.
Ett litet stycke Tåkernyta - fylld av
tusentals simfåglar.
Ta en koll på bilden ovan. Den
är tagen från fågeltornet vid Glänås ut över
Tåkern just denna vindstilla och soliga
höstdag och den visar ett mycket begränsat
parti av sjön och dess rastande simfåglar.
.Studerar
man det här området närmare ser man att
tusentals individer ligger tätt samlade bland
flytbladsväxter. Framför allt finns här vigg,
brunand och sothöna men även en hel del andra
andarter och doppingar.
Det finns flera liknande koncentrationer av
simfåglar över sjöytan och dessutom mängder
med glesare förband. Hela sjöns yta är
egentligen fylld av simfåglar. 2-3 000
knölsvanar, hägrar, skarvar och gäss ingår
också i upplevelsen.
Över
detta seglar havsörnarna och blåhökar,
pilgrimsfalkar, sparvhökar, duvhökar och
stenfalkar gör raider i området.
Vassarna ljuder av skäggmeslock och vid tornet
fångas varje kväll nya dvärgbeckasiner.
Tåkern är fantastiskt - en unik fågelsjö i
landet.
Från det nya
fågeltornet vid Glänås på Tåkerns södra strand
har man en härlig utsikt över sjön.
I
fågelskådarkretsar hör man tyvärr ibland
att Tåkern kallas Tråkern. Som kunnig om sjön
och dess fåglar är det ett uttryck som jag
endast finner löjeväckande inadekvat. Hur skulle
en sjö med en sådan rikedom var tråkig?
Tåkern som den ser ut idag äger en alldeles
enastående dignitet som fågelsjö i landet.
Däremot, det är sant, är Tåkern problematisk för
en gästande ornitolog. Den är stor och
svårskådad. Tillgängligheten är begränsad och
avstånden ofta långa och svåra. Snabba klipp och
kryss göres lättare på andra ställen, där allt
är begränsat till mindre ytor.
Är det detta som gör Tåkern till en mindre
populär sjö för skådarna. Ja, jag tro det. Men,
säger man att sjön är tråkig har man egentligen
bara avslöjat sig själv som mindre kunnig och
uthållig.
Därför
har jag här en utmaning till alla duktiga
ornitologer i Sverige. Kom hit! Gör en insats!
Alla ni som åker land och rike runt på
fickvibrationer - varför kommer ni inte till
Tåkern idag och plockar in några "ädelkryss"
istället.
Här har ni alla chansen att verkligen kunna
bidraga med något. Om vi antar att det finns
närmare 100 000 sjöfåglar i Tåkern idag (alls
ingen orimlig siffra), och att en promille av
dessa är av raritetsliknande nivå, så finns det
100 härliga kryss att håva in.
.
Men
vi behöver hjälpas åt med att hitta dem.
Många av er har kunskapen, tekniken,
uthålligheten och vapnen. Det går att göra! Kan
man kryssa en "brelle" eller grålira tre km från
land en blåsig havsdag kan man kryssa en vitögd
dykand, blåvingad årta eller tjocknäbbad dopping
där ute i den där andflocken också.
Kom hit nu! Alla ni behövs för att hjälpas åt
med att dokumentera rikedomen.
Se Tåkern som den är, spännande och inte
tråkig!
J0, jag tog mig lite tid idag på morgonen
innan kaffet, att räkna antalet individer på
det utsnitt av Tåkerns simfåglar som jag
visade igår (se nedan den 1 nov.)
Jag har i detta mycket begränsade område
rödprickat 1 761 individer (förvisso finns en
viss liten felmarginal).
.
Klicka på bilden och se ett panorama.
.
Faksimil ur Hemmets Journal 37:2008
"Den gamla
damen", Ombergs numera till åren komna första
pilgrimsfalk, har blivit rikskändis.
Överraskad och glad
blev jag nämligen igår kväll efter att ha läst
artikeln "Varför inte ta en omväg till
Omberg" i veckotidningen Hemmets
Journal nr 37 - 2008. Jag "ärver" tidningen
efter kära svärmor i Västerås - för korsordens
skull. Och när orken tröt med sudokun
slöbläddrade jag och fann detta guld.
På sidan 92-93 i
"Naturjournalen" har Berit Abelson skrivit en
artikel och hon och Kenneth Johansson har tagit
bilderna. Och i själva budskapet stämmer jag
naturligtvis helhjärtat in.
Även i år 2009
häckade hon på berget och är lätt igenkänlig på
sin oräddhet, vita högra lillvinge och sitt
batteri av ringar på fötterna. Hennes beteckning
i journalerna är JP19 och hon är född i
fångenskap. Hon har genom åren avverkat minst
två hanar och gett upphov till många nya falkar
på berget och i landet. En verklig "Drottning
Omma".
Den 15 juni
berättade jag här på min blogg en märklig
historia där "Den gamla damen" var huvudperson.
Finn den till höger under juni månad eller sök
på pilgrimsfalk i min sökruta här till höger.
Det
doftar snö.
Direkt då
jag öppnar dörren för att hämta
morgontidningen anar jag dagens utfall. En
fuktig kyla och en arktisk doft skvallrar om
skeendet bortom horisonten. Gråmolnen ligger
täta ner mot Jönköping och över Vättern
hänger tung kondens.
På vägen
till ateljén saknar jag långkalsongerna men
mössa och vantar är på plats.
- Det snöar i
Trehörna, säger Bruno på fiket. Den är snart
här - vintern.
- Jag vet,
säger jag. Jag känner det i näsan och jag
fryser ända in till livets kärna. Det är
alltid värst som först.
Efter lunch
börjar det så smått. Enstaka flingor virvlar
runt i ostvinden, snövinden.
Det mörknar
utanför ateljén och flingorna faller allt
tätare och större och jag ringer till Robin
i Ryket.
- Har du tid
för mina vinterdäck, frågar jag, alltid lite
sent ute.
- Nej inte
nu. Inte förrän i nästa vecka, svarar Robin.
Men ring ikväll så ska jag kolla upp
ordentligt.
Det är dags nu
- inför vintern - att själsligt gå i ide en
stund. Att varva ner. Men först måste jag
bara byta hjul.
Ett möjligt
krigsläge uppstod hemma hos oss i köket i dag.
Ulla hade
nämligen köpt var sin bakelse till
förmiddagsfikat, men eftersom den lokala
Gustav Adolf bakelsen innehöll nötter så köpte
hon en Napoleon till sig.
En kejsare och en
kung vid samma bord kan vara ruggigt otäckt.
Och med såna
krigsfasoner dessutom!
Annars har
vintern från igår kommit av sig till idag. Det
är åter ganska behagligt ute.
På nätverket
brevduvan undrar man just var alla trastar och
sidensvansar har tagit vägen.
Det troliga är
väl att de har fullt upp något längre norr
över med att äta sig söderut genom den enorma
rikedom av rönnbär som bjuds i år.
Men vid Tåkern
har de första sångsvanarna i alla fall anlänt.
De vandrar omkring på vetegröna åkrar och det
skiljer dem bombsäkert, även på håll, från
knölsvanar. Dessa vackra fåglars ankomst är
nog ändå att betrakta som ett vintertecken,
även om de numera häckar ända nere i Skåne.
Klicka på bilden så kommer du till en sida där
jag presenterar hela det här arbetet.
.
Det är måndag. En
bra dag. För precis just nu har jag satt de
sista penseldragen i artarbetet på den nya
skylten som jag gör för Gotlands länsstyrelse,
vilken till våren skall sättas upp i de
gotländska rikkärrsreservaten. Nu återstår
bakgrundsteckningen som jag skall göra i
blyerts, och därefter repro arbete, digital
bearbetning och tryckning.
.
Så här
långt är det mesta gjort men än får jag inte
slappna av.
Ursäkta mig om
det blir summariskt och en aning
fragmentariskt detta jag skriver nu, men jag
måste bara meddela en sak.
Jag har en död
ägretthäger i en svart sopsäck vid ateljén.
Jag har hängt ut den i friska luften utanför
dörren - makabert och egendomligt!
Om tio minuter
måste jag åka bort. Och i morgon bitti
försvinner jag återigen. Men, i morgon
eftermiddag kan jag berätta hela historien och
ta hand om fågeln - hur jag nu ska göra.
Läs mera!
Planer
går inte alltid i lås med ett klick.
Kanske är nyckeln rostig och vind, eller så
kärvar mekanismen i låset på grund av osmordhet,
och det händer också någon sällsynt gång att man
tappar man bort själva nyckeln. Vid alla sådana
tillfällen kan även väl uttänkta planer falla
platt till marken.
I
Motala på väg till Galleri Z i
Odensbacken, med kontnärliga alster i bagaget
till en julutställning, upptäcker jag, då jag
med absolut nödvändighet behöver tanka, jag har
sparat det hit med avsikt nämligen eftersom det
här finns billigare bensin än hemma i Ödeshög,
att jag saknar möjlighet till tankning när jag
inte hittar min plånbok med bensinkort och allt.
Jag letar förtvivlat men utan resultat.
Jag befinner mig på
främmande ort utan medel och utan marginal att
återvända. Jag funderar och ringer min vän
galleristen Seved på Konstgalleri Vättern. Han
kan säkert hjälpa mig vidare.
- Absolut, säger
Seved, men jag är ännu i Mjölby. Jag kommer till
Motala om ungefär en halv timme.
Under
tiden skramlar jag fram några tior bland
parkeringspengarna och går och tar en fika, på
enligt reklamen, "Ett av Sveriges bästa fik".
Där möts jag också av ett varmt leende och
beställer en sockersmulad kringla till kaffet.
Allt för 25 kronor. Landsortspris.
Seved
lånar mig pengar utan garanti och jag kan
fortsätta min avbrutna resa; det är tur man har
goda vänner utspridda lite här och där.
I släpet har jag
den stora akvarellen "Utdrag ur en dagbok", den
som har varit på vernissage i Falsterbo, den som
jag har berättat om tidigare här i skriverierna.
Framme lastar vi
ur, Anders bjuder på smörgås och nybakad
toscakaka till kaffet varfter jag nästan bums
far åter hemåt. Jag längtar efter min plånbok
nämligen.
Hemma
igen, äntligen, och jag söker ... och
söker ... och söker.
Men hur jag än
letar, precis överallt, tror jag, hittar jag
inte min plånbok. Efter många långa timmar inser
jag att den verkar vara förlorad.
Jag kontrollerar
mina konton på datorn. Inget är förändrat. Puh!
*
Alldeles
nyss har jag så ringt till Spärrservice
som förvaltar all kunskap om mina prylar och
kort. Nu är allting spärrat. Nu måste allting
börjas om på nytt. Det är för sent att ångra
sig. Körkort, kontokort, bensinkort och diverse
andra pryttlar och lite pengar dessutom, men
marginellt som tur är, har blockerats mot
åtkomst även från mig själv.
Det
känns ändå skönt att det har gått så
enkelt och jag är någonstans i mitt inre just nu
nästan lite upplivad. Jag har gått igenom en
reningsprocess, ett bastubad. Jag kommer att
komma ut igen, ny och fräsch om några dagar
blott, med nya uppdaterade och blanka vapen.
Mina
planerade och utlovade skriverier för
ikväll, om den igår påträffade döda
ägretthägern, har dock kommit i bakgrunden. Det
kan lugnt vänta tills imorgon, ty imorgon är en
ny dag med nya fräscha planer.
..
Markaån förbi Svämb - här fotograferad en dag
i januari månad.
.
I helgen
ringde Bosse från Svämb till mig och sa att
han på sistone hade sett en stork i markerna
runt boningshuset. Den är stor och vit och har
gulorange näbb.
Ring mig igen om
den är kvar, sa jag, så kommer jag ut direkt,
varefter jag satte mig att fortsätta mitt
idoga skyltmåleri.
Bosse hörde inte
av sig igen. Jag tänkte att storken nog dragit
vidare. Gott och väl så!
.
I tisdags
förmiddag tittade Sture från Mark in i
ateljén och meddelade kort och gott, att den
där storken som det hade pratats om i bygden,
nu var död. Den ligger i ån sa han. Jag såg
den alldeles nyss när jag skulle ge mig iväg.
Kan du visa mig,
sa jag.
Egentligen hinner
jag inte, men okej, jag följer med dig, sa
Sture. Det tar väl inte så lång tid.
Nej då, svarade
jag, men jag måste ju ändå ta hand om den. Har
du nån sopsäck i bilen?
.
Den
gamla stenbron vid Sväm
Markaån rinner
under motorvägen E4 där jag var i vintras och
tittade på spår av utter. Något längre nedströms
löper den under den gamla Riksettan vid Sväm och
genom tre generationer vägbroar, varav den
äldsta är byggd av kallmurade granitblock i
tvenne spann, vackra som romanska kyrkvalv.
Redan på långt håll såg jag att det var en vit
häger och inte någon stork
Under de stora
alarnas häng i kröken innan dessa broar
låg en svanvit fågel och skvalpade. Vi stannade
vid vägkanten och vandrade ner genom brunsprött
älggräs. Jag anade redan tidigt att detta var en
vit häger och ingen stork.
Lysande vit, främmande fågel i svart, kallt och
nordligt vatten
I det kolsvarta
vattnet låg den, ägretthägern. Nydöd och
korklätt flöt den på vattnet med de svarta benen
förankrade bland stenar och grenar; med magen
neråt, vingarna halvt utbredda och med ögon ännu
nästan blanka. Ett förunderligt livsöde var
fullbordat. Näbben bar ännu livets gulrosa
näbbfärg och den hade kvar sin lysande gröna
ögontygel. Döden kan inte ha varit långt borta.
Säkert hade allt ändats under natten, i detta
svarta, kalla och nordliga vatten långt från
artens normala och varma övervintringslokaler i
södra Europa och Afrika.
Ögat är ännu blankt av liv, näbben gulskär och
tygeln lysande grön. Döden var inte långt borta.
Jag lirkade in
hägern till stranden med en pinne,
lossade dess fötter från underlaget och lyfte in
den bland löven.
Så fotograferade
jag den; ett par snabba dokument endast, innan
den lite besvärligt vrickades ner i den svarta
sopsäcken. Där har den blivit kvar ända tills
idag. Annat har kommit före. Men den har hängt
ute i relativ kyla hela tiden.
Nu har jag tagit in
den i min ateljé för mera
fotodokumentation. Och efter detta skall jag
försöka få ner den i min redan överfulla frys i
källaren och senare bär det väl iväg med den
till Riksmuséet i Stockholm, skulle jag tro. Vad
som händer där och sedan "vete fåglarne". Kanske
önskar jag den tillbaka för montering, ty jag
tror inte att fågeln är att betrakta som ett
"kronans villebråd". En ägretthäger från
hemorten i min egen ateljé kunde jag faktiskt
tänka mig. Men om detta tänker jag ta ett
senare, moget och statligt väl förankrat beslut.