dagbok2003-09

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Hög himmel och frost på morgonen. Grannen skrapar bilrutorna och jag måste använda mina uddlösa fingervantar där jag står ute och målar.

Redan när jag anlände till Stugan noterade jag att skäggmesarnas högflykt var igång i den kav lugna luften. Några smärre flockar gör nu tveksamma försök att gå ut över åkrarna i söder på hög höjd från vasslanden men vänder sen åter. Över mig sträcker däremot tranorna målmedvetet iväg och under natten har mängder av gäss anlänt till Kälkestads mossjordar. Där går nu ett knappt tusental.

Nu kommer en forsärla på sträck över mig, några vråkar och ganska många "gnäbbande" bergfinkar och ett gäng steglitsor likaså. Nötväckan landar på plasttaket. Där spritter den omkring alldeles helvild av ilska. Jag står nedanför, utom räckhåll och retar den med högljudda "tuit - tuit". Åtta stjärtmesar passerar och korparna ropar och seglar.

Det ligger flera nya högar av spillning på gräsmattan. Jag tror det är räven som dansat runt i natt; den jag såg som valp i somras. Orädd och nyfiken smög den då alldeles intill mig där jag stod på altanen. Nu är den stor och nödvändigt skygg och får klara sig själv bäst den kan.

Sommaren visar sig för mig i form av ett avkrängt snokskinn i rabatten under kaprifolsnärjet vid knuten. Jag är där och river upp meterhöga nässlor. Sen får jag lida för det resten av dagen. Fingertopparna sticker och dunkar.

Efter gårdagens häftiga blåsväder är det idag helt lugnt på morgonen. Solen strålar och värmen kommer tidigt. Längs vägen nere vid Dags mosse har en rutten gammelask rasat i stormen över ett lika ruttet husruckel. Taket är helt intryckt och tegelpannorna ligger kringströdda. Praktiskt åskådningsexempel på resolut entropi!

Jag sätter mig en stund vid kaffebordet på gräsmattan. Tar en liten paus från måleriet. Tranorna kommer i böljande band och plogar över blåhimlen. På hög höjd. Lojt vevande eller seglande i den nordliga medvinden, som antagligen drar sakta där uppe. När de kommer ut över markerna söder om sjön alldeles över Stugan börjar de ropa och cirkla för att skaffa ny termikhöjd. Samtidigt svarar mina "egna" tranor på backen. Det är en ljudlig konsert. Jag räknar in cirka 200 tranor på sydsträck under timmen mellan halv elva och halv tolv.

Strax därpå kommer fyra ormvråkar seglande tillsammans med en pilgrimsfalk. Falken hänger med några minuter men svänger sen av mot Omberg. Istället kommer en bivråk inglidande från sidan och därefter försvinner sällskapet i diset över Heda backar. Därute ryttlar tornfalken som tidigare och ett litet gäng tofsvipor och ett tjugotal ljungpipare blixtrar i ljuset.

Jag får besök av några skator. De visslar och knastrar då de går på jakt i buskagen. Nötväckan ropar hela dagen och en gärdsmyg sjunger för fullt. En ekorre prasslar under storasparna och kilar sen kvickt förbi mig på altanen. En åkersork vågar också sprången över gräsytan och försvinner in i den nu liggande halvvissna kirskålen. Några stjärtmesar kommer förbi, "tre-sisar" och drar över gläntan där bofinkarna flyger fram och åter tillsammans med mesar och säsongens första bergfinkar. Korparna ropar som alltid och några ladusvalor jagar förbi. Ett par trollsländor prasslar fortfarande över mitt huvud och lärkorna, som sträcker lika mycket åt norr som mot söder låter våryra i locket.

Mellan penselvarven låter jag kikaren fara runt i spaning efter fler upplevelser. Vilket liv!

Höstsommar! Igår kväll vid niotiden var det fortfarande 17 grader varmt. Det börjar bli torrt igen och ännu är det mesta grönt.

Häromdagen såg jag den första blåa kärrhöken, en vackert ljus hane, som kom tvärs över riksvägen på norra sidan av Tåkern och hade tur när den väjde över bilen framför oss varefter den oförtrutet vevade vidare ner mot sjöns jaktgoda sjömarker.

När jag målade vid Stugans altan i förrgår kom en aspvedbock flygande. Jag följde den genom luften och fokuserade på aspkvisten där den landade. Sen hämtade jag min kamera och dokumenterade den. Överallt är asprötterna, som ligger som boaormar längs stigen till dasset, perforerade och urgröpade av skalbaggens larvgångar och varje år ser jag säkert ett tiotal exemplar av denna mycket vackra insekt.

I helgen har jag arbetat i trädgården i Ödeshög. Högt uppe i skyn har tranplogarna stävat mot söder. Strax under dem har björktrastarna dragit fram i spridda skurar och ett stort sällskap av resande blåmesar passerade förbi i trädgårdshöjd medan en ärtsångare smackade i kornellbusken där jag också noterade en vibrerande rödstjärt. Ännu dessa dagar har någon enstaka sädesärla dröjt sig kvar i värmen. Men den är på gång; den vackra och spännande mitthösten.

Sydvästen ligger på hårt mot Stugan. Den kommer från Ombergs sydspets och drar med sig ett dammoln från traktorerna som brummar under skörd av morötter på mossen. Den viner runt stugknuten och det skapas ett baksug på altanen där jag står och målar mina oljor så att jag måste förankra mina arbeten ordentligt på staffliet. Trots den bitande blåsten fryser jag inte. Det är ännu varmt i luften. Tranorna och gässen går tvärs mot vinden över himlen. De vinglar och parerar. Ute över gärdet ryttlar två unga tornfalkar, spanar med klara ögon, dyker i stubben och fortsätter sen att jaga varandra. Ljuset kommer över Heda medeltidskyrka där borta på krönet i blådiset. Perfekt!

Utanför ateljén är gatan uppgrävd idag. Det är arbete med fjärrvärmeledningar som utföres. Nere i isoleringslagret av glasfiber gräver man rakt in i ett råttbo. En unge överlever och den läggs undan av de känslosamma gubbarna tills vidare. Det hände igår.

Nu har jag den i flisjackans bröstficka. Den kravlar rakt över mitt hjärta. Jag ger den grädde utblandad med vatten genom en pipett. Den är pigg och nyfiken men mest sömnig; säkert inte mer än två veckor gammal om ens det. Ögonen börjar öppna sig och den är trubbnosig och otroligt söt. Jag skall göra vad jag kan för att klara den

En dag av chock, sorg, ilska och tomhet. Jag befinner mig inne på Länsstyrelsen hela dagen under försök med avslutande arbete på den stora Vätterskylten tillsammans med Lars G vid den megabytestinna länsdatorn. Det är vid ankomsten dit som meddelandet kommer om utrikesminister Anna Lindhs död. Hela den byråkratiska kolossen går in i en smärre chock. Allt arbete går därefter längs nya vägar och i slow motion.

Klockan tolv dånar domkyrkans klockor och alla samlas, biskopen, landshövdingeparet, kommunalråd och länsråd och många andra. En kondoleansbok läggs fram. Landshövding Björn Eriksson håller ett personligt och till tårar rört tal. Springbrunnen porlar. Allt är stilla och värdigt.

Så har sommaren kommit tillbaka i sent skede. Nu är det nästan 22 grader varmt i skuggan och himlen blånar från öster, där högtrycket byggs upp. Det har blivit dags för bad i Vättern igen. Visserligen är det lite svalt, kanske 17 grader men fullt njutbart. Jag gillar detta med sena bad; friskheten, ensamheten, storheten och vattnets enorma klarhet.

Jag arbetar just med slutfasen av den stora nya Vätternskylt som skall upp vid besökplatserna. Härvid har jag fått anstränga mej att finna grundmaterial till fiskar och smådjur som finns i detta "ishavsvatten". Bland annat har jag tagit del av de små kräftdjurens varande. Det finns minst fem relikter från den Baltiska issjön: vitmärla, skorv, pungräka, sjösyrsa och taggmärla. Jag har målat dem alla och du kan se hur de ser ut på en av mina "digitalsidor" (länk). Jag fick igår en liten återkoppling på detta. En medborgare i kommunen ringde och bjöd in mej till räkfest. Han hade nämligen vid byte av vattenmätare fiskat upp ett tämligen stort antal taggmärlor därinne. Han var naturligtvis undrande över den vattenkvalité som kommunen erbjuder och det hjälpte föga att jag försökte försvara den paroll jag ofta själv anför, att "Vätterns vatten är så rent att det är drickbart utan rening". Han vägrade acceptera detta förstås, vilket har föranlett mej att ta upp saken i Miljötekniska nämnden denna dag som är.

Höstskörden är i stort avslutad och mycket är redan sått och vältat. Tofsvipor och ljungpipare börjar samlas och bofinkarna flyger upp från vägrenarna under Omberg. De sista sädesärlorna lämnar oss den här veckan och amiralfjärilarna svärmar under viktoriaplommonträdet där frukten mognar snabbt.

Jag satt häromdagen och studerade trollsländor nere vid Stugan. Överallt fullt av dessa små röda smycken som kallas ängstrollsländor. Det finns flera snarlika arter, som alla tillhör samma släkte och den jag tror det rör sig om vid min stuga är: Sympetrum vulgatum. De flyger lågt över grässvålen och jagar småflugor och myggor. De är orädda eller snarare sagt omedvetna; parkerar gärna på näsan eller en hand i solen, sitter där och vickar på sina välledade huvuden och kastar sig abrupt ut i fångstflykt för att sen strax återvända med frenetiskt tuggande käkar. Det känns tillgivet och naturnära. Det kommer att bli fler möten med dessa vackra insekter de närmaste dagarna eftersom jag kommer att ägna mej åt intensivt oljemåleri den närmaste tiden inför min utställning i Linköping med start den 25 oktober.

Uppe i brynet mot åkern under de stora asparna jagar större blå trollsländor. De flyger fram och tillbaka, går gärna sakta mot vinden och fångar upp drivande byten och sätter sig sen för en stunds vila i skyddad vegetation. Det var så jag fotograferade den vackra hanen här ovanför.

En duvhök svepte förbi mig nära, ljudlöst och snabbt, där jag stod på altanen. Vid solnedgången lämnade mängder av grågäss sjön för sträck ut över skördade åkrar. När jag sen låste dörren och stod en stund på trappan vällde hundratals och åter hundratals ladusvalor in över mig. Det var som en tät myggsvärm. De flesta hade korta stjärtspröt som visade att de var ungfåglar. Sen for de alla samtidigt ut över vassen för att övernatta där. Just då lämnade en häger bygden på hög höjd mot söder och tranorna ropade.

Så var det ny månad igen. En spännande tid börjar för den som är intresserad av natur och framför allt fåglar. Mycket kommer att hända och många överraskningar står för dörren.

Den här pippin är väl knappast på tapeten som en spontan art att träffa på.

Vecka 42 samlas mängder av fågelskådare på Öland för att ragga upp främlingar som har flugit fel. Det brukar bli udda sångare såsom: taigasångare, kungsfågelsångare, brunsångare eller till och med ökensångare; arter som taigatrast, svart stork, dvärgsparv, ökenstenskvätta, guldtrast, sibirisk piplärka, skorstensseglare kan dyka upp. Och vid våra kuster kommer höststormarna att kunna dra med sig tärnmåsar, storlabbar, liror, sulor och klykstjärtade stromsvalor. Nu är det verkligen luft under vingarna för oss fågelintresserade. Vid Falsterbo kommer mängder av intresserade åskådare från hela Europa att samlas till rovfågelfest, när allt skall passera ner mot kontinenten; bivråkar, glador, falkar, vråkar och örnar svingar sig upp över Ljungen i glittrande termik och tar svängen ut över havet.

Men här hemma går allt fortfarande enligt normala normer. Följande lilla meddelande sände jag den första dagen i denna nya månad till det Europeiska Nätverket för Ornitologer - EBN.

Now it is really autumn i Sweden. Sky is clear and fresh - full of Arctic air. But still it is warmness in the sun when it breaks through the clouds.

Swifts are all gone of course and one week more I can admire all the white wagtails on the lawn outside my studio window. The first Bean Geese have arried at Lake Tåkern and the happening with the Bearded Readlings is to start in one week more in the reedbeds out there, when hundreds of them will form flocks and start their emigration; in thousands all together all over the lake´s vast reedbeds.

I haven´t heard The Willow Warblers for the last week. Now Robins tick in the bushes, the first incoming Coal Tits from north have passed through my garden and Jays are collecting acorns and fly to and thru from oak to spruce. Cranes form big assemblies and will start their journey south the day when air is high and wind is appropriate. But I have to wait for the night calls of Redwings and Song Thrushes a couple of weeks more.