Ateljé Gebbe

7. Excursions in Morocco 8 - 22 March 2001

Jan Peterson & Gebbe Björkman

Direkt länk till fågellista / Direct link to Birdlist

Agenda:

8/3 Charter from Arlanda, Stockholm to Agadir, and a rented room at Hotel Talborjt. We arrived at noon. Strollings in the city of Agadir.

Janne Peterson och jag drar således iväg på sedvanlig vårresa. Denna gång till Agadir i Marocko. Vi kompletterar varandra väl. Janne med sin stora kunskap om insekter, reptiler och amfibier och intresse även för floran och jag med mina kunskaper om framför allt fågellivet. Det brukar bli bra! Vi skall resa runt i Marocko under 2 veckor är det tänkt. Planerna är 1) Agadirs omgivningar 2) Sousdalen österut till Erfoud och Merzouga och därefter upp mot norr över Atlas och gening ut till kusten och tillbaka 3) Avslutning söderut och Agadirs omgivningar ännu en gång.

Vi anländer efter en tidigt startad och långdragen resa från Arlanda till Agadir vid middagstid. Det är mycket varmare än vad vi har tänkt oss. Närmare 40 grader och med hög luftfuktighet anar vi. Tofslärkor och gråsparvar vid flygterminalen är som vanligt det första som möter.

Ordentlig passkontroll och stämpling, därefter transport in till hotell Talborjt i övre delen av staden Agadir. Jag spanar efter stubbstjärtseglarna jag minns från förra resan, men spanar förgäves och kommer så att få göra under resten av resan också. Är de definitivt borta!?

Vi ordnar bil för två veckor och går till en informationsträff med alla andra turister. När vi sitter där i den varma eftermiddagssolen kommer en hel svärm av tornseglare in över havet. När de kommer närmre ser vi att de alla är bleka tornseglare.

Vi lägger oss tidigt.

9/3 Sightseeings in Agadir, harbour. Car-renting. After noon trip north along the coast to Cap Rihr and Tamri. We are back in the evening.

Vi vaknar till skällande hundar, böneutrop kl 05.15, sjungande koltrast och hackande bulbyler i de säreget storblommiga lindar som växer alldeles utanför vårt fönster. Det är morgon den 9 mars i Agadir.

Hela förmiddagen är vi kvar i Agadir. Jag sätter mig ner mitt ibland de vackert blåblommande jackarandaträden och tecknar av en hussparvshane som sitter på en TV-antenn tvärs över gatan. Flera personer kommer och vill titta i tuben. Alla är intresserade. Överallt i de blommande parkapelsinträden sjunger svarthättor och vi ser rätt många gransångare som jagar bladlöss. Turkduvor spelflyger överallt och hela himlen är full av kringströvande gulfotade gråtrutar och tämligen ljusa silltrutar samt svirrande bleka tornseglare.

På eftermiddagen åker vi mot norr till Tamri och Kap Rihr. Det är mycket varmt. Vi stannar till vid det torra kustlandskapet med sin dominerande vegetation av törel. Havet vräker in fräsande gröna bränningar som välter mot den vassa stenkusten. Luften är mättad av ett svidande saltdis.

Medan Janne går på jakt efter reptiler i terrängen slår jag mig ner på en sten och skissar av de vackra växterna. Dominerar gör en euforbia som växer i täta klungor. Den heter Euphorbia echinus, vilket skulle kunna översättas till "sjöborreeuforbia", ett passande namn. Lagerlärkor och tofslärkor sjunger flitigt liksom en rödstrupig sångare och sammetshätta. Janne skrämmer upp en klipphöna som svirrar iväg. Överallt lyser de små vilda ringblommorna, Calendula sp. i höggula färger.

Vid en ravin kommer en pilgrimsfalk svepande över vägen framför bilen. Den slår till på en klippkam tvärs över ravinen på inte mer än 100 meters avstånd, där hon sitter och plockar sina tår, putsar, vrider sig och spanar i ett vackert medljus. Hon har stora rödlätta fläckar i nacken och är ljust skifferfärgad på ryggen. Jag blir osäker på om det ändå är en berberfalk. Men, trots allt tycker jag nog att det mest liknar en hona av den lokala rasen av pilgrimsfalk, men helt säker blir jag aldrig! Hon lättar strax och jagar vidare över strandhänget.

När jag sitter och tittar på pilgrimsfalken kommer en hane av svart stenskvätta förbi. Den sätter sig på en stolpe en kort stund, sjunger några knastriga ramsor och försvinner. Jag hittar en vingbruten hane av spansk sparv vid vägkanten. Vi tar foton av den och sen hjälper vi den trist men nödigt hädan.

Janne kommer tillbaka med tre exemplar av den dagaktiva fingergeckon, Saurodactylus broseti, som jag både skissar av och fotograferar och han går sedan på en misslyckad jakt efter en eftertraktad hjälmgecko, som också skall finnas här vid rötterna av sjöborreeuforbiorna.

Vi stannar inne i Tamri och tar en kopp kaffe vid ett trottoarcafé varvid vi spanar in två hökörnar som seglar över bergskammen öster om byn. Flera personer kommer fram till oss och undrar om vi sett "ibisarna". Vi får tips av en yngling att köra vidare ungefär tre kilometer mot norr och gör så också. Därefter far vi vidare ungefär 6 kilometer norr om Tamri, där vi träffar på 14 eremitibisar som går i den luckra och röda odlingsjorden och petar och påtar. De är orädda och folkvana. Vi studerar dem entusiastiskt på 50 meters avstånd under överinseende och intresse från en lantarbetare som också vill titta i tuben. Flocken drar sig så sakta bort från oss och lyfter och far bort söderöver längs strandklipporna. De är alla vuxna fåglar i glänsande häckningskostym och rött ansiktsskinn, med långa spretande nackplymer. Det blir ett kärt återseende för mig. Det var tio år sedan sist, just här. En mopedburen yngling med legitimation såsom "ibisvakt" kommer till oss och informerar om försiktighet och hänsyn och om reservatet längre fram längs vägen. Bra! Vi kör därefter vidare just till reservatet som mest består av en stor stranddyn av sand. Där går ytterligare en eremitibis och här finns också två orädda korpar.

När vi återvänder till Tamri by får min "informatör" som ännu är kvar på caféet en liten slant som tack för hjälpen. Han blir mycket glad och vill ha våra adresser. Ett utbyte sker. Vi lämnar Tamri och i bergen över byn sitter ännu en pilgrimsfalk/berberfalk och jamar så det ekar över floddalen.

Det är mörkt när vi återkommer till Agadir. En vacker fullmåne lyser upp omgivningarna. Hussyrsor och cikador spelar för fullt liksom lövgrodornas kör vid fågelparken när vi tar en kvällspromenad till ett matställe.

10/3 To Oued Massa, Sidi Rbaht. Back in Agadir at evening.

Under förmiddagen denna dag får vi sällskap av en ensam medelålders fågelskådare från Freiburg i sydvästra Tyskland. Han heter Kurt och vill gärna haka på och vi beslutar om gemensam färd under eftermiddag och kväll ner till Oued Massa. Dit anländer vi när solen står som högst. Ingen vidare timing för en skådare, förstås. Vi parkerar ända inne i den första lilla byn och går sedan utåt mot kusten. Janne är ivrig att komma vidare och går själv i förväg medan Kurt och jag tar det lugnt i byns intressanta omgivningar först. Senare kan Janne meddela att han sett något som måste ha varit en mungo springa över stigen.

Inne i själva byn och de friska odlingarna är det ett rikt fågelliv. Vi spanar förtvivlat efter brunstrupiga backsvalor som häckar här under vintern, men ser bara "vanliga". Flera palmduvor ropar. En göktyta håller till i ett fikonträd. Diademrödstjärtar, både hanar och ögonringade honor ses mycket fint, liksom både vanlig rödstjärt och svart rödstjärt och vackra svarthakade buskskvättor. Grässångarna studsar omkring, rörsångare och sävsångare hörs och banne mig om där inte finns en tamarisksångare också på andra sidan floden. Den låter typiskt melodiskt och lite trögt med kontemplativt "ly,ly,ly-strofer" invävda. I trädgalleriet drar hela tiden rödstrupiga sångare, sammetshättor, svarthättor och gransångare. Men hur vi än spanar ser vi inte någon atlassångare, tyvärr! Häger, skedstork, natthäger, bronsibis, flamingo, kohäger, silkeshäger, mycket sothöns, dock inga kamsothönor, gott om spelande smådopping, brunänder och en rostand men inga marmoränder, rödbenor, styltlöpare och naturligtvis den lokala vitbröstade storskarven är bland andra de arter vi noterar. Vilken underbar lokal.

Vi går vägen ut till det numera skyddade reservatsområdet, där en trevlig guide gör oss sällskap. Han vill stolt visa upp en tschagra men misslyckas. Lite längre fram hör vi dock minst två sjungande hanar från flodområdet.

Efter en lång och oerhört svettig och tröttsam promenad tar vi en välbehövlig paus i skuggan under ett mimosaträd. Vi ligger där och kikar ner över det gröna odlingslandskapet, där människor, åsnor och dromedarer rör sig långsamt och segt i värmen. Vattenpumparna låter som fiskekuttrar och värmen dallrar bort mot kustens sandhöjder. Vi käkar bröd och gurka med vatten till.

Vid den yttersta lilla byn är skolbarnen på väg tillbaka hem för mittpådagenrasten. Sex små vackert klädda tjejer i första skolåldern, möter oss intresserat. En av dem vågar sig nyfiket fram och vill hälsa. När hon sticker fram sin lilla vackra hand med ett blått pärlarmband, tar jag den och ger henne bugande en rituell handkyss, vilket får till följd att de alla vill vara med om samma sak. Sex smackande handkyssar utdelas således och dessutom får var och en av dem ett medhavt, målat kort. Alla ser mycket lyckliga ut och det är verkligen jag också. Jag är ytterligare ett härligt möte rikare!

Samtidigt som dagens tredje bönestund ropas in, hör vi tranrop och där borta över höjden i söder kommer ett tjugotal fåglar seglande ner mot floden för rast och vila. Det känns egendomlig och paradoxalt; Denna hetsiga värme och nordiskt kyliga tranor.

Kurt är ansträngd och lyckas få lift tillbaka med en av de passerande turistbilarna medan Janne och jag oförtrutet vandrar tillbaka i Ouedens upplevelser. Vi noterar gott om spår av ödlor i sanden. Bland andra finner vi ett med en tung och stor släpande svans. Vi undrar vad det kan vara för art och får strax svar.

Jag gör flera lätta skisser av dessa upplevelser i flodens närhet på vår väg tillbaka till bilen. Två vattensköldpaddor ligger skyggt och vakande på en sten lång därnere, Maruemyus leprosa. En dvärgörn kommer inseglande på skrå längs klippkanten. Jag fäster den i blocket. Flera bruna kärrhökar håller till i området och jag ser också en hontecknad ängshök långt därute. På en sanddyn sitter en fiskgjuse på parad och två till kommer invisslande rakt ovanför oss i den turkosblåa skyn. Gulärlor sjunger och mindre strandpipare far omkring och nio natthägrar kommer på bred linje.

Vid stigen finner så Janne en stor, 45 cm, lång berberskink, Eumeces algeriensis, död och halv krossad. Fluglarverna börjar redan koka i munnen på den och lukten börjar bli besvärande. Den är så otroligt vackert mönstrad i brons, orange och svarta tvärband. Här har vi alltså svaret till de tunga reptilspåren vi sett tidigare.

Vi förfasar oss över människornas brist på hänsyn. Att så vackra djur skall behöva slås ihjäl, när en man i solkig vit jelaba och turban kommer fram till oss och bedrövad förklarar att den har körts över av en bil på morgonen. Han pekar med sitt bruna finger rätt upp mot himlen och förklarar att det var Allahs vilja. Vi grips med rätta av dåligt samvete för våra fördomsfulla tankar. Hans blick var verkligen sorgsen. Där fick vi "besserwissrar från Norden".

På kvällen när det nästan mörknar igen kör vi åter in i Agadir. På ett litet odlat fält i norra delen av staden går en herde med sina får och getter. Han har sällskap av ett hundratal kohägrar.

11/3 Still in Agadir. Visiting the Souk. Strollings.

När vi vaknar nästa morgon kan vi snart konstatera att värmen bara tilltar. Vi går ut till ett trottoarcafé med skugga och bestämmer oss för att slöa ännu en dag i Agadir. Vi vill besöka Souk - marknaden - för lite affärer. Det kommer att bli en lärorik historia skall det visa sig ...

Han heter Lashen, och är trettiofem år gammal. Han råkar passera oss där vi står vid ett vägskäl i virrvarret av gator på väg till Souk-marknaden. Han pekar bara uppåt längs gatan med handen, ler ett vargleende i det mörka ansiktet under yllemössan, säger ett kort "Souk" och vandrar vidare. Va bra tänker vi, att han så där enkelt och snabbt kunde hjälpa oss utan krav på "guideersättning" eller motprestation. Vi går in i en butik längs vägen och kikar runt, diskuterar dagens kommande eventuella inköp av en sån där lång sval kaftan var för kommande ökenbehov och tar oss i kragen för att inte gå på några nitar med påföljande köpånger.

Efter tio minuter vid en ny korsning står Lashen där igen. Han pekar åter längs en gata och säger "Souk" och vandrar sedan framåt. Vi konstaterar att han har går med ett märkvärdigt struttande steg med höga knälyft. Det kallas "tuppspatt", säger Janne. Vi har honom tio till tjugo meter framför oss och vid nästa korsning vänder han sig om och säger på engelska, att det är väl lika bra att han väntar på oss eftersom han ändå själv skall till Souk för att hjälp sin pappa "Kryddhandlaren". Han betonar att det absolut inte innebär några krav. Han skall ändå dit och han drar iväg med stora kliv med oss i släptåg. Fort går det och väldigt obemärkt sätter han sina klor i oss.

Han snackar hela tiden. Tar reda på vad vi är för ena och varifrån vi kommer. Han vet mycket om Sverige och beundrar Sverige och framför allt vår fotboll, eftersom han själv är intresserad och före detta målvakt. Thomas Ravelli är hans absoluta favorit. Utan att vi själva förstår har han snart lirkat ur oss allt väsentligt för kommande behov. Vad skall vi göra på marknaden, har vi tänkt köpa något och så vidare. Allt berättar vi med en härlig portion naturlig godtrogenhet. Vi berättar om våra kaftanplaner. Ja men va bra, säger Lashen, att jag känner en jättebra klädhandlare som vi kan ordna ett vänskapspris med. Vi förstår lite vart det börjar bära iväg. Men vi är i otakt med tid och rum och har bara hänga kvar som två svansar på en vaggande kamel.

Klädeshandlaren, en grånad liten herre med blå virkad kalott och silverfärgad rock, gnuggar händerna och välkomnar brett leende. Först har dock Lashen informerat, på berberspråk förstås om läget. Hur läget beskrevs kan vi ännu inte ana. Kaftanerna eller som den manliga varianten egentligenheter: jelaba, åker fram med fart, ett pris föreslås och vi lyckas pruta ner till 300 Dirham stycket, vilket motsvarar lika många kronor. Det verkar vettigt tycker vi. Ett pris som vi kan acceptera varvid vi också för att bekräfta en lyckad affär, får varsin liten virkad kalott och ett lyckligt leende från klädeshandlaren. Vi börjar visa tecken på att vilja dra oss undan nu, men Lashen vill absolut inte släppa taget om sina spargrisar. Han föreslår ett besök för att vi skall få möjlighet att hälsa på hans far. Han drar snabbt iväg med oss i alla vindlande och mörka gångar i Soukens svalka. Så snabbt att vi aldrig får en chans att sätta oss in i eller relatera de prisnivåer som gäller.

Hos fadern är bara en bror tillstädes, i vackert lysande blå kaftan. Samt en italiensk herre som dricker berberté bakom skranket och snabbt reser sig, säger " insh-Allah" till ytterligare en köpinvit och ser en möjlighet att smita nu när två nya offer tar plats. Téet dukas fram och bjuds och brodern informerar om alla kryddor, parfymer och dundermediciner mot impotens, kolik och ledgångsreumatism. Lashen håller sig i bakgrunden och plockar lite förstrött bland hyllornas glasburkar. En liggare tas fram och brodern börja föra anteckningar om vilka produkter vi skall ha med oss hem. Janne är ganska hård och köper lite matlagningsblandning för prutat och klart 30 Dirham. Jag är nog lite veligare och snart har jag en svart plastpåse fylld med både kryddor och té.

Priset är 600 Dirham, säger brodern! Jag studsar till, 600 kronor för lite kryddor och té och reser mig besviket upp för att gå. Bli inte arg säger handlaren. Gå inte nu när vi har så trevligt. Du får själv föreslå ett pris. Hur mycket vill du ge? 400 Dirham? Jag skruvar på mig. Det är besvärligt. Helst skulle jag vilja fly men jag kommer inte undan. Jag våndas och viskar fram att mer än hundra kan det väl ändå inte vara värt!? Han blir djupt bestört och ledsen. Men bara för att vara vänlig kan jag få det för 200 Dirham men det är det minsta, säger han med en suck. Till slut efter mycket shackrande och stönande enas vi om 150 Dirham. Jag betalar och vi reser oss upp och går. Genomsvettiga och tomma i huvudet. Lashen och broder handlare försvinner på något konstigt vis. Vi ser dem i alla fall inte när vi lämnar ståndet.

Genom mängden av grann-nära krydderiestånd kan jag snart konstatera att jag betalat ett väldigt överpris. Sammantaget har jag handlat varor för kanske 10 Dirham men betalat 150. Och ändå lyckades jag ju pruta rejält. Bondfångeri av beundransvärd klass! Och våra vackra jelabor hade vi säkert med några dagars erfarenhet kunnat köpa för 100 Dirham stycket.

...

Nytt värmerekord för Marocko, 43 grader under mars månad, ligger inom räckhåll. Värmen är nästan olidlig och vi tar mot kvällen en promenad i svalkande Atlantskum bland inoljade strandmänniskor och relativt frisk vattenvind.

12/3 Early morning leaving Agadir eastward to Taroudant. Visiting Gorge Sidame. Stay night in Aulouz.

Tidigt på morgonen packar vi in i bilen och kör ner över Oued Sous och svänger därefter österut för att följa dalen in i landet. Vi gör upprepade små uppehåll längs vägen för att göra studier i det relativt gröna odlings och beteslandskapet. Bort mot Taroudant är det mesta av marken under mänsklig hand. Vi kikar på egendomliga och vackra höggul snyltrot som sticker upp här och där i tiltorna. Besöker de stora apelsin och mandarinodlingarna som lägger bygden under bedövande doftmattor och spanar i största allmänhet efter nya arter djur och fåglar att kryssa för under vår resa. Biätare, vit stork och gulhämplingar ramlar ner på plats i protokollet, bland flera andra.

Cistanche tubulosa

Vi tar en drickapaus i den gamla befästa moriska staden Taroudant med sin fantastiskt vackra ockraröda stadsmur. Stadens gator är fulla av liv, hästdroskor och rosépepparträd

Vi ser flera grekiska landsköldpaddor vid vägkanten och även en som är krossad. En annan har fått ryggskölden en smula intryckt och den lyfter vi ner i diket varvid en närstående getaherda tycker att vi gått för smått tillväga och med bestämda steg styr bort mot oss, greppar sköldpaddan och bär in den under träden längre bort. Även han skakar förtvivlat på huvudet över trafikens brott, pekar upp mot sin Gud och vandrar tillbaka till sina getter. Vi gläds åt medvetenhet och naturengagemanget.

Ytterligare en hökörn ser vi segla över den uttorkade Oued Sous. Däremot ser vi aldrig någon mörk sånghök. Undrar om den finns kvar i trakten. Häcksparvarna sjunger och luften fylls alltmer av inkommande ladusvalor och hussvalor. De första tornseglarna dyker också upp på himlen. Vakteln spelar.

Fram emot kvällen är vi nära Aulouz, på ganska hög höjd, då vi tar en paus i en ravin som antagligen heter Gorge Sidame. Vi strävar uppåt i den uttorkade flodfåran som är stenig och grusig med vegetation av nerium, oleander. Som alltid, var man än befinner sig, dyker det upp en människa från ingenstans, i detta välfyllda land. Han kommer på vandring upp längs flodbottnen till sin hemby där ovanför. Vi pratar ett tag om natur och resor.

Det är gott om gulhämlingar, som flyger runt och sjunger men i övrigt är det mest svalkan i skuggan, de hårt betade, bonzailiknande ackasiaträden och den vackert byggda bron som gör stoppet behagligt.

I de små rester med vatten som finns kvar, tvättar vi våra varma fötter. Vi kikar på vad vi då tror är någon slags sjögroda Rana sp. konstaterar ytterligare några insträckande biätare och lyssnar till bofinkarna annorlunda "vitt-lock" och när vi sedan kommer ner till bilen igen har vi besök av en herde som ser sitt Aulouz i en tubkikare för första gången i sitt liv, får en kaka bröd, en butelj vatten och en burk sardiner och sen drar vidare över bergen med sin djurflock. Överallt ser vi betande getter; även högt upp i de pinade träden.

På en kal och klippa bland de torra ökenbergen ser jag en annorlunda silhuett mot himlen. Det visar sig vara en rostand som står där, till synes helt malplacerad. Men berget är naturligtvis fullt av hålor och krypin möjliga att lägga en kull ägg i, men vatten tycks det vara långt till. Jag undrar över artens häckningsbiologi.

Vi kör vidare ner till Aulouz, där vi söker upp ett hotell med loppkänsla och smutsiga sängkläder för nödvändig vila och matintag. Aulouz är ingen turiststad men den fyller sin funktion gott och väl för oss.

13/3 Continue our journey across the first mountain areas eastward to Taliounie - Taznakt - TiznBakhu to Ouarzazate where we take in at a hotel for night.

Vi går upp med tupparna och böneutroparna, packar in i bilen och kör snabbt vidare. På vägen får vi sällskap av små flockar kohägrar som följer oss till stadens rondell. Men där tar de norrut mot floden och dess goda födoplatser medan vi svänger österut upp mot allt högre höjder och tar ett stopp för morgonmål: soppa, bröd, sardiner, kaffe och vatten på 1 220 meters höjd över havet. Bland röda, välta sedimentberg, lerbruna tegelbyars ropande härfåglar och bitande morgonsvalka möter vi den fantastiskt flammande soluppgången. Allt medan tidiga, tungt lastade bilar stånkar förbi oss uppför backen fullpackade med folk på väg till olika jobb. Alla vinkar och ler!

När solen börjar färga den översta kanten illande orange på det närmaste berget, vaknar de svarta stenskvättorna som finns här. De sjunger så det sprakar och ekar. En hane har lyckats fånga en honas uppmärksamhet och spelar likt en tjädertupp med sin till svartvit solfjäder uppspända stjärt. Han leder henne ner mot en vägtrumma och honan följer nyfiket och intresserat efter.

Vi huttrar. Kaffet värmer och solen som allt snabbare sänker sin ljusa pläd över oss bidrar också förtjänstfullt. Den färggranna himmelsteatern passerar mycket snabbt och när himlen åter är vanligt blå sitter vi redan i bilden för vidare färd uppåt - uppåt.

Vi gör flera stopp i bergstrakterna här. Vi kommer så småningom upp på 1 800 meters höjd och det är svalt men ändå solvarmt med sparsmakad vegetation av taggiga växter och stenspridd torrmark. Den ända växt som tar i är en form av sandlilja som med sina gröna spenatblad blir nästan marktäckande ibland. Dess blommor är för det mesta avbetade. Vi hör och ser flera små sällskap av svartbukig flyghöna, de första ökenstenskvättorna, en mycket rosamagad hona av vad som ändå måste ha varit vanlig stenskvätta, en vacker hane av medelhavsstenskvätta, otvetydiga och orädda lagerlärkor, lågt sträckande flockar av surrande dvärglärkor och lite annat smått och gott.

Vi vänder också på åtskilliga stenar i jakt efter små ödlor och baggar men finner bara skorpioner i olika storlek. Massor av skorpioner. Samt termiter och stora vackra myror, svarta, oranga och rödsvarta. Dessutom ses en handfull mycket mäktiga stora spindlar. Olika slags svartbaggar noteras också förstås.

Vi passerar genom flera små bergsbyar och stannar så småningom till i Taliouine. Vi är kaffesuga men anar inte att stoppet skall ge så mycket mera.

Värden, sonen Said Ait Daoud, vars pappa visar sig vara en stor saffransodlare tar emot oss med öppna armar, svagt neskaffe, ett paket kex och utsikt från terrassen, dit vi bjuds upp. Vi fikar och kikar på kornsparvar och rödhuvade törnskator, och vänjer oss så småningom vid bilarnas ständiga tutande före upplockandet och skjutsandet av människor både hit och dit i en evigt malande ström av olika verksamhet som pågår på vägen där nedanför.

Said Ait Daoud visar sig vara saffransmänniska. Han övertalar oss, inte så svårt, att följa med in i husets bakre delar, där vi erbjuds köpa egen odlad saffran för 150 Dirham per tio gram. Han plockar upp en försluten glasburk och nyper upp torkade pistiller som han varligt lägger på en balansvåg med en liten mässingsklump som motvikt. 5 gram blir en försvarlig hög mörkrödgul saffran med en otrolig arom, Det är nämligen vad vi bestämmer oss för, Janne och jag. Vi får var sitt kuvert med den åtrådda kryddan, medicinen och färgämnet. Häftat och stämplat rakt ner i fickan. Vi kikar därefter i album och brevsamlingar från nöjda kunder över hela världen och Said berättar att vi är välkomna att när som helst beställa mer av denna världens bästa saffran. Lägg bara en slant i kuvert och skicka till mig så får ni saffran i retur, säger Said.

Nu skall odlingarna beses. Vi vandrar runt länge på komplicerade stigar längs odlingsbäddar, vattenfyllda rännor och bland ogräsrepande kvinnor och barn. Saffrankrokusen odlas i vallomgärdade sängar som är knappt tio kvadratmeter. Däremellan odlas lucern, vete, korn, vall, bondbönor, kikärtor, majs, lök, morötter och mycket annat. Allt är skuggat av mandelträd som ingår i den dubblerade grödan samt fikon, poppel och andra skyddande träd. Pistillerna skördas i oktober under en mycket kort intensiv tid om någon vecka och kräver stor temporär arbetskraft. Därför blir saffran värdefullare än guld och heroin, säger Said stolt.

Nu blir det hembesök. Far tillkallas och tar över butiken. Vi sätter oss i bilen och kör upp längs slingrande stigar, fulla av avgrundshål och storsten upp genom byn. Alla husen är byggda av soltorkad lera uppblandad med halm. De ligger tätt intill varandra i terrasser längs sluttningen med prång och återvändsgränder. Det ser påvert ut. Verkligen spartanskt! Svartklädda kvinnor med färggranna band, pärlbroderier och silvermyntsdekorationer arbetar i grupper med vattenbärande, ärtrensning, tvätt, kvastsopning och barnpassning. Alla kikar nyfiket och vänligt. Barnen, de allestädes närvarande och i riklig mängd, stannar upp och ler och vinkar. Stolt visar Said vägen upp till sitt hus, nästan överst i byn.

Inom husets ytterväggar, innanför den blå plåtporten, öppnar sig en ljus förgård, där vi ser en ny port till vänster ut mot den öppna stora gården, där hönan går fastbunden i en järnpinne och pockar på sina tre små kycklingar. Vi traskar försiktigt förbi över en fyrkantig öppen patio med en uppmurad trädgårdsbalustrad i mitten. Där växer ett äppleträd, en mandel, ett päronträd och en vinstock. I en stor fyrkantig keramikkruka växer grönmynta och pepparmynta till det nödvändiga téet. Allt är nysopat och välskött. Vi bjuds in till ett gästrum, som består av väggfasta stoppade pallar och med vackra tyger draperade bänkar. Vid varje ända av det avlånga rummet står ett litet bord och några armstödsfåtöljer. På kortsidans vägg hänger ett porträtt av fadern och ett av Kung Muhammed, samt ett religiöst föremål tillverkat i Pakistan. I övrigt finns där några ytterligare bilder och små föremål.

Vi bjuds att sitta ner och att hälsa på Saids lille son som just har ramlat och skrapat näsan. Said verkar inte längre vara gift. Han lever med sin far och mor och två små barn. Flickan är i skolan. Efter en stund försvinner Said för att återkomma med en tébricka, tre téglas, ett fat med sötmandel och en fat med smördegskakor. Vi låter oss väl smaka och förblir sittande där under öppet samtal om länder, saffran, natur och människor. När det blir dags att gå visas vi runt i husets övriga delar, bland annat till köket, där Saids mor lagar mat under en blå plastpresenning som täcker den tydligen helt öppna gången uppåt ovanför gasspisen. Saids mor är vacker, mörk, blyg och smyckad. Hon följer oss ut med sonsonen vid handen och vinkar sedan till avsked när vi lämna byn och dess vänligt nyfikna ögon.

Vi lovar att hålla kontakten med Said och att skicka kopior på de kort vi har tagit och drar sedan, något försenade mot planen, vidare österut.

...

Efter några mil i höglandet passerar vi ett svagt sockertoppsliknande berg som är fullt med uthuggna grottor. Dit kör vi ner. Jag kliver av en kilometer innan för att i lugn och ro sitta och teckna ner utsikten, medan Janne kör hela vägen dit och senare hämtar upp mig igen. En mörkklädd cirka 25 år gammal herde kommer förstås fram. Kikar i mina kikare och fågelböcker. Han skriver namnet på berget i min skissbok och går sedan iväg med vatten, bröd och sardiner. Han skull gärna önskar sig en "trico" också men en sådan kan jag inte avvara. Medan jag tecknar sitter en lagerlärka blott 5 meter ifrån mig och sjunger hela tiden.

När Janne kommer tillbaka har han med sig notering om en ökenberglärka, den första, och en liten lacertidödla i näven. Den fotograferas vederbörligt och släpps därpå. Vi kommer ut på en väldig högplatå med halvökenkänsla. Vi befinner oss på 1 900 meters höjd över havet och landskapet är tämligen platt, när Janne ropar stopp! Han har sett en agam ligga solande vid vägkanten. Det blir en ny tur ut i terrängen runt vägen.

Jag sitter stilla med mitt skissblock och min tubkikare och lyckas till slut hitta en stor Agama impalearis som ligger och solar i skydd under en sten. Jag skissar av henne i min bok. Samtidigt vänder Janne på några stora stenar och finner en kläckt äggsamling av en gecko, limmad på undersidan och strax därpå finner vi flera exemplar av daggeckoarten Quedenfeldtia trachyblepharus, som fotograferas och dokumenteras, så även i skissform. När jag sitter där, drar hela tiden nya flockar av dvärglärkor förbi mot öster, lagerlärkorna sjunger och sju svartbukiga flyghöns flyger över på hög höjd.

I vanlig ordning uppmärksammas vi snart av en herde som med förtvivlad ansträngning lyckas med att få med sig sin hjord åt vårt håll till. Vi kikar på ödlor och fåglar men sen blir det för mig att arbeta hårt med att hjälpa till med att försöka samla ihop en utspridd och försummad get- och fårskock. Det blir mitt första pass som fåraherde någonsin. Jag får springa som en skållad råtta och vissla och vifta och kasta sten. Till slut lyckas jag få hejd på utbrytarna åt ena hållet medan originalherden lyckas stoppa i den andre änden. Han vinkar glatt åt mig och ropar glädjande tillrop åt min lyckade insats och försvinner över backkrönet medan jag flämtande slår mig ner och räknar hur många nya röda blodkroppar jag fått under detta verkliga höghöjdspass.

Vi kommer ut på en väldig högplatå med halvökenkänsla. Vi befinner oss på 1 900 meters höjd över havet och landskapet är tämligen platt, när Janne ropar stopp! Han har sett en agam ligga solande vid vägkanten. Det blir en ny tur ut i terrängen runt vägen.

På väg ner från högplatån kör vi serpentinvägar genom karminfärgade och lila berg. I ett pass på vägen ner, Tizn-Bakhu, där man ser att människor brukar rasta upptäcker vi att det är gott om en ekorreart. De sitter överallt på klipporna och är också tillsammans med en mycket skygg svårsedd råtta framme vid rastplatsens sopor. Kan det möjligen vara marockansk borstekorre!? Nu faller det faktiskt några droppar regn också och vi känner att temperaturen faller. Vi ser också resans första klippsvalor och ett par klippsparvar. Hittills inga stensparvar.

Nedanför berget öppnar sig en platt het öken, vitskimrande och lockande. Vi närmar oss Taznakt och där tänker vi ta lunchrast.

Genast ute i öknen ändrar sig förutsättningarna. Det första vi får se är en härfågellärka, båglärka eller ökenlöplärka som den också kallas. Den springer förbi bilen på vägen och det blir till att tvärnita. Den är stor, mycket ljust sandfärgad med varmt rödgul hjässa, nacke och rygg, storspovsbenad och storspovsnäbbad och den är tämligen obekymrad om oss. Den springer lätt och snabbt vid sidan av bilen, där kikarna går varma. Den hugger med sin långa böjda näbb bland små tuvor, välter stenar och skvätter torra växtrester omkring sig och hittar ideligen något att äta. Den har hela tiden koll på oss och springer ibland likt en krabba - på tvären med huvudet snett mot oss. Den försvinner så småningom bort över sandlandskapet utan att någonsin lyfta, varvid vi kör vidare för att strax därefter åter stå på bromsen. Nu kommer nämligen en flock långvingade, tjocknäbbade lärkor farande. Jag känner igen de vita vingbakkanterna. De landar och vi letar efter dem, men återfinner dem först när flocken, cirka tjugo fåglar, åter lättar och försvinner bort över stenöknen. De första och enda under resan kommer det att visa sig!

Från och med nu är det de vitkronade stenskvättorna som tagit över rollen från de svarta. Och de ljusa kanelfärgade örnvråkarna börjar dyka upp.

På kvällen kommer vi fram till staden Ouarzazate (Ouirzazat) och tar in på hotell Amlal. Ett rum för två med gudomligt härlig dusch gör gott för kropp och själ. Vi går en sväng genom staden på natten och jag köper en vackert djupblå kaftan till Ulla. Snart går vi trötta till sängs.

14/3 Leaving Ouarzazate to Skoura - El Kellaa to lovely Hotel Amlal in Boumalne Dades where we stay two nights.

Tupparna och en härfågel, som ropar väcker oss kl 5 på morgonen och strax därefter kommer böneutroparna igång från sina minareter.

Vi far igenom halvökenområden med alltfler berberbyar i lerrött soltorkat tegel, här och var nedvittrade hus och små städer med nya betonghus i rader. I en uttorkad wadi letar vi ökensångare, men finner ingen. Jag vänder på en sten och lyckas få se resans första Dabagam - Taggsvansagam. En stor gråfärgad klump med köttig och taggig svans. Senare får vi veta av lokalbefolkningen att denna svans är eftertraktad köttråvara att stoppa i tashingrytan. Janne blir besviken. Han har ingen tur med dabagam och förbannar nog tyst det bittra ödet att jag och inte han lyckades få syn på detta exemplar. Vitkronade stenskvättor överallt. En hane sitter på taket och dansar för sin hona med hopslagna darrande vingar och vågrätt kropp. Ingen "tjäderstjärt" så som jag såg det hos den svarta stenskvättan. Härfåglar ropar här och var i byarnas utkanter och vi ser också de första stenökenlärkorna som verkligen varierar i valör från askgrått till sandbeige, dock alltid med ockra kroppsslut och stjärt. Deras läten är melodiskt och vemodigt korthuggna när de bredvingade flyger iväg framför oss.

Vi undersöker systematiskt wadi efter wadi i jakt på reptiler och ökensångare ...

I staden Skoura tar vi kaffepaus. Vattnet är salt och det är först som café au lait som det blir drickbart för oss. Dadelpalmerna har intagit scenen. På genomletning i en av alla dessa wadis - uttorkade flodbäddar - passar jag på att slå mig ner i lugn och ro för att genom tubkikaren dokumentera några av de fåglar som finns runt omkring mig.

Först och främst är det de allestädes närvarande paren av orädda och nyfikna ökenstenskvättor som kommer fram när man slår sig ner. På varje plats ett par. De sitter exponerade i små taggiska burktoppar eller på uppstickande stenar och flyger undan med lite fladdrig flykt först på 3-10 meters håll, varvid de uppvisar den tydliga stjärtteckningen. I mitt skissblock - lite för mycket svart på stjärtkanterna.

Jag studerar också skillnaden mellan de stenökenlärkor som håller revir här och en passerande flock av sandökenlärkor som plötsligt kommer på besök. De sistnämnda är betydligt ljusare, mer varmockra med öppnare vitt i ansiktet och kortare näbb och med mer markerade drag runt ögonen. Stjärtteckningens skillnader är svårare att utskilja.

Jag vänder åtskilliga tunga stenar på reptiljakt, men finner egentligen inte något av intresse förrän jag under kanten på en stor bumling mer anar en ser något annat. Det är en orm. Den ser farlig ut och jag retirerar några meter, själv lite skrajsen men mest ändå för att inte skrämma bort den, ty Janne skulle nog bli väldigt besviken om han skulle missa detta tillfälle. Jag busvisslar efter honom. Han befinner sig i wadin på andra sidan vägen och kommer snart nog skyndande.

Vi studerar ormen i tubkikaren på 15 meters håll först. När jag så har gjort den första skissen, ovan till vänster i blyerts, närmar vi oss åter försiktigt. Ormen bryr sig inte. Det är nu ganska svalt. Regnet hänger i luften och ormen har sökt sig in i lä och skydd med halva kroppen. Den ligger där till synes helt bekymmerslöst eller omedveten om oss. Janne börjar fotografera den och böjer sig allt närmre tills den plötsligt gör ett ordentligt huggutfall mot ansiktet på en halv meters håll samtidigt som den pustar till. Hit men inte längre. Buffertzonen är markerad och Janne gör rätt i att respektera detta. Ty, den här ormen kan utdela dödliga bett. Det är en hornvipera, Cerastes cerastes. Jag känner nu att det var tur att jag såg ormen innan jag förde ner mina händer för att vända på den stenen. Fortsättningsvis kommer jag att vara klart försiktigare och vill först gärna ha koll på vad och var jag greppar

Ormen är vacker. Den är grått sandfärgad i grundfärg med mörkare snedställda fläckar. Buken och underkäken går mot köttorange färg. Ormen är cirka 50 - 70 cm lång, stor för sin art alltså och har kraftigt utstående sidofjäll, som den kan frottera sig själv med och därmed framställa ett rasslande varningsljud i paritet med skallerormens. Detta gör den dock inte mot oss. Huvudet är helt trekantig med rejäla giftkörtlar bakom ögonen och halsen är smalt avsatt. Ögonen med lodrät smal pupill är mörkt brungula och ovanför varje öga har den ett litet horn som är ungefär ½ cm högt, svart, med liten ljus topp. Den pendlar med sin tunga när vi kommer för nära, för att smaka på oss. Tungan är svart med gräddvit spets.

Denna orm tillsammans med kobra och ytterligare en art av giftormar, tillhör den letala delen av Marockos ormpopulation. Vi hade tur att möta den. Den är inte lättfunnen. Den är en så kallad "sidewinder" och kan meddelst snett framkastade kroppslingor förflytta sig med god fart även i lös sand. Ett annat typiskt beteende är, att den bokstavligt kan sjunka ner i sanden, genom att vibrera sig rakt ner, varvid endast de något upphöjda ögonen och de antagligen vibrationskänsliga hornen sticker upp. Den lever av ödlor, små djur men också till stor del av marklevande fåglar, varvid de långa krökta huggtänderna är anpassade till att hålla kvar bytet efter hugg så att det inte kan rymma. I denna wadi får verkligen ökenstenskvättan och dess ungar passa sig i fortsättningen.

När vi kommer tillbaka till bilen vid vägen, rika på nya erfarenheter och lagom upphetsade, har vi besök av en gammal man i vita solkiga kläder med turban runt läderansiktet, en herdepinne att hänga upp armarna på och en liten vit plastdunk med rester av vatten i antagligen. Han sitter lugnt hukande på sina gamla knän och väntar på oss. Han vill ha lift österut. Han pratar ingen franska. Han pekar och nickar. Det räcker. Vi bjuder in honom att följa med förstås och han ler med hela ansiktet. Vi försöker fråga hur långt han ämnar sig. Men han bara nickar och pekar. Det är lugnt alltså. Det kommer att ordna sig.

Sämre väder har dragit in från väster. Regnet hänger i gråa draperier över Atlasbergen och nere i halvöknen där vi går omkring stänker det också även om det mesta dunstar på väg ner genom hetluften. Temperaturen faller så sakteliga.

Vi åker väl så där en två mil österut och passerar en liten familjerestaurang som erbjuder olika slags tasjingrytor som vi inte kan motstå. Vår herde i baksätet tackar nej till gemensam måltid men tar tacksamt emot ett glas mintté ändå. Vid flodstaden El Kellaa ber mannen att få stiga av och vi passar också på att parkera bilen för att ta en ordentlig promenad nere vid flodstranden i odlingarna bakom halm- och lerhusen.

Vi går bland blommande mandelträd och fikon som precis håller på att spricka ut igen efter vinterns kalhet. Vattnet rinner i små kanaler och rännor, starkt och friskt. Överallt är människor sysselsatta med att repa ogräs, skära vall, elda skräp och klippa buskar. Åsnor står parkerade överallt med sina klövjade säckar. Det är liv och rörelse. Det är ett småbrutet jordbruks- och trädgårdslandskap med en mycket stor insats mänsklig handkraft vi vandrar runt i. Så fjärran från Sveriges rationella odlingslandskap. Bofinkarna sjunger och koltrastar skvätter iväg överallt. Människorna ler och välkomnar nyfiket inbjudande med ett " Bon jour - cá vá?". Ett par vackert klädda, unga kvinnor kommer fram och hälsar hand. Jag kvitterar och för liksom de handen till mina läppar efter handtaget och får därvid ett litet skratt till svar. Som man skulle jag nog inte föra handen till läpparna utan till hjärtat istället. De är mörkt bruna i ansiktet. Svärtade runt ögonen och med läpparna målade. De har tatueringar bägge två i form av ett svart streck omgivet av prickar från munnens nederkant ner över hakan, vilket betyder, förstår jag, att de har barn. Händernas insidor och hela fotsulorna är vackert snirkelmålade med henna och naglarna är nästan svarta av det starka färgämnet som behöver förnyas varannan månad.

På andra sidan floden är det många pojkar som idkar fiske. När vi sätter oss ner i det svala gruset vid vattnet kommer tre av dem vadande till oss med en slapp orm hängande i stjärten. Stolt lägger de ner den svagt slingrande snoken framför våra fötter och visar på det redskap i form av en käpp med en utskuren vass plåtbit vid änden, som använts för ändamålet. Vi blir inte imponerade vilket kanske överraskar dem. Istället tar vi varsamt hand om ormen efter vederbörlig fotografering och avritning och lägger den i skydd för att ge den en liten chans att överleva. Sedan visar jag skissboken och vi berättar om vilka vi är och varför vi besöker deras land. De behärskar genom skolans undervisning franska bättre än vi. Vi når en härlig kontakt och till slut lovar grabbarna att fortsättningsvis inte i onödan döda varken ormar eller ödlor, vilket de skriver under på i min bok. De går tillbaka över floden för att hämta en av de fiskar som de fått upp, för att visa oss. Det är en strömmingsstor karpfisk med nedåtriktad mun, stora fjäll med glänsande blå anstrykning över ryggen. Det är en viktig matfisk berättar de. Vi fotograferar den och den levande groda som de också har med. Vi utbyter adresser och lovar att skicka brev och foton vid hemkomsten. Jag gör en skiss över den gamla byn som ligger delvis i ruiner och övergiven på en kalkrauk på andra sidan floden. Vi befinner oss 429 meter över havet.

Ett par av den lokala rasen av sädesärla håller till i närheten, Motacilla alba subpersonata. Jag tecknar av hanens huvudmönster när han vilar på en sten. Lite längre bort hör jag en drillsnäppa och några skogssnäppor. Grodorna kväker och barnen ropar, åsnorna skriar och vinden drar snålt i flodfåran. Det är nästan så att vi fryser. Med de tre pojkarnas adresser hem och till "collège" , drar vi vidare österut.

Vi kör längs den gröna, frodiga dalen med sina odlingar, dadelpalmer och lerbyar. Här och var sitter sällskap av kvinnor ute vid vattnet och tvättar sina kläder. De färggranna plaggen breds sen ut över buskar och stenar till tork. Det är en mycket vacker dal som omsluter floden Draa - den kallas på franska " Valle de Roses" - Rosendalen. Vid en krök leder den rakt in till staden Boumalne de Dades som klänger på ravinkanten upp mot den stora högplatån som därefter tar vid. Här finner vi det perfekta hotellet - Hotell Almanader - som nybyggt och fräscht hänger på kanten med vidunderlig panoramautsikt över Draadalen och stadens alla lerhus och de sex minareter vi ser från vår snirkliga balkong. Det känns så rätt att vi direkt beslutar oss för att stanna två nätter här. Ägarna är mycket vänliga och bjudsamma.

Under måltiden - Couscous - på altanen ser vi bland annat en lärkfalk.

15/3 Tagdilt Track east of Boumalne Dades. Afternoon to Gorge Boumanlne.

Tidigt på morgonen vaknar vi med tuppar, gråsparvar och härfåglar och drar ut till "Fågelslätten" öster om staden och dess militära kaserner. Vi kör iväg kanske en mil och svänger sedan ner på en liten asfaltväg mot bergen i söder. Det är fortfarande lite skumt och svalt här på 1 550 meters höjd när vi fullastade kliver ur bilen för att börja vandra omkring. Det är till en början ganska dött, ja, nästan kusligt tyst. De första berberstenskvättorna ses emellertid ganska snart och deras ödsligt vemodiga sång "chru-chru-ru-rurururu" börjar höras överallt. Och när solen stiger över horisonten och börjar värma kommer fågellivet i gång på allvar mer och mer. Två härfågellärkor kommer flygande förbi på sina breda svartvita vingar. De kastar omkring och jagar. De flyger verkligen härfågellik. Lärkor börja sjunga. Flockar med surriga dvärglärkor drar runt och medan Janne går vidare längs en wadi, sätter jag mig där och möter solen, värmen och fågellivet med min skissbok i högsta hugg.

Jag sitter i en läsvacka med solen allt starkare skinande och värmande min rygg och nacke. När jag nu stillar mig till tystnad och ro kommer livet fram. Överallt vid de hålor som tyckts vara tomma kommer gerbiler fram. De är en slags ökenspringråtta av en hamsters storlek, runda och sandfärgade med små öron och klara, mörka ögon. De har kraftiga bakben och en lång svans med svart yvhårig spets. De är mycket skygga men lite nyfikna. Överallt ser jag dem kika fram, skvätta sand, kila omkring och spana efter fiender. De lämnar sin håla snabbt och bestämt, stannar vid en liten buske eller blomma, plockar och samlar munnen full och bär iväg hem pinnar och frön med väldig fart. Sen sitter de där ett tag vid hålan, nosar på varandra, de lever tydligen i familjegrupper, lägger huvudet på sned för att spana efter fiender, örnar, vråkar och falkar och försvinner sen plötsligt ner i sin håla ett tag för att strax därefter åter kika fram.

Men mest av allt kommer de allt oräddare ökenberglärkorna att bli mina favoriter. Jag blir allt tätare omgiven av en flock på cirka tjugo fåglar som finner min läsvacka behaglig och näringsrik. De rullar fram bland sten och småväxter, sprätter i sanden, vänder och hackar sönder getspillningen och äter ideligen och energiskt något pyttesmått som de tydligen finner. Allt närmare kommer de och när jag slutligen stel i nacken av allt stillasittande måste sträcka på mig har jag de närmaste på två meters avstånd. Hanarna är klart tydligare tecknare än honorna. Det finns inget gult i dräkten, svart, vit och ockra gäller. Hela tiden pågår små revirstrider och markeringar, rätt som det är far två iväg över backen i en virvlande jakt, så typisk för lärkor.

Runt omkring mig finns dessutom sand- och stenökenlärkor, dvärglärkor, korttålärkor, lagerlärkor och ökenstenskvättor. Janne ropar förgäves åt mig att en flock med ljusbukiga flyghöns passerar. De var antingen ökenflyghönor, kronflyghönor eller mindre troligt vitbukiga flyghönor. Men därom kan inte mera sägas eftersom jag aldrig såg dem.

När jag vandrar tillbaka över lärkornas slätt ser jag en stor rovfågel skruva mot ljuset. Den kommer allt närmare. Det är en ung kungsörn på gerbiljakt kan tänka. En slagfalk på håll ser jag också liksom ett par seglande örnvråkar och naturligtvis tornfalkar.

Jag tar mig också tid att skissdokumentera ett par berberstenskvättor, eller rödgumpade stenskvättor som de hette då jag var här senast för elva år sedan. Sedan kör vi ytterligare en bit ner mot bergen i söder. Vandrar upp på en stenig och steril ökenhöjd, hälsar på ett par berberkvinnor som vallar getter och får, fotograferar bland de flockar av dromedarer som vandrar runt och spanar förgäves efter de kragtrappar som jag såg här förra gången det begav sig.

Vi tar en nödvändig lunchsiesta varvid jag passar på att skissa den makalösa utsikten från vår balkong. En alpseglare, resans första, passerar just då. Slätten är platt som ett golv med hela dalens oas nedsänkt ett hack.

Nu bär det upp i den första av två raviner som vi ämnar besöka, Gorge Boumalne. Bergen är fulla av hål och sprickor och stora stenbumlingar ligger vanskligt till ovan hus och människor. Detta måste vara ytterst farligt land under eroderande regn och vind. På en klippkam sitter en slagfalk med en vidunderlig utsikt nedanför sig. Jag skissar av honom i tubkikaren. Han sitter lojt med en fot omväxlande upphissad eller slappt spretande. Han vänder och vrider på huvudet och kollar in verksamheten i dalen.

Vi stannar till uppe på bergsvägen. Under oss ligger den gröna oasen med alla hus och odlingar. Alldeles nedanför oss håller man på att bygga ett nytt hus. Den unge mannen som lägger takribbor vinkar åt oss och ropar något, en flicka kastar slängkyssar och en gammal kvinna hukar under sin svarta kaftan. För att inte verka oartiga drar vi oss snart undan parkettplatsen, parkerar bilen vid en liten bro och börjar en vandring i ravinen.

Vi börjar vår lilla ravinvandring precis där floden rinner upp. Små rännilar av kristallklart, 23 grader varmt, vatten sipprar fram under bergen och ur grusmassorna. Bäcken stinnar sig, får liv, porlar och hoppar. Överallt är den full av små svarta snäckor och grodor som kväker lite här och där. Vi vadar barfota nedströms i det friska vattnet som blir allt bredare och djupare. Ett genomträngande läte förvarnar om forsärlor och snart ser vid paret. Hanen är lysande citrongul med ljusare vitgult under vingen mitt på kroppen och han har en skarpt markerad svart haklapp.

Jag stannar till för att fästa motivet i min bok och Janne vandrar vidare mot den mäktiga, nästan fem meter höga oleanderbuske, som syns framför oss. Här nere vid ett litet vattenfall får han möte med fem tonårstjejer som kommer vadande uppström mot oss med sina kaftaner och underkjolar lyfta till knähöjd. De fnittrar och pratar. Vi frågar om vi får fotografera dem i deras vackra kläder men vi får nobben. De vänder sig om och spanar nedströms och så kommer då två gossar vadande efter tjejerna. Världen är sig lik. Grabbarna är som vanligt mer lättillgängliga och stannar för att umgås med oss. Ahmed som fått sin käke och sitt ansikte skadat av en åsnespark kanske och Abdellah går på skolan i Boumalne och varnar oss för att stanna längre i ravinen nu när regnet återkommer. Det är livsfarligt säger dom och pekar på ett stort ras som alldeles nyligen har fyllt halva ravinen en bit bort. Vi tar foton och vi enas om vidare kontakt via post och e-post. Och sedan vänder vi åter mot staden och maten.

Tvärs över gatan vid hotellet, på höjden, ligger en större byggnad omgiven av en genombruten mur. Inne på gården där står ett stort träd, kanske en fikus. Trädet är alldeles fullt av övernattande kohägrar. De måste vara minst ett hundratal och de sitter där och putsar sig, vevar på vingarna, sträcker sig och skränar med djupa "kroax". Jag kan inte låta bli att dra paralleller till våra övernattningsträd för kajor hemma i Ödeshög. jag undrar jag om vi skulle acceptera dessa fåglar bättre!? De är ju i alla fall vita! Men skiter gör dom så det räcker och skränar värre än kajor. Efter maten går jag tillbaka och sätter mig att skissa av motivet.

Uppe på en plattform strax intill sjunger en liten barnkör. Det låter så vackert med kohägrarnas djupa basar till. Barnen står i fria luften och sjunger spontant för full hals ut över staden där nedanför. Jag tecknar och njuter. Barnen får strax därefter syn på mig och kommer nyfiket springande. De undrar vad jag gör. Jag berättar och visar. Jag frågar vad kohäger heter på arabiska och får svaret " Laclack", säkert onomatopoetiskt, ljudhärmande, och jag ber dem skriva det i min bok vilket en flicka också gör. Sen ber jag dem sjunga för mig igen och de tar då upp en käck visa där jag anar en eventuell text om Allah. De är tre flickor och två pojkar och den äldste grabben rytmerar med en perfekt stönfrustande basgång. Vilket gäng! Sen frågar de var jag kommer ifrån. För att undvika det obligatoriska missförståndet med Schweiz, gör jag en karta längst bak i boken och visar. "Suéde", säger jag. Barnen ber sedan mig sjunga, och visst, jag stämmer upp med både första och andra versen av Östgötasången och killen med basgången gör tappra försök att hänga med i den betydligt mindre svängande exotiska låten. Sen blir det applåder och skratt. Några vuxna har stannat till, alla hälsar, pratar och trivs. Vilket härligt möte människor och kulturer emellan!

Utan att man tänkt på det har mörkret fallit. Dags att gå tvärs över gatan hem och ta en dusch med samtidig klädtvätt.

16/3 Tagdilt Track and then continuing journey eastward to Tinrihr - Gorge Todra - Tinejdad - Mellab - Efoud - Erg Chebbi

Vi vaknar med tupparna men ligger och drar oss i den sköna sängvärmen. Vi har lagt upp reseplanen för dagen så, att vi först skall besöka nästa, stora ravin Gorge Todra först, för att därefter köra vidare österut mot Erfoud och eventuellt försöka hinna fram till Merzouga och sandöknen Erg Chebbi innan kvällen. Dags att hoppa upp.

Över fågelslätten ser vi på utresan två jagande slagfalkar, en brun glada, två örnvråkar och en flock med fem bruna kärrhökar, fyra hanar och en hona, på väg tvärs över slätten mot bergen i norr. Tåkern nästa!? Vi stannar till vid en liten sänka där massor av småfåglar håller till och här ser vi äntligen resans första säkra ökentrumpetare. De har verkligen låtit vänta på sig. Första fikapausen vid samhället Tinrihr.

När vi tar vår fikarast i Tinrihr passar jag på att memorera och skissa ner några intryck i min bok. Brunhökarnas sträck över slätten på väg mot norr. Den bruna gladans glidande flykt. Ökentrumpetarna med sina motljusskära ben, vars honor jag upplevde märkvärdigt grönfinkaktiga, om än något mindre. Och korttålärkornas bruna hjässkalott.

Snart bär det av upp i nästa ravin. Resans absoluta turistfälla visar sig bli Gorge Todra vid Tinrihr. Det är en mäktig och vacker canyonskapelse med höga röda sidoklippor och grönskande friskhet bland vatten och odlingar på bottnen av ravinen. Vägen leder ända upp till passet där stenväggarna reser sig lodrätt och tätt flera hundra meter rakt upp, med friskt porlande vatten därunder i ständig slagskugga.

På vägen upp förleds jag av min snällhet att plocka upp ett par hjälpsamma personer som på franska och knackig engelska informerar oss om: sevärdheterna, Marockos produktionsartikel nummer ett: barnen, naturen, bostadsbyggandet, veduppvärmningen av hus och dalens skönhet i största allmänhet. För att bli av med dem och få chansen att vandra omkring utan att ha en ständig följeslagare i släptåg som säger "Ce bon!?", får vi säga till ordentligt på skarpen. Och när de då vill ha pengar för hjälpen får vi påminna dem om att vi var vänliga att skjutsa dem upp hit utan betalning.

Men det är svårt att freda sig ändå. Här finns de trasiga barnen med sina framsträckta tiggande händer, pittoreska fotomotiv av små söta åsnor, kamelridning, Fanta och Cola-barerna och de allestädes närvarande unga männen som inget hellre önskar än att guida vetgiriga och rika turister.

Efter att ha konstaterat att floden är full av grodor, småfisk och forsärlor och efter att ha njutit av de vackra blåtrastarnas ekande sång mellan bergväggarna och studerat blandpopulationen av klipp- och tamduva samt förgäves spanat efter afrikanska - men endast funnet vanliga klippsvalor och efter att ha inhandlat ett antal flätade palmbladskameler av en döv liten pojke, drar vi oss raskt tillbaka.

Ett något virrigt uppslag detta. Ingen god kronologisk ordning av speciella skäl som jag snart kommer att redogöra för. Men hur som helst ser jag den första säkra sorgstenskvättan, en fullfjädrad hane, sitta på en sten vid vägkanten strax öster om Tinrihr som vi lämnar bakom oss.

Vi stannar till i en liten oasby, bestående av blott några få hus och en trevlig restaurang. Stället drivs av en vänlig man i indigoblå tuaregturban. Han har en liten son hemma till hjälp och en loppig, mycket söt liten ljus blandrashund som heter Zack och försöker dra iväg med min ryggsäck. Runt om i värmen som dallrar hett står dadelpalmerna. Vi sitter under ett halvt ljusgenomsläppande tak och väntar på något svalt att dricka och gott att äta. Det blir en härlig berbersallad: oliver, lök och tomater, allt badande i olivolja. Detta med nybakt bröd till, varsin fransk omelett, vatten och läsk samt avslutat med varsin kopp café au lait. Underbart! Vi befinner oss N: 31 27 296 W: 005 21 610 på 1 176 meters höjd över havet. Livet ler mot oss. Allt är perfekt!

Vid Oued Rehris mellan Meddal och Jorf, där vi sneddat ner mot sydost och Erg Chebbi, skriker Janne plötsligt: Stopp!! Det sitter en stor dab-agam, Uromastyx på busken därborta. Den är alldeles gul. Janne är sjövild mitt i öknen. Trots att vi ger den tid och lugn att åter komma fram får vi aldrig se den igen. Men Janne är äntligen lite gladare. Nu har vi ju båda sett arten.

Vi passar på att gå en rejäl vända. Sanden som här dominerar ger tydliga avtryck av löpor och svanssläp till stenar och buskar och gör "jakten" lyckosam. Spåren till en sten formateras till en liten snabb agam-rackare som heter Pseudotrapelius sinaitus. Vi lyckas infånga den, varvid den spelar död. Den fotograferas, hotande och gapande, helbild och bröstbild och släpps sedan. Janne finner en späd, smal och spetsnosad och kvick liten Lacertidödla som också den dokumenteras i foto och släpps. Den heter Acanthodactylus scutellatus. Slutligen finner vi under en sten också en nattlevande geckoödla med stora märkvärdiga nattögon. Den är trög och ljusbländad. Den fotograferas också förstås och släpps, Stenodactyous stenodactylus heter den. Fyra ödlearter på ett stopp och Janne är jättelycklig. Och alla utom en blev fotodokumenterade.

Samtidigt har jag känt en första körare i magen. Det är pressande och hett och jag dricker nästan en hel flaska vatten, varvid yrseln och illamåendet dämpas. Men jag orkar inte göra några skisser på ödlorna den här gången. Tyvärr. Sen sätter vi oss i bilen och skyndar mot sydost och Erfoud. Ideliga små virvelvindar av sand reser sig och dansar iväg över ökengolvet. Hela luften framför oss är svept i ett gulbrunt sanddammstöcken. Dammet tränger in överallt. Luften vi andas är sträv och het och smakar sand.

I den sandiga staden Erfoud möts vi av skockar av mopedburna ynglingar som med gester och en djävulsk envishet vill bli våra guider ner till Erg Chebbi, Marockos enda stora sandökenområde, trettio kilometer från den algeriska gränsen. Våra intentioner är att ta oss dit själva och vi orkar inte med den intensiva uppvaktningen utan flyr ytterligare en bit söderut till staden El Rissani, kamelkaravanernas forna port mot öknen, där vi vet att det utgår ytterligare "tracks - engelska" eller " pister - franska" ner till oasbyn Merzouga. Några skyltar med namnet Merzouga leder oss bara till en återvändsgränd vid ett litet torg, som är alldeles fullsmetat av grabbar på mopeder, som viftar och gestikulerar mot oss och skriker "Merzouga - Erg Chebbi"! Vi kommer inte undan. Vi är inringade. Vi får ge upp.

Muhammed heter han som i vacker blå jelaba drar fram sin plånbok med legitimation såsom erfaren pistguide. Vi vevar tveksamt ned rutan på bilen, förklarar vår ovilja mot dylika överfall och meddelar vårt intresse av att ta oss dit själva. Han skakar på huvudet och säger att det inte går. Det är omöjligt för oss att hitta över dessa 35 kilometer stenöken utan skyltar och hänvisning. Han lovar oss att gratis ställa upp med att lotsa oss till ett hotell vid Erg Chebbi. Han gör det för att han får kredit från hotellet och en bra kundkontakt för sin övriga affärsverksamhet, vilken nu den är. Han verkar ärlig och duktig. Det, "kostar gratis" och han vill helst ta över bilkörandet själv ner genom Hamadan så att vi skall slippa axelbrott och punktering. Men ratten släpper jag inte, där går gränsen. Muhammed hoppar in och så bär det iväg över den svarta stenöknens helvete där endast sten- och sandökenlärkor ses.

Vi anländer efter en guppig, skakig, slamrande och dammig färd ner till Erg Chebbi - den stora sanddynen - 260 meter hög. Runt omkring ligger små hotell anlagda, vilket är nytt från jämfört med 11 år sedan. Vårt hotell heter La Hámada - hotellet "den svarta stenöknen" - med betoning på det första a:et. Här blir vi väl mottagna, får slå oss ner på en stoppad bänk och bjuds på myntaté av ägaren som också presenterar medarbetare och övriga gäster: ett tyskt ungt par och ett franskt/marockanskt dito.

De erbjuder oss något från köket att äta, men jag börjar känna mig alltmer konstig i magen och Janne är solidarisk med mig. Vi sitter där och umgås och pratar, mest franska, medan skymningen kommer smygande. Det är alldeles kav lugnt. Det är fantastiskt. Sanddynen ligger bakom oss solröd och mäktig och väntar. Dromedarer gnölar, åsnor hissar, vid muren står några slalomskidor för piståkning i ökenbackar. Vill vi duscha nu, så skall ägaren lägga på ett par vedträn för varmvatten. Okej!?

Snart nog är det mörkt. Vi njuter av en alldeles ostörd stjärnhimmel, som är annorlunda mot vår därhemma. Orions stjärnbild ligger högt på himlen, nästan i zenit och därunder kan det inte vara långt kvar till den översta delen av södra jordklotets stjärnhimmelsbild framför alla andra "Södra Korset". Karlavagnen ligger nästan upp och ner och doppar sin svans i backen och siktar vi mot polstjärnan som ligger tämligen lågt känner vi ett sug mot norr. Med hjälp av tubkikarens 40 gångers ockular zoomar jag in i tur och ordning planeterna Jupiter med dess tre månar på rad och en lite på sniskan, Saturnus med väl siktiga ringar och en ensam måne klockan 5 samt Venus som ligger som en arabisk månskära och vaggar i västers horisont. Det blir succé. Alla blir alldeles tokiga över att allt detta verkligen går att se på riktigt. Detta som alla tydligen aldrig upplevt annat än i färdiga bilder och reportage. Här ser vi det själva. Tydligt och väl i den kolsvarta ökennatten.

Själv vaggar jag märkvärdigt trött och sliten in till sängen för att sova medan trummornas rytmiska ljud börja hamra, vibrera och rulla över nejden. Just nu orkar jag inte mer.

Jag vaknar genomsvettig och grymt illamående. Magen krälar och stönar. Det är svart natt. Allt är tyst, endast vinden drar svagt genom det öppnade fönstret ut mot öknen. Jag klarar det inte längre, kväljningarna går ej att hålla tillbaka och jag rusar ut och lyckas rädda rummet och vänder magen ut och in utanför porten. Janne vaknar och undrar. Jag kommer in igen, lägger mig ner men måste genast resa mig igen. Det trycker på nedåt med minst ett tons tryck. I korridoren har man tänt stearinljus, eftersom all ström ransoneras nattetid. Jag letar mig vimmelkantig fram till toaletten. Det blir den första resan av många denna natt. Allt skall ut. Det sprutar som ur en katarakt. Berbersjukan har slagit till!

Av förväntade ökenbesök med arabiska skriktrastar, ökenkorpar och ökensparvar blir intet. Ingen vandring i sandöken och dadeloaser. Inte ens den först gryningens oranga färg över himmel och sand fick jag uppleva. Av allt detta blev intet. Och inte brydde jag mig heller. Jag ville nog egentligen bara hem. Janne verkade också tappa sugen och gick mest och klagade över att det var kallt på morgonen. Han tog väl pliktskyldigast några gryningsbilder men när Mohammed klockan åtta ville åka tillbaka till El Rissani var det absolut läge för oss att också vända åter. Jag la mig i baksätet och så skakade vi tillbaka över Hamadan. Janne körde.

Ett foto bara bad Mohammed, och ledde bilen in genom porten till "Maison Tuareg" - Tuaregerna hus - en omöjlig paradox - sa ägaren som mötte oss. Tuareger var nämligen det arabiska smeknamnet på de människor som förr i tiden ledde de stora karavanerna längs siden- och saltvägar kors och tvärs över norra Afrika. De kände varken lands gränser eller begränsningar och hade bara det hem som skapades då tälten restes och mattorna rullades ut. Bevisat alltså att något Maison Tuareg aldrig kan finnas. Idag med fasta gränser och krigiska buffertzoner mellan till exempel Algeriet - Marocko - Mauretanien finns ingen plats kvar för tuareger. Alltså finns de inte längre! Men här i huset hade man skapat en atmosfär och samlat alla upptänkliga typer av föremål och varor som produceras och tidigare hade producerats i det norra Afrikas öknar och halvöknar Där fanns kryddor, mässing, oljelampor, krumsvärd, kläder, smycken, trummor, askar med pärlemorinläggningar och intarsia och inte minst mattor.

Det enkla tébesöket artade sig till att bli en alltmer avancerad förevisning av allt som huset förmådde. Den ena mattan efter den andra, väldigare, pampigare och vackrare, rullades ut framför oss där vi satt på varsin pall. Alla mönster, knutar och material demonstrerades och beskrevs. Mitt huvud blev allt yrare. Jag försökte förklara att min mage inte var upplagd för handel, varvid jag fick en avancerad tumgreppsmassage med diverse besvärjelser till och en knytnävsmassage i magtrakten såsom föga verksam behandling. Till slut flydde jag ut till den klassiska arabiska ståtoaletten och tömde min mage och mitt huvud - helt klar över att nu fick det vara nog.

