Redan på vägen till Glänås smattrade hagelstormen mot bilens vindruta. Det blev inte bättre under kvällen då vi stod där i det färdigvassade fågeltornet. Vi hade tänkt oss att njuta av insträcket till sjön.
Men en hård nordan vräkte sig rakt in över oss på plattformen. Det var verkligen kallt. En försmak av vinter.
Och tranor och gäss kom in långt borta från oss. Vi såg dem endast som grå skuggor över skogen i öster.

Sådana kvällar gäller det att ha något väsentligt att tala om. Och kaffe.

... och färdig.

Men så lätt ger jag förstås inte upp. Nu har jag målat färdigt, här hemma i ateljén, efter intuitiv modell, med mycket spring fram och tillbaka. Jag tycker det blev godkänt resultat till slut även om de sista penseldragen kom till i elljus.

En hungrig ko råmar sönder mina öron.

Jag går över betet varvid korna, som betar bortåt Renstad till, får syn på mig och kommer vandrande intensivt råmande. Gräset är kort och näringsfattigt så här i oktober och ännu är ingen ensilage på plats för stödutfordring. De är med andra ord hungriga. Besviket ställer de upp sig runt omkring mig och berättar om sina problem. Men vad kan jag göra åt saken.

Från nätspången genom vassen hör jag plask och stänk alldeles intill mig, en mink kommer upp, överraskas och stelnar, innan den skuttar vidare bort mot ett gäng skäggmesar som äter småkrafs på blötbacken. De far upp ivrigt varnande och försvinner med minken bort genom vassen. Strax plaskar det igen men den här gången avslöjar "pruttljud och pipgnäll" att det är en vattenrall som jag överraskar.

Kolla noga! Ser du vattensalamandern?

Jag böjer mig ner och fotograferar ett färskt rävspår som tryckts in i gyttjan; tar tid på mig, zoomar och ställer in, men trots denna närgångenhet upptäcker jag inte förrän nu, hemma i ateljén, att jag också därvid har fotograferat en mindre vattensalamander. Det är helt tydligt att man missar det mesta under sina besök i naturen fast man tror att man har goda ögon och öron med sig hela tiden.
 

- Såg du igår, säger Per-Åke som är kyrkogårdsarbetare och har en av sina arbetsplatser mitt över gatan från ateljén sett, alla tran´era som lämna Tåkern.

- Näe, svarar jag. När var det.

- Ä´ja arbeta vid Stora Åby kyrka och klocka var väl sådär tolv. Hela luften blev plötsligt alldeles svart. Det var som ett moln på himlen; minst tusen stycken eller säkert flera tusen. O alla for di runt i stora cirklar. Högre och högre, runt, runt hela ti´n. Det var ett förskräckligt liv. Ja titta på´t ett par tre minuter men sen måste ja ju börja jobba igen. Det skulle ju bli konssär senare på eftermiddan, så de va lite bråttomer. Men de höll på ända tes ja geck in.

- O´ja satt hemma och åt mat vid den tiden på da´n, suckar jag. Jag missade hela lyftet, hela föreställningen, hela bortflyttningen. Man måste ha lite tur, säger jag till Per-Åke o de hade du!
Idag är det säkert ganska tomt vid sjön.

 

 

 

 

 

 

Tranornas ansamling har blivit allt större och tidsmässigt förlängd för varje år som gått. Tidigare ägde bortflyttningen rum i september men numera är det oktober som gäller. Och mängden brukar kunna nå upp till 5 000.

et blev ingen medverkan i minimusicalen i går. En häftig förkylning satt definitivt stopp för det. Jag har legat nerbäddad två dagar med feber och sånt som hör till. Det har hjälpt. Att ligga i sängen menar jag. För även om jag knappast trodde det vara möjligt igår kväll sätter jag mig nu i bilen för en T o R resa till Stockholm med viktig logistiksupport av barn och barnbarn.

På nätet har kulturtidskriften Magasinett just publicerat ett bidrag från mig. Det är min text "Med tranor mot söder" som jag skrev den 11 oktober. Vill du läsa den igen, eller snarare, vill du se den i ett annat sammanhang kan du zappa in via den här länken.

Annars då? Jo det är kallt. Under det normala. Frost varje morgon och vid besök i Jönköping i tisdags kunde jag konstatera säsongens första snö. Ett tunt visserligen men ändå kvarliggande täcke. Det ä tidigt det.

Det är en sån där underbar förvintermorgon. Frosten från nattens köld ligger kvar i skuggorna. Björkar och aspar lyser skarpt neapelgult mot den mörkt olivgröna barrskogen. Rådjuren går överallt i små grupper på stubb och höstsådd. Nötskrikorna passerar vägen i skytteltrafik. Korparna förstås. Ljuset gnistrar. Det är så vackert att det värker i mitt hösthjärta.
Och jag är på väg till Hägerstensåsen för att hämta hem vår dotter med sitt barnbarn för första gången någonsin till oss; ytterligare ett skäl till hjärtklappningen.

Just innan Trosa kommun övergår i Södertälje ser jag de två havsörnarna långt framför mig över vägen. De seglar tillsammans obekymrade över det hektiska trafiklarmet. Jag närmar mig alltmer, och snart, alldeles när de stiger upp över en bergskam på vänster sida av vägen, är jag rakt under dem. Nog har jag sett havsörnar så många gånger redan de senaste åren, men dessa två, uppenbarligen ett gammalt par, är vackrare än de flesta. Breda kupade vingmörkor och lysande spetsstjärt med ljusa huvuden som håller koll snett nedåt bakåt.

Det går snabbt förbi. Trafikintensiteten hindrar långsam njutning. Allt, är en ögonblicksbild, som etsar sig fast i mitt syncentra.

Nu när jag är hemma i ateljén igen, det är redan kväll, känner jag att jag måste få ur mig detta.
Jag blundar nästan och tar färg i penseln; målar helt intuitivt på ett nytt akvarellblad. Struntar i allt jag vet och kan om vingföring och proportioner, vinklar och postitioner. Så här såg det ut, varken mer eller mindre, säger mitt osvikliga minne. Det är bra så. Precis så! Med det får jag nöja mig.

Den är en plåga tycker många, fruktflugan, när den snabbt tar över luftrummet i köket och svärmar i mängder runt fruktfat och öppnade vinbuteljer som en typisk sensommar- och höst-företeelse.

Även jag är "drabbad" förstås, ingen går fri. I slasken i ateljén, inne i mörkret och eftersattheten, upptäckte jag nyss"miljoner" små svärmande flugor som steg upp i ett moln när jag fyllde på vattenkannan för blomsterbevattningen. Det låg kvar några jästa äppleskruttar och annat osorterat skunk där och sånt räcker till mer än väl.
 

Nu är det full fart på mitt illustrationsarbete till Gotlands länsstyrelse.

Jag hade precis bestämt för mig, att jag hade åtminstone fram till 1 december på mig, eller till och med hela december, för att bli färdig. Men när jag häromveckan kollade kontraktet kunde jag läsa: "leveransdatum 15 november". Så du förstår att det är bråttomläge. Nu igen. Som vanligt alltså.

Arbetsnivån, för att kunna klara tidsramen med reproarbete och efterföljande digitalt arbete, är pressad. Nivån i måleriet är minst två arter per arbetsdag, och som arbetsdagar i det här läget, räknas alla veckans dagar därmed.

Ändå, mina vänner, försöker jag också hinna med att ge er en möjlighet att följa det här arbetet.
Jag har nämligen lagt en länk här i högra spalten. Klicka på den "En skylt blir till", så kan du se om jag kommer att lyckas.

Vi människor har ett stort behov av att bekräfta vår existens och närvaro. Säkert är denna drift ganska unik i djurvärlden, kanske är den också "nödvändig" för att tydliggöra för oss vår medvetenhet om oss själva.
.
På pelarsocklarna i Linköpings domkyrka satte jag mig en gång att läsa det gamla klottret som hade gjorts av alumnerna för hundratals år sedan. Med stor risk för bestraffning hade några av dem ändå dristat sig till att karva in sina namn i kalkstenen. Då en allvarlig åverkan; idag intressanta minnesdokument.
I Habo gamla träkyrka samma sak. Högst uppe under taket i de snålt tilltagna båsen finns chiffer, namn och datum inristade av till leda uttröttade och tvingade människor.
.
I den stora grottan vid Sigulda i Lettland finns överallt namn och tecken; i barken på de grågamla bokarna runt Ellen Keys italienska byggnad Strand likaså, även på klapperstenarna i Hoburgens grottor och i barken på oasens dadelpalmer vid Erg Chebbi i Sahara.
.
Varhelst människor sätter ner sin fot och hand lämnas spår; medvetna och ofta omsorgsfullt tillverkade tecken, i modern form av idag såsom taggar och graffiti, "Kilroy was here!" eller "Rondellhundar".
.
Själv gjorde även jag en liten stenpelare igår vid Hovs Hallar på Bjärehalvön. Jag kunde liksom inte låta bli.
För några år sedan tog någon det första initiativet. Idag kan knappast någon som går förbi avstå från ett eget bidrag. Det har blivit en installation formad av mängden besökares samlade skaparkraft. Det är ett tidsdokument som av väder och vind är utsatt för ständing omformning och entropi och således ett verkligt levande konstverk mitt i naturens harmoni. Jag gillar det. Frågan är dock vad myndigheten som förvaltar naturreservatet anser i det här fallet.