Måndag 6 juli.

Ulla och jag anländer till Gotland från Nynäshamn på förmiddagen efter en lång resa som startar i Ödeshög kl 02.00 mitt i natten.

Vi installerar oss i Wisbyrum på Norra murgatan innanför Österport och är beredda på att genast dra ut i fält. Men efter kontakt med Britta Johansson på länsstyrelsen avstyrs dagens utflykt med hänvisning till det täta regnet.

Istället gör vi Visby både innanför och utanför murarna och nödvändigtvis under paraply.

Vi gör Visby under paraply.

Mindre sandlilja

Tisdag 7 juli.

Kl 08.00 träffar vi Britta vid Österport för färd söderut ner mot Lojstaområdet. Vi har tre stopp med rikkärr framför oss denna dag och med blå himmel och sol ser vi fram emot detta med stor nyfikenhet.

Första stopp blir vid Botes källmyr, alldeles där turistfamiljerna stannar på p-platsen för att göra (oftast misslyckade) russbesök med barnen sina.

Vi vandrar in genom tallskogen längs en stig fylld av prunkande blomster. Dominerar gör skogsklöver, timjan och praktbrunört. Hällmarken intill är fylld av en sky av mindre sandliljor.

Trädpiplärkor och lövsångare sjunger och buskskvättan varnar.

Myggen håller sig lyckligtvis på behörigt avstånd.

Efterhand börjar orkidéerna uppträda: först nattviol och grön nattviol, sedan skogsnycklar och de första brudsporrarna och då är vi strax framme vid själva upprinnan och kärret.

Axagens tuvor tätnar och överallt blinkar orkideernas klasar i olika rosa nyanser i den djupa grönskan.

Flera dårgräsfjärilar fladdrar förbi. Vi räknar in ett tiotal av denna raritet i området. Jag vill gärna komma åt med ett kameraskott.

- Där, säger Ulla, och pekar mot en tall. Den sitter där uppe på grenen, ser du den?

Där är den, dårgräsfjärilen, säger Ulla och Britta kvitterar upplevelsens riktighet.

Den sällsynta dårgräsfjärilen dårar oss.

Den flyger stort och ganska högt med lite kort flygtid så det gäller att vara riktigt ute om man ska ha chansen.

Britta visar sig vara en riktig dårgräsfjärilsexspert efter år av laborativt arbete med arten och dess reproduktion och värdväxtval på Stockholms universitet.

Själv har jag sett dårgräsfjäril tidigare i eklandskapet söder om Linköping, där den upptäcks i senare tid. Men det är endast i dessa två områden i Sverige som den står att finna. I övrigt har den en östlig utbredning.

Vi följer den lilla bäcken som sipprar fram genom myren och vi får bitvis tränga oss fram genom täta snår och under gamla fälltallar som ligger som plockepinn.

I omgångar öppnar sig området och slutligen kommer vi ut till en större yta med fri himmel och martallstelningar.

Martallar, axag och orkidéer.

En hagtornsfjäril besöker en brudsporre. Den vandrar i spiral uppför axet i sin jakt på nektar.

Gräsullen vajar i vinden och mängder av orkidéer växer här ute i solen: sumpnycklar, skogsnycklar, blodnycklar, vaxnycklar, jungfru Marie nycklar, brudsporre och luktsporre, tvåblad och flugblomster.

Vi finner också en hel del andra fina växter såsom svarthö, källnate, kärrlilja och kustarun.

Makaonfjäril, kamgräsfjäril, nätfjärilar och  luktgräsfjäril noterar vi bland många andra arter fjärilar i myrmiljön och inte minst hagtornsfjäril som måste betecknas som allmän i området.

På vägen tillbaka  mot bilen försöker jag fånga den där helgula humlan jag såg tidigare längs stigen. Jag lyckas så där ty humlorna försvinner nästan helt i praktbrunörtens kronbladskupol och flänger därefter snabbt vidare från blomma till blomma vilket gör möjligheterna ögonblickskorta.

Jag letar på nätet men finner att det inte finns någon speciell art av humla som heter Gotlandshumla. Det är förstås en färgvariant detta, men jag vet inte av vilken sort.

Annars är ju gotlänningarna stenhårda med att betrakta både salmbär (på fastlandet:blåhallon) och kajp (på fastlandet:skogslök) såsom unikt gotländska och därom går det inte att diskutera vidare med en gotlänning - jag vet ty  jag har tidigare prövat!

Återstår nu att att se vad gotlandshumlan egentligen är för något när det kommer till kritan.....

Praktbrunörten besöks av en gul Gotlandshumla.

Pukvetet blommar intensivt på bekostnad av knylhavre på vilken den parasiterar.

Blåeld, cikoria, färgkulla, gullucern, väddklint, rödklint, sandlilja, fibblor, stånds, gul sötväppling, prästkrage, gulreseda och pukvete är några av arterna i en rik vackert mångformig bukett vägkantsväxter som verkligen ger Gotland ett eget signum.

Förutsättningen är naturligtvis klimatet och kalken i backen men sedan av samma vikt, att vägverket samarbetar med naturvårds- och turistmyndigheter, genom att spara skönheten hela sommaren igenom.

Först därefter, när blommorna har fröat av sig och vissnat, efter turisternas bortflykt, så slår man. Oh vad jag längtar efter att samma sak kunde ske till exempel efter den i övrigt mycket vackra turistvägen mellan Gränna och Vadstena.

*

Vi tar lunch med saffranspannkaka vid Gnisvärd vid klapperstensstranden där pukvetet blommar för högtryck; "djävulens röda vete". Ulla stannar i Visby.

Ett avvattningsdike är nyligen återstängt och små källkupoler producerar hela tiden kalkhaltigt vatten som pyser upp och berikar miljön.

Vi är här för att titta på en unik växt som heter Öselskallra, Rhinanthus rumelicus ssp. oesilensis.  Det är en art som först i januari 2008 fick status som ny art i Sverige och därmed inkluderades i de "Natura 2000-områden" som regeringen har statfäst, detta efter att ha dna-bestämts tillhöra samma artvarietet av höskallra som finns på ön Ösel i Estland.

Då vi nu besöker Lilla Hajdes vät blommar den ännu inte vi är för tidigt ute och vi får verkligen anstränga oss för att över huvud taget finna den i vegetationen.

Öselskallra

Britta på Mallgårds källmyr

I bäcken kvillrar massor av storspigg men någon blodigel ser vi inte heller här.

Ute på myren varnar tofsvipa och rödbena.

Ett tiotal ston kommer slutligen ända fram med sina föl. Det är verkligen tjusigt att få se hästar så här i halvvilt tillstånd.

Fölen är nyfikna på oss men mammorna brummar varnande och till slut ger sig hela gruppen av in i skogen och försvinner. Ett litet hingstföl blir sist. Kaxig och stolt kollar han in oss lite extra innan han försvinner med ett språng över källdraget.

Gotlandsruss i full frihet

(En härlig detalj är att vi faktiskt tar cykeltaxi dit - skjutsade av en greve Wachtmeister som brutit upp från ett tryggt förflutet och numera lever ett totalt frittoch tillfälligt liv.)

Därefter tar de med oss till Lindgårdens restaurang där vi bjuds på en härlig och frikostig spis.

Vi säger ett stort tack till våra vänner Johan och Anne-Li.

Onsdag 8 juli

Idag är det norra Gotland som gäller. Vi ger oss av upp mot Lärbro och Rute, där Stellan Hedgren ska ta oss till ett par nya rikkärr som inte ens Britta har besökt tidigare..

Vi börjar förstås med en fika på härliga kalkstenshällar i närheten av Rute. Vi har köpt nybakat stenugnsbröd och fått med oss mjölk i en lattemugg.

Här växer bergskrabba och murruta och där inte hällen är kalkgrå är den alldeles rosafärgad av en sky av vit fetknopp.

Ett par apollofjärilar flyger omkring. Larverna här på Gotland lever just av fetknoppens blad.

Länsstyrelsens naturvårdsnestor, Stellan Hedgren, ansluter idag.

Mölner bunkar vid Rute

Området är under stark igenväxning framför allt av den i sammanhanget mindre väl sedda gotlandsagen. Här syns också tydlig skillnad mellan områden som varit utsatta för tidigare bete eller ej.

Några öppna bleken syns knappast bland axagstuvorna och detta tillstånd älskas av den art av flickslända som jag också lyckas fotografera: Lestes dryas.

Hane av flicksländan Lestes dryas.

Blommande kärrlilja i närbild

Men den är ännu så liten, sensommarblomma som den är, att de små plantorna med nöd och näppe kan återfinnas.

Istället visar jag en av de blommor som verkligen står i full prakt: Kärrliljan

Till kommande illustration av den bruna ögontrösten, som ska vara med på planschen, måste jag komma att be om hjälp med bildunderlag. Och Stellan har lovat.

Med kärrliljan har jag numera eget material så det räcker.

Den tål verkligen att studeras på nära håll.

Liksom i mina hemmakärr, finner vi även på Gotland, några kloner med vit kärrnipprot; en variant där de rosasvarta partierna är ersatta av sådana med gulgrön färg.

Blommande kärrknipprot i närbild

Hårig blombock - en sällsynt långhorning

Jag fotograferar för att artbestämma vid hemkomsten.

Skalbaggen visar sig vara Hårig blombock, en art av långhorning med ganska sporadiskt uppträdande i sydöstra delen av Sverige - en relativ sällsynthet alltså. På utbredningskartan noterar jag att just norra Gotland finns med.

Kul! Och det finns hopp om fortsättning för beståndet eftersom jag även finner ett kopulerande par.

Dags för nästa besök på norra Gotland. Det blir Bluttmo-Gildarshagen med en areal av drygt 80 hektar.

Detta naturreservat består av ett egentligt myrområde: Bluttmo och en saftigt grön ganska tätt trädbevuxen "hage": Gildarshagen. (gildar betyder på gotländska att hagen är av extra god kvalitet).

På vägen ut till Bluttmo vandrar vi således igenom Gildarshagen där orkidéerna står tätt som i en trädgårdsrabatt. När vi närmar oss själva myren övergår hagen alltmer i en martallsbevuxen myr, där gräsullens mjuka vippor vajar allt tätare i vinden.

Gräsullen lyser upp vår vandring genom Gildarshagen ut mot Bluttmo myrs bottenlöshet.

Stellan mitt i Bluttmos myr. Ett vågspel?

Ute i Bluttmo myr får vi ta det försiktigt. Ett femtontal kupoler av något högre stående vegetation, vittnar om "vulkaner" av källvatten, (på östgötska så kallade löt) som pyser upp ur underjorden.

- I dessa helt överväxta "hål" är det alldeles "bottenlöst", säger Stellan, och manar till stor försiktighet varvid han illustrerar med att nedstöta en lång påle, som försvinner alldeles.

- Här kan man verkligen försvinna för gott, säger han och ler underfundigt.

Britta och jag tar det säkra före det osäkra och tar våra steg exakt där Stellan gått före.

Trubbtåg, Juncus subnodulosus, är den stora rariteten som det växer rikligt av ute i Bluttmo myr.

Det är ett i sig ganska oansenligt halvgräs med en höjd av en knapp meter. Just nu är det på väg att slå ut sina "blommor", sina ax.

Allt är inte direkt påfallande vackert som är sällsynt kan man tycka Men går man in i närkontakt finns alltid skönhet att finna. Så även hos trubbtågen. Se bara!

Blommande trubbtåg

I det klara, meandrande vattnet simmar massor av havsöringsyngel.

Vattnet är friskt och klart och jag prövar att dricka det med välbehag.

Överallt sprätter yngel av havsöring. Om hösten vandrar de vuxna fiskarna från havet, en mil bort, ända hit upp i det halvdecimeterdjupa vattnet för att leka.

- Det är skönt att skåda i oktober, säger Stellan. Stora, blänkande ryggar av lekande havsöring ända upp i dessa småvatten.

Nedströms, vid vägundergången, ser vi att fiskevårdande myndigheter har gjort åtgärder för att ytterligare förbättra lekvandringen från havet tur och retur.

Växten är förankrad i bottnen i de grunda källdragen men växer efter hand upp till ytan, där de flesta av blomaxen reser sig i luften för att avsätta sitt pollen i vinden.

Växten är lite "anemisk" till färgen, saknar nästan helt den gröna nyansen och bladen är tunna och genomsiktiga. Den växer i täta små bestånd framför allt i bäckens krökar, där bottnen då kan bli heltäckt.

Detta är en ny art för mig.

Blommande källnate.

Ett tätt bestånd av skogsnycklar

Här är en av de allmännaste av arterna - Skogsnycklar - som står tätt och prunkande i den frodiga grönskan i Gildarshagen..

Vi fortsätter mot norr på Gotland och stannar vid vägkanten intill Bästeträsk.

Runt om parkeringsplatsen växer massor av Salepsrot. Det är en orkidé som inte är beroende av myrmark utan som trivs på tämligen torra, ibland t o m sandiga marker.

Salepsrotens täta blomax är omisskännligt och arten är en skön raritet.

Salepsrot

På nordligaste Gotland dyker nicktistlarna upp i dikeskanten.

Jag minns exakt när jag såg min första nicktistel.

Det var år 1962 och jag och min gode vän Göran gjorde Öland och Gotland på mopedsemester som 17-åringar under en månads tid.

Snacka om ungdomlig frihet!

Då vi stod i färjekön över till Fårö noterade jag vid dikeskanten dessa stora och vackert karminröda tistlar som liksom nickade med blomman. Dem hade jag aldrig sett tidigare.

Här vid parkeringsplatsen vid Bästeträsk ser jag blomman igen.

Intill Bästeträsk vid änden av en grusväg som leder ner mot havet ligger Gotlands nyaste badparadis - Den Blå Lagunen. Det är jämn bilkö dit ner med gäster som är sugna på att bada i det vattenfyllda gamla kalkstensbrottet med sin säreget turkosa vattenfärg - Medelhavsblått kanske?

Vi struntar i detta. Vi vandrar runt med stövlar på fötterna i det solvarma grunda vattnet som numera är instängt av grusvägen. Vattnet är förstås kalkhaltigt och mängder av orkidéer har funnit en ny fristad att exploatera.

För fem år sedan påträffade Stellan här de första exemplaren av den endast 1 dm höga, "anemiskt" ljusa orkidéen Gulyxne, som är en av landets mest sällsynta. Den tål knappast konkurrens och trivs uppenbarligen i detta ännu ganska öppna kärr med sitt friska klara vatten.

Vid vårt besök idag, finner vi hundratals. Det är till att trivas!

Gulyxne

Gotlandssnok på solbränd arm.

På grusvägen finner jag resans andra "Gotlandssnok". Den är platt död. Överkörd av alla badbilarna, ligger den tillspillogiven på grusvägen men med ytterligare en mening kvar i livet efter döden. Den att få bli dokumenterad och presenterad i min Gotlandsresa sommaren 2009. Det är den värd. Den är så vacker med sina klart orangelysande nackfläckar.

Den vilar så skönt mot en solbränd arm.

Sen blir det med ens dags att fara tillbaka mot Visby. Ett larm om rödfalk på södra Gotland får fart på Stellan. Annalkande regnskyar hjälper oss också med beslutet om retur.

Torsdag 9 juli

Det var nog tänkt att vi skulle ägna denna den sista dagen på resan åt bad och sol.

Men av detta blir det intet! SMHI har utfärdat en varning över Gotland. Regn i mängder väntas; upp emot 100 nya mm och på det nordlig kuling. Attan!

Vi sätter oss i bilen för en stor rundsväng över ön. Först norrut på västkusten och sen ner längs ostkusten. Vi lider med genomvåta, icke längre leende cykelturister, följer sjöräddningens arbete med en kapsejsad segelbåt, käkar saffranspannkaka, värmer oss vid eldstaden i Bunge hembygdsgård, hälsar på fågelmålaren Johannes Nevala, käkar nyrökta flundror i Lickershamn och besöker i övrigt en mängd hantverksställen.

Sen kör vi ombord på färjan till Oskarshamn kl 17 och har framför oss en fortsatt resa i regnets tecken genom Småland upp till Östergötland och Ödeshög.

Vi följer på avstånd räddningstjänstens arbete med en kapsejsad segelbåt.