dagbok2007-05 weblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Första maj, efter en ganska kall men vindstilla valborgsmässokväll vid Hästholmen, där ett mäktigt fyrverkeri speglade sig i hamnens vatten, ägnas åt vila och nöje.

Först åker Ulla och jag ner till Stugan för att plocka nässlor. Dessutom önskar hon få verifierat med egna ögon alla de berättelser jag kommer hem med om mina snokar. (bland annat)

Så här har jag upplevt det många gånger i vår igen. Här tre snokar under en liten sexorgie alldeles vid trappan häromdagen på en knapp meters håll.

Vad får då Ulla uppleva. Jo, två snabbt bortilande snokrumpor i gräset. Det är allt.

- Man måste ha mera tid och tålamod, kontrar jag, men det vete sjutton om hon ännu tror på mig. Och så känner de nog inte igen dina rörelser, dina vibrationer alltså, och din doft, säger jag.

Slånbuskarna blommar nu ljuvligt och grågässen vallar sina ungar i ansvarsfull dagisverksamhet. De går på vallen alldeles bakom Stugan och har lärt sig att acceptera mig och min verksamhet.

Jag skänker tofsviporna på åkern utanför en medömkans tanke. Det kan inte vara lätt att vara slättfågel i dagens intensiva jordbruk.

Just här på den mossvarta åkerlappen på cirka 100 hektar framför Stugan har minst tre par lagt sina ägg eftersom där har varit lugnt ända sedan i höstas då allt plöjdes. Men för ett par dagar sedan kom traktorn med fräsen och allt gick tillspillo förstås. Men viporna ger sig inte. Hanarna flyger åter runt i sin luftcirkus och vippar med sina röda undergumpar för att locka honor att satsa på ännu ett försök. Så igår kom traktorn tillbaka igen. Nu med gödning. Därvid är det ju ganska glest mellan hjulspåren så än går det an. Men jag vet att inom någon dag kommer gödningen att fräsas ner. Nylagda kullar mosas återigen och därefter kommer sådden av morötterna. Då är det kört ytterligare och för gott.

Självklart faktum - det kommer inte att gå. Så ser det ut. Men det finns lite solsken ändå. Arne relaterade för mig häromdagen en alldeles nylig händelse om en bonde som fann ett storspovsbo med tre ägg som låg mitt ute på den största och öppna tegen på storgården bredvid. Det var den ruvande fågeln som med sin oro hade väckt omissbar och berättigad uppmärksamhet, varvid bonden hade lämnat en liten trekant orörd från sin 15 meter breda vält.

Jag skulle nog aldrig kunna agera modern jordbrukare. Tänk att veta att man troligen förstör mängder med fågelbon och fågelungar, halshugger rådjurskid och harungar och rent generellt medverkar till artutarmning och giftspridning.

"Ki-kli" lät det från himlen i förrgår. Det minns jag nu. Jag rusade ut på gårdsplanen och fann två nyanlända lärkfalkar som cirklade runt högt däruppe. Vilken timing det var, ty just denna dag såg jag den första nykläckta trollsländan - en fyrfläckig trollslända. Middagen var serverad.

Och då jag stod på altanen och målade, jag tror det var i förrgår det också, kom sparvhöken på sin dagliga visit i trädgården. Han brukar glida snabbt förbi alldeles intill Stugan och det är sädesärlorna som får mig att reagera. Bara de och kanske stararna. Den här gången landade han på staketstolpen tre meter ifrån mig; en gammal hane med roströd bröstbandning, skarpt orange i ögat och med blygrå rygg. Han satte sig så nära, stirrade fundersamt på mig, där jag stod med penseln i handen helt stilla, nickade med huvudet några gånger och flög sedan lugnt vidare med sädesärlorna i släptåg. Det var över på kanske femton sekunder. Men vi fick en intensiv ögonkontakt han och jag.

Den mindre hackspetten finns här hela tiden. Hoppas han har hittat en hona. Idag vandrar han runt i området från Kvarnstugan till förbi mitt dass och ner till sankängen hitom sjökanten. Han ropar sitt gnällande "gi-gi-gi-gi-gi-gi-gi", men mest av allt spelar han på musikinstrument. Men sin typiska trumning testar han den ena torrgrenen efter den andra, alla med olika tonhöjd och klangfärg. Det blir en fantastisk slagverkssymfoni. Sånt måste imponera på vilken hona som helst. Och vilken uthållighet. Minst en halvtimma håller han på. Imponerande!

Eftermiddagen ägnar jag åt social klubb-boule i Gränna. Det är inte dumt det heller. Men det drar kallt från sjön. På vägen hem genom det vackra landskapet längs Vättern som en gång har kallats Sveriges vackraste landsväg, njuter jag av alla blommande körsbärsträd och knoppande gråalar med sina smäckra silverstammar.

På väg ner till Stugan igen. På Dags mosse står två oskygga rådjur vid vägkanten. De flyttar sig lojt några meter. Pälsen är skamfilad och obestämd i färg eftersom vinterpäls och sommarpäls möts på halva vägen.

Jag målar hela dagen. I skuggan och i draget blir det kallt och fingrarna stelnar. Men det är nära till framsidans sommar.

När jag skulle åka hem klädde jag om från min målarutstyrsel som vanligt. Mina rena kläder låg på soffan i vedvärmen. Jag trädde på mig jeansen och hörde, när de var halvvägs upp mot låren, ett egendomligt dovt surrande någonstans ifrån. Jag stannade upp och lyssnade. Surrandet tilltog och så med ens kände jag att det vibrerade mot vaden; där var något som vandrade upp i knävecket. Jag anade det värsta och lirkade försiktig ner byxorna mot vristerna igen men flygfäet där nere följde med ner mot hälen. Med varsamma tag kunde jag efter en svettig pers skaka ur en stor bålgetingdrottning. Hon hamnade på rygg på golvet, matt och desorienterad. Hon var säkert fyra centimeter lång och mycket vacker. Jag fångade in henne mellan två kaffekoppar och bar ut henne i friska luften där hon till slut flög iväg bort över trädgården.

Jag har alltid antiallergimedicin i fickan. Den här gången också. Men jag slapp alltså använda den. Jag tackar min lyckliga stjärna. Det hade inte varit bra att bli stungen av ett sånt "monster". Men mest måste jag nog tacka bålgetingen själv, att hon var så snäll och fördragsam. Bålgetingarna är ju välkänt "vänliga" till skillnad mot andra getingarter som tur är.

Det är spännande att ha varit med om en bålgeting i brallan - i bokstavlig mening alltså.

På väg hem igår passade jag på att ta ett kort på det enorma höstvetefält där storspoven häckar, enligt referatet ovan. Nog borde det väl finnas angenämare miljöer för den att finna i Tåkernbygden. Varför välja en av landets mest hårdexploaterade åkertegar?

Celebert besök på Rotary i Ödeshög idag. Björn Ranelid "underhåller" som bara han kan. Kontinuerlig monolog om allt från personligt upplevda orättvisor över slakten av miserabla svenska deckardrottningar till barnens rätt i samhället och miljöförstöringens vansinne. Ett engagerat och till var och en av oss lyssnare personligt riktat tal under 45 minuter utan en sekunds onödig tystnad.

" Jag simmar från stranden som är jag till stranden som är du i havet som är vi".

Så blixtrar det till av rött i trädgården. Ulla ropar på mig från sovrumsfönstret. Det är precis som det brukar varje år den första veckan i maj. En rödstjärt rastar. Min vackraste svenska fågel kanske. Och som alltid håller den till i det hörn av trädgården där tallarna står. Den har absolut en viss förkärlek för de träden. De påminner säkert om hans hemvist bland norrländska moar. En vår var där fler än brukligt; den våren då ett bakslag med snö och rusk stannade upp det nattliga sträcket över himlen och alla fåglar som passerade fann för gott att hejda sig en smula. Den våren satt det ett tiotal rödstjärthanar bara runt om i min lilla trädgård och tätheten triggade dem att exellera i bravursång.

Nu åker Ulla och jag iväg till Slottet i Linköping. Vi är bjudna på lunch av värdparet Landshövding Björn och Helena Ericsson för att medverka vid det årliga Kulturpriset som delas ut av Landshövding Rolf Wirtén med fru Gunvor. I år är det chefen för Östgötateatern, Johan Selander som är hedersgäst och mycket värdig prismottagare. Vi andra, gamla pristagare, är med som staffage och gratulanter. Det är en stor ära och förmån det också.

Först tar vi oss till norra spetsen av Lorasjön. Där ligger Hässlevadets såg. Idag är där folkfest och sågning på gammalt vis. Man öppnar dammluckan till vattenskoveln och sätter fart på både ramsåg och kantsåg. En handfull personer visar hur det går till och ett par hundra minst, kanske 500 tittar på. Det hela är ett arrangemang av Ödeshögs hembygdsförening. Besökarna kommer från när och fjärran. Det är som en marknad med kaffeservering, riktigt kokkaffe, ostkakelotterier och hästkörning.

Det är faktiskt första gången vi är där fastän det ligger bara en dryg mil bort och det är Ullas förtjänst att det äntligen blir av. Hon har önskat detta länge och nu gick det inte längre att med rättvisa hävda att jag var tvungen att åka till Stugan för att måla till Konstrundan även om jag egentligen måste. Det är ju samma visa varje år vid denna tid.

Vi blir minst sagt överraskade av det stora antalet gäster. Den smala vägen är kantad av bilar flera hundra meter och den iordningställda p-platsen är sen länge proppfull. Vilken folkfest.

Väl där tar även jag med glädje åt mig av denna upplevelse. Det är faktiskt spännande att se denna gamla såg fungera med vattenkraft överförd av stänger och remmar. Det är tryck och kraft. Och förutom ett gott kokkaffe som vi inmundigar vinner jag även en ostkaka.

Direkt på detta åker jag till Visjön och gården Sjögetorp. Här är det invigning av mina vänner Håkan Strotz och Ulrika Krynitz Skogseremitage. Även hit är det folkvandring minst sagt. Många hundra personer samlas vid en bergsklack där styvmorsviolerna har målat backen i blått. Invigningen förrättas av Svensk Forms ordförande Eva Kumlin.

Skogseremitaget är en anläggning för konferens och turism i ekoturismens precisaste benämning. En fantastisk plats som ej går att beskriva adekvat i ord. Detta måste ses och upplevas.

Håkan och Ulrika har med egna medel och egna händer samt med hjälp av vänner och lokala entreprenörer byggt upp en stugby i skogen. Och det är inte vilka stugor som helst. Nio stycken är d och alla är olika. Dasset är t ex byggt med äkta nordtysk korsvirkesteknik och en stuga är en som en rysk liten datja. Men den märkligaste är no den där man bor högt uppe i ett träd. Den är min favorit och här skulle jag verkligen kunna tänka mig att tillbringa en retreatvecka. Alla husen är inredda med vedkaminer eller öppna eldstäder med vindöga. Ett gemensamt badhus med bastu och badtunna finns samt en timrad matsal.

Här kan man boka in sig för helpension med garanterat äkta och egen producerad vildmarksmat och delta i olika aktiviteter. Ett spännande turistmål kommer detta med all säkerhet att bli. Detta är helt unikt för Sverige.

På en av tegarna efter Rök på väg ner till Stugan växer en ny gröda - åkerbönor - en foderväxt. Just när jag passerar där noterar jag ett tiotal ljungpipare som står staty ute på åkern. Jag stannar för att se närmare på bönsådden och konstaterar då att ljungpiparna, som nyss var där är som bortblåsta. Först i kikaren upptäcker jag dem igen. De har lagt sig ner, trycker de svarta magarna mot marken och lägger huvudena framåt. Så blir de alldeles orörliga och nästan osynliga tills jag åter sätter mig i bilen.

Nu är djuren utsläppta på betet vid Stugan. De kommer nästan bums fram till mig, där jag står målande på verandan. Nyfikna som kor är. De många nyfödda kalvarna håller sig ännu på lite avstånd. Nu kommer jag att ha sällskap hela sommaren och än så länge utan flugor. Tjuren är klappsnäll han också som tur är.

Med kor i närheten är man aldrig ensam och heller inte oengagerad. Betet är stort och en råmande ko som inte får med sig sin kalv väcker min undran. Jag måste gå dit och kolla. Och snart händer det igen. Därefter noterar jag tyvärr också att två kor hela tiden mobbar och stressar en annan. Sånt har jag svårt att se och förlika mig med. En helt ny värld öppnar sig för mig.

Under kossorna och i omedelbar närhet av mular och klövar kilar ett gäng nordliga gulärlor omkring. De fångar flugor av bara attan och i bakhasorna på djuren spatserar starar lika idogt sökande efter mask. Vore man ko kunde man få verklig närkontakt, tänker jag.

Regnskurar kommer och går men framåt eftermiddagen klarnar det upp. Termiken är stark och sjöns ungtranor far i vädret, höjer sig flera hundra meter i himmelskupan och ropar ut sin glädje.

En hel stugvecka går mot sitt slut. Jag har varit duktig. Vedspiseln och penseln har gått varm. Det har behövts för i skuggan på baksidan drar det allt ibland lite snålt. Jag har fullkomlig koll på allt som händer runt omkring mig. Att få vara i naturen med jobbet på detta sätt är som jag sagt så många gånger tidigare ett privilegium.

På hemvägen stannar jag till vid Gottorp och frågar åkaren med de stora öppna containrarna varifrån rötslammet han lastar av på trädan kommer ifrån. Det är från Jönköping, Huskvarna och Gränna meddelar han och det blir några vändor till, säger han sen. Så långt har det alltså gått att den bördiga östgötamyllan måste berikas av skit från Småland.

Bättre tycker jag ju om sånt ändå än om de gifter man använder i dagens jordbruk förstås. På någon dag bara, har åkerkålen förväxt sig av bekämpningsmedlet och vrider sig som synes i skräckfylld vånda inför den förestående förgängelsen.

På kvällen är det invigning av Ödeshögs Camping. Jag är där bland många andra. För att önska lycka till med detta spännande och trevlig projekt.

Jag kommer att samtala med en ung jordbrukare från slätten. Vi pratar lite om fåglar, ty han vet att jag är intresserad av natur.

"Vad är det för fågelbon som ligger där på backen när jag kör. Det är oftast fyra vackra ägg i en grund skål", säger han., "... och ja, tyvärr måste man ju förstöra dom, det är ju inget att göra nåt åt".

"Det är tofsvipor", säger jag. "En fågel som får det allt svårare att klara sig med dagens moderna jordbruk. Du kan väl försöka köra runt, eller flytta boet innan du kommer med plogen eller harven eller vad det nu är. Du kan väl pröva i alla fall", menar jag

Jag tänker lite på det där samtalet. Att inte känna till en fågel som tofsvipa om man är jordbrukare väcker förvåning och besvikelse. Det är förstås mycket lättare att bara gasa på om man inte vet vad det är fråga om. Okunskapens dimridå ligger nog många gånger tät i jordbruksproduktionen. Inte minst bland unga nya markägare utan jordkänsla och som dessutom av stress aldrig skulle tänka sig att ta en liten omväg. Allt ska vara klart på några veckor idag. Usch ja! Eller är jag orättvis nu?

Nu drar jag mig hemåt igen. Veckan har varit fylld av representation och jippon. Nu tar jag helg.

Nu börjar det arta sig i ateljén inför Konstrundan på torsdag, fredag och lördag. Allt är städat och undanplockat. Ulla och Hanna har bidragit i högsta grad att allt ändå verkar kunna bli av till slut. Det var krisigt - länge. Nu återstår att hänga verken imorgon, numrera och skriva listor. Sen några praktiska detaljer kvar och så öppnar porten till Ateljé Gebbe kl 11 Kristi himmelsfärdsdagen.

Morgon med sol och lite snål blåst. Då jag öppnar porten hör jag tornseglarna. Två stycken virvlar omkring högt uppe i det blå. Vid ateljén ser jag ytterligare tre fåglar. Sommaren, eller i varje fall en god portion av den, är här. Samtidigt blommar de första hundlokorna. Nu känns det nästan definitivt.

Konstrundan är nu avklarad i år igen. Det var alltför stressigt förberedelsearbete och jag lovar mig själv till nästa vår, att jag inte skall ta åt mig några andra jobb under vårvintern; inga stora illustrationsuppdrag mer under konstrundetid således. Nu återstår att se om jag kommer att hålla mitt löfte.

Under torsdagen den 17 maj var det pintjockt i ateljén hela dagen. Jag försökte inte ens räkna alla besökarna men en grov uppskattning stannar på minst 1 000 personer. Stundtals var det så fullt att det var omöjligt att komma in och många vände i dörren för att komma tillbaka senare.

Fredagen och lördagen var betydligt lugnare och då fanns plats att se mina alster och tid för mig att samspråka med de flesta av gästernas.

På eftermiddagen åker jag ner till Stugan igen. Denna gång emellertid endast för att koppla av. Det känns skönt att vara här utan beting.

Hundlokorna blommar för fullt, kirskålen börjar knoppas, gåsörten blommar längs Rv 50:s asfaltkant, trädgårdssångaren och näktergalen sjunger från buskkratt och snår, törnsångaren hoppar runt i rishögen och härmsångaren sitter högt i alm och i den stora asken som ännu ej är lövad väntar jag nu bara på rosenfinken, den siste, allt medan tornseglarna i mängder svirrar runt över himlen. I starholkarna hörs ungarna "skärra" och det känns sommar mer än vår nu när syrenerna också står i full blom och tillsammans med de enorma rapsfälten sprider sin doft över bygden.

Jag går längs diket mot åkern och kollar mina knäckepilspretar som jag tryckte ner i vätan i våras. De flesta verkar ta sig men ännu finns risk att några torkar bort innan nya rötter hinner utvecklas fullt ut. Just så finner jag en ny bekantskap för mig, blekfryle, som visst inte verkar vara sällsynt enligt "Mossbergs flora". Det är bara så att jag inte har haft ögon för den förut. Jag hittar flera knippen av den gracila växten under en björk.

Mitt Backatorpsäpple blommar nu för första gången. Det står lite utsatt av vind men jag tror att moderträdet som finns några kilometer bort är vant vid detta. Jag hoppas på de första äpplena till hösten. Jag klipper gräsmattan för tredje gången. I morgon skall det komma regn och det är bäst att passa på.

Sen åker jag hemåt igen, tar vägen mot Väversunda, men stannar direkt redan efter Ramstadbron. På den frästa jorden, som är redo för potatis springer ett gäng ganska stora och ljusa fåglar omkring. Jag anar genast sensation, ja faktiskt känner jag omedelbart att detta är fjällpipare!

Efter en stund har jag räknat in sjutton fåglar. De går inte mer än tjugofem meter bort under födosök. Jag ringer genast Lars G och ber honom larma ut observationen till landets ornitologer. Sen försöker jag nå ytterligare några vänner med mobilen. Kent som bor närmast är på plats efter en kvart och strax efter honom kommer två på E-fyran tursamt passerande norrlänningar, Stefan och Mats och efter ännu en halvtimme kommer Jocke som första man från Linköping. Så kommer det att rulla på under eftermiddagens och kvällens lopp men då har jag redan åkt hem, så om detta kan jag bara gissa. Det enda jag känner till är att bara en fågel verkar vara kvar så dags.

Många bilar passerar med passagerare som verkar mest intresserade av oss; en traktor och en moped åker in till gården Ramstad men ingen mer än vi som står där vid dikeskanten reagerar med något som helst intresse och ändå är kanske detta den största flock med fjällpipare som rastat i Östergötland och jag själv åtminstone är mycket upphettad därav; inte bara av antalet utan lika mycket av fåglarnas skönhet och orädda uppträdande. Tänk om folk bara visste, tänker jag. Nog har de väl ändå hört talas om Bengt Bergs "Min vän fjällpiparen" och nu så nära!

Flocken vandrar långsamt över hela åkern, lyfter en gång och sveper runt i en tät flock under mjukt lågmälda läten: "kjyrr plytt - plytt". När brunhöken patrullerar i närheten sjunker alla fåglarna ner och pressar sina huvuden mot backen. Så ligger de en stund ända tills någon av dem reser sig, ruskar på sig och sträcker upp vingarna. Det är signalen för alla de andra att faran är över och så kommer de åter igång med sin födovandring över den svarta jorden.

Fjällpiparen är oerhört vacker, inte bara för att den är ovanlig, sånt tenderar ju till överdrifter, utan för att den har en färg som är mycket annorlunda i den svenska fågelvärlden, nämligen orange.

Över ögat har den ett vitt band som sluter sig i nacken till ett V, noterar jag i kikaren. Hos några mindre väl utfärgade exemplar, troligen hanar i denna omvända könsrollsvärld som är fjällpiparens, där honor är de pråliga och sexuellt initiativrika, är ögonbrynsstrecken beigefärgade. Hakan är vitaktig och hjässan mörk och ögat pipar-stort. Ryggen är taktegellikt vattrad av fjädrar med ljusa bräm och mörkare centra. Bröstet är grått till beigt med ett ljust tvärband mitt på och därunder mot buken kommer en klart orange färg som övergår till svart längst ner. Undergumpen och vingundersidorna är ljusa och benen gula mot den mörka jorden. Allt detta är sånt som jag noterar, tyvärr och ovanligt nog utan tubkikare eftersom den för en gångs skull finns kvar i ateljén. Men jag får låna mig till några snabba blickar i gästernas kikare.

Under ungefär två timmars tid får jag njuta av upplevelsen när plötsligt hela flocken utom en individ, som lyfter något efter de andra, tar höjd mot Omberg för att efter en stund åter landar vid Holmens åkrar. Här går de ännu när jag passerar för hemfärd men de är oroliga och ostadiga nu. Härefter är de alla borta. Alla utom den där senfärdige som tydligen går kvar och gläder senare anlända fågelskådare.

Jag stannar vid Broby, Alvastra pålbyggnad. Kornknarren snärper och den första kärrsångaren sjunger. Göktytan ropar intensivt från björken mitt i kärret och näktergalarna skallrar från dungarna runt omkring. Men gräshoppsångare hör jag ingen. Det kan lika väl bero på mitt hörselsinnes tillkortakommande som att där inte finns någon.

På kvällen kommer åskan och tjugo millimeter friskt regn. Värmen ligger på lut några mil mot sydost men vi får inte smaka på den. Lund har 27 grader varmt.

Nyflygga gråsparvsungar flyger runt vid ateljén. Det är alltså så dags redan. På väg ner till Gränna på kvällen för lite bouleträning. Ramslöken blommar vit och vacker och doften tränger in med ventilationen.

Jag har fått mail från Paul som undrar vad det är för duva han har fotograferat på Kanarieöarna. Vad är detta? Jag behöver hjälp med förklaring. Hör av er.

Hej Gunnar!

På en resa på Gran Canaria träffade Kristina o jag på denna transduva (en duva som ville vara en kanariefågel med gula fjädrar och med gulgrönskimrande hjässa. Förmodligen en "twist of nature".

Har du någon förklaring till fenomenet?

Varma hälsningar

Paul

Tack för alla svar ( nio stycken), som samstämmigt föreslår att någon kluddare har varit framme med en sprayburk. Så är det nog menar jag också.

Nu anar jag blå himmel igen. Det har varit nästan en hel vecka med dis, regn och dimma. Markerna suckar av god väta och nu när värmen skall komma tillbaka kommer det säkert att explodera i frodighet.

Ovanligt gott om amiralfjärilar har jag noterat. Det måste vara så att de har klarat övervintring i år. Se där, en effekt av klimatförändringen. Och så börjar andra fjärilsarter komma fram. Vid Skönatorpet, där vi hade värdskapet under tipsrundan förra helgen såg jag många kvickgräsfjärilar. Vattenblinken blommade skönt i vattenfyllda diken och upp emot ett tiotal gärdsmygar sjöng under 2,5-kilmmetersrundan. En helt osannolik täthet!

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok