dagbok2004_12 webblogg blogg

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Det är sletigt ute. Gammal blöt snö i drivor och sen ett centimetertunt melerande lager vit snö som ligger från i natt. Och så smälter det. Regnet börjar driva in genom dimmorna från Vättern över berget. Jag färdas i varm bil, med vänsterrutan nedvevad, längs grusvägarna på Omberg och spanar efter tallbit. De sågs häromdagen vid Örnslid, Hjässatorget och längs Vallgatan. Jag kör den rutten. Jag tar det lugnt och kikar på allt som rör sig.

Runt Hjässatorget där Ombergs låga moln sveper in mig i ett fuktkallt omslag är det gott om domherrar. Jag hör enstaka europeiska läten - den vanliga visslingen - men framför allt är det många östliga, asiatiska domherrar, med sina surrande toner. De håller till högt uppe i ädelgranarnas kronor, där jag ser dem plocka bland de upprätta kottarna, som är näst intill renätna och där endast mittstjälken står kvar som en erigerad rest. Fåglarna är rastlösa, sitter någon sekund på varje ställe och drar snabbt och energiskt vidare genom trädtaket under gråhimlen. Det verkar vara mest hontecknade exemplar. Men enstaka hanar lyser körsbärsrött med kraftigt vita vingband - en möjlig karaktär av rasen P. pyrhulla cassini från Ochotska havet vid Kamtjatka kanske. Tänk om det verkligen är så!! (Är du intresserad så se vidare sidan domherre)

Jag kommer inte nära men fångar dem genom en liten skiss i mitt akvarellblock. Tallbitar varken ser jag eller hör. Inte heller vid Örnslid eller vid Vallgatan.

En rådjursget med två stora kid gungar över vägen framför bilen och korpar ropar. Jag hör några meståg men annars är det tämligen stilla i skogen just nu. Och tallbitarna får jag väl försöka hitta senare.

Vid Hästholmens åkrar, invid Ålabäcken, skvalpar smältvatten. Ett sällskap sångsvanar rastar där.

Inatt har det kommit en decimeter nysnö. Eftersom det är vindstilla ligger den vackert överallt. I fönstren glimmar stjärnor och ljus. Det är jullikt.

Det är mörkt på morgonen när jag åker till ateljén. Men just idag är himlen klar och över skogen i söder lyser himlen turkos och blånar mot ultraviolett åt zenit. Mörka, ja nästan svarta, halvt genomskinliga moln drar i västvädret över himmelskupan. I sydost strålar Venus och markerar solens position under jordkanten. En knuten näve längre mot söder lyser Jupiter starkt och ytterligare några knogar längre västerut ligger så den bortgående månens skära. Dessa tre planeter bildar en vacker, lätt bågformad linje över horisonten. Det är så vackert att ögonen tåras. Att kunna fånga detta i en målning är naturligtvis omöjligt. Färgerna och ljuset är nästan imaginära. Men jag gör ändå ett försök.

Jag har redan levt ett långt liv. Det känner jag idag när jag tillsammans med vännen Janne far ner till storskogen i Holaveden söder om Ödeshög. Det blir grusvägar genom Lysings häradsallmänning, tvärs över Tranåsvägen mot gränstrakterna till Småland, där vi till slut landar vid återvändsvägen nära Sänkegölen i trakten av Höganskog och Skräddarp. Dessa skogar var bland det första jag utforskade då för mer än trettio år sedan, när jag var nykomling i bygden. Det känns idag som väldigt länge sedan och hade jag inte följt upp platserna någorlunda kontinuerligt skulle jag vara förvånad, besviken och chockad, över de stora förändringar, som har skett sedan dess.

Ulla och jag körde då i början av 1970-talet efter kartan och letade upp små grusvägar, myrar, grovskogar och skogssjöar. Därvid blev det, att jag också hittade fram till den underbara Sänkegölen. Den låg där mitt i en doftande skvattrammyr, omgiven av martallar och vitmossgungfly, en riktig smålomsgöl utan smålom dock; den letade jag många gånger efter och fick till slut höra som överflygande; det var allt. Nåväl. Sjön var inbäddad i en fantastisk storskog med grovvuxna tallar och granar. I alstråken ner mot myrkanten var järpen besöksviss. Tjäder, orre, pärluggla och spillkråka var karaktärsfåglar och på ett hygge där bredvid följde jag ett par nattskärrors bobekymmer från ägg till flygga ungar på armlängds avstånd bland murklor och ris. En undangömd och hemlig plats.
Och allt detta kändes som bara mitt.

Så här var det då när jag målade en akvarell från storskogen och en stig med järpar 1978.

Men en dag för snart femton år sedan föll skogen. Det gick över en vinternatt. Vilket timmer, vilken tragik. Idag när vi parkerar bilen där vid den gamla lastsvängen är ny ungskog på väg upp.

Enstaka frötallar av den gamla stammen står kvar; blixtskadade och pelarlika. Vissa med spår av forna skogsbränder.

Jag känner igen stigen jag målade, den med järpen på. Men jag letar förgäves efter resterna av den gamla gärdsgården, redan då grånad och murken, som gick genom alsnåret. En vässad stolpe är allt som finns kvar idag.

Så här så gärdsgården genom myrens al- och grankratt ut 1978 när jag målade denna akvarell

Vi går ner mot Sänkegölens isspegel. Solen lyser in rött in bland gråtallarna. Morgonljuset glider omedelbart och mjukt över i kvällsljus. Dagern är knapp.

Janne fyller en plastkasse med nävar av vitmossa. Frusna tranbär och roslingrevor följer med. Fingrarna stelnar och naglarna "spräcker". Åkarbrasor blir ett måste. Vitmossan skall bli till nya små landskap i terrarier och florarier tillsammans med bindemedel och kokosfiber.

Vi är strax färdiga. Vitmossan är blöt och kassen tung. Vi ställer den att vila en stund medan vi vandrar runt mossen.

Sedan går vi grusvägen upp genom ett litet bestånd av storskog som ännu sparats. Detta skifte gränsar till en torpruin och en barack som ställts där vid grusvägskorset som jaktstuga. Odlingsrösen och gamla åkrar är numera igenvuxna och en gammal fågelholk på vårdbjörken har totalt blivit ett med skogen.

Det börjar vid köksbordet med en kopp perculatorkaffe till saffranssemlorna. Vedvärmen är skön och stämningen hos Solveig och Lars-Eric är trivsam och mjuk. Forsythiabusken utanför piskar i den hårda sydvästen och under den söker alla fågelbordets arter vindskydd. Talgoxar, blåmesar, en svartmes, två entitor, tre grönfinkar och så räknar vi in nästan tjugo domherrar. De är en av anledningarna till att jag är här idag. Jag är nämligen på spaning; efter östliga herrar. Jag slänger iväg ett digitalt fotoskott genom glasrutan och lyckas fånga tolv individer i samma bild. Det var länge sedan jag såg så många domherrar så tätt packade.

Huruvida det är svenska eller östliga domherrar är inte lätt att säga. Bättre då att gå till frysen. Solveig plockar fram tre plastpåsar med vardera en fågel. Alla har de flugit på köksdörrens svarta fönster under den senaste veckan. Jag öppnar nyfiket och kollar av de yttre stjärtpennornas innerfan. Alldeles svarta fjädrar. Svenska, eller snarare nordiska med andra ord. Lite besvikelse känner jag nog. Jag hade hoppats på någon med halvmånformade vita fläckar som indikator på östsibirisk ras. Men man får ta det som det kommer.

... och här nedan jämfört med en domherre fångad i Finland antagligen av en östlig ras.

Nu är det så, att Kalle Rainio poängterar för mig vid mail-kontakt om att få låna ovanstående bild, att det inte finns några klara skiljelinjer mellan raser i öst-västlig led av domherre. Han skriver att de vita fläckarna på domherrens stjärtfjädrar kan finnas även hos västliga individer men, att tendensen ökar ju längre man kommer mot öster; en s.k "kleen" med andra ord. Här följer ett citat av Kalles meddelande:

So, what I want to address is that individual birds cannot be identified as eastern by the spots in the outer tail feathers. It is a character that is present in all european populations, only the proportion of individuals with white spots increases towards east.

There is a publication concerning the matter: Voipio, Paavo 1961: On certain morphic characteristics of the Northern European Bullfinch (Pyrrhula pyrrhula). Ornis Fennica 38 (3-4): 81-92

Cheers, Kalle Rainio

När Solveig ringde till mig för några dagar sedan berättade hon, att hon från goda vänner, hade mottagit dokument om sjösänkningsplanerna av Tåkern från förra sekelskiftet. Hon undrade om jag hade någon glädje av dem. Visst meddelade jag. Jag skall förmedla dem till lämplig förvaring och diarieföring i t ex Tåkernfondens regi. Idag så tar jag emot dessa dokument och ska nu scanna av dem, studera dem och skicka vidare. Så här ser den första sidan ut i en av de två handlingarna:

Källarbesök hos Solveig. Flera nästan tre centimeter stora och svartglänsande källarspindlar kryper undan till takets mörkaste vrår när ficklampan sveper förbi. Överallt hänger deras vita och tomma äggkokonger som upp-och-nedvända miniatyrluftballonger. Det är en mycket spännande miljö.

"En av våra största spindelarter heter källarspindel (Meta menardi). Den brukar hålla till i matkällare och andra litet fuktiga utrymmen där den livnär sig på sniglar. De sitter ofta på ett ställe och har sin stora vita äggkokong hängande från taket. Kokongen kan vara stor som en druva."

... och efter det att jag meddelat Åke om detta införande här i dagboken, fick jag följande mycket trevliga svar:

"Hej

Den här sortens respons på min dagliga verksamhet upplever jag som rena julklappen!. Normalt brukar jag svara på frågor om skogsinsekter, om skadegörare, men också hela den mångfald som skogens insekter representerar. De senaste två åren har spindlar ådragit sig allmänhetens intresse och jag har svarat på många spindelfrågor.
Källarspindeln är ju en fascinerande art, om du har tid så försök få ögonkontakt med den. Se vilka otroliga käkar den har. Det är en mycket fridsam varelse. En byggnadsarbetare kom för något år sedan, vit i ansiktet och på darrande ben, bärandes ett stort exemplar av spindeln i en burk. Han hade arbetat nere i ett pumphus ett tag och vid ett tillfälle "råkat" rikta sin ficklampa upp i taket ovan huvudet.......där satt spindlarna - många var dem. Tyst betraktandes inkräktaren, noga vaktande sina äggkokonger! Vår vän lämnade pumphuset hastigt, men tog mod till sig och infångade ett exemplar som jag fick se. Men ner i pumphuset gick han inte mer.

God Jul"

Men mest är det ändå för att kika på fladdermöss vi är här. Två stycken har funnit sin vintersovplats i den jämnt svala och mörka källaren. Men idag, efter nästan två veckors vintervärme, hänger där bara en. Det är en långörad fladdermus. Ett öra hänger rakt ner men han är så vaken att han fäller in det mot kroppen när vi stör. Normalt borde vinterdvalan vara djupare men tämligen nya rön har visat att fladdermössen ofta vaknar till när temperaturen stiger. De balanserar därmed på gränsen mellan liv och död. För mycket vakenhet medför ökad ämnesomsättning och svält. Vi stör endast en kort stund. Två foton får räcka. Sen stänger vi försiktigt till om livet där nere.

Väl hemma i ateljén igen planterar jag mina amaryllislökar från förra vintern. De har tidigare i sommar stått i trädgården och suget must. Nu är det dags för ny blomstring. Får se vad det blir av det. Alltid lika spännande. Jag tror att en skall vara vit.

Fyra dagar till så vänder solen med ljuset tillbaka. Dagarna är mörka nu när snön lyser med sin frånvaro men värmen består. Idag på morgonen över fem grader plus och sydvästen ligger på som vanligt. Molnbyarna galopperar över himlen.

Jag är tagen. Tsunamikatastrofen i Sydostasien växer och jag känner mig delaktig trots att jag just nu inte vet om någon jag känner som är inblandad i det fruktansvärda. Men någon personlig relation kommer man säkert att få del av vad det lider.

Dagen det hände, annandagens morgon, for jag tidigt till Hovslätt utanför Jönköping för att spela boule, öppen dubbel med Martin. Det gick inget vidare trots att jag var laddad. Tre förlorade och en vunnen match räckte inte till slutspel. Då kändes det tråkigt på gränsen till förfärligt. Men vid hemkomsten föll nivåerna på plats; jordbävningen och havshävningen visade vad verklig smärta och förlust är.

Jag fick besök av Stefan Lithner vid ateljén idag. Han stannade till någon timme under hemfärden till Blekinge. Vi drack en kopp kaffe och pratade fågel och natur. Det var mycket trevligt. Och det började inte dåligt heller. Då han knackade på dörren gick jag nämligen ut för att visa honom "rätta" vägen in. Då upptäckte jag tre fåglar som seglade runt och uppträdde på ett märkvärdigt bekant sätt alldeles över Stefans ansikte några hundra meter bort över hustaken. Det tog någon sekund innan jag fattade. Falk! Pilgrimsfalk! Mitt över samhället nära kyrktornet. Jag rusade efter min kikare som låg i bilen. Då var två fåglar kvar i luften under skaplig luftcirkus när jag fick in dem i synfältet igen. De försvann bägge bakom kyrkan varefter en åter kom fram och med aktiv flykt och spetsiga vingar flög rakt över oss på 75 meters höjd. En gammal hane.

Minst två och troligen tre pilgrimsfalkar spetsade således till Stefans och min bekantskap direkt och förnämt en vanlig vardag i Ödeshög.

Årets sista dag börjar vacker. Himlen är helt utan moln och det är nästan alldeles lugnt och solen värmer faktiskt något när jag lite sent på morgonen nu vandrar iväg till ateljén för lite småarbete. Det ligger tunn frost på gatorna och lufttemperaturen är några tiondelar över noll. Kajorna småpratar från skorstenarna, några mesar flyger förbi och vid husväggen i solen grönskar en frisk rosett maskrosblad. Vintern är kontinental.

Landet är vackert. Men nere i Sydoistasien är läget efter en av århundradens värsta naturkatastrofer ännu dramatiskt och oöverskådligt. På nyheterna i morse talades om 120 000 döda i området runt Indiska oceanen men bara i provinsen Ache på norra Sumatra i Indonesien kan dödstalen stiga till över 100 000. Sverige verkar vara det turistland som drabbats allra hårdast. Många svenskar är konstaterade döda och ännu saknas uppgifter om ungefär 3 500 svenska besökare i området, meddelar nyhetsreportern.

Sverige är i landssorg och man rekommenderar att hålla en "låg profil" detta nyårsfirande. Flaggor på halv stång och inga fyrverkerier. Tänd ett ljus i fönstret, vädjar stadsministern. Nu är vi inte lägre fjärmade från världens problem. Vi har närkontakt med utsatta människors eländen. Vi är inte lägre förskonade. Det är ett uppvaknande i chock! För oss alla!