Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

April år 2008

1 april

Ett osäkert datum men jag utlovar sanningen, min sanning. Länstidningen Corren har en lätt genomskådat artikel om multirondeller. Jag undrar om någon går på den skrönan.

Linköpings HC är klara för final och det är garanterat inget skämt. Mjölby HC spelar i division 1 kommande säsong och Norrköping är i allsvenska igen. Härligt - allt detta gläder en genuin östgöte! Hoppas nu att också Åtvidabergs FF kommer i ordning så känns det hela komplett. Jag sprider så gärna mina gracer över hela länet.

*

Utsikt från Eiffeltornet

Ulla studerar en målning av Yves Klein på Musée George Pompidou. En patenterad blå färg (Yveskleinblått) målad med nakna kvinnokroppar.

Som tidigare sagt är jag ganska nyss hemkommen från Paris. En lyckad resa tillsammans med hustrun i framför allt konstens tecken. Jag bjuder på två bilder här och resten kommer jag att berätta om den i en reserapport som kommer att finnas om du klickar på länken här. (inte klar ännu).

*

Gårdagen, den sista mars, bjöd på den första dagen med riktig vårkänsla. Humlor surrade, fjärilar av tre arter såg jag (nässelfjäril, påfågelöga och citronfjäril), flugorna dansade i solskenet och de första bofinkarna sjöng så det smattrade från lindarna vid kyrkan och nötväckan hördes över hela byn.

Ella och Elliot var på besök i Ödeshög med mamma Emma och vi gick runt och njöt av allt. Ella fann fem nyckelpigor. Sånt betyder stor lycka! Det var som mest ungefär fjorton grader varmt.

*

Morgonen idag börjar med dimma men just nu lättar den och blåhimlen kan anas i zenit.

Jag anländer till ateljén och noterar att sädesärlan finns på plats. Det är lika stort varje år; ett nedslag på livets tangentbord; ett nytt år har gått och livet börjar om. I förrgår kom beskedet att forsärlorna vid Häggestad också har anlänt. Nu börjar den intensiva delen av årsvarvet; anländandet. Fram till den 10 juni, med kärrsångaren och rosenfinken, skall allt vara på plats igen i fågelvärlden och det är lika körigt varje år för mig att försöka hinna med. Ja egentligen blir det just endast enstaka ord här och där i livets bok. Som vatten mellan fingrarna med enstaka droppar som hänger kvar ett litet tag.

2 april

Så får vi se nu då hur det går för skådespelaren och TV-kocken Per Moberg som i programmet Jakt & fiske den 30 mars tog hand om en nyss skjuten skogsduva - en sedan länge fridlyst och sällsynt fågelart i Sverige.

Han är anmält för brottet hos överåklagare Sven-Erik Alhem.

"Att artkunskapen är häpnadsväckande 
låg inom jägarkåren visste jag sedan tidigare men att de inte ens kan 
identifiera en duva i handen var en överraskning  för mig.", säger fågelskådare Dan Zetterström
 

... och jag håller med.

*

Apropå 1 april igår och skämt. Kolla in detta om flygande pingviner. (länk)

*

Skogen igen. Jag ser i ett studieförbunds skyltfönster här i byn att Södra (skogsentreprenören framför alla andra just i detta område), går ut med en annons för en ny studiecirkel riktad till markägare av skog. Den skrämmer mig mycket. Hur skall man kunna öka produktionen i skogen med 50 % utan att ännu mera tära på de biologiska ramarna. Det är ju illa i skogen med den biologiska mångfalden redan som det är. Klicka på bilden nedan så kan du läsa bättre på en pdf-fil. Som jag tidigare sagt så många gånger - vi människor lär oss visst aldrig!

Kraftsamling skog - ett sätt att ytterligare utarma våra skogar!

3 april

Äntligen får jag tid att åka ner till Stugan för lite oljemåleri. Jag längtar verkligen. Det är varmt och skönt och jag kan måla utan att behöva frysa. På eftermiddagen tittar Janne ner och vi går en kort sväng ut över betet för att kolla om grodleken har börjat. Det har det i så motto att vi finner några grodor som är på väg ner mot vattnet. Eftersom min kamera börjar bli helt slut ber jag Janne ta någon bild för min dagbok.

Åkergrodor i en hetsig grodkram.

Över sjöns vassar far de bruna kärrhökarna runt i flygcirkus. Jag har ännu inte sett några grågåsgässlingar. Tofsviporna spelar över åkrar som håller på att sås. Våren är långt kommen; blåsippsmattan vitnar av vitsippor.

Hane och hona av bibagge.

Janne rekommenderar mig ett besök vid Jussbergs gamla grustag. Jag åker dit på vägen hem medan den sneda kvällssolen ännu färgar sanden orange men jag letar tyvärr förgäves efter bibaggarna denna gång.

4 april

Medan Ulla handlar i Linköping får jag en och en halv timme för Roxens strandängar. Jag börjar vid Sättuna och tornet där. Skarvarna spelar i de vitkalkade boträden. Det är mycket vackert! tycker jag. I svämmarkerna simmar hundratals krickor och bläsänder och jag ser även par av både stjärtänder, skedänder och snatteränder. Sothöns och skäggdoppingar spelar och en vårfräsch fiskgjuse kommer in över sjön och hovrar på hundra meters höjd över sjöns blå vågor. Det är fantastiskt att den kan se fisken på så stor höjd.

Från tornet vid Svartåmynningen får jag hjälp av en skådare med tub att hitta fyra storspovar. I glesvassen nedanför tornet ser jag grågäss som ännu så här sent bygger bo. Sädesärlorna far runt i solskenet och en tjej plockar nässlor.

5 april 

Kort kvällsbesök vid Turisthotellet på Omberg för korvgrillning med Emma och barnen. Jag letar reda på de första blommande desmeknopparna innan det är dags för en akut magsjuka som till slut hinner ifatt mig. Jag hinner ändå med nöd hem. För Ulla börjar den tredje vändan sen december. Sånt är segt!

8 april

Det känns lite gråkallt idag. Jag är på väg till Motala med en ny laddning verk som skall ramas till Konstrundan som närmar sig alltför fort. Som alltid är jag stressad. I år mer än någonsin kanske (men jag har en känsla av att jag säger så varje gång).

Mehmed ordnar till staketet vid ateljén.

På väg till bilen snackar jag lite med Mehmed som servar runt ateljén. Just nu är han i färd med att justera det gistna staketet. Det blir också bra - till Konstrundan.

...

På väg till Motala ser jag en lärka dö. Det är vid Hästholmen som två fåglar kommer i vild och hetsig jakt tvärs över vägen. En sväng in över åkern på andra sidan och sen tillbaka igen; en jagad och en förföljare. Bilen framför mig märker det nog knappast eftersom allt går så fort. Men jag som ligger sjuttiofem meter bakom ser allt hända, hur lärkorna vindsnabbt hamnar framför bilen och hur bara den ena kommer fram igen.

Den döende lärkan ligger på rygg gungande i luftdraget och med benen ännu sprattlande i ett försök att hålla kvar fotfästet. Jag stannar vid vägkanten och tar undan fågeln till diket. Där finns ännu glans kvar i ögat. En liten blodpöl är sen allt som finns kvar på asfalten som bevis på att ett efterlängtat vårtecken har slocknat.

Ännu med ett stänk av liv i ögat har lärkan mött sin död.

Men den lärkan som klarade sig slipper å andra sidan en hätsk rival om livets rum. Liv och död - hand i hand.

9 april

Skitväder!

Det är bara någon plusgrad och regnet är bitande kallt och snöblandat. Från Mälardalen och något norrut meddelas att det har kommit upp till en decimeter nysnö i natt. Ett av dessa trilskande vårbakslag. Ändå sjöng koltrasten när jag kom ut på morgonen.

Jag hade tänkt åka ner till Stugan för att måla men av det blir intet idag men jag har att göra i ateljén i Ödeshög också.

...

Igår kväll när Rolf och jag åkte hem från bouleträningen i Jönköping lyssnade, som vi ofta brukar, till Wagners Tannhäusser - ett mäktigt musikdrama som gör sig extra bra med hög volym i bilen - vi började vid nedfarten från E4 in på gamla Riksettan vid Stava och var därför tvungna att köra mycket sakta vidare hem för att hinna lyssna färdigt på stycket. Det var bra det, ty på den regnsvarta asfalten var det fullt av nyväckta och brunstiga grodor. Jag körde stundtals bara 50 km/h kryssande mellan dem. Här och där, låg tyvärr ganska många redan tillplattade individer, ihjälkörda av bilister som uppenbarligen inte brydde sig om varken grodor eller Wagner.

Åkergroda - en vanlig art i södra Sverige.

Sen i nyheterna på kvällen är ett av huvudinslagen att 1/3 av världens cirka 6 000 groddjur varav vi har ungefär ett dussin hotas av akut utrotning p g a klimatförändringar, kemiska föroreningar och en världsvid svampsjukdom. Det är verkligen illa; egentligen alldeles ofattbart stort! Var tredje art - sånt går inte att begripa.

Det är för väl att man uppmärksammar sådant i massmedia för då finns åtminstone en liten chans till förändring och åtgärder. Men i morgon är en annan nyhet större och de flesta människor har glömt att det hela var ett inslag i den överlastade problemrapporteringen. Och hur många bryr sig egentligen, innerst inne. För de flesta, tror jag, att det hela endast blir ett rapsodiskt och exotiskt inslag i nyhetsbruset. En dagslända!

Till och med - en groda!

13 april

Det är kallare i luften än jag anar, det känner jag när jag kommer in i skuggan. Snön som kom igår har smält igen och solen värmer till  arton plusgrader under köksfönstret där termometersonden är placerad. Talgoxarna sjunger, stararna knarrar och visslar och gröngölingen ropar från prästgården. På gräsmattan hoppar ett par rödhakar omkring. De är på flyttning men sjunger ändå. Krokus, blåsippor och dväriris är överblommade men gullvivorna är snart klara att täppa till glappet. Våren tågar på målmedvetet och stadigt trots bakslag och suckar.

Jag har varit nere vid Stugan några halvdagar; väntat in värmen och har samtidigt strosat runt lite mellan penseldragen. Den första snoken fann jag död, överkörd på asfalten vid Holmen. Stjärten vred sig ännu i dödskramp men huvudet var platt. Den låg mitt i vägbanan och måste ha varit synlig för bilisten. Jag blir så ledsen av sånt. Det är samma sak med igelkottar. Nog borde man kunna kräva mera observans! Eller finns där en faktisk illvilja - ibland undrar jag.

Tre snokar

Desto bättre kändes det att finna de tre små snokar som låg tätt sammanslingrade och sökte värme hos varandra inne i min trädgård i förrgår. Årets första. Nu ligger en trevlig snoktid framför mig och jag gläds därvid. Skogsödla har jag också sett här nere och åkergrodorna spelar från sjökanten så att det bubblar i öronen. Och högt däruppe flyger enkelbeckasinerna runt i stora svängar och bräker i störtdykningar. En dag hörde jag också storspoven spela från Renstadmaden; sådant fäster sig extra i minnet. Tranor och gäss dominerar annars mitt ljudlandskap med små instick av spelande vipor, sirpande sädesärlor, grönfinkar, gulsparvar och sjungande mesar. Men en morgon tog ljungpiparna över ljudbilden. Det var en flock på sex fåglar som for runt över den svarta mossjorden, vemodigt pipande "piiuu" och stämningsfullt spelande "ku  kyúuriu - kyúuriu - kyúuriu". Med spetsiga, klippande vingar och pilsnabb flykt kom de ibland in alldeles över hustaket.

Sex ljungpipare på genomresa i bygden

Jag skall snart åka ner dit igen. Jag längtar ständigt. Men först efter det att Ulla och jag har unnat oss en söndagsmeny på Ombergs turisthotell. Att sitta där i glasverandan med utsikt över slätten och Vättern med en tallrik god mat är något utöver det vanliga. Vilka möjligheter detta landskap ger oss. Vi är sannerligen lyckligt lottade.

...

På eftermiddagen, innan vi åker upp till Omberg, plockar vi en hel påse nässlor Ulla och jag.

...

Kväll vid Renemo efter regn. Solen har gått ner men ljuset dröjer kvar. Jag går stigen ner till ån, över träbron och in till den gamla torpruinen där jag ställer mig att lyssna efter sparvugglan. Trastkören är mäktig. Minst ett tiotal taltrast och en handfull koltrastar sjunger. Rödhakarna kvillrar här och där och några morkullor drar över.

Jag får gå försiktigt i skumljuset för att inte trampa på stelbenta paddor. I några norrlägen mellan stenar ligger ännu vita snödrivor och glittrar under halvmånen som står högt på himlen bakom svarta furusiluetter. Stämningen är tät. Jag fryser lite, har alldeles för lite på mig. Det var liksom inte meningen detta. Det bara blev så efter biobesöket och koltrasten som sjöng från en TV-antenn när vi kom ut ur salongen, att suget kom över mig.

Någon sparvuggla hör jag aldrig. Bara vetskapen att möjligheten finns räcker ändå för mig i kväll.

14 april

Idag ser jag de första nykläckta grågåsgässlingarna vid Tåkern. Enligt Gerza, stationschefen vid Tåkerns fältstation, är detta nytt fenelogiskt rekord i sjön. Ungarna går med sin stolta far och mor vid dammarna vid Charlottenborg.

Jag målar vid Stugan hela dagen. Vinden tilltar och välter mina dukar. Det drar kallt i skuggan och jag måste ofta sätta mig i lä i solen på framsidan. Eller så går jag en liten sväng bort till snokarna i diket mest för att få röra på mig litet. Jag eldar för första gången i både kakelugn och vedspis. Köttbullar och makaroner på menyn.

Tranorna börjar flyga ensamma nu - ruvningen av de två äggen verkar ha börjat.

Stenskvättan har anlänt.

På hemvägen sitter den där i ett röse i det steniga området vid Häggestad - den första stenskvättan. En notering om vårens gång. Den kom inatt.

15 april

Frost först och sen dimma.

Jag har bokat akuttid på bilbesiktningen i Tranås, eftersom jag missade den redan förbokade och betalade i slutet av mars - en Parisresa kom emellan. Nu är det bråttomläge, med rött kors, hotande på vindrutan. Jag skall vara där kl elva. Samtidigt kan jag passa på att inhandla några fler dukar till mitt oljemåleri hos Michael på Galleri Konstgården. Då slår jag två flugor i en smäll.

Morkulla vid vägkanten

Så, nu är det gjort. Nya fräscha dukar utmanar mig och allt är klart med besiktningen (man har ju en Toyota).

På vägen genom Holaveden ser jag en morkulla. Den sitter vid vägkanten vid Klintabackarna, just där landskapet höjer sig drastiskt mot det småländska höglandet. Jag ser den på håll som en siluett och kan närma mig ganska långsamt i bilen. Det är då jag noterar att den liksom pumpar med hela kroppen, upp och ner, ungefär tio gånger innan den trippar ner i diket och gömmer sig tryckande; ett beteende jag inte sett tidigare.

Idag antecknar jag två grågåskullar vid Väversunda. De kommer att öka snabbt nu de närmaste veckorna.

Det blir ett par timmars målning på ett par små oljedukar.

16 april

Innan jag åker vidare mot Tåkern idag skall jag göra nya illustrationer till nästa nummer av Sveriges Natur. Jag har deadline den här veckan. Sen har jag ett par akvareller som jag gärna skulle vilja avsluta och ha klara till Konstrundan som börjar den 1 maj. Och så är det då oljorna som jag håller på med nere vid Stugan. Jag har väl åtminstone ett litet grepp om min tillvaro. Man hinner det man hinner. Varför jäkta mot döden?!

Prydnadsplommonen blommar utanför mitt ateljéfönster.

Utanför ateljéfönstret har jag något slags plommonträd som prydnadsbuske. Frukterna är helt smaklösa. Nu blommar de. Det är vackert och skirt.

Sälgarna är snart överblommade nu men en annan grönska tar vid. Hägg och skogstry börjar färga mellanskiktet i skogskanterna i en ljusgrön nyans och inom fjorton dagar är det björkarnas tur. Det går fort.

Björktrastarna som snarkar överallt bygger bo med näbben full av lera och hämplingarna sjunger spänstigt. Hämplingens läte har karaktär av elektricitet, gnistor och kortslutning.

...

Ofta! får jag som konstnär stå till svars för eller åtminstone betraktas som delaktig i någon slags komplott inom konsten och dess yttringar. Så t ex vid morgonfikat i går, möttes jag redan i dörren av hetsiga tillrop och krävande frågeställningar med anledning av ett reportage i Östgöta Correspondenten. Jag har skannat in en del av artikeln som väckte sånt bryderi.

Faksimil ur tidningen Östgöta Correspondenten den 15 april 2008

- Kan du förklara för oss vad detta är. Vad är det för skit! Och hur kan man kalla det här konst och över huvud taget tänkas skriva om det i en tidning. Vi fattar ingenting! Det här kunde väl vem som helst göra. Kladda ner en vägg - vad är det för märkvärdigt med det, är sånt som surrar i luften.

Ibland men ganska sällan ändå kan jag vara benägen att hålla med men ändå försöker jag alltid hålla konstnärsfanan hög och tydlig. Jag börjar ett försvars- och förklaringstal. Som så många gånger redan.

- Jo, ni förstår, börjar jag, konsten är fri - skapandet är fritt för var och en. Man har rätt och till och med en skyldighet att skapa fritt och det är samtidigt en lika stor rätt och skyldighet för betraktaren att ha ett ödmjukt och öppet sinnelag inför det fria skapandet. Vad som är konst, eller svårare, vad som är utmärkande konst, är inte sällan utom räckhåll för samtiden att förstå. Tänk på Vincent van Gogh, säger jag, som aldrig sålde en tavla eller fick ställa ut på något galleri under sin levnad och som idag betraktas som en av världens största konstnärer. Det säger väl allt om konsten, betraktandet och svårigheten att rätt bedöma konst. Många är kallade men det är få konstnärer förunnat att bli så stora och samtiden missar dem säkert oftast - säger jag och ler lite underfundigt för att låta tankarna hamna på mig!

Även konstrecensenter är fast i en illusion och ett ramverk. Konstetablissemanget är tyvärr snävt, avundsjukt och ogint, säger jag och tänker vidare på alla uteblivna recensioner och trista "påhopp".

Men jag ber dig som undrar - att du som betraktare, säger jag till Bosse, vara tidlös och fri. Att utnyttja din rätt att tycka vad du vill om konsten du ser. "Tycka om eller inte". Men säg aldrig att det inte är nå´n konst eller att "det där kunde jag ha gjort själv", för då svarar jag: "Varför har du inte gjort det då!"

Man måste veta mera - mycket mera; konstnärens intentioner och mål, intresse och förutsättningar till exempel. Det viktigaste är att konstnärssjälen är ärlig - att skapandet är ärligt menat. Säkert finns många "kejsarens nya kläder" - ironiserande och skojande med publiken och etablissemanget. I så fall hoppas jag att även detta är ärligt, om ni förstår vad jag menar, fortsätter jag.

Gå nu ut med öppna ögon och njut och låt konsten förföra er oavsett hur den ser ut. Och var ödmjuka inför skapande själar, slutar jag mitt försvarstal. Försök att hitta just dina preferenser i konsten och ta den till dig! Lär dig mera - var intresserad och du finner en ny rik värld!

19 april

Härlig vårväder med strålande sol. I och för sig ganska kallt i luften, sålunda var det frost på gräsmattan ännu klockan åtta, men det är en bra dag för trädgårdsarbete.

Mina Byarums trädgårdsmöbler åker fram i fart, hustrun svabbar av dem och sen blir det lunch ute för första gången; och solen bränner i ansiktet. Jag börjar tömma växthuset, har tankar om att i år ersätta alla spräckta glas och saknade rutor. Sen tar jag räfsan och fiskar upp alla ruttna växtdelar och grönalger ur den lilla plastdammen där rudorna förhoppningsvis överlevt vintern för att sen övergå till vinbärsbuskar, krusbär och björnbär som skärs rena och snygga med sekatören fastän de redan är ganska väl utslagna; jag får ta det som det kommer, så resonerar jag idag med ålderns rätt.

Blåmesarna besöker en av holkarna på baksidan av garaget. Först sitter hanen i hålet och när han sen flyger upp i den knoppiga körsbärsträdet och sjunger vågar sig honan till hålet hon också. Jag hänger på spaden, jag gräver nämligen trädgårdslanden nu, och just då, tar hon slutligen det lilla språnget in i holken. Jag vet att där var getingar förra året, så det finns lite att städa ur. Hon tittar upp och ut och försvinner ner igen. Hon ser lycklig och förväntansfull ut. Hanen sjunger som en tok och det gör talgoxen också. Han sjunger just nu så där talgoxeriktigt trestavigt gammeldags "titify titify titify" och får svar långt bortifrån av en annan talgoxe som sjunger samma låt. Kanske är det så det fungerar, det måste jag lyssna efter fortsättningsvis, att de svarar på varandras revirutmaningar med likadan sång.

På husets solsida har spaljépäronet slagit ut sina första blomknoppar - tidigt! - och där ser jag nu också de första rostbina, är de så de heter, nu blir jag lite osäker. Överallt i spaljévirket borrade jag hål förra sommaren och nästan varenda hål har idag ett lock av lera. Jag vet inte hur det fungerar i dessa vildbins liv men jag förmodar att dessa lock nu i vår kommer att gnagas bort inifrån av en ny generation som är på gång - de första redan idag om jag förstår rätt.

Jo just, mellan alla dessa små utflykter och observationer i trädgården med omnejd till prunkande balkansippor och årets första blommande gullvivor, nyckelpigor, en vacker rödsköldad jordlöpare, Calathus melanocephalus, som jag ser i häcken när jag kollar i gulplisterns snärj efter de första blommorna, brummande humlor, sjungande grönfinkar och bobyggande skator, ägnar jag mig också således åt trädgårdslandsgrävning - ett slit som medför svett och dunkande hjärta - nyttigt alltså! med många små pauser inkluderade. Men jag sparar handfräsen och krattan till nästa dag.

Vi åker ner till torget Ulla och jag och handlar fröer och sättpotatis samt kompletterar med några fler penséer till krukorna. Det blir en full arbetsdag i egen trädgård - litet bad sen och en kort lur på sängen därefter, varm och trött - bättre kan det inte bli.

Ett mäktigt meteorfall den 14 april

Glömt från tidigare!

Den fjortonde april, när vi var på hemväg från Linköping Ulla och jag, var vi med om ett mäktigt stjärnfall. Jag har glömt bort att teckna ner detta tidigare i min dagbok. Det var verkligen sevärt, inte så där futtigt som stjärnfallen i oktober brukar vara, nej detta var stort. Det var på kvällen. Vi körde bilen sydväst ut på E4 mot Ödeshög då det hände. En vitglödgad meteor tecknade ett lodrätt spår under cirka tre sekunders fall rakt framför oss. Vi tjoade bägge två samtidigt. Efter falnandet väntade jag nästan på att få höra en himmelsk knall men där förblev helt tyst. Hur långt bort var det till denna himlastens fall? Hände det över Västergötland eller Västkusten eller till och med över Skottland eller Atlanten? Och hur högt upp skedde det hela? Kom stenen ner till Jorden?

Jag har letat efter notiser i pressen men inte funnit några. Men vi var säkert inte ensamma om upplevelsen Ulla och jag den där kvällen den fjortonde april 2008.

20 april

Jag är strax på väg till Stugan igen. Underbara dagar droppar in som pärlor i en collier. Lätt frost på morgonen men redan nu halv nio börjar det bli varmt.

...

Dagen blir inte helt som jag har tänkt mig. Klockan elva anländer hyresvärden Måns med två hantverkare från en elfirma. Det är dags att åtgärda pumpen som har strejkat sen i vintras. Samtidigt ber jag då om hjälp med att få fart på elen i Stugan. Den har varit utslagen sen i vintras den också efter det att jag brassat för mycket energi en dag. Jag har kollat alla säkringar men inte hittat felet. Jag får hjälp med det nu.

- Det är en säkring, säger Anders, men ögat sitter fast, därför märkte du aldrig något.

Så enkelt alltså. Nu har jag både el och vatten igen. Skönt. Grabbarna är intresserade men smått oroade av alla snokar. De står borta vid pumpen och petar med en stor pinne på två stycken som solar sig vid jordkällaren. Måns gillar inte heller snokar.

- Det är rörelsen som är otäck, säger Måns.

- Det är rörelsen som är otäck, säger han, och jag tänker på den där hypotesen att ormar och spindeldjur genom årmiljoner har gett ett genetiskt avtryck hos människorna. Till och med bibeln berättar om detta, på sitt sätt. Kanske måste man aktivt lära sig att gilla ormar, skorpioner, tusenfotingar och spindlar. I så fall har jag lyckats bra, inte bara med mig själv, utan med hela familjen som följer snokarna vid Stugan med stort intresse och förtjusning.

Jag tar lunch i solen vid mitt lilla vackra rostiga metallbord. Det bränner i ansiktet och jag låter t-shirten falla. Just då anländer nästa bil. På långt håll ser jag texten "Skölds rödfärgeri".

- Är du på väg till mig, frågar jag Frank.

Så är det. Slutmålat på ett tag alltså. Måns anländer strax åter med andan i halsen. Han har glömt att meddela mig. Allting i närheten av väggarna måste flyttas bort inför högtryckstvätten som följer. Lika bra att ta paus ett tag och försvinna ut i sjön. Jag tar med mig paddeln och går ner till kanalen, sätter mig i en kanadensare tar mig ut genom vassen. På vägen ner möter jag en enorm paddhona med en liten hane som jokey. De är på väg ner till kanalen för årets höjdpunkt i tillvaron. I strandkanterna ploppar hela tiden fler paddor ner när jag går förbi.. De tar nu över efter åkergrodorna som snart är färdiga att åter gå upp ur vattnet.

Att paddla ut i solvärmen och stillheten på sjön är en upplevelse utöver det vanliga. Jag är privilegierad förstås eftersom tilltaget är oåtkomligt för den stora allmänheten på grund av besöksförbudet som råder nu under våren och försommaren. Två snatteränder lyfter bräkande, sothönsen springer in och gömmer sig och sävsparvarna svärmar. Jag glider förbi en sjungande videbuske som blommar långt där ute i vassen nästan en kilometer från land. Ända hit har tusentals bin hittat.

Med kanot rakt ut i Tåkern

Vattnet är brunt men kristallklart och de gula näckrosornas blad är nära att nå upp till ytan nu men ännu någon vecka är här enkel framfart. Rördromarna tutar i kör, grågässen väsnas öronbedövande, de bruna kärrhökarna seglar som papperssvalor, vattenrallarna grymtar och trummar och jag möter de första skäggmesarna "tjyng tjyng!"

Jag känner Tåkerns vassar.

Jag känner vassarna. För en nylig gäst är det fara för vilsefärd. Jag tar det varligt; låter paddeln dansa från sida till sida. I början där kanalen är som smalast blir det sidoväxling mellan varje tag men efterhand som vägen breddas kan jag öka till tre tag på varje kant. Jag har god teknik och tar mig fram utan ansträngning och helt ljudlöst. Endast vattenvirvlarnas sug, ett enstaka vasstrå som glider gnällande längs kanten och dropparna som faller är det som hörs. Jag kommer nära. Allt blir så intimt med omgivningen - naturen. Jag är delaktig i helheten - inte bara gäst.

Skäggmesar i Tåkern

Så blir jag där ute ett par timmar. Jag glider intill en vassbröte, en uppsliten stor torva av halvliggande vass och smalkaveldun, en perfekt skäggmesbiotop med möjligt eller till och med troligt bo. Mycket riktigt skäggmeshonan far ut ur knippet och jag drar mig försiktigt intill, trevar med handen och finner boet med fem varma ägg. Jag lyfter ut en av dessa små juveler, väger det i handen, håller upp det mot solen för att se hur länge det är ruvat och lägger försiktigt tillbaka det i boet och drar mig undan. Redan på väg därifrån är paret tillbaka i botuvan. Jag känner inte bara vassen. Jag är även ett med skäggmesarna. Jag känner mycket stor lycka över detta. Går det bra kommer äggen i detta bo att kläckas inom en vecka, sen stannar ungarna i boet elva dagar och därefter har vi en av de första kullarna nya skäggmesar på vingar. Detta brukar ske en av de första två veckorna i maj om våren inte är för otjänlig. Tidtabellen ligger fast!

Ett skäggmesägg.

På väg tillbaka glider jag med ryggen uppspänd som segel i en tilltagande nordlig sjöbris. Solen steker mitt ansikte och jag anländer under alarna med hettande kinder nästan utan ett enda paddeltag. Rödfärgaren är färdig och avrest. Å andra sidan är mitt anlete numera rödfärgat. Jag får någon timmes ytterligare oljemåleri.

22 april

Jag har gett mig den på att hänga in årets första lövsångare och därför går jag ut i alridån och lyssnar. Men jag går bet idag. I morgon kanske.

Häggen har stora blomknoppsklasar

Jag har med mig skissblocket och gör lite anteckningar. Vissa små häggar är nästan helt utslagna och det känns som bara en vecka kvar till blomning. Även små exemplar, de som står i skyddade lägen, av björk, alm och al har små blad väl på gång. Det är verkligen dags för de första lövsångarna.

Skisser av jorduggla

Den mindre hackspetten trummar, gärdsmygen sjunger men blåmesarna smyger försynt undan från holken och en snok ringar iväg framför mig då jag kommer till båtplatsen. Där lyfter en uggla. först tror jag det är en hornuggla men långa vingar och ganska vita vingteckningar och sättet att flyga leder mig snart rätt - till jorduggla. Ett verkligt trevligt och lite överraskande möte.

På åkern utanför kör ett sprutmonster omkring. Den har en tank med gift av något slag kopplad till ett aggregat där vätskan "piprinner" ut i strålar rakt ner i den svarta mullen med två decimeters mellanrum från vingar som har en bredd på säkert tjugo meter. Människans uppfinningsrikedom för att bekämpa natur är imponerande otrevlig. Allt är inte bara idyll här nere vid Stugan!

23 april

Jag åker ner till Stugan för att slutföra någon mer olja men jag vänder snart hem igen med oförrättat ärende eftersom ett arbetslag under entreprenad från Länsstyrelsen arbetar med uppstängsling av betet alldeles där jag vill stå och måla. Jag prövar i eftermiddag igen.

Under helgen tittade Ulla och jag på en dvd-film som jag har fått av Johan Karlsson i Hov. Filmen som är 55 min lång heter "Granen" och är en äkta naturfilm av god klass; en egen produktion inspelad i Tåkernbygden vid Hov under åren 2003 - 2007.

Jag tycker mycket om denna "enkla" film om ett stycke hembygdsnatur. Man får följa händelserna runt en gammal gran under ett års tid. Det är förvånansvärt mycket som händer i den skärskådade naturen och man blir även delaktig i det slitsamma och tålmodiga arbetet med gömslen och vak under nätter och tidiga morgnar för att få tillgång till djurens närhet. Allt sker under transport med en moped. I centrum för betraktelserna står rådjur, rävar, tranor och gäss som man kommer tätt intill under årets olika skeden från överlevnad i bistert vinterväder till idyllen i ungdjurens lek.

Filmen har en grå och grovkornig närhet som passar bra till stämningsläget och ledsagas av en enkel och sparsmakad speakerröst. Här finns en klar samhörighet med och kanske inspiration av Arne Sucksdorffs banbrytande naturepos "Det stora äventyret" - en film som för evigt finns präglad i mitt huvud och hjärta.

"Granen" är en film jag hoppas kommer att få spridning över landet. Det vore trevligt att få se den i sin helhet i t ex TV:s naturprogram. Det är en film som jag också hoppas får uppföljare. Jag önskar verkligen Johan Karlsson all lycka med denna film och tackar härmed för förtroendet att som en av de första få se den och här på min hemsida få göra denna anmälan.

24 april

Jag håller ett föredrag om "Fåglar" på Rotary i Ödeshög och därefter åker jag till Stugan. Jag noterar att almen har gått i frukt och att lönnar blommar. Ännu ingen lövsångare men Lars N som gästar Kvarnstugan ett par dagar såg och hörde en för två dagar sedan.

En liten rättelse nu: Sist den 22 april skrev jag om ett "sprutmonster". Jag har nu fått reda på att det man gjorde var att sprida flytande gödning.

25 april

Då jag kliver ur bilen vid Stugan hör jag dem - alla lövsångarna. Under natten har de anlänt och sjunger nu för fullt. Jag hör åtminstone ett tiotal bara runt Stugan och Fältstationen.

Sen ska jag precis lagom sätta igång med mitt oljemåleri då rödfärgare Frank åter anländer.

- Du tänker väl inte spruta huset idag. Du lovade mig fjorton dagar och nu har jag konstrundan hängande över mig med jätte-bråttom-läge, morrar jag.

Arne och Frank har rödfärgat Stugan klart

- Jag måste, säger Frank. Det har torkat bra nu och snart blir det fuktigare väder. Jag ska skynda mig, lovar han. Arne från Häggestad är med som assistent.

I videbuskarna långt ute i vassbältet surrar tusentals bin och sjunger lövsångare.

Tre timmar får jag hålla mig undan och jag sätter mig i kanoten och paddlar ur i kanalen denna gång också. Skäggmesar överallt. Den första flicksländan ser jag och i videbuskarna långt ute i vassen sjunger fler lövsångare. De har blivit allmänna på ett dygn.

Paddor i intensiv bröllopskram.

Överallt längs kanalen knorrar paddleken. Jag ser åtskilliga par i intensiv bröllopskram.

Ett märkligt fenomen som jag inte har förklaring på dyker upp. I den spegelblanka kanalen far plötsligt något fram alldeles under ytan i full fart. En kraftig virvel uppstår som förflyttar sig snabbt och det stänker och fräser om vattnet. Det ser nästan ut som en liten tornado men jag anar en rygg av ett djur som skapar detta. Det lugnar sig efter någon minut men dyker upp längre ned i kanalen. Sedan ser jag detta ännu några gånger allt längre bort ifrån mig. Vad är detta? Jag vet alltså inte men gissar på en stor fisk snarare än en mink. Men hur gör fisken för att skapa detta virvlande kaskadstänk i så fall. Är det någon som kan hjälpa mig med förklaring?

Stugan är nyfärgad och vacker i äktsvenskt falurött. Nu återstår knutar, fönster och vindskivor.

När jag vänder hemåt i solens sista strålar över berget i väster kan jag konstatera att Stugan blev väldigt vacker igen.

26 april

Jag känner mig förkyld. Skjutsar Ulla till tåget i Mjölby, åker vägen över Motala för att komplettera inramningar och stannar sen i Stugan för en ny hel dags arbete; sista arbetsdagen med de oljor som jag har tänkt ska bli färdiga till Konstrundan.

På grusvägen vid Gottorp ligger två runda stenar mitt i vägbanan och jag väjer förstås och konstaterar därvid att det är två rapphöns, tupp och höna, som sandbadar i ett potthål. Inget bra ställe, verkligen inte och inte har de vett att flytta på sig heller. I samma område fanns rapphöns även förra året. Detta är det enda par som jag har observerat hittills under detta år.

Sädesärlorna bygger bo på taket som alltid. Pilfinkar har tagit hand om en holk och blåmesar en annan förstås. Men mina nyuppsatta starholkar har ännu inte haft besök. Den mindre hackspetten finns runt Stugan även idag. Nu ropar han gnälligt " ki-ki-ki-ki-ki-ki-ki".

Vid åttatiden på kvällen är jag färdig. Nu orkar jag inte mer; inte ens att bära in staffli, färger och penslar. Det får jag göra sen. Jag är faktiskt alldeles färdig - slut helt enkelt - både fysiskt och mentalt men känner mig ändå nöjd med mitt värv. Nu får oljorna några dagar på sig att torka - det är knappt det men det är som det brukar.

På Rv 50 under Omberg nära Alvastra ligger en trafikdödad kattuggla och jag tänker på ungarna i boet. Liket ligger i en sky av vitsippor och gulsippor - det är nästan vackert.

27 april

Med en tung förkylning i kroppen spelar jag ändå boule hela dagen i Platen Cup vid Råssnäsbadet i Motala. Det är veterantrippel på gång och vi blir silvermedaljörer. Det duger.

I de vackra omgivningarna nära Vättern noterar jag flera stenknäckar, ett par sjungande gärdsmygar och årets första svarthätta.

28 april

Årets första svala! En hussvala cirklar över torget i Ödeshögs centrum. Inte så underligt eftersom det verkligen är sommarvarmt ute idag. Säkert tjugo grader!

Idag börjar jag ett styvt arbete med röjning och iordningsställande av min ateljé inför Konstrundestarten på torsdag. Ibland är det svårt att veta var man skall börja. Så känns det nu. Jag ligger efter med nästan allt. Men det brukar kännas bättre så fort man tar tag i det hela.

Klicka på min logga för mera information.

Glöm inte bort planera för ett besök under Konstrundan. Välkommen hit! Jag visar ateljén med många nyheter.

torsdag, fredag och lördag  /   1 - 3 maj kl 11- 18

29 april

Sommarvädret fortsätter. Temperaturen är uppe i tio grader nattetid och runt tjugo under dagtid. Fem sådana dygn i rad så blir det meteorologisk sommar om man befinner sig efter den 1 maj. En alltmer ökande frisk sydostlig sommarvind blåser in över landskapet och eftersom det börjar bli torrt ute ser jag flera små virvelstormar, sådana som man brukar se i ökentrakter, vandra över den svarta jorden på Dags mosse. Jag spanar efter rastande fjällpipare - förgäves.

Svartvita flugsnapparen har anlänt och sjunger för fullt vid Stugan.

Den svartvita flugsnapparen har anlänt och sjunger för fullt vid Stugan. Jag är där nere för att hämta hem mina färdiga oljemålningar så att de hinner bli ramade tills på torsdag förmiddag. Det är hela tiden snabba lägen just nu så jag vänder hemåt till ateljén omedelbart.

Gebbe Björkman

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok