Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

oktober år 2003

24 oktober

Det är morgon och det är ännu kallt. Idag något mildare kanske. Igår morse var det minus nio grader utanför fönstret och det slogs nya köldrekord runt om i landets södra delar för oktober månad under modern tid. Snön ligger kvar i skuggan. De är fortfarande gott om löv på buskar och träd. När mildan kommer skall allt rasa omedelbart.

Koltrastarna som var på flytt just då kylan slog till har blivit kvar i stort antal. På vägen till ateljén i morse såg jag minst fem olika individer. Få se nu om de tvingas stanna vintern igenom eller om de sträcker vidare vid kommande mildväder.

Ännu har jag inte sett någon sidensvans. Rönnbär finns det inga kvar. De få som var käkade de stora björktrastflockarna upp för fjorton dagar sedan.

...

Jag har nu hängt färdigt min utställning i Linköping på Galler S:t Lars. Vernissage i morgon lördag och det hela pågår till den 4 november. Nu får jag hoppas på det bästa. Jag har gjort vad jag kan.

21 oktober

Nästan en decimeter tung och blöt snö har kommit ner under natten och det fortsätter så i något lugnare tempo resten av dagen. Mot kvällen klarnar det upp och temperaturen sjunker. Stjärnorna gnistrar som under en januarinatt. Vintern är här. Redan!

20 oktober

Nästan som en vintermorgon. Det är minus fem grader när jag kommer till ateljén. Jag hör domherrar vissla försynt. De första.

16 oktober

I idegransbusken vid ateljén sitter en björktrast. Jag sitter kvar i bilen och studerar den en stund. Den snappar åt sig bär efter bär. Nästan allt på idegranen är giftigt. Allt utom det korallröda bärhyllet. Och kärnan, den giftiga nöten där inne är stenhård och kommer att passera fågelns matsmältningskanal helt opåverkad. Så finurligt är det danat. 

15 oktober

Hård frost nu på morgonen och över Vättern ligger ulliga bollar av kondensmoln. Talgoxen har slutgiltigt plockat fram sitt vinterläte.

Låt mig ta din tid en liten stund att beskriva min bit av jorden just denna dag. Den började som ovan. Sen sätter jag mig i bilen och åker de tio kilometerna ner över slätten till Stugan. Det kunde liknas vid rutin men det är det aldrig. Det händer alltid något nytt. Idag åker jag över Stora Åby, Heda kyrkby och vidare längs den lilla eländiga grusvägen med alla isbelagda vattenpölar vid ån ner förbi Gottorp ända till Stugan jag har där vid Tåkerns bryn. 

Gässen går redan i plogar över himlen, kråkorna sitter på åkrarna och rotar, några lärkor far runt och blixtrar över frostiga grässtråk. Som vanligt finns det en flock med skogsduvor i dungen; idag är de nästan trettio stycken men jag ser inte några ringduvor längre. En ung rundhuvad fjällvråk sitter på telefonstolpen. Mellan vingarna ser jag den vita stjärten. Då jag stannat till för länge finner den det för bäst att flytta sig en bit lägre bort. Den seglar tätt över stubben och svingar sig elegant upp till nästa höga post, en ny stolpe. Där sätter den sig till ro, skakar stjärten och rättar till vingarnas flak över ryggen så där typiskt.

I slånbusken vid det stora diket stimmar pilfinkar och gulsparvar. En ljus blåhökshane kommer fjärilslätt svävande över ett svart plöje i ljusskimret där ute där traktorerna ryker under morotsskörden och där tre rådjur också vandrar. Och solen färgar lövet på det blå Omberg till brinnande stråk.

Jag möter räven, min "gamla kompis" sen i somras, då som ungdjur, alldeles vid soptunnan. Jag parkerar och vandrar ner i frostigt gräs varvid den förskräckt galopperar iväg på snedden tjugo meter framför mig. Den passerar förstutrappan med god fart och svansen är tät och skabbfri.

Då jag kommer runt stugknuten lyfter åtta steglitsor från tistelställningarna vid staketet och flyger upp i de snart kala björktopparna medan gärdsmygen knattrar iväg från under altangolvet som vanligt.

Sen tänder jag i vedspisen, sätter på en kopp kaffe och dukar ut för en ny målardag. I lagom tempo. Jag brukar gå ut lugnt. Det biter ännu i morgonkylan och vedröken slår ner till mig vid fikabordet. Jag sitter en god stund och njuter av dagens nyheter.

Till lunch kommer Lars N förbi. Medan jag tuggar på fläsket ångar han upp en kopp ur termosen. Vi spanar ut över slätten på alla fåglarna som drar fram: ryska kråkor som glest men stadigt flyger högt mot söder, gässen mellan sjö och gärden, de nyanlända björktrastarna och mestågen bakom ryggen. Då plötsligt far allt upp i luften långt därute och efter en stunds letande finner vi anledningen, en pilgrimsfalk, som vrider runt i en stor cirkel. Den höjer sig efter hand utan vingslag och försvinner slutligen i det blå.

Senare på eftermiddagen kommer ytterligare en spontan besökare, Sven L. Det blir en stunds samtal igen till kaffet vid bordet. Vi ser ett par ormvråkar hovra och Sven upptäcker ytterligare en rakt ovanför oss på hundra meters höjd. Men den visar sig snabbt vara en havsörn. Det är en subadult individ, kanske två till tre år gammal med vita stjärtpennor inramade i svart. Ytterligare en havsörn kommer till och sen ligger de två och skruvar sig uppåt, mäktigt och makligt över vårt fikabord. 

Två havsörnar skruvar över vårt fikabord

Så går dagen vidare, mognar i solens värme. Trollsländorna, de sista, svärmar runt stugväggen och ett par stora blomflugor gör ett sent försök att förmera sig. En getingdrottning surrar förbi och en köldstel humla landar i min återblommande klint. Små skalbaggar kilar runt i gräset och en kärrgräshoppa skuttar undan. Det är säsongens sista varma vecka och livet lever i en utandning.

12 oktober

En heldag i trädgården i Ödeshög. Jag gräver trädgårdslanden, gör i ordning i växthuset och lastar in alla trädgårdsmöblerna. Tranflockarna går oerhört högt och nästan osynliga i nordvinden. Det är när de snurrar några varv för att i termiken skaffa ytterligare höjd som ropen börjar och då dalar ner mot mig i solvärmen.

11 oktober

Målar vid Stugan förstås. Lars G är ute i vassarna och ringmärker. Både han och jag överraskas av det häftiga skyfallet som startar vid niotiden. Regnet vräker ner ett par timmar framåt och några skäggmesar under ringmärkning får ligga på tork i Kvarnstugan. Sen när det lättar från väster blir det en kvart med varmt, soligt och alldeles lugnt väder innan vinden så sakteliga kommer tillbaka nu vriden till nordlig efter den passerande fronten. Kylan kommer den också. Lars G återupptar ringmärkningen, släpper ut skäggmesarna och kommer tillbaka och visar mig en nyfångad och sen rörsångare.

10 oktober

Regn. Äntligen. En höst utan regn är fattig och igår och i natt har det kommit ganska rejält. Det behövs verkligen. Ramstadån vid Tåkern går nästan torr och vattenspegeln i sjön finns där men är endast en chimär; det är knappast mer än några centimeter över stora delar sjöns dybankar.

Just nu är det postbyte på slättlandet. Årstiderna möts. Igår eftermiddag såg jag således troligen den sista bruna kärrhöken, en ungfågel, sträcka målmedvetet och lite jäktat ner mot Hedas höjder i söder. Den var sent ute. De flesta av dess artfränder har lämnat landet sen ett par veckor tillbaka. Samtidigt kom två varfåglar förbi Stugan. De var nykomlingar från norr och det var revirstrid på gång för att muta in vinterns bästa jaktmarker vid sjöns vassar och strandängar. Varfågeln är en av mina absoluta favoritfåglar. Denna grafiskt vackra svartvita jägartätting är en karaktärsfågel i omgivningen och den sätter nödvändig "färg" på vinterns stela landskap. 

Nu sveper vipflockarna ner från skyn i norr. Det landar flock på flock ute på plöjen och stubb: Igår var de nog sammanlagt femhundra. Ljungpiparna kommer de också och allt kommer att kulminera om ytterligare två veckor, alldeles innan vintern tar över. Kråkor, råkor och duvor samt minst tvåhundra lärkor rastar även och när så en vitgumpad duvhök seglade över långt därute for hela fågelskaran upp på vingar. Vilket moln!

Lars N och jag satt och fikade vid bordet på gräsmattan och diskuterade fåglar i allmänhet och fågelflyttning i synnerhet. Vi var överens om att det är mycket man inte vet. Mysteriet med svartvit flugsnappare till exempel, avsaknaden av backsvalor i Tåkerns höstvassar och mycket annat. När så gäng efter gäng av nordliga blåmesar drog förbi bland asp och björk poängterade Lars hur viktigt det är att kolla dessa mesflockar om man vill uppnå en rimlig chans att "hänga in" någon av alla de taigasångare från Sibirien som just nu är på väg genom landet; rapporter från Finlands östkust tyder på en rejäl invasion.

Således gav jag mig ut på vallen en stund senare, trängde mig mellan vass och sly. Överallt småfågel. Gärdsmygen varnade och sävsparv lyfte. Blåmesar överallt och minsann, en liten sångare som skulkar iväg i bråten. Jag smyger mig närmar och sätter mig i stillhet. Till slut dyker den upp där. Jämnt beigebrun utan antydan till märkvärdigt ljusare inslag över ögat, på övergumpen eller längs vingtäcksspetsar. Mörka ben dessutom. Alltså gransångare.

7 oktober

Jag blev stucken av en geting igår. En loj och halvdöd arbetare vars tid var ute. Emellertid hann den med att ge mig ett sent sommarminne. Den hade satt sig på kragen utan min vetskap och när jag så lutade mitt huvud; jag brukar göra det för att skapa en annan vinkel när jag studerar mitt måleri på avstånd, stack den mig på halsen. Jäklar. Jag som är allergisk. Det är inte så att jag blir akut sjuk. Men i några dagar kommer jag att må dåligt. Det visste jag direkt. Det har hänt förr ju!

Alltså blev det en jobbig natt. Jag fick ta antihistaminmedicin och smörja med kylbalsam. Kinden och halsen svullnade och mitt bröst blev rött och irriterande långt ner mot magen. Lymfkörtlarna på halsen och i armhålorna värkte och kliade. 

Ännu idag har jag stora besvär och jag förväntar mig att allt långsamt avklingar först om ytterligare några dagar. Det är otroligt egentligen att denna lilla insekt med sån liten mängd gift kan göra så mycket med "stora mig". Problemen har ökat för varje gång. Aldrig att det var något märkvärdigt att bli stungen när jag var liten inte.

...

Varje dag står jag på min altan vid Stugan och målar; i ur och skur, som man säger och varje dag sträcker tranorna över mig i flockar mot söder. De ger mig stor lust att följa med. Förra året hälsade jag på i februari där nere vid Extremadura i Spanien. Du kan läsa om det i mina resor. Det var härligt och jag längtar dit igen. Tänk att få följa med de stora fåglarna där upp.

...

Just nu utförs intensiva skötselåtgärder runt om i Tåkern. Det är starrängsslåtter, buskröjning och uppbyggnad av konstgjorda öar bland annat. Många människor är delaktiga och det inspekteras av tillsynsmannen Kenneth.

När jag mot kvällen åker hem till ateljén i Ödeshög ser jag höstens första fjällvråk på en stolpe vid gärdena i närheten av Gottorp. Den lyfter bara tio meter från mig när jag kör förbi.

3 oktober

Jag har haft besök i ateljén nu på morgonen. Det var barn från Fridtjuv Bergskolan här i Ödeshög som kom på vernissage. Elever som haft konst som ämne i elevens val. 16 stycken tillsammans med sina lärare och intresset var stort och frågorna många.

Buskmarker och klipphällar vid Stora Lund vid Vättern

Igår morse åkte jag ner till Stora Lund vid Vättern. Jag satte mig en timme på högsta klippan med utsikt över både buskmarkerna och den grå sjön för att spana efter eventuella fågelsträck. Vädret var alltså lite gråmulet och lätt regn anades men det var ganska lugnt. Mot slutet av passet ökade dock den sydsydostliga brisen något och de tre vindkraftverken började snurra.

Jag var förstås lite sent ute, men ändå. Det blev vad det blev och här följer en redovisning av arter och antal.

1 oktober

När jag målade vid Stugan idag kom en tistelfjäril på besök. Det måste väl bli årets sista av denna sydländska besökare.

Gebbe Björkman