dagbok2004

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Måndag idag men jag stannar hemma. Jag känner mig vissen. Halsen svider, näsan rinner och min gamla rygg värker. Kroppen känner för att ta en liten paus och jag låter det ske. Det är som det ska.

Premiärfrosten kom i fredags, den första i månaden. Det var vackert vitt när jag åkte ut till Stugan.

Jag satt en stund ensam nere vid kanalen och tecknade vissnande löv, när det började slamra vid båtplatsen längre upp under alarna. Det var Stefan och hans jaktkompisar som var på väg ut mot andjakten. Själv åkte jag hem snart därefter och packade en liten väska till morgondagens resa mot Uppsala.

På E4:an mellan Nyköping och Södertälje kom en havsörn seglande över bilen. På mina resor längs den här vägen har jag de senaste åren observerat havsörnar flera gånger; ett gott tecken på artens stabila tillväxt.

Ganska varmt och skönt idag. I björken utanför och på asfalten under den är det en stor flock grönsiskor idag. De har sällskap av gråsparvarna som haft option på förrådet men nu tvingas dela med sig.

Jag går en sväng efter lunch bort mot hembygdsgården och plockar med mig hem några höstliga och vilda blomster.

Blomstersäsongen är således inte över än. Och de här är endast ett axplock av allt som fortfarande finns att se.

Nu är det verkligen flyttfågeltid. Björktrastarna drar runt mellan olika rönnbärsträd och luften är full av småflockar med rödvingetrastar. Dessa har nyss anlänt och drar snart raskt vidare mot söder.

Jag tog en liten paus från förkylningssängen häromkvällen och åkte upp till Omberg för att se över ett av mina trattkantarellställen. Jag plockade ledigt och snabbt fem liter. Det var vad jag orkade med. Sen sist jag var där, kanske för tre veckor sedan, noterade jag besök av vildsvin. Hela terrängen var muddrad och skyfflad men jag tror inte att det var svampen grisarna varit ute efter.

Hösten är här. Inga sädesärlor är kvar vid ateljén längre. Trädens lövverk braskar. Väldigt många häggar är helt kala men då är det inte hösten själv som är orsak. Istället är det stora angrepp av häggspinnmal från i somras, som resulterat i renätenheten. Häggspinnmalen är en vacker liten vit fjäril med svarta fläckar. Den här fotograferade jag på Åland i somras.

Igår kväll var det kulturkväll här i Ödeshög. Viveca Lärn kåserade i en fullsatt Riddarsal, så heter den kommunala samlingslokalen nämligen. Det delades ut kulturstipendium. 20 000 kr till vardera sex kulturpersonligheter ur Ingeborgs och Folke Löfs Kulturstipendiefond och jag var en av dem. Det var faktiskt andra gången för mig. För snart tjugo år sedan var jag en av de första att buga och tacka. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt och viktig nu. Att känna sig lite rik är inte dumt det heller!

Igår blev dagen då tranorna gav sig av. Klockan nio på morgonen kom de första flockarna ganska lågt och i aktiv flykt över Ödeshög. De hade god hastighet i den friska nordvinden. Först söder om Ödeshög, över skogsbygdens första utlöpare, tog skruvandet vid. Det var ett högljutt skrockande och trumpetande hela förmiddagen fram till klockan ett ungefär. Jag tror att i stort sett alla bygdens rastande tranor försvann den förmiddagen. Många personer här i samhället noterade samma sak och Stefan ute vid Sättra menade att han säkert hade tusen tranor bara över sitt hus. Även han upplevde att flockarna samlades och började skruva först när de kom in över skogen.

Tranorna vet att stämma av. Idag på morgonen är frosten total med fem minusgrader som lägst. Vinden har mojnat och tranorna från igår är idag redan på Rügen. Ett av höstens många blad har vänts.

Kall natt igen med ordentlig frost nu på morgonen. När jag kommer ut på förstutrappen hör jag hur det brusar av fågelsång från de stora gullövade popplarna. Kronorna är alldeles fulla av trastar och rödvingarnas sångövningar dominerar estraden. Det är en härlig bonus.

Stora flockar med sidensvansar idag på morgonen i Ödeshög och mängder av trastar också. Bladen faller från träden som ett regn efter flera dygns låga natttemperaturer. Minus fem grader sista natten.

Jag är nere vid Stugan varje dag just nu och målar på mina oljor till utställning i mitten av november. Som jag har uttryckt det tidigare är det ett privilegium att få vara så nära alltings mitt. Det händer hela tiden saker runt omkring mig, från det enkla till det komplicerade och jag bara finns där. Allt blir så givet och förklarat. Det skönaste som hände igår var den blåhök som kom dansande över diket alldeles intill, en blåvit hane, fjäderlätt med gult öga. Oh så vackert!

Sen drog det in bilar till Kvarnstugan. Det var Lars med följe som kom. Jag gick ner till ringmärkningsgatan senare och tjuvkikade, nyfiken på vem det var som var ute med Lars och gick i vassen?

Onsdagen den 3 november får vi se resultaten klockan åtta på kvällen. I "Mitt i Naturen" alltså. Då bänkar jag mig - kanske - det är ju min heliga boulekväll - gubevars. Annars är det ju repris följande lördag.

Igår kväll var jag på fotboll i Norrköping med Peking-fantzet Lars och hans vänner från Länsstyrelsen i Ög. För mig var det länge sedan med fotboll live på denna nivå.

Det var förstås IFK Norrköping i Svenska Cupen i kvartsfinal mot Djurgården och det började med publikvåld och huligantakter redan efter fem minuter på djurgårdssektionen. Så illa var det, att matchen var tvungen att avbrytas i fem minuter. Folk med barn reste sig och gick hem och andra "flydde för sina liv" över staketen, där våldet var som värst. Usch!

Att hemmalaget sen fick stryk med 1-0 efter en sen och tveksam straff var inte mer än vad man kunde befara, menade flera IFK-supporters: domaren vågade inte göra annat. Sen mötte kravallpolis och annat skit - och jag som kommer från lugna landet och Ödeshög.

Nu har jag varit med om både fotboll och fotbollsvåld. Jag är nog redan mätt!.

Jag följer nu här nedan upp en information och diskussion på nätverket brevduvan från de senaste dagarna angående luriga läten hos domherrar och därmed eventuell förväxlingsrisk med bändelkorsnäbb. Anledningen till att jag för upp detta i min dagbok är att jag själv noterat dessa tidigare okända domherreläten.

Ta gärna del av inläggen, läs, begrunda och märk att även en så pass välkänd art som domherre kan bjuda på överraskningar (även för mig, som trodde jag visste det mesta om domherrar genom min erfarenhet av fåglar och fågelläten sen 45 år tillbaka).

Jag har flyttat hela informationen och diskussionscitaten om invasionn av domherrar med egenartade läten till en egen sida. Du kan länka över dit här: domherre

Arbetar i trädgården i underbart senhöstväder. Det är dags att röja i växthuset, slita bort vissna tomater och bära ut begagnad jord och lägga in ny. Således vänder jag trädgårdskomposten och använder det nedersta välbrunna lagret. Det doftar gott och jag hittar minst tio larver av norshornsbagge. Dessa lägger jag försiktigt med in i växthusets bottenredning för god vinterförvaring. Sen in med alla blomlådor och trädgårdsmöbler. Därefter dags att vända trädgårdslanden, där jag fyllt på med gödsel och den gamla jorden från växthuset. Så går allt runt och jag känner mig nöjd och duktig. Gräsmattan är redan klippt för sista gången. De äpplen som nu sitter kvar får bli trastarnas och sidensvansarnas. De har redan varit där förresten.

Just idag i värmen, nio grader varmt, behöver de väldiga flockarna av sidensvansar inte jagar bärföda. De far omkring som biätare högt uppe i luften, en och en, och jagar flygande insekter. Det är märkvärdigt hur denna till synes lite tröga och stillsamma fågel kan förvandlas så, då vädret och födan tillåter. Jag menar verkligen att de blir biätarlika med sina svirrande räckor av snabba vingslag kombinerat med seglingar, hastiga svängar och eleganta fångstmanér.

"Hej igen

Förvandlingen av sidensvans till biätare påminner mig mycket om kalkonen.

Kalkonen ser trög och lite dum ut när den spatserar omkring på ett jordgolv
i en inhägnad.
Den som upplevt kalkonen i frihet, särskilt den som sett kalkonen komma
flygande, skickligt nästan som en hök navigerande mellan höga stammar i
tämligen tät skog, och som upplevt med vilken list och "intelligens" den rör
sig och manövrerar undan faror i skogen även till fots, förstår varför
Benjamin Franklin förordade kalkonen som USA:s nationalfågel."

Tänder i spisen och sätter på en kopp kaffe. Det är riktigt ruggväder men jag är ändå nere vid Stugan och målar. De sista björklöven faller i kulingen från öster, två sparvhökar jagar över betet och mängder med bergfinkar rastar i träden runt omkring. Kaffet tar jag inne idag. Det viner i skorstenspipan.

Målar vid Stugan förstås. Blött och kallt. Men jag går in och stoppar ett vedträ i järnspiseln vid behov.

Kl. 16.05 kommer ett stort gäng kråkor i gles formation på hög höjd från NO. De är tysta och målmedvetna . Säkert på genomsträck, kanske från Finland eller Ryssland. Jag räknar in sammanlagt 184 stycken under en kvart, sen är det helt tomt igen.

En skogssork kommer fram under altangolvet, den kilar snabbt vid stenfoten och försvinner sen in under huset igen. Jag brukar mata den med matrester.

Det är tyst och tomt ute på åkrarna. Inte en enda sädgås rastar i Renstadområdet längre. Det är helt öde. Överhuvudtaget verkar det vara en mycket låg siffra för rastande sädgäss i år. Det tycks som om de totalt har lagt om sina flyttningsrutter numera. Det är Kvismaren som gäller idag. Vi är tillbaks vid antal vid Tåkern som gällde för trettio år sedan. Trist tycker många med mej - skönt tycker säkert många lantbrukare.

Jag följer med Ullas klass tidigt på morgonen till Hovtornet vid östra Tåkernstranden för att titta på gässens utflog. Vi har tur. Det är paus i regnandet och det är alldeles kav lugnt. Omberg ligger dolt i tunga dimmoln. Med ljusets ankomst ser vi snart tusentals gäss och änder på spegelvattnet. Strax före åtta brakar det loss och ungefär två till tre tusen gäss lyfter och försvinner i ett mäktigt dån över våra huvuden. Kvar ligger änderna, svanarna, sothönsen och kanadagässen som alltid verkar vilja ta lite mera sovmorgon. De är kvar där ännu när vi åker hemåt igen.

Målar vid Stugan efter några dagars paus. Först regn sen solsken men varmt hela dagen. Så varmt t o m att jag noterar ett tambi som kommer flygande och landar på förstutrappen. Rekord?

De senaste dagarna har det luktat alltmera av lik i förstuhallen i Stugan. Jag har misstänkt att där finns en död mus någonstans. Idag bestämde jag mig för att lukta mig fram.

I min gamla joggingsko låg den. Inte en mus, men en ängssork, rödryggad och med halvlång svans. Den kom aldrig längre in i huset utan blev kvar där i hallen med brist på både vatten och mat och sökte till slut sin sista vila i mitt skodon. Den gamla skon är nu för förpassad till soptunnan. Det var den redan kvalificerad till och nu mer än någonsin. Sådan lukt går aldrig ur.

Genvägen över slätten ner mot Stugan är lerig och blöt. Bilen blir skitig. På Kälkestads och Ramstads marker är morotsskörden i full gång. Där maskiner och människor har lämnat fälten ligger oranga stråk kvar av ratade morötter till glädje för flera stora sällskap av sädgäss som äntligen har anlänt; de första på den här sidan sjön för i år. De har varit saknade. Nu blir det äntligen lite fart på fågellivet.

Hemma i ateljén fyller jag på min akvarellåda med nya färgkoppar som jag köpte i Linköping häromdagen. En handfull pigment. Det känns som en liten nystart varje gång detta sker. Kostnaden är relativt stor men kvaliteten kan jag aldrig kompromissa med.

På eftermiddagen mot aftonen i kvällssolen fladdrar en amiral omkring över de ruttnande äpplena jag har lagt ut på trädgårdslandet. En fjäril alltså för den som inte är helt insatt. Den är alldeles fräsch och nykläckt. En lokalt född individ härstammande från en invandrande generation från Sydeuropa tidigare i somras. Den kommer säkerligen aldrig att kunna övervintra här i Sverige och dess framträdande nu mellan frostdagarna tyder ju på en dålig anpassning till vårt klimat; den vet inte bättre, känner inte till övervintringens principer. Vad jag vet, lyckas amiralen aldrig med övervintring på våra breddgrader, men någon annan kanske känner det bättre och kan meddela mig. Vackert och överraskande är det hur som helst så sent på året.

En dag i trädgården. Nu har jag bara kvar att gräva trädgårdslanden om jag hinner innan tjälen låser till. Medan jag skyfflar kompost och stuvar utemöbler drar flera gäng av domherrar förbi. Det är frågan om den där sorten med tutande läten. Jag upphör inte att förvåna mig och finna det oerhört intressant. Tänk att det troligaste är att de kommer mycket långt nordost ifrån. Se vidare domherre!

Domherren finns i hela Eurasien från de Brittiska öarna i väster till Kamtjatka och Norra Japan i öster och är uppdelad i minst ett tiotal raser. Helt normalt äger stundtals massiva utsträck rum från häckningsområdena men man har hittills antagit att flyttningsrörelserna aldrig gått över några särskilt långa sträckor. Men nu är det det kanske dags med en revision av detta antagande. Kan det vara domherrar som nått Norden och Brittiska öarna med ursprung från öster om Ural? Tanken svindlar och hur kan man annars förklara det hela.

Dessutom är det så att flera andra märkliga fynd av mycket östliga fågelarter har noterats i Västeuropa i sen oktober: drillnäktergal och eventuellt "östliga tornseglare" m fl.

Brian Unwin: "Det är svårt att förneka en pågående spekulation att någonting underligt har hänt i nordöstra Asien denna höst".