Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Januari år 2008

2 januari

Så har det då blivit lite vinterkänsla i och med att snön började falla nyårsaftonens eftermiddag. Idag är det i varje fall ett vitt puder över bygden och glesa flingor dalar försiktigt ned. Kanske att det just nu är mest vad vi här kallar "Vättersnö" det vill säga kondenssnö från dimmolnen som stiger upp ur sjön och faller ut i form av flingor i närområdet. Det är inte speciellt kallt och avsmältningen ligger i paritet med nedfallet. Det blir ändå något ljusare på detta vis.

Bygden pudras vit av frisk nysnö

Ett nytt år har börjat. Vad det kommer att innebära i arbete för mig har jag bara skissat i form av grova rubriker. Ambitioner finns som tur är och är ungefär dessa.

1. Påbörjandet av ett eget bokprojekt

2. Arbete inför traditionell Konstrunda vid första maj tillika Kristi himmelsfärdshelg

3. Utställning på Galleri Vättern i Motala under hösten

4. Skylt: "Barrskogens insekter" till Länsstyrelsen

Ett spännande år väntar.

Var rädd om dig!

Så hörs och ses vi fortsättningsvis!

3 januari

Nu har det blivit vinter på allvar. Tre grader kallt och snöfall.

Jag är full av förvåning. För en månad sedan hade jag massor av mesar vid fågelbordet, talgoxar men mest ändå blåmesar. Nu är det emellertid helt tomt. De har dragit vidare. Vart? Jag vet genom underrättelse bland annat från min gode vän Göran som stadigt ringmärker mesar vid sin gård, att genomströmningen av blåmes och talgoxe är större än man anar även mitt i vintern. Tro alltså inte att det är gårdagens individer du kommer att se vid ditt fågelbord i morgon.

5 januari

En mycket hård sydost rycker och sliter i allt. Några lätta snökorn faller då och då.

Jag tar en snabb sväng ner till Stugan för kollens skull. På vägen dit observerar jag ett trettiotal sidensvansar i några äppleträd vid gamla mejeriet i Ödeshög, en fjällvråk vid Väversunda och en ormvråk vid Millingstorp.

6 januari

Ymnigt snöfall på morgonen och några grader minus.

9 januari

På eftermiddagen bjuder Ulla mig på namnsdagskaffe på konditoriet. Trevligt värre!

...

Innan dess, redan med ljusets ankomst, åker vi iväg en tur mot Tranås och Boxholm, Lars och jag. Besöket gäller bändelkorsnäbbar och strömstarar.

Bändelkorsnäbbarna har varit stationära i utkanten av Tranås ända sedan i mitten av december och nu tycker Lars att det är dags att ta med mig dit. Det är ju några år sedan som jag såg arten senast, då hemma i trägårdens tuja, så jag håller med.

Och minsann nästan omedelbart, finner vi igen den lilla flocken på fem fåglar i ett litet lärkträdbestånd. Det är tre honfärgade individer och två hanar varav en är gammal och mycket väl utfärgad. Möjligen är de alltså en familj, och vem vet, om de inte är svenska medborgare istället för invandrare och besökare från den ryska tajgan, såsom är brukligt när det gäller "bändlar". Spekulationer förstås men jag kan inte låta bli ibland.

Hela tiden vi är där käkar de frön ur lärkträdens kottar. De klänger runt, vigt och smidigt som små papegojor. Ibland lossar de kotten och håller fast den med ena fotens klor men lika elegant snurrar de runt på plats och bearbetar den med sin korsade näbb. Frövingarna virvlar iväg och backens snö är full av rester efter flera veckors festande. Inte ett enda ljud hör vi från dem någon gång.

Det är mörkt hela dagen, ljuset vill inte komma igenom molnen, men ändå försöker jag mig på att ta några foton genom tubkikaren. Det blir som det blir.

Bändelkorsnäbb - två hanar

Bändelkorsnäbb - en hona

Alldeles moltysta och förvånansvärt svårupptäckta inser jag att detta är fåglar som oftast förbises i mängdens brus. I de kottmatade träden försvinner fåglarna ur sikte på ett märkligt sätt. Jag tänker på allt mitt letande på Omberg och alla presumtiva individer man har missat där under årens lopp. Senast var det för snart tio år sedan som bändelkorsnäbbar sågs på berget men då, å andra sidan, sågs de flera år i rad, vilket tyder på häckning där under en följd av år. Fortsättningsvis måste jag vara noggrannare när jag letar bändelkorsnäbb.

Lärkens frukt där fröet är uppätet av bändelkorsnäbb

Två talltitor kommer fram. De äter också kottfrön. Det verkar som om de passar på när korsnäbbarna har varit där och öppnat upp lite. Bändelkorsnäbbarna tar nämligen bara små munsbitar här och där, rastlöst och till synes utan system, och på så sätt blir det ju dukat bord för andra fröätare också. Även en hackspett håller till i dungen, fröätare han också, och Lars berättar att han vid tidigare besök fick bevittna klar mobbing från spettens sida.

Lars vid bron över den frisläppta Svartån vid Vriggebo i Tranås

Strömstararna sedan. Vi besöker Svartån inom Tranås stadsskyltar vid två platser, den ena har jag glömt namnet på men där finns ett nyanlagt omlöp förbi fördämningen för öringarnas skull och det andra stället heter Vriggebo. Vid sistnämnda platsen har länsstyrelsen i Jönköpings län, min vän Görans son Jakob i hög grad inblandad, tagit bort alla dämmen och ån rinner nu i en fri fors. Det är verkligt fina lokaler det här. Vi ser strömstare mycket fint och öppet på båda ställen. Ett äldre par som stannar till vid bron vid Vriggeboforsen för att prata med oss under sin stavgång berättar, att de för ett par veckor sedan, då det var aningen kallare, kunde räkna in sex strömstarar här från bron. Fantastiskt!

Jag frågar om utter.

- Jag har sett spåren, säger mannen. I snön var det kanor nedför strandbrinken förra vintern.

Strömstaren

Nåväl, strömstaren är en av mina favoriter i fågelvärlden. Om den känslan vet jag att jag inte är ensam. Vilken tuffing. Från bron här har vi goda observationsmöjligheter, bättre än vanligt, och fåglarna far fram och tillbaka i jakter om revir, surfar kanande in mot stenar och isblock, niger och nickar, sticker ner huvudet mot strömmen i forsen så att vattnet sköljer över i en sprättade våg och flyger sen huvudstupa rakt ner i de brunt humusfärgade virvlarna, flyter upp till ytan, varvid man med nöd ser en snabb skymt vilken lika snabbt försvinner ner igen, flyter upp nedströms några meter längre ner med något i näbben, som tas med upp på en sten och äts upp snabbt och bestämt. Så pågår det rastlöst och energiskt hela tiden. Dagen är knapp.

Bruksmiljö i Boxholm med plats för både strömstare och forsärla. Men inte idag

Hemvägen går över Boxholm. Vid bruket går vi runt en stund och kikar efter fler strömstarar och någon eventuellt övervintrande forsärla. Men nej.

En försvinnande, gammal havsörn

Just när vi skall åka vidare kommer en gammal havsörn, vitstjärtad och med mäktigt vingflak, seglande snabbt i medvinden. Jag slänger upp min kamera men hinner bara få med den från ryggen.

...

Vid Ekeby längs Svartån betar trehundra kanadagäss, några sångsvanar och en handfull grågäss.

Så blev denna dag. En god dag för en naturmänniska mitt i vintern.

10 januari

Regn idag. All snö är nu borta och västvädren trycker på, det ena efter det andra. Så här var det förra året också vid samma tid. Kolla gärna bakåt i min dagbok får du se. Det är lätt att glömma.

11 januari

Något märkligt händer nu. Det är morgon och solen lyser in i ateljén för första gången på över en månad vad jag kan minnas. Den skiner på min vackra orkidé i fönstersmygen, den som blommar för tredje vintern och som jag är så stolt över. Det blir vackert som i en saga.

Min stolthet blommar i solljus

Vintern har varit mörk. Alla talar om det. Ofta blir det överord i sådana sammanhang men nu har jag sett papper på att det är sant. Idag i Corren står det nämligen i svart på vitt att december månad 2007 var den solfattigaste i södra Sverige sedan 1960. Växjö som hade det värst fick bara 8 minuter! ( Dit ska jag förresten i morgon och spela seriespel i boule). Här i Östergötland var det bara något bättre med mellan 2 och 8 timmar. Jag tror jag minns när det var; jag skrev om det i dagboken här, att solen blinkade till en soluppgång innan den gick i moln igen. Nåväl. Januari har knappast börjat bättre. Men idag är himlen ganska blå så statistiken kommer nog att förbättras avsevärt. Det är gott det!

...

Känner du till Lake Vostok? Inte? Jag lyssnar till vetenskapsprogram på P1. Jo, så heter sjön som man fann för några år sedan under Antarktis is. Den är stor som Vänern och 500 meter djup. Kanske har den varit instängd där sen före de tre senaste istidsperioderna under en inlandsis som idag är fyra kilometer tjockt. Vad finns där nere. Vilka arter har eventuellt överlevt och utvecklats i egna vägar utan vår vetskap under många årtusenden.

Nu ska man försöka ta reda på en del av detta genom att borra sig ned under istäcket. Men man måste vara extremt försiktig så att man inte smittar ner borrhål och sjö med dagens organsimer som bakterier, svampar och virus. Då kan allt bli förött. Än finns det okända svarta hål på vårt jordklot - eller snarare vita!

13 januari

Jag tittar till Stugan och träffar Gerza, stationschefen på fältstationen, som berättar om simfågelinventering på morgonen som bland annat gav 1 500 knölsvanar, några tusen kanadagäss och lite annat smått och gott såsom nio havsörnar. Dessutom berättar Lars om att den ena paret pilgrimsfalkar är kvar på berget och att han alldeles innan jag kom, också såg en falk över Stugan.

Solen duschar en vårlig slättvinter med milt ljus

Solen strålar klart och lite varmt över den stora och tämligen öde Slätten

14 januari

Solen skiner så märkvärdigt skönt på förmiddagen att jag utan tvekan tar en halv dag ute. Jag är sugen på att stämma träff med de där falkarna på berget. Men innan jag kommer iväg hinner solen gå i moln igen. En ny front från sydväst sprider sig snabbt över bygden.

Älvarums utsikt mot Västra Väggar och Mullskräerna. Långt därborta seglar en ung havsörn omkring över branterna

Jag ser ner från Västra Väggars branter.

Jag stannar till på tre platser längs Sjövägen: PerSten, Älvarums utsikt och Västra Väggar och ger falkarna en chans att ställa upp. Ingen kommer dessvärre. Men långt där borta över Mullskräerna ser jag från Älvarums utsikt en ung havsörn cirklar omkring.

Minnen från stormen Per som drog in över bygden för på dagen ett år sedan

Sen kör jag över Vallgatan hem och studerar resultatet av stormen Pers härjningar för exakt på dagen ett år sedan, den 14 januari 2007. Nu är det mesta röjt och bortforslat men Ombergs rygg är luckig och trasig

16 januari

Markku Rummukainen från SMHI i Norrköping gästar Ödeshög och Naturskyddsföreningen i biblioteket. Runt femtio intresserade personer är på plats. Fantastiskt! Nu rör det på sig även här i byn.

Cirka 50 intresserade personer mötte upp i Ödeshög bibliotek. Klimathotet tas på verkligt allvar även här

Markku är s k klimatexpert men mera bestämt docent i Helsingfors och professor i Lund i klimatologi. Han medverkar i FN:s klimatpanel och betraktas som en av våra verkligt sakkunniga i området.

Markku Rummukainen berättar med inlevelse och övertygelse om klimathotet människan står för och inför

Markkus föredrag och bildvisning pekar på en otvetydig snabb förändring av jordens klimat. Vi går definitivt och skrämmande snabbt och accelererande mot varmare tider på grund av mänskliga aktiviteter, där utsläppen av koldioxid och andra gaser i atmosfären är orsaken.

Den skrämmande kurvan - 10 av de senaste 12 åren har varit jordens varmaste sen ett par tusen år tillbaka. Hastigheten och storleken av förändring har slagit klimatforskarna med häpnad!

Vi har ett "fönster" på cirka 10 år på oss med att åtgärda problemen i världen för att minimera konsekvenserna. Om vi inte lyckas befaras en skenande temperaturförhöjning på jorden med ytterst allvarliga konsekvenser.

Detta är inte en teori, inte förhandlingsbart, menar Markku. Mänskligheten står verkligen inför en hotande katastrof. Nu måste vi gå från ord och acceptans till snabb handling. Vi kan och måste lyckas!

Läs artikel om föredraget

17 januari

Så var det då dags för mitt första "vårtecken". Idag sjöng talgoxen i en solglimt; någon dag senare än brukligt men inom den naturliga variationens ramar.

Så var det dags i år igen - talgoxen sjunger

På väg in till Naturcentrum i Linköping och en träff med Naturskyddsföreningens kretsordföranden i länet, lyssnade jag till ännu en talgoxe, som sjöng intensivt i bakgrunden under en intervju. Jag hörde inte ett ord av vad reportaget handlade om och väntade bara på att reportern skulle ge talgoxen en chans och något lite erkännande. Men inte!

18 januari

Ånyo en vårdag. Man börjar bli van. Och på lördag varnar SMHI för årets vinterstorm. Det börjar bli legio det också.

Jag finner säsongens första snödroppe nästan utslagen i rabatten hemma och i tidningen läser jag dagligen om andra vårtecken; idag utslagen vitsippa och fina kantareller.

19 januari

Himlen är knallblå och vinden vräker in över bygden. Klockan är 11 på förmiddagen och stormen skall kulminera någon gång under eftermiddagen. Den rycker och rister i allt och över landskapet ligger en dov ljudkuliss. Det är mäktigt!

Jag tar på mig ordentligt även om det faktiskt är hela 6 grader varmt och ger mig nu ut för att uppleva något av skådespelet.

Första stoppet vid Öninge hamn. Vättern ryter därute. Bilen skakar och gungar och luften är full av stänk och vattenkaskader. Jag kliver ändå ur bilen nere vid vändplanen för att försöka hinna ta några kort mellan vattenfallen men blir direkt översköljd av en jättevåg. Jag halkar omkull och försöker vända ryggen till men jag blir lika blöt som om jag badat. Helt otroligt. Jag överdriver absolut inte!

En rytande Vätterstorm är inte att leka med!

Huttrande och iskall tar jag mig in i bilen igen, ger inte upp, utan tar mig ner till Stora Lund där klipporna ligger högre över sjön. Även här sveper vågbrotten över klipporna och luften dånar. Jag tar mig ner till sjön i lä bakom den stora klippan, tar några fotografier bort mot Omberg och över badplatsen, men fryser i mina våta kläder som en blöt hund. Sen kör jag ner bilen ända ner mot sjön, parkerar, sätter på vindrutetorkarna och fotograferar ut genom vindrutan samtidigt som jag får bilen nytvättad.

Ändå är denna storm långt mindre häftig än Per för ett år sedan. Knappast några träd faller och inga stora problem med byggnader m m.

Redan på eftermiddagen vid tvåtiden, när jag, i nya torra kläder, tar med mig ungdomarna ner till Vättern igen, har det lugnat sig betydligt. Nu är det lättare med fotograferandet.

20 januari

Ullas födelsedag med traditionell Ombergspromenad. Denna gång med dotter Hanna. Solen strålar och vinden är ännu lite byig efter gårdagens storm. Men allt ser lugnt ut vid skogskanterna. Bara något enstaka vindfälle.

Sidensvansar

Hemma, i popplarna, sitter en stor flock sidensvansar och ringer in solskenet.

24 januari

Det har varit ett dygns frostkyla med lite blåhimmel och lugnt väder men nu kommer sydvästen vinande in igen. Det är sex grader varmt redan på morgonen.

Vi träffas hemma hos Kent på Lassagården. Vi diskuterar Tåkerns framtid och framför allt förstås den planerade nysatsningen vid Glänås. Vi spånar om allt vad gäller interiör och exteriör, Kent, Christer och jag. Sen åker vit ut till platsen och går runt och kikar.

Kent och Christer vid tomtmarkering för det nya Tåkerns Naturum

På vägen ner är nu mötesplats anlagd och kabelrullar står uppställde vid gården. Vi räknar med att det är el och tele som är på gång. Nere vid sjön har gränserna för den friköpta tomten markerats. Under året kommer projekteringen att påbörjas mera allvarligt.

Det känns som vår ute på maden.

Vi går upp i tornet, till första plattformen, står i vinden och kikar ut över den öppna sjön där ett drygt tusental knölsvanar ännu håller till. En liten flock storskrakar och två ensamma, troligen nyanlända grågäss ser vi också. Det är nära på allt idag.

Besök vid Glänås fågeltorn - snart en minne blott

26 januari

Redan i söndags, då vi var på väg till teatern i Linköping, noterade jag att det låg ett mörkt, dött djur på vägkanten vid E4:an på gränsen mellan Ödeshögs och Mjölby kommuner. Jag tänkte nog att det var ett vildsvin men att stanna just då gick inte för sig.

Trafikdödat vildsvin

Men idag när jag kan planera för inbromsning passar jag på och visst är det ett vildsvin som ligger där alldeles söndertrasat vid vägkanten. Det är ett medelstort djur, en sugga antagligen. Jag fotograferar henne och konstaterar också att detta är det första vildsvin som jag personligen ser i bygden. De är ju skygga djur och jag väntar ännu på att få se ett levande. Det vore mycket trevligare än denna makabra syn.

27 januari

Det har snöat lätt i natt; inte mer än en centimeter. Morgonen klarnar snabbt och solen strålar starkt via snön.

Vi tar söndagspromenaden i skogarna runt Renemo på grund av blåsten

Eftersom nordvästen blåser friskt över slätten väljer Ulla och jag att åka ner mot skogen för att få lä under vår söndagspromenad. Det blir som så ofta det jag kallar Renemorundan på ungefär fyra kilometer. Det är rätt val! Skogen ger gott lä och i solgläntorna smälter snön och och bildar glittrande droppar och små rännilar.

Det glittrar av droppar i skogen

Hasselbuskarna som står solvända har mogna och lösa hanhängen men ännu finns inga röda pistiller framme.

I solgläntorna mognar hasseln

Jag passar på att göra lite studium, räknar djurspår i snön. Eftersom snön är alldeles färsk blir det en god indikator på förekomsten av olika arter.

Sammanlagt räknar jag in:

17 ekorrar    3 rävar    5 fältharar    4 rådjur

Möss och sorkar saknas helt, inte heller någon grävling finns med i protokollet denna dag..

28 januari

Det är alldeles mörkt ute. Jag sitter i ateljén och arbetar med layout och upplägg till Omkulturs folder inför Konstrundan Kristi himmelsfärdshelgen 2008. Detta inträffar redan den 1 maj i år och så tidigt som det någonsin går. Jag gör foldern varje år, det är min uppgift i vår förening, eftersom jag behärskar tekniken och datorn. Det är mycket arbete vill jag verkligen lova. Inte minst bara att få in alla uppgifter i tid. Alltså sitter jag kvar här i ateljén fastän klockan närmar sig nio på kvällen. Sånt kan emellertid vara rätt skönt också!

Jag var tvungen att åka till min gallerist i Motala idag. Jag måste ändra tiden för min utställning på Galleri Vättern till i mitten av oktober och så hade jag dessutom en angelägen akvarell att rama in; en som varit beställd sedan i maj förra året. Så kan det också bli.

Nysatta rabarber vid Charlottenborg vid Tåkern

Stolparna alldeles nära sjön gör mig misstänksam

Vägen hem tog jag över Tåkern för att titta till Stugan. Vid Väversunda har Charlottenborgs ägare, en mycket driftig entreprenör, forslat ner ett stort gäng stolpar till vallen alldeles intill reservatet. Jag undrar jag vad han har på gång där. Inte omöjligt att det är något som kan kollidera rejält med reservatsintressena. Dessutom har samme jordbrukare planterat en teg, också intill strandängen, med rabarber. Det händer mycket just där vid Väversunda mad. Jag ska nog skicka en undring till Länsstyrelsen, tror jag.

Vallen utanför Stugan börjar skifta över till naturlig strandäng

Vallen utanför Stugan, den som var rejält dränkt i somras har börjat skifta över helt naturligt till strandäng. Mitt i markstycket finns det nu ständigt vatten och runt denna samling har säv och tåg börjat ta över. Jag tycker det vore lika gott att detta fick bli Tåkern igen helt och hållet. Detta är sjöbotten. Detta är också Tåkern.

29 januari

Jag får små rapporter då och då om naturen i bygden. Sånt är mycket trevligt, tycker jag. Härom dagen meddelade således Nancy att hon i somras hade tre forsärlor hemma hos sig i Orrnäsån vid Tranåsvägen. Forsärlorna har verkligen spritt sig explosionsartat. En mycket märklig utveckling faktiskt. Hur skall man nöjaktigt kunna förklara sådant? Åarna har ju funnits där i årtusenden.

Vidare meddelade Charlotte igår att hon sett en strömstare hemma hos sig vid Häggestad, alltså i Disevidsån. Det är första gången som hon sett den där. Även här finns ju sedan några år tillbaka häckande forsärlor.

30 januari

Jag har fått åtminstone några reaktioner på mitt skriveri här i dagboken om Klimatförändringar.

Sålunda skriver min vän Christer följande:

"Tack för referatet!

Men förvisso finns motröster i kören, t ex Gösta Walin, professor emeritus
i oceanografi vid Göteborgs universitet. Han var i TV häromkvällen.

"Ingen kan utesluta att det finns naturliga förklaringar till
klimatförändringar och jag gillar inte synsättet att allt som människan
gör är till skada. Tvärtom anser jag att mer koldioxid är bra för jorden",
säger han.

Tage Andersson, docent i meteorologi, anser att växthuseffekten en myt och
temperaturförändringar en naturlig process.
" De vetenskapliga beläggen för en nära klimatkatastrof är svaga, men i
Europa är de ändå allmänt accepterade. Klimatändringar har vi alltid levt
med och en mer nykter syn på vad människan gör med klimatet behövs", menar
han.

Tor Ragnar Gerholm, professor emeritus i fysik vid Stockholms universitet,
är också kritisk mot rapporter om koldioxidutsläpp. "Om människan påverkat
klimatet sker det i vart fall utomordentligt långsamt. Så det är inte alls
den brådska som man vill göra gällande, i varje fall inte av några
naturvetenskapliga skäl", säger Gerholm.

Anders Stigebrandt, chef för analysgruppen för marina system och professor
i oceanografi vid Göteborgs universitet, kritiserar starkt de
katastrofbilder som sprids av forskare och medier om klimatförändringarna.
"Ingen förnekar växthuseffekten, men jag är skeptisk till de tolkningar av
data som görs och slutsatser man drar. Det är lite kejsarens nya kläder.
Hoten är inte alls så allvarliga som vi förleds att tro", är Stigebrandts
slutsats.

Debatten lär fortsätta.

Hälsn.
Christer"
 

Visst så är det. Det finns olika åsikter om allt här i livet. Ändå är enigheten nästan total forskarkåren att klimatförändringarna beror på mänsklig verksamhet och att förändringarna är mera drastiska än vad man från början anat.

...

Jag ser två skator ta för skator ovanligt hög höjd och ge sig iväg ut över byns landskap i snålblåsten. Det är vingligt men bestämt. De försvinner bort i fjärran. Det är inget sovsträck, det är ännu mitt på dagen. Det känns som något avgörande just sker.

 Som alltid tänker jag lite extra på sånt och spekulerar. Jag tänker så här, att någon gång under våren skall väl de gamla familjegrupperna slitas sönder. I min trädgård har alfaparet dominerat vid komposten under vintern men samtidigt har där funnits ytterligare 3-4 skator som ibland får komma till. Det känns som att det har varit döttrar och söner. (Ett sådant "auskulterande" är känt bland kråkfåglar sen tidigare. Bland annat är det nästan regel i de kargare delarna av Spanien att svartkråkornas ungar hjälper sina föräldrar ett extra år med matning och passning av sina nya småsyskon).

Nu är det kanske dags, tänker jag, när våren är i antågande, för fjolingarna att starta eget. Kanske är det detta som jag bevittnar idag. Steget ut till ett helt eget liv.

Ja, ja att romantisera och fundera ligger för mig och tanken är ju trevlig. Någon gång ska steget tas.

31 januari

Upprop mot vårjakten på fåglar på Malta droppar ideligen in i nätverken. Malta utmärker sig som jag så många gånger tidigare har sagt i min dagbok, för att strunta i EU:s fågeldirektiv. Allt verkar laglöst på Malta vad beträffar jakt.

Nu kommer Malta att dras inför EU:s domstol. Idag har därför tidningen "Times of Malta" en möjlighet för webbläsarna att gå in och rösta för eller emot fågeljakten.

Jag ber dig att surfa vidare dit på länken nedan. På sidan som då kommer upp finns en rösttalong benämnd "Poll" i högerspalten ganska högt upp. Gå dit och rösta nej! Nu direkt!

http://www.timesofmalta.com/articles/index



Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok