Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Januari år 2007

1 januari

Årets första dag med traditionsenlig promenad i markerna någonstans i Ödeshögsbygden med våra vänner Astrid och Bertil som vi firat nyår med i en massa år nu.

Denna dag går färden ut mot skogsbygden på gränsen till Holaveden sydost om samhället eftersom det blåser rejält och vi önskar något lite lä.

Vi startar vid Renemokorset och går ner mot Disevidåns genomlopp, svänger av norrut mot Ullspinneriet och går vidare vägen tillbaka till utgångspunkten. Ingen märklig promenad. Ett sätt att komma ut bara. Ibland räcker det så. Det blir kanske fyra kilometer allt som allt. Och fikapausen är förstås väldigt viktig. Det nya året är igång!

Hasseln blommar redan den 1 januari. Rekord?

Jag noterar att hasselns hanhängen är lösa och mogna där solen kommer åt. Jag skakar på en gren och lite pollen släpper. Rekord? Det är sju grader varmt ute!

2 januari.

Ska väl försöka komma igång med arbetet i ateljén nu igen efter helgernas lättja. Det är mycket att göra. Men först måste jag åka ner till järnhandeln för att köpa en ny brevlåda. Den förra, endast en månad gammal, sprängdes sönder under nyårsnatten av vandaler. Jag har just anmält ofoget hos mina grannar på polisstationen.

Smiter vid middagstid ändå iväg en dryg timme ner till Vätterstranden vid Stora Lund. Jag är bra sugen på att se om där finns någon svarthätta kvar i buskmarkerna. Vättern går bränningshög och marinblå, solen glimtar fram då och då och lyser på Omberg som en strålkastare ur dunklet. Jag tar det varligt, kryssar mellan täta slånbuskar och klafsar försiktigt fram genom lervälling och över ännu gröna grästuvor. Det är tyst och stilla i lä från sydvästen bakom klipporna och jag försöker hålla mig där.

Vad finner jag då?

Ett gäng rapphöns flyger upp.

Jo. En fiskmås över sjön. En ensam grönfink i en hagtornsbuske. Den lockar intensivt efter fränder. Jag skrämmer upp en flock rapphöns, två gånger. Den består av drygt tio fåglar. Vidare hör jag en koltrast inifrån en tätning. En korp och några kråkors ser jag visst också och en nötskrika. Var det allt...?!

En kungsfågelhona rastar i slånsnåren.

... nej, jag finner ändå en något mer spännande rastare, ja, allt är ju relativt. Det är en ensam kungsfågel som håller till i ett jättetätt slånbuskage mitt ute i gräsbetet. Den är väl kvarglömd och övergiven. Den låter så åtminstone. Jag kommer den väldigt nära såsom brukligt är; två meter kanske. Det är en hona. Hennes guldkrona saknar orange anstrykning. Ögat är som ett pepparkorn i den vita tygeln och det spännande svartvita mönstret på vingen blinkar i grådagern.

Alltid något.

7 januari

Två dagar i Västmanland. Det blev en liten utflykt från Skultuna mot Ramnäs till Jan Olsskogsreservatet och vidare Västerfärnebovägen över Björkbacken och sen tillbaka mot Skultuna.

I skogen var det tyst, nästan alldeles tyst. Vi vandrade en skogsväg, svärfar och jag, för första gången tror jag, i denna bygd utan snö den 5 januari. Men marken var ändå ganska isig och frosten låg kvar hela dagen. Frusna regndroppar från gårdagens regn klirrade på grangrenarna och glittrade som diamanter på algrenarnas violetta knoppar. Jag lyssnade efter ljud från hackspettar och till slut hörde jag en. Då vi kom närmare såg vi den, en större hackspett vid sin kottesmedja i en hög björkstubbe. Inte heller denna gång blev det någon tretåig hackspett.

Strax innan Rörbosjön längs den norra alternativvägen från Ramnäs till Skultuna såg jag två skådare med digiskoputrustad kamera på en vall bredvid en liten gård. Vad var på gång? Jo en hökuggla!

Hökugglan spanar.

När vi kom ut ur skogen igen och ner i den vackra Svartådalen, åkte vi en liten tur via den vackra västra vägen över Skerike in mot Västerås och tillbaka. Här ligger små vackra bergslagsgårdar sida vid sida och vägen meandrar naturligt med topografin. En flock på ungefär trettio vinterhämplingar såg vi här och jag gläds åt denna allt sparsammare vintergäst.

 *

Idag den 7 januari går vi en sväng ut på allmänningen, Ulla och jag. Det är sju grader varmt. Vi  har tänkt oss promenaden längs grusvägarna bortom Bonderyd men där pågår jakt. Jag ser att Klabbe är med och Kalle Bössa med flera, så vi åker en bit längre bort, till vägkorset vid Järplången, där vi parkerar vår bil.

Vi anar silvret av Översjön därborta mellan träden.

Det knastrar gott under sulorna. Det är nästan allt som hörs förutom, förstås, hunden som jagar därborta och plötsligt ett skott på långt håll. Annars noterar vi bara enstaka kungsfåglar och en gång en upprörd talltita. Och en korp - självklart.

Vi går ner längs Sjövägen som trots sitt namn inte alls leder till någon sjö även om man kan ana Översjön därborta mellan trädstammarna. Här finns små blocksänkor överallt, fyllda av skravliga och laviga gråstensblock. Inte lika påtagliga kanske som vid Sjöbo några kilometer österut genom skogen men ändå tydliga för den som är nyfiken av naturen. Sådana är vi Ulla och jag.

Ulla vid en av de små men allmänna blocksänkorna i trakten av Översjön.

8 januari

Redan klockan sju på morgonen är det åtta grader varmt. Jag anar solen bakom dimmoln som säkert kommer att lätta under dagen. Vinden är ganska frisk från sydväst förstås.

Vid ateljén tjattrar sparvarna från häcken. Vårtjatter! Och blåmesen sjunger för fullt.

9 januari

Det är mer än tio grader varmt och vinden vräker in från sydväst med kulingstyrka då jag strax efter lunchtid ger mig iväg till Hovtornet för lite presentation av livet som fågelskådare i januari månad vid Tåkern för Vadstena tidnings räkning. Jag möter skrivande reporter och fotograf i tornet där vi får något lite lä för vinden som verkar vilja lyfta hela bygget. Sjön går gröngrå och vitskummig och Omberg ligger utsträckt i regndis. Vassarna gungar och molnen rusar fram över den mörka strandskogen. Ungefär så känns det väl som att miljöbeskrivningen är klar.

Längs vasskanter både nära och långt borta ligger band av vita svanar; säkert tusen svanar är ännu kvar i sjön; men idag ligger de flesta i lä och skymda. En stor flock med viggar och knipor dyker i skydd av Furåsavassen. Enstaka bläsänder och gräsänder och en och annan skäggdopping ser jag också där i fågelgröten. På det fria vattnet, orädda för blåsten ligger skrakarna; säkert ett trettiotal salskrakar men bara en av dem är i praktdräkt samt ett par storskrakar. Jag är något tveksam men visst är där också en kamskrake. Den ligger i par med en salskrake och dyker. Helt utan vit haka och med en egendomlig tofs på huvudet. Det måste nog vara en kamskrake i eklipsdräkt; inte alls lik den som jag såg här förrförra året, en hane i praktdräkt redan i november månad.

 Kamskraken som den såg ut i november 2005

Två hägrar seglar in över sjön - normalt en ovanlig vintergäst vid Tåkern, men en tredje "häger" visar snart sin rätta identitet och "blir" en havsörn. Det är en ung havsörn med mörkt huvud och stjärt men dess vingöversidor är nästan ockragult ljusa. Det är täckarna som är så ljusa. Pennorna är betydligt mörkare. Den sveper ner över vattnet ganska nära men anar nog vår närvaro och försvinner sen bort mot Hovviken. Ute på Säbyön sitter ytterligare en havsörn. Denna individ är gammal. Huvudet och näbben lyser ljusgula mot den mörka tallskogen i bakgrunden och vid fötterna anas ett vitt stråk från stjärten. En tredje havsörn ligger och seglar i vinden över Svanshals.

En ung havsörn sveper ner tätt över vattnet.

Blåsten går rakt igenom våra kläder. Trots luftvärmen blir det kallt. Det är skönt att åter krypa in i skydd av bilen.

På vägen längs Tåkern tillbaka mot Ödeshög ser jag tre grågäss och en liten flock sädgäss vid Ramstad samt ett stort gäng björktrastar vid Kyleberg.

11 januari

Tillbaka från lunch sneddar jag över den gröna gräsmattan där tusenskönan blommar för fullt. Men de vita blommorna får just nu temporär konkurrens av snöflingorna som börjar dala ner och lyser vita någon sekund innan de smälter. Det är den första snön på över två månader. Märkligt. Och efter den front som nu passerar ska det åter bli milt.

Daggmaskarnas färska spillningshögar berättar om ett ytligt och aktivt vinterliv.

Kikar jag ner i grässvålen så upptäcker jag överallt att maskarna fortfarande är aktiva nära ytan. Deras spillningshögar ligger som ringlade jordsvarta små garnnystan överallt. Faktiskt ser man ännu även maskar som är uppe och kryper för att komma undan dränkande väta. Och, ännu mera märkvärdigt är väl ändå att jag häromdagen på en asfaltsväg uppe i skogsbygden såg en överkörd padda. Vintern är som sagt ganska märklig hittills i år.

14 januari

Full storm med orkanvindar vräker in över Sveriges västkust på morgonen. Högsta officiella vindhastighet uppmäts till 38 m/s vid Hönö.

På morgonen i någorlunda tid innan vinden når maxstyrka hemma hos oss går jag en sväng genom trädgården för att kolla att allt blir nödvändigt förankrat och redo för utmaningen. Samtidigt noterar jag under spireahäcken vid altanen att snödroppar blommar för fullt! Dem hade jag inte sett tidigare.

Vid middagstid kulminerar stormen över samhället. Jag har lust att åka ner mot Vätternstranden men beslutar mig kanske klokt nog för att hålla mig inne. Vinden dånar verkligen och sliter i huset med oerhörd kraft. Träden i trädgården bågnar och piskar men står emot trycket. Kornsnö och regn smattrar stundtals mot rutorna som grånar av havssalt.

På eftermiddagen dristar vi oss till att ta E4:an mot Linköping och vårt teaterabbonemang, där Spelman på taket visas. Här och var ligger träd fällda men här finns också rejäla kantzoner tilltagna och endast på ett par platser måste vi väja något för grantoppar som når en bit in. Sönderblåsta tak, lyktstolpar och vägskyltar noteras och mot Linköping har viltstaketet som tur är fångat upp de skarpa resterna från ett ladugårdstak som blåst sönder.

15 januari

Jag tänker ta en tur ner till Stugan för att kontrollera allt efter stormen igår och passar då på att åka via Hästholmen för att se om där finns något spännande i fågelväg som blåst hit från Atlanten.

Även idag blåser det friskt; snudd på kuling från sydväst. I Hästholmen vankar oroligt ett ganska stort antal båtägare omkring. De kollar sina trollingbåtar vid bryggor och kajer. Alla är uppskruvade men blir ganska lugnade efter hand. Den stora silon har fångat mycket av den hårda vinden, som kom rakt över sjön med full kraft från nordväst - den värsta vinden! Smärre skador på båtarna bara, gnid- och skrapskador mest. Inga slitningar konstateras.

Sjön gick ända upp till kanten på fyrberget igår och vågorna flög genom luften högt över taken på hamnmagasin och fyrtorn, kraften var enorm och det fanns inte en chans att gå ut på pirbryggan, får jag mig berättat. Det blåste minst 31 m/s i byarna.

Här slog vågtopparna in över taken igår.

Och resultatet ser jag idag. Stora delar av piren är allvarligt skadad. Detta nybyggda, 5 miljoner dyra och med mängder av ton av stor granit och till synes så stabila byggnadsverk, är delvis bortspolat. Vågorna har sköljt bort tonvis med sten både längst in och längst ut och helt underminerat delar av vågbrytaren. Stenar, vissa hundratals kilo tunga och mängder av grus, har svallat iväg ett femtiotal meter. Jag går runt i förödelsen och förstår att detta kommer att kosta! Vilka krafter - man kan inte mer än förundras över naturens väldighet och människans tillkortakommande.

Piren är allvarligt skadad av vågorna som flyttat stora mängder av sten och grus säkert femtio meter in i hamnområdet.

Långt in på land hittar jag en liten abborre som i sin sista levande minut bjöds på sitt livs luftfärd. Den dog med förvåning uttryckt över läpparna - om nu abborrn har förstånd nog att förvånas och eventuellt har läppar att förvånas med.

En förvånad abborre.

Fåglarna då. Jo minsann. Då jag spanar bort längs motsatta stranden mot Omberg, ser jag en mås som bryter mönstret i både uppträdande och färg. Bland fiskmåsarna för den sig på ett annorlunda pelagiskt vis och färgmässigt lyser den på något vis blåvitare mot Ombergs mörka skog. Jag tycker nog redan på detta långa håll, att det verkar vara en tretåig mås, en atlantgäst, och mycket riktigt, när den kommer mot mig upp längs stranden och gör en gir in mot hamnen, kan jag tydligt se, att det är en ettårig tretåig mås med mörkt diagonalband över vingarna och rejält svart nackband. Vad trevligt!

En ung tretåig mås på besök i Hästholmen efter stormen.

...

Vid Stugan ser allt bra ut. Skönt. Men överallt längs färden ligger nedblåsta tak och träd. Jag stannar vid Centralkonditoriet i Väderstad, en av de lugna vrårna av världen, och tar en kopp kaffe och en katalan.

...

Kväll nu och jag får besked om att flera har sett tretåig mås vid besök i Hästholmen idag. Upp till tre individer. Men exklusivare besök än så har det också varit. Så sågs alltså en klykstjärtad stormsvala under morgonen. Det var det första fyndet av en levande klykstjärtad stormsvala för Östergötland. Den missade jag tyvärr. Men jag var nära.

16 januari

Tidningen är full av "Efter-stormen-artiklar" idag. Ganska mycket står att läsa om den förstörda piren i Hästholmen och sen uppe på detta hittar jag en artikel om Väderstads konditori, vars innehavare har blivit elogerade av Gastronomiska sällskapet för sitt förnäma kaffebröd. Nog verkar denna min dagbok ligga i fronten av nyhetsflödet.

På tal om stormen, Per som den blivit döpt till i Norge, så sägs idag att medelvinden över Vättern låg på 27-28 m/s och i byarna var det orkan med upp till 33 m/s. Inte underligt då att skadorna blivit så grava.

...

Vid fikat med Lars F på morgonen bestämmer vi oss för en kort tur ner till Hästholmen. Kanske finns någon havsfågel kvar även idag. Det blåser ju tämligen friskt ännu och solen skiner.

I lä bakom hamnkaféet står hela "östgötaeliten" av fågelskådare uppradade med sina tubar på spaning framför allt efter den "klyka" som noterades igår. Två tretåiga måsar har man redan höstat in. Jag grämer mig nu att jag inte fotodokumenterar samlingen.

Lars spanar vid Stora lund

Det blir ett kort besök i Hästholmen och sen åker vi ner en sväng till Stora lund. Även här finns några skådare men av fågel ser vi intet mer än en ensam skäggdopping som guppar runt i den gropiga sjön.

Mina fönster i ateljén efter storm - ogenomskinliga av havssalt!

20 januari.

Äntligen vinter tycker nog många. Jag är tveksam till min egen inställning. Alldeles innan snön kom, under en promenad runt om i samhället, såg jag årets första blommande vintergäck. Det känns lite kärvt idag. Men visst är det skönt med snö och lite friskare luft också.

Idag har det kommit ungefär fem centimeter nysnö och vinden har drivit på från öster, tror jag. Just nu är det lite drygt tre grader kallt och jag har tagit en kvällsvandring. Jag är strax på väg hem igen.

23 januari

Åtta grader kallt på morgonen, men i köldhålet Horn i södra Östergötland är det visst minus tjugo. Vi har en knapp decimeter snö och just nu är det lugnt och klart ute. Solen håller på att komma upp över horisonten och husfasader och kyrkan utanför mitt fönster lyser varmt rosa.

Hästholmen först, där vi inte finner några atlantfåglar kvar men en ensam skäggdopping i vithakad vinterdräkt. Sedan kör vi vidare längs södra Omberg bort till Tåkern vid Väversunda, Lars och jag. Det är ganska lugnt ute men mörka moln med mer eller mindre ymnigt snöfall tätnar fram mot dagen. Till slut adderas ytterligare några centimeter lätt nysnö. Det mesta utkristalliserad kondens från Vättern i väster.

En ormvråk och en varfågel ser vi på vägen till sjön och sedan vid Ramstad finns en liten flock sädgäss kvar. Jag gör ett besök i Stugan för att kontrollera att inget vatten står kvar för frysning i ledningen in i huset. Jag har nämligen ingen värme på och det är minusgrader i köket. Jag borstar av trappan. Utanför på vallen till den "gamla" Disan sitter en fjällvråk till topps i den stora granen.

En alert rödhake övervintrar vid Vallby.

Färden går sen bort mot Kyleberg och Kumla. En koltrast under ett fågelbord och en övervintrande rödhake noteras. Enstaka björktrastar är kvar, två bofinkar och gott om talgoxar och blåmesar upptäcker vi längs vägen.

Stormen Per har gått hårt åt strandskogen vid Tåkern.

Hovtornet nästa. Strandskogen ligger delvis slagen till marken av stormen Per. Många träd som ännu står kvar lutar betänkligt. Från arbetarstugorna vid vägen har man för första gången på lång tid fått strandutsikt. Vägen ner till tornet är oframkomlig.

Sjön ligger stilla, fryst under ett alldeles vitt och slätt snötäcke. Först ser vi inga råkar men efter en stunds spaning i tubkikaren upptäcker vi ändå långt därute några grötiga band av packad fågel. Hundratals svanar trängs med änder och enstaka gäss, förmodar vi. Men avståndet är för stort för artbestämning. Några mörka klumpar lite för sig själva antyder havsörnars närvaro.

Knölsvanarna är instängda och bevakade av en hungrig havsörn.

Sen, alldeles utanför Furåsavassen, mycket närmre, ser vi en ytterst liten råk, kanske inte mer än fem meter lång, där en dryg handfull knölsvanar skuffas, tätt stuvade som sardiner i en konservburk Och vid iskanten står en ung havsörn. Den står hungrig vid sitt bjudsamma smörgåsbord. Det hela ser egendomligt och makabert ut. Svanarna är instängda och desperata i ett försvinnande livsrum, oförmögna att kunna lyfta för att komma undan. Deras enda chans, att försöka ta sig upp på isen, ger bara örnen tillfälle till omedelbar slakt. Naturen är stundtals hård och grym ur mänskligt perspektiv. Men för Tåkerns övervintrande havsörnar är detta en oas av möjligheter.

30 januari

Idag är det en sån där helt underbar vinterdag; en som är normbildande för alla minnesbilder framåt i tiden av härlig vinter, lämplig att spara för ålderdomen. Solen strålar från en kristallklar himmel och värmer snön som droppar från hängrännor och vindskivor. Det är säkert någon grad under noll i skuggan, men i solen är det ljuvligt. Alla får lust att gå en promenad.

...

I förrgår såg jag en liten grönsiska hoppa runt inne i mitt ganska stora fågelbord. Den var uppburrad och orädd. Den var kvar ända tills mörkret kom och jag märkte redan där att den var i dålig form. Sen lite senare på kvällen när jag gick ut med sopor upptäckte jag den vid köksdörren. Den hade sökt sig till den lilla värme som sipprade ut vid tröskeln. Den var helt apatisk och jag tog den i mina händer. Bröstbenskammen var knivskarp och ögat matt.

Mitt människohjärta suckad tungt och sände en signal om omsorg. Således tog jag in den för skydd i min lilla fågelbur jag sparar i vedboden som reserv. En tidning på golvet, en vattenskål, några krossade hampfrön och solrosfrön i en annan skål och sen lite kokt äggula. Jag försökte också ge den lite druvsocker i vatten från en pipett. Men den ruskade på huvudet och började pipandas.

Även om grönsiskan är liten så var den ändå för stor för att komma igenom vinterns nålsöga.

På morgonen var den naturligtvis död. Det är en hård tid nu efter tidigare mildvinter för de individer som kommit något efter och vars kondition är dålig när vintern kramas hårt. Det är nu nålsögat måste passeras och det är en svår prestation för många.

Idag hoppar ännu en grönsiska runt vid mitt fågelbord. Denna gång en hane med svart hjässkalott. Den får kämpa för sin plats. Framför allt en enveten björktrast är på den i ett. Ibland försöker grönsiskan gaska upp sig och väser med fläktande vingar och hotar med till ytterlighet spetsig näbb. Björktrasten kan bli något perplex av sådant men avgår förstås alltid med segern till slut. Nu återstår att se om denna lilla individ kommer att klara livhanken. Vintern är ännu evig...

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok