Ateljé
Gebbe
Dagbok över
naturliga händelser i Ombergsbygd
med högst
personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närhet
Mars år 2009
Arne - Tåkerns gäddfiskare
emeritus
En övervintrande rördrom
har traskad fram här i snömodden. Se så tätt den har satt ner sina stora
fötter.
Så är det dags för fiskafänget på
Tåkerns is; det som var avtalat redan i januari. Arne i Svanegården
ringde igår kväll och bjöd in till gäddfångst med saxar och vid halv
elva idag ger vi oss av ut på isvidden på varsin spark med redskap och
agnmört.
Arne tycker att vi ska nöja oss med
åtta hål idag och till det ändamålet har han med en bensindriven
machoisdrill som kräver två par händer för jobbet. Isen är ungefär
trettio centimeter tjock och klar som kristall men borren äter sig ner
på fem röda sekunder. Sen agnar Arne, spänner saxen och släpper ner
tafsen i hålet förankrad i en liten plankstump som tvärslå. Vi arbetar
oss utåt i en rak linje med höjden vid Skedet som riktmärke. Arne vill
ha en rak linje nämligen för att lättare hitta igen redskapen om snön
faller. Hålen gör vi med 25 - 50 meters mellanrum. Under isen mäter vi
vattendjupet till ungefär 70 cm vilket är mycket och vattnet är friskt
och rent.
Arne borrar hål, men ensam
blir tungt.
Saxen spänns
och agnas. Fingrarna blir styva och värker.
Arne drar upp
första gäddan
- Vi ska ha saxera här ut
iblann kransalgera, säger Arne. Här ä vattnet bäst och gäddera trivs.
Ingvar
från Yxnekulla bjuder in till isfest.
Efter en halvtimma är allt klart och vi
sparkar oss över mot Renstad där Ingvar från Yxnekulla bjuder in till
kokkorv, pinnbröd och kaffe på isen i lä bakom en vassrugge. Han har med sig
vänner och delar av släkten. Själv har han lånat en fyrhjuling av Gunnar i
Egbola. Det blir således fest så in i vassen!
På hemvägen efter en knapp timma passar
vi på att vittja våra hål. Det första, fast baklänges då ger direkt en gädda
på nästan tre kilo, blank och romstinn. Det andra och tredje är huggna men
utan fångst, det fjärde är orört, det femte har en halvkilos snipa som får
gå tillbaka och de innersta hålen är tomma.
- Det är tydligen bättre utåt
idag, säger Arne. Jag får ändra´t sen. Men dä tar jag i eftermidda efter
målgången i Vasaloppet. Sen blir det besök varje dag men det värsta är att
jag har slut på mörten så nu får jag köra me strömming för resten.
Inne i kanalen mot båtplatsen har en rördrom traskat omkring i
mildsörjan från tidigare i veckan. Jag fotodokumenterar fotspåren och vi
tror båda att det säkert är den fågel som Arne såg här redan i januari.
Högt
däruppe i himlen
anar jag två havsörnar.
Ute på sjön ligger hundratals knölsvanar
tätt vid råken som varat hela vintern igenom. Grågässen drar omkring
överallt nu och tre havsörnar skådar vi över sjön.
Senare vid Väversunda ser jag
ytterligare två havsörnar säkert två kilometer rakt upp i himlen och sen
ytterligare en mellan Tåkern och Vättern vid Herrestad.
En vacker och
romstinn gädda blir min.
Gäddan fick jag med mig hem. Den är
filead nu och ligger i frysen och den ser jag fram emot som ugnstekt
Lars,
Janne och Ragnar på vandring i solskenet.
Ragnar från Klämmestorp tittar in i
ateljén och visar spår som han fotograferade med sin mobil igår hemma
vid skogsgården. De ser onekligen ut att vara gjorda av två uttrar.
Alltså åker vi dit, Lars, Janne och jag, efter vår sociala stund på
fiket, träffar Ragnar på plats och går runt i området.
Spåren
från igår är dock helt översnöade. Ragnar har anlagt kräftvatten på sin
mark och vi strosar runt ett tag där och letar efter nya tecken men
finner inget. Han lovar att titta in för att överföra bilderna från sin
mobil till min dator så att jag kan visa dem här. Imorgon kanske.
Solen skiner på det lavklädda
tegeltaket på ett av uthusen så att smältvattnet porlar. Det kluckar och
suckar när våren arbetar.
Efter någon timme
åker vi vidare till Markaån men kan
konstatera att isen i stort sett är borta där och med den alla spår och
tecken.
Planschen "Barrskogens
insekter" är färdig för datorarbete.
Nu återstår bara det digitala arbetet, att lägga in text och namn och
sånt och jag får förtroendet att förädla verket vidare även i datorn.
Spår av utter - förmodar
jag.
Här är ett par bilder av de förmodade
utterspår av två djur som Ragnar i Klämmestorp fotograferade häromdagen.
Kåsören Ingmar Skogar i
berättartagen.
Igår besökte naturfotografen och
kåsören Ingmar Skogar Naturskyddsföreningen i Ödeshög. Minst tjugofem
personer var på plats - ett lyft för vår verksamhet. Ingmar berättade om
och visade sitt bildspel "Pingviner i vind"; ett sevärt och mycket
uppskattat program.
Under kvällen fick jag då reda på att
flera personer i veckan hade noterat tofsvipor och under dagen som varit
de första tranorna.
Stugan på håll lyser i
vårsolen och lärkorna sjunger så smått.
Alltså ger jag mig ut till Stugans
omgivningar vid Tåkern på jakt efter fler vårtecken. Men inga vipor och
inga tranor för mig men lärkor på många platser och tusentals gäss av
många sorter, även ett tiotal bläsgäss.
Enligt SMHI är det idag mest mulet i Syd- och Mellansverige. Men inte
över Ombergsbygden. Här är himlen blå som oftast. Gläntan, så kallad, lever
upp till sitt epitet.
Blåhimmel och
gäss.
Och mitt i detta blå är det fullt av
fåglar. Gässen svärmar runt i landskapet, svanvingar viner, tofvipor voltar
och lärkor sjunger. Det är ljuvlig och förföriskt härlig om än opålitlig vår
och jag kan som vanligt inte helt hålla mig inomhus fastän jag borde på grund
av min självpåtagna arbetsbörda.
Tåkerns tranor
har anlänt.
Och minsann, idag ser jag mina första
tranor för året. De går på maden vid Väversunda. Fyra fåglar, stora, grå och
smygande tysta.
...
Min
vän Frank på Öland bad mig följa fågeltornsbygget vid Glänås vid
Tåkern. Således har jag även denna gång ett giltigt skäl att sätta sta´. Då
jag kommer ner på vårleriga vägar och i vårsmutsig bil till parkeringsplatsen,
ser jag ganska många parkerade bilar som alla tillhör arbetsstyrkan på plats.
Vid bygget är allt i full gång. Om en och en halv månad är invigningen
bestämd.
Tornbygget vid
Gänås vid Tåkern känns enormt stort.
Den enorma och handikappvänliga rampen upp
till fågeltornet är lång och hög och jag kan tänka mig att somliga kanske
tröttnar efter halva vägen. Hela bygget omfattar cirka en halv hektar och
eftersom buskar och träd delvis har röjts ser man faktist ner till sjön idag
från vägen. Det känns stort och nästan övermäktigt van som jag är med det
gamla tornets relativa lätthet.
Trots allt ser
det ut som att det väldiga bygget kommer att smälta in rätt bra i miljön.
Jag går runt och fotograferar för
dokumentationens skull. Från isen utanför vassruggarna märker jag ändå att
byggnaden nog kommer att kunna smälta in i landskapet rätt skapligt ändå.
Samtidigt tänker jag på att detta endast är det lilla delprojektet i det hela.
Till nästa år skall huvudbyggnaden komma på plats. Då blir allt verkligen som
jag uttryckte det från början: enormt.
Allt som ligger
mörkt på vårisen smälter snabbt ner - här ett vasstrå.
Jag vänder tornet ryggen och går ut på isen som suckar och kippar.
Vårsolen tar hårt nu och finns något mörkt där ute smälter det rakt ner. Isen
är som jag tidigare har mätt den ungefär trettio centimeter tjock, men den kan
relativt snart bli skör och pipig och vårfarlig. Det hänger på nätternas
eventuella kyla. Mot strandlinjen och utanför vasskanterna smälter det snabbt
och jag får faktiskt ta mig försiktigt tillbaka in mot land.
Hur är det med musen
idag, frågar damen i affären.
- Jo tack, säger jag, det är bra
med min och hur står det till med din?
- Ja inte är den randig
iallafall, säger damens make men kanske något rödaktig.
... Och så brister vi alla tre
ut i skratt, ty sådana oförargliga småfräckheter håller vi oss med i Ödeshög,
så det så! Men jag undrar jag om jag hade fått frågan som kvinna.
Några av medlemmarna i
OMkulturs förening.
Igår var det fullt hus i ateljén.
Drygt tjugo medlemmar i Ombergsbygdens kulturarbetarförening - OMkultur -
samlades till årsmöte. Det var min tur nu, efter att ha varit med från
början, att axla ansvaret som ordförande. Det blir ett tufft föreningsår
för mig framöver med flera tunga poster i ideella organisationer. "Man får
göra så gott en kan!"
Efter årsmötet hade vi en nödvändig
och givande genomgång av allt som måste ordnas till Konstrundan. Den
kommer som alltid att gå av stapeln Kristi himmelsfärdshelgen, torsdag
till lördag den 21/5 - 23/5. Vi hoppas självklart på en upprepad succé och
jag vill redan nu passa på att hälsa alla välkomna. Boka in evenemanget -
det är det värt!
Nu
är jag just hemkommen från ett vintrigt Stockholm till en mera vårlik
Tåkernbygd. Jag åkte till Upplands Väsby igår med tre egna akvareller och 2 x
3 akvareller från ett par konstnärskompisar i OMkultur, Eva och Morgan; det
gäller en jurybedömd akvarellsalong i Väsby konsthall senare i mars och i
april och snart får vi se hur det går med antagandet av våra verk.
Jag stannade natt hos dotter
Hanna och hennes Jorge. De bjöd på läcker kvällsspis och trevligt mys. På
morgonen idag skjutsade jag ut Hanna till hennes jobb i Solna från Enskede på
andra sidan staden. Det blev nästan en timme i bilkö och jag förstår inte hur
så många stockholmare väljer att sitta i bilkö varje dag två gånger när det
finns så fantastisk kollektivtrafik. Det är en erfarehet att vara med om dock
för en lantis som jag....
Jag
passade på att titta in till Liljevalchs vårsalong igår eftermiddag.
Jag vill hålla mig lite uppdaterad om morgondagens svenska konstliv. Min
upplevelse av det hela är att det inte var några revolutionerande nya grepp.
Det mesta är sig likt tycker jag - inga "inpissade tunnelbanestationer" eller
"uppeldade bilar" på den här utställningen i alla fall. Skönt!
Mycket var miljöfokuserat, en hel del var broderi och blyertstecknat,
några installationer fanns förstås, video, lite målat och ganska mycket
blandteknik med foto och digitalt arbete inblandat, till exempel verkar det
idag vara helt accepterat att jobba med vanliga färgskrivare både i original
och i grafik ofta kombinerat med collage och/eller påmålning. Vaxarbete och
plastgjutningar var väl representerade i de tredimensionella verken.
Publik då? Jo, något hundratal samtidigt med mig. Utställningen pågår
två veckor till. Mitt nästa konstnärliga stockholmsbesök går till
Valdemarsudde och utställningen med Carl Larsson.
Sju döda rävar hänger på uthusväggen vid en skogsgård i Ödeshögs
kommun. Så fruktansvärt ledsamt. Tänk att jakten ännu i vår moderna tid kan
se ut och skildras på detta sätt. Jag är verkligen tagen och bestört. Har vi
inte kommit längre i vår syn på naturen?
.
De hänger där och bara ruttnar; till ingen nytta, bara som primitivt
och själviskt skryt som tilltalas av få människor idag. Om något tagits till
vara hade jag ändå kunna ha en viss förståelse för detta otidsenliga fenomen
men inte ens den vackra rävpälsen är vad jag förstår värd mer en
förruttnelse.
.
Detta är en kultur- och känslokrock jag knappast står ut med. Jag som
kan röras till tårar över en kråkas skönhet mår illa av ett sådant
meningslöst dödande.
I skuggorna på Omberg finns
ännu rester av snö och ur svallisen porlar, skuttar och glittrar vattnet av
glädje över att komma loss. Äntligen släpper vintern sitt grepp och nu
börjar tre intensiva månader. De bästa på året.
En
grävling har gått
före mig i den morgonvåta
sanden med tassar
som en liten björn.
Visserligen ligger vinden på från nordväst idag, blåser rakt in över
byn från Vättern och för med sig vattenkylt sting. Men i lä värmer solen
ljuvligt och våren tar ett par raska kliv framåt. Runt husgrunderna vräker
sig krokus och snödroppar upp genom brunlöv och grågräs, sparvarna far
tjattrande fram i oxbärshäcken och kajorna har luftcirkus högt i himlen, där
uppe där ögonen tåras av vårljus.
.
Jag sitter inom altanens glasförsegling med sydländsk aning och äter
min lunch, då jag beslutar mig för att spendera någon timme ner över slätten
och kanske också åka upp på Omberg för att jaga vidare efter vårtecken.
Lärksången
ljuder över bygden
Jag börjar vid Heda, vid grusgropen. På
avstånd hör jag lärkor skorra här och där och så plötsligt lyfter en nära
framför mig, stiger rakt upp och börjar sjunga. Med frisläppt lärksång över
nacken böjer jag mitt ansikte neråt och spanar efter bibaggar. Jag går längs
rampen halvvägs upp från hålbottnen och synar varje steg. En hare sprätter
iväg så sanden dammar. Jag ser trampet från en grävling; små björntassar med
vassa och ständigt utfällda klor. Jag följer fotspåren som Lars satte här
igår. Och sen får jag min belöning, nästan exakt där han noterade bibagge igår
- en ensam skalbagge kryper omkring i sanden, årets första.
Bibaggen är en
mycket sällsynt och hotad skalbagge.
Bibaggen, Apalus bimaculatus, har svarthårigt huvud och
mellankropp och brunoranga täckvingar med en svart punkt nära spetsen samt
ganska långa antenner. Den är släkt med majbaggarna och har liksom dem en
förunderlig livscykel, där den nykläckta lilla larven klänger sig fast i
pälsen på besökande bin av sorten vårsidenbi och följer med
dem hem för att fortsätta sin utveckling i deras bo där den tjuväter pollen
och nektar. Denna komplicerade parasitism, kopplad till ett ovanligt bi,
samt det förhållande att biotopen öppen sand och fint grus är ett
försvinnande livsrum på grund av noggrann återställning av sand- och
grus-täkter, har medfört att bibaggen är utrotningshotad i landet och
"rödlistad". Vill man se den måste man också vara tidigt ute om våren.
Endast ett par veckor just
efter vintern finns chansen om man vet var man skall leta förstås.
Hasseln blommar
knallgul mot den coelinblå vårhimlen.
Hemvägen går över Omberg. Jag är så sugen på att se om inte årets
första blommande blåsippor kan vara framme. Alldeles vid rastplatsen ovanför
Turisthotellet brukar de slå ut tidigt och så är det även i år. Jag behöver
inte ens leta.
Blåsippans blå
färg innehåller mycket av ultraviolett. Det känner man mer än ser.
Citronfjäril går bra ihop med blåsippor. Vingformeln är unik bland svenska
arter.
Tibasten börjar blomma, skogsduvor och
ringduvor spelar, myrorna krälar över stacken, bofinken sjunger,
citronfjärilshanar blixtrar vid vägrenarna och tragiskt nog finner jag också
årets första huggorm - överkörd men ännu vid liv på den varma asfalten vid
Alvastra i bokskogen. Så tidigt och så ledsamt.
Årets första
huggorm är ledsamt nog överkörd.
På Omberg - bland jätteekar och
idegranar
Ungefär vid soluppgången kommer vi fram till Älvarum, Lars och jag,
för vår vandring längs bergsbranten någon kilometer norrut på Omberg. Det är
planerat och förberett, termosen är med och långkalsongerna på och det är
tänkt att hackspettarna skall vara på alerten för vår skull.
En mäktig
eklåga lagrar vintern ytterligare någon vecka.
Så blir det nu inte riktigt. Himlen är grå, temperaturen strax under
noll och vinden ökar från syd och kanske är det detta väder som inte
stämmer, det svårt att säga, men idag är en tvekande gröngöling allt vi hör
i hackspettväg, trots att här har räknats in minst fyra mindre hackspettar,
ett antal större hackspettar och spillkråka alldeles nyligen.
Granskogen är
döende här. Stormen var förtruppen och insekter och svampar gör resten. Men då
blir det å andra sidan plats för fler blommor, gräs och lövträd. Omberg tar
några steg tillbaka i historien. Den täta granpälsens tid är förhoppningsvis
överstånden på berget.
Den gamla granskogen som står här alldeles ovanför rasbraneterna ner
mot Vättern har tagit mycket stryk av decenniets stormar, har fallit i knippen
och ligger kvar som risiga brötar, toppbrutna torrakor och manshöga rotvältor.
Den lilla rest som ännu står är märkt av insektsangrepp och skador och området
är en veritabel, rödbränd barkborrerefug. Granens tid just här är utmätt och
överallt tar lövet över; det och idegranen. Och ovanligt nog för svensk skog
av idag är detta faktist accepterat, ty just här längs Vättern på Omberg låter
Sveaskog skogen sköta sig själv. Allt är nämligen avsatt som urskogsreservat.
En testyta.
En svamp
förundrar oss. Den växer på en sälglåga och lyser vit som en kastad
papperspåse i den mörka skogen. Vilken art det är, vet jag inte idag. Men jag
skall försöka finna ut det.
I
denna svårvandrade skog får vi, Lars och jag, en aning om hur det
kunde te sig i en svensk urskog för något hundratal år sedan, den vildskog
som Linné noterade och i viss mån förfasade sig över bland annat under sin
norrländska resa. Många mindre förstående skogsvandrare kanske tycker att
skogen är vrång och ful men för biologer och naturkunniga är det precis
tvärtom. Denna skog är full av liv, växter och djur, arter som idag lever på
marginalen har här en fristad: svampar, snäckor, lavar, mossor, hackspettar
och skalbaggar för att nämna några.
Detta
hasselträd som har en meter i omkrets i brösthöjd är en gammal bjässe. Den
berättar för den som har vett att fatta, om ett långt lyckligt trädliv som
förunnas alltför få hasslar i dagens skogsbruk.
Viss påverkan har människan haft även här
genom historien med utmarksodling och skogshuggning men mycket har människan
aldrig rått på, så här finns en kontinuitet från senaste istid fram till våra
dagar.
Kattugglan ser
ner på oss från sin gamla ek. Just denna uggla är intressant nog av den mera
värmekrävande röda färgfasen.
Vi är privilegierade vi som bor i Ombergs skugga. Att kunna kvista
hit en tidig morgon när andan faller på är en rikedom att vara stolt och
lycklig över. Nu fattas bara att hela Omberg
slutligen blir nationalpark.
Kattugglan i sin ek kikar ner på oss, lite överseende, men just i detta
avseende helt överens med oss.
En
liten test förresten.
Vad för växt är
detta
tror du, med knopp
som ett moget
björnbär.
Det är en riktig
vårblomma som
förekommer
allmänt
på Omberg.
Vi
är just hemkomna efter en visit i Stockholm. Under resan mötte snön och
hemma i Ödeshög ligger nu resterna av någon centimeter kvar och det känns
kallt och rått.
Vi hälsade på Valdemarsudde och den nya utställningen med Carl
Larsson - Ulla, Hanna, Jorge och jag - fyra gäster bland många hundra andra.
Det var välbesökt alltså, intresset stort och samtalen runt verken var
intensiva; detta är ju en av våra stora och folkkäraste nationalmålare.
Jag har naturligtvis sett C.L:s konst flera gånger tidigare, på
Sundborn bland annat, på olika utställningar och i museer samt i form av
mängder av reproduktioner på kort och i böcker. Men det är alltid kul att få
se en gång till, verkligen studera hur han gjorde på riktigt.
"Jag lutar mig över
avspärrningarna så gott det går hela tiden med mina läsglasögon på näsan".
Utställningens
höjdare, tycker jag är en akvarell som Carl Larson gjorde under sin vistelse
i Paris, där han friade till Karin Bergöö 1882. Han målade ett kärleksfullt
porträtt av henne i klassiskt franskt friluftsmåleriskt maner betitlat -
Bruden.
.
Denna målning är aldrig
visad tidigare i Sverige och den gjorde ett djupt intryck på mig och de
flesta besökare; ett oerhört romantiskt måleri som knappast förekommer idag.
.
Att jag dessutom råkar komma
över en bild av detta porträtt är förstås en gåta som aldrig får något svar.
Mina intryck av Carl Larssons måleri är blandade. Jag tycker att hans
tidiga period, den i Frankrike är den bästa. Den är full av ljus, luft och
impression. Senare blir allt liksom tillrättalagt och illustrerat -
färglagda teckningar mera. Vi i vår lilla grupp är alla överens om detta.
*
Efter Carl Larssonutställningen igår åkte vi idag ut till Väsby
akvarellsaolong för att bese utställningen där. Det blev en personlig
besvikelse, ty mina tre verk var inte antagna och inget meddelande därom
hade heller nått mig. Jag tröstar mig med att jag sannerligen inte är och
aldrig har varit ensam därom.
Även själve Carl Larsson rönte samma öde. Så här skriver Torsten
Gunnarsson i verket Carl Larsson, Wikens förlag 1992:
"Refuseringen (på
Salongen) markerade det slutgiltiga nederlaget i Carl Larssons kamp för
erkännande, lika lite framgångsrik i hemlandet som i Frankrike. Utan
stipendium och utan tillträde till Salongen tycktes alla vägar stängda.
Efter att ha skurit sönder sin målning i stycken, som delades ut till
vännerna, insjuknade han försvagad av svält och umbäranden".
Att söka sin framgång i konsten är sannerligen en svår konst. Trots
trettio mycket lyckosamma år som fri konstnär möter jag ännu hinder.
Nu är jag åter hemma i min
vackra ateljé, slickar mina själsliga sår och försöker ge igen - med min,
alldeles egen konst - som alltid revanschlysten.
Jag skiter väl i en liten
akvarellsalong norr om Stockholm förresten. Ibland fattar jag faktiskt inte
varför jag ändå envisas - det är väl den gamla självhävdelsen - igen
Går på auktion just nu.
Det blev inte bara ett litet bakslag
för våren. Nej, en rejäl vinterattack är vad det är fråga om. Det är fyra
till fem grader kallt ute, nordanvinden viner runt knuten och det har
kommit en decimeter yrande nysnö då jag kliver ut i träskor för att sopa
rent runt fågelbord och förstutrapp.
Koltrasten sitter och lurar på livet
vid fönsterblecket och väntar på att jag skall bli färdig någon gång. Han
måste dock invänta affärens öppnande först, ty jag måste inhandla mera
äpplen, solrosfrön och talgbollar. Jag har bara ett äpple kvar hemma och
det får koltrasten förstås. Han kommer direkt!
Huva!
Elva minusgrader på morgonen. Sju koltrastar väntar på äpplen under
fågelbordet. Rödhaken är där och ett tiotal bofinkar gör den sällskap. Jag
trampar sönder ett antal talgbollar för att erbjuda mera fett, mera tung
energi. Som tur är är himlen blå och solen värmer direkt. Det ska nog gå!
Och högst upp i lindens krona
sitter blåmesen och sjunger så det dånar, relativt sett, totalt obekymrad om
vårvinterns alla bakslag.
Jag vet att köldknäppar i mars är regel nästan utan undantag eftersom
jag skriver dagbok. Kolla själv bakåt under mars månad - där finns det
antecknat i svart på vitt,
2005 eller 2006
till exempel. Men den här kylan, under tio grader, så sent i mars månad, är
kanske lite ovanligare och besvärligare än vanligt..
På lördag är det Earth Hour.
Miljöorganisationer över hela jorden har beslutat om en manifestation för
att visa allvaret i energi- och klimat-krisen. Mellan klockan halv nio och
halv tio på lördagskvällen den 28 mars kan du deltaga genom att släcka ner
så mycket som möjligt: stänga datorer och TV-apparater, tända stearinljus
istället för glödlampor och laga till kvällsvarden på stormkök.
Tyck inte att det är meningslöst.
Sammantaget kommer detta att bli en fantastisk demonstration över hur lite
som egentligen behövs av var och en av oss för att det ska bli oerhört
kraftfullt totalt sett. Var med! Ställ upp! Informera grannar och vänner!
Husspindeln är
en av våra största spindlar.
Då jag tänder ljuset på toaletten stelnar
husspindeln till. Den sitter blick stilla och avvaktar utvecklingen. Jag
hämtar kameran, böjer mig ner och tar ett kort från kortdistans. Är beteendet
intelligent eller bara det som vi människor lättvindigt avfärdar som djurisk
instinkt, tänker jag och beslutar mig för att erkänna att husspindeln visst
har intellekt. Och vem skulle kunna bevisa motsatsen.
Sen smyger den iväg in i hörnet och kvar
blir bara dammtussen som fanns där sen tidigare. Husspindeln hjälper mig med
att hålla efter silverfiskar, gråsuggor, myror och små sorgmyggor.
Min opretensiösa
akvarellskiss kommer till under inspelningens gång.
Östnytt, TV2, besöker Tåkern och jag ställer upp som berättare och
staffagefigur. Jag sitter på isen i skarpa solreflexer och skissar med
blyerts och akvarell medan jag drar lite historia om knölsvanar i allmänhet
och Tåkerns knölsvanar i synnerhet.
.
- Nu ska vi inte gå närmare,
säger jag till reportern, då flyger säkert svanparet iväg och fotografen
missar dem..
- Oj! Kan de flyga också,
säger hon..
Av en dryg timmes nätt regi och inspelning blir det kanske en och
halv minut i morgon kväll klockan kvart över sju. Hur det kommer att låta
och se ut, med hänvisning till ovanstående dialog, är naturligtvis skrivet i
stjärnorna men jag håller tummarna att jag kommer att känna igen mig. Det är
inte bara osäker is på Tåkern ...
Reportern
Åsa och fotografen Benny
från Östnytt överrumplar en besökande fågelskådare med frågor.
Ute på sjön är det full fart på fågellivet. Råkarna har ökat i omfång
och de är kantade av svarta massor av änder, sothöns och gäss. Det sjunger
därutifrån av alla vingar och sångsvanar och när en av havsörnarna drar över
ökar vingsuset till ett riktigt dån.
Bland änderna noterar jag mängder av gräsänder förstås men också
storskrakar, knipor, krickor, bläsänder och salskrak.
Det är snöstorm på morgonen men det känns i luften att en varmfront
äntligen är på väg från söder.
Trädgården är full av koltrastar, minst tolv fåglar samtidigt under
fågelbordet, starar, grönfinkar, bofinkar, björktrast, kajor, skator,
talgoxar, sidensvansar, blåmesar, gulsparvar, pilfinkar och gråsparvar
dessutom. Det är kamp om maten och tätt mellan näbbträterierna. Jag lägger
ut nya äpplen hela tiden och de är uppätna strax då jag vänt ryggen till.
Ella, Elliot och Emma är på besök och vi sitter vid köksfönstret mest
hela tiden och betraktar skådespelet..
Alla klarar inte vinterns snåla
nålsöga.
Tåkern idag; efter den senaste vinterattacken är våren åter starkt på
gång. Värmen kommer timme för timme och snön från igår smälter snabbt ihop.
Tranor
Jag hamlar min käckepil vid Stugan,
lyssnar sen på årets första enkelbeckasiner, skrämmer upp en morkulla vid
kanalen och ser årets första groda vid iskanten, allt medan jag tar en
vårpromenad ner över betet och ut på sjövallen.
Överallt finns sångsvanarna och tranorna.
Luften vibrerar av stora vingar och trumpetande läten. Bortom Kälkestad gård
räknar jag in minst tusen tranor som går och betar på fjolårets potatisåkrar
och hela tiden sträcker nya flockar in över sjön eller fortsätter vidare mot
norr. Sångsvanar i hundratal rastar på höstrapsfälten och flyger fram och
tillbaka över sjömarkerna.
Och långt där ute sjunger sjön.
Sångsvanar
Jag tänker så här. Tysslingen i Närke och Hornborgasjön i Västergötland
är mycket berömda för sina karaktärsfåglar - sångsvan respektive trana - och
där rör det sig om numerär på 4 000 respektive 10 000 individer (18 600 tranor
i år - nytt rekord) under vårsträcket. Tusentals turister från hela Europa
kommer dit för att betrakta skådespelen.
Men, Tåkern är inte långt efter, även vad gäller dessa fåglar och det
helt utan främjande åtgärder. Jag tror att detta är mindre känt även i vårt
eget land.
Skulle man satsa även vid Tåkern
såsom man gör vid dessa båda andra sjöar med matning och tillrättaläggande
åtgärder, skulle Tåkern snabbt kunna ta över täten. Sjön äger en väldig
potential. Så håll i hatten!
Å
andra sidan. Varför skulle man vilja göra så? Tja kanske för att
tillföra området ytterligare status och inkomster nu när man satsar med
turistanläggningar i 50-miljonersklassen. Finns möjligheten finns också suget.
Var så säker!
Jag
för min del njuter emellertid hellre av spontant uppträdande tranor och
sångsvanar, om än i mindre antal. Hellre så här än att behöva se dessa pampiga
fåglar i trängsel på iordningställda fält.
Det jag upplever vid Tåkern
denna eftermiddag är fullt tillräckligt för mig för att få gåshud. Och detta
hjälper naturligtvis också alla tusentals gäss till med.
Jag ville bara berätta att en av mina många kaktusar just börjar
blomma. Den har vilat i svalka under vintern och stått torrt sen november
och nu när jag vattnat den, svarar den med en krans av små blommar i delikat
färg.
Någon äter på mina orkidéer.
Under några års tid har jag noterat att det är någon som äter av mina
Phalenopsis-orkidéer. Bladen är naggade i kanten och idag t ex, upptäcker
jag, att det sitter en skalbagge och käkar på själva blommorna. Nu ska jag
ner till botten av problemet och ställer frågan rakt ut i etern. Vad är det
för en vivel, är den svensk eller införd, vanlig eller sällsynt och känner
fler till ämnet?
En nio mm lång
vivel är gynnaren och jag är nyfiken på svar! Som alltid.
Gebbe
Björkman
Har du synpunkter på, idéer, frågor eller
intresse av något i denna min Blogg som jag kallar
Naturlig Dagbok
har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här
nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag
får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär
finns det att finna i min
Gästbok
| 
Högt
däruppe i himlen
anar jag två havsörnar.
