Upptäckaren Janne med en av de större äggsvamparna.

Förra året vid den här tiden påträffade min vän Janne några stora äggsvampar bara hundra meter från Stugan vid Tåkern.

Eftersom vi har återsamlats, vårt "gamla" gäng, till årets kräftskiva just i Stugan passar vi på att besöka svampstället. Svamparna finns här i år också och har blivit fler. De växer i en ring som är ungefär tio meter i diameter och vi räknar till 17 exemplar av varierande storlek varav de flesta är, för att vara svampar, enorma. Flera av dem ha börjat "damma pollen" och blivit patinerade i läderfärg. Medan vinden sveper förbi för den hela tiden med sig små moln och puffar av pollen.
.

Vi tar med den minsta i storlek in i köket. Den är som en fotboll ungefär. Vi skär skivor av den, pepprar och saltar och steker den med smör. Smaken är svag och mild och ganska intetsägande. Men, med mera kryddor och mixad med annan svamp kan resultatet säkert bli gott.

 

Varje morgon vid brevlådorna genomförs samma procedur; alla skakar tidningen.
Det är nämligen en tvestjärtssommar av dignitet i år, åtminstone här i västra Östergötland!
Under några år tillbaka nu har det varit ont om tvestjärtar och jag har inget bra svar på - varför. Men, i år tar dessa små intressanta insekter igen missen. Massförekomst gäller!
.

Vi planterade en mängd tagetes i försomras och vi förväntade oss härligt stora buskar fram emot hösten men av detta har det blivit intet. Allt äts upp efterhand och plantorna är knappast större idag än vid sättningen och blommornas kronblad ligger strödda och förstörda varje morgon efter nattens frossande. Och nästan alla typer av växter är drabbade: praktlysing, rosor och mangold.

Tvestjärtarna finns överallt - i badkaret uppe på övervåningen, krypande på innertaken, i papperskorgar, i skorna i hallen, till och med i sängen och i diskmaskinen. Hur hittar de in överallt? undrar jag. Och med vilken fantasi och uthållighet!

Det är nätterna som gäller för tvestjärtar. Tänd lyset och gå upp mitt i natten, så får du se tvestjärtar krypande både här och där. I skydd av mörkret penetrerar de allt som går att penetrera och lite till. Men det är föstås snart över nu. När frosten kommer är allt förbi.

 

Det är en mjuk, näst intill osynlig, helhalo runt solen. I den ringen seglar två ormvråkar. Det är stilla september och jag sitter också stilla, i en plastvilstol vid stugväggen, i värmen, med en rökt makrill och en kall folköl. Jag har just klippt gräset. Igen. Och skrämt iväg några solvarma snokar.
Claes och Jocke tutar från Kvarnstugan, ringmärkningen för idag är över, och jag är ensam med solen och värmen.

På hemvägen ser jag höstens första fjällvråk. Det är så dags.
Det börjar blåsa upp från sydväst igen och molnen är åter på väg in över himmelskupan.

Brandmusen är preparerad. En berömdhet - typexemplar och först i landet. Foto - Peter Nilsson

Jag sitter och målar på Omberg; en stor akvarell från bokskogen. Ljuset silar ner mellan träden. Allt är lugnt och stilla. En nötkråka rullar och en ekorre tjattrar uppför en trädstam. Men små myggor plågar mina vader och jag böjer mig ner och kliar....
.
... en liten svamp sticker mina ögon. Den är liten och krokig och har en underbart vacker violett färg som står så fint mot den brunröda boklövsmattan. Jag lämnar min stora målning för en stund och fäster den lilla svampen i mitt skissblock. Det går snabbt och enkelt; tar bara några minuter extra och ger lite krydda åt tillvaron..
 

Barnen är klara för cykelfärden till Hästholmens hällsristningar och arkeologiska utgrävningar.
.
Jag får förtroendet att följa med Ullas klass ner till de pågående utgrävningarna vid Hästholmen idag på morgonen. Vi cyklar dit längs cykelvägen den förträffliga, på ett led, med mig först och Ulla sist. Vägen är asfalterad och går nästan spikrakt eftersom det är den gamla banvallen mellan Hästholmen och Ödeshög som är grunden.
Den var jag med och kämpade om att få behålla för snart tjugo år sedan. Det var lycka det, att vinna den kampen och rädda undan stråket från uppodling och oåterkallelig förlust. Cykelvägen är kantad av alla olika slags träd. Rönnar och olvon är mogna, vildapel och päron är på gång.

Lena tar emot oss med berättelser om bronsålderns hällristningar som vi sitter mitt ibland.

Vi blir först mottagna av Lena från Länsmuseet som tidstypiskt klädd tar emot oss på berget med hällristningar strax söder om samhället. Hon berättar om livet och tiden på bronsåldern för så där tretusen år sedan medan vi sitter på den lavvattrade hällen mitt bland skepp, skålgropar och yxor och lyssnar till historien i underbart sensommarväder.

Barnen är lågmälda och andäktiga. Medan vi sitter där kommer sparvhökar och ormvråkar på sträck över oss, kanadagässens band vandrar längs horisonten, luften är full av ärlor och ladusvalor och två korpar ropar över berget i norr. Vindkraftverken i närheten susar stilla och blåhallonen är mogna att avnjutas.

Rickard, som är arkeolog, visar oss utgrävningarna och fynden därifrån.

Sen tar vi oss vidare bort till själva utgrävningarna. Ödeshögs kommun är angelägen om att skaffa sig mera tomtmark för kommande villabebyggelse och i förarbetet för detta ingår arkeologiska inventeringar.
Området är odlat, vi går ut genom stubben, där arkeologen Rickard från Länsmuseet möter oss.
Han visar oss runt bland utgrävningarna som består i flera meter breda remsor av ca 30 m längd och med ett djup av nästan en halv meter, som ligger strödda över platsen.

- Det mesta vi har funnit här, liksom vid de flesta utgrävningar som vi gör, är svartnad jord, berättar Rickard. Detta visar att olika slags mänsklig verksamhet har skett på platsen.

Men vid den här utgrävningen har vi faktiskt också funnit rester av människorna själva.

Här ser ni t ex resterna av en man som är ungefär tvåtusen år gammal, säger Rickard och håller upp fragmenten av en skalle. Att det är en man kan man se på de "knöliga" ögonbrynen och även på formen på de här lårbenen som jag skickar runt för alla som vågar hålla och känna.

Den här graven är troligen från järnålderstid och fyndet har överraskat oss, säger han, ty det låg mitt bland flera andra gravar, urngravar, med kremerade människorester i form av skörbrända ben, vilka är äldre, ja nästan tretusen år gamla, och därmed från den sena bronsålderstiden.

Från mannen från järnålderstid har vi även funnit den här tanden, visar Rickard, vilket innebär att vi kan datera den med hjälp av kol14-metoden, men som sagt, vi tror att han gravlagd betydligt senare.

När allt sen är färdigt här och vi har tagit vara på alla fynd vi har hittat, kommer vi att lägga igen alltihop i väntan på vad kommunen kommer att besluta sig för. Platsen visar sig emellertid vara så rik på fynd att vi nog kommer att göra en totalutgrävning av hela ytan innan denna kan tas i bruk för byggnation, menar Rickard.

Med all denna information och upplevelse får vi bli nöjda. Fler skolklasser står på kö, så för oss är det bara att cykla åter mot Ödeshög och skolan.

Jag håller en sten i min hand. Det är en vanlig sten, av urberg, men slipad äggrund av vatten och .... med en mjukhet som en lanolinkysst kind.

Den låg i ett av schakten, vid de arkeologiska utgrävningarna i Hästholmen. Jag fann den igår och smög försiktigt ner den i fickan, så oförargligt men möjligen otillbörligt.

Men en vanlig sten, det gör väl ingen skada.

Jag har på känn att det ändå inte är en "vanlig" sten. Så ovanligt rund och mjuk måste den ha hamnat där med någons vilja, som ett minne, en tröst, en leksak i putan. Den låg där bland skörbrända ben från bronsålderstid och ville bli sedd, ville tas om hand igen efter tretusen långa år i jordigt mörker. Den måste ha legat i händer för länge sedan. Jag känner det så väl. Den passar så bra.

Strax skulle den åter ha myllats, ratad av proffsiga ögon, men slutligen sedd av ett i ämnet otränat men på annat sätt känsligt öga och därför åter i ljuset, med fantasins vingslag berättande en möjlig historia.

Utsikten från Svalberget är imponerande.

På vägen upp har vi fyllt våra händer med söta lingon, smakat på en mild kremla, doftat in pors och tallbarr och fått läpparna färgade av sommarens sista blåbär.

Jag ser en storlom simma därute genom disigt sömniga ögon.

Tillbaka på båten lagar Gunnel till en gryta och därefter somnar Yngve och jag i doftande ljung medan lommen ligger på blankvattnet och spanar vaksamt. Jag ser den dimmigt i ögonvrån.

Trista rester från slarviga sommargäster. Varför?

Sumpsnäckan, Viviparus viviparus, föder levande ungar, vilket det vetenskapliga namnet just säger.

Notblomstren, Nordens vilda lobelia, står ännu käpprakt stolta men tomma och sumpsnäckornas skal vitnar bland stenar där vattenytans skräddare förankrat sig i lä.

Hur kan man få bygga så här - och så fult?

Stränderna har därigenom ett "kontinentalt snitt", ty här har verkligen det privata ägandet inskränkt tillgängligheten för det allmänna i stor omfattning enligt min personliga uppfattning, men därom är vi alla inte helt överens, det vet jag med bestämdhet i dagar som dessa, när suget efter egen strand är stort och de flesta kommuner gärna vill bjuda på möjligheten och sätta strandskyddet på undantag. Det är en ny politik numera och många vill vara med om att dela på kakan som bjuds.

Hemresans svarta sjö.

Hemresan bjuder på svartnande vatten och motsjö. Sex tranor tar vägen söderut rakt över sjön och vår båt. Sommarsjön, går mot höst.

Snokarna parar sig för fullt. Sensommarvärmen väcker lusten till liv.

Jag har svårt att få något ur händer idag. Jag åker ner till Stugan bara för att göra något; går omkring lite i trädgården och tittar på alla snokar som är framme i solvärmen.

Det känns som en ny vår och så känner ormarna också. På flera ställen ser jag parningsnystan. Det är visst ingen ordning på det sexuella som tur är.

Tyvärr ligger det också mängder av nydöda snokar längs vägen till Väversunda. Asfalten suger åt sig av solen och ormarna dras dit. Och det ska villigt erkännas att det inte alltid är lätt att se dem. Jag är medveten och undviker några stycken.

Jag måste göra slag i saken och ordna med skyltar längs den här sträckan - med texten "Var rädd om snoken!" (Eller mera seriöst kanske: "Akta Tåkerns snokar!").

 

Fina gammeltallar växer i Hägerstensåsen.

Det blev också en första liten promenad i samhället som består av "rikebarnshyreshus" från 40- och 50-tal. Samhället, beläget ca 50 m över havet, stod färdigt för invigning den 2 februari 1948 då nästan alla hyreshusen var färdigbyggda. Det har tills idag vuxit upp till en tämligen idyllisk och naturskön "gammelförort" med stora träd , torrtallar, fågelliv och gott om buskar och blomster. Man kan knappast känna att man bara är 15 minuter från Stockholms centrum.

En "svensk kobra".

Ännu igår middag, då jag anlände till Stugan, sken solen och vinden var ganska vän. Snokarna hälsade mig välkommen som alltid. En lade sig vaksam under min solstol intill läet vid husväggen. Jag undrar om det blev sista observationen för i år.

Mot kvällen, då Omkulturs medlemmar anlände till höstens upptaktsträff, började västvädret sopa slätten. Så vi fick gå in ganska snart; in till en liten fest med snack och första planering inför vårens konstrunda - jubileum tio år står för dörren.

Lite mysmanipulerad är förstås bilden runt fotogenlampan.

Jag hade förberett med soppa, krispigt knäckebröd och varierad dryck. Värmen strålade från spisel och kakelugn och vi bänkade oss runt fotogenlampan till en trevlig kväll med diskussioner, frågeställningar och högt i tak även om min stuga är tidsenligt lågbyggd .

I dagarna har de första flockarna med norrländska, finska och ryska björktrastar dragit ner över landet. Rönnbärsträden dignar av röda frukter. Bordet är dukat!

För tre veckor sedan badade jag i havet, i Falsterbo. Och det var angenämt. Idag har suget liksom försvunnit. Det är över för i år!

Klicka på bilden och surfa runt lite

Då var det vernissage på Falsterbo konsthall av den utställning som heter "Fågelsträcket" som jag medverkar i med min stora akvarell "Utdrag ur en dagbok". Nu har jag fått bud om att det snart är dags att hämta hem den igen. På söndag helst. Då blir det en lång bildfärd igen; tur och retur med kärra för att få hem verket. Det är mycket med det konstnärliga. Inte en dans på rosor jämt, så det så!

.

Varje kväll just nu läser jag boken "Öken" av årets Nobelpristagare Le Clézio. Långsamt och grundligt suger jag på varje ord ty jag känner igen mig.

Platserna: Taroudant, Draafloden, Oued Sous, Jorf, Ouarzazate, Todra Gorge, Boumalne de Dades är platser jag har varit på. Jag har bilderna kvar, i min resedagbok och i mitt fotokartotek men också i mitt huvud, fyllda av doft och smak och ljud.

Sandöken vid Erg Chebbi.

Det är en förunderlig känsla att läsa en berättelse och känna igen sig i den. Jag vill förstås inte överdriva närvaron, mina besök i södra Marocko, på kanten av Saharaöknens väldighet, varade ju bara några veckor. Men ändå. Jag har varit där i bokens geografi.

Huvudpersonen Lalla...

... i Le Clézios berättelse har jag också "mött". Jag ser henne framför mig i det bländande skarpa solljuset i oasen i närheten av sandöknen Erg Chebbi. Hur hon går framför mig, vänder sig om, fångar mina ögon och ger mig ett blixtrande leende. En ung berberflicka då, idag en vuxen kvinna säkerligen ännu kvar någonstans i Nordafrikas sandiga rike.

Jag har mina bilder, mina minnen, kvar i mitt hjärta. Och jag vill att boken aldrig ska ta slut.
 

Ännu igår såg jag humlor på besök i blomstren. Hösten har varit generös med värme och sol hittills och förutsättningen har varit gynnsam för många insekter att leva lite längre än normalt.
Livstiden för en arbetshumla är inte mer än någon månad eller två och att så sent som mot slutet av september kunna se dem, fortfarande i arbete, är mycket ovanligt.

Men snart tar det slut. Nu kommer nordvädret, ishavsluften, ner över landet. Det föregås av ett regn som tätt och intensivt sprayar mig på väg till ateljén.
I morgon surrar inga humlor eller getingar längre. Kvar finns bara nästa års drottningar, som befruktade och färdiga, redan har dragit sig undan i skydd för att frostfritt överleva vintern.

De sista arbetshumlorna stelnar och dör och ligger förtorkade på backen och rinner med regnvattnet bort till försvinnande .
Livet är utmätt - för en arbetshumla är det kort och intensivt - men i år med lite extra bonus som nu är förbrukad även den.

Naturfotografen Stefan Rosengren från Sörmland har just varit här för att fotografera brandmössen för sitt bildarkiv.
Det blev ganska bra, tror jag.
Efter att jag riggat upp lite i terrariet, radade nämligen mössen upp sig hur snyggt och gulligt som helst; som riktiga linsmöss faktiskt.

Stefan verkade mycket nöjd med att äntligen, efter många misslyckade försök tidigare, lyckas komma till min ateljé och till skott..

 

Tre små linsmöss

Jag har haft de tre brandmössen på plats här snart ett helt årsvarv. De verkar trivas rätt gott med ett modernt och ombonat liv utan yttre faror, så annorlunda och ofattbart.

- Idag är det frost för första gången i höst, säger jag. Det är vitt på garagetaken och lite på gräsmattan, framför allt i de mossiga partierna.

- Jaha, svarar Ulla, mellan gröttuggorna, men det är skönt att det inte verkar blåsa idag. Nu har det blåst "storm" nio dagar i sträck.