dagbok2005_09 weblog blog dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Nu är det sommarkänsla igen, åtminstone under dagtid då temperaturen stiger upp över tjugo grader och solen strålar intensivt från en höstklar himmel. Men förstås, nattetid är det fuktigt och kallt, ner mot endast fem grader, ja t o m hörde jag i vädret i morse att det varit bara två plusgrader i Östergötlands södra köldhål Horn.

Det hindrar dock inte mig från att bada. Igår när Jan P och jag tog oss en rejäl paddeltur i Tåkern passade jag på att häva mig ner mellan näckrosblad och submersa charaängar, bland gäddsnipor, ryggsimmare och sutaryngel. Skönt och friskt. Månne det sista doppet i år? Och det tog jag samtidigt som fiskgjusen dök rakt ner i spegeln.

Runt Stugan lapade snokarna sol. Jag såg åtminstone fyra exemplar och på en av de gamla björkstubbarna räknade vi in inte mindre än fem ungar av skogsödla.

Härligt väder igen. Arbetar i ateljén i Ödeshög men tar en promenad till fiket på torget varvid jag ser en sorgmantelfjäril komma seglande. En av Sveriges vackraste dagfjärilar menar jag.

"Första lördagen i september närmar sig raskt och då är det årets begivenhet för tomtskådarna, nämligen RM i tomtskådning. På hemsidan för Klubb Tomt 100,

http://www-pp.hogia.net/bengt.stridh/Enhagen/yardbird.html, under Riksmästerskap, finner du allt du behöver veta. Där finns riksmästerskapsguiden, regler och resultat från föregående år. Det är nu åttonde året i följd som RM hålls och det har blivit en tradition för oss tomtskådare.

Mitt i Naturen kommer att uppmärksamma tomtskådning. De har på egen hand valt ut tre platser där de under morgonen och förmiddagen (kl 5-12) den 13 september (de hade inte tid 3 september) kommer att filma på Segerstad fyr, i Sundsvall och hemma hos mig. Det kommer att bli ett match race mellan dessa tre tomter. Mycket till race blir det väl inte eftersom utgången är given på för hand. Nu spelar det ingen roll utan det roliga är att vi får chansen att visa upp fågelskådning i TV. När programmet kommer att sändas vet jag inte, jag får meddela det senare.

Tills vidare hoppas jag att du har chansen att vara med i RM:et på lördag och jag får önska alla lycka till på lördag!

Hälsningar
Bengt Stridh"

Själv kommer jag att vara upptagen med annat men jag visar här några tättingar, exempel på fåglar jag har haft som tomtarter det senaste året.

Till Omberg med Lars F under förmiddagen. Solen lyser och värmen består. Det är Älvarums jätteekar och nya skogsbeteshagar som gäller.

Ett knappt tjugotal nötkreatur betar nu de röjda backarna under enorma ekar där Sveaskog också har släppt fram en kommande generation löv i anpassat bestånd. Vi studerar betningens effekter och kan konstatera att det är mycket väl synlig skillnad mellan innanför och utanför stängslen. Vi noterar att i stort sett alla arter trädskott, buskar och örter är påverkade t o m skogsbingel och skogstry. En ko tuggar förresten frenetiskt i sig av en trybuske när vi passerar.

De växter som ratats är tibast som ju är extremt giftig och i stort sett alla stenfröplantor förutom en som är betad i toppen.

Det är gott om ängstrollsländor som surrar runt samt enstaka humlor. Vi finner sent blommande skogsviol, bergmynta, brunört, ärenpris, bergkorsört och maskros bland många andra örter. På ett par ekar slår oxtungetickor upp och vi besöker de två väldiga ekstammar som hyser svavelticka, en stor sällsynthet. På en av dessa sistnämnda ekar finner vi också stora gnaggångar av läderbagge.

På stigen som går på skrå genom reservatet upptäcker vi i den finkorniga lersanden i dikeskanten ganska många fångstgropar av myrlejonslända vilket är en nyhet åtminstone för mig här på berget.

Klockan fyra på eftermiddagen börjar det regna. Det känns ganska länge sedan nu och mina fjolårsplanterade stamsyrener slokar. Även jag blir lite glad.

Mina Gyllenkrokska astrakaner är mogna och rasar i vinden, på väg till ateljén på morgonen ser jag drivor av gula löv vid trottoarkanten, inga sädesärlor på gräsmattan idag och temperaturen under tio grader, nu känns det definitivt som höst. Så självklart - det är ju höst.

En god vän upptäckte häromdagen att gräsmattan i trädgården fläckvis började gulna och såg underlig ut. Han krafsade med fingrarna och då visade det sig att allt låg löst. Områden på flera kvadratmeter gräsmatta låg fritt från kontakt med jorden under och torvorna var bara några centimeter tjocka.

Jag var där och kollade idag. Det var som jag trodde ett angrepp av pingborre, en "ollonborresläkting", drygt centimetern lång med fjunhårig halssköld som svärmar runt takåsar och höga träd i midsommartid. Med en täthet av ungefär ett exemplar per kvadratdecimeter fann vi de en och en halv centimeter stora, pölsiga larverna, vilka hade gnagt av alla rötter inom sitt område. Gräsmattan var chanslös. Och dessa larver var endast i början av sin levnad, åtminstone ett år till skulle de komma att "plåga" sin omgivning.

"Släpper in några grisar, vilda eller tama", svarade jag lite vänligt raljerande. "De skulle rensa din gräsmatta över en natt på kilovis med närande föda och gräsmattan skulle få en total genomgång. En rejäl rekonditionering. Du skulle inte känna igen den efteråt".

Men allvarligt talat - vad gör man? Vill man rädda sin gräsmatta i ett sånt läge måste man nog ta till ett antiinsektspreparat, som man vattnar ner där angreppen pågår, för att sedan så igen med nytt gräsfrö. Det var svaret jag gav min vän. Tyvärr.

Stormen vräker sig in över Slätten. Stugan knärjer och bågnar och kaprifolen piskar fönsterrutan då vi vaknar. Vi har en slö morgon, vi fyra "gubbar", som hade kräftskiva med vin- och whiskyprovning igår kväll. Mitt bidrag till festen , förutom husrum och frukost, var en liten tipspromenad med "Nödvändigt vetande om djur och natur" - hämtat från Bokverket Djurens Värld årg. 1947.

Då, när vi samlades på eftermiddagen, var det ännu solvarmt och lugnt, men redan mot kvällningen började vinden vrida mot sydväst och molnen att hopa sig borta över Berget. Jag var vid Stugan hela dagen och städade både inne och ute, vandrade bort över betena till sjöns vasskant, skissade en fasantupp under vackert bågade vassrör och gladdes åt tranors och lärkfalkars seglingar över mitt huvud. Enstaka stela ängstrollsländor stretade ännu med livet och skogsödlorna kilade upp på stenfoten för solvärmens skull.

Nu är det om inte storm så åtminstone rejäl kuling. Det är resterna av den tropiska stormen Maria som gjort sitt halvvarv längs Golfströmmen från USA upp till oss. 150 mm regn förorsakade jordskred och översvämningar i Norge vid Bergen igår kväll, men här hos oss blir det lugnare framför allt vad gäller nederbörden.

Jag fick en dryg timme till övers igår eftermiddag under besöket i Linköping, varför jag åkte ner till Roxens strand vid Sättunaviken för att spana in lite fåglar. Vinden slet skyarna i trasor och gräset piskades till backen. Den stora pilen på andra sidan diket kämpade hårt för att få behålla sitt lövverk. Själv satte jag mig i lä av stenarna, ställde upp tuben och började kika ut över lerstränderna.

En flock kärrsnäppor, kanske tjugo stycken, en gluttsnäppa, en kustsnäppa, femton ljungpipare, fem större strandpipare, tre enkelbeckasiner och en stor flock tofsvipor, var allt i vadarväg. De sistnämnda stod alla på parad, hukande, med näsorna mot vinden. Med ansikten som clowner och trippande som ballerinor parerade de vindbyarna, alltid rätt mot vinden. Ibland korsades benen under sidförflyttningarna. Att vända bredsidan till var för jobbigt. Det var en dans med säregen koreografi.

I skydd av vass och säv simmande hundratals grå krickor, ett trettiotal gräsänder, enstaka viggar och knipor. En flock grågäss stod lugnt idisslande och skarvarna satt i sina vitmenade buskar elegant balanserade även på de smalaste grenarna. Några låg på sina bon som ruvande på ägg. Ute i den blästrade fjärden simmade svanar, ännu fler änder, ett tiotal vithalsade skäggdoppingar och faktiskt två smådoppingar.

Ormvråkarna flyttade sig ovilligt när jag gick tillbaka längs stigen mot bilen. Det blev ändå en dryg timme annat. Ibland kan det vara alldeles tillräckligt.

Säsongens första frost möter genom sovrumsfönstret. Undrar om mitt paradisträd på trappan till ateljén har klarat sig? Solen lyser redan starkt och himlen är blå - utan moln. Idag skall det bära iväg på en liten nostalgisk tillbaka-i-tiden-resa med min far och mor. Tillbaka till Bergslagen, min fars barndomsbygd.

Första stopp vid Almby kyrkogård i Örebros södra delar, där min farfars bror, min namne Gunnar Björkman och hans hustrus gravplats ligger under ett stort träd. Min fars farbror var disponent för Örebro pappersbruk och en tämligen betydelsefull människa. Min farmor hoppades väl på att få förmedla lite glädje därav och därför blev även jag döpt till Gunnar på hennes inrådan. Och minsann har jag inte en vacker sekretär som arvegods därifrån. "Farbror" Gunnar var en av många mecenater för Sten Bergmans långväga färder bl a till Kamtjatka, han skänkte även ett antal imponerande konstföremål till Nationalmuseum, där hans namn i guldskrift vid entrén står att finna och han släktforskade långt innan det blev på modet varför en släkttavla jag har hemma med sirlig tuschskrift från hans hand berättar om släkten tillbaka ända till Karl XI, som gjorde pigan Hanna med barn - så blev det alltså, att även en del av mitt genetiska arvegods har kungligt ursprung som så många andras.

Vi besöker även Ramshyttan sydväst om Nora, där "farbror" Gunnar bodde i godset sommartid. Här lekte min far som ung på somrarna och badade i Rammsjön - "Korpsjön". Jag vill naturligtvis inte vara sämre jag utan hoppar i det friska vattnet - definitivt årets sista utomhusbad. Jag lovar.

Vid vandringen ner till dämmet, vid de gamla grundresterna till Ramshyttans stånghammarsmedja, där de berömda liarna en gång i tiden hamrades ut, möter oss starka fågelläten; ljud som skär genom vattnets brus. Under strandfallet, från vitnade alrötter, lösgör sig en kungsfiskare. Den flyger svirrande ut över det svarta vattnet och det är bara ryggen som lyser med sin himmelsfärg i allt det mörka.

I Lindesberg ligger min farmor och farfar begravda. Här har jag varit flera gånger tidigare vid deras gravsten. Många minnen väcks till liv där och vid de hus vi besöker. Här ligger farmors syster och bror också med sina familjer. Alla är de människor jag väl minns från min barndom.

Byn Rya utanför Lindesberg kommer jag väl ihåg. Då var där en enkel grusväg mellan husen. Idag en bred asfaltsgata. Den stora, kastanjen, var det väl, som stod mitt på den välkrattade gårdsplanen, är borta, men jag kan ännu höra "moster" Naemi ljusa bergslagsdialekt klinga mellan väggarn. Där borta låg ladugården och hönshuset. Idag en stor modern och stel nybyggnad.

Stöttestenen vid infarten till Lindesberg, där vi alltid stannade bilen för att fylla på med grenstöttor såsom traditionen påbjöd, ligger nu på fel sida av vägen, men vi hittar in till den gamla slingan och då stämmer allt igen.

Minnet är en förunderlig gåva. Allt finns ju i mitt huvud. Inskrivet och etsat. Lika evigt som jag.

Kraftig sydvind och när de låga molnen så småningom skingras och solen kommer fram blir det nästan tjugo grader varmt. Indiansommar kallas det visst!

Jag målar vid Stugan hela dagen. Som vanligt står jag på altanen och hör plötsligt hur det krafsar på väggen och alldeles därpå kommer ekorre på besök. Det är den som jag hört. Han blir lika överraskad som jag över vårt möte och vänder samlat men hastigt vid mina fötter och hoppar iväg bort över gräsmattan. Nu har jag fått svaret på den troliga plundraren av de grå flugsnapparnas bon de två senaste åren. Jag har allt undrat vem det är som kommit åt dem däruppe högt på en stolpe under taket. Ekorren förstås.

På vägen över Egbola rakt söderut över slätten mot Ödeshög möter jag en blå kärrhök - en hane och när jag kommer tillbaka till ateljén ligger detta mejl och väntar på mig.

"PS. en ad stäpphökshane drog förbi din stuga i fredags......läckert
Hälsar
Lars G"

Man kan inte vara med överallt. Så är det bara. Blåhökar är vanliga i bygden under september och oktober men stäpphök har jag bara varit i närheten av en gång tidigare. Den här nedan, en ungfågel har jag dock fotograferat i Indien.

Åter en varm men ganska blåsig dag. På altanen går det bra. Där är det lä även om det är svalare i skuggan. Arbetar alltså vidare med mina oljor nere vid Stugan.

När jag går över gräset flyger kärrgräshopporna upp framför mina fötter. Det är inte så många kvar nu. De var betydligt allmännare bara för några veckor sedan. Jag smyger mig emellertid på en som sitter vid en av de murkna björkstubbarna och solar. Jag fotograferar den. Den är mycket vacker.

Jag sitter med en kopp kaffe vid bordet med tuben bredvid och kikaren för ögonen. Ute över stubbåkern flyger mängder av sånglärkor omkring. De drillar men jag hör det endast svagt därutifrån. Jag vet ingen fågel som verkar vara så aggressiv under sträcket som sånglärkan. Ofta kommer de i små sällskap och man kan ge sig sjutton på att det alltid är några som bråkar med varandra genom långdragna jakter och tumlanden. De verkar ha gott om energi över.

Tranorna ropar hela tiden nu och ett vackert band kommer från norr över sjön och glider förbi på hög höjd mot Ödeshög vid horisonten.

Först kommer fyra korpar och sedan ytterligare tre från Omberg. Och strax därpå kommer en falk? från samma håll. Jag följer den över himlen och kan snart konstatera att den blev till en ensam ringduva. Sånt händer.

Just då och där råkar jag slänga en blick åt andra hållet. Över raden med ensilagebollar vid gärdeskanten hundra meter bort kommer en blåhökhane. Men ändå inte. Den är så snabb och smäcker. Jag får upp kikaren och får in fågeln under tre till kanske fem sekunder innan den försvinner bakom almarna vid Kvarnstugan. Ögonblicksbildens säger mig intuitivt stäpphök!! Är det verkligen möjligt. Jag springer iväg förbi träddungen och spanar efter fågeln vid maderna utanför Renstad. Jag ser inget mer.

Tillbaka vid bordet i min trädgård skissar jag ner upplevelsen på det papper där redan lärkor och korpar finns antecknade.

Jag såg fågeln på 100 - 50 meters avstånd i något motljus och endast i flygande profil under 3 - 5 sekunder. Vad hinner man under sådana förutsättningar. Jag skissar och skriver mina känslor utan konsultation av litteratur. Har ingen härute förresten konstaterar jag något senare. Så här ser sidan ut.

Därpå ringer jag Lars G som såg en stäpphök hane här ute i fredags. Han blir överraskad förstås och tror försst att jag skämtar. Han släpper ut obsen i etern åt mig. Vissa observationer är inte lätta att tas med. Trots risken att bli opportunistförklarad måste jag gå vidare. Tillfälligheter kan ibland bli besvärande otroliga. Men vad göra?! Nu är det gjort! Jag väntar på domen.

När vi unga grabbar, fältbiologer från Mjölby, i början av 1960-talet hade byggt upp Glänås fågeltorn vid Tåkern bjöd vi ner dåvarande chefen för Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet, Sten Österlöf, på ett besök med guidning, förhandling och fika. Vårt syfte var att försöka få erkännande för oss som Fågelstation med tillhörande tillstånd för ringmärkning av fåglar. Det var en efterlängtat önskemål för oss. Det dröjde något år, men 1964 kom tillståndet.

Något av det första vi gjorde var att spänna upp vadarnät på gyttjestränderna utanför fågeltornet. Där gick alltid kärrsnäppor, småsnäppor och liknande tjusiga fåglar omkring. En kväll lät vi näten sitta upp något längre och då satt där strax en dvärgbeckasin i nätet. Det var naturligtvis en stor sensation för oss. Dvärgbeckasinen är ju en relativt sällan sedd art, svårobsad och skulkande. Vi fångade och ringmärkte ytterligare två exemplar den hösten och året därpå fyra till. Den första individen blev senare samma år skjuten på Sicilien och blev med andra ord ett alldeles fantastiskt återfynd.

Sen har det legat nere många år, ända tills i höst, när Christer Elderud, en i det gamla gänget, kom på idén med att återuppta projektet i mera organiserad form. "Jakten" på dvärgbeckasin startade för någon vecka sedan och redan första kvällen vid Glänås blev det "napp". En dvärgbeckasin fångades och märktes. Efter ytterligare några försök bl a vid Väversunda, där utdelningen blev noll, är vi ikväll tillbaka vid Glänås.

Christer, Kent och undertecknad spänner upp tre fyr-vådiga, tolvmeters vadarnät, tvärs över den smalaste delen av stranden utanför fågeltornet. Klockan halv åtta är allt på plats och vi sätter oss att vänta. Kvällen är ljummen och vinden nästan obefintlig. Trekvartsmånen går upp, lysande orange, mellan molnen bortemot Appuna. Gässen kacklar, tranorna ropar och änderna snattrar i blankvattnet. En häger flyger med hesa skrän över oss i mörkhimlen mot söder.

Efter en timme vittjar vi näten. Ja! En dvärgbeckasin hänger i det yttersta nätet; det som är spänt över den jäsande vristtjocka dybanken mot öppet vatten. Den har kommet från sydväst och hänger i tredje våden.

Ringmärkning och mätning i bilen. Stämningen är hög. Jag får äran att hålla i tången. Min första dvärgbeckasinmärkning. Det är en liten fågel. Täckarna på vingen är under ruggning. De gröniriserande två mörka längsbanden på ryggen är karaktäristiska. Fågeln är lugn i ljuset. Vi tror det är en ung fågel.

När vi sen släpper den fladdrar den iväg i ljuset från våra ficklampor med surrande vingslag som en lärka.

Ett snabbt besök vid Stugan med nytt målarbord till altanen. Går en sväng runt huset och njuter av sommarvärmen. Det är säkert tjugo grader och lugnt. Fantastiskt. I gräsmattan blommar enstaka höstfibblor och tusensköna. En liten sliten fjäril flyger snabbt mellan blommorna. Ja går ner på knä och fotograferar den för senare artbestämning. Det visar sig vara en mindre guldvinge. Den har snart gjort sitt men har fått en sista chans med värmen.

Tranorna flyger över som alltid när jag åker tillbaka till ateljén. Ett fint band kommer på hög höjd under molnen i solljuset.

Just hemkommen från skogen. Vi har tagit en liten promenad i underbart kvällsväder, Ulla och jag. Det blev väl två kilometer endast innan vi vände, kraftigt störda av alla älgflugor som verkligen svärmade runt oss och kröp in i håret och under kläderna. Nog är jag någorlunda van vid dessa envisa kryp men aldrig har jag varit med om maken i antal. Vi gav upp! Kan det vara torkan?

På kvällen kommer en kvinna från Gränna med en skadad rovfågel som hon har funnit vid E4 utanför staden. Den har setts hoppa omkring där även någon dag tidigare, meddelar hon. Hon har ringt mig i förväg. Mitt telefonnummer har hon fått av Dag Peterson. Det var närmare till mig än till honom, tyckte han. Hon har även varit i kontakt med djursjukhuset i Jönköping, som meddelade att de ogärna tar hand om skadade fåglar. Inte heller polisen var intresserad av ärendet. De hade svarat henne att återkomma när fågeln var död. Kvinnan var besviken över ohjälpsamheten och undrade således om jag kunde hjälpa till. Jag sa som det är att jag inte har licens att ta hand om skadade djur men att jag kunde hjälpa henne med att ta hand om fågeln tillfälligt för vidare leverans till Göran Bergengren, min god vän, som får gripa in. Så blev det bestämt och på kvällen kommer hon då, Magdalena från Gränna med fågeln i en låda.

Det är en ung stenfalk. Den är totalt utmärglad, mager som en sticka och helt kraftlös. Den verkar i övrigt inte skadad, med vingbrott eller så, menar jag. Jag ringer Göran men han är naturligtvis inte hemma. Alltså handmatar jag fågeln med kött, ägg, vatten och vitaminer några gånger under kvällen och kommande morgon. Vi får se hur det går. Det ser inte så bra ut.

Jag sätter klockan på halv sex och åker efter en snabb frukost ner till Stora Lund vid Vättern. Sätter mig på klipporna vid parkeringsplatsen och dukar upp kikare, papper och penna. Det är ännu mörkt även om ljuset börjar anas. Vinden är svag sydostlig och det är molnfritt men lite dimma suddar ut morgonhimlen in över land mot öster. Nattfukten ligger glittrande i gräset och jag skulle tro att det är ungefär åtta grader varmt. En härlig morgon helt enkelt. Perfekt för att räkna lite morgonsträck av fåglar är det tänkt.

Trastarna skvätter överallt i buskmarkerna och rödhakarna tickar i varje snår. Jag ser fåglar snabbt dyka ner från himlen. Det är fler trastar och rödhakar som därmed avslutar sin nattliga resa mot söder. När ljuset kommer vaknar gulsparvar och mesar. Jag hör en kråka rensa strupen och uppe vid gårdarna börjar maskinerna brumma.

Den första fågeln att påbörja en dagsetapp är en ensam grönsiska som kommer snabbt över himlen, övergivet lockande. Nu är klockan strax före halv sju. Det är ännu trögt, inte alls som jag förväntat mig. Och det fortsätter i lugnt tempo även när ljuset tilltar. Jag har nog väntat mig mer. Kanske är det för varmt; en allt för angenäm höst. Hur som helst, så här blir resultatet av nästan två timmars räknande en tidig söndagsmorgon i september:

Bo- & Bergfink: 80 st	Grönsiska: 15 st	Grönfink: 9 st	Steglits: 6 st
Gulsparv: 4 st	M. korsnäbb: 7 st	Sävsparv: 8 st	Järnsparv: 5 st
Änspiplärka: 2 st	Sädesärla: 1 st	Nötskrika: 2 st	Skata: 3 st
Kråka: 6 st	Stare: 20 st	Kungsfågel: 3 st	Blåmes: 10 st
Talgoxe: 10 st	Sparvhök: 1 st	Storlom: 2 st	Fiskmås: 20 st
Knipa: 1 st

Klockan tio sitter jag vid Stocklycke vandrarhem och väntar på en tjugofem personer stor grupp personer från Jönköpings Vandrarförening. Jag skall leda en tur runt södra Omberg. Det går på.

Stocklycke ängar > Stocklycke hamn > Ellen Keys Strand > Turisthotellet > Klintastupen > Hjässan > Mörka Hål > Stocklycke Naturrum. Vi är ute exakt fyra timmar, fika inkluderat. Och vädret är verkligen ljuvligt. Rent sommarväder och Omberg visar sig som allra bäst.

Jag måste avliva stenfalken. Det rosslar ordentligt när den andas, huvudet hänger och ena ögat är slutet. Detta är den mörka sidan av ansvaret som fågelskådare. Men någon måste ta steget. Nu ligger den i frysen för vidare transport vid lägligt tillfälle till Riksmuseum eftersom den är ett "Kronans villebråd".

Det har kommit lite regn inatt. Det känns att det är ny luft som kommit in med kallfronten från väster. Slut på sommaren för i år.

Nu lyser solen igen i en liten högtrycksrygg mellan regnvädren. Men själv sitter jag inne trots detta, och målar, äntligen, på mina akvareller till den nya "Växtboken" som skall ligga klar på bokhandelsdiskarna under våren 2006.

Eftersom säsongen för blommor börjar lida mot sitt slut får jag använda herbariematerial, diverse foton och andra bilder som grundmaterial för mina målningar. Här är internet en guldgruva. Av allt jag samlar på mig gör jag sen ett eget blommotiv. Här nedan en av mina favoriter. Den gjorde jag igår. Det är en backglim som får besök av ett gammatecknat gräsfly. Backglimmen blommar om nätterna så doftande skönt på vägskärningen vid Alvastra på Ombergs södra sluttning. Men inte nu alltså. Detta är ändå ett trevligt arbete. Jag sätter på någon skön musik - klassiskt, opera, jazz eller rock, det kvittar lika, allt är likagott, och sen sitter jag där i min kupa och pillar.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok