Ateljé Gebbe
Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd
med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur
december år 2003
29 december
Jaha. Så var julen avklarad för i år. Lugn och stilla i familjens hägn. Privilegierat med andra ord. Vädret som det brukar. Förfärande snöstorm varvat med atlantvinter. Lite av varannandagsordning. Det är ändå gott att veta att ljuset kommer tillbaka nu. Det behövs. Det blir nästan aldrig ordentlig dager över det mörka berget i väster.
I morse bet nordan tag i Slätten. Piskade tätsnö vågrätt in över samhället. Med det var ändå en blöt och tung snö och när den nu hamnade på det sura underlaget blir det besvärligt om det fryser på.
En flock sidensvansar dansar i motvinden, landar i ett äppleträd och hugger in på ruttnande frukter. Fiskmåsarna inventerar komposten och talgoxarna letar efter min fågelfröautomat som har blåst bort. Vet i sjutton vart. Jag vandrar iväg till ateljén för lite mellandagsöversyn. Här är jag nu.
16 december
Nu
Jag hade tänkt mig att skriva om en vanlig dags enkla upplevelser i midvintertid men jag fastnade i nuet.
Den moderna människans stress och känsla av otillräcklighet ligger också i vår oförmåga att finna livsro i nuet.
Jag tänker så när jag studerar artikeln som handlar om människor i extrem utsatthet.
Jag läser om öknens samlarfolk i Sahara och Kalahari, jaknomader på över tretusen meters höjd i Himalaya och inuitiska säljägare i Nordamerikas och Grönlands polartrakter. De har gemensamt att klara av en fientlig livsmiljö där överlevnad kan bero på förmågan att behärska flödet av tankar framåt och bakåt. Att vara i nuet. Att tänka ingenting.
Detta är inte helt enkelt att acceptera. Det är en paradox. Vi tror, att en vansklig omgivning framför allt kräver planering och framförhållning när istället nuets förutsättningar är det viktiga.
Jag har långt dit. Att leva i nuet menar jag. Ändå försöker jag kanske mer än många men min oro finns där och den bor nästan alltid bland funderingar om framtiden. Jag tror nog att det är så för de flesta av oss. Vårt samhälle har stakat ut den vägen.
Nu, vilket egendomligt begrepp det ändå är, så tvetydigt, tydligt och ändå alldeles ogripbart. Det gömmer sig i en framtid, närmar sig kontinuerligt och glider plötsligt över mot förgångenhet i samma stund som man försöker fånga det. Det är borta redan då tanken formas. Det fanns egentligen aldrig och kommer aldrig att finnas. Det är bara en illusion. En människoskapad konstruktion lika väl som begreppen noll och oändlighet.
Jag stannar upp och ser mig omkring. Just nu.
Det är midvinter. Jag tänjer på nuet. Sträcker ut det till att omfatta en liten tid, vandrar runt och dokumenterar tecken.
Över den koboltblå himlen drar ett flygplan ett ulligt spår. Nu sitter faktiskt människor där uppe i isfågeln på väg någonstans. Här nere går jag runt i en kall trädgård bland multna löv. Det blåser en hård nordväst in under hakan. Jag är frusen och känner mig lite halvfebrig.
Två skator sitter i talltoppen. De väntar ut mig från komposten.
Postbilen kommer, sidofönstret är öppet och en arm sträcks ut med brev och räkningar som lämpas ner i lådan. Locket slår igen med en dov smäll.
Månen som är halvt nedan försvinner precis under horisonten i nordväst. Västergötlands landskap vilar däröver i diset vid Vättern.
Allt är nytt och samtidigt evigt. Detta är just nu. Och inget märkvärdigt händer.
Men när jag skriver är allt redan historia. Det hela var bara en ögonblicksbild. Den färdas just nu med ljusets fart genom universum. Någonstans därute vilar nuet i ett evigt flöde och också jag lever vidare som en del av det.
12 december
Rask promenad till skolans Luciamorgon . Därefter ut till hagarna runt Frösäng där Lars och jag vandrar runt i knastrig frost. Efter kaffet förstås.
Gröngölingen ropar och korparna sitter glänsande och feta i den stora eken över ett rengnagt kokadaver. En räv spanar på oss från skogskanten och mesarna klättrar bland trädkronorna. Större hackspetthanens röda nacke blir till en lysande droppe blod i solskenet. Det är behagligt i lä mot granarna. Tvärs över lermoränen i höstveteåkern har tre älgar satt sina spår. En ko med två kalvar.
När vi kommer till krondiket som porlar av klart vatten tjattrar en gärdsmyg vaksamt. Närheten till vatten är en förutsättning för dess vintervistelse. Det är vi överens om Lars och jag.
10 december.
Nu vet vi var en del av våra sommarfåglar befinner sig. Följande är saxat ur tidningen Aftonbladet:
8 december
Äntligen sol.
Efter helgens bestyr med invigningsfest i ateljén på fredag kväll och följande julsalong samt 25-årsjubileum under lördag och söndag känner jag mig helt urlakad och trött.
Således tar jag bilen och kör ner över Heda till Stugan. Himlen är blå. Så blå som den överhuvudtaget kan bli under en dag i vintersolståndets tid. Mer än tjugo grader över horisonten står nog inte solen. Funderar på att kolla upp hur stor vinkeln är på den här breddgraden den 21 december. Men sen vänder det. Jag gillar vintern, mest den delen, då ljuset kommer åter.
Kornsnön som piskade ner under stormen i lördags, ja nästan perforerade mitt ansikte, ligger i drivor i diken och vid plogtiltornas läsida. Men det är nära samhället. Det tunnar ut till intet närmare sjön.
Jag plockar in trädgårdsmöblerna som stått övergivna på gräsmattan. De får plats under altantaket när jag tar bort målarbord, målarstol och det stora staffliet. Allt det ställer jag in. En odiskad tallrik får stå kvar på diskbänken till nästa gång. Värmen är ställd på fem plus. Jag måste åka ner snart igen och elda upp lite skräp, diska färdigt och sen stänga av vattnet. En resa till i år.
Det är tyst och stilla ute. Alldeles lugnt. En domherre piper försynt och kråkorna raspar. Jag tar en sväng ner över betet där grinden står öppen. Endast komockorna skvallrar om sommaren som var. Jag funderar på härfågel. Skulle gärna vilja möta en nu här i hagen. Den som har stannat till någon vecka utanför Linköping kunde ju möjligen ha kommit hit. Men min önskan slår naturligtvis inte in. Så lätt och givet är det inte.
I kanalen har isen lagt sig. Den är lite mjölkig av snöfallet. Jag sparkar med hälen för att testa bärigheten. Den håller inte alls. Inte mer än någon centimeter och ingen seghet. I vårgröna ruggar står jättegröens bladsvärd ännu resta. De samlar ljus och lever ett aktivt liv med rötterna i det kalla vattnet. Vattenståndet är åtminstone två decimeter lägre än vid motsvarande tid förra året. Där det strömmar är det öppet och kristallklart. Några smågäddor skvätter till bland korsandmat och hornsärv. Svaltingens nya blad är redo för kommande vår. Ett riktigt fint akvarium är det jag kikar ner i. Besksötan lutar sin sina torra revor ut över vattnet. Bären är blodröda. Oerhört vackra och dekorativ. Jag måste smaka. Det hör till även om de är lätt giftiga. Jag måste få bekräftat sensationen som gett växten dess namn. Först beskt sen sött. Egendomligt!
Besksötans röda bär
Vid Lyckebygården flyger en finkflock upp från potatisgärdet. Det är mest bergfinkar men när de sätter sig i björken kan jag räkna in åtminstone en handfull bofinkar också. Även flera honor. Detta är nytt. Små sällskap av bofink i midvintertid är en senkommen företeelse som inte mer än några år gammal här i bygden.
Vid Lövängsborg går jag ut på maden. I lågskor. Dåligt förberedd. Men jag är tvungen att kika närmare på den rovfågel som sitter på en staketstolpe därute vid vasskanten. Jag har inte tubkikaren med mig. Den är lite rosa på bröstet, strupen är vit och huvudet ganska mörkt. Det verkar vara en hane av antingen stenfalk eller sparvhök. Eftersom Lars F såg en stenfalk häromdagen just här verkar ju det vara det troligaste alternativet. Så är det. När den lyfter och flyger ut över vassen indikerar den alerta flykten och de spetsiga vingar att min förmodan är riktig.
Varfågeln sitter som den ska i toppen på sälgbusken i vägkröken vid Väversunda. Dags att åka hemåt.
1 december
Nu är det mörkt. Himlen tätt gråmjölkig.
Jag åker längs berget på sjösidan, passerar Älvarum där Sveaskogs nya satsning i Ombergs Naturpark har fått genomslag så till vida att man rensat bort alla lärkträd och granar som skuggar de vackert böljande sluttningarna ned mot det idag gröngråa Vättervattnet. Mäktiga ekar ser åter ljus. De är slitna och murkna. Stammarnas många gånger kolossala skorstenar är ofta sotiga inuti av blixtnedslag och bränder. Bara längst däruppe bildar tunna grenar en yvig tova av liv.
Jag minns det från förr, från sextiotalet, innan alla barrplantorna planterades, hur vackert här var bland blomsterängar, fjärilar och gammelekar. Äntligen är det dags igen. En fyrtio år lång period av barrhysteri är över och förhoppningsvis tas nu de första trevande stegen mot ett nytänkande på berget så att kommande generationer åter får njuta av luftiga lövvalv och blomsterskyar i ljusgröna gläntor.
Gebbe Björkman
