Idag vet vi - några få utvalda. Det är nämligen spetskompetens för verkligt intitierade fågelskådare, men bara för dem, de som kan sin "Rosenberg". Få andra känner till fenomenet; att tusentals sjöorrar i början av maj månad sträcker genom natthimlen, över hus och trädgårdar, mot lappländernas tjärnögon där de kommer att reda sina duniga bon vid små vatten. I natten vågar dessa, de öppna havets vinterfåglar, språnget tvärs över land.

Några har hört av sig och undrat över fågeln sjöorre. Det är alltså en and som är besläktad med ejder och svärta. Jag har målat en akvarell av en utfärgad hane av arten. Detta original lägger jag också ut som objekt i aktuell auktion. Kanske något för dig!?

Efter regnet har det gula pollenet samlats till fantasifulla bilder för den som har ögon att se.

Landshövding emeritus Rolf Wirtén och kulturpristagaren Christer Elderud. Med på bilden är också fru Gunwor Wirtén och fru Eva-Lena Elderud.

Själv fick jag vara med under evenemanget och lunchen som landshövding Björn Eriksson bjöd på, tillsammans med en liten "kulturelit" från länet eftersom även jag har fått mottaga denna utmärkelse. Ett illustert sällskap gick sålunda till bords under pampiga porträtt av vårt Bernadottska kunghus och sen till en fika under en lika pampig stormpiskad och typisk målning av östgöten Marcus Larsson.

Jag är tacksam och stolt över allt detta och känner mig återigen privilegierad. Det är ett uttryck jag ofta återkommer till, känner jag. Och jag är för det mesta nöjd med livet numera och läser på kvällarna dessutom med stor glädje och ett igenkänningens leeende de små betraktelser som Fredrik Sjöberg skriver om i sin senaste bok, den jag fick av min vän Sven i Mjölby häromdagen.

Så småningom slocknar jag för natten i skön harmoni med mig själv och livet. Men innan dess, igår kväll, körde vi igenom ett sista medlemsmöte med Ombergsbygdens kulturarbetarförening inför konstrundan som närmar sig ruskigt snabbt. Jag hann dessutom hem och kollade in det sista framet i World Championship i Snooker, som John Higgins galant rodde iland. Mina intressen är många och spretiga.

Elliot, Ella och Ulla högst uppe i det nya fågeltornet vid Glänås, Tåkern.
.
Under helgen som gick besökte vi det nya fågeltornet vid Glänås, Ulla, barnbarnen Ella och Elliot och jag. Det var pampigt! Väldigare och bättre än jag förstått.
Att stå där uppe i höjd med fri rymd och utsikt över sjön och Tåkerns fåglar var spännande, inte minst för barnen. För att inte tala om den långa, långa handikapprampen ända upp i topp.
.
Mängder av människor var där, parkeringsplatsen full och vägen ner med väntan och många möten. Det är väl en av mindre bra saker runt bygget, att vägen inte är bättre anpassad i helheten. Naturligtvis borde här ha byggts en bredare väg redan från start!
.
Nu på söndag blir det ett nytt besök vid fågeltornet, kl 0700 på morgonen kommer jag att leda en fågelexkursion med Naturskyddsföreningen och kl 0900 möter Dan Nilsson från Länsstyrelsen upp för att berätta mer om bygget av Naturum Tåkern. Jag hoppas på att många tar vara på tillfället!
.

Mitt spaljepäronträd har blommat länge redan. Grenarna längst bort från väggen är sist ut men också de mest prunkande.

I trädgården blommar alla fruktträd samtidigt denna somriga vår. Det verkar vara gott om bin och humlor också, vilket gör att jag tror på en god frukthöst. .

En vårlig akvarell i storformat under arbete. Konstrundan nästa. Den 21 - 23 maj. Välkomna att se den färdig!

Mitt arbete inför konstrundan går vidare. Just nu tar jag en paus från oljemåleriet i Stugan och prioriterar istället att avsluta några akvareller i ateljén i Ödeshög.

Fullmånen går upp ur blånade skuggor

På kvällen kikar vi på hockey Anders i Kvarnstugan och jag. Nog om det. I en kiss-paus noterar jag att fullmånen just går upp över dikesvallen - motivet består av två färger endast: djup ultrmarin och lysande orange. Jag springer in och hämtar kameran, låser den mot trappräcket och prövar. Resultatet är långt ifrån originalet.

Omberg med sin dimmiga mössa

Innan dess förresten, fotodokumenterar jag även Omberg strax efter solnedgången, som alltid hänger fukten från dagens tjugo mm regn kvar som en mössa av dimma runt hjässan. Omberg ommar - ett självklart namn - gammalt som gatan men svårtytt för den som inte äger facit.
 

Dan Nilsson från länsstyrelsen berättar om Tåkerns Naturum.

Parklindens signum är formen av ett stiliserat hjärta (uppochnedvänt)

Min hemväg går över Renstad gård och genom lindallén. Märkligt att parklindens bladform, det stiliserade hjärtat, går igen så exakt i hela trädets form.

Grönfinkarna käkar maskrosfrön.
 

På stigen ner till Stugan sitter grönfinkarna och käkar maskrosfrön. De sliter i de morgonslutna bollarna och pillar i sig de pyttesmå frukterna ett efter ett. Det är gott att se, tycker jag, ty nu har jag ännu ett argument till maskrosornas försvar..

 

Under förmiddagen kommer kallfronten in från norr och vinden vrider rakt in på altanen och bjuder mig kyla. Mössa blir nödvändigt och jag ville gärna använda även handskar men avstår för den nödvändiga fingertoppskänslighetens skull.

Det är skillnad på andra sidan huset, där i lä i solen, kan jag sola sommar.

.
Ladusvalorna trotsar nordanvinden och virvlar ner över sjökanten hela dagen, aldrig i stora mängder utan i små sällskap, om en handfull individer som högst.

.

 

Lärkfalken är tillbaka igen efter sin resa till tropiska Afrika.

.

Med svalorna kommer lärkfalken

tillbaka. Jag känner på mig att det är samma individ som jag såg lämna landet den första oktober i fjol. Den känslan är extra viktig för mig och jag struntar i om statistiken möjligen säger annat. Nu är den i varje fall här igen, jagande över strandskogen precis som då. Den skrämmer upp små moln av svalor och tornseglare men det tycks som den idag ägnar mest uppmärksamhet åt insekterna. Jag gläder mig åt att den långa och farliga resan tur och retur Tåkern till tropiska Afrika har gått bra.

 

En av mina egna favoriter bland målningar jag arbetar med känns nu färdig. Jag tror att jag kommer att döpa den till "Hommage à Monet". Det känns helt rätt och inte ett enda dugg storvulet..

 

"Hommage à Monet" oljemålning av Gebbe Björkman

                                                          Närbild av en kvinnlig stjärtmesskönhet. Nog kan man bli kär för mindre!

Fåglarna ringmärks, mäts och släpps och jag går tillbaka till måleriet.
 

Häggen blommar förföriskt skön och doftande.

Den senaste veckan i Stugan har varit härlig. Att få stå så ute i naturen och måla i undersköna maj månad är gudomligt inspirerande. Blir det för dragigt runt knuten går jag bara in i kökets vedvärme och tar en kopp kaffe och filosoferar en stund på soffan. Det knastrar i spiseln, rördromens tutande får fönstren att vibrera, en mus knaprar i väggen, grenklasar av hägg doftar från vasen och näktergalens sång studsar runt mellan väggarna"...kilock-kilock, tju,tju,tju...".
.

En stilla kväll sätter jag mig i kanoten och paddlar ut genom Renstad kanal..

En kväll, en vindstilla kväll, sätter jag mig i kanoten och paddlar ut genom Renstad kanal, ända ut till fritt vatten. De gula näckrosornas bladsnärj än ännu paddelbart, Trastsångare, sävsparvar, andlyft, grågåskackel, skäggmesar och mängder av vattenralla står för ljudkulissen..

Bruna kärrhökar kommer seglande över mig, en fiskgjuse lyfter med kilogäddan, en trängd svan plaskar iväg och en vassångare börjar surra så nära att den blir till tinnitus.

Jag ser den första trollsländan, på håll, så att jag inte kan artbestämma den och fjädermyggorna börjar kläckas. De svärmar i ringdans tätt över vattenytan.

En vit stork vandrar omkring där ute på Tåkerns starrmad.

En dag ringer Anders och Jocke efter mig. De står vid fågeltornet vid Lövängsborg och tittar på en vit stork. Jag sätter mig snarast i bilen och åker dit. Storken spatserar omkring ute i starren, plockar mat och spanar tillbaka mot oss. Den är lite lerfärgad på de vita bjöstfjädrarna. Vi kikar resultatlöst efter eventuell ringmärkning; är det en vild "öststatare"? eller en halvtam Skånestork?

Dagen därpå upptäcker "grabbarna" från fältstationen två ägretthägrar vid Sjötuna och tidigare har de hittat en Amerikansk kricka vid Glänåstornet. Det händer hela tiden spännande fågelsaker vid sjön Tåkern, men jag prioriterar bara en del, resten får vara tills nästa gång, tänker jag, ty jag har arbete kvar att göra.

Fyra näktergalar sjunger från omgivande buskkratt, dungar och häckar. De starka ljuden penetrerar nejden med enastående mäktighet. Jag smyger mig på den närmaste fågeln som sitter inne i dunklet bland alm och hägg alldeles bakom Kvarnstugan. En så liten kropp med sådan röststyrka är svår att begripa.

Jag skrev om det väntade fenomenet den 20 maj ( se nedan), att tistelfjärilarna från Nordafrika sannolikt kommer att anlända till Sverige i stora skaror snart.
Nu är de här och antagligen kommer vi att få vara med om stor invasion av denna flyttfjäril.

Själv såg jag den första tistelfjärilen i fredags den 29 maj under bilfärd på E18 i trakten av Örebro, därefter ytterligare exemplar i Västeråsområdet under lördagen och så idag söndag, efter hemkomsten, en tistelfjäril i Hästholmen.

På mejlen idag ligger ett meddelande från Curt Fröberg. Han har uppmärksammat mitt lilla upprop och skriver så här: