Starungarna har lämnat holken och träningsflyger med sina föräldrar.

Uppe i himlen "skärrar" små familjesällskap av starar omkring. De första kullarna har precis lämnat loppiga holkar och nu tar de sandfärgade ungarna sin första flygtur, vingliga och oroliga, i sällskap med sina svartglänsande föräldrar.

I toppen av en ek vid hembygdsgården sjunger steglitsen virtuost och energiskt. Vi sneddar genom parken med snarkande björktrastar och stickande stenknäckar. Ringduvor överallt; en företeelse i vår ort inte mer än högst 10 år gammal. Nu har arten även erövrat Ödeshögs samhälle.

Minigolfens banor är mögliga och oskötta. Är inte sommaren här?

Vi sitter sen på altanen hemma, belysta av solens sista strålar genom vårt åsidosatta växthus trasiga rutor, med ett glas rött vin och njuter pingsthelgens sista lediga dag.

Skatorna sitter tysta på var sin taknock på grannhusen.

Plötsligt lämnar en blåmesunge holken på väggen över oss. Den dunsar ner på altangolvet, får åter luft under vingarna och tar sats i riktning mot oxbärshäcken fem meter bort

En blåmesunge har tagit språnget ut ur holkens relativa trygghet.

En skata är där direkt. Den dyker ner mot ungen men jag lyckas avstyra rovet den här gången, jag ger ungen en aning ytterligare livschans och den når den täta häcken, där den sätter sig alldeles stilla och tyst.

Inga fler ungar kommer ut ur holken. De andra väntar tills i morgon bitti. Då kommer det att ske. Vi är inte hemma då och skatorna är på plats. Kommer någon blåmesunge att klara sig? Men, skatorna har ju förstås sina ungar att tänka på.

Så osentimal inför naturens "grymheter" känner man sig förstås inte alltid. Framför allt inte om man på något sätt blir inblandad i historien. Så som den här gången.

På kvällen ringer Moa från Svämb och berättar om en uggelunge på vägen. Jag åker dit rappt; konstaterar att det handlar om en kattuggla och sätter upp den i skydd i ett tätt körsbärsträd. Nu skall den säkert klara sig, berättar jag, och därmed är både ugglan och Moa nöjda.

Hela klass 4 A är samlad vid utflykten till Tåkern.

Som tur är har vi alla rikligt med matsäck som vi kan njuta av inne i tornets nedre rum tätt, tätt packade tillsammans med häckande ladusvalor.

.

Emelie i intensivt fågelstudium!

Efter ett tag upphör faktiskt regnet och vi ger oss ut på vandring längs spången på Svanshals äng. Vi tätar till troppen då vi passerar rakt genom koflocken med alla kalvar och där tjuren råmar markerat av vår närhet. Det går bra. Alla håller sig lugna - både kor och barn.

Vi plockar mängder av ruggade vingpennor från grågäss, studerar majvivor och hade det inte varit för vårt intresse (läs mitt intresse) för en komocka och dess innehåll av larver och baggar, kanske vi hade hunnit längre än det nu blev.

- Nästa gång kanske vi inte behöver stanna och titta på koskit, säger Vladde. Då hinner vi säkert att komma ända ut i vassen och se lite mer fåglar.

Jo, så får det nog bli, när barnen nästa gång gör ett besök med mig, såsom 5:or, vid tornet vid Glänås. Men det blir kanske inte förrän till nästa vår.

Jag tänder i spiseln och lagar lite mat. Det är tyst och stillsamt men vinden tjuter i skorstenen och skurarna vandrar över landskapet, dock något glesare nu. Genom fönstret berättar härmsångaren om sina bravader och törnsångaren mal sin ramsa - "dvi, dji-dji, dvi, dji-dji, dvi -ditt" - en snabb och upprepad kortsång med lite variation (egentligen är det ett r-ljud i sången hela tiden också), vilken förtäljer att han redan har skaffat sig en maka och inte längre behöver anstränga sig maximalt..

Jag släpper ut några kvardröjande guldögonsländor men för tre stora drottningar av bålgeting är det för sent. De ligger döda och torra i fönstren. Först därvid upptäcker jag skalbaggarna. De som är så lika getingar att de kallas getingbockar. Ett tiotal har kläckts från min körsbärsved i köket och blivit fast på fel sida av friheten då de sökt sig till ljuset i fönstren.

Jag samlar in dem och släpper dem lösa på huggkubben utanför farstun. Där passar jag på att fotografera dem. De fångar solvärmen, lever upp med stekellikt ryckiga rörelser (god mimicry minsann), fäller ut sina gulsvarta täckvingar och flyger efter en liten stund iväg ut till rätt sida av friheten. Senare, hemma i ateljén, kan jag artbestämma dem alla till att vara Lövgetingbock, Clytus arietis.

En brandkronad kungsfågel som jag målade för några år sedan då jag njöt av den i Tyskland. .

Jag ställer mig sålunda på vägrenen i den djupa grönskan och lyssnar men kommer först då på att jag idag knappast har förmågan längre, att kunna lyssna in en brandkronad kungsfågels högstämda sång. Visst tycker jag mig höra att den sjunger, men det kan ju lika gärna vara ett hjärnspöke byggt av för stark önskan.

Christian och Doris spanar efter den brandkronade kungsfågeln som sjunger däruppe i grönskan någonstans.

Som tur är dyker Christian upp längs vägen med bättre öron än mina.
Sen kommer Doris - hon hör bestämt lika illa som jag men tillsammans får vi till slut höra fågeln riktigt bra. Trots noggrann spaning får vi dock aldrig någon brandkronad kungsfågel in i kikaren. Men jag är nöjd ändå - fattas bara.

Samling vid Örnslid på Omberg för vår vandring under Naturnatten.

Naturnatten - Naturskyddsföreningens nya satsning i traditionsskapande åtgärder - gick av stapeln i fredags kväll för andra året även i Ödeshögs krets. Liksom förra årets mycket lyckade utflykt engagerade vi också i år naturguiden Lars Frölich, som berättade om "Bröllop på Omberg" och vi startade vår vandring vid Örnslid för att avsluta den på stupen vid Marbergen med en otroligt lyckosamt vältajmad solnedång över Vättern, vilket överraskade oss alla såsom en skänk av ljus och stillhet mitt i ett flera dagars svart regnande och stormande.

I överraskande vackert väder intog vi vår matsäck på stupen vid Marbergen på Omberg.

Det blev en botanisk miniatyrresa med berättelser om esparsett och purpurknipprot vid Storpissan, om sårläka och strävlosta på skogsstigen och brudbröd och fältmalört på klipphyllan.

Till nationaldagsfirandet behövde vi i lugn och ro hemmavid Ulla och jag för att åter orka satsa på dagen idag, då vi var värdar för Ödeshögs skidklubbs söndagliga tipspromenad vid Skönatorpet.

Nog har vi varit aktiva i helgen alltid!

Tornet och naturmiljön är viktig för pedagogisk verksamhet och information.

Klart är ändå själva fågeltornet. Det är på plats och invigt om än inte riktigt färdigt ändå; vassbeklädnaden saknas ännu och lite detaljslipning därtill. Låt mig säga klart och tydligt direkt, att jag är "omvänd", positivt överraskad och glad idag över detta. Det blev ett fantastiskt torn och ett lika fantastiskt lyft för det publika Tåkern.
Många tusen besökare har redan varit där och alla verkar belåtna både med tornet och de naturvårdsåtgärder som åstadkommit ett myllrande fågelliv tätt inpå.

Skall jag vara helt ärlig, och det ska man väl, kan jag tycka att hela projektet kunde räcka med detta. Jag är och har hela tiden varit orolig för hur det skulle kunna komma att bli med detta enorma Naturum - kommer turisterna att "räcka till", driften att säkras, intresset att bibehållas m m, m m. Hur är det tänkt att fungera under alla de "tysta" månaderna på året, är det en god investering om byggnaden står tom under största delen av året? Så har jag funderat. Jag har ärligt känt en stor osäkerhet inför volymen av projektet och realismen i fundamenten.

Det nya tornet vid Glänås, Tåkern, är ett vackert och mycket funktionellt bygge med spännande arkitektur.

Vart det hela kommer att ta vägen nu, är skrivet med osynligt bläck, men jag tror det är skrivet. Signalerna är ganska tydliga och har problem börjat torna upp sig brukar det ena ge det andra. Ett betydligt bantat Naturum kanske blir verklighet så småningom, med plats för publik information och guidning, offentlig ringmärkning och pedagogisk verksamhet. Det vore bra och det skulle räcka, tycker jag. Och det magnifika tornet finns ju redan på plats och som ståtligt byggnadsverk räcker det till mer än väl.

Jag råkade komma i rätt tid till en dramatisk bilbrand då jag var på besök i Linköping igår. Jag plockade snabbt upp min mobiltelefon och sköt iväg några skott så som auktoriserade pressfotografer gör. Kanske fanns det i mitt bakhuvud, möjligheten att inhösta lite kredit som scoop-fotograf, eller så var det bara ett ögonblick av intuition.

Faksimil ur tidningen Östgöta Correspondenten 9 juni 2009. Läs och begrunda konsekvenserna när beslutandet hamnar på fel kompetensnivå.

3. Avsättningen till Naturreservat. Jag läste med förvåning och besvikelse i gårdagens Corren, att Åtvidabergs kommun säger nej till ett nytt tänkt naturreservat i skogsmark. Och inte nog med det, kommunstyrelsen där uttrycker att man tycker att det överhuvud taget är nog med skyddad mark i kommunen fortsättningsvis med hänsyn till de areella näringarna. Så kan det bli då ansvaret hamnar fel, då kompetensen inte finns, jäviga lojaliteter kan tänkas och övergripande hänsyn är bortdelegerad.

Min slutsats är att det borde behövas endast få fall ytterligare för att ha incitament till att för gott ta bort beslutanderätten om natur-och miljöskydd från den kommunala nivån.

Holk 1169 090610 bale med 6 döda pull vid kläckning

Holk 1220 090610 bale med 1 pull, 2 döda pull och 2 rötägg

Rapporten om guckusko anlände för en dryg vecka sedan från May och Bernt Karlsson som håller mig stadigt underrättad om det årliga förloppet på växtplatsen utanför Vadstena.
.
Orkidén guckusko är idag mycket ovanlig i Östergötland och är slutgiltigt och definitivt utgången från de flesta tidigare fyndplatser. Personligen har jag endast koll på denna och så här ser det ut där i år. Tack för meddelande och bild!
.

"Vi var nog en vecka för tidigt i år det var bara en som var utslagen av 10 knoppar,och dom såg klenare ut än förra året".

Näktergalshonan i närbild

Näktergalen matar sina ungar i syrenhäcken vid Stugan, trädgårdssångarens ungar är redan utflugna medan stararnas ungar helt har klippt familjebanden och drar runt som "tonårsgäng". De vuxna stararna är redan på väg till Sydosteuropa för att klara av sin sommarruggning och kommer att möta sina "barn" först senare i höst i Frankrike och England, där alla återsamlas för nya insatser till kommande vår.
 

Ungstaren

Vid fågelsjön kommer de första svartsnäpporna, gluttsnäpporna och skogssnäpporna tillbaka från norrlandsmyrarnas bobestyr. Det är honor som satsade all sin energi i stora ägg, som lämnade över ansvaret för ungarnas vård till hanarna och nu snabbt drar söderöver igen för att klara sin egen fortlevnad. Som sagt, en liten, liten försmak av höst. Och det innan vi nått fram till midsommar.

Mitt exemplar av uppstoppad ung pilgrimsfalk, skjuten vid Tåkern på 1940-talet

Själv har jag en av dessa många kvarlevor, en uppstoppad ung pilgrimsfalk, i ateljén. Den är skjuten vid Herrestad på norra sidan av Tåkern någon gång under 1940-talet och har hamnat hos mig efter en skilsmässa, och den är förstås preparerad av den skicklige konservator Muhrman.

Det känns faktiskt rätt tragiskt och vemodigt att denna vackra fågel en gång dödades för intet mer än att bli en dammsamlare men hos mig spelar den kanske ändå någon liten roll, tröstar jag mig en smula.

Sen kom åren med gifter och miljöförstöring, de hänsynslösa och förödande årtiondena under 1960 - 1970. "En tyst vår" - med utdöendet av mängder med toppredatorer: örnar, falkar och uvar. Även Ombergs falkar försvann, förstås, smygande tyst och definitivt. En dag var falkberget helt tomt och skrattmåsarna fick frid från falkens vinande slag.

Stammen av pilgrimsfalkar rasade och då det var som värst i mitten av 70-talet var populationen nere i tio till femton par i hela landet. Katastrof är ett ord som ofta används felaktigt men i det här fallet med rätta. Pilgrimsfalkens öde var beseglat för alltid trodde man som realist mer än som pessimist.

Satsningen på avel av infångade pilgrimsfalkar i hägn och kontrollerad uppfödning av insamlade ägg och ungar med Naturskyddsföreningen som huvudorganisatör under 80 - 90 talet med centrum i västra Götaland gav dock pessimismen ett välkommet tjuvnyp. De positiva resultaten kom efter hand att bli förvånande lyckosamma. Effektiviteten och kunnandet inom projektet ökade och med det möjliggjordes också förutsättningen att återutsätta pilgrimsfalkar i frihet vid Sveriges tomma falkberg; Norra Halland och södra Bohuslän var först med att få tillbaka sina fåglar.

Ur mitt skissblock från Hallands då enda häckande pilgrimsfalkar. Året är 1988 och jag och Dag Peterson sitter som falkbevakare.

1988 och 1989 satt jag som falkbevakare i ett falkberg i norra Halland tillsammans med fågelmålaren Dag Peterson. Vi bodde i en barack men där sov vi bara "omlott" ty merparten av tiden ägnade vi oss åt just falkbevakning hos ett av dessa återutsatta falkpar. Det var härliga dagar med tuben riktad stadigt och ständigt in mot bohyllan. Vi satt där med varsitt skissblock i handen och dokumenterade, ritade och skrev och solen den sken. Delar av mitt skissarbete vid falkberget i Halland resulterade sedan i två stycken kåserier i tidskriften Gavia - Fåglar i Södra Älvsborg 1989 och 1990.

Omslaget till tidskriften Gavia, där jag gjorde kåserande reportage både 1989 och 1990.

Målet med vår gärning var att hindra främmande och ogästvänliga besök, falkenerare och ogärningsmän, från att förstöra häckningen. Sånt hände på den tiden även om risken möjligen var något överdriven. Det sades då, att en kull falkägg kunde vara värd tiotusentals kronor på den svarta marknaden och att en falkunge kunde inbringa minst det dubbla i ett främmande arabiskt shejkdöme. Som sagt, det hände, faktiskt på riktigt att falkbon plundrades och idag ser vi facit i alla dessa tama falkenerarfalkar som finns både i Europa - läs England och Tyskland - samt i arabiska länder. Där finns säkert ättlingar från svenska falkberg inkluderade, idag ofta sönderavlade och hybridiserade.

"Den gamla damen" - JP19 fotograferad vid bohyllan på Omberg 2003.

Sen dök den upp, den första falken på Omberg för, kan det vara, tolv år sedan, en hona med vit höger lillvinge och ringmärkt i "Projekt Pilgrimsfalk". Det var vännen Lennart som hittade henne, han meddelande Janne som i sin tur meddelade Fältstationen och resten är historia och en mycket positiv sådan. Idag häckar två par av pilgrimsfalk på Omberg, ett par i Sommen och i år även ett nyetablerat par i närheten av Gränna. Och den "gamla damen", hon den första, är ännu kvar om än något grånad om nu pilgrimsfalkar drabbas av sånt.

Unge av pilgrimsfalk - fotograferad under ringmärkning på Omberg 2003.

Den 14 juni detta år, ringmärktes fyra ungar i ett av Ombergs bon. I samband därmed insamlades vissa bytesrester och det är egentligen med anledning av detta som jag skriver hela denna berättelse.

Bytesrester från ringmärkningen av pilgrimsfalk häromdagen - två brevduvor.

Jag har tagit hand om materialet som bland annat består av fötter och lösa ringar från uppätna brevduvor. Jag tänker att det kan vara intressant att veta lite mer om om bakgrunden och fånga möjligheten att knyta kontakt. På en av ringarna finns nämligen ett mobiltelefonnummer. Jag ringer och Daniel i Älgarås svarar.

- Det var en av mina bästa duvor, säger han; en hane som vann sitt race förra helgen då den släpptes i Lesjöfors. Den här gången deltog han i ett släpp vid Örebro med tolv av mina duvor. Bara nio kom hem som väntat och en kom dagen därpå.

- Den blev mat till fyra fina ungar av pilgrimsfalk som just har ringmärkts på Omberg, berättar jag.

Sen talas vi vid i telefonen Daniel och jag varvid en intressant historia rullas upp:

Klockan 0930 på söndagen den 14 juni går släppet av brevduvorna i Örebro. Vad händer sedan? Kanske följande: Ett litet gäng av dessa duvor, med ägare från flera håll i Västsverige, verkar gå vilse då de når Vätterns nordspets och väljer att följa östra sidan av sjön och hindras därefter av den byiga och hårda nordvästen att återvända till "rätt" sida; de vill väl inte gena tillbaka över vattnet, utan följer landlinjen mot söder och hamnar så småningom utanför Omberg, där en av dessa duvor blir byte för pilgrimsfalken. Vad som händer med de övriga "försvunna" duvorna, undras det fortfarande över hos ägarna. Kanske kommer de att följa stranden ner till sydspetsen av sjön för att därefter möjligen hitta hem norrut igen.

- Problemet väntar på sin lösning, säger Daniel. Jag saknar ännu en av mina duvor och vi undrar och väntar.

Klockan 14.30, samma dag, den 14 juni, alltså endast fem timmar efter släppet, sker ringmärkningen i falkboet på Omberg, varvid bytesresterna tas om hand. Det är frågan om helt renätna, men ännu i skrivandets stund, färsksluktande duvfötter, som jag har framför mig.

På dessa fem timmar har alltså duvsläppet skett, duvorna flugit cirka åttio km söderut, blivit anfallna varvid en har blivit tagen av pilgrimsfalk och transporterats till falkboet och där blivit närande falkmat varefter den återfunnits, tillvaratagits och lyckosamt nog hamnat i mina händer för vidareförädling av ämnet, varvid hela denna fantastiska berättelse om en händelse och ett tidspressat förlopp, har kunnat rullats upp i detalj.

Daniel är mycket tacksam över mitt beslut att meddela honom tillvaratagande. Han kan också hjälpa mig med att bestämma ytterligare ringmaterial. En grön ring, också den från falkboet, visar sig nämligen tillhöra en brevduveägare i Skåne, vars duva försvann efter ett släpp i Jönköping helgen innan, alltså den 7 juni. Även detta är lite egendomligt, menar Daniel, att den har flugit åt "fel" håll, åt norr istället för hem mot söder.

Tänk så mycket spännande information som kan komma i dagen om man bjuder till, tänker jag och är glad att jag tog kontakten.