Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Juli år 2005

5 juli

Helt fantastiskt sommarväder. Hög blå himmel, ibland något cumulusmoln som växer upp till en skur och varmt; ungefär 25 grader. Industrisemestern börjar bra till rättvis glädje för alla dem som tvingas arbeta inomhus hela året.

Själv har jag ju förmånen att få vara ute mycket. Varje dag nu står jag på altanen nere vid Stugan och målar på oljor till min Marstrandsutställning som börjar om knappt två veckor. Det är svettigt!

På väg till Stugan häromdagen korsades min väg av en familj rapphöns. Tuppen stod mitt på grusvägen och jag närmade mig långsamt. Plötsligt rusade ett par små kycklingar ut och de följdes av den ene efter den andra, sammanlagt tolv små några dagar gamla ungar. Hönan for runt i panik med släpande vingar och försökte samla ihop sina småttingar. Tuppen trängde sig in genom dikesväxtligheten och ett par av ungarna lyckade följa honom men resten hade problem att hitta igenom. Hönan sprang neråt vägen med resten av skaran i släptåg och till slut var de alla samlade igen lägre ner. Det var en härlig syn.

7 juli

Värmen kulminerar under middagstid med trettio grader. Jag rensar ogräs. Ett måste. Därefter vattnar jag och då lockar jag till mig regnet. Det stora molnet kommer från sydost och passerar Ödeshög och vänder vid Vättern svart och stort. Det återkommer med åska och stora regndroppar under en halvtimmes tid.

9 juli

Så blev det då av - det första doppet i Vättern från Öninges solvarma klippor. Dit längtar jag alltid och redan igen. Några fridykare i vattnet och en ensam familj, det var allt. Jag kunde kasta av de svettiga paltorna och dyka rakt i som naturen bjuder. Det var uppfriskande och svalt och på intet sätt obehagligt kallt. Ytvattnet säkert nitton grader men som alltid bara en bit ner, redan vid fötterna. bitande kyligt. Jag menar inte att jag plaskade länge men en liten simtur blev det i alla fall. Och efteråt på de svarta porfyrklipporna lapade jag solvärmen med glitter i ögonen och kristallblå himmel med enstaka små moln borta över Västergötland i fonden. Sådant är ett av mina paradis på jorden.

Min dotter Karin befinner sig ett annat paradis. På resa, som ytbytesstudent i Kenya. Just nu ute på safari i en vecka meddelar hon mig kontinuerligt per SMS vad hon upplever.

6/7 "På väg i bil till Masai Mara. Just nu ser vi de första zebrorna".

7/7 "Hej! Skitig men glad. Sett elefant, lejon, krokodil, flodhäst, leopard. buffel, apor - Ja, allt! Helt underbart! Och det bästa av allt! Det är verkligen på riktigt. Vi skumpar vidare."

8/7 "...På nätterna är det kolmörkt. Inga stängsel masajerna vaktar oss. Sopie och jag delar tält med hordvis av packning och myggnät. Ingen el."

8/7 "Vi har sett massor av maraboustorkar, guinefowls, ugandisk cowbird, biätare, strutsar och annat smått och gott. Utsikt som i Sound of Music från 4000 m höjd. Lejon på 1 m håll utanför bilen."

...

Men paradiset är aldrig långt borta. Jag tänkte på det igår då jag satt i skuggan av småasparna och studerade mitt måleri på mer än armlängds avstånd med en liter jordgubbar inom räckhåll. Det var svettigt varmt och för att hålla de små gräsmyggorna på avstånd var medlet "Mygga" ett måste. Bromsarnas envisa besök var besvärligare. Som jetplan for de runt mitt huvud i vilda svängar och gjorde snabba nervösa nedslag som jag var tvungen att passa noga på. Sådant smått, envetet irriterande, ger mina paradis större djup.

Nåväl.

Med den mörka skuggan från almarna som bakgrund, såg jag allt smått som passerade i den starka solen. Mikroskopiska flugor som dansade på närhåll drog till sig massor av fyrfläckiga trollsländor som från taggtråden strax intill och allehanda uppstickande föremål, även min stol och mitt huvud och mage, som rastplats och utgångspunkt, gjorde attacker efter de små prickarna. Varje gång det hände nära mig knastrade det till av kitinets motstånd. Ibland kom en ståtlig brun mosaikslända på resa genom trädgården; på ett helt annat sätt än med de fyrfläckigas eviga rastande och kastande. Med hög och något guppig flykt strosade hon runt över ett stort område; in bland träden och upp över hustaket, snabba rusningar eller långsam spaning; majestätiskt och medvetet.

Jag hör ett dovt brummande och en stor aspvedbock kommer genom luften. Den slår till på husväggen där den låter sina halvdecimeterlånga antenner vandra över virket, sen blir den lite irriterad över ett spindelnät den fastnar i, finner platsen för besvärlig och reser så vidare in under trädens grönska.

När jag sitter så, märker jag efter en stund att det puffar små rökmoln ur vegetationen alldeles intill mitt huvud. Jag kikar tålmodigt efter svaret på var de kommer ifrån och finner att det är nässlorna som är källan. Nässlorna blommar för fullt och från klasarna med blommor och frukt kommer de skira pollenskyarna. Det sker faktiskt små explosioner av pollenutsläpp. Märkligt - detta har jag aldrig upplevt eller läst om. Men så är det, kanske har jag härmed tillfört något nytt till botanikens vetenskap. Nässlorna blommar med små explosiva pollenpuffar i vinden.

...

Janusz och Bengt kommer ut från Kvarnstugan där borta. Januz försöker sig på en vissling av sommargylling och jag svarar med min mästerliga sommargyllingshärming. Jag sitter lågt under gräset. De ser mig inte. De stannar till, lyssnande och Janusz visslar igen. Jag svarar varje gång och fabricerar även gyllingens gnällande varningsläte mellan visslingarna. Men innan det går för långt reser jag mig upp och avslöjar mitt bedrägeri.

"Gick ni på det där", säger jag men får svar på tal.

"Ja, men vi hade en gylling här i går", säger de. "Så det är ju inte så konstigt".

Igår. Typiskt. Den första dagen på veckor, då jag inte var i Stugan. Och dessutom får jag höra om en turturduva samma morgon, som satt i asparna i min trädgård och tutade till ett par gånger. Sånt är livet. Men jag sörjer inte sånt. Det går alltid nya tåg. Och möjligen, jag säger möjligen, gick tåget redan samma dag. Igår eftermiddag alltså. Jag stod i altanens skugga och målade då jag plötsligt hör biätare. Det där typiska "kolp...kolp...kolp" lätet på hög höjd någonstans däruppe i himlen. Jag springer ut och spanar förtvivlat men lätet är redan försvunnet och med det möjligheten till en artbestämning. Detta är en sån där observation som man egentligen aldrig berättar om. Men i min egen dagbok kan jag ta mig andra friheter. Och så mycket är klart, att hade det varit någonstans söderut i Europa hade jag noterat biätare med självklarhet. Den bestående sydosten runt högtryckets centrum öster om oss, sveper hit främmande fåglar.

Och på mitt berg har nu konstaterats ytterligare ett par häckande pilgrimsfalkar. Fantastiskt!

11 juli

Varmast hittills i år. Luften står stilla och svetten rinner längs ryggen där jag står och på målar mina oljor. Mot kvällen blir det bad vid Stora Lund. Dyker från klipporna som ett spjut ner i vattnet. 

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok