Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

april år 2003

omvänt kronologisk

30 april

Valborgsmässoafton.

De är morgon och sol och en frisk vind från sydväst. Det har kommit mycket regn de senaste dygnen. Regnmätare har jag ingen men jag skulle tippa på minst 30 mm de senaste tre dagarna. Det var behövligt. Nu kommer det att växa så det knakar. 

Igår var jag trots intensiv blöta nere vid Stugan och målade under altantaket hela dagen. Jag hade dragit fram ett elektriskt värmeelement för att hålla snuvan i schack. Jag hade sällskap under tak av två blåmesar som passade på att titta in så fort de trodde jag var borta.  De sökte skydd för regnet och markerade flera gånger min pågående tavla på staffliet med nytryckta visitkort. En skogsmus kom kilande mellan mina fötter en gång och utanför var det full fart på trastsång, nötväckevisslingar och starbrus. 

En ung havsörn landade på den vårsådda åkern utanför och ett stort sällskap ljungpipare drog över himlen. Härliga spelläten dalade ner till mig och det slog mig då att det var mycket av dubbeltrast i ljudet; samma surrande vemodskänsla. Högt bland molnen svingade sig den bruna kärrhöken i bergochdalbanesvängar ackompanjerat med jamande läten. Och rördromarna bölade förstås ute över vasslandet.

Har jag glömt något? Jo, överallt stora flockar med ängspiplärkor. Inne var det skönt att tända upp kamin och vedspis.

28 april

Dagen efter dagsregn. Friskt och skönt om än lite kylslaget. Björktrastarna trivs.

Här öppnar nu byggmästare Per in till den nya avdelningen i ateljén.

Eftersom det är väggupptagning mellan gammal och ny avdelning i min ateljé idag, flyr jag fältet ner till Stugan en liten stund på eftermiddagen. Direkt där möter mig årets första lövsångare. Jag hör fortfarande ljuvligheten i mitt öra. Nu är våren mogen och börjar redan grönska mot sommar. Häggarna är gröna med blomklasar som snart är vita. Björkarna har precis slagit ut och hängena är allergistora. Alen har musöron - alltså dags för abborrmetepremiär och sälgarna har snart blommat över.

På vägen hem över Dags mosse kommer fyra ljungpipare klippande tätt över marken. Vilken vacker syn. De är nästan guldglänsande på ryggen och kolsvarta under.

27 april

Våren i skuggan.

Äntligen ett rejält och kallt vårregn tänker jag med tigerhjärtat, som svider av ständig längtan efter sol, värme och nya tecken. Men jag vet ju att utan denna livgivande väta är allt utsiktslöst. Därför vänder jag trotsigt mitt ansikte uppåt mot den isiga vinden när jag går iväg.

Björktrastarna sjunger hoppfullt från gråhimlen då de landar på prästgårdens stora gräsmatta för att ta för sig av maskarna som letat sig upp under natten. Ovanför dem sväller kastanjens knoppar i protest över alla svenska lagomnormer medan en sky av scillablommor har fört ner den riktiga vårhimlen till marknivå.

Jag kommer plötsligt att tänka på gårdagens beting. Men nu bekymrar det mig föga ändå, att de nyputsade fönstren blir randiga redan första dagen. Överraskningar hör våren till.

Runt odlingsrösena vid byns utkant liksom i alla diken är fjolårsgräset bortbränt. Nya EU-bestämmelser gynnar städivern. Om några dagar ser det rent och snyggt ut med det frodigt gröna gräset som spirar över svartnad jord. Men jag tänker på alla humledrottningar, åkersorkar, nyckelpigor och annat smått liv som också brinner upp. Inte är väl detta önskvärt. I skydd av det gamla och torra borde det nya få lugn och ro att växa och utvecklas. Varför har vi inte tid att vänta in vårens eget tempo.

Det är nämligen i skuggan våren har sin styrka. Här samlar den kraft och anledning att gå vidare; bland gulnad grästorv, under snö, vid gråväder och i frostnupna bakslag. Då tyglas den så att vi får tid att följa med i svängarna.

Våren, från sitt första tecken den där januaridagen då ljuset vänt åter och talgoxen filar sin nya vårmelodi och vidare genom lärksång, fjärilsflykt, flugsurr, hasselrök, blåsippsskogar, björkgrönska och försommarhagar, är interfolierad av nyckfullhet, bakslag och retursträck.

Man räknar otåligt oftast de soliga och varma dagarna och i TV:s timliga väderrapporter undras omedelbart: "Vart tog våren vägen?" vid första lilla temperaturfall.

Men jag önskar mer än så. Jag känner att våren samlar kraft i skuggan. Där lever den lika stark som tidigare men den kräver mer av mig; spetsigare sinnen och ett djupare medvetande. Därför anstränger jag mig att följa med och njuta av alla ögonblicken. Detta är alldeles för värdefullt att missa. Jag har blott ett begränsat antal vårar till förfogande.

Vid ateljétrappan blixtrar ett gäng försenade tussilagoblommor. Långskaftade och lealösa svänger de ikapp med den byiga vinden. Etableringen skedde för tre år sedan. Första året endast som ett ynka blad grott ur ett lyckosamt vindburet om än lite vilsekommet frö men redan i fjol fanns två blommor på plats. I år har plantan fyllt hela sprickan mellan asfalt och betong med en lång rad lysande solar. De står i skuggan, på norra sidan av huset och de nås aldrig ens av en glimt direkt solljus trots att stjälkarna vuxit till nästan tre decimeters höjd i en desperat ansträngning. Överlevnad och växtkraft tyder ju ändå på att det verkar vara ett acceptabelt livsrum här i den ständiga skuggan för denna annars så solälskande vårblomma.

Här vid trappan till min ateljé dröjer alltså våren en smula.

Jag får ytterligare en möjlighet i år att njuta av tidig vår ännu så sent som i månadsskiftet april och maj.

Det är i skymundan, i skuggan, som våren samlar kraft alla de dagar då förhoppningar sätts på prov och besvikelsen kan kännas nära och jag kommer nog aldrig att medge att detta kan vara en konstruktion; en tröstande tanke för en ambivalent själ, som kastas mellan längtan efter blivandet och varat.

23 april

Jag har varit ute i blåsippsbackarna några ljuvliga försommardagar nu och lagt upp för lite nya oljemålningar. Det är naturligtvis ett privilegium att få sitta så i den bruna lövmattan och supa in alla vårens dofter och ljud. Vid Kråkeryd hade jag smugit in vid kanten under hänget strax nedanför parkeringsplatsen. Det lyste alldeles blått från alla sipporna. Jag behövde inte känna mig ensam heller. Hela tiden kom nya turister förbi och fast jag satt väl dold, hittade de mig där i snärjet. Några kom fram och ville se.

Senare på kvällen samma dag åkte jag ner mot skogen där jag satte mig i en doftande skvattram och blåbärsmosse. Det var nästan helt tyst. Några trastar bara och ett par talgoxar som kom fram och kikade på mig.

Idag sitter jag så inne igen och försöker avrunda alla nödvändiga beting. Vätternskylten är snart färdig och leverans för ny uppsättning kort är gjord. På väg till tryckeriet konstaterade jag att maskrosorna blommar för fullt vid husväggen.

18 april

Långsamt  kommer jag igång igen. Jag har varit värd för en influensavirus i kroppen en dryg vecka nu. När man ligger där med hög feber, frossa och värk i kroppen försvinner normala prioriteringar in i dimman. Men nu reser man sig så sakta igen fast jag har tappat tempo och ork. Kroppen behöver nog den paus som en liten sjukdom erbjuder ibland; så tolkar jag det hela. Det gäller att utnyttja läget till att vila.

Egentligen har jag nog inte missat så mycket heller. Snön har smält bort förstås och sädesärlan har äntligen kommit. Idag såg jag de första stenskvättorna på odlingsrösen ner mot trakten av Adelöv och från Tåkern rapporterade Lars F den första sjungande gransångaren.

Alla mina tjejer kommer hem till påsk och ateljén, den nya, blir allt färdigare.

10 april

Jäkla vinter!

Måste det vara så här varje vår. Jag blir nästan tokig. Alltså en decimeter tung och blöt nysnö täcker allt i trädgården. Det första att göra är att lägga ut äpplen till koltrastarna Fröautomaten fram igen fylld med solrosfrö och havre. Bofinkar och starar drar runt i flockar. Björktrastarna krigar igen under äppelträdens möjligen dolda, ruttnande skatter.

Dessutom har jag fått en rejäl snuva. Kroppen värker, händerna är iskalla och jag fryser fastän pannan hettar. Jag har ändå vadat fram till ateljén för lite plock och småarbete. Någon blomakvarell till den nya Vätterplanchen skall jag nog kunna orka med. 

Jag tittar ut mot eländet. Roligare än så här är det inte...

9 april

Klockan är fyra på eftermiddagen. Vid middagstid kom de första snöflingorna. Nu vräker det ner. Stort och tätt. Snövinden kommer från öster som sig bör och den bärs av ett lågtryck som ligger vid Baltikum. Ovädret har tankat över Östersjön och släpper nu sin last över Ödeshögsbygden. Imorgon kan det vara snövitt landskap igen. 

Jag såg en flock starar kura i ett äppelträd i morse. Inte ens stararna sjöng längre. Det är kärvt i april. Nästan alltid. Den gamla trösten att "aprilsnö ger fåragö" är nog bara en tröst. En klen sådan. Missmodet ligger nära till hands.

Jag har fått en ny tomtart vid Stugan. En jorduggla. Men jag har inte sett den själv. Lars G är observatören. Men den drog över min tomt, så det så!

7 april

Kylan har kopplat ett hårt grepp om bygden. Det är frysgrader varje natt och dagtid kämpar sig temperaturen med solens hjälp knappt över nollstrecket. När det sen samtidigt blåser frisk nordlig vind och siktigheten är milsvid i den arktiska luften känns det just nu inte som någon vidare vår. Och ändå.

Jag fick en bok av min vän Lars F. häromdagen. "Somrarnas ansikten" av Sven Barthel med illustrationer av Roland Svensson. Jag latade mig på sängen sen eftermiddag igår, suckade över våren men njöt samtidigt av en god berättare. Det handlade om "Daphne", tibast och författaren berättade om sitt ungdomliga möte med denna växt på en urkalkig ö i Stockholms skärgård. Det blev precis vad jag behövde.; alldeles tillräcklig motivation för att lägga boken åt sidan, hämta mina målargrejer och åka upp till Omberg, ty jag insåg plötsligt att våren faktiskt inte stod stilla. Det händer här och nu och det gäller att hänga med i svängarna.

Vid Storpissan parkerade jag. Alldeles där, vid informationsskylten, växer en av Ombergs mäktigaste tibastbuskar. Mäktig i detta fall betyder en höjd av ca 150 cm. Blomningen var i full gång. Ur de små purpurröda kalkbladen doftade det som från innanmätet i en parfymbutik. Jag kunde sitta i lä av bilen och mina fingrar stelnade bara en aning. Där nedanför på grusvägen rullade bilarna från turister förbi i en jämn ström. Alla sökte en bit lä i sol.  Det finns en historia om tibasten på Omberg. Jag vet inte om den är sann eller en modern skröna. Kanske berättas den från andra ställen i landet. Så här är den.

En turist som besökte berget såg de vackra vårbuskarna och önskade ta med sig en blommande kvist hem till vasen. Han försökte bryta en gren men den var seg och han lyckades först få med den genom att bita av den. Strax därpå blev han sjuk, ganska allvarligt och var tvungen att söka läkare. Denne frågade honom om han hade ätit något olämpligt. 

- Jag har bara bitit av en kvist av de där vackert lilablommande buskarna på Omberg, svarade mannen.

- Jaha ja, sa läkaren och förklarade sambandet. Tibasten är giftig.

Mannen lär ha klarat sig utan men.

Tibasten jag målade

Medan jag satt där, tickade stenknäckarna i lövträdskronorna, mindre korsnäbbar och grönsiskor for runt bland grantopparna och bofinkar och bergfinkar tränade revirsång. Våren var som sagt i full gång.

6 april

Vinden fortsätter att skaka om landskapet. Det blåser nordligt arktiska vindar och snöbyarna vandrar som blågråa draperier över slätten. Så har det varit nu i tre dagar. Och regnet som kom dessförinnan förmådde knappt väta jorden. Ännu ingen sädesärla och det är nyis på dammen varje morgon.

4 april

I ateljén igår eftermiddag var det full fart på skapandet. Åtta kvinnor från kommunens olika vårdinrättningar kom på fortbildning i projektet "Kultur i Vården". Vi målade, klistrade och trivdes under tre timmar.

2 april

Äntligen vårregn. Det doftar gott. 

Igår kväll när jag gick ut med komposthinken var jag nära att snubbla på igelkotten. Den sniffade sig fram på gräsmattan i ljuset från arbetsrummet. Årets första och nog den tidigaste jag mött.

1 april

Igår hade jag besök av Skänninge fotoklubb här i min ateljé. De var drygt tio personer som intresserade hörde mina små bidrag till filosofi och verklighet. Vi gjorde också tillsammans en liten akvarell.

Delar av Skänninge fotoklubb

En typisk aprildag. På morgonen ligger penséerna klistrade mot jorden i krukorna. Det är ändå förunderligt hur de kan komma igen efter en frostnatt på fem grader, ty efter några timmar bara lyfter de sina blommor igen.

På kyrkbacken lyser dvärgvårlökens täta matta i smaragd. Det är nu som gäller och blommorna är på gång. Det är bråttom. Det tunna jordlagret har snart mist all sin fukt och backen blir åter  förtorkad. Denna vår är en riktig torrvår.

Dvärgvårlökens smargadmatta

Gebbe Björkman