Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Februari år 2005

1 februari

Kall nordvästvind när Lars och jag går iväg till vår sociala tisdagsfika. I linden utanför ateljén sitter mellan fyra och femhundra sidensvansar i solskenet. Ett stadigt sirrande rinner ner från trädet

Säkert 400-500 sidensvansar rastar i en lind utanför ateljén. Det här är en del av flocken.

7 februari

Sju grader kallt på morgonen. Solen skiner och det är alldeles vindstilla ute. Läser i tidningen vid frukostbordet att någon har sett årets första tofsvipa; en ensam fågel i östgötabygd. Tänker att det är inte är ovanligt att just tofsvipan är tidigast på plan; kanske inte före skogsduvorna men ofta före lärkorna. Nu börjar längtan värka i vårbröstet.

Imorgon måste jag ta mig en tur ner till Stugan igen och också gå ut på kanalen genom vassen. Isen måste vara perfekt nu efter ytsmälta och nyfrysning. Men idag måste jag jobba vidare i ateljén med utsmyckningsprojektet. Just nu har jag stenknäck på gång i akvarellblocket - "en robust uppvakting".

... under arbete ...

 

9 februari

En varmfront från väster är just på väg in. Det är en brytning i luften. Ännu är det rejält kallt efter nattens klarhet men dimmiga gråmoln smyger in över husen och färgas rosa av den låga solen som smiter in i den nästan alltid förekommande glipan längs jordkurvans horisont och jag känner snölukten i näsan, om det nu är ökad luftfuktighet eller vad vet jag inte, men det känns påtagligt. Inom några timmar kanske kommer det första lätta snöfnyket att dala ner.

Igår var det fantastiskt vårvinterväder. Lars F och jag vandrade ut på Renstad kanal genom vassarna med tidig morgonsol, ännu sval, i ryggen. Vi hade stavar i händerna och broddar under kängorna. Helst hade jag nog snörat på mig mina skridskor men ändå. Kav lugnt väder och glansis. En perfekt dag att minnas för framtiden även om snön saknades.

Lars och jag spände på oss broddar och stavar och vandrade ut i vassvärldens mysterier

Det var ändå förvånansvärt tyst vid sjön, med tanke på det perfekta menar jag. Inga korpar ropade, mesarna i vassen var sparsamt representerade, ingen gärdsmyg eller sävsparv hördes. Några skäggmesar på avstånd var allt. Livet hade liksom stannat upp ett tag bara för att njuta av varat. Kunde det verkligen vara så?!

Längst ut, på andra sidan vassarna, var vi nästan ensamma med helheten. Vi såg några långfärdsskridskoåkare på norra sidan av sjön och Arne var ute med sparken för saxvittjning borta mot Bankuddarna till. Råken som var strax utanför häromveckan, där jag hade ett trettiotal svanar ännu simmande, var nu helt tillfrusen med låga vallar av vit svallis runt omkring som enda tecken. I blådiset mot Lindön fanns det dock kvar en öppning i isen. Den sista. Där låg några hundra knölsvanar ännu kvar.

En havsörn satt där ute. Den verkade äta av något, ett infruset svankadaver kanske.

En dånande isspricka for iväg under fötterna tvärs över sjön

Just när vi rundade den yttersta vassruggen sjöng det till under fötterna. Det svajade något och en dånande spricka for iväg tvärs över sjön med riktning mot Hov åtta kilometer bort. Vi följde det bortdöende mullret under nästan en minut. Oväsendet väckte en flock skäggmesar som ropade till av undran och rädsla. Skäggmesar ända här ute i denna lilla vassrugge?

På vägen tillbaka hade vi solen i ansiktet och ljuset gjorde oss eskimåögda. Vi stannade ofta vända mot solen av många skäl men mest ändå för njutandets skull. Kikade genom den klara isen på sötvattensgråsuggor och vattenbaggarnas larver som klättrade på undersidan, njöt av issprickornas filigran och reflexer, de infrusna luftbubblornas lavalampskaraktär, grönskande sjöranuklar i högsta grad levande och assimilerande inne i isens värme, mosaiken av upplyfta algmattor under istaket, hårslingans vinterknoppars djupgröna och dysmakande innandöme överallt i isen som intorkad harspillning och korsandmatens vackra öar.

En infrusen svanfjäderbåt - ett minne vid den nu tillfrusna råken

Sötvattensgråsuggan klättrar på isens undersida

Vi mötte Lars G på väg ut med längfärdsskridskorna på. "Man måste bara en sån här dag", sa han, skalade en blodapelsin och gav oss varsin klyfta och tio minuter. "Såg du varfågelns sork som var upphängd därinne vid kanalen i en alklyka", frågade vi. "Nej", svarade han, "men jag såg varfågeln".

Närbild på varfågelns slaktade byte - en åkersork

...

Idag svider det lite i mitt ansikte. En aning solsvedd är jag  Det känns bara gott.

 

10 februari

Av snön igår blev det inte mycket. Inget alls egentligen. Först fram på efternatten kom det lite fjun som knappt märktes. Och idag regnar det. Det piskar på rutan och markiserna slår i den friska sydvästvinden. en bra dag för att stanna inomhus och måla på mina beting.

 

11 februari

Bland all e-post som man får genom att vara med i olika natur-nätverk på Webben är nog de värsta de som handlar om småfågeljakten i Sydeuropa. Tänk att denna fruktansvärda reminiscens från Medeltiden ännu lever och frodas mitt ibland oss idag.

Idag kom följande rop på hjälp från Menotti Passarella i Italien. I slutklämmen ber han verkligen om ursäkt för vissa av sina landsmän:

"Hi all.


I'm still waiting for any helps to translate a lot of online articles from
the many eastern european languages; the Italian medias usually DON'T write
about this topic and very few persons in Italy know these news.
I would like to send press relaeases at a regular basis, but we need a
strong international collaboration to compilate the news..
In the meanwhile, the situation is worsening...
Not all Italians are hunters...


Thanks for any helps"

Menotti Passarella

Bilder som den här får mig ibland att tvivla på människan

Gå in på hemsidan genom att klicka på länken nedan om du vågar. Det är verkligen ruggiga rapporter och ruskiga bilder: http://baltih.blog.tiscali.it/

Vill du vara med och agera mot allt detta vansinne så ber jag återigen att få upprepa att det finns en ideell organisation som jobbar med problem som dessa.
Proact Organization: (klicka här).

 


12 februari

Var på jippo igår. Rotary fyllde 100 år och jag var inbjuden som gäst till Rotary Klosterhotells avdelning i Vadstena där lunch bjöds och där en litografi som jag är pappa till lottades ut.

På vägen till Vadstena såg jag en stenfalk, en stor individ, antagligen en hona, som vevade upp framför mig till hög höjd över Skedets samhälle. Jag körde under henne halvvägs till Rogslösa, där hon fällde ner bakom en träddunge och drev upp ett gäng gulsparvar. Hur det sen gick vet jag inte, då var jag redan förbi.

...

Idag på förmiddagen åkte vi ned till Glänås vid Tåkern, hustrun och jag och dotter Karin. Det känns som ett obligatoriskt åtagande att minst en gång varje år åka skridskor tillsammans. Idag på fantastisk glansis. Vid nedfarten till Tornet kom en ensam skogsduva flygande förbi. Årets första och vårens primör bland flyttfåglarna. Så var det dags i år igen.

Men till kvällen väntas snö. I morgon kan det åter vara vitt.

 

13 februari

Utsikt från mitt ateljéfönster

Jo nog är det vitt alltid. Och det fortsätter snöa med full styrka. Ett stadigt lågtryck har parkerat sig rakt över Götaland med ostliga och hårda snövindar som följd. Tills nu, vid lunchtid, har det säkert kommit två till tre decimeter nysnö. Jag har redan varit ute och skottat. Det är det här som gjort oss till vikingar!

 

14 februari

Först får fåglarna sitt.

Innan frukost - nästan innan jag vaknat - skottar jag rent runt fågelbordet, sopar ut gamla frön och fyller på med nya. Hämtar några köpeäpplen - de enda jag har kvar - stampar sönder dem och fördelar dem över den öppna ytan, tar med mig tidningen in och sätter mig vid köksbordet under lampan och kikar ut. Koltrasten är där omedelbart. Han den sotsvarte med gula näbben hugger frenetiskt in i frukten, äter sig mätt på några minuter, släpper tre droppar inom samma tidsrymd och sitter sen med näsan i vädret i blåljuset, som en svart boll med styrstag och vrider huvudet från sida till sida för att värna sin lott. Han lyfter ett ben i taget in i kroppsvärmen. Sen hoppar han plötsligt iväg över snön, far iväg som en vettvilling, för att jaga bort en inkräktare. En fjolåring, en hane med mörk näbb och brunsvart fjäderdräkt, har vågat sig fram. Jakten går runt i trädgården och under tiden kommer en tredje koltrast fram. Han kommer flygande från grannen mitt emot, smyger in under staketet och går lös på äpplena, stressad för att snabbt få i sig energi innan alfa-hanen kommer tillbaka.

Sen dyker de upp en efter en och slutligen har jag räknat in fem hanar, fyra fjolingar och en gammal. Det är för mycket . Utrymmet räcker inte till. Det blir kaos med hunger och krig i beredskap. Alla kommer inte att klara sig. Kylan tar sitt. Och katterna; grannarnas alla jäkla katter; fem stycken bara i närmaste grannskapet. Jag kan bara göra en del åt det hela. Gå till affären och köpa påsar med fler äpplen och fylla på så fort jag hinner och sen jaga katt till exempel. Men det är nästan meningslöst. Katterna känner mig utan och innan och är tillbaka så fort jag vänder ryggen till.

Det blir en hård tid för koltrastar.

 

21 februari

Efter en veckas hård vinter har nu mildvädret tagit över igen. De stora snödrivorna smälter ihop och rinner iväg.  Det förde med sig att jag på kvällen igår efter hemkomsten från några dagars resa i Västmanland och Uppland kände för att ge mig ut i skogen och lyssna efter ugglor. Jag körde runt i Lysings häradsallmänning under två timmar och stannade på säkert femton lämpliga platser och lät min pärlugglevissling ljuda. Men jag fick inget napp.

Det är inte som förr. Så säger man ju ibland. Ja, ganska ofta tyvärr. När jag kom hit till bygden i början av sjuttiotalet fanns det kvar stora bestånd av riktigt gammal skog på allmänningen. Där spelade pärlugglorna flitigt. Inte varje vårvinter men ganska regelbundet. Och jag räknade vissa år in ända upp till ett tiotal individer. Sånt händer inte längre. Inte under de sista decennierna i alla fall. Nu var väl inte vädret perfekt igår precis. När är det det kan man fråga sig som ugglelyssnare. Jag vet dock att åtminstone en pärluggla har hörts tidigare i år men jag fick alltså nobben igår kväll. Jag har emellertid inte gett upp. Det blir fler uggleresor.

...

Jag gjorde en annan resa nu på förmiddagen - över Slätten. Det var så vackert med den gamla snön som låg i drivor och den tunna nysnön som seglade ner och pudrade sig över den mörka jorden. Det blev en fotografisk resa. En bild visar jag här i dagboken och om du klickar på den kommer du till fler bilder. Bilder som får tala för sig själva.

 

24 februari

Nu är det bitande kallt igen och nordosten sveper drivor över slättens vägar. Den nya snöns miljarder stjärnor  virvlar runt och tränger rakt in i ögonen som stickande dagg.

Koltrastarna kämpar. Nu finns bara tid att äta. Minimalt med slagsmål numera. Men talgoxarna och blåmesarna är anpassade. De har till och med tid att sjunga lite ibland i yran. Och skatorna bygger bo.

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare.


Ditt namn


Din adress


Land

Din E-mail

Meddelande

Kryssa i här om det är OK för dig att jag eventuellt publicerar något av ditt meddelande på min hemsida.

        

Tack!

När du har sänt ditt meddelande kommer du tillbaka överst till denna sida