Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Mars år 2006

2 mars

Det är soligt men kallt. I morse sex grader och snöfall. Jag börjar tröttna på vintern nu men får väl trösta mig med att det kanske kan bli bättre så här med vinterkontinuitet och en kommande absolut vår om någon vecka istället för mild inledning av mars och notoriska och tröstlösa bakslag senare som det ju har varit många år i följd nu.

Det blir förstås kämpigt för de fåglar som valt att stanna kvar i landet. Jag tänker till exempel på björktrastar, koltrastar och inte minst alla ormvråkar som det senaste årtiondet har vant sig vid milda vintrar. Nu blir det tufft för dem och förmodligen kommer ormvråkspopulationen att minska efter det här. Göran B ringde i morse och meddelade att han för första gången i sitt liv hade en utsvulten ormvråk rastande under sitt fågelbord i trädgården. Inte roligt.

*

Annars är det naturligtvis mest snack om fågelinfluensan. Jag orkar knappast kommentera den våldsamma hysteri som utbrutit nu efter att man igår fann två viggar vid Oskarshamn, vilka befanns bära viruset H5N1. Jag blir både förbannad och ledsen över den oro och direkta rädsla som sprids av massmedia. Inte en nyhetssändning utan katastrofrapporter eller en uppslagen tidningssida utan braskande rubriker. Det är en skandal!!!! detta att man piskar upp en sån armageddon-stämning p g a ett fågelburet virus. Jag kan förstå fjäderfäindustrins oro, men känner inte någon större sympati för det intensiva och oetiska sätt som man idag bedriver denna verksamhet. Och den skräck som sprids för att människor skall drabbas av ett muterat virus ser jag som otroligt överdriven. Det handlar ju totalt om, till idag, 153 personer världen över som under de senaste åren troligen har dött av en variant. Det är väl ungefär lika många som dör i ögonkatarr i Kina under ett år!!!!!

Förbannad är vad jag är och ledsen.

Här utanför ateljén ligger en kaja död sen igår. Vore jag illvillig skulle jag säkert kunna tubba en lokalreporter i en  dagstidning att komma hit med full fart för att sen skriva att:

En död kaja - kan den vara ett hot.

IRONI - "Den kände ornitologen Gebbe Björkman har funnit en död fågel, denna gången en kaja, även i Ödeshög. Han  befarar nu, att fågelinfluensan slagit till också mot Östergötland. Gebbe uppmanar allmänheten till att hålla sig inomhus tills undersökning av kadavret är genomförd. Olyckligtvis kände Gebbe inte till restriktionerna som utfärdats av Jordbruksverket om att inte med bara händer vidröra självdöda fåglar. Gebbe överväger därför att ansöka om en förebyggande vaccinering med medlet "Tami-flue" för att undvika att bli den första svensk att drabbas av denna fruktansvärda sjukdom" - IRONI.

3 mars

Ännu en kall natt. Klockan nio på morgonen är det fortfarande minus tio grader. Lätt snö singlar ner från nästan imaginära molnskyar. Jag går iväg till komposten i träskor. Dumt. Det har kommit mer nysnö än jag anar och snart värker mina fotsulor av isig väta. Gråsparvarna, de vana, de tuffa, tjattrar som vanligt i tujan. Den stränga vintern behåller sitt grepp minst en vecka, säger SMHI.

Man glömmer snabbt och jag tänker nog att denna vårvinter är extra seg, så jag bläddrar tillbaka till början på mars förra året. Hoppsan! Var det så illa. Det hade jag glömt.

4 mars

Vinterkallt Omberg. Promenad mitt på dagen med goda vänner runt Höje ängar. Därefter en liten örnsafari längs bergets sjösida, där nordvästen ligger på. Utanför branterna ligger isen i stora grå flak och vi ser längre norrut mot Vadstenaviken att sjön är frusen ända ut mot Fjuks öar.

Två gamla havsörnar cirklar runt över berget.

Vi har tur. Plötsligt stiger en gammal havsörn upp från skogen under oss. Den följs strax därpå av ytterligare en och det är ett vackert gammalt par med kritvita stjärtar, hane och hona tillsammans i harmoni. Det ser mycket lovande ut! Örnparet seglar upp till höjd rakt över oss men vänder sedan tillbaka ned mot branten och sjön där de åter försvinner bakom skogen. Jag känner en stark förhoppning och värme.

5 mars

Kallt förstås. Runt tio grader stadigt. Trots nästan blå himmel i zenit snöar det hela dagen. Det är Vättersnö som faller. Den kommer från dimmolnen som stiger upp från den frysande sjön och sveper in över land med den lätta nordvästvinden. Slätten ligger inbäddad i ett vitt töcken och snödjupet illustreras väl av bilden från rastplatsen vid Hjässatorget på Omberg.

Slätten i ett töcken av snö.

Snön ligger djup på Omberg.

7 mars

Soligt och kallt idag också - en magnifik vinterdag och jag far iväg till Vadstena för en stunds samvaro med vännen Janne P.

Efter bildvisning från Jannes resa till Madagaskar i höstas åker vi iväg till reningsverket. Vi parkerar utanför grindarna och vandrar runt i terrängen, över bron över Mjölnaåns utlopp i Vättern och ytterligare en liten bit bort mot Naddölandet.

Det är ett spännande område, fullt med skräp, multnande rötslam, trädrester och jordhögar. Genom detta gytter rinner diket ut från det sista steget i avloppsreningen med varmt och oerhört näringsrikt vatten. Brötar av kaveldun, sälgbuskage och jättebjörnloka, blandas med jäsande vattenytor, främmande växter och täta ruggar av bladvass.

Spikklubbans vinterståndare

Jättebjörnlokans manshöga vinterståndare

Det första vi noterar är en övervintrande sävsparv och strax därpå även den fågel vi framför allt vill se, nämligen vattenpiplärka. Det är troligen samma individ som jag och många andra skådare noterade här förra vintern. Den flyger upp från ett ångande vattenhåll och sätter sig tillrätta på en videgren tillsammans med sävsparven; två övervintrande tättingar med säkert helt olika ursprung syskonlikt tillsammans i svensk vinterkyla. Ett spännande möte verkligen.

Janne på träbron över Mjölnaåns mynning i Vättern.

Här rinner Mjölnaån ut i Vättern.

Vid bron över ån ser vi färska spår av bäver och här ligger hela Vadstenaviken av Vättern som ett stort vitt golv utsträckt i det stickande vassa solljuset.

Färska bävergnag - Det är säkert via den här vägen som bävern har nått även Tåkern.

Efter restaurangbesök i Hörnan, mitt inne i Vadstena, kör vi söderut längs Riksväg 50 ner till Borghamn. Vid Rogslösa noterar jag en fågel som sitter ensam i snön. Jag blir nyfiken och backar tillbaka till - en berglärka. Härligt!!

Suddig men kristallklar.

Vi avslutar resan tillsammans vid Sjöborg på strandvallen vid Tåkern hos Lennart A som bjuder på kaffe med dopp.

Vilande rådjur.

Sen fortsätter jag hela varvet runt Tåkern i det arktiska och stilla vinterlandskapet. Vid Kyleberg ligger två stora sällskap av idisslande rådjur i solvärmen. Sammanlagt är de nästan tjugo djur.

8 mars

Fågelinfluensan sprider sig, Oxelösund och Karlskrona nästa. Men ändå känns det på nåt sätt som att den värsta hysterin och massmediala fokuseringen faktiskt har släppt. Men det blir väl värre igen den dag Stockholm och Strömmens alla svanar och änder drabbas. Kommer halva Stockholm att spärras av då, eller?

På tal om detta. Se nedan på fotot av skäggmesringmärkning vid Tåkern från någon gång i slutet av 70- eller början av 80-talet. Vem är där på bilden till vänster, en mig behjälplig ung man med närkedialekt och sällsynt skarpt öga för fåglar redan på den tiden, om inte ... Björn Olsen - just det! Professor och  Sveriges meste expert på fågelflunsan. Just nu är han flitigt i elden.

Där ser man också att en hobby mycket väl kan ge ett gott och spännande yrke. Lyckosamt för oss båda.

Björn Olsen och undertecknad i arbete med ringmärkning av skäggmesar

Svar från Björn Olsen:

"Hej Gebbe,

Vad roligt att se sig själv på ett gammalt men bra foto. Jag tror året var 1976. När man ser sig själv på ett trettio år gammalt foto inser man att mycket vatten flutit i Renstad kanal sedan dess. Jag minns inte vad fotografen hette men journalisten var Ulla Andersson, numera boende söder om Gränna."

Vänliga hälsningar

Björn

*

Jag har idag besökt Länsstyrelsen i Östergötlands län som start och samling inför nästa skyltprojekt som jag skall medverka i. Ett illustrationsarbete som skall vara färdigt till augusti - "Barrskogens insekter". Mycket att göra framöver. Men roligt!

9 mars

Det var nära att Vättern lade sig i år, i så fall för första gången i sin helhet på nio år. Det fanns en liten råk utanför Västgötasidan norr om Omberg och ett större öppet parti söder om Visingsö. På den största bredden mellan Hästholmen och Hjo låg isen slät och fin och nere vid Jönköping igår eftermiddag såg jag två skridskoåkare ute på sjön.

Men, så idag på morgonen, ligger det åter ulliga dimmoln över hela sjösträckningen. Utanför Hästholmen är det isfritt ända över till Västergötland igen. En liten nordostvind blåste nämligen upp i natt och skickade den klirrande issörjan söderut och nästan alla, alla utom långfärdsskridskoåkarna är glada över detta, vill jag mena. Det är för sent; snart mitten av mars och då är det för långt gånget in mot våren för att man skall lika tanken.  Tycker jag alltså!

10 mars

Lindarna utanför ateljén är klädda i gnistrande rimfrost

Brrr... Femton grader kallt när jag kommer till ateljén på morgonen. Allt är täckt av vacker rimfrost som i den första lätta solbrisen dalar ner som ett glittrande stjärneregn

11 mars

Vinterkylan består. Från en nästan klarblå himmel faller lätta kristallstjärnor av Vättervatten långsamt ner över bygden.

...

Kl 11 ringer Göran K som just har varit och besökt ateljén, att han funnit en vingskadad duvhök strax efter det att han lämnat mig, vid Råby alldeles norr om Ödeshög. Han lyckades springa ifatt den och kommer hit svettig med fågeln invirad i en filt.

Det är en gammal duvhök med alldeles grå översida, vackert svartvitvattrat bröst och mage samt lysande orange ögoniris. Storleken tyder på att det är en hona. Jag undersöker vingen ordentligt och finner en öppen sårskada på undersidan av vingen men ingenting verkar vara brutet. Det ser ut som om hon har fått en ordentlig smäll av något, kanske under jakt. Vingen hänger lite men i övrigt är hon vid god vigör; kraftig, aggressiv, stark och tung. Hon försvarar sig hetsigt och jag måste akta mig för de treochenhalv centimeter långa sylvassa klorna på de kycklinggult vårtiga fötterna. En snabb gripreflex när jag sitter på knä böjd över henne når mitt ben och lämnar blixtsnabbt två revor i mina jeans. Man får passa sig!

Jag vill inte "plåga" henne för mycket, bryr mig inte ens om att fotografera av henne, utan ringer omedelbart till Göran B i Slästorp och meddelar förutsättningarna. Han kan ta emot henne och under eftermiddagen kommer leverans att ske.

Jag kommer att intressera mig för fortsättningen och är det så att allt går bra har vi redan kommit överens om, Göran och jag, att återbörda henne till fångstplatsen när tiden är inne.

Porträtt av en duvhök

För att ändå ha något att visa här fotograferar jag av ansiktet på den något yngre, ännu ganska brunfärgade duvhökshona jag har uppstoppad i min ateljé, ett gammalt dammigt objekt som jag har fått av ett dödsbo, egentligen långt ifrån den skönhet och fräschhet som den skadade gamla honan idag visade upp, men ändå - i brist på annat!

Blundar jag kan jag ännu känna hennes genomborrande och hypnotiskta blick rakt in i min själ.

13 mars

Den mycket kyliga vintern består. Igår var det näst kallast i hela landet i Horn ca tio mil härifrån. Där var det 27 minusgrader. Brr!! Nu på morgonen är det 15 grader kallt här i samhället och allt känns djupfryst. Prognosen framåt är inte heller speciellt glädjande, ty efter några dagars något skonsammare temperaturer skall det tydligen återigen komma ner en portion arktisk kyla mot slutet av veckan.

Marginalerna för många arter på gränsen minskar nu drastiskt då resurserna snart är förbrukade. Idag i tidningen handlar det om jägarkårens bekymmer för rådjuren. De behöver stödutfordring nu. Överallt hittas svältdöda djur i markerna.

I fågelspalterna rapporteras det in mängder av döda kattugglor och hornugglor. De kommer inte längre åt gnagarna som ligger lågt under skarig djupsnö.

Vintern blev för mycket för denna kattuggla funnen i Motala

Mina egna tankar går alltid till skäggmesarna i Tåkern vid sådan här vinter. Det har ju hittills visat sig att även den svåraste vinter inte helt förmått ta livet av populationen men många av dem kommer att dö och utbredningen i Sverige krymper ihop. Det är alltid i Tåkern  och endast där i landet som de sista resterna av stammen till slut måste överleva för att skäggmesen skall finnas kvar som en svensk fågelart.

Jag säger det bestämt! Jag vill ha vårvärme! Nu!

14 mars

Tio grader kallt och snöfall.

15 mars

Nollgradigt med tidvis lätt duggregn under dagen.

Vid lunchtid stiger samhällets alla kajor och duvor till väders i en tät svärm. Säkert pilgrimsfalk på gång. Jag vet att de är kvar i bygden.

På kvällen gästar vi Tåkerns fältstations årsmöte i Mjölby hembygdsgård, Ulla och jag. Vi var ju där redan för en månad sedan av misstag. Nu är det alltså andra gången gillt! Gerza visar 200 bilder från Australien. Gott om eucalyptus och papegojor.

16 mars

Underbar sol och gnistrande blåhimmel. På sydsidan av ateljén lapar jag sol en stund tillsammans med den första vårflugan. Vi längtar och njuter antagligen på samma sätt.

Riktig närbild på vårens första fluga

Jag tar en snabb sväng runt Slätten ner till Väversunda, inte för att jag tror på det själv, men ändå, det kanske finns någon vårfågel där nere. Solen värmer men allt är tyst. Då jag spanar ute över vassen ser jag dock en blå kärrhökshane och en varfågel. Jag räknar in tre olika fjällvråkar och en ormvråk. Kråkorna kraxar men inte någon vårsång.

En promenad runt Höje ängar uppe på Omberg får avsluta dagen i solen för Ulla och mig. Hasselbuskarna börjar gulna något. Blomningen vill knappt vänta längre.

Hasseln är otålig.

 När solen går ner bakom berget nyper kylan direkt i näsan. Det kommer att bli en kall natt.

Vid Hästholmen ligger en nyss överkörd ormvråk vid vägkanten. Jag tar med den hem till ateljén för dokumentation fågelinfluensan till trots. Jag sänder iväg den till SVA, kanske. Tyvärr är det nog den ormvråk jag observerade levande vid Uggleby på förmiddagen.

17 mars

Hela dagen i Kisa. Hänger min utställning. Välkommen dit förresten! Se vernissagekort nedan.

På vägen till Kisa vid vägkanten vid E4 mellan Mantorp och Linköping ligger ett överkört vildsvin. Det första jag noterat i mitt liv.

Solen gassar, snövallarna smälter men i skuggan är det minusgrader.

I morgonens blad läser jag att de första fem tranorna har siktats i länet utanför Linköping. Det är svårt att hålla igen nu.

18 mars

Utställning i Kisa.

Revidering av notering från igår. Det var inget vildsvin! Idag kunde jag, förberedd som jag var, stanna till på E4. Det var en råbock, som var alldeles svart i pälsen av all smuts och alla avgaser. Så fel kan man se.

20 mars

Så är vi då där, vid vårdagjämningen. Men vädret det vintriga består. Precis nu klockan kvart i elva på förmiddagen börjar det snöa ymnig. Precis som utlovat.

Ändå. En björktrast sitter i linden utanför ateljén och kan inte låta bli att smånynna en kvillrig och lågmäld skuggsång. Lite likt skatsång faktiskt. Snöskata!

21 mars

Åker ner till Stugan för att förbereda en födelsedagsfest. Städar undan det värsta, plockar i ordning bland kläder och gamla matvaror och tänder upp i järnspis och kamin. Det känns skönt att vara på gång igen. Sen sitter jag en stund i vilstolen mot husväggen där solen bränner från en klarblå himmel.

Grågässen sträcker in hela dagen par om par eller i små flockar. Jag hör dem prata "kro-kro-kro-kro..." i långa räckor redan från luften bort mot Hedahållet. Det är när de får det efterlängtade Tåkern i sikte. När de strax därpå drar in rakt över mig lyser de upp av den underspeglande snön och blir nästan pelikantecknade i vitt och svart.

Jag räknar även in vårens första sädgäss. Åtta fåglar kommer från sjön med riktning tillbaka söderut. De har bara varit uppe och rekognoserat antagligen.

Janne, Lennart och lite senare även Sven anländer. Vi går en promenad längs Ramstadån rakt ut genom vassen förbi de vilda knäckepilarna.

Vi går förbi de vilda pilarna

Men vi kommer inte så långt som tänkt.

Janne går igenom isen

Janne som råkar gå först just där går igenom isen. Vi måste vända åter.

En fjällvråk försöker landa på de översta tunna grenarna i en frostig trädtopp borta vid Disevidåns gamla dike. Den prövar länge och får balansera med höjda vingar men till slut ger den upp och seglar iväg över skarsnön bort mot Dags mosse. Under den glidande vråken ligger rådjuren solande i två skilda grupper. Tjugo stycken minst kan jag se i kikaren. De går aldrig långt bort från de båda högarna med utlagda morötter från Kälkestads gård. Från Omberg hör jag korparna ropa.

Sex snösparvar kommer dansade längs grusvägen. Vårens första lärkor finns där ute i snöriket också.

Vårens första lärkor är nu på plats.

Vid Alvastra räknar jag in ett femtontal längs solfrätta dikeskanter och vid Sjöstorp närmare Ödeshögs ser jag ytterligare fyra stycken. Trots allt; en del av våren är nu definitivt här. Äntligen!

22 mars

Åker hem igen på morgonen. Dimman har lägrat sig över bygden och rimfrosten har vuxit ut i nattens stiltje. Sen bryter solen igenom och värmen kommer åter till hårdfrusna lerkokor till glädje för hungriga sånglärkor som lever farligt nära trafiken.

På Riksväg 50 vid Sjöstorp ligger en platt hornuggla. Säkert den tionde trafikdödade horn- eller kattuggla jag noterat bara den senaste månaden.

Rimfrosten droppar bort och talgoxarna börjar åter sjunga och jag hör en turkduva spela för första gången i år.

23 mars

Via Motala och Galleri Vättern, där jag hämtar alster färdiga från ramning, kör jag i Vintersverige norrut till Närkeslätten och Odensbacken. Vid Vadstena förstås liksom i trakten av Pålsboda noterar jag att det är mycket gott om råkor vid vägkanterna. Lärkor ser jag endast söder om Vadstena.

Välkommen till denna Vårsalong

Anders Z bjuder på fika, jag levererar fyra akvareller till Vårsalongen och sen kör jag hemåt igen.

Detaljer från fyra akvareller på Vårsalong i Galleri Z

Vid Pålsboda alldeles norr om Lithells korvfabrik ser jag en skogsduva i gruset vid vägkanten; min första för i år. Jag tänker nog lite att, "den var visst ensam". Så hundra meter längre fram finns en till. Död. Ännu varm. Jag tar hand om den för att sända in den till Riksmuseum, som jag råkar veta har ont om t ex tillvaratagna skogsduvor märkligt nog.

Naturhistoriska riksmuseet blir nog glada över detta .......

........ våroffer!

Inkommen notis via e-posten idag:

"Hej Gebbe!

 Tack för senast. Såg min första Vipa idag ute på Tycklinge udde.

Hälsningar Janne"
 

24 mars

Vaknar med en och en halv decimeter nysnö. Det är sant! Och detta uppe på all den andra hårdpackade skarsnön. När ska det sluta?! Flingorna fortsätter att dala tätt och tungt. Trädgården, ja allting förresten är inbäddat i oändliga vita drivor.

26 mars

Ytterligare något lite snö har fallit i natt. En centimeter kanske. Men nu utlovas mildväder. Imorgon förhoppningsvis. Det börjar bli på tiden. Men trots ibland intensiva snöfall och efterhängsen vinterkyla sjunger tuffingen framför alla andra fåglar lika sprudlande högljutt oavsett vädret. Vem jag tänker på?

Grönfinken förstås!

27 mars

Vårregn!! Äntligen!!

Snön sjunker ihop till smutsig is och porlande rännilar. Jag är sugen på tofsvipor och åker ner över slätten till Tåkern. Jag vet att de finns där sedan snart en vecka tillbaka men där jag far fram ligger snön obruten och mäktig och jag ser inga vipor.

En liten flock ringduvor - vårens första.

Vid Väversunda slåttermad är det ganska gott om grågäss och vid Lövängsborg sitter en liten flock ringduvor i ett träd. Ytterligare en liten bit längre fram vid Ramstad rastar en stor flock gäss, mest sädgäss, i snön.

Sädgässen har också kommit i större antal.

Naturligtvis är det gott om rådjur vid Kälkestad. Som alltid. Och så orädda sen.

Orädda rådjur på åbrinken.

28 mars

Regn idag också. Skönt!

Fikar med Lars F och jag kan inte låta bli att referera till de upplevelser han hade i helgen.

I Ombergs-, Tåkern- och Vätterbygd minst fem havsörnar och två kungsörnar. Vid Stora Lund en ung jaktfalk på närhåll - flygande och sittande på isen. Jag ville vara med!

29 mars

Även idag faller ett mjukt och varmt vårregn då jag kommer till ateljén. Det är förvånansvärt hur snabbt den gamla snön suckar och sjunker ihop. Under snön har snödropparna redan stått utslagna. Allt är förberett och klart.

Snödropparna stod klara redan under snön.

Sydvinden vräker in över bygden och med den mängder av fåglar. Från kl åtta på morgonen ungefär börjar gåsflockarna dra förbi över himlen. Sen är det full fart hela dagen. I små sällskap eller par om par i hundra kilometer per timme far de fram över samhället med riktning mot Tåkern. Samtidigt kommer svanarna; både sjungande knölsvanar och ropande sångsvanar i band efter band. Lärkorna drillar, ringduvorna kommer i massiva flockar på hög höjd, trastarna i glesa förband. Allt kommer på en gång. Proppen har gått ur ketchupflaskan. Våren är koncentrerad; ja, jag skulle vilja säga kondenserad i en fantastisk dag. Kondenserad vår - smaka på det!

Tar en fika på konditoriet. Efter ett tag har jag fått med mig alla "gubbarna" och vi sitter där och räknar gäss och svanar genom fönstret. Plötsligt kommer en havsörn över hustaken; den vevar med djupa vingslag som en häger. Ingen vila - fullt ös.

Jag skyndar mig tillbaka, plockar fram mina grejor och gör mig beredd att komma ut. Då kommer Lars F.

- Jag var tvungen, säger han, att komma den här vägen. Skynda dig med ut. Det är fantastiskt.

Vi åker iväg. Först ner till Ödeshögs reningssdammar. En taltrast, dubbeltrastar och massor med björktrastar skuttar omkring på grässlänterna. De nästan helt snöfria åkrarna är impregnerade med lärkor och tofsvipor. Överallt. På himlen går fågelsträcken oupphörligt. I dammarna spelar och simmar ett hundratal knipor, gräsänder, någon sothöna och en brunand.

Vid Stora Lund tornar isen upp sig mot klipporna..

Stora Lund. Isen tornar upp sig till höga vallar mot klipporna. Råkarna där ute trycks ihop och försvinner. Två snatteränder såg Lars här för någon timme sedan men nu finns inget utrymme kvar. En flock storskarvar flyger förbi, tranor ropar, bofinkar sjunger och vi njuter. Jag skulle vilja ner till Sverkerkapellet och Ålabäckens mynning för att eventuellt spana in den första sädesärlan eller forsärlan men eftersom vi också vill ner till Tåkernstranden, hinner vi inte med detta. Jag har en besökstid att passa i ateljén nämligen.

En tät skock sothöns rastar på vallen.

Vid Väversunda och Lövängsborg rastar mängder av gäss och änder. En flock sothöns som funnit själva Tåkern ännu isbunden har slagit till i en tät klump under en fladdrande fågelskrämma på vallen ovanför starrmaden. Det ser mycket märkligt ut. Mängder av tofsvipor överallt och lärkor; vidare stora starflockar, gott om dubbeltrastar och björktrastar, enstaka taltrastar och rödvingetrastar, ängspiplärkor och ännu ej avbrämade sävsparvhanar, ser vi också. Tranparen går ropande och spelande på stranden då andra tranor seglar förbi i medvinden. Sångsvanar går i sällskap med gäss vid leriga åkrars smältvattenspeglar. I en stor sädgåsflock tror jag mig upptäcka två unga bläsgäss. Kanske.

Vattenfyllda åkrar med sångsvanar och gäss.

Ute över sjöns vassar noterar vi de första bruna kärrhökarna.

Alla åar och diken är bräddfyllda med brunt svämvatten. På flera platser spolas vägarna över och nya fåror skapas i åker och mylla. Tjocka isflak melerade av vass och gräs skjuter fram o mejar allt i sin väg. Även vårfloden är koncentrerad till en dag. Kondenserad vår!

Partiell solförmörkelse.

Klockan är ett och jag spanar efter solen uppe bland molnen för att se något av den partiella solförmörkelsen men först nästan halv två får jag en snabb skymt. Då täcker månen ett segment i det tredje kvarteret. Heter det så?! Alltså ungefär kl sju på solskivan. Det blir bara en kort glimt sen seglar molnmassorna in igen.

*

Senare på eftermiddagen ringer Lars och meddelar att forsärla mycket riktigt fanns på plats vid Ålabäckens mynning i Vättern och att fler brunhökar och dessutom två fiskgjusar noterades i Tåkern. Ja, ja, man kan aldrig vara med överallt. Våren får inte, fastän det är lätt gjort, bli en jäktets tid.

30 mars

Idag är det ljusare. Solen skiner mellan molntapparna.

Vid Ålabäckens mynning i Vättern letar jag efter årets första ärlor.

Jag tar vägen ner till Ålabäcken. Jag skulle gärna vilja se årets första forsärla eller varför inte sädesärla. Men icke! Jag har ingen tur där. Men när jag går upp längs den lervattensvallande ån skrämmer jag upp fem eller sex morkullor. Nyanlända i natt smäller de iväg framför mina fötter ur svampiga svackor. De är märkvärdigt lysande bruna noterar jag.

Sen åker jag ut till Lars F som bjudit in mig på kräm och macka till trädlärkesång.

- Den började sjunga idag på morgonen, meddelar han.

Sjungande trädlärka  - en liten fågel som en prick i himlakupan men med silhuett som en stor rovfågel på hög höjd. Det finns säkert en mening också med denna mimicry.

Vem kan motstå något sådan! Så får det bli, jag lägger annat åt sidan om jag kan just nu. Min prioritering är glasklar.

Hagmarklärkan sjunger för mig direkt då jag kliver ur bilen. Tonerna dalar ner från skyn som klingande silvermynt. Det är så vackert. Jag spanar efter den med kikaren och finner honom högt däruppe i vårljusets kupa, som en liten fladdrande prick; stora runda vingar, stjärtlös, nästan som en fladdermus. Sen störtdyker den rakt ner och uppslukas av tuvorna i betet medan gröngölingen kontrar med ett vårrop.

Vinteroffer i form av ett rådjurskadaver.

Senare på dagen gör jag åter ett besök vid Reningsdammarna, där jag noterar alltfler knipor och nu också tre storskrakar och ytterligare en morkulla som lyfter framför mig. Vid Öninge hamn spanar jag efter nya vårtecken men finner ett vintertecken i stället i form av ett rådjurskadaver vid stenstrandens ena båtslip. Ett vinteroffer.

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok