med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Första maj blev dagen då våren mognade. Efter regnet igår och den svaga front som drog in från väster ligger dimmorna kvar runt Omberg och ut över Vättern. Men redan då jag anländer till Stugan, klockan åtta på morgonen, är det varmt och vindstilla och siktig men lätt disig luft. Underbart helt enkelt.

Jag börjar med att koka mig en kopp kaffe som jag läppjar i mig från min brassestol i solen medan gårdagens beting hänger till beskådande i skuggan på den faluröda stugväggen. Så får jag ny lust och nya infall.

I en av almarna vid Kvarnstugan, högt uppe i kronan, ser jag årets första svartvita flugsnappare skutta runt på insektsfångst. Han kom inatt och innan det blir sång måste han fylla sin energireserv på nytt. I morgon först kommer han att höra av sig. Under natten har fler lövsångare kommit. De kalla nätterna har bromsat intåget tidigare men nu tar våren kommandot igen. Björktrasthonan på gavelns holktak ligger ännu inte stilla på sina ägg. I en av holkarna bredvid far en pilfink ut när jag går förbi. Bofinkarna bygger bo i en grenklyka i en av de gamla glasbjörkarna och stararna far ut och in i sina hål. Sädesärlorna finns på taket som vanligt. Allt är på gång nu alldeles nära mig. Och jag är med.

Efter vårlöken som redan vissnar och hästhoven som börjat gå i frö kommer nu maskrosornas tid. Maskrosor förresten - jag ville helst kalla dem solblommor, så mycket vackrare och riktigare, där de öppnar sina blommor för solen och följer dess vandring över himlen.

Jag står på altanen och målar då ett mäktigt accelererande och långdraget sus dånar ner över mig. Allt annat tystnar. Jag springer ut på gräset och spanar upp mot den stickiga blåhimlens starka ljus efter vad jag tror måste vara en pilgrimsfalk. Strax därpå börjar kråkorna kraxa och korparna blir hätska. Jag vänder kikaren bort mot Ramstad dunge. Där finns något. Kråkfågeln dyker och bråkar. Men jag ser inget. Så småningom stillnar allt igen och jag får aldrig ta del av facit.

"Han är på gladjakt, säger han. "Det är perfekt väder med termik och luftrörelser vertikalt. Det är dags för en glada idag."

"Ki-ki-ki-ki...." låter det rakt över oss. Högt uppe seglar två lärkfalkar in över Stugan och i samma ballong varmluft ligger två ormvråkar och en tredje kommer till samt även en korp. Det är verkligen lattjo-lajbanväder för rovisar! Och något senare ser jag själv även en mäktig gammal havsörn segla upp till prickhöjd rakt över Väversunda by minst fem kilometer bort. Den har en kritvit stjärt som lyser som ett vitt nålstick av solljuset och den vrider sig runt på sina tofsvipevingar utan att förta sig det minsta.

Christer hade rätt han - men någon glada blev det dock inte idag. Bara nästan!

Lönnarna blommar gult och den "standardiserade" Ornäsbjörken som är planterad i Ödeshögs kommun är nu helt utslagen. Vem tar hand om den dokumentationen.

Tjugosex mm regn kom det igår och i natt. Och nu på morgonen har fuktig varm dimma lagt bygden i bomull. Värmen finns därbakom någonstans och jag hoppas den kommer fram till Kristi himmelsfärdshelgen - till Konstrundan.

På eftermiddagen åker jag och Karin ner till Stugan med lite grejor. Jag ser flera ladusvalor och även två backsvalor samt gott om gulärlor på mossen. Allt nyanlänt i natt och nu på morgonen.

Ulla och jag är bjudna till Slottet i Linköping av landshövding Björn Eriksson med fru Helena. Jag får mottaga ett fint kulturpris ur Rolf Wirtens Kulturfond för framstående östgötar i ord, bild och ton. Priset delas ut för femte gången i år av Rolf Wirtén med hustru Gunwor personligen. Det hela är mycket högtidligt men ändå intimt och lättsamt och efteråt bjuder nuvarande landshövingeparet på mycket god lunch i slottsgemaken. Det hela blir en väldigt trevlig tillställning med fondstyrelse, landshövdingar med fruar och tidigare pristagare. Ulla och jag känner oss oerhört hedrade över denna överraskande och förnäma utmärkelse.

Nedanstående är ett urklipp från Länsstyrelsen i Östergötlands hemsida www.e.lst.se

"Gunnar Gebbe Björkman får Rolf Wirténs kulturpris
2005-05-04

Det är naturen och bildskapandet som står i fokus för årets pristagare av förre landshövding Rolf Wirténs kulturstiftelses kulturpris. När det nu delas ut för femte gången, går det till Gunnar Gebbe Björkman från Ödeshög. Han har under många år skildrat fåglar och flora, ofta med östgötsk boplats.

Gunnar Gebbe Björkman tog idag emot förre landshövding Rolf Wirténs kulturstiftelses kulturpris. Från vänster till höger: Björn Eriksson, Gunvor Wirtén, Gunnar Gebbe Björkman, Ulla Björkman, Rolf Wirtén.

Priset som är på 10 000 kronor delas ut idag vid en festlig ceremoni på Linköpings slott. Det årliga kulturpriset fördelas mellan personer som ägnar sig åt ord, bild och ton.

– Jag stötte på Gunnar Gebbe Björkman för första gången genom hans engagemang för sjön Tåkern, säger förre landshövding Rolf Wirtén. Det som är så härligt med honom är hans otroliga engagemang för sin bygd kombinerat med hans skicklighet som illustratör. Han är en mycket värdig pristagare!

Juryns motivering:

”Gunnar Gebbe Björkman, är en mycket framstående naturmänniska och illustratör som med sina motiv från Tåkern och Ombergsbygden på ett realistiskt och impressionistiskt sätt förmedlar naturens innersta liv. Hans målningar av fåglar och flora intar en tätposition i svensk naturkonst”

Förra årets pristagare var Louise Hoffsten. Tidigare år har även dirigent Hans Lundgren (2000), konstnär Bertil Almlöf (2001) och f. museichefen och författaren Gunnar Lindqvist (2003) tagit emot priset.

I samband med prisutdelningen hälsas media välkomna att träffa årets pristagare kl 11.00 på Linköpings slott den 4 maj.

Gunnar Gebbe Björkman föddes i Linköping, Östergötland, 1945 och växte upp i Mjölby. Han utbildade sig i Linköping till mellanstadielärare. Efter utbildningen flyttade han till i Ödeshög där han bor med sina tre döttrar, Hanna, Emma och Karin samt hustru Ulla. Han är självlärd konstnär och målar i olja eller akvarell, och har haft över 50 separatutställningar."

Det gör nästan ont att skriva på tangenterna idag. Mina fingrar är alldeles trasiga och mina underarmar rödrispade av den rosklippning jag genomförde igår. Det skulle ha skett något tidigare men så var det ju det här med Konstrundan i helgen, som tog all kraft och har tagit nästan all min tid den senaste månaden.

Nu är detta över. Mängder av människor kom till min ateljé och alla andras också under de tre dagar det hela varade. Återigen en succé alltså!

Nu var det så skönt att ta en vanlig dag igår; en dag med trädgårdspyssel och allehanda plock och jag avslutade den med årets första gräsklippning nere vid Stugan. Ingenstans växer gräset som där.

Björkarna som var på gång redan för snart två veckor sedan har nästan stått stilla med sin bladsättning. Nätterna fortsätter att vara kalla. Det är endast solen själv som värmer. Men min första ärtsångare skramlade i buskarna igår i alla fall.

Det är kyligt och rått på morgonen. Bara några få grader över noll när jag kommer till ateljén.

Igår drog häftiga skurar in över bygden och där var både hagel och kornig snö inblandad samt även åska. Nu börjar jag faktiskt längta efter värmen igen.

Under förmiddagen åker Lars F och jag iväg till Lundtorps strandskog vid Tåkerns västra strand för att kolla upp situationen för den hybridsippa Gulsippa x Vitsippa som sedan gammalt finns noterad här. Senast jag besökte platsen var för ungefär tio år sedan och nu får vi en smärre chock vid återkomsten, eftersom blomman först inte står att återfinna alls. Mitt minne från tidigare gånger är, att hybridens vegetativa klon var flera hundra kvadratmeter stor, splittrad men väletablerad i små grupper både i ängen och under granskogsskärm; blommorna var höga, storblommigt ljusgula och friska.

Vi letar länge Lars och jag och har nästan gett upp när vi till slut finner ett tiotal exemplar på några kvadratmeter halvöppen mark i närheten av en, i och med viss stormfällning, nyligen frekventerad körstig. Detta är allt vi finner idag. Vad har hänt?

Under vårt letande njuter vi i och för sig av en fantastisk lundflora: vätteros, vårärt, harsyra, sippor, tandrot, spenört och sällsyntheten luden Johannesört i form av flera vinterståndare. Men den försvinnande svavelsippan grumlar glädjen.

Varnande kråkor följer oss, grönsångarna drillar, trastar, bofinkar, ärtsångare och svarthätta sjunger intensivt och Lars skrämmer upp en gulsparv från bo. En dam med två hundar rastar och får även vetskap om hybridsippans förekomst. Hon brukar rida här i skogen, meddelar hon.

Vid Väversunda ser vi att grågässen är ute och vallar nykläckta ungkullar och hemma vid ateljén igen noterar jag en björktrast som flyger iväg med en vit spillningspåse i näbben; nykläckt även där alltså. Sen in i värmen igen och arbete med mittuppslaget "Ängen" till nästa nummer av Sveriges Natur. Pressläggning 16 maj. Nu är det bråttom! Igen. Som vanligt.

Vid morgonens fika på konditoriet får jag veta att det även tidigt i morse var alldeles vitt av frost nere i skogsbygderna. Det kalla vädret håller i sig även om solen värmer skönt på ryggen när jag går tillbaka till ateljén. Jag stannar till vid en rabatt vid torget och plockar med mig en liten vacker planta som jag tänker kolla upp lite närmare. Jag har alltid kallat den här arten för murgrönsveronika men har förstått helt nyligen, när jag studerat Mossbergs & Stenbergs "Nordiska flora", att det säkert snarare rör sig om skuggveronika. Och så verkar det vara. Det blir en allmän revidering för mig av artkriterierna för dessa två syskonarter i fortsättningen. Ingen dag utan ny kunskap är mitt motto.

En kort sväng ner till Stugan på eftermiddagen. Fika bjuds vid Kvarnstugans trädgårdsbord av stationschef Lars G och praktikanten Martin L. Under fruktträdsblom och almsprickning njuter vi av näktergal och starflykt. Brunhökhanen drar en cirkel uppe i det blå. Våren är som bäst. Vi vill hålla den kvar.

På en av mina pensékrukor som står uppställd på en gammal björkstubbe sitter en lövträdslöpare. En långhorning som heter Rhagium mordax. Hon är mycket vacker och hon vet om det. Hon väntar uppvaktning.

Göktytorna ropar intensivt nu. Jag har noterat dem på tre ställen i närområdet.

På kvällen får vi gäster som vi tar med oss på en liten Tåkernrunda. På Väversundamaden går hundratals grågäss; många med mer eller mindre stora ungkullar. Sånt imponerar och när vi stannar till för att uppleva detta kommer plötsligt en jagande jorduggla förbi. Den flyger tätt över backen över åkrar, dikesrenar, fuktmader och höstvete. Vi följer den i säkert tio minuter. Den täcker in ett tiotal hektar stort område under denna tid. Det är en härlig uppvisning av en mycket vacker fågel som flyger med änshöksklippande vingslag och tamduvehöga vinglyft. Det ljusa ansiktet i sin fantomenmask knycker åt olika håll medan vingarna gör sitt. Ibland en snabb ryttling och ett dyk rakt ner i gräset; en munsbit, kanske en skalbagge och sen vidare. Solen är ännu uppe och ljuset perfekt både för oss och ugglan. Dagens upplevelse.

Vid Stugan stannar vi för att lyssna efter näktergalen som jag hörde tidigare under dagen men nu är den förstås tyst. Stararna brusar ur och in i holkarna ännu när solen börjar gå ner. Det är nykläckt därinne. Vi hittar äggskal som berättar.

Det har varit en underbar pingsthelg med sol och blå himmel. Med goda vänner har vi gjort omgivningarna rättvisa; både Omberg och Tåkern.

Bokskogen på Omberg slog ut snabbt och ängsfloran på Renstadfällan mognade i färg och artrikedom.

De första trädgårdssångarna har börjat sitt intensiva pladder i buskkratten och gräshoppsångaren är på plats vid ett dike vid Stugan. Men ännu har jag inte hört någon gök eller sett tornseglare. De gröna sandjägarna flyger som blixtrande flugor längs torkade lerstigar. Maskrosen dominerar alla hagar och höstrapsens första gula syns redan i allt det blågröna.

På plats för lite måleriarbete igår kväll vid Stugan noterade jag att en av korna lämnade flocken som drog iväg bort över Renstads mader. Hon kom sakta gående tillbaka i betet åt mitt håll; ställde sig vackert i ljuset och brummade sakta och försynt. Strax kom en nästan nyfödd kalv upp ur gräset och stapplade bort till henne och buffade efter mjölk. Hon sparkade lite med bakskanken; hon ville gå ifatt de andra i gruppen så snabbt som möjligt och efter en stund vandrade de sakta bort. Det var så vackert och så ursprungligt; jag menar, precis så skulle en alldeles vild kossa ha gömt och kallat på sin kalv. Tiden stod alldeles stilla en tag.

Vid Mörkahålskärret på Omberg om kvällen spelade skogsnäppan då Ulla och jag tog en liten promenad i den sista solvärmen.

Målar vid Stugan en stund sen eftermiddag även denna dag. Blåsten viner runt knuten och molnskyarna rusar över himlen. De nyss anlända tornseglarna vänder näbben mot vinden och segar sig tillbaka bortom fronten. Själv är jag stelfrusen när jag snart åker hemåt igen. Det blir ett hett bad med en liten McAllen vid badkarskanten som lenar upp till slut.

Göken ropar vid Stugan och hundkäxen börjar blomma. Trots arktiskt sval luft börjar våren mogna till sommar.

En hontecknad fågel av ängshök eller stäpphök kommer upp över strandskogen. Jag står och målar på altanen och ser den lätta flykten och avsaknaden av blåhökshonans surfvita övergump. Jag snor runt efter kikaren som skall hänga på spiken. Men inte! Kikaren ligger kvar i bilen och innan jag sprungit dit för att hämta den och kommit tillbaka igen så är fågeln naturligtvis borta. Jag blir nödd att notera den som s k "stängshök".

Janne P kommer ut och hälsar på. Vi tar en kort paddeltur i kanalen; hör några gråhakedoppingar, njuter av en lärkfalk som länge far runt över vassarna och hör trumpetstötar från tranor någonstans ovanför oss. Mot ett vitt moln hittar vi efter en stund åtta prickar. I våra fältkikare kan vi konstatera att de är tranor som antingen är under insegling eller också är uppe och leker segelflyg.; högt uppe är de i alla fall; säkert tvåtusen meter eller mer.

Den gula näckrosens vackra blad börjar hitta upp till ytan och där det skett är bladen redan fulla av näckrosbaggar. Över den speglande vattenytan svärmar fjädermyggorna tätt. Stora arter släpar med bakänden i vattnet och ritar sirliga bågar. Inne vid bladvasskanten där vi förankrat oss i lä för vinden ser vi snart att vattnet är grötigt tjockt av små larver av hoppkräftor. Bakom oss trummar vattenrallarna och brunhökhanen spelar högt däruppe under molnen som radat upp sig på skrå som cyklister i vinden. Men det är tomt på svarttärnor. Dem saknar jag.

Målar på altanen vid Stugan som vanligt. Solen skiner men i skuggan blir händerna till slut stela av köld. Termometern når knappt nio grader. Ett par lövsångare bryr sig om att sjunga. Det är allt. Inte ens på framsidan i solen blir det någon värme eftersom vinden drar runt från alla håll.

Borta i sydväst över Ombergs sydspets drar ett högt bymoln upp. Strax kommer vindbyar farande därifrån. Kall luft trycks ut under molnet och vinden blir häftigt hård. Jag måste ställa undan staffli och målning. Vindstyrkan ökar alltmer och ett stort brunt moln höjer sig över Dags mosse. Jordflykt! Det sugs upp och assimileras och snart börjar regn falla ner; tungt och glest regn. Dags att ge upp för idag.

Häggen blommar för fullt liksom fågelbär överallt i bygden. Jag ser årets första törnskata vid dikeskanten på väg ner till Gränna, där ett moln av tornseglare rastar i det kyliga vädret.

På väg till Skänninge idag för att hämta beställda trädgårdsmöbler. Över vägen på hög höjd kommer en gammal havsörn på väg ner mot Tåkern från skogen. Jag vet exakt var den kommer ifrån och jag vet också vad den där har i sitt gömme. Det känns så bra att få dela den hemligheten. Det räcker för mig att bara veta.

I efterlängtad värme går jag en promenad längs spången vid Glänås fågeltorn vid Tåkern med goda vänner. Nyfikenheten och upptäckarglädjen hos begeistrade "amatörer" sporrar. Snatteränder, brunänder, viggar, skrattmåsar, fisktärnor, bruna kärrhökar, sävsparvar, trastsångare, ängspiplärkor, stenskvättor, rörsångare, sävsångare, trädgårdssångare, skäggmesar och gråhakedopping - allt är nytt för somliga; även strandmaskros, ängsnycklar, ängsbräsma, rosettjungfrulin och majvivor. Vilken lycka!

När vi går in i stillheten under hängnet av en stor sälg slår kabblekornas inneslutna blomdoft emot oss som vore vi i en blomsteraffär. Grågässen går på parad med sina ungar framför oss genom denna gula doft.

I regn går jag sakta genom skogen på kvällen. Kläderna är inte lämpliga och vätan tränger in genom skinnvästen och rinner ner längs ryggen. Det är ändå rätt. Trastsången är bedövande vacker. Det är i stort sett bara den som finns; koltrast, taltrast och rödvingetrast och så alla rödhakar förstås.

Samtidigt med att den första morkullan drar förbi, smäller ett skott i skogen. Inte så långt borta. Efter fem minuter ännu ett och jag kan inte låta bli att anfäktas av misstanken att någon är ute på olovlig morkullejakt. Vem kan och vill kontrollera sånt i utbygderna långt från länsstyrelse, naturvårdsverk och jaktmyndigheter.

Just precis kommer ett meddelande på nätet ( 09:30) att Ecke har hittat en svartpannad törnskata på Herrestads äng vid Tåkern. Men jag kan inte åka dit nu; har bokat upp mig med annat som inte går att ändra. Jag får avvakta och se vad som händer. Är den kvar imorgon tar jag nog mig tid då.

Jag måste få visa er mina blommande kaktusar. Just nu är det de här två sorterna som är praktfullast:

Idag hör jag årets första rosenfink sjunga vid sopsorteringen i Ödeshög och senare på kvällskvisten lyssnar jag till kärrsångarens hispiga sång nere vid Alvastra pålbyggnad. Nu har allt i fågelvärlden kommit tillbaka. Snart börjar årets första retursträck.

Bengt från Götene kommer på besök. Vi gör en resa runt Tåkern. Vinden är vresig och molnen täta, inte alls som vi hade hoppats, men vi gör det bästa vi kan ändå. Vi vandrar ner till tornet längs kanalen vid Svälinge, där vi finner spår av mink i form av ratade kräftklor.

I svämvattnet i sälgskogen står blommen av vattenblink tät och skön i lälugnet men högst uppe i tornet är det desto kyligare och mycket dragigt. Några trastsångare där ute och ett par gravänder gläder oss och några andra besökare en smula men vi stannar inte länge. Vi tar vägen genom skogen tillbaka och kikar på magnifik kattfotblom. Illröda honor och vitskära hanar.

Sen måste vi värma oss med en trivselfika på Centralkonditoriet i Väderstad. Skönt att komma inomhus. Och faktiskt börjar det lätta lite när vi kommer ut därifrån. Tänk vad lite kaffe och nybakat bröd kan göra. Värmen kommer äntligen.

Nästa stopp blir vid Glänås. Tämligen lugnt läge både vindmässigt och fågelmässigt. En skäggmes ser vi nära tornet och ganska många snatteränder. Och en grupp grabbar från Ryssby Naturgymnsium i Småland håller någorlunda koll på jaktbara änder men diskuterar mesta sina mobiler.

Innan Bengt far hemåt igen stannar vi till vid Broby och lyssnar in två nyanlända kärrsångare.

Till Stugan för gräsklippning och målning i vanlig ordning. Vinden är ännu envis. Jag svänger av upp mot Ostmossen på Omberg, där jag av en slump träffar på Kristina som bor i Kvarnstugan.

Hon jobbar med sitt examensarbete i biologi, vilket handlar om gullvivefjärilen, dess förekomst på berget och preferanserna i förhållande till värdväxten gullviva. Jag går runt lite på egen hand och ser några flygande gullvivefjärilar under mitt korta besök och jag lyckas också komma in på mycket nära fotohåll. Eller hur?!

Innan jag sätter mig i bilen för färden till Stugan noterar jag en hundloka som är alldeles "nedlusad" av den vackra skinnbaggen strimlus.

Kall och regning är denna vår. I Lappland snöar det och i Moskva är det just nu trettio grader varmt! Här hemma hos mig är det knappt tio och himlen är jämntjockt grå. Det är visst den kallaste våren sedan 1961 rapporterar man från SMHI. Inte mycket att skriva om.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok

"Gunnar Gebbe Björkman får Rolf Wirténs kulturpris 2005-05-04

"Gunnar Gebbe Björkman får Rolf Wirténs kulturpris
2005-05-04