dagbok2005_01 webblogg blogg

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Ett lugnt nyårsfirande hemma och i landet i övrigt. Tragedin i Asien lägger sordin på festen. Jag ställer klockan på 07.00 trots sent sänggående och vaknar, ändå pigg, sätter på Naturmorgon i P1 och går ner till köket och sätter mig där att invänta telefonsignalen från Lena Näslund på redaktionen medan hustru och gäster sover gott. Jag skall medverka i programmet.

Vi samtalar direkt ut i etern om min hemsida, "naturdagboken" och framför allt om invasionen av de östliga domherrarna. Det blir några minuter sen avbryter nyheterna. Tiden går fort när man har trevligt, säger Lena och ber att få återkomma.

Frukost sedan och därefter färd upp till Omberg där vi går runt Mörka Hål och ner längs Hjässatorget tillbaka mot Stocklycke. Vi spanar efter domherrar och tallbitar. Domherrar, endast östliga enligt lätesindikationen, finns det gott om i ädelgransbeståndens toppar men några tallbitar lyckas vi inte spana in. De har hänt förr med denna rara art på årets första dag på Omberg, men så icke i år alltså.

Ett gäng svartmesar ser vi och kungsfåglar. Sen tar vi oss hem till kaffebordet via Heda och Stora Åby, där vi ser en övervintrande ormvråk.

Resa ner genom ett helmulet, 10 grader varmt och nästan stormigt Sverige från Skultuna ner till Ödeshög efter några dagars bortavaro. Klockan är halv fyra på eftermiddagen, då jag från Mjölbyterassen, detta gamla mäktiga isälvsdelta, ser ut över min Slätt mot ett blådisigt Omberg i fonden.

Det är märkligt men ändå så välbekant, allt är gråmörkt och tätt, men där borta i väster, mot Vättern, öppnar sig himlen och ett vackert ljus, opalskirt och duvblått, ligger över hembygden. Gläntan kallas det bland gamla flygare; hålet i himmelstöcknet över den södra Ombergsbygden. Där borta är jag hemma. Dit är jag alltid på väg.

Trisslott från Ulla till morgonkaffet - namnsdag. Jag blev inte miljonär idag heller.

Efter en mycket stormig natt där huset skakat och skälvt som vid en smärre jordbävning har det nu lugnat ner sig till betydligt beskedligare kuling. En del av tornutbyggnaden på den gamla brandstationen, numera Kulturskolan i Ödeshög, har blåst iväg under natten. Avspärrning med gulröda plastband. Gatorna är täckta av grenar och småbråte men i stort sett har vi ridit ut det mäktiga ovädret i god vigör.

Som alltid efter en hård sydväst är alla fönster som vetter mot detta väderstreck täckta av en grå film som vid närmare betraktande består av oerhört små saltpartiklar från ett Västerhav som skummat upp till hög höjd i atmosfären och burits iväg som miljarder små saltdroppar långt in över land. Nu är vi nära havet och kroppen får sin beskärda del av havsluft och jod.

Jag satt vid fönstret och tittade ut i kvällsljuset igår. Gråa och valkiga moln rusade upp över mig i en oändlig och homogen ström men plötsligt öppnade sig ett vackert öga av himmelsljus i det mörka. Det var en bild som etsade sig fast i mitt konstnärssinne och nu idag försöker jag mig på att beskriva detta i en bild. Det är förstås omöjligt att få till det som det verkligen var. Därtill räcker min förmåga föga.

Efter några bilresor i landskapet kan jag nu konstatera att stormen gick hårt åt skogen. Överallt ligger knäckta och välta träd; granar mest men även en hel del fröställda tallar. Till och med en stor ek är omkullblåst i de röjda hagmarkerna sydost om samhället. Det var orkanbyar i blåsten. Den värsta stormen i mannaminne, sägs det; faktiskt värre än de tre på rad jag minns från hösten 1969.

Vi tog en tur ner till Hästholmens hamn under förmiddagen Lars F och jag för att spana in eventuellt inblåsta havsfåglar. Vi gick omsorgsfullt igenom måsarna men fann inget annat än fiskmåsar. Två skarvar stod på ett skär och fyra sothöns simmade utanför båthusen. Det var allt. Inte ens en gräsand. Vintern är minst sagt mild. Däremot var det som alltid gott om laxfiskare. Säkert ett trettiotal personer runt om på klipporna vid Stora Lund och Hästholmen. Fiskelyckan är god just nu.

Vintern är så varm just nu, att snödropparna redan blommar för fullt i rabatten hemma vid huset. Jag noterade de första utslagna redan för några dagar sedan.

Det fortsätter att vara extremt milt och ihållande milt för årstiden. Idag är det någonstans runt sju grader plus. En ny storm har dragit över i natt. Den blev för oss betydligt mindre kännbar men summan av de två är kraftfull. Det talas om 30 miljoner kubikmeter skog som har fallit. Det motsvarar tydligen tre till fyra årsproduktioner och nu dras landets alla skogsmaskiner samman i Sydsverige för akuta insatser. Många små skogsägare står på ruinens brant. Till detta kommer också alla elavbrott. Många i trakterna av sydöstra Småland har varit utan elektricitet i fem dagar.

Samtidigt ger stormen en naturens pekfinger åt mänsklig strävan och nitälskan. Det är nämligen framför allt medelålders "granåkrar" som har fallit som plockepinn. En skogsbrukets på 60-talet nyskapad idé om att plantera tätt med gran och endast gran med hormoslyrbortsprutat lövinslag på gamla igenlagda åkerytor och beteshagar har fått sin slutgiltiga straffdom.

Nu är tid att se om skogen uthålligt och långsiktigt. Hoppas nu ,att en naturligare skog får ta mera plats; en skog med mycket mera löv och framför allt ädellöv, som ju är ursprunglig, tålig och adekvat i dessa områden av Sverige. Hoppas också att alla hyggen i framtiden ges mjukare kantzoner där vinden inte får fritt spelrum mot upprätta granväggar. Hoppas sammantaget att skogsbruket och skogsvården nu ger chansen åt en bättre skog för framtiden.

En annan av stormens effekter är säkert också kostbar. För Vägverket. Det gäller de nya typer av väldiga vägskyltar med ett enda mittstativ som har satts upp längs riksvägarna i landet. Jag har sett åtskilliga tiotals sådana schabrak, som har vridit sig och vikt ner sig som vore de gjorda av marsipan. Och jag kan naturligtvis inte låta bli att undra över hur denna konstruktion kan ha fått företräde. Det är inte bara efterklokhet utan jag konstaterar att jag redan när jag såg den första för några år sedan funderade på hur sådana veka konstruktioner skulle kunna klara kommande kraftiga vindbyar. Jag menar - skyltytan är ju ibland upp mot tio kvadratmeter. Vilka kostnader kommer inte bara dessa undermåliga skyltanordningar att kosta. Många miljoner säkert för att reparera och rekonstruera.

Åker förbi Stugan för att se till den efter ovädren. Panelen på ytterdörren har flugit iväg och en del träd ligger välta men annars har allt klarat sig bra.

Vid Ramstads åkrar går en ganska stor flock sädgäss. Jag uppskattar antalet till ungefär hundra. Det är svårt att veta om de är övervintrade här eller nyanlända men den senaste alternativet är nog troligast ändå. De har antagligen följt med stormens medvindar mot norr.

I en underbar vårvinterdag med temperatur nära noll och vindstilla tillika med flödande vintersol åker jag upp till Omberg under lunchen för att ta en nödvändig och opretentiös promenad. Jag parkerar vid Stocklycke vandrarhem och går grusvägen upp förbi Mörkahåls kärr. Sjövägen norrut är ofarbar efter stormens skador och avstängd för trafik. Även vägen jag går är blockerad och runt om ligger ställvis områden med framför allt gamla granar i vresiga brötar. Stundom är stammarna avbrutna någon meter upp på grund av rötskador eller så är de välta med enorma rotsjok som följd. Dessa reser sig som mörka väggar överallt i skogens motljus.

Ädelgranar ligger i vresiga brötar

Sjövägen norrut längs Omberg är avstängd

Rotsjok stora som husväggar

Rötskadade granar går av en bit upp

Jag tog nog i lite vid dagboksskrivandet igår vad beträffar min uppfattning om mängden av raserade skyltar. Ty när jag nu åker hem från Omberg ser jag en man i gul varningsdräkt med NCC:s dekal stå och mäta på ett av dessa skyltkadaver vid Ålebäcken norr om Hästholmen. Jag stannar till förstås och kan inte låta bli att fotografera samt att ta upp en diskussion med honom om ämnet. Jag utgjuter mitt förakt för den ansvarige tjänsteman som köpt detta veka koncept men mannen i gul overall meddelar mig att det i hela Linköpingsregionen endast är sju skyltar som vikt ner sig. En acceptabel mängd i förhållande till det väder som har rått, enligt Vägverkets uppfattning, meddelar mannen.

Skyltkadaver

Skyltkadavrets enlig mitt tycke alltför veka stag

Det är tänkt så att vi skall se efter hur mycket skog som ligger uppe i allmänningen, Janne och jag. Så kommer det sig att vi improviserar och svänger av ner mot Bonderydssjöns strand vid Sjögård där vi parkerar och möter Arne. Femhundra träd ligger hos mig, säger han och sonen är därute och röjer; vi hör motorsågen knattra. Jag är själv på väg ut igen. Men vi hinner nog gå en sväng över hagmarkerna.

Vi kliver över grinden och beträder de gamla åkrarna, Långåkern och Leråkern, som är fulla av koskit, stensträngar, odlingsrösen och vildaplar.

- Här var det så tätt med vildapel när vi kom hit att det var som en vägg. Nu är allt röjt och klart och Länsstyrelsen ser inte längre något behov av att gripa in i naturvårdsarbetet. Det sköter vi själva, säger Arne.

Det var munkarna från Vadstena som planterade alla äppelträden och dessutom hade de en stor humlegård där nere vid huset. Huset där Karl XV livmedikus föddes en gång för länge sedan. Det var ett så fördelaktigt klimat för humleodling på den tiden. Då gick kalldraget från sjön ner längs ån och här var det varmt och skönt. Men nu har skogen vuxit igen där borta, så kylan kommer den här vägen idag förklarar Arne.

- Vi måste gå och titta på lindarna, säger han sen och pekar ut över betet. Det är sex stycken skogslindar och de planterades 1656 för bastens skull. Bast är suveränt till repslagning.

Lindarna står alla på små stengärdade kullar i landskapet, där mossig röjsten förtäljer om århundradens mödosamt arbete. En hel del av stenarna fraktades bort till ballast när vägen byggdes färdig i början av 1900-talet; bland annat en hel stenmur av mansbredds format. Så kunde det gå till på den tiden, berättar Arne.

Arne försvinner nästan när han placerar sig vid en av de väldiga lindarna, som vegetativt har brett ut sig i rejäla knippen från den ursprungliga stammen. Mulm och brunrötade grenar av väldiga dimensioner har byggt upp kullarna som träden står på och stammarna är fulla av hål och skavanker. I den här finns säkert tjugo hackspetthål och plats för kattuggla också, påpekar han.

På andra sidan Långåkern står en liten lind. Den är frösådd och ungefär tio år gammal, säger Arne som därmed motsäger exptertisen som menar att skogslind knappast kan föröka sig med frö i vårt land idag. Här är beviset, säger han. Här är det tydligen gynnsamt klimat nog för lindnöten att mogna ut ordentligt.

Vi är tillbaka vid sjöstranden, där vi spanar efter sångsvanar. De var här häromdagen, säger han och bäver finns det också. Isen gick i natt. Smalkaveldunet vaggar i lätta vågor och stenen "Hästen" ligger knappt synlig i speglingen av Stormossen på andra sidan sjön. Idag ser man inte länden, så nu är vattenståndet högre än vattendomen, säger han. Sjön är ju reglerad.

- Jag måste berätta en underlig sak, säger han sen. Överallt där vi har grävt för rör och ledningar har vi stött på såna här stenar. Det är slagg och man ser genom rosten att det antagligen är slagg efter järnhantering. Undrar om man har samlat myrmalm här vid sjön förr i tiden och berett den här på stranden, fortsätter han medan arbetsoverallen åker på. Nu måste jag ut och hjälpa Per-Arne. Hej på er.

Vi åker vidare upp i skogen. Inte speciellt svåra skogsskador, tycker jag som besökte Växjö i helgen. Nu har jag perspektiv på förödelser.

Vi stannar vid en blocksänka uppe mellan Urskogsreservatet och Korsbacken och Janne kliver ut som jämförelseobjekt i min fotodokumentation. Det var Hans Liman på Länsstyrelsen som upptäckte det här norrländska fenomenet i Ödeshögs kommun under inventeringsarbete på 1970-talet. Då fick han lite mothugg. Men nu är blocksänkor accepterade även här och det finns gott om dem i Lysings Häradsallmänning. Den här är en av de mindre i sammanhanget.

Jag har fått svar av Hans Liman ( 24 januari 2005). Jag mindes visst inte helt rätt om vem som först upptäckte blocksänkorna vid Sjöbo på Lysings Härads allmänning. Så här svarar Hans:

"Tack för mailet. Det var trevligt att läsa dagboken.

Att det var en Hans som först skriver om blocksänkorna är helt rätt. Jag hämtade uppgifterna om blocksänkorna från beskrivningen till det då ganska nya geologiska kartbladet. Om jag inte minns helt fel så var Hans G Johansson författare och ansvarig för bladet. Därtill fanns naturligtvis ett antal fältgeologer som gjorde "grovjobbet".

Det fanns ganska många markeringar på kartbladet så jag valde ut de största och mest välutbildade sänkorna och tog med dem i naturinventeringen 1976.

För några år sedan så kontaktades jag av en geologstudent som var intresserad av att göra exjobb i länet. Efter lite funderingar så valde han att försöka tolka blocksänkorna vid Sjöbo. Bifogar hans uppsats för lite spännande läsning.

Hälsningar

Hans"

För den som är intresserad av fenomenet Blocksänkor kan jag hänvisa till den avhandling av Daniel Björkert vid Göteborgs universitet som Hans Liman nämner. Här väntar spännande läsning. Beställ Pdf-format via nätet på denna länk (klicka här) eller från:

Göteborgs Universitet, Institutionen för geovetenskaper, Naturgeografi, Geovetarcentrum: ISSN 1400-3821. B321 Projektarbete. Göteborg 2002.

Idag är det frost och lite blåhimmel. Jag har ännu inte hört talgoxen sjunga. Det kommer att hända när som helst. Jag menar, även han måste väl nu känna av att ljuset har kommit tillbaka.

Ulla fyller år. Kaffe på sängen bjudes. Ute faller lätt kornsnö. Det första vita som kommit ner på två månader från en himmel som gått i grått. På morgonen är det fortfarande ganska mörkt. Ännu klockan halv nio är timmen blå. Solens återkomst märks mest på eftermiddagen.

Äntligen några vinterdagar i sträck. Minus och lite snö och solsken dessutom. Idag hörde jag också de första talgoxarna sjunga. Det var på tiden.

I Sverige försöker vi officiellt försvara och stödja den vargstam som etablerats men i vårt grannland Norge är det precis tvärtom. Vi har vargarna gemensamt och det är oerhört tragisk att parterna inte kommer överens om ett gemensamt agerande. Visserligen är infrastrukturen på landsbygd mycket olika Norge och Sverige emellan men läget känns faktiskt hopplöst.

Nu har en flock som lever i gränstrakterna fått sin norska dödsdom och just nu har man skjutet det tredje djuret i denna flock. Biologer och naturvårdare i Europa rasar och förundras över hur ett land, Norge, så ensidigt kan agera mot alla andras intressen och intentioner.

Vill du göra en insats så klicka på länken här nedan så kommer du till en sida som idéellt, opolitiskt och utan ekonomsikt stöd agerar med petitioner och upprop mot olika hot mot miljö, växter och djur. Det är en webbaserad intresseorganisation som heter Proact International, vilken har initierats av och drivs av entusiasten David Conlin i England. Genom hans idoga arbete och mängder av undertecknare har flera tragiska projekt pålysts och förhindrats.

Önskar du bli medlem i Proact Team, där du får kontinuerliga meddelanden om aktioner som är på gång (klicka här).

Ute faller snön och det var sju grader kallt på morgonen - inne i ateljén mognar mina citroner. Vilken kontrast.

Så´ Îu dina kômpissar på TV:n igår nâ´Îâ handla om skogskatastrofen. Di där skogsmuppa sôm bryr´sâ mer´ôm skaÎbagga ân bônner. Dâ fö´jävli´t. Öka skattera mera´ândå på ôÎja å disel å el å bensin så â´la sna´řt hela landsbygda tommer.

Vi är ändå grannar i samma värld. Dock lever vi i två helt olika verkligheter. Jag måste anstränga mig allt jag orkar för att inte bli pessimist av sådant prat. Det ligger tyvärr väldigt nära till hands.

Vid Väversunda vägkrök sitter en varfågel och spanar från videbuskaget mot björktopparna, där åtta domherrar, bara hanar, halvsover i morgonljuset. Egendomligt med könsfördelningen eller rättare sagt brist på densamma, konstaterar jag och puttrar vidare med öppen vänsterruta mot Stugan, där en tvåhundra fåglar stor flock med gulsparvar huserar i stubbåkern. De har dragit till sig en fågelskådare som har laddat upp med tubkikare för att leta efter främlingar i gänget. Flocken är orolig och drar mellan åkern och almarna. De gamla hanarnas gula magar lyser saffransgult mot de svarta trädkronorna.

Jag vandrar ut på Renstad kanal. Ingen mer än räven har gått före mig. Hans teckensnöre vindlar längs kanalkanten och där han passerat snösträngar står spåren tydligast. Då och då har han halkat till. En liten skvätt doftande urin här och där är hans signatur.

Isen är tjock och bärkraftig och nästan snöfri. Det är fantastisk skridskois men ibland är det bra att bara gå som nu. Då hör jag mycket bättre. Kanske hade jag annars inte noterat rävens skällande som nu någonstans där ute i vassmarkerna. På avstånd låter det underligt likt en ropande pärluggla. Dovare förstås, men femstavigt och med varje enskild stavelse nedåtkrökt i stället för uppåt som hos ugglan. Klangen är emellertid nästan densamma. Detta har jag aldrig tänkt på tidigare.

Längs vassens ockra vägg går jag försiktigt för att inte halka. Det knastrar och knaprar från blåmesar, skäggmesar, sävsparv och gärdsmyg. Pungmesens gamla sommarbon hänger på parad i alarna och kaveldunens mogna cigarrfrukter börja tappa greppet om sina tusentals små vinghåriga frön. Underligt är det att jag inte ser ett enda spår av mink. Här är det en förändring - till det bättre.

Från ett avlägset Karlsborg borta i väster, på andra sidan Vättern, hör jag kanondunder och kulsprutedunk och det väser svagt från Ombergs skidbackes snökanoner men annars är det nästan tyst om det inte vore för det avlägsna sjungandet långt bortom vassen. Jag går dit ut; ända tills den stora isytan ligger framför mig bakom de sista vassruggarna. Där ute sjunger sjön av svanarnas vita vingar. Kanske tusen knölsvanar trotsar nämligen ännu isens hårdnande grepp. Mot mörkbruna vassar och Lindöns blå skogsbård i norr ser jag i en halvmils bred råk mängder av stora vita fåglar.

Jag låter kikaren spanar vidare ut över isvidden. Lång borta i öster mot Hov ser jag ett par havsörnar sitta stilla och tunga som två tappade potatissäckar. En korp ropar på avstånd. Annars inget övrigt att önska.

Närmare mig, inte mer än tvåhundra meter bort, finns en liten öppen vak där ett trettiotal svanar simmar runt för att hålla nattisen i schack. Der ser mig förstås och blir oroliga; vräker sig upp över iskanten och vaggar iväg med näbben mot vinden. Till slut springer de, lyfter och dånar iväg på vinande vingar bort till de andra. Det är hela tiden svanar i luften. Trängseln ökar alltmer därborta när råkarna krymper. Flera band av vita svanar flyger längs Omberg söderut mot Vätterns öppna storvatten och vidare mot havet.

Vintern fortsätter. Temperaturen ligger runt 6 - 7 grader minus nattetid och just nu dalar det ner lätta vita flingor utanför fönstret. SMHI:s meteorloger i Norrköping kallar det för "fikasnö" eftersom gles och oväntad snö ofta faller till 10-kaffet i månaderna januari och februari oförklarligt nog.

Kölden har kopplat ett hårt grepp över kontinenten från slaviska trakter i nordost ner mot Italien och Pyreneiska halvön i sydväst. Snöfall på Mallorca och nu senast i Alger i Nordafrika. Igår i TV såg jag att vi i Norden däremot kan förvänta oss en ökande nordvästlig vind med mild atlantluft. Lite av upp-och-nervända världen klimatiskt således.

Kylan över Sydeuropa har medfört att några av våra nordiska flyttfåglar har nått betydligt längre söderut i år än normalt vilket har väkt uppståndelse bland fågelintresserade. Sidensvansar ( Waxwings på engelska) till exempel är en mycket vacker men också i högsta grad exotisk art för en medelhavsbo. Följande citat är klippt ur nätverket "European Bird Net":

"Waxwing invasion in Europe has proceeded further south and since the last week of December, embraced the Italian side of the Alps and some Waxwings reached the Po river plains.
Last influx in Italy is in winter 1988/89. Several birders (some hundreds) visited the same site of Collalbo in Alto Adige where at least 500 individuals are present.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare.