dagbok2006_10 weblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Det är ännu ganska varmt fastän början av oktober. Idag t ex är det ungefär femton grader och solen skiner skönt. Men så kikar jag ut och noterar att molnen tätnar igen.

Det var regn i natt och även i förrgår natt och då med explosiv åska. Och sen kom så dagningen med klarnande himmel. Ett idealiskt väder. Den alldeles enastående hösten fortsätter. Dagtid är det ännu uppkavlade ärmar som gäller.

Vi hade gäster i helgen och det blev flera små utflykter. I fredags eftermiddag, ännu i september, åkte vi ner till Glänåstornet vid Tåkern, där vi vandrade runt en stund och njöt i solskenet. Det var fortfarande gott om ladusvalor ute över sjön. Därefter, fram emot kvällen, åkte vi till Hov. Vi stod uppe i tornet tillsammans med ytterligare åtta andra besökare för att njuta av gässens och tranornas uppvisning. Småmysig och förväntansfull stämning rådde. Ute på sjön drog små flockar av grågäss omkring, bläsänder och krickor stimmade runt och ungstararna kom i par täta stråk över vassen.

Plötsligt blev det liv i luckan! En pilgrimsfalk, en stor hona, dansade in i föreställningen. Hon gjorde lekfulla, som jag upplevde det, utfall mot simmande änder och lyckades få upp ett smärre antal på vingarna. Sen tog hon hög höjd över vattnet och dök ner mot spegelytan i full fart, svängde upp i en rakt vertikal stigning till tio meters höjd, där hon alldeles exakt i tid och rum mötte en skräckslagen kricka med full fart i horisontal rörelse. Anden kastade till i rätt ögonblick och falken for förbi som ett grått streck. Vilken timing av både jägare och jagad. Det kändes ändå som om det var mest på lek från falkens sida. Nog kunde hon ha tagit bytet om hon verkligen velat.

Sen kommer tranorna. Långa linjer av glidande och lugnt vevande fåglar flyger in från åkrarna mot sjön. Men de går långt borta från oss, över Säby och Svälinge i norr och Hygnestad och Sjötuna i söder. Det är vackert även på avstånd. Till slut nästan i mörkret kommer äntligen en stor flock rakt över oss alla i tornet. Trehundra fåglar i majestätisk formation som med en fantastisk trumpetkonsert hälsar sjöns vattenspegel. Det är verkligen en otroligt skön och mäktig upplevelse.

Himlen färgar sjön i lila, rosa och blå nyanser, strandskogens dungar reser sig mattsvarta och Omberg svartnar alltmer medan en halv måne stiger upp ur dimslöjorna som lättar från sjövärmen, då vi lämnar tillställningen. Då har ännu inte gässen kommit tillbaka. Fortfarande en och en halv timma efter solnedgång smäller o också jägarnas skott då och då. Vi undrar. Med rätta!

Vi far iväg upp till Omberg i härligt sensommarväder. Det blir en vandring i bergets södra del från Ellen Keys italienska hus Strand, genom bokskogen över grottorna bort till Stocklycke vandrarhem och tillbaka.

Nu börjar det bli höst på allvar. I morse kröp innetemperaturen under tjugo grader för första gången hemma i huset. Värmesystemet har varit avstängt sen i maj men nu känns det snart dags att vrida på igen.

Ännu igår såg jag åter en sädesärla. Den flög över hustaken i Ödeshög - ensam. Det är verkligen sent. Undrar om den snart har förlorat sin chans att dra söderut och tvingas försöka övervintra. Sådant hände några gånger under 70-talet i Mjölby minns jag. Där stannade en individ kvar inne i kraftverksstationen vid Svartån och ytterligare en använde Saluhallen, som ännu fanns kvar, som en refug för överlevnad, matad med malet kött och ostbitar.

Rapporter har duggat tätt den senaste tiden om ett intensivt and- och gåssträck genom Finland. Taigasångare och brunsångare börjar dyka upp längs ostkusten så nu gäller det att hålla ögonen öppna efter rariteterna som är på väg österifrån.

Det small till direkt. Vid Stora Lund den 6 oktober observerades och dokumenterades en taigasångare, så min spådom slog snabbt in. Men jag missade den förstås.

För själv var jag då redan på väg till Västmanland och stannade borta där över hela helgen.

På lördagen åkte jag en runda över skogarna norr om Skultuna i hällande regn. Först ett besök vid Fläcksjön vid Näs där jag såg både brun och blå kärrhök samt en av de gamla örnarna som cirklade runt över sjön.

Sedan vidare vägen bort över Svartådalen genom skogarna till Ramnäs. Jag stannade till vid det ganska nya naturreservatet JanOlsskogen öster om Ramnäs, där jag tog en flera kilometer lång promenad, chansade utan jacka och blev sjöblöt; jag lyssnade och spanade efter tretåig hackspett men såg bara hack av arten på några barkborregranar.

Ormvråkar sitter ännu på parad överallt längs vägarna där de skär genom ängs och åkermarker. Det är ännu bara i början av oktober så fortfarande har de gått om tid att ge sig av söderöver. Vid Stugan, där jag åter är igång med oljemåleriet, är det soligt och skönt.

En stor bålgetingdrottning hälsar på under taket, en ensam stor blomfluga söker värme på husväggen, på den uppbrutna potatisåkern utanför Stugan har tusen tofsvipor samlats, men inga ljungpipare märkligt nog. Tofsviporna far alla upp på vingarna då en ung sparvhök gör ett tokförsök att jaga dem. Det slutar med ombytta roller. Tranor och gäss ropar och syns överallt. Det är höst.

Lars och jag transformerar vår tisdagsfika till en liten resa i bygden, i och för sig inklusive kaffe inte att förglömma, men då i termos. Det är Lunds backe, i Vallerstad socken nordöst om Skänninge som är målet idag.

Här finns en av Östergötlands finaste gamla gravplatser från sen bronsålder och järnålderstid med en mängd stensättningar i rader, rösen och rundlar. Allt är upphöjt över den platta gamla sjöbottnen på en vackert slingrande, kort rullstensås, varifrån man har en milsvid utsikt över bygden om ändock inte denna dag då dis och regn lägrar sig tätt.

Både hästar, får och kor betar området som är alltför gräsgrönt och gödslat för vår personliga inställning med smak för floristiskt rika torrängsbackar och magra utmarker och vi finner heller inte någon kattfot eller fältmalört till exempel. Men, vackert är det så det förslår och de trygga hästarna nosar vänligt på oss och skänker en idyllisk känsla åt besöket. Vi njuter av vårt besök och kaffet slinker lätt ner allt medan regnet tilltar.

En ung duvhök jagar runt kullen och kommer oss ganska nära. Kråkorna varnar. Enstaka trastar sniffar runt och på den leriga åkern nedanför gravkullen rastar en stor flock bofinkar och bergfinkar.

Hemfärden går över den gamla hospitalskyrkoruinen vid Skänninge och dess damm, där vi noterar gräsänder, en mängd bläsänder och tre stjärtänder. Sedan tar vi vägen via Marstad och Älgsjö för att räkna in tranor och slutligen blir det lunchstopp i Väderstads Centralkonditori.

Efter att ha släppt av Lars vänder jag åter ner till Stugan för att ta hand om kylskåpet som är satt på behövlig avisning. Jag tänker ett tag att det kanske vore tid att måla men vädret är rått och jag beslutar mig för att improvisera en avstickare till Stora Lund vid Vättern. Det är inte så dumt väder för en taigasångare nu när det åter börjar ljusna under molnen.

Jag går en timme i maklig takt runt i buskmarkerna med ögon och framför allt öron på skaft efter udda små läten och dubbla vingband. Markerna kryllar av trastar. Överallt. Det är mest taltrast och koltrast men förstås också björktrastar som delar på rönnbär, slånbär och olvon. Ett litet gäng svarthättor observerar jag också. Det är minst tre individer som käkar de svarta bären ur en getapel. Gulsparvar och grönfinkar håller till i vildrosbuskagen, tuggande nyponkärnor och luften är full av sydsträckande fiskmåsar. Då jag hör lockläten från blåmesar skärper jag min hörsel till det yttersta. Men icke. Inte idag. Heller.

En något egendomlig observation är en ensam prutgås som kommer längs stranden. Den flyger in över land och landar på en åker under mig där jag står på berget.

Jag får besök av sotaren idag och har därför anledning att åka ner till Stugan. Efter sotandet tar vi en kopp kaffe vid köksbordet och pratar om sotaryrkets förutsättningar såsom hälsa, barnskrämsel och sotarspråk. Just då knackar Anders från Fältstationen på.

- Jag har en vattenrall i en påse vid märkplatsen, säger han. Jag var tvungen att gå upp för att hämta en grövre tång, sexorna är så hårda, och då tyckte jag att jag kunde säga till dig i fall du är intresserad.

Så blir det, att både jag och sotaren vandrar ner över betet till vattenrallen och ringmärkningen av densamma. Det är en ung fågel, tror jag, säger Anders. Näbben är ganska mörk.

Rallen är mycket vacker, framför allt gillar jag den blygrå färgen på hals och bröst. Över knogen sticker några alldeles vita fjädrar fram från vingens undersida. Jag har själv ringmärkt ett antal vattenrallar och återseendet är kärt och att få hålla i den är en extra god känsla. Det är springkraft i benen som är varma och mjuka.

Ute i kanalen ligger en kanot med en inventerare från konsultföretaget Calluna. Han är sysselsatt med att vittja undervattensfällor för vattenbaggar.

- Har tagit väldigt många Dytiscus latissimus, säger han. Det är överraskande.

- Va! Är det sant, säger jag, som bara har sett den här största svenska dykarbaggen en gång tidigare i Tåkern.

- Jag har ett exemplar inlagd i sprit i burken här, säger han och langar över den i en båge till mig. Du får behålla den om du är intresserad.

Efteråt tillbaka i stugvärmen ..., där köksspiseln fått varmvattenskitteln på hällen att stormkoka med den följden att imman ligger tät på fönstren där två nässelfjärilar flaxar brådvaket och vilka jag strax bär upp till vinden, där temperaturen kommer att vara mera stabil under vintern, ...funderar jag vidare på det här med den spritinlagda dykaren och dess kön. Kanske är det så att hanarna stannar kvar i sjön och gräver ner sig på bottnen medan honorna flyger upp på landbacken. Precis som med grodor och paddor ibland. Det låter som en vettig strategi finner jag. Och säkert är den känd och klarlagd sen tidigare också.

Dykarbaggens "manliga" sugkoppar på framfötterna är fantastiskt konstruerade - ett redskap för att fånga in och hålla sig kvar på en honas blanka skal.. Hemma i ateljén, då jag lägger den i skannern, se bilden ovan, biter de ordentligt fast i glaset. Jag prövar på en blank bokpärm och får enkelt baggen att hänga kvar rakt ner. Och då är den ändå död!

På hemvägen lämnar jag in sotarens kvarglömda arbetspärm i Röks handel såsom överenskommet och då jag återkommer till bilen dånar tranors trumpetkonsert ner från skyn. Högt däruppe bland mjölmoln och blåblusflikar cirklar säkert trehundra tranor i en vild termikdans. Klockan är över tolv och starten från Tåkern på den långa färden till Rügen har startat. Flock på flock ansluter från sjön därborta och luften vibrerar av hetsiga läten. Sen glider de iväg mot söder i lagom stora flockar som sträcks ut till band och spetsiga vinklar.

Jag följer med tranorna en bit på färden. Inte bara i tanken. Jag håller jämnt tempo med dem på landsvägen rakt under dem i riktning mot Ödeshög. Det är en sträcka på en mil ungefär. Jag får gasa på för att hänga med, för i medvinden däruppe går det undan. Mellan nittio och hundra kilometer i timmen noterar jag otroligt nog.

Det är inte rapsen som vildblommar på Östgötaslätten nu under hösten. Den kunskapen får jag del av från Sture i Häggestad. Det är åkerkål. Den går att spruta bort och det är många som gör det, kanske i onödan eftersom den ändå dör under vintern då den är ettårig, säger Sture.

Kanal Lokal i Östergötland hälsar på både i ateljén och ute vid Stugan. Det kommer att bli en TV-produkt för länet som handlar om Slättens konst med Prins Eugens Örbergamåleri, Norrköpings museums landskapsmålningar och så mitt måleri under samma tema.

Christer har kallat samman oss till Glänåstornet kl 18. Anders, Göran, Bengt A. Christer och jag själv är på plats. Näten spänns ut längs strandens dybankar och sen får vi vänta en timme på att mörkret ska falla. Under den tiden njuter vi av alla tranor som sträcker in till nattsömn vid Lorbyträsket. De kommer på ganska låg höjd över oss i hundratal. En rördrom flyger också förbi över vassen. Änderna snattrar därute på sjön och snart blir det dags för det första draget över maden.

Två dvärgbeckasiner fångas och vi går mycket nöjda tillbaka till ringmärkning vid sovkåken. Det mäts och vägs. Det handlar om en ung fågel och en adult. Den första något tyngre och med större mått, antagligen en hane och den andra således en trolig hona. De här blir individerna nummer 21 och 22 för året och ännu har vi inte fått någon fjolårskontroll! Här är det verkligen frågan om ett ganska stort genomsträck av nya individer hela tiden.

En av fåglarna har nu fått ring på foten, varefter vägning och mätning ombesörjes.

Också en ung kricka fångas. Den märker vi dock inte, ty den saknar sitt vänstra ben som bara är en kort men väl läkt stump. Kanske har en gädda varit framme.

Vid drag nummer två är vi nära att hösta in en tredje dvärgbeckasin. Vi stöter upp den framför oss i ficklampornas sken, men den studsar på nätets översta våd och tar höjd som en lysande boll varefter den snart dimper rakt ner igen på andra sidan nätet. Härifrån får vi aldrig får upp den igen. den trycker tydligen intensivt. Dvärgbeckasinens flykt är väldigt annorlunda "storebror" enkelbeckasinens. Som en stor fjäril eller fladdermus fladdrar den långsamt, tystlåtet och mjukt.

Nu är det höst - på riktigt. Lövträden gulnar snabbt och dis och regn hänger blygrått ända ner till backen. Trastar och starar drar runt i spridda skurar över den trista himmelskupan.

Jag åker inte till Linköping för att titta på de tre klippsvalorna som håller till vid Gamla vattentornet. Där är det fullt av skådare från hela landet som kryssar sig en ny art för Sverige och Östergötland sedan i söndags. Jag hade chansen under måndagen då jag ändå hade ärende till staden men missade informationen om dem. Nu känns det som förbi och förmätet. De vilseflugna och antagligen dödsdömda fåglarna här är inte annorlunda alla klippsvalor jag skådat tidigare runt Medelhavet. Där en trivial art. Det är inte det att det inte är kul att få en ny art till protokollet. Det hade varit hur enkelt som helst för mig. Men! Till vilken glädje? Att stå där bland hundratals skådare och glo på något redan välkänt och färdigt. Jag åker hellre ner till Stora Lund nu på morgonen i diset. Där kanske det går att upptäcka något nytt! Något verkligt spännande!

Duggregnet hänger ner till backen. Jag svänger ner mot parkeringsplatsen, tar på mig gummistövlarna går iväg över bergklackarna mot Ombergshållet. Det är fridfullt och vackert. En ensam flock tranor kommer på låg höjd men ändå sträckande mot söder på ovanligt manér. Grågåsflockarna är desto fler. Kacklet dominerar luftrummet. Säkert är ett tusental grågäss på väg mot söder på bred front över landskapet men ändå med viss förtätning vid Vätterstranden. Jag hör bläsgäss skälla i ett av sällskapen men kan inte urskilja dem i kikaren. Hörseln är det viktigaste sinnet när man skådar fågel. Över vattnet kommer en flock sångsvanar med vinterklang i rösterna. Storskarvar sträcker, och fiskmåsar, i hundratal.

Över landbacken kommer små sällskap av guppande bofinkar och bergfinkar, ett tjugotal talgoxar stressar i mellanrummen mellan buskarnas skydd, också de på väg mot söder, grönfinkar och gulsparvar är mera stationära. En flock grönsiskor svirrar runt några varv innan de bestämmer sig för en etapp vidare i resan. Och överallt kryllar det av koltrastar. I mängder. I varenda busktätning. Det kacklar och sprätter överallt. Bland dem finns fortfarande någon enstaka taltrast kvar men inte en enda rödvingetrast ser eller hör jag.

Jag observerar två svarthättor. En utfärgad hane med svart hjässa och en ung/hontecknad med brunröd dito. De äter bären ur en rönn. Slöseriet är stort. Under de plundrade buskarna och träden ligger ställvis nedruskade bär i drivor. För detta svarar nog mest de tyngre trastarna. Jag undrar om det kan bli så att några av svarthättorna här kommer att försöka sig på en övervintring. Det skall bli intressant att följa fortsättningsvis.

Jag står på det högsta berget nu och ser en blå kärrhök, hontecknad, som seglar runt nedanför mig. Jag följer henne i kikaren. Hon skrämmer upp flockar av grönfinkar. Den blå kärrhöken är en skicklig småfågeljägare och presumtiva byten har vett att fly i tid. Det är överraskning som gäller för henne om hon ska lyckas. Hon leder mitt kikaröga till en räv som snosar omkring i en bergskreva. Den blir lite irriterad över hennes närgångenhet och skuttar till i luften varvid hon sätter sig i en busktopp tio meter därifrån och studerar vidare rävens förehavanden.

Jag känner mig speciellt inbjuden till detta landskap och dess innevånare idag. Det är ett privilegium som skänker glädje och förtröstan. Med den känslan drar jag mig åter tillbaka i en sista sväng mot bilen, förbi de täta snåren av slån, hagtorn och olvon.

Jag stirrar ner på backen. Vad är det där för något? En svamp, det ser jag ju. Men vad. Jag målar av den för att närmare artbestämma den i ateljén.

Saxat ur Ryman/Holmåsen "Svampar":

"Gullmurkling, Neolécta vitéllina.

Fruktkroppar 1 - 3 cm höga, klubblika, ofta oformliga, ibland spatellika. Hymenium klargult. Fot vit till gulvit. Sporer 5,5 - 8 x 3,5 - 4 micrometer, elipsoida eller mjurlika, hyalina, ej septerade. Parafyser saknas.

Bland barr och mossa i barrskog. Sommaren till hösten, ofta tidigt på säsongen. Sällsynt. ..."

Så blev det då en liten sällsynt upptäckt till sist i alla fall. En som jag blev ensam och kanske först om.

Nu är det eftermiddag och himmelstaket har lyft sig tusen meter och blinkar blått. Högt däruppe kommer grågässen sträckande i flock på flock. Säkert kände de på sig redan i det disiga vädret i morse att molnen skulle lätta. Hur kan man annars förklara det sträck som startade i dis och regn.

Under sen eftermiddag ute i Svämb med lite värmande solljus noterar jag en amiralfjäril, något av ett fenelogiskt rekord kanske.

På väg till Uppsala. Vi blir kvar över helgen. Den väntade stormen börjar vina runt knutarna nu. Vi får se hur allvarligt det blir. SMHI har gått ut med en kategori 3-varning och hårda vindar förväntas i alla Sveriges farvatten.

Igår hade jag ärende till Linköping. Som god morfar fick jag rycka in som barnvakt åt sjukt barnbarn. Jag passade då på, trots tidigare åsikter luftade här i dagboken, att svänga förbi det Gamla Vattentornet i Linköping. Jag "dippade" som man säger i skådarkretsar. Jag var på plats kl halv tolv. Vad jag då fick höra var att klippsvalorna hade gett sig iväg kl tio. Åter en tur tillbaka på eftermiddagen. Träffade några ornitologer på plats. Men ingen av fåglarna hade då kommit tillbaka. Så var det med det! Bättre tur nästa gång. Är man inte på hugget så är man inte.

Vi har varit i Uppsala, Ulla och jag, för att besöka dotter Hanna. Av många sköna ting vi gjorde var ett besök hos Bror Hjorth ett av de bästa. I hans hus har man bevarat allt som det var när han lämnade jordelivet. Dessutom fick vi här vara med om en vernissage. Konstnären, en kvinna som också gått ur tiden var den tyskfödda Lotte Laserstein, vars härliga porträtt imponerade på mig.

Hemma igen. Efter några dagar med klart och kallt väder, ordentlig frost och något kvarliggande lätt snö, är det åter milt och blåsigt idag. Fram mot förmiddagen närmar sig en front med regn och dis i släptåg. Vinden tilltar.

Lars F, Ulf H och jag åker till Ålebäcken på morgonen. Det är bestämt sedan ett tag att vi ska göra ett besök där för att förhoppningsvis kunna få se några leköringar simma upp i ån. Varje år i denna tid, när vattentemperaturen ligger där den ska, det vill säga ordentligt kylslagen, sker detta i flera av Vätterns alla små tillflöden varav just denna å, Ålebäcken, är en. Rommen ligger sedan där i lekgroparna vilande under vintern för att kläckas till smolt till våren.

Det har regnat mycket den senaste tiden, inte minst i natt, och vattnet går svallande högt och brunt i ån. Vi förstår genast att förutsättningarna för att verkligen få se några fiskar inte är särskilt stora idag.

Vi vandrar upp längs ån, stannar, spanar och tränger oss igenom tät vegetation och bråte. Gulsparvaran fräser, pilfinksflockarna far omkring som rastlösa höstlöv och björktrastar snärper. Men någon laxöring ser vi inte hur vi än kikar. Tittandet ner i der virvlande vattnet gör mig nästan yr till slut.

Just här måste alla fiskarna passera ett smalt parti. Jag spanar länge - tills mitt huvud blir alldeles snurrigt. Ingen fisk i sikte.

Vi sätter oss vid brinken på lämplig plats och dukar upp en efterlängtad fika varvid Ulf, som råkar vrida huvudet bakåt, ropar "pilgrimsfalk ... den försvann där bakom kanten". Lars går upp ur ravinen och får upp fågeln mot himlen igen. Det är en pilgrimsfalkhona, stor och pampig, som kommer inom tämligt närhåll . Hon drar förbi i motvinden och vi får tio sekunders njutning. Hon är grå på översidan, gammal alltså, men ganska mörk under.

"Tillfälligheterna avgör", säger Lars, "att du råkade vrida på huvudet just då Ulf. Annars hade vi aldrig vetat av hennes närhet".

Nu måste jag börja förbereda mitt föredrag i kväll. Naturskyddsföreningen i Ödeshög har bjudit in mig att visa bildspelet om resan till Indien.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok