dagbok2008_11 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närhet

"Var är du? Jag förstår att du lakat ur dej dina krafter och tömt dina reserver i och med din utställning. Jag saknar dina dagboksanteckningar. Skriver du inte varje dag börjar jag undra? Ursäkta, men hoppas att du förstår att du är viktig med dina dagliga reflektioner. Kom snart igen, du behövs".

Hälsningar från Frank

Hemma igen efter drygt två, sköna veckor i Goa i Indien. Jag kommer att berätta mer om resan i en separat rapport så fort jag hinner. Arbetet pågår (länk).

Kontrasten känns enorm mellan där och här och ändå är det bara solens infallsvinkel som i princip avgör hela skillnaden. Vår jord är en spännande planet, ett snurrande gyro på en nålspets och är den enda plats i universum vi känner. Det är som jag så många gånger tidigare sagt ett privilegium att få möjligheten att kunna resa och lära mera om vår jord och dess innevånare men också ett tungt ansvar att förvalta detta väl.

Det är under nollan på morgonen idag då jag åker till ateljén, och is på vattenpölarna. Himlen är klar och rökigt saffransgul i sydost mellan träden på Klockargårdsängen. Det är vackert. Det är höst på gränsen till vinter.

Det är höst också i mitt hjärta. Det märks att man börjar bli till åren nu. Under de två veckornas resa till Indien har två personer i min relativa närhet gått bort och en god vän alldeles innan resans start och jag minns min gamla mormors sorg över att till slut, nästan hundra år gammal, bli "ensam" kvar. Jag förstår henne allt bättre. Åldrandet är en ständigt pågående process som jag blir allt mera medveten om och jag försöker fylla den vindlande vägen med allehanda godbitar och glädjeämnen som tröst och motivation. Och så finns ju barnen och barnbarnen, de nya, längtande människorna, att glädjas åt och med samt dessutom båda mina föräldrar kvar i livet; en stor gåva att njuta av.

Jag åker snart till Tranås för obligatorisk bilbesiktning. Jag ser fram mot färden genom skogen och undrar om isen har lagt sig på Vagnsjön.

Tio minuter tog det på bilbesiktningen i Tranås. Två personer jobbade effektivt med bilen och kunde snabbt konstatera att allt var perfekt ( En typisk Toyota Avensis enligt protokollskrivaren).

Jag tog mig gott om tid därefter. Först hälsade jag på galleristen Micke på Konstgården i Tranås. Han bjöd på kaffe och jag på en slät kringla och så satt vi där och pratade gallerikultur i en timme ungefär.

Kanske, säger jag, kommer jag att ha en utställning här hösten 2011. Får se om det passar.

Vägen hem går på småvägar över skogen: Korsbacken, Fagerhult, Bonderyd, Renemo och Sjögetorp; namn som klingar utbygd och torp. Överallt ligger is över vägbanans vattenhål och silvriga stråk på sjöarna vittnar om den första isläggningen. Inte någon gång under dagen smälter markfrosten.

Jag passerar, konstaterar och tvingas skriva en dödsruna över Fagerhulta tall. Denna gamla tandtall och mötesplats för skogsbygdens ungdomar från förr har dött. Inte ett grönt barr finns kvar och barken börjar redan flagna. Jag letar i mina fotografiska gömmor men hittar märkvärdigt nog ingen bild av tallen fastän jag vet att jag har dokumenterat den. Alltså googlar jag istället fram lite fakta om tallen och finner att Trehörnabladet tidigare i höst har annonserat dödsfallet:

"Under årets Trehörnadag fick vi tyvärr hålla likvaka vid Fagerhulta tall, som nu tycks ha tappat sitt sista barr. Tidens tand och kanske alla spikar har tyvärr tagit död på den gamla kyrktallen, som fått ta emot så mycket ställföreträdande lidande i form av just spik."

Så har ett träd fått leva hela livet ut vilket är oerhört sällsynt i dagens Skogssverige. Skogsstyrelsen menar ju att en tall är mogen och färdig vid 80 års ålder men Fagerhulta tall är betydligt äldre än så, säkert 300 år. Nu får den stå ytterligare 200 år som dött pelarträd och därefter ytterligare något hundratal år som låga. Så borde även träden få leva. Åtminstone många fler än idag. Följande finner jag också på nätet (Östgötaleden).

Från Gransjön följer du skogsvägar genom en fin och luftig tallskog, korsar en äng och når fram till vägen vid Ösjön. Där finns en bordsgrupp med ett fint läge nära vattnet. Stigen passerar kanten av ett område med blocksänkor. En informationstavla längre fram berättar mer om dessa. Du kommer upp till en grusväg och en fyrvägsskorsning. I södra hörnet av korsningen finns en tall som kallas Fagerhulta tall. Det är en så kallat "tandvärkstall". Enligt traditionen gick man dit när man hade tandvärk. På den tiden fanns inga tandläkare, eller åtminstone inte på landsbygden. Väl vid tallen tog man en sticka som man stack in mellan tänderna där det gjorde ont och följde en viss procedur som skulle motverka det onda. Därefter lämnade man stickan i tallen och gick hem. Tanken var nog att proceduren överförde det onda till stickan. Lokalbor berättar att man fortfarande då och då kan se nya stickor i tallen. Tallens namn kommer från torpet Fagerhult som låg drygt 300 m rakt västerut. Intill korsningen finns en bordsgrupp.

Idag har vädret svängt om. Styv kuling börjar trycka på från väster och jag känner blött snöfnyk i ansiktet på väg till en social fika på kondiset tillsammans med vännen Lars.

Det är tyst och stilla vid Stugan. Jag öppnar dörren och kliver in i den instängda kylan. Jag finner mina kluddkläder slängda i soffan, vattnet droppar glest från kranen och några penslar är otvättade och därmed förbrukade. Det blev en hastig punkt i oktober. Säsongen är över. Men jag måste ner hit igen en sista gång och plocka undan, ställa i ordning och slå av kylskåpet. Sen är det bara att vänta och längta till den där första dagen i april när vårljuset tänder nya lustar. Det känns långt borta just nu men jag vet annorlunda.

Isen ligger blänkande i fåror mellan potatis som inte heller i år kom ur jorden på grund av vätan. Odlingen på Tåkerns mossmarker är ett hazardspel som bonden allt oftare förlorar.

Jag står ett tag på trappen och spanar mot dungarna vid Gottorp. En fjällvråk. Förstås. Sädgässen kacklar och två korpar kommer som alltid på skrå tvärs över himlen. Knäckepilen, endast tre år gammal, är avlövad och reslig, minst fem meter hög redan och mogen för kupering under vårvintern. Gräset ligger platt men grönt och frost finns i skuggorna. Jag lämnar Stugan och kör en runda över Slätten.

Grupper av sångsvanar betar här och där i stubben. En ny företeelse som inte fanns ens i tanken på 60 eller 70-talen.

Jag tar lunch vid den nyöppnade krogen i Väderstad. Vilket ställe! Så rymligt och vackert och med härligt god mat. En rik salladsbuffé och varm championsoppa ingår och jag käkar vegetariskt: gnocci och vegfärs av quorn.

Vid Frösäng kommer en stor flock sädgäss på väg mot söder. De försvinner bort över skogen i något lite motvind men kommer säkert fram till Skåne till kvällen ändå. Hösten stelnar och tar vila och Slätten ler nöjt därmed i ett ytterst tillfälligt solstick.

Jag svänger ner vid Glänås, ser på håll maskinerna som finns på parkeringen, den skall bli ansenligt större nu, trixar mig ända ner till informationstavlorna, mellan grävskopor, parkerade bilar och traktorer och finner att rivningen av vårt gamla fågeltorn plötsligt är i full gång.

Nu är det ofrånkomligt och jag känner ett djupt vemod mitt i undrandet. Varenda spik och bräda, hinkar med betong och målarfärg som var grunden för detta torn då för drygt 45 år sedan känns just nu som min egen angelägenhet. Nu raseras allt så lättvindigt och snabbt. Vilka minnen finns inte i denna byggnad. Här var mina bästa "pojkår" och tomheten kommer aldrig att fyllas. Förhoppningsvis ersättas.

Jag tränger mig förbi rödvita avlysningsband och går in i huset en sista gång. Fotograferar detaljerna och röran. Nu är det slut!

Hoppas att Christer och Kent dokumenterar i bild och film för allt vad tygen håller - för historians skull.

Jag har genom godtrogenhet och frustrerande dumhet hamnat i klistret. Alldeles innan vi for iväg till Indien, i stressen inför resan och tröttheten efter avslutad utställning, köpte jag ett erbjudande från ett blufföretag. Hur kunde jag - jag som har lovat att aldrig gå på något sådant. Nu är det gjort, orderbekräftelse och faktura på nästan 4 000:- har anlänt med hänvisning till en telefoninspelad överenskommelse.

Efter hemkomsten, utvilad och med nya ögon, ringde varningsklockan direkt och jag ringde i förrgår till kommunens konsumentrådgivare och har nu agerat efter hennes och Svensk Handels förslag: Jag har kryssat underlaget, bestridit det med hänvisning till bedrägligt handlande och återsänt en kopia av det till företaget samt gjort en polisanmälan.

Idag anländer en ny faktura från samma företag med delvis nya uppgifter. Nu kommer det väl att hålla på ett tag, antar jag. Skojarna ligger väl och latar sig i Thailand med massor av nya pengar på fickan (men inte mina ändå). Jag varnar alla för att liksom jag gå på sånt här. Det sker enklare än man tror (jag trodde). Företaget som har lurat mig heter Visellen Telemarketing AB och blufferbjudandet handlar om kataloguppgifter i "Företagsdelen".

Allt detta och mycket mera därtill finns med i Svensk Handels varningslista. (http://www.svenskhandel.se/). Jag uppmanar alla att verkligen ha koll och att aldrig mera lova något i telefon framför allt. Jag har äntligen lärt mig läxan för gott, hoppas jag.

Igår kväll då vi hade föreningsmöte för Ödeshögs Naturskyddsförening i den gamla slöjdvillan i hembygdsgården kom snön. Stora tunga flingor dalade ner i fönstermörkret.

Vi var fem personer - i stort sett endast delar av styrelsen som visade intresse. Det är tungt numera att försöka driva föreningsliv. Jag känner att mitt eget engagemang som ordförande närmar sig slutstadiet och jag meddelar också resten av gänget att det kommer att vara nog för mig efter årsmötet. Tyvärr känner de andra i styrelsen samma frustration. Vi gjorde ett försök, det gamla gänget, då föreningen hotades av nedläggning för två år sedan. Vi har ordnat ett ambitiöst program och många aktiviteter. Men, som sagt ointresset är stadigt förankrat med några få lyckade undantag. Var är ungdomarna frågar vi oss. Den nya generationen behövs ju verkligen för framtiden.

Snön ligger kvar idag också men väldigt lokalt. Jag åker till Universitetssjukhuset i Linköping för att se till min mor som tagits in på akuten under morgonen, inget allvarligt ändå visar det sig, och redan vid Väderstad är det nästan snöfritt. Därpå deltar jag i en begravningsakt i kyrkan för en god vän under tidig eftermiddag och vinden blåser snål och kall inte bara i hjärtat. Jag känner mig genomfrusen och måste hem för att ta mig en varm dusch nu genast. Fysisk och psykisk köld är vad det är.

Idag vältes fågeltornet vid Glänås. Det är ett stort tidningsreportage om det hela i Östgöta Correspondenten. Ett slags memoriam över en epok som aldrig återkommer. Jag var nog den sista besökaren inne i tornet och det är jag lite stolt över. Det var en miniatyrkupp eftersom tillträde var absolut förbjudet, men ingen såg mig.

Det var inte bara inre "fysisk och psykisk köld" såsom jag skrev i dagboken senast. Jag blev verkligen akut sjuk. Kölden i kroppen tilltog och till slut skakade jag allt våldsammare i feberfrossa i fredags eftermiddag. Jag lade mig i skållhett badvatten två gånger men skinnet knottrade sig ändå. Huvudvärken tilltog och till slut orkade jag inte stå emot. På kvällen ringde jag akuten som sände en ambulans att hämta in mig för observation med malaria som möjlig anledning på Motala lasarett. Jag har blivit kungligt ompysslad och isolerad och jag blev kvar hela helgen, med mycket blodtappning, dropp och röntgen i åtgärdspaketet. Provsvaren visade inget och igår eftermiddag ville och fick jag åka hem under eget ansvar med en bestämd uppmaning att genast höra av mig igen om febern återkommer. Malarian är ännu inte helt avskriven men en tidig influensa är ändå troligast. Vi får se. Är det malaria torde frossan återkomma inom någon dag igen.

Det tråkigaste med helgen var att jag missade årets höjdpunkt - gåsmiddagen med gänget vid Tåkerns fältstation. Nu dröjer det ytterligare ett år innan chansen återkommer; en lång väntan.

Vintern är här. Med besked! Idag har det snöat och yrt i den hårda nordanvinden precis hela dagen. Men jag har legat nerbäddad, ännu matt och svettig. Jag orkade upp för att tända några ljus på altanen för citronträdets och olivträdets skull. Det har varit under sex minusgrader i natt och detta kan ju faktiskt vara säsongens värsta vinter. Det har hänt förr. Jag tror dock att det är för tidigt att glädjas åt en vit jul redan nu. November brukar alltid vara så här: kyla någon vecka och sen kommer december, januari och till och med februari med blötan och blåsten.

Snön vräkte som sagt ner hela dagen igår och på morgonen skottar jag undan allt jag orkar. Jag mäter djupet till två decimeter. Sent men inte för sent får jag dessutom ut fågelbordet.

Jag älskar snölandskap. Åtminstone så här i början av vintern. Det är så rent och vackert, bildmässigt menat. För att inte tala om det spännande ljuset. Jag sätter mig i bilen och kör en runda ut över slätten. Det är ungefär vad jag orkar med. Jag önskar dokumentera och spara för framtiden. Enklast idag att ta kameran. Det gäller att passa på, ty redan imorgon ska mildluften komma tillbaka, med kraft verkar det.

Så där ja, den varade några dagar, kylan. Från sju grader kallt igår kväll till några plus nu på morgonen och all snö kommer att smälta bort igen. En gärdsmyg smattrar i buskarna under ateljéfönstren, den första jag någonsin sett här. Han gläds till skillnad mot mig av värmens återkomst. Många milda vintrar i följd har fått stammen av övervintrande gärdsmygar att tiodubblas på några år. Det behövs bara en hård vinter för att reglera ned populationen rejält.

Det kan ju verka idylliskt det där med fåglarna som kommer fram ur kylan till fågelbord och trädgårdar. Vi människor utgår omedvetet från av vi är navet i livet och att skeenden och tillstånd skall vara till glädje eller nytta för oss. (Många gånger har jag fått frågan: "Vad gör löss och loppor för nytta"). Men självfallet är talgoxarnas flit vid fågelbordet och koltrastarnas kamp om utlagda äpplen en strid på knivens egg. En fajt på liv och död. Ingen idyll!

Idag har jag tackat ja till inbjudan att deltaga i julbord och adventsmottagning hos landshövdingen på Linköpings slott. Det börjar bli en trevlig vana. Och sen har jag också tackat ja till att deltaga i en samlingsutställning på Falsterbo konsthall hösten 2009. "Under fågelsträcket". Jag lär väl återkomma i ämnet - tid finns ju!

Ikväll bär det iväg till Naturcentrum i Linköping, där jag skall hålla föredrag och visa mitt bildspel om Sumatra kl 19.15.

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i ibland under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok