dagbok2008_08 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Det är betydligt svalare idag och låga moln tätnar till då och då och skymmer solen. Det är risk för mer regn, sägs det i radion, men jag skulle vilja säga "chans till mer regn" istället. Sommaren har varit torr och många träd och buskar på grund jord är gula eller döda.

Vi kom hem igår kväll, Ulla och jag, i en tät skur som gav ungefär 5 mm på 5 min just över Ödeshög. Inte mer. Vi kom från Stockholm där vi hjälpt till med flytt av dotter Hanna och Jorge under helgen. Igår på eftermiddagen passade vi som tillfällig bonus på att njuta av den stora Pride-paraden. Vi stod vid Hornsgatan och såg evenemanget, 80 000 personer stort, dra förbi längs åskådarmassor som trängdes, skrattade, dansade och applåderade trots dagsregn. Hela paraden tog 1 timme och 50 minuter på sig för att passera oss. Det var verkligen mäktigt!

Hemma i "ankdammen" Ödeshög hade väl även jag mina dubier om spektaklet. Men dessa kom på skam här i verkligheten. Det var folkfest och glädje som gällde - rakt över!

Innan dess, redan i torsdags, stannade jag till i Västerås för att hämta upp Ulla. Vi gjorde därvid en utflykt till Skultuna och jag passade på att strunta i besöket inne i mässingsbruket för att istället vandra runt i exteriören. I slagghögarna ner mot Svartån glittrade det grönt av all ärgad mässing och skrot från århundrandens metallhantering. Jag spanade efter kungsfiskare som jag har sett här ett par gånger tidigare och strömstare och drillsnäppa och eventuellt någon forsärla.

Jag fann en växt som gjorde mig exalterad. Jag trodde det var en fjällnejlika. Den växte så där i slaggruset som fjällnejlikor ska kunna göra. Jag tänkte nog att det kunde ge mig en stjärna i boken över fynd av växter på nya platser. Men idag är jag tillbaka på jorden. Det var ett gökblomster, ett spensligt och otypiskt exemplar - men ändå ett alldeles vanligt gökblomster.

Vi avrundande i Skultuna vid ån med lite kaffe. Mot den mörka grönskan och skuggorna föll årets björkfrön som ett guldregn i motljuset och landade som guldglitter på det bruna vattnet. Ett par gäddor, en halvkilos och en liten snipa, stod stilla mot strömmen och spanade på stimmen av mört som virvlade runt. Det var intressant att se både nyfikenheten och försiktigheten som gällde från mörtarna. De var nog så medvetna om faran.

Vädret är nu ostadigt. Fronter med åska, regn och skurar passerar löpande från sydväst. I trädgården hör jag enstaka unga lövsångare vissla mjukt men sprucket och tornseglarna har redan börjat ge sig iväg för gott efter sin korta men intensiva sommarvistelse.

På eftermiddagen tilltar regnandet och blåsten, nordostlig storm i det närmaste kulminerar under kvällen. Kanske kommer femtio mm regn. Jag åker ut en sväng över slätten för att hålla mig uppdaterad. Inga större problem ännu och Disan går nästan torr. Det tar tid för vattnet att nå ner från skogsbygden.

Vi firade min far och mor, 85-åringar, igår genom att vi syskon med respektive bjöd på middag med kulturfest. I lätt regn och med temperaturen 14 grader endast, var vi på plats för att se "Vill du se en stjärna", ett lustspel av operettkaraktär på gården i Linköpings slott med bland andra både landshövding och fru i högsta grad medverkande. Det var fjärde året i rad vi var där och denna gång blev troligen den sista eftersom Björn Erikssons förordnande är slut till våren. Jag avtackade improviserat med rosor till ensemblen.

Uppkommen ur badet vid Öninge, där jag tog ett uppfriskande dopp istället för en dusch hemma, efter att ha målat brädor hela dagen inne på altanen sitter jag nu här en kort stund vid datorn och kollar upp auktionen som pågår och noterar nya bud innan jag åter vänder hemåt.

Det var riktigt varmt igen på klipporna i kvällssolen men vattnet var kallare än skönt idag. Men man är väl född viking.

Vi läser i dagens tidning om en exkursion till "Ombergs nattfjärilar" med Vesa Jussila vid Stocklycke Naturum i kväll klockan åtta och åker dit Ulla och jag. I onödan. Ett annat vilset par är också på plats. De har redan konstaterat vid anslaget på porten som är låst, att förhandsanmälan är nödvändig men det står det ingenting om i tidningen. Sånt kallar jag desinformation!

Vi tar en egen promenad längs Mörkahålsstigen innan vi åker hem igen. Det är väldigt tyst i skogen. Enstaka ringduvor blåser och en rödhake och en gärdsmyg hörs, det är allt. Augustikvällen har lagt sig stilla mellan regniga lakan.

Jag är mycket stolpbent och fingeröm, ty jag har hållit på med plattsättning runt altanen i dagarna tre och är mör som en välhängd biff i hela kroppen. Och håret är som tagel av allt stendamm från vinkelslipens skär genom betongen. Men just nu är jag färdig. Det är skönt att få jobba med kroppen ibland, bli trött och svettig. Det känns att det är så det ska va. Jag har inte haft plats för OS ännu.

Mitt på dagen i en stund av ljus blommar vita moln upp mot blå himmelsflikar och högt däruppe ser jag två vråkar, troligen bivråkar, testa termiken, men annars är det mest skur och fukt som gäller. De låga stratusmolnen vill inte lätta ordentligt någon gång under dagen.

Får jag lov att slå ett slag för min fjädersida. Jag har lagt in en hel del nya fjädrar den senaste tiden. Testa gärna (länk).

På kvällen åker jag ner till Kvarnstugan vid Tåkern där fältstationens ordförande Bengt bjuder på pizza. Jag droppar in i ett varmt kök där redan stationschefen Gerza och hans Anki är på plats tillsammans med avgående platschefen Anders samt tre tyska universitetsstuderande tjejer med inriktning på submers fauna och flora samt en ensamresande ung ryska på jakt efter svenska fågelupplevelser som hon läst om på nätet. En spännande samling i en spännande miljö. Jag är glad åt att få vara med. Sen nattar jag en stund i min egen stuga alldeles intill.

Nu regnar det nästan hela tiden. Det är inte på långt när såsom förra året men det rör sig ändå om drygt 100 mm nederbörd på ett par veckor nu och det känns grått och trist. Solskensstunderna är sporadiska och glimtvisa.

Gemensamt för många idag är att semestertiden definitivt är över för i år. Nu har jag ju förstås lite svårt själv att känna någon större skillnad på vad som är vad - semester och arbete - för mig går det på något sätt ihop mer eller mindre, men Ulla börjar sitt skoljobb idag och då blir det liksom mera ordning även för mig. Min första prioritet blir att storstäda i ateljén. Det har varit eftersatt hela sommaren och nu gäller det att ta i med både spade och grepe. Det kommer att kännas bra, bara jag börjar, det vet jag.

Höstkänslan underlättar inomhusarbetet. Augusti kan vara en sommarmånad men så inte hittills i år. Det är kulet, mörkt och blött.

Det är en riktigt vacker dag idag. Jag sitter i fällstolen mot stugväggen och njuter av solen som värmer mitt ansikte. Molnen sveper hastigt förbi från söder i den hårda vinden och luften är provensalskt blådisig mot Heda kyrka på höjden vid horisonten. Vindkraftverken snurrar maximalt idag. Det är bra det, även för mig, ty jag har andelar däri.

Jag är ännu varm och svettig efter en dryg gräsklippning där hänsynen mot alla grod- och paddungar orsakade ständiga avvikningar i körschemat. Tre snokar, varav en "jätte"-hona samt en tryckande hare i det höga kantgräset påverkade också effektiviteten. Haren skrämde nästan ihjäl mig då den for upp alldeles intill maskinen. Vilken tuffing!

På hemvägen stannar jag till vid Disan vid Gottorp, vilken först nu har skummande och riklig vattenföring som resultat efter allt regnande. Under bron har mängder med bråte samlats. Som en följd av förra sommarens våldsamma översvämning har en skarp order nämligen utgått till alla markägare längs ån att muddra och röja rejält. Resterna från denna avverkning har här mellan stenväggarna blivit till en rejäl bröte.

På en stolpe över bron sitter en tornfalk och spanar och ett gäng starar glittrar med vingarna. Annars är det tyst och stilla på slätten. Några sädesärlor och stenskvättor samt en seglande ormvråk, det är allt jag ser längs grusvägen mellan vetet och potatisen idag.

På ateljédörren hänger en papperskasse innehållande en halvrutten sparvhök. Jag plockar av en stjärtfjäder för dokumentation och lägger kadavret i soporna. Det är vår lokale kriminalkommissarie Kennet som har levererat fågeln med avsikt att få en artbestämning för eventuell vidarebefordran till staten såsom varande "Kronans villebråd". Så är alltså icke fallet men jag uppskattar att den lokala polismyndigheten är på alerten.

Jag vill passa på att förmedla ett upprop till er som läser min dagbok. Det handlar om ökad dödlighet framför allt hos grönfink och bofink.

"Viltsektionen, SVA: Information om dödlighet hos grönfinkar och bofinkar
Kära kollegor,

följande information har gått ut till jägareförbundets kustnätverk och vi försöker också sprida det inom ornitologkretsar. Detta är för er information, men vi uppskattar all hjälp och rapportering om ni hör eller ser något, och det gäller dödlighet hos övrigt vilt också!
Ökad dödlighet hos grönfinkar och bofinkar

Vi arbetar vidare med att utreda den pågående ökade dödligheten hos grönfinkar (se SVAs hemsida www.sva.se om den ökade dödligheten nu i sommar), och misstänker nu i första hand en infektion med trichomonas parasiter, encelliga flagellater som har visat sig orsaka ökad dödlighet hos just grönfinkar i England, där man sett likartade inflammationer i svalg och kräva som vi sett här i Sverige (och där salmonellainfektion också uteslutits). När slemhinnan är skadad av parasiterna sker sedan en sekundärinfektion med olika bakterier, vilket leder till en snar död.

Problemet med att bevisa detta är att parasiterna löser upp sig så fort värddjuret dör, så vi kan inte påvisa trichomonas hos de fåglar som skickas in för obduktion. Vi behöver alltså hitta sjuka grönfinkar som vi kan provta innan de dör, eller i samband med avlivning.

Om ni ser eller hör om sjuka grönfinkar eller bofinkar i ert område så hör gärna av er till oss. Vi ska försöka hitta några platser dit vi kan åka för att få färska prover. Sjuka fåglar kan gärna fångas in och placeras i t.ex. en pappkartong med lite tidningspapper i (mat och vatten erbjuds också, men kartongen får stå skyddat, tyst och mörkt), så försöker vi ordna transport eller att fältpersonal kan komma och ta prover om det finns rimlig möjlighet för det.

Sjuka fåglar får omhändertas av privatpersoner i upp till ca 2 dygn, därefter ska vilda djur till en av länstyrelsen godkänd rehabiliterare, eller veterinär. Lidande sjuka djur får man avliva. SVA har tillstånd att provta vilda sjuka djur, men även för att ta prover från friska djur (t.ex. fånga in till synes friska grönfinkar i aktuella områden) för att utreda denna form av ökad dödlighet, så vi arbetar nu hårt på att få tag på bra material för att kunna ställa rätt diagnos på grönfinkarna."

Hälsningar
Erik Ågren
Enhet för Patologi och Viltsjukdomar (POV)
Bitr. statsveterinär

Kräftskiva hos Lidegrans i Gumby och Naturskyddsföreningen är inbjuden. Det blir en härlig kväll ute i naturen under en presenning som i och för sig knappast behövs eftersom det faktiskt inte regnar. Vi sitter mellan dammar där forellerna skvätter.

Sist på kvällen samlas vi inne i Casa Betula och får ta del av en improviserad violinkonsert av Susanna med dotter Isolda på besök från Porto. Vilken underbar avslutning.

I helgen har det kommit cirka trettio mm nytt regn och markerna är mättade. Läget är ungefär detsamma som förra året strax innan det stora regnet föll den 7 - 8 augusti varmed översvämningarna var ett faktum.

Då jag målar vid Stugan på min altan får jag besök av Elena, en 25-årig ung rysk ornitolog, som bott på fältstationen några veckor. Jag tar en liten paus och sätter på thé och Elena får överta målandet en liten stund. Imorgon far hon vidare till Falsterbo. En ny generation från Ryssland med stor integritet och framåtanda finns på plats i Europa. Det känns mycket bra så och detta besök är något jag aldrig kunde föreställa mig bara för femton år sedan. Världen är verkligen föränderlig. Och så snabbt det har gått!

- Allt är så rent och välordnat här, säger Elena och pekar ut på vetefälten. Sånt här ser man minsann inte hemma i mina trakter. Min hemstad vid Ural är byggd av olja och gas och där finns också en liten textilindustri där mina föräldrar arbetar. Om jag vill gå ut och titta på fåglar hemma måste jag se mig för så att jag inte gör mig illa på metallskrot och glas som ligger överallt. Området är sibiriskt och heter Badsjirskaya (ungefär uppsnappat!) och i skolan måste jag lära mig lokalspråket som andraspråk trots att jag inte ville. Vi ryssar är inte omtyckta där och arbete får man bara om man har kontakter, så jag gav mig iväg till Moskva för att studera biologi och nu är jag på studieresa i Sverige - en idé jag fick genom att leta på internet. Jag är mycket intresserad av fåglar och läste på webben om Tåkern och Falsterbo och min mamma och pappa tyckte det var en bra idé att jag såg mig omkring i världen, ty det har den generationen aldrig kunnat göra i Ryssland.

Men det är väldigt platt och slätt här. Jag tycker egentligen bättre om skogen, säger hon.

- Men du, säger jag, det finns skog här också. Bara en halvmil söder om oss börjar skogen som kallas Holaveden och i princip kan du leta dig fram där helt ostörd genom skogar ända ner till norra Skåne och Blekinge.

- Jasså, det visste jag inte, säger Elena. Kanske kommer jag tillbaka. Jag skulle gärna vilja se den skogen. Men imorgon har jag bokat bussen till Falsterbo.

- Lycka till på resan, svarar jag och välkommen tillbaka. Då skall jag visa dig skogen Elena.

Hemvägen går över Väversunda där ett par unga tornfalkar håller näringsrevir med telefonledningen i centrum. Jag bryter mitt måleri i Stugan nämligen för att titta till OS och Sanna Kallur. Alla vet ju hur det gick sen.

Kvällen ägnar Ulla och jag åt att plocka svamp. Vi åker ut till Lysings häradsallmänning för att leta efter kantareller. Det ställe som jag sedan årtionden betraktar som mitt alldeles eget plundrades för två år sedan av en för mig obekant och osedd vandal (Det känns ännu surt!) och förra året, efter översvämningarna, då jag återkom för att återigen testa läget, fann jag att stora delar av området var uppkört och lövslytäckt efter diverse skogsarbete. I år ger jag platsen ytterligare en chans och Ulla och jag vadar ut genom vattenfulla hyggesstigar och finner slutligen kanske en liter kantareller; lagom till varsin svampmacka eftersom jag fyller på med några mildsmakande kremlor också. Det är allt! Och så pratar folk om kantareller i massor och fulla hinkar. Suck - inget är för evigt!

Men vi ser i alla fall två stycken älgar. Inte så pjåkigt. De tycks vara två fjolingar, en ung spetstjur och en kviga, som står och tittar på oss mellan träden. Det tar kanske tio sekunder innan jag förstår, bromsar och backar tillbaka bilen. De står ännu kvar men då jag sänker sidorutan för foto gungar de iväg in i skydd. Som mörka skuggor anar vi dem dock längre in mellan träden. Nyfikenheten är större än rädslan. De står kvar ännu då vi åker vidare.

Mitt i svampskogen finner jag resterna efter en gärdsgård som dokument av en idag osynlig gräns. Här fanns kanske ett bete för hundra år sedan. Idag är ett par enestörar allt som är kvar och skogen är mörk och stortung.

Jag tar vägen över Röks lanthandel ner till Stugan och skapandet, fyller på med mjölk och falukorv till dagens middag med Lars. Vid vägkanten vid Renstad gård sitter en ung brunhök och en kråka. Jag kör sakta framåt och kärrhöken lyfter. Samtidigt lyfter ännu en "kärrhök", förmodar jag, från andra vägsidans dike. Men genast därpå inser jag att det är en glada. Äntligen. Min första glada i bygden för i år.

Jo, jag vet, att skånska skådare knappast förstår min entusiasm, men så är det, arten är i Östergötland ännu en god raritet.

Jag kliver ur bilen, njuter av fågeln som länge cirklar runt och tar först efter en god stund fram kameran för dokumentation. Mitt intryck är att det är en årsunge. Dräkten är mycket fräsch och inga tecken på ruggning finns.

Sen målar jag, ja efter maten tillsammans med Lars då. Jag är inspirerad. Det känns som länge sedan sen jag höll i oljemålningspenseln. På väggen hänger jag upp målningar i olika stadier; gamla original som behöver översyn samt senare verk som ännu har begynnelsens fräschör och så färskingar med doft av våt färg. Det är så jag gör; ett helt knippe dukar på samma gång. Då hinner jag se och fundera.

Ett helt snokskinn ligger på komposten. Jag zoomar in det ut och invända huvudet.

Ett äpple och sedan en kopp kaffe orsakar en vandring bort till komposten för att lätta på trycket. Det är då jag ser snokskinnet. Det är helt. I sin fulla längd. Jag kryper nära med min kamera och zoomar in det ut och invända huvudet. Det ser ut som en grotesk afrikansk dansmask.

Vid åkerkanten står en jägare. Jag stannar och fotograferar honom. Bockjakten har börjat.

Lite längre fram på vägen, vid Väversunda, samlas ladusvalorna. Till natten kommer de att flyga ut i vassen för att sova. På grund av detta trodde man ännu på Linnés tid att svalorna faktiskt övervintrade på sjöbottnen. För några årtionden sedan var Tåkerns höstvass full också av nattande backsvalor. I tusentals. Det var då det. Nu ser jag sällan några backsvalor och inga häckningar finns dokumenterade i Ödeshögs kommun från de senaste åren. Ett aber till följd av nitisk och tvingande återställningsplikt av grustag. Jag får nöja mig med ladusvalorna.

Idag börjar andjakten i Tåkern. För ungefär tjugo år sedan räknade vi skotten den första dagen runt hela sjön och inkasserade hela 3 000 stycken. Det är skillnad idag. Under förmiddagen hörde jag inte ett enda skott från "min del" av sjön. Dagens ungdom har annat för sig och den gamla generationen blir skröplig och dör undan. Helt OK tycker jag med mindre fågeljakt, ty mer än någon annan prioritet värnar jag sjöns fåglar även om jag inte missunnar en andjägare en stek. Bara det går rätt till så!

De tåkernänder som är lovliga i sjön är: gräsand, kricka, bläsand, knipa, storskrake och vigg samt grågås. För att få jaga i sjön måste man dessutom ha apporterande fågelhund.

Nog vet jag att det också skjuts andra änder av misstag, okunskap eller nonchalans och även enstaka sädgäss ute i sjön. Jägarkårens kunskaper om flygande änder är tyvärr ofta bristfällig eller i värsta fall tämligen urusel. Det är svårt med flygande änder i upphetsningens ögonblick, snabba lägen och i svagt morgon- eller kvällsljus. Sånt kan man kanske ha viss förståelse för, men då menar jag att man också skall hålla inne med skottet. Sen är det där med hunden. Den saknas tyvärr oftast i båten. Olagligt, javisst men kontroller är obefintliga! Dessutom menar jag att andjaktspremiären borde flyttas in i september. Jag har själv sett det ett flertal gånger, att det finns oflygga andungar hela augusti månad ut.

Det är på sin plats med upplysning och kontroll av fågeljakten i Tåkern, tycker jag. Snarast och löpande!

Vid Gottorp på vägen hem ser jag idag återigen en ung gök - fjärilslarvätaren - med ungfågelns vita fläckar i nacken och ordentligt vinghäng och svankrygg. På hösten blev göken hök, trodde man förr i tiden och visst finns där likheterna men kanske mest mellan lärkfalk och gök. Och bruna kärrhökens ungar seglar över åkern på sorkjakt, mörkt chokladbruna med ockragula huvuden.

På väg till Stugan ser jag även idag göken vid Gottorp. Fyra unga brunhökar jagar över gärdena och solen skiner varmt mest hela dagen. Jag arbetar stundtals endast i jeansshorts och låter gräset komma nära även mina bara fötter.

Över himlen drar ett sparsamt sträck mot söder. Först kommer en bivråk och strax därpå hör jag visslingen från en småspov. Den lockar var femte sekund och far pilsnabbt förbi på hög höjd. Den har bråttom ner till Afrika.

Jag sitter en stund och blundar i vilstolen med ansiktet vänt mot solen. Flugorna kör rally genom mitt huvud och killar mig på näsan. Idag njuter jag till och med av sådant.

På kvällen flyger en sträckande rördrom över vårt hus i Ödeshög. "Auk .... auk .....auk", låter den var tionde sekund och ljudet förflyttas stadigt mot söder och tonar bort i fjärran. Jag spanar mot natthimlen men ser den aldrig.

Brådstörtat ger vi oss iväg till Västerås tidigt på morgonen. Akut sjukdom är orsaken. Min svärfar är dålig. Samtidigt får vi besked om att vårt barnbarn Elliot, åtta månader, blivit allvarligt hundbiten i ansiktet. Under natten har han plastikopererats. Allt verkar ha gått bra så långt. Som tur är saknas ingenting i ansiktet och kirurgerna i US i Linköping är erkänt duktiga. Han sys in- och utvändigt med mellan tjugo och trettio stygn och får intravenös penicillin i flera doser.

Under dagen anländer vi hos dotter och måg. De har fått massivt stöd av systrar och övrig släkt under dagen. Elliot mår efter omständigheterna skapligt. Små barn har en förunderlig läkekraft. Storasyster Ella får och vill följa med oss hem till Ödeshög för nödvändig omsorg och avlastning.

Jag är morfar på heltid under hela dagen. Ella och jag har det gott tillsammans.

Sopbilen kommer på morgonen. Det är ett spännande projekt att ägna en stund åt och sedan blir det en fika med gubbarna på konditoriet, varefter ett besök i Ullas klass på skolan följer, där vi också äter lunch. Ella fyller tavlan med skriverier och teckningar. Därefter tar vi oss lite tid tillsammans i ateljén innan vi åker ner till Stugan där många spännande saker finns att studera.

Vi samlar massor av små grodor i en balja, ser en snok och tänder upp i kakelugnen och grillar korv. Sen busar vi förstås och glömmer nästan bort tiden som går hur fort som helst när man har trevligt. På kvällen kommer Ellas mamma. Hon är självklart efterlängtad. Ella är trött och också jag.

Jag är i Stugan. Regnet är tätt och fint. Allting blir fuktigt och rått och köksspiseln ryker in när jag tänder upp för kaffet.

Jag kämpar på med skapandet. Det är inte alltid så idylliskt och lättvindigt att måla. Idag med alla divergenta tankar jag har i huvudet blir det mest kramp och vånda. Jag brukar säga att skapelseprocessen både är en last och en lust och idag får jag till och med använda list för att komma framåt. Jag vet att jag har sagt annorlunda förut här i min dagbok och också menat det så just då. Men jag skall inte raljera över inspirationen igen, lovar jag mig själv denna dag, när motståndet hårdnar. Men efter alla år som konstnär vet jag förutsättningarna; inspirationen, arbetslusten, eller kalla den vad du vill, kommer och går som skyarna över himlen. Rätt som det är ljusnar det igen och solen bryter igenom.

Jag lägger ut ett nytt objekt på auktionen nu; den lilla akvarellskissen av småspoven jag noterade häromdagen.

Ulla uppvaktar med födelsedagskaffe på morgonen men sen arbetar jag som vanligt med mina oljor vid Stugan. Mellan penselvarven sjunger jag för korna som kommer nära mig intill staketet. Då står de länge alldeles stilla med halvslutna ögon och njuter.

Jag åker hem tidigt idag. Det skall bli kalas på altanen för släkt och vänner.

Det regnade rejält igår eftermiddag och kväll men vi satt varmt och skönt på altanen och smaskade på Guns smörgåstårta och min mors hemgjorda marsipantårta och småpratade länge medan mörkret föll. Hanna saknades annars var alla på plats, även Elliot med sitt tejpade ansikte. Han sken ändå som en sol. Det är förunderligt.

Ella hade målat på stenar till mitt hemliga skåp i present bara till mig så nu är vi kvitt.

Börje på fiket brukar plocka kantareller åt oss. Han kan alla ställen som jag inte känner till. Jag frågar honom hur det går i år men han svarar att han endast funnit ett par liter i helgen.

- Men det är ju egendomligt, säger jag. Alla pratar ju om att de plockar kassvis med kantareller i år.

- Jo, jag har hört det jag också, svarar han, men det finns ju olika storlekar på kassar. Jag undrar om de inte menar fotopåsar.

Svar kom igår från SVA om orsaken till alla grönfinkars hastiga frånfälle den senaste tiden. Jag skrev om det här i dagboken den 14 augusti.

"Undersökningar vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, visar att den
ökade dödligheten hos grönfinkar och bofinkar som har noterats under juli
och augusti orsakas av en parasit. Parasiten är en encellig flagellat,
troligen av arten trikomonas, som orsakar inflammationer i svalg och kräva."

Från vännen Frank på Öland har följande e-post droppat in under dagen. Jag känner mig alldeles överväldigad inför denna födelsedagshyllning.

Jag tror inte att det är "jämna" du fyller, men fan vet? Du är något år äldre än jag, och jag vet att jag är 61! Sjunga för korna? Det vore något för mej, för då kanske jag skulle få lyssnare, men troligen inte? Tänk att ha förmånen av att kunna omvandla synintrycken till bilder. Det måste vara en ynnest, tycks det mej. Jag kan ta med mej mina intryck hem, bearbeta dem i mitt inre och lagra dem för kommande stunder. Men jag kan inte omsätta dem i konkreta bilder. Jag har inte förmågan att skapa bilder med hjälp av papper och penna utifrån spontana synintryck. För mej gäller att smälta vad dagen synbart har gett mig, gärna vid en stilla eftertanke sent på kvällen, sedan ta med mej "synerna" under täcket och begrunda vad som skett. Tänka en stund, innan sömnen. Begrundan är människans egen egenskap, skiljt från djurens omedelbarhet i alla lägen, och en ynnest som är värd att bejaka. Att tänka efter skadar aldrig, det ger ett mervärde. Ditt mervärde består i min beundran för din klokskap och din målmedvetenhet. Ingen är mer idog och arbetsam i mina ögon än du. Det beundrar jag, du födelsedagsbarn.

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i ibland under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok