Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

mars år 2004

4 mars

Våren tar ett par steg framåt för att någon dag senare backa tillbaka mot vinter igen. Det kan kännas som om allt står och stampar. Men egentligen händer något nytt varje dag. Man måste bara se efter noga och tyda alla tecken på rätt sätt. 

Kråkornas vårsång har börjat så smått och i Skänninge noterade jag hur råkorna lekte följa John runt träddungarna.

Häromdagen tog Lars och jag en sväng ner längs Tåkern. Vi spanade förstås efter vårtecken. Grågässen fanns där. Inte så många ännu. Kanske såg vi några tiotal. Ute över vassen såg vi en havsörn på mycket långt avstånd. En varfågel balanserade på elkabeln vid Ramstadkanalen. En stor råk låg öppen utanför Bankuddarna. Den var full av fågel; svanar, grågäss och säkert en del änder. Men det var långt dit och solflimret gjorde det svårt att urskilja närmare detaljer. Våren fanns där i den vaken.

Igår körde jag ner mot Jönköping. Vid Huskvarna hamn låg flera hundra sothöns och guppade tillsammans med några storskrakar och gräsänder. Också där var våren på gång. 

Ännu är det kallt och det är bara solen som värmer mitt på dagen. Men det känns tydligt att dagslängden ökar. Det droppar från tak och sten. Det är bara början än men våren kommer starkt och snart blir det svårt att hinna med. Det gäller att vara med från starten.

14 mars

Idag var dagen när våren äntligen släppte loss i lösa tyglar .

På morgonen hade nattens lätta nysnö smält och temperaturen steg under morgontimmarna mellan 8 och 11 raskt upp till över tio grader. Och solen strålade ner ljuvligt varmt då jag klev ut i trädgården för att klippa färdigt mina fruktträd.

Redan då jag öppnade porten hörde jag lärkorna sjungande sträcka över i blåhimlen och högt däruppe i den drivande sydvinden gick plog efter plog av sädgäss, grågäss och kanadagäss; tusentals fåglar kom samtidigt in över bygden. Vilket mäktigt skådespel. Lite i skymundan för de flesta gick kråksträcket också på hög höjd i gles och tyst formation.

Ulla och jag städade inne sen när fruktträden var klara; vädrade sängkläder och hängde ut mattor. Undan med vinterdammet. Sen efter kaffepausen satte vi oss i bilen och åkte ner över slätten mot Tåkern.

Redan vid Alvastra mötte den första och efterlängtade tofsvipan. Den följdes av många nere vid Väversundamaderna. Där gick också massor av skrockande gäss. Bland dem alla hittade vi tre vita gäss. De var två snögäss och en hybrid mellan grågås och snögås, skulle jag förmoda. En varfågel spanade från staketstolpsraden och starar sprang runt i dikeskanten. Allt fräscht och nytt och fullt av spel.

Vårvatten vid Tåkerns strandmader

Vägarna var tunga av bilar. Överallt satt människor med kikare och njöt av naturens bjudning.

Vilken dag!

17 mars

Värmen från sydväst håller i sig. Och vinden. Under natten går temperaturen inte under sju grader. På morgonen är det ännu lite disigt men det skall komma att lätta mot eftermiddagen då ungefär femton grader förväntas. Och sol.

I förrgår såg jag de första tranorna gå på isen vid Lövängsborg vid Tåkern och mader, stubb och plöjen var fulla av gäss, starar, vipor och lärkor. De första bofinkarna fanns där också. Det går fort nu. Alltid så fort att det redan från början är svårt att hänga med i tempot. Idag är säkert isen borta där nere vid sjökanten.

Sädgäss vid Holmen - Tåkern

I ateljén blommar en amaryllis. Det är bara två ynka blomklockor på en stängel men tänk jag tycker att det är den vackraste jag haft under vintern. Den har jag klarat själv nämligen. Den har stått i min trädgård på återhämtning hela sommaren, under kornellbuskens halvskugga. Sen efter att jag grävde upp vid den första frosten i höstas har den legat torrt och svalt i förrådet. Jag krukade den i januari och nu blommar den. Det är definitivt den vackraste. Färgen är mättad och prakten drunknar inte i det överdåd förädlade och drivna exemplar brukar uppvisa.

Min egen sköna amaryllis

Det enkla är det sköna!!

19 mars

Det skvalar och susar när ett tätt och varmt vårregn ligger som ett sjok över bygden. Västergötlands blåa bård är dold i dis och Vättern ommar.

Vattnet sipprar ner i markens tjäle och på scillastänglarna som redan bär blå klockor efter endast tre dagars vår hänger vattendroppar som vänder världen uppochner. Årets första vårregn och grönfinken sjunger från tujan som besatt.

23 mars

Så har det varit vårdagjämning och ljuset är halvvägs. Så långt är det skönt. Och igår tog jag en sväng ner till Stugan för att ta en liten koll. Allt såg bra ut. Det var lite fuktigt och dävet därinne. Jag måste åka ner och skaka ut vintern och tända kakelugnen snart. Ute var det full fart på lärksången och vipspelet. Knappast några sädgäss var kvar; jag såg bara en liten flock, men desto fler grågäss.

Krickor

Vid svämvattnet på Ramstads åkrar låg en stor flock nyanlända krickor. Säkert 100 fåglar som spelade och hetsade. Det var mycket vackert. Så långt är det skönt. Nässelfjärilen, den första vinglade mot stugvärmen och några stora flugor gjorde sammaledes. Så långt är det skönt. Nere på Dags mosse porlade vattnet i dikena. Jag stannade och njöt av de första skära bollarna av snart blommande pestskråp. De fann jag före hästhoven i år. Annars vet jag att tussilagon finns där om man letar och uppe på Ombergs sydsluttningar har de första blåsipporna påträffats. Så långt är det skönt.

Blommande pestskråp - årets första

Så idag då, helt oannonserat från SMHI, vad jag förstår, vaknar vi till vinter igen. En och halv decimeter tung och tät nysnö ligger stadigt och det fortsätter ännu att vräka ner. Jag börjar med att skotta under fröatutomaten och fylla på där. Det sitter redan en bofink och väntar. Koltrasten kacklar i tujan. Det obligatoriska bakslaget. Så väntat och oefterlängtat. Så långt är det inte skönt!

Utsikt från mitt ateljéfönster nu på morgonen

30 mars

Idag sjöng den första bofinken från lindarna vid kyrkan, koltrasten hördes från kommunikationsmasten vid polisstationen och björktrasten snattrade från björken vid församlingshemmet där också en stare visslade. Så är alltså våren i full gång. Igen.

Det är härligt och efterlängtat. Nu blir det svårt att hinna med. En vän till mig uttryckte det så här för några dagar sedan:

" Vilken tur att jag inte har hört lärkan än".

Känslorna inför vårens ankomst är ambivalenta - längtan efter framåtskridande är intimt förknippad med längtan att hålla kvar.

I dikena på vägarnas nordsida färgar hästhoven gult och hasseln är snart överblommad. Nu är det alens tur.

Solen värmer ryggen skönt när jag med goda vänner går ner till fiket vid torget. Vi pratar bara om våren. Den uppfyller varje vrå. Den och den blå vårhimlen.

Gebbe Björkman