dagbok2008_12 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närhet

Mitt på dagen är det så mörkt och grått att man knappt står ut. I undran över vad som överhuvud taget är värt att fotografera går jag helt enkelt ut genom ateljédörren i ruskvädret och tar en bild av björken. Det säger väl allt!

Inomhus arbetar jag träget vidare med rapporteringen från senaste resan till Goa i Indien. Du finner resultatet löpande under resor (länk).

Något lite snö ligger på backen, kanske 2 cm, men temperaturen ligger över noll och det känns slipprigt och blaskigt.

Jag har varit på begravning i Stora Åby kyrka idag och efteråt hade jag ingen lust kvar för arbete i ateljén. Jag har slöat och filosoferat fram hela dagen.

Jag laddar upp för kvällen istället. Vi ska ha säsongsavslutning i Ödeshögs Naturskyddsförening med en trerättes meny i vegetarisk anda på Le Bistro. Där är ju numera nya ägare så det blir till att testa. Jag har förberett ett litet kåseri om en bristvara - inte glögg, inte pengar .....? Vi kommer att bli ungefär tjugo personer och vi kommer att ha trevligt!

Jag åker till Stugan för en liten översyn. Allt är bra och i ordning. Vid trappan står den gamla järnkitteln som jag använder som blomsterkruka vattenfylld och tunt istäckt. Där nere i vattnet ligger en död skogsmus. Då jag fotograferar den upptäcker jag två grodor vid sidan om. De har också hamnat i denna återvändsgränd av livet. Jag tänker först ta upp dem men bestämmer mig till sist för att låta dem bli kvar. Min tanke är att följa hur det kommer att gå. Kommer de att överleva en trolig infrysning? Cyniskt resonerat och handlat är det förvisso men en liten naturundersökning är initierad.

Slätten är tyst, stilla, grå och blöt. Tack och lov för skatorna som sätter liv i tillvaron här och där vid gårdshäckar och slånbuskage. Utan dem vore den här gråvintern ännu tristare. De lever i små sällskap, kanske bestående familjegrupper från sommarens häckning, och där finns intensitet och rörelse hela tiden. Skatorna är fågelvärldens verkliga överlevare och jag älskar dem verkligen!

Vid Väversunda i en översvämmad strandvall simmar några sångsvansfamiljer omkring. En ovanligt stor portion ungfåglar skvallrar om lyckad häckning.

I Disan går vattnet vårhögt och forsande. Den låglänta delen av slättlandet runt Tåkern är mättad på vatten.

Vilket landskap jag bor i! Helt fantastiskt! Mitt i gråvintern kommer jag på det när Janne och jag improviserar genom att åka ner mot Gränna, över smålandsgränsen några kilometer, för att besöka ravinen där Girabäcken forsar ner till Vättern. Det är en vild natur och mäktig, kanske ännu mera pampig när klimatet är ogint och dagsljuset snålt. Regnet står hela tiden på lur och vinden är rakt sydlig men svag.

En havsörn följer vår resa längs sjökanten mot söder. Det har hänt ett par gånger tidigare.

Vättern är vattnet för mig, ett innanhav, där vågorna bryter som mot havsstränder och där horisonten är vid som vid kust.

Vi följer bäcken via en spetsigt eroderad klyfta genom sedimentära berglager. Sen förra sommaren har här restaurerats eftersom allt sköljdes bort av regnvattensvågen sommaren 2007. En ny stig är danad, stenvallar har byggts och broar och spänger är av färskt virke. Men trapporna av hugget slipersvirke, ner till själva skärningen, fästa med tenar av armeringsjärn, är slipprigt hala och kräver stor försiktighet.

Vattnet är surbrunt och stritt och forsandet kräver hög samtalsvolym. Under gamla Riksettan, numera turistväg, kommer det fram ur vägtrumman i ett litet fall och störtar vidare via ytterligare ett slutfall ner till stranden där de blågrå sandstensskärvorna är slipade plana och runda och där vågornas sköljer in med jämna andetag. Ett luddigt blågrått band svävar över vattnet där ute - Visingsö.

Gråalar hänger ut över vattnet, branta klippväggar med sipprande vatten och grottor reser sig ur dyningarna och längs kusten norröver försvinner landet i bleknande etapper. Där är gränsen till Östergötland osynlig.

På vägen tillbaka skär ett fågelläte genom forsens brus. Inte många fågelljud klarar detta. Strömstaren, forsärlan, kungsfiskaren men också stjärtmesens vassa: "zii - zii - zii" förmår. I kameran blir fåglarna bara till siluetter mot himlen. Jag bjuder en akvarell i stället.

Idag är det sju grader varmt och den sista resten av snö försvinner. Ute i ateljéträdgården finner jag blommande åkerveronika som små blåvita stjärnor i brungräset.

... och snö igen. Hela dagen har den fallit, blöt men ändå finflingig. Nu är det en decimeter igen och jag vet bestämt att det är den 5:e vintern redan. Det håller Åke på fiket reda på nämligen. Han är mycket för det där med bondepraktika och gamla talesätt.

- Sju vintrar ska de va innan nyår och detta är den 5:e. Kom ihåg va jag sagt, säger han, och skrockar så magen guppar mellan hängslena.

Lucia. Två grader kallt och en decimeter nyfallen vit snö. Himlen över Vättern är stålgrå. Fullt av mesar och sparvar vid fågelbordet.

Hela familjen på plats för att fira Karins födelsedag hemma. Det slaskar igen. Är vi på väg mot den 6:e vintern nu. (Enligt Åkes på fiket scenario).

Jag vårdar en djup förkylning som började med stämband som knöt sig, vandrade uppåt genom svalget och nu sitter i näsa och ögon. En egendomligt vilsam känsla sprider sig samtidigt i kroppen, en matthet och lojhet som dämpar det mesta av arbetslust och företagsamhet. En liten förkylning då och då är bra för oss, ett evolutionärt långvarigt samspel mellan virus och människa till nytta för båda arter. Förkylningen aktiverar och underhåller vår motståndskraft. Mitt eget försvar får något konkret, lagom bitigt och intressant att jobba med för en gångs skull.

Trots detta deltog jag med glädje tillsammans med Ulla i det adventsbord som landshövdingen dukade upp på slottet i Linköping häromdagen. Det var fest och glam och jag fick tillfälle att frottera mig med etablissemanget, vännerna och kollegorna och jag förmodar att jag i viss mån bidrog till spridningen av den "nyttiga" symbiosen människa/virus i förhoppningsvis lagom mild dos. Och jag var inte ensam därom. En allmän hosta skvallrade om det rådande tillståndet i populationen som helhet i gemak och salar.

Efter min stora utställning i oktober har jag som alltid gått ner i en svacka. Jag minns efter min första utställning för trettio år sedan, hur jag undrade: "är det slut nu". Precis så kändes det. Jag var tömd på kraft och motivation. Sedan dess är jag van. Jag känner igen symtomen, har lärt mig signalerna, och jag vet att för att få lust att fortsätta måste jag först ner till bottnen. Rytmen i livet, sinuskurvans svängning, topparna och dalarna, har viss likhet med förkylningarnas kommande och gående och även rådande vintrars obestämdhet. Jag är inte orolig längre. Istället gör jag annat än att måla.

Just nu har jag fått en idé. Jag har letat upp ett gäng skärmar längst in i förrådet. De har stått där alltsedan jag gjorde en utställning på temat "Alkohol" åt socialnämnden här i kommunen för flera år sedan. Nu har jag bökat fram dem och fyller dem med nytt innehåll. Det handlar om mitt resande, om upptäckandets glädje. Min barndoms dröm, att en gång som stor få bli upptäcktsresande, precis som Rolf Blomberg och Sten Bergman, som man lyssnade till i skolradion under 50-talet, har gått i uppfyllelse på ett överraskande sätt. Det tog en stund innan jag själv fattade innebörden. Men, visst är det så! Jag har blivit upptäcktsresande. Fantastisk är känslan.

Jag arbetar för att presentera en helhet, en treenighet, enligt följande recept:

Jag tycker att det borde vara intressant för institutioner typ, bibliotek, föreläsningsföreningar och museer att få visa detta. Att sälja in idén är förstås en annan konst i dagens snäva ekonomi. Men hur som helst, nu gör jag något konkret av hugskottet och bidar min tid som målande konstnär ännu en stund.

Min gode vän Frank, supportrar mig så jag nästan blygs. Det är ovanligt rättframt och tämligen osvenskt att uttrycka känslor som han gör, vilket jag beundrar, och därför vill jag gärna bjuda er alla att ta del av innehållet också eftersom det utgår från denna min dagbok.

Jag ser jag dina akvareller och dina skisser. De flesta verkligen bra, många extraordinära och så plötsligt, en superb, Havsörnen högt däruppe i det blå! Ett ögonblickets fulländning av vår störste örnekvilibrist högt ovan vårt förstånd fångad av dina känsliga penseldrag! Ditt konstnärskap återspeglat i, som jag tror, några enkla penselrörelser över ett vått papper. Men din känsla för just detta ögonblick är det som ger bilden det djup som innebär att det är en stor konstnär som ligger bakom det här, i sin enkelhet, perfekta konstverket. Känsla och takt, ton och volym, kunskap och respekt, blått och brunt, kungen i det blå och Gebbe bakom detta!

Superbt!

Du får gärna skriva in det här i din "dagbok", men jag vill egentligen bara säga att du med dina akvareller är mer verklighet än ett fotografi! Jag ser ju havsörn mer eller mindre dagligen här på ön och jag har skådat in i örnkungens öga. Jag har kanske sett femtiotalet örnar segla högt i det blå, och jag har sett dem glidflyga in över alvaret från havet i öster. Nu har jag sett att du kan överföra hur det ser ut när de befinner sig högt däruppe. På ett litet pappersark! Det är känsla, det!

Min vän Lars informerade mig häromdagen om, att vintersolståndet inte är så där precist, att det vänder just den 21 till dagens fördel. Jag visste det inte innan, att kvällarna redan så smått har börjat bli något längre men att morgnarna arbetar på nattens uppdrag. Dagslängden totalt svänger mot det positiva först efter just den dagen. Men så är det ändå förstås omöjligt att finna 100% korrelation med verkligheten i detalj eftersom man aldrig omges av 360 graders fri horisont och att vi befinner oss på olika longituder och latituder även inom ett begränsat område d v s i ett land som Sverige. Men snart. Det är nära nu.

För tredje gången har jag nu blivit inbjuden som konstnär att deltaga i den jurybedömda Florence Biennale - en samlingsutställning som anordnas vart annat år i staden Florens i Italien.

Jag har dragit mig undan tidigare mest beroende på den tämligen saftiga anmälningsavgiften men kanske ställer jag upp år 2009. Ja, jag tror bestämt att jag gör det! Det kan vara spännande att testa. Arrangemanget är välkänt och har god renommé och jag känner mig nog lite smickrad över utställarnas intresse för min konst, vilken de har lärt känna via denna hemsida utan min personliga påverkan.

Dotter Hanna har anlänt till Valparaiso i Chile och meddelar om utsikten över havet och högsommarens värme.

Hemma igen efter en resa till svärföräldrarna i Västerås. Vackert promenadväder under vilket jag bland annat lyssnar in en sån där "östlig" domherre. Igen. Den första för den här vintern. Nu behöver jag snart inte skriva specifikt om dem längre. De finns här för gott numera. Det blir spännande för framtiden att följa om lätet kommer att bestå som en integrerad del hos arten fortsättningsvis. Ett rejält gentillskott verkar ju domherren som art verkligen ha fått efter den där invasionen vintern 2004/05. (länk till mera om detta)

För övrigt sjöng faktiskt nötväckan en liten truddelutt och talgoxarna var på vippen; fyra grader varmt och lite sol kan räcka.

I trakten av Örebro noterade jag en fjällvråk. Det var igår det. Idag på hemresan var det redan mörkt.

Hemma är gravlaxen klar liksom skinkan och de honungsglacerade revbensspjällen, dessutom har jag betalat årets sista räkningar här i ateljén så nu åker jag hem och tar julledigt med gott samvete. Kanske skriver jag igen innan årets slut men säkert är det inte.

Tillbaka i ateljén igen efter julafton hemma i lugn och ro, en juldag med full fart hos dotter med familj i Linköping och direkt därpå upp till Stockholm för en konstrunda. Jag återkommer om denna.

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i ibland under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok