dagbok2004-01

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Idag ska jag packa. Det är dags. Tidigt i morgon bär det iväg mot Indien. Nästa gång jag skriver min dagbok blir mot mitten av februari. Då sjunger talgoxarna och det är snart dags för de första skogsduvorna att återvända.

Lite lätt ny snö, bara en knapp centimeter nu på morgonen. Redan vid halv åtta börjar det ljusna borta i sydost.

De senaste två dagarna har inte svarthättan kommit tillbaka till komposten. Det är nog slut tyvärr. Men mesarna gläds. Nu får de åter husera fritt.

Underbar vintersol kombinerad med lätt och tunn snö som kom igår eftermiddag. Det är värkande vackert

Jag hade en heldag i Linköping i förrgår. Kompletterade lite utrustning till Indienresan och besökte vaccinationscentrum bland annat. När jag nu ändå var där kunde jag ju inte låta bli att lägga in ett besök vid Stångån. Jag svängde in bakom Odals silo och gick ner vid Nykvarn för att vandra en sväng norrut under bron bort mot småbåtshamnen.

Mängder av gräsänder låg och vilade under pilarnas häng på andra sidan. Fyra viggar ett par rörhöns och sothöns simmade omkring och jag noterade även tre storskrakhanar. Överallt stod hägrar staty. Det är en rejäl ansamling av dem här vintertid och de är orädda studieobjekt.

Men det var möjligheten att få se kungsfiskare som dragit mig hit. Hundra meter norr om bron finns några bryggor och där stod ett gäng gubbar och fiskade, som vanligt. Strax innan dess, när jag lät kikaren glida för hundrade gången redan längs åsidan, såg jag den. Kungsfiskaren. Den satt på en gren i "mangroven" under en pil. Den vände bröstet till, som lyste orangerött i solglimten. Sen skuttade den runt och vände sin magnifika rygg mot mig. Det turkosa bandet längs rygglinjen blänkte som av ädelsten. Vitt halsband och helsvart näbb. Det var nog en hane. Den satt kvar där hela tiden och vände huvudet snett ned mot strömmen. Den spanade efter fisk. Sen dök den men vände alldeles ovanför vattenytan och landade tio meter närmare mig. Där satt den och vred på huvudet och njöt av en sparsam vintersol. Så satt den ännu när jag måste hasta vidare.

Snöovädret inatt blev bara ett ödmjukt snöväder. Inte mer än några centimeter nysnö som redan nu på morgonen smälter så det droppar från tak och grenar.

Igår kväll samlades vi inför resan till Goa i Indien. Ja, just det. Jag skall ge mig ut i världen på en tur. Tre kompisar och jag. Det blir hundra procent naturstudier där nog fåglarna kommer att spela en framträdande roll. Mer om detta kommer det att bli skrivet och tecknat fortsättningsvis. Igår träffades vi alltså för andra gången med förberedelser och synkronisering. Studier av kartor, litteratur och Web-rapporter, indisk fågelsång, packningslistor, diskussion om nödvändigheten av malariaprofylax, rätt kängor med igeltäthet, ETEC-bekymmer m m, m m.

Tommy , Lars & Lars - resekamrater till Goa i Indien

Studier av litteratur m m

Bildvisning

Det kan bli mycket på en gång

Den 21 januari bär det iväg med tåg till Arlanda för vidare transport. Det närmar sig.

I tisdags gav vi oss iväg till Tåkern, Hanna och jag. Vi hade hört talas om fin skridskosis.

Det var minsann ingen överdrift. Det var helt fantastiskt. Hela sjön låg som ett absolut spegelblankt golv och isen var slät och följsam med en yta som var som oljad. Enstaka sprickor löpte här och var och en gång råmade isen under våra fötter och en färsk blixtrande spricka löpte framför oss meter efter meter trots att tjockleken säkert var upp mot två decimeter.

In mot land och utanför vassarna låg något lite snö hopblåst men annars såg sjön ut som om den gick öppen. Det var inte helt bottenfruset ens i de grundaste partierna. Dymoln skvallrade om ännu alerta fiskar. Vi såg gäddor och mört snabbt simma undan våra skär. De hade inte mycket vatten kvar att leva i, bara någon centimeter. Men just den där sista resten verkar vara mera svårfrusen. Kanske värmer och balanserar bottenslammet isbildningen underifrån till båtnad för fisklivet. Kan det vara så vist ordnat?

Vi var inte de enda som hittat ut. Parkeringsplatsen vid Glänås var fullproppad med bilar precis som en majdag och på bryggan var det nästan kö med att snöra skridskor, borden var bokade och ute på isen åkte sällskap efter sällskap med långfärdsåkare. Ryggsäckar, ispikar och t o m en klubbvimpel, från Jönköpingstrakten.

Vi fick nöja oss med hockeyrör och konståkningskängor men det gick bra ändå. Vi seglade iväg i sydvinden som tilltog alltmer, ut mot Svanshals vassar och udde. Vi körde in i kanalen för att lyssna efter skäggmesar, vi spanade ut över isen efter havsörnsklumpar. Men allt folk gjorde naturen tillbakadragen och skridskoåkningen blev denna gång sig själv nog.

Det var i sista rappet. De perfekta skridskoisarna blir aldrig långvariga. Dagen efter, i onsdags snöade det blött och tungt. Det blev en decimeter nysnö uppe på isen. Och nu är den absoluta förutsättningen borta igen. Det varade två eller tre dagar.

Idag på morgonen satt den där på komposten igen, svarthättan. Numera vet mesarna om att den finns där och de försöker smyga intill bakifrån och underifrån. Men det är tji för dem. Svarthättan bevakar sitt revir med näbb och vingar. Därtill är den nödd och tvungen om den skall klar vintern i Ödeshög.

Svarthättan är kvar idag också. Den sitter högst på komposthögen och bevakar sina intressen. Den är hård och tuff och håller pli på alla talgoxar och blåmesar.

Solen skiner. Det är fyra minusgrader och snötäcket är en halv decimeter. Jag promenerar till ateljén. Några björktrastar en liten flock sidensvansar och två turkduvor ser jag på vägen dit.

Det är fem grader kallt ute. Jag kikar på komposten genom sovrumsfönstret. Jag brukar göra det när gardinen går i topp. Alltid händer det något där.

En liten oansenligt grå fågel hoppar omkring bland apelsinskal och riskorn. Efter en stund klarnar mina ögon och jag ser en svart hjässa. Svarthätta! Det är tredje gången för mig vintertid men nu är det ett par år sedan.

Det känns egendomligt och ovant men har blivit allt mera frekvent detta med övervintrande svarthättor i landet. Det började i England på 60-70talet och har sen spridit sig sakta mot norr, att denna sångare anpassat sig till ett allt mildare vinterklimat och justerat sin vintertida bärdiet från Medelhavsområdets liguster även mot Sveriges berberishäckar och blå mahoniabär. Och komposterna som växt till fyller säkert också en viktig funktion. Mitt första vårtecken för 2004.