna med de djupa vingslagen och böljande mjuka handpennor. Vi promenerade runt staden. Längs Skenaån snattrade hundratals gräsänder. Hanarnas huvuden blänkte violett i motljus, tonade sakta över mot blått i snett sidljus för att slutligen blixtra lysande smaragd i ordenligt medljus.

Grönfinkarna sjöng så det ekade, turkduvorna slog de första vårtonerna, gråsparvarna satt till topps i alla de hopsläpade rishögarna som lagts upp längs Mjölbyvägen efter bostadsbolagets vårröjning av hagtornshäckar runt hyreshusen. Vid kolonistugorna ropade gröngölingen, den större hackspetten trummade, steglitsorna sjöng och en stor flock gråsiskor hade slagit sig till ro i talltopparna där sången rullade runt som tusen ärtor i en bleckbunke. Björktrastarna jagade inte längre äpplerester. De snarkade istället vårlikt från björktopparna.

Sen, precis då vi satte oss i bilen, kom en havsörn skruvande mot norr över staden. Jag gick ur och kikade. Runt omkring mig stod människor som intet visste om detta, hur den passerade Vårfrukyrkans spira och seglade stort på mäktiga vingar.

Vi kom inte långt mot väster, det var alldeles efter Appuna, så kom en havsörn till. Denna var äldre med nästan vit stjärt. Den cirklade runt, runt i vida svängar med en liten kråka i släptåg. Den var säkert på femhundra meters höjd och kom exakt rakt ovanför oss där vi stod vid vägkanten. Blå flikar av lättande himmel inramade örnen och solen lyste på den.

Det var alltså inte bara en dag för tofsvipor utan också en dag för havsörnars färd över himmelskupan. En vårdag i mars.

Lars F och jag har bestämt möte med våren och vårfåglarna idag. Prognosen från tidigare i veckan lovade ju regn och varmfront under natten som passerat. Så är det då lite överraskande med de två centimeter luftig och lätt nysnö som fallit. Men har man bestämt träff så har man och vi åker ut i landskapet för ta emot gästerna.

Disiga moln drar förbi när sydvinden ökar till frisk. Första stoppet gör vi vid Stora Lunds naturreservat vid Vättern. Isen ligger grå och flakig. Men några öppna råkar finns utanför bergknallen och vinden tar ett stadigt tag och skjuter vallar med turkosfärgade block framför sig till riktiga brötar. Det knastrar och klirrar. I en av de gråvattniga vakarna ganska långt ute ligger en flock simmande fåglar. Vi blir villrådiga. De liknar skäggdoppingar men tycker de är välan tidigt ute och hållet gör att vi måste hämta tubkikaren som ligger kvar i bilen för att känna oss säkra. Men vi har uppfattat det hela helt riktigt. Det första intrycket är oftast det rätta. Sjutton skäggdoppingar kajkar fram mot vinden i den krusiga vaken. De putsar sig och badar ideligen varvid hals och mage blänker vitt. Snart upptäcker vi ytterligare fjorton individer i en råk närmare oss. Där ser vi att merparten av dem fortfarande har kvar vinterdräkt. En av doppingarna fångar en rejält stor, gulaktig fisk, som den efter viss möda och med kraftig förtjockad hals som resultat till slut lyckas få ner.

Vi undrar om detta med skäggdoppingarna. Är det frågan om nyanlända fåglar eller är det fåglar som stannat kvar i sjön under vintern. Vättern är ju så stor och svåröverskådlig att kvardröjande fåglar knappast kan observeras mer än när isläget tränger ihop dem såsom nu och här. Ger vinterdräkten någon fingervisning? Jag ställer frågan här och nu och hoppas på svar från någon som vet eller anar.

Svar som tyder på att de fåglar vi såg faktiskt var övervintrare kommer redan samma eftermiddag:

" Hej Gebbe! Skäggdopping övervintrar varje år i södra Vättern. Särskilt väster om Visingsö ner mot Habo. Upp mot 150 ex kan ses på samma lokal. Det finns också fler ner mot Bankeryd och Jönköping, men då i ganska låga antal. Vättern var ju nära att frysa igen i år, men något öppet fanns det. Vänliga hälsningar Eric Öhman."

" Hej Gebbe och andra Vätternskådare.
Övervintrande skäggdopping tror jag är mer regel än undantag i södra Vättern. Under de senaste 15 - 20 åren har jag haft koll på övervintrande doppingar utanför Hökesåns mynning i Habo. Som mest har jag haft upp emot 200 ex där, troligen den största koncentrationen i hela Sydsverige. Den här vintern var max den 22 december 2002 med 85 ex. Vid min senaste koll den 1 mars, låg där 13 ex i en stor vak. Se i övrigt rapporter till Svalan.

Jag är inte helt säker men min teori är att det näringsrika vattnet från Hökesån gör att det finns bl a mkt harr och löjor utanför mynningen. Ofta ligger dock doppingarna långt ut och är svårräknade i gropig sjö. Kanske har doppingarna gjort stora förflyttningar i Vättern för att hitta nya fiskevatten, nu när stora ytor har varit täckta av is de senaste veckorna. Även Gebbe uppe vid Omberg får påhälsning."

"Hej!
Av nån anledning är Vättern fenomenal för skäggdopping, åtminstone för ickehäckare! Hela somrarna igenom ligger t ex vanligtvis bort mot 200 ex i Erstaviken ute i Vättern, på Visingsö. Dopping ses sen kring hela ön. I särklass vanligaste vinterfågel i hela Vättern är skäggdopping, skulle tippa på att det rör sig om flera tusen övervintrare om man skulle scanna av hela sjön! Man kan undra vad dom hittar för godis å dessutom vad dom tyckte om isläggningen... Du såg inga nyanlända tyvärr :-)

Mvh Bob Lind
Södra Vätterbygdens fågelklubb"

"Tjena Gebbe

Ja jag är ju lite sen att svara så du kanske redan fått svar på denna
fråga.

Ja de ligger utanför Jönköping (där jag bor) hela vintern. Lite längre ut
dock när isen låg som tjockast.

Peter Berglin"

En havsörn, troligen tvåårig kommer med vinden förbi oss rakt över doppingarna som alla stelnar med sträckta halsar och uppåtvända vita kinder. Den vevar majestätiskt vidare längs sjön upp mot Ombergs blådisiga branter. Det gäller att suga på upplevelsen och inte låta något sådant bli vardagsmat. Havsörn är ändå havsörn trots att chansen för observation finns nästan dagligdags då man tar en tur i bygden. Just när vi går tillbaka till bilen kommer en ensam skogsduva och cirklar över oss.

En flock på tio fåglar går lågt mot vinden över Driving-ranchen och greenerna. Ytterligare två stycken kommer bakefter och drillar så där ljuvligt vårligt. När vi står där och lyssnar hör vi ytterligare fler uppe i diset som börjar blåna av den framtonande himlen där ovan medan sparvhöken sitter på vakt uppe på ladugårdstaket.

Vi Alvastra lättar en ringduva från under bokarna. Ytterligare en vårling för bygden.

Väversunda vid Tåkern bjuder på ett tiotal nyanlända grågäss och en alltmer strålande sol. Över starrmarkerna ut mot vassen drar en flock björktrastar förbi. Fyra mindre fåglar följer med. De har lärkflykt men verkar vara för små. Vid Lövängsborg möter vi dem igen på isen vid strandkanten. Där hoppar trastarna runt och de fyra mindre fåglarna rinner fram, lågt och hukande.

Det är lappsparvar! Härligt! Vi studerar dem i tuben i en allt gynnsammare belysning. Tre av dem försvinner strax åter bort över maderna men den fjärde som är kvar skärskådar vi ordenligt. Det är en hane i vinterdräkt men brämen på fjädrarna börjar vårnötas och färgerna därunder anar vi. Det svarta bröstet och den rödbruna nacken. En mörkare öronfläck. Den gula näbben med svart spets lyser i solen. Det kraftiga ögonbrynsstrecket och tygelstrecket, liksom de dubbla vingbanden är ännu varmt ockragula men vingpanelen går i mörk tegelfärg. Ryggen är randad som hos en småsnäppa och benen är lågvinklade och svarta. Bröstet har teckning nästan som en höstlig blåhake, tycker Lars. Fågeln är alert och pigg. Den utför ibland flygjakter på alltför närkomna björktrastar, pickar ideligen i sig frön och vinterväckta småkryp, dricker och putsar sig.

Tiden rinner iväg och vi måste slita oss för hemfärd och ateljéarbete fastän sparven är kvar.

Vid Gottorp ser vi, förstås, en flock skogsduvor. Idag tio fåglar stor. En duvhök jagar förbi oss och en fjällvråk hänger i luften och ryttlar. Vi spanar förgäves efter tofsvipor.

Vi har alltså något att se fram emot nästa vecka också. Så är det bestämt!

På kvällsträff med IOGT och NTO:s Kamratstödsförening. Jag är inbjuden till fika för att berätta om naturen och speciellt mitt intresse för fåglar. Det visar sig bli en mycket trevlig afton.

Jag anar lite blått i den grå molnmassan över torget. Det faller ut lätt kornsnö. Det känns som att våren nu äntligen är på väg där borta från sydväst. På torsdag skall det enligt prognosen braka loss med regn och plusgrader. Fåglarna står på kö att återerövra landet. Jag längtar också.

Den 10 februari fångade ornitologen och ringmärkaren Peter S Ranke en gråsiska med en underlig ring utanför sin bostad vid Jeløya, Moss i Norge (länk). Det visade sig när ringen hade avlästs och kontrollerats att fågeln var märkt den 4 oktober i nordöstra Kina inte långt från den ryska gränsen. Den hade alltså flugit mer än 500 mil från märkplatsen. Det verkar som om just gråsiskor tycks vara de verkliga långflyttarna i öst-västlig led över Eurasien. 1985 kontrollerades nämligen en fågel av den arten i Kina, som var ringmärkt 574 dagar tidigare i Joensuu i Finland ( William Velmala).

Det är spännande att tänka sig att i mängden av alla gråsiskor som rastar även vid min matplats i Ödeshög kan det dölja sig fåglar av så främmande östligt ursprung som Kina. Åtminstone kan man tänka sig en stor andel av Sibiriska individer i flockarna i år.

Hela trädgården är full av sidensvansar på morgonen. Eftersom alla egna äpplen är slut får det bli köpefrukt från skålen på salsbordet. Jag stampar sönder tre stycken och sprider ut dem så att fler fåglar i den stora flocken skall få komma åt. Det dröjer bara någon minut så är de tillbaka och ätandet tar vid igen. Sidensvansarna är toleranta mot varandra och oftast kan flera samsas runt samma bit. Men ibland kärvar det till sig med gapande käftar och slagsmål. Jag hoppas då att den hungrigaste vinner. När sidensvansarna kommer i flock får till och med björktrasten ge sig till tåls en stund.

Bland gråsiskorna idag finns en brunfärgad variant tillhörande den sydliga rasen cabaret (brunsiska), vars övergump är ockrafärgad.

Nu är det mörkt. Klockan är halv sju och jag har just kommit tillbaka till ateljén efter en liten runda ner till Stugan, där jag vattnat mina krukväxter och efter tur med lite skissarbete i skogen uppe på Omberg. Jag satt i bilen och tecknade ända tills klockan var sex, då det ännu var tillräckligt ljust för detta. Rådjuren vandrade i sluttningen och skärskådade mig nyfiket och oroligt. Längre ner i backen under bokarna var snötäcket uppsparkat i bruna fåror där väntade ollonen och jag satt i vägen.