Här följer en renskrivning av min resedagbok
17 juni 2002 Klockan är 17.00 och vi sitter på planet till Barcelona. Jag själv, Ulla, Astrid och Bertil. Vi är på väg till Pyrenéerna för en tolv dagar lång resa. Vi hämtar ut hyrbilen, en Renault Laguna med datakort istället för nyckel, vilket omedelbart ställer till med ett litet definitionsproblem men så småningom kör vi väg NII västerut mot Lleida. Vi tar in på hotell i Agramunt - en liten by ute i ett intensivt jordbruksdistrikt, där skörden av spannmål är i full gång. Här är man inte speciellt van vid utländska turister får vi veta. Längs vägen ser vi en härfågel och från balkongen när vi kopplar av med en god whisky spanar jag in en ormvråk. Det är väl ungefär allt. Ja, fullt av hussvalor på hotellet förstås. Så är det ju överallt här ner i södern.
Ulla, Astrid, Bertil och en flaska Belvenie 18 juni 2002 Vi startar norrut från Agramunt på huvudvägen mot Andorra. Vid Oliana stannar vi vid en härligt klar och sval liten grusbottnad å och badar. Det är lite raspigt att ta sig ned igenom björnbärssnår och stickigt gräs men med envishet och ett getingstick på Astrids arm går det till slut. Fjärilar av många olika sorter dansar i värmedallret. Efterhand återtar sydnäktergalarna sitt lugn efter en häftig välkomstkonsert. Det verkar vara fullt av dem i varje snår och buske. Ett par drillsnäppor varnar intensivt. Vi är i närheten av bo eller ungar. En bivråk seglar över. Sädesärlor håller till på grusbankarna, häcksparv och bergsångare sjunger vid skogskanten och i den grunda ån simmar snabba, två decimeter långa fiskar. Vi tror oss förstå att det är öring. Efter detta första svalkande dopp lastar vi in oss, svänger av från huvudvägen mot väster och kör rakt in bland bergen upp mot Tremp. Vi når upp till ett pass på 1 300 meter. På slingervägarna där det överallt genom skyltar varnas för rasrisk får vi också följdriktigt men naturligtvis mycket oturligt punktering på höger fram. En vass sten på 200 gram har klämt lågprofildäcket mot fälgen. Inte mycket att göra åt mer än att byta. Vi lastar alltså ut hela utrustningen och byter hjul. Det går på fem minuter. Bertil är en veritabel specialist. Sen får vi köra försiktigt - vi har ingen mer reserv nu! I ett bergpass hänger två ormörnar i termiken - ett par, ; glidspecialister med stora böjliga vingar; benen hänger och dinglar. Då jag står och spanar på örnarna i tuben hör jag "schvääj-läten" från stensparvar uppe i branterna, men jag ser ingen. Ljuset är starkt och jag bländas trots de nyinköpta solglasögonen.
Ormörnparet - direkt ur skissblocket Vi passerar byarna Boixols och Isona. Lantliga idyller med gott vatten i kranar och brunnar. Vi svalkar oss vid en stor vattenho och får lite information om eventuell däckservice av en lokal tös med svarta flätor. Hon är svår att förstå men mycket söt. - Vinden viner här uppe i bergen och det är alltid svalare och skönare än längre ner i dalen, säger hon. Vi håller med och kippar efter andan i värmen. Bertil börjar bli hungrig men han får hålla sig ända tills vi anländer till Tremp. Där tar vi sen in på ett hostal och Bertil ( och övriga också ) får sin efterlängtade mat - Tapas, vid en liten trottoarrestaurant under apelsinträden. Ägaren håller lite extra länge öppet åt oss turister.
19 juni 2002 Vi jagar iväg ut på stan under förmiddagen för att leta upp en verkstad. Vi har tur och finner en "Taller de Renault" nästan direkt. Medan verkstadschefen kontrollerar vår bil strosar vi en liten promenad längs en grusväg mellan små grönsakstäppor. Sydnäktergalar sjunger överallt och mängder av fjärilar lyfter framför våra fötter. De vackraste tycker jag är de stora mörka tryfjärilarna med sin vackra ljusa fläckbåge. Hussyrsor och fältsyrsor spelar överallt i dikeskanten.
Sydlig tryfjäril - Limenitis reducta - ur skissblocket När vi kommer tillbaka till servicehallen möts vi av förståelse och hjälpsamhet. Men, här duger det inte med någon slarvig vulk inte. Nej-nej! Kontakten med biluthyrningsföretaget har, enligt verkstadschefens säkert helt riktiga rekommendationer resulterat i nödvändigheten av att inköpa av nytt däck. Något sådant finns emellertid inte hemma förstås men förhoppningsvis kommer det från Madrid beställda däcket att levereras till fredag morgon. Välkomna igen då. Klockan tolv, mitt i hettan, drar vi upp mot S:ta Engracia femton kilometer norr om staden Tremp. Klippan möter oss i diset över bergen. Mitt hjärta klappar av igenkännandets glädje men grusvägen upp är numera asfalterad. Vi stannar i dalen för att bekanta oss med byn på lite avstånd. Sommargyllingar flöjtar och göken ropar ännu. Sen kör vi den sista branten upp mot vårt mål, pensionat Casa Guilla. Vi bjuds på en kall lunch i altanens skuggiga vrå med källarsvalt rött vin, jamon cerrano, verduras mixtas, aceitunas y pan.
Välkomstlunchen i en skuggig vrå på altanen Sandra och Richard är sig lika och hälsar oss varmt välkomna. Det är tre år sedan sist och ny blå pool byggd på höjden uppe på klippan är en mycket positiv överraskning. Det blir ett svalkande dopp direkt efter inpackning i rummen, där olivtvålarna doftar behagligt välbekant. Tre gåsgamar hänger över oss där vi plaskar runt i bassängen. Jag går en sväng nedanför klippväggen in i den lummiga men taggiga stenekskogen. Sydnäktergal, trädgårdssångare, rödstrupig sångare, svarthätta, svart rödstjärt, gulhämpling, grönfink, koltrast, rödhake, bofink, blåtrast, polyglottsångare och medelhavsstenskvätta är fågelarterna jag noterar. Jag stannar vid en ännu vackert blommande röd skogslilja, en orkidé, som står lysande i en solglänta. Jag gör en snabbskiss och finner därefter en nästan helt överblommad ståndare av en orkidé som jag tror måste vara sparrissyssla, Limodorum abortivum. Den är nästan en halv meter hög och violett i färgen och saknar helt stora blad. Även av denna gör jag en snabb skiss.
Jag sitter på en sten i skuggan och gör en akvarell i vilken jag försöker fånga ekkrattets alla valörer och nyanser. Men jag går bet. Nere i dalen börjar en vakteltupp spela i kapp med byns leghornstuppar. På eftermiddagen när jag åter ligger i poolen ropar korparna energiskt nedanför mig. Jag kliver upp lagom för att se dem jaga ifatt en ung kungsörn i ravinen. De försvinner ner i sänkan i sin virvlande luftcirkus. En handfull gåsgamar ligger över mig i termiken och plötsligt kommer en lammgam glidande i sned flykt på skrå rakt över klippan på bara femtio meters höjd. Den är annorlunda färgad, nästan vit på buk och bröst. Den följs strax därefter av ytterligare en mera normalt rävröd lammgam. Två exemplar redan första dagen. Fantastiskt!!!! Richard berättar att paret förra sommaren häckade rakt nedanför Casa Guilla. Även i år höll de revir där under våren men en olycklig militär manöver med helikoterövningar och luftlandsättningar medelst repstegar och linor alldeles i närheten medförde att paret misslyckades. Richard säger att han har anmält det hela till Naturvårdsförvaltningen i Madrid men ännu inte fått något svar därifrån.
Lammgamen som jag målade under förra resan till Pyrenéerna På kvällen seglar en front in över bergen från väster. Himlen färgas purpurröd. En ensam alpseglare gör en sväng in över altanen. En brun glada kommer förbi, en alpkråka flyger över och dvärguvarna börjar ropa i omgivningen när mörkret sänker sig. Vi sänker oss också efter en intensiv dag.
20 juni 2002 Morgonen är sval och skön här uppe på över tusen meters höjd. Det gäller att vara alert innan den trettiogradiga värmen kommer med dagen. Vi reser norrut mot Pobla de Segur. Segur är namnet på floden, som är döpt enligt några olika varianter kanske beroende på om det är catalanska, spanska eller kanske någon lokal dialekt - bl a till Rio Segre. Vattnet i ån forsar friskt och stridigt längs vår färd och jag och Astrid är egentligen hela tiden mer eller mindre badsugna. Ormörn, pilgrimsfalk och många gåsgamar noteras under resan och vid Sort, raftingens och canotingens stora europeiska vallfartsort, dyker den första forsärlan upp när vi badar fötterna. Det går inte all lägga sig helt och hållet i vattnet; tyvärr alldeles för strömt. Överallt ser vi ungdomar i bilar med kajaker på taken. Flera gummiflottar med forsrännare studsar förbi våldsamt. Jag är lite intresserad men ingen annan av oss vågar. Det får vara. Vi reser upp till högsta passet, Port de Bonaigua på 2 070 meters höjd över havet. Det är ett av hästar, kor och får hårdbetat område med naturparksstatus. Höga vägmarkeringar vittnar om stort snödjup vintertid och snön ligger ännu kvar här och där fläckvis. I små rännilar och jokkar är vattnet iskallt och gott. Gentianor, fibblor och röda azaleor doftar härligt. Vi äter medhavd tapaslunch på en alpsluttning med bedårande utsikt rakt in i massivet med toppen Pico de Aneto på mer än 3 400 meters höjd.
Tapaslunch på alpsluttningen i Port de Bonaigua Någon enstaka gemsbock ser jag i tuben men spanar förgäves efter murmeldjur som jag vet finns. Medan jag gör en akvarellskiss noterar jag rastande flockar av citronsiskor, flera hämplingar och enstaka stenskvättor, svarta rödstjärtar och buskskvättor. Vattenpiplärkorna sjunger överallt och på väg mot bilen stöter jag också upp en från sitt bo med fem ägg.
Vattenpiplärkans bo med dess fem ägg Svartkråkor går omkring i vätarna, alpkaja och alpkråka noteras och turligt nog ser jag även en vacker stentrasthane. På hemvägen efter att ha passerat genom den långa Vielha-tunneln, stannar vi vid mynningen som hastigast i entrén till Maladetadalen. Det blir lite fotbad i den vrålkalla forsen bland brunkullor och brudsporrar. En strömstare drar sig undan. Hit tänker vi resa tillbaka igen. Ytterligare fyra alpkråkor observeras på nära håll under färden tillbaka till Casa Guilla. Längs vägen under dagen har vi också fotograferad en otroligt vacker men död pärlödla. Gulgrön, nästan en halv meter lång med blå ringar i rad som på ett pärlband längs buksidan. Skinnet otroligt lent. Så sorgligt att den var död.
En nyss trafikdödad vacker och stor pärlödla På kvällen till kaffe och avec på balkongen, där vi samtalar med alla övriga gäster om dagens upplevelser, räknar jag in minst tio dvärguvar i mörkret runt klippan. Vi bestämmer oss för en fågelexkursion tidigt i morgon bitti. Richard berättar om en alldeles färsk rapport om vitryggig hackspett alldeles i närheten nämligen och ber oss gå dit för att eventuellt kunna bekräfta detta genom ytterligare någon observation. Alla skäl är goda och detta är verkligen alldeles gott nog. Klockan 05.20 skall vi ses, Bertil och jag samt John och Christine från engelska sydkusten och Adrian, fjärilsspecialsten från Littleham i Devon i England. Vilket gäng!
21 juni 2002
Hela gänget samlat Vi går i samlad tropp. Alla verkar relativt fräscha. Återhållsamheten på likören Ratafia och den lokala brandyn i går kväll känns välgörande nu. Det är svalt och skönt när solen stiger över bergskammen i öster. Fågelsången är mäktig och tupparna gal. Vi går grusvägen ner mot en liten ravin där stora poppelbestånd med markant inslag av gamla döda träd fulla med hackspår och bohål av hackspettar är synnerligen intressanta. Vi avvaktar tysta under lång tid men får tyvärr inget napp. Så är det ju med den vitryggiga hackspetten, att den är svår att träffa. Stora revir med spridda mikrolokaler med lämplig biotop gör det nästan omöjligt att ha turen på sin sida vid ett så kort besök. Men jag konstaterar att lokalbiotopen är perfekt. Här är det säkert fråga om vitryggig hackspett. Vi spanar in ett par för oss svenskar välbekanta vanliga törnskator som väcker allmän upphetsning bland engelsmännen. Vidare ser vi gott om häcksparvar, spanar efter en sommargylling som jag lyckas väcka till liv genom att härma, noterar kornsparvar och två sjungande mästersångare, polyglott förstås och en orädd sydnäktergal. - I´ve never had such a good view of at nightingale before, säger Adrian, när jag zoomar in den i tuben, där den sjunger från en torrkvist. Så småningom går vi in under trädlärkornas himmel. Tonerna trillar ner som ljummet regn över oss och vi bara njuter! Här följer den totala artlistan över morgonens fågelobservationer: Brun glada - 1 / Ormörn - 1 / Lammgam - 1 / Gåsgam - 4 / Bivråk - 2 / Tornfalk - 1 / Rödhöna - 1 / Vaktel - 1 / Ringduva - allmän / Turturduva - 1 / Gök - 2 / Tornseglare - allmän / Härfågel - 1 / Större hackspett - 1 / Trädlärka - flera / Klippsvala - 1 / Ladusvala - allmän / Sydnäktergal - allmän / Rödhake - flera / Svarthakad buskskvätta - ett par / Svart rödstjärt - flera / Blåtrast - 1 / Koltrast - flera / Taltrast - allmän / Polyglottsångare - flera / Svarthätta - allmän / Provencesångare - 1 / Mästersångare - 2 / Trädgårdssångare - allmän / Rödstrupig sångare - flera / Bergsångare - allmän / Stjärtmes - flera / Talgoxe - flera / Blåmes - flera / Nötväcka - 1 / Törnskata - ett par / Rödhuvad törnskata - 1 / Nötskrika - flera / Svartkråka - flera / Korp - allmän / Sommargylling - 1 / Svart stare - flera / Gråsparv - allmän / Bofink - allmän / Gulhämpling - allmän / Hämpling - 2 / Steglits - allmän / Grönfink - allmän / Kornsparv - flera / Klippsparv - 1 / Häcksparv - allmän.
Några snabba skisser direkt ur blocket På kvällen spelar nattskärran under kaffestunden på balkongen och innan dess har vi åter sett två lammgamar över klippan, ormörn, kungsörn, ormvråk, bivråk, tornfalk och en pilgrimsfalk. Inte dåligt! Adrian lämnar oss och riggar upp en nattfjärilslampa vid muren nedanför huset. Vitt lakan och tomma äggkartonger i hög kompletterar fällan. Jag går ner efter en stund och han visar mig en del av fångsten. En liten geckoödla kommer också fram i ljuset.
22 juni 2002 Morgon. Vi tar farväl för denna gång av Casa Guilla och vänder först tillbaka mot Tremp. Det är dags för däckservice. Den total kostnaden av detta blir 150 €.
Inez, Richard and Sandra - våra värdar i Casa Guilla (hemsida) Vi fortsätter därefter söderut en liten bit mot Camarasa. Här är jag angelägen om att visa mina vänner den fantastiska ravinen med Ramonda-blommor, som jag upplevde för tre år sedan. Söder om staden Tremp passerar vi först förbi ett våtmarksområde med stora vassar. Vi ägnar detta område ingen tid idag. Jag ser ett par glador och någon sothöna. Så får det bli. Vi kör istället mellan de mäktiga klyftorna med lodräta väggar av flera hundra meters höjd som följer. Alpseglare och klippsvalor och gåsgamar överallt. Vi äter gott vid Camarasas campingplats och jag noterar att biätarna finns kvar med sin koloni precis som tidigare. Det är faktiskt de första biätarna vi ser under resan. De är inte alls så vanliga här i norra Spanien som i södra delen av landet. Ramondaravinen blir en liten besvikelse. Av beståndet finns knappt några spår. Efter idogt letande hittar jag ett par små torra rester av vissnade blad på en klipphylla och det härliga vattnet är alldeles lerbemängt och grumligt. Men, vi badar ändå i de små bubbelpoolsliknande grytorna under doftande fikonträd. Två små viperasnokungar simmar undan i bäcken. De är verkligen huggormsliknande med "svullna" huvuden och tydligt zick-zack-band. Vi åker norrut igen. Vägen stiger brant uppåt vid byn Perbes, där vi stannar för den fantastiska utsikten. Ortolansparven sjunger. Här har jag varit tidigare och tecknat.
Byn Perbes på sin klippa sedd från ovan Sen når vi dalen Maladeta, som är vårt mål. Vi stannar resten av dagen i underbar natur och i underbart väder. Vi har sällskap ut längs vandringsleden av ett par flugfiskare. En av dem har hund med sig och den vänder sig ideligen om för att hålla koll på oss. Snart nog viker vi dock av för ensamheten och mäktigheten i denna fantastiska dal.
Den fantastiska Maladetadalen med en matta av smörbollar Det är en kombination av svenskt högfjällsområde med fjällvallmo, svarthö, smörbollar och fjällglim. Men på sluttningarna dominerar torterade bokskogar under trädgränsens svart smågranar. Stenblock, rasbranter och snölegor och iskallt gott vatten. Men, här finns även den svenska ängen och kärret med en mängd orkidéer och även "trädgårdsarter" såsom liljor, hyacinter och tulpaner. Helt egendomligt. Jag finner mycket av Omberg här i Maladeta. Orkidemyrarna med svarthö och nycklar känns precis som hemma om det inte vore för klockgentiana och myrliljor.
Vi tar siesta i skuggan. Jag badar, eller rättare sagt doppar mig snabbt i forsen och soltorkar sen i värmen naken som naturen själv. Underbara frihet!
Ner från glaciären däruppe, genom bokskogen och ut i dalen rinner den klara jokken som bjöd på iskallt och friskt badvatten Sedan kör vi åter över Port de Bonaigua men nu börjar det redan skymma och vi måste nå ner i dalen på andra sidan för att hinna få tag i husrum innan kvällen. Vi stannar till i staden Seu d´Urgell. Återigen är vi vid Segrefloden. Vi får leta länge den här gången efter ledigt rum. Det är Sankt Juan helg - motsvarar vårt midsommarfirande - och traktens alla ungdomar med bröllopsplaner och vuxna med smekmånadslängtan har dragit in i området för att njuta parsamhet. Varenda rum är upptaget. Fullt! Fullt! Fullt! Det är beskedet vi får åtminstone de första tjugo försöken. Efter att ha dragit oss bort från de attraktivaste orterna längs floden hittar vi slutligen ändå två lediga rum i ett hotell. Här tänker vi stanna två nätter.
23 juni 2002 Heldag i Andorra. Kommersens tempel. Vi inhandlar bland annat dyr sprit till billigt pris, klarar av den gängse tullkontrollen utan större besvär och lämnar mot kvällen lättade men tyngda det trånga furstendömet.
La Vella de Andorra - kommersens stad i den avgasfyllda dalen 24 juni 2002 Vi lämnar morgonbruset i staden Seu d´Urgell och kör i östlig riktning på Carretera Pirenéos i riktning mot havet. Efterhand planar bergen ut alltmer och det blir allt frodigare. Ekskogarna växer i omfång. Och husen börjar bli alltmer vitmenade. Vid en nödvändig vätskepaus i en liten by som heter Vallfogona de Ripolles hör jag en mellanspett. Absolut. Den tjickar inne bland ekarna och jag spanar förgäves efter den. Jag får tyvärr inget gehör från mina kära medresenärer om att genomföra ytterligare letande. Värmen är nämligen olidlig och tröttheten tar ut sin rätt. Det är bara en envis och initierad fågelskådare som inte skulle ge upp. Det är jag det. Men, jag är ensam. Jag noterar ändå mellanspett i min dagbok!
Majnycklar ( tror jag ) och blommande ginst färgade bergen närmare havet Efter en tung dagsetapp når vi slutligen Roses vid havet tio mil norr om Barcelona. Min intuitiva förmåga att greja husrum är numera erkänd och vid första försöket får vi tag i två fantastiska rum vid ett hotell hundra meter från playan. Och inte är det dyrt heller! Nu är det saltvatten i munnen som gäller och man flyter lätt. Vi är mitt i turiststråket bland, tyskar och fransmän där vi går på den plattlagda strandpromenaden bland fiskrestauranger, vykortsställ och glasskiosker. Här nere vid havet tillkommer arter som grässångare, tofslärkor, turkduvor och blek tornseglare med flera.
25 juni 2002 Vi gör en heldag i Figueras, där Salvador Dalis museum är målet. På kvällen, efter badet, går vi åter på strandpromenaden tillsammans med de andra hundratalen turister. Vi äter paella förstås och lyssnar självklart på den obligatoriska bolivianska gruppen som spelar folkmusik. Vi köper till och med var sin CD medan fullmånen går upp över havet. Så vackert och romantiskt!
26 juni 2002 Ute vid kusten på udden längst ut ligger Dalis födelsestad Cadaques. Dit far vi. Man är tvungen att köra över torra kustberg för att nå dit. Det är numera naturreservat av allt detta. Men tidigare har det varit bebodd mark, ty överallt i sluttningarna ser vi rester av terassmurar, husruiner och nedvittrade bevattningssystem. Stora arealer svartnad mark vittnar om ideliga och förtärande skogsbränder. Kanske avsiktliga. Jag vet inte.
Dali & Ulla vid Cadaques Cadaques är en vacker liten stad med vackra vita hus längs terrasserade smågator och trånga passager. Överallt små butiker med mycket hantverk och längs strandvägen överallt mysiga restauranger. Vi badar bland båtarna som ligger uppdragna vid stranden. Dali står staty vid strandpromenaden. Ulla får göra honom sällskap.
27 juni 2002 Vi kör längs Costa Bravas branta och pinjeklädda kust mot Barcelona. Överallt ser vi små vikar långt där nere med glimrande turkosblått och glittrande vatten. Det är vackert! Vid Tossa de Mar, en av dessa små vackra turiststäder vid havet tar vi lång siesta. Jag äter en oerhört god tallrik musslor med mycket vitlökssmak och gott vitt vin och rostat bröd till. Sen beställer jag in en Calvados och får mig serverat en nästan full stor aromkupa innan jag förstår att jag måste säga stopp själv. Sen badar Bertil och jag i havet medan Ulla och Astrid tar sin obligatoriska butiksrunda.
Ett glas calvados i Tossa de Mar Som tur är det inte min tur att köra idag. Jag somnar gott i baksätet. Lummig och lycklig med den uppochnervända spegelbilden av Tossa de Mars kastell i min calvadoskupa för min inre blick. Jag vaknar först av att det är dags för husrum. Vid en nästan öde och glömd plats vid havet mellan motorväg och järnväg finner vi en skylt om husrum. Vi frågar efter och finner ett ställe satt på undantag. Det enda som står till buds. Gården är full av förskräckliga katter. En är helblind, en är trebent och alla är bara skinn och ben. Ägaren schasar ut dem ur porten för att bereda oss inträde. Rummen doftar svagt av mögel men vi måste ändå slå till. - Finns det något att äta, frågar vi men får ett negativt svar. Detta var tidigare en turistort vid havet, förstår vi, men kommunikationens infrastruktur och närheten till Barcelona har förstört den tidigare idyllen. Allt är på dekis nu. Det här gamla slitna hotellet med sina katter, sin svettstinkande reception och sitt udda ägarpar verkar vara det sista till överlevnad. På kvällen jagar vi trots allt runt i en frenetisk jakt på mat. En man vi möter säger till oss att försiktigt försöka passera den minst sagt livligt trafikerade vägen, ty på andra sidan den och efter undergången vid järnvägen längre bort, ligger det en Marina. Men kolla noga i prislistan säger han till oss och blinkar med ena ögat. Vi tar oss dit. Platsen som är totalt dold från andra sidan vägen överraskar oss fullständigt. Här finner vi en marina med bommar och bevakning, massor av båtar i hamnen och kajen full av små fiskerestauranger. Den första är abbonerad och vakten med galant uniform visar oss vänligt men bestämt vidare till nästa som eventuellt kan bereda plats åt oss. Vi visas till ett ledigt bord bland det förnäma folket. Fyra glas var i kuvertet. I det första serveras omedelbart champagne till välkomst. Vi letar länge efter något vi har råd med, nöjer oss med en rätt och kopplar sen av bland seglarskor, kavajer och eleganta klänningar. Vi är nog de enda som inte tar meny. Men, vi bemöts ändå med respekt och värme. Vilken kontrastrik håla! Från en ytterlighet till en annan.
28 juni 2002 På morgonen serveras vi vår beställda frukost. Vi checkar ut men får för en gångs skull inget kvitto. Det har inte hänt tidigare i detta land av total hotellbokföringsredlighet med passkontroll och pappersbyråkrati. Pengarna går rakt ner i fickan och jag förstår ägarinnan. Det är säkert inte många slantar hon höstar in per säsong numera. Sen kör vi mot Barcelona och flygplatsen rakt in i trafiksmeten. Tre olyckor med några hundra meters mellanrum skapar sniglande köer och vår väl tilltagna restid ner till inbokningen smälter snabbt undan. Men nu har vi blivit nästan spanska i sinnet och jag har vänsterhanden ut genom sidofönstret för diverse markeringar och till slut når vi flyget och hemfärden i tid och god ordning. ... Kontrasten vid hemkomsten är vädermässigt total. Från aldrig under trettio varma grader till regn, rusk och tolv kylslagna dito.
Gebbe Björkman
|
