dagbok2003-05

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Mulen morgon men efterhand klarnar det upp samtidigt som sydvästen ökar till frisk. Det är inte lika varmt som igår men ganska behagligt måleriväder.

Plötsligt ljuder ett skrik av skräck. Jag lyssnar med hjärtat och penseln i luften. Stararna runt omkring drar upp i luften och skränar. De dyker i flängande attacker ner mot vattenhålet i betet. Något fruktansvärt har hänt i deras värld. Deras värld är även min och jag greppar kikaren som hänger på en spik på väggen; alltid färdig till snabbt bruk, tränger mig igenom taggtråden och stegar försiktigt ut mot platsen för dådet. Jag ser hur det fladdrar i gräset och sen ser jag sparvhökhanens rostfärgade kind och det gula ögat. Han lyfter vingarna och förändrar position. Han har en stare i klorna. Den skriker våldsamt med öppen näbb och försöker försvara sig med skräckslagna hugg. Höken lutar sig bakåt, på stjärten, som får stöd mot marken. Han avvaktar, låter de sylvassa klorna göra sitt, tränga in i lungor och blodkärl i den bultande fågelkroppen. Staren mattas, livet rinner ut och efter en halv minut är den död. Höken nyper med näbben om starens hals och ruskar till några gånger. Kroppen är slapp. Sen tar han sats och lyfter. Det går tungt. Det är på gränsen. Han studsar fram mellan grässtråna tätt över backen och landar efter tjugofem meter. Vilar tio sekunder och lyfter igen. Nu går det lite bättre. Han lyckas ta höjd och försvinner bort över vide och vass. Vilken supersparvhök.

Just nu tar höken av kapitalet. Så säger man på jägarspråk. Det är inte mer än några dagar kvar innan starungarna lämnar boet. Det kan lätt gå så att den här starens ungar kommer att dö. Då blir det mindre av lättfångat byte senare för vuxna hökar och deras hungriga ungar. Men livet måste ju levas medan det pågår.

Någon gång på eftermiddagen noterar jag att maskrosorna kopplar av; släpper greppet om solens vandring, vrider över mot öster och sluter sig. De gör sig redo för natten och nästa soluppgång. Kan de tänka, kan det kallas instinkt eller är det hela bara automatiska reflexer. Jag vill tro att de begriper. Utan det kan väl knappast livet ha ett värde. Maskrosen - solblomman - lever och har levt länge, ända sedan Gondwanaland. Den torde veta mer än vi.

En helt underbar sommardag med fuktig luft och tjugofem grader varmt. Som jag har längtat. Naturligtvis kom rosenfinken, som en av de sista, ända från Indien, tillbaka till Stugan. Han sjöng sparsamt på morgonen. Igår kväll när jag var kvar vid Stugan in till det att mörkret föll, hörde jag också årets första vaktel spela ute över åkrarnas stillhet. Det var alldeles efter regnet. Och myggorna kom också till skott.

Idag när jag hämtade material till ateljén på Ödeshög Byggmaterial såg jag en svart rödstjärt. Det var en vacker hane som lämnade nischen under takhänget, kanske kom den inifrån, jag vet inte säkert. Den satte sig i en björk utanför tomten och när jag gick dit flög den vidare mot industribyggnaderna i närheten. En svart rödstjärt vid denna årstid kan mycket väl tyda på häckning. Jag får kolla upp senare. Det är väl nu ungefär femton år sedan som svart rödstjärt förekom och häckade i Ödeshög och då var det också i denna del av samhället.

För övrigt kan jag konstatera att det nu är maskrossommar. Överallt på vallar och längs vägkanterna dominerar de vackra gula blomstren, som jag gärna skulle vilja döpa om till solblommor. Idag när det regnar är de helt hopslagna. Men imorgon, vid sol, är det åter utslagna.

Härmsångare sjunger nu för fullt vid Stugan och i starholkarna hörs ungarnas brus. Om bara någon vecka flyger de ut. De första hundlokorna har börjat blomma och så även den första höstrapsen. Nu är det sommar om än inte klimatiskt just idag.

Jag stannar till i ateljén en stund nu på morgonen för att ordna lite och skriva dagbok. I ett buskage utanför, vid kyrkan, sjunger en passerande trädgårdssångare. Kajorna kacklar och turkduvorna spelar.

Igår vid Stugan kom sparvhökhanen på sin dagliga ronda. Ibland passerar han mig så nära att jag med en snabb armrörelse hypotetiskt skulle kunna fånga honom. I betet, där Arne just släppt ut sina kesande kor och kalvar, finns några vattenhål, där slog sparvhöken till. Jag tog min kikare och smög närmare. När jag var tio meter bort, lyfte han från hålan med en steglits i sina klor. Allt tycktes mig dödligt vackert. Jag såg in i hökens nöjda gula öga i den rostiga kinden. Mer mat till ungarna i boet därborta men mindre med mat till ungarna hos steglitsorna. Sparvhöken bryr sig inte om extravagans och vacker flärd. Han tar vad som bjuds. Liv och död i parallella spår som korsar sig här och där.

När jag på hemvägen passerade ån vid Gottorp såg jag att kniphonan där hade fått ut sina ungar. Hon simmade in under knäckepilens häng men sin vitkindade skara. Där i skuggan låg hon och skrockade tills jag var borta igen.

Dagarna går fort när man har för mycket att göra. Och så är det just nu. Det är pintjockt med arbete för mig att hinna med tills Kristi Himmelsfärdshelgen. Jag har tio dagar kvar sen skall allt vara klart för två utställningar; den på Elmia Jakt och Viltmässa och min egen i ateljén till konstrundan. Alltså oljorna färdiga och ramade, akvarellerna och litografierna likaså. Sen övrigt vad gäller kort, brevpapper och liknande. Inte för att jag beklagar mig. Jag kunde ju enkelt strunta i allt men då finge jag istället grova ekonomiska problem förmodar jag. Sen är det här med ateljérenoveringen som fortfarande inte är färdig. Även skall vara tiptop till vernissagen. Hur hinna med allt!?

Det blir knappast någon tid över för att skriva dagbok till exempel, eller sköta övriga åtaganden. Trädgårdslandet ligger ovänt och växthuset är tomt. Sättpotatisen, den tidiga, ligger fortfarande i förrådet. Så är det överallt just nu.

Men nu stjäl jag mig till en liten stund klockan halv tio på kvällen, att pränta ner det viktigaste av det senaste som hänt.

Tornseglarna är här förstås, Stararna har ungar i holken. De första trollsländorna är flygga och lärkfalken kom i eftermiddag ända fram till Stugan för att fånga dem. Nere vid Lövängsborg spelar upp till fyra dubbelbeckasiner varje kväll. Igår observerades en rostgumpsvala vid Furåsa vid östra stranden av Tåkern. Två ängshökar är skådade. Jag har missat allt.

Den 11 deltog jag i invigningen av det handikappanpassade Glänåstornet. Det har jag ju skrivit om här nedan men med detta var det inte nog. Den 15 deltog jag i Sveaskogs invigning av Ekoparken Omberg. Massor av skogsfolk och höjdare på plats. Även jag var inbjuden. Spännande detta som händer med Omberg just nu men det får jag skriva mer om snart när jag får mera tid.

I Ekoparken Omberg, Sveaskogs nya satsning. Här med bl a Ombergsguiderna Olle och Hanna (centralt) under inledande exkursion i ett blivande ädellövormråde.

Och sen! Invigning av Informationstavlor med skyltarna jag målat ute i Östgötaskärgården. Det var vid Tyrislöt i S:t Annas övärld det hände den 16.

Jag börjar förstå hur vår landshövding känner det. Trevligt i och för sig men det kan bli för mycket av det goda.

Två hela dagar vid Stugan tillsammans med oljemåleriet i underbar försommartid. Det kan knappast bli bättre och i natt kom törnsångaren. Han sjöng som tokig hela eftermiddagen efter att antagligen först ha ätit upp sig något på morgonkvisten. Med törnsångarens sång kommer sommaren.

Ett annat tidigt sommar tecken är att den första tornseglaren sågs idag vid Glänås vid Tåkern, där det var Fågelskåderiets dag med hundratals extra besökare och tal av flera dignitärer som Landshövding och Familjeminister. Det var invigning av anläggningens stora satsning på handikappsanpassning nämligen. Sen bjöds det på kaffe och hamburgare. Jag var där en kort stund och samtalade bland annat med Svenerik F., som är nästan att betrakta som pappa till hela verksamheten vid Tåkern. Det var han tillsammans med två kollegor som startade upp Fältbiologerna i Mjölby 1958, vilket sen så småningom resulterade i byggandet av fågeltorn och alltihop. Det har varit en lång väg till vad som är idag: och en helt annan tid. I allt!

Idag på morgonen sjöng ärtsångaren i cotoneasterhäckern. Som varje vår. Och igår hoppade en vacker rödstjärtshona runt i trädgårdslanden med vibrerande stjärt.

Vid Kvarnstugan tog Lars G emot ett gäng tjejer från Djurvårdarlinjen på Naturbruksgymnasiet i Himmelstalund i Norrköping. De fick vara med om ringmärkning av både årets första törnskata och skäggmesar. Jag undrar om de förstod hur lyckosamma de var. Och detta trots rejäl sydvästblåst så att näten stod som strutar. Jag passade på att fotografera törnskatehanen och skäggmeshanen men det var svårt i blåsten.

Lars G och törnskatan

Gänget från Himmelstalund

Törnskatehanen

En svårfångad skäggmeshane

Nu har jag just spikat upp tre nya holkar i trädgården. Det var dags för en förnyelse.

Tråkigt är att notera att jag redan har sett tre trafikdödade igelkottar inne i Ödeshögs samhälle. Jag undrar verkligen om det måste vara nödvändigt. Jag kan inte låta bli att bli ilsk över en del människors bristande uppmärksamhet under bilkörningen. Med den här takten har igelkotten naturligtvis uppenbara svårigheter att hålla stammen vid liv.

En kall sydväst drog runt knuten idag när jag målade. Jag fick söka mig längst in i hörnet för att få skydd med mitt oljemåleri. Grågässen gick på vallen hundrafemtiometer bort med sina gula ungar. De kommer närmare för varje dag. De börjar vänja sig nu. Likadant med korpen som gör en visit och pratar. Jag svarar förstås och vi har alltid en intressant och givande diskussion om världsproblem och strunt.

Stugan är okej igen efter gårdagens debackel men jag blev av med en presentkaraff från en dotter; en så kallad "Jäkel" fylld med Jägermeister. Det verkar vara allt. Karaffen skulle jag gärna vilja ha tillbaka. Innehållet kan kvitta.

Mitt på förmiddagen började årets första näktergal att sjunga vid Stugan. Vilken känsla. Sen tittade konstnärsvännen Morgan från Väderstad in när han åkte förbi. Han fick en kopp kaffe och vi satte oss i trädgårdsmöblerna och kikade ut över grandungen femhundra meter bort över gärdet, där två alldeles nyanlända lärkfalkar spelflög som bumeranger i den friska vinden runt grantopparna.

Dagarna tar ut annorlunda svängar ibland och blir inte alls som de var planerade i tanken. Således kom jag ut till Stugan vid elvatiden idag efter ett "sista" besök hos tandläkaren. Tanken var att fortsätta målandet - tiden för diverse utställningar närmar sig reptilsnabbt - och vad finner jag då, jo ett inbrott!

Under natten antagligen har någon eller fler slagit in ett fönster från altanvägen och gått in och undersökt utbudet. Det verkar inte som om något av intresse funnits att stjäla dessbättre men istället har då några ytterligare fönster pangats. Jag kontaktar polis och glasmästare och sen tar städning vid. Hela huset fullt av glas, alla mattor ut och sen sopning, dammsugning och våttork.

Men jag är ändå glad mitt i eländet. Busarna har inte förstört mina färdiga målningar och påbörjade alster. Tack för det! Och så blev som sagt huset städat. Det hade jag inte tagit mig tid till annars just nu.

Klockan är nu närmre fem på eftermiddagen och jag skall åka ner igen med mina nylagade fönster. Kanske orkar jag måla några drag också innan det blir mörkt. Denna dag blev en annan dag än tänkt.

Varannandagsvädret fortsätter. Idag är det regn som gäller igen. På vägen ut till Stugan stöter jag ihop med Lars F vid Frösäng. Vi stannar till vid parkeringsplatsen längs vägkanten och genast när jag kliver ur hör jag trädlärkan sjunga intensivt och nära. Vi spanar runt om i skyn bägge två men finner den först när vi sänker blickarna ner till trädtoppshöjd.

Så sitter den. Lugnt och stilla och med tillbakalutad, rundad kroppsform gläder den oss i nästan fem minuter med sin pärlande sång innan den ger sig iväg bort över betena.

Ny lyser solen igen och det är dags att summera den senaste veckans rotblöta. Det blev ungefär 100 millimeter och nu brusar det i alla vattendrag igen. Disan som rinner ner till Tåkern från skogarna i Holaveden går bräddfull i sitt lopp. Den äter sig in i meandersvängarna och tuvor av gräs och hela buskar följer med den strida strömmen. Nere vid Ramstadbron vid Tåkern rinner den över kanten och ut över maden som äntligen speglar himlen. Några tofsvipebon kanske har sköljts bort men i naturen gör sånt faktiskt mindre skada än nytta genom att den kommande kläckningen blir mer utdragen och asynkron, vilket gör chansen större att några ungar kommer att klara sig.

De första kullarna av grågäss vankar runt i betena. Här är det däremot tämligen synkroniserat. Nästan alla verkar kläckas inom någon vecka. Räknar man bakåt hamnar starten på äggläggningen i år ungefär vid mitten av mars.

Buskskvättorna sjunger, stenskvättor sedan flera veckor tillbaka, de första rörsångarna har också anlänt och äntligen har jag hört årets första svartvita flugsnappare.

Vid stigen till mitt dass vid Stugan blommar vårnunneörten och jag har plockat årets första nässlor. Bofinkparet bygger bo i den gamla glasbjörken runt knuten och nötväckan murar till hålet i en av starholkarna.

I går såg Lars G och Anki tre vildsvin på vägen alldeles utanför Stugan. De väckte allmän uppståndelse och skratt bland de turister som också passerade. Jag missade dem med högst fem minuter. Varför blir det aldrig min tur. Jag som brottas med oljemålningar av vildsvin till Elmiamässan just nu. Jag får fortsätta att basera min inspiration på skisserna i hägnet vid Öster Malma.

Sedvanligt valborgsfirande igår kväll. Tillsammans med goda vänner tillbringade vi kvällen vid Bankeryds hembygdsgård nordväst om Jönköping på gränsen till landskapet Västergötland. Tal eld, vårsång och majbrasa samt säkert tusen personer var på plats. Regnet hängde i luften men det blev ändå än skön kväll.

Idag på förmiddagen blev det en utflykt till Domnåns mynning vid Vättern. Här ligger ett naturreservat som heter just Domneåns naturreservat, som består av en djupt nedskuren ravin i den tallbevuxna momarken runt omkring. Vid åns utlopp i sjön ligger en ganska stor hamn för fritidsbåtar kallad Domsand. Namnet "Domn/Dom" är tydligen en annan upplaga av "Dum" såsom i Dumme mosse, där ån har sin upprinna. Vattnet är mycket humusfärgat i brunt och i ravinen finns en kärr och mossflora med flera intressanta arter.

Det som överraskade oss mest var att över båthamnen i lä för västvinden seglade ett tjugotal svalor runt i insektsfångst. Alla tre arterna var faktiskt representerade: backsvala, hussvala och ladusvala. Sommaren redan här?

I ravinens grönska började lövsångarna dominera och vi hörde även årets första grönsångare singla slant.