Tillbaka meddelade jag kort och koncist att vi skulle åka omedelbart. Att min kropp inte orkade mer. Att vi skulle upp mot bergen och svalkan. Att vi inte hade pengar nog med oss för att kunna inköpa den vackra gröna mattan trots att försäljaren själv, helt utan min medverkan, prutat ner den från tjugofemtusen kronor till tolvtusen kronor och lovade frakta den fritt till Sverige. Det var en av hans stora otursdagar sa han sorgset med tårfyllda ögon, att så goda kunder råkade vara sjuka just vid detta viktiga besök. Så smet vi iväg ut genom porten. Janne med en inhandlad ammonit. Vi gav Mohammed en tjugodirhamssedel, en liten gest och drog snabbt mot norr med mig liggande raklång i det fällda framsätet.

Vi körde genom en enda lång canyon vars röda bergssidor flydde baklänges i mitt yrande huvud. Jag har ingen aning om tid eller rum men mot kvällen stannade Janne till i staden Midelt uppe i Atlasbergen för att ta in på ett litet hotell.

17/3 From Merzouga north to Midelt

Jag frös förskräckligt, skakade trots tredubbla filtar och yrade, sprang ideligen på toaletten och så gick natten som i ett svart rus.

18/3 From Midelt back to Agadir due to severe stomack infection.

På morgonen den 18 mars bestämde vi oss för att strunta i cederskogar, bergsmakaker, svartvingade glador, rödfalkar, kobror, dupontlärkor och marockansk frankolin. Vi lämnade hotellrummet och mina taskiga kalsonger och startade resan direkt tillbaka till Agadir, 70 mil västerut.

Jag minns en minervuggla på en stolpe. Jag kommer ihåg cigarettgrabbarnas nyfikna ögon på baren där Janne slevade i sig en tasjingryta och det lilla leendet vi fick ändå av den truliga serveringsflickan. Jag minns trafikröran i Marrakesh och jag minns de raka vägarna norr om bergen. Sen var vi åter hemma, det kändes faktiskt så, i vårt hotellrum i Agadir. Jag duschade hett och länge och somnade tungt. Janne tog en rejäl whisky - den var han väl värd!

19/3 Agadir. Tamri. Oued Sous.

Morgon den 19 mars och Janne blir rastlös över att jag ännu inte vill vakna ordentligt. Lakanen är genomblöta av svett. Mitt huvud dunkar matt och jag har en väldig törst. Jag går upp och duschar, tar på mig torra, rena kläder, dricker en flaska vatten och vinglar tillbaka till sängen. Nu är du nog bra, säger Janne. Jag måste stanna här idag också, minst, säger jag och övertalar Janne att själv sticka upp till kusten vid Tamri igen och leta efter den där ännu inte funna hjälmgeckon, som skall finnas där vid rötterna av sjöborreeuforbian. Han gör så. Själv ligger jag kvar flera timmar men tar sedan en liten tur ner till havets svalkande strand, där jag vadar sakta i vattnet och återhämtar krafter. Jag tar in på en liten strandrestaurang där man förstår min belägenhet och ordnar en specialredd soppa, lugnt kryddad och lagom varm samt bröd och vatten därtill. Perfekt. Så får min mage en ny bra start.

På kvällen har jag ändå piggnat till så pass att vi ger oss ut på en liten utflykt söder om Agadir. Vi har tänkt oss flodmynningen av Oued Sous men kör först för långt, över bron och kommer ner i förstaden Inezganis taffliga utkanter, som består av en enda miserabel soptipp med getter, halta hundar, skabbiga katter, plastpåsar, avföring, skitiga och trasiga människor och enorma sedimentavlagringar som luktar avfall och dynga. Vi letar oss på smågator tillbaka till andra sidan, kör upp bland affärer och gränder och människor. Här är ingen van vid turister. Alla är förundrade över vårt oavsiktliga besök.

Vi hittar fram till slut, till kärrmarkerna vid flodens inre deltadelar. Här ligger jäsande vatten kvar mellan stora flak av illaluktande halkig sediment och gyttja. Det är gott om stora tamarisker och salttåligt ris i bunkar. Träsket gränsar till Kung Muhammeds sommarresidens som ligger omgärdat av murar, vakttorn och en bred eukalyptusskog. Här finns vandringsleder utmärkta med gula stolpar och skyltar talar om att detta är ett naturskyddat område. Vi hinner med en kort vända innan mörkret helt tar över och myggen anfaller obarmhärtigt.

Rödbenor, styltlöpare och mindre strandpipare dominerar bland vadarna och i övrigt ser vi en strandskata och en rödspov. Grå häger, silkeshäger, en stor flock skedstorkar och säkert hundra vita storkar håller också till i området. Kenstk tärna och fisktärna gör besök längs vätarna.

Men mest intresserar oss det gäng på cirka tio tjockfot som håller till här. De flyger runt under ivrigt ljudande spel, landar, springer, knäligger, står staty, stelgår och smyger, plockar bland presumtivt bomaterial och parar sig med en väldig livslust. All frenesi interpunkterad av en stelt tigande tystnad. Det är ett verkligt stort socialt skådespel inte långt efter tjäderns, orrens eller brushanens som vi bevittnar.

Snart är jag dock mycket trött igen och vi vänder tillbaka mot Agadir och hotellet.

Trafiken i Marocko är nästan värd ett eget kapitel. Men, jag skall fatta mig kort - kaos ligger nära till hands. Att ta sig över en gata gående är förenat med största livsfara. Ett markerat övergångsställe betyder, vad jag förstår, ingenting. Inte ens om en av Agadirs otaligt många trafikpoliser befinner sig i dess närhet, gör han någonting konkret för att hjälpa ett par barn eller en halt gammal stackare som fastnat mitt ute i gatan på den där svartvitrandiga markeringen. På sin höjd visslar han effektfullt i sin visselpipa. Djungelns lag råder och filkörning är ett speciellt spännande kapitel, där var och en värnar om största möjliga option genom att försöka täcka in så många filer som möjligt. Vänstersvängar kan ske från vilken som helst av dessa och när som helst också. I rondell gäller högerregel vilket i sig är perfekt för att skapa köer och kaos och vi har själva kunnat notera, att ingång i rondellen också kan ske i medsolsvarv. Men, och detta är härligt, poliserna är mycket vänliga. De ler och skakar hand och verkar mest bekymra sig om de mindre betydelsefulla fordonen såsom cyklar, mopeder och hästkärror. Allt är till för bilisternas fromma.

När vi nu kvällstid kommer från Oued Sous och kör in mot Agadir har det utvecklat sig till en veritabel trafiksmet i en av rondellerna. Den trefiliga ingången, där vi kommer är helt igenkorkad av tutande och avgasbluddrande bilar av skilda tyngd och modell och så är det i alla de andra tillfarterna också naturligtvis. När vi så småningom lyckas tränga oss fram till en position i första ledet får vi se orsaken till detta kaos. En trafikpolis, som tagit posto lite avsides på kanten till en rabatt. Han står där och fäktar med armarna och visslar förtvivlat i pipan och jag garanterar att ingen vet vad han vill. Inte han själv heller antagligen. Här skulle man vilja tänka sig en effektiv parisisk gendarm som tagit tag i situationen, gått ut i kaoset och med vana och bestämda gester och kommandon tagit över och lett det hela åt rätt håll. Vi döpte vår polis till Mustapha och rondellen fick i fortsättningen kallas Mustaphas rondell. Och Mustapha eller nån av hans gelikar såg vi sedan till många gånger i andra trafiksammanhang. Man kan tänka sig morgonens genomgång på kontoret. " Var gör vi av Mustapha idag? Äsch, vi ställer honom i rondellen!

20/3 South to Goulmine and back

Morgon den 20 mars och vi har beslutat oss för en sista långkörare 22 mil söderut ner till staden Goulmine. Janne är bra sugen på att få se en livs levande, vild kobra. 1993 fångade en ormfångare mellan 300 och 500 kobror bara i Goulmines närområde. Här borde vi kunna få utdelning. Själv vill jag gärna hänga in savannörn och snårsångare, något jag missade vid det förra Marockobesöket.

Dagen kommer att bli het och det känns långt att köra. Vi åker ner genom ett landskap som blir allt torrare och mer och mer liknar en östafrikansk savann med spridda träd och stenig, taggigt gles och sporadisk undervegetation. I bergen som vi passerar efter halva vägen ligger ett par cementverk och några marmorbrott. Jag spanar intensivt efter ljusryggade storörnar och vi besöker den ena wadin efter den andra på snårsångarjakt. Men intet blir det. Jo, visst jag får se den första ljusbenade lövsångaren klänga i en ackasia, några rödstrupiga sångare och varfåglar men mer blir det inte. Och snart, fast inte så snart egentligen, är vi framme i Goulmine. Det är fruktansvärt hett. Dagen därpå får vi reda på att det var ytterst nära marockanskt värmerekord för mars månad. I staden Goulmine uppmättes officiellt 37 grader och jag kan garantera att det var ännu många fler grader i de ökenartade wadis vi besökte. Det kändes bokstavligen som att blåsa sig själv med en maximalt tempererad hårtork rakt i ansiktet. Jag har personligen aldrig känt en liknande värme utom i Vadstena badhus när fuktaggregatet strejkade en gång. Vinden svepte ner från bergen och öknen i öster och var alldeles kruttorr. Inte blev det mycket krafter över för några bravurnummer inte. Vi svepte ett par kalla läsk på ett trottoarcafé och vände så småningom hemåt de 22 milen till Agadir.

Vid bergets fot kom en stor hökörnshona inseglande Hon var gammal, bandstjärtad och svartvittecknad. En brunfärgad dvärgörn fattade tycke för henne och började cirkla runt. Han tog höjd och fällde ihop sina vingar och föll som ett spjut rakt ner mot örnhonan som lojt vände upp magen och blottade klorna. Cirkusen pågick tio minuter allt medan bägge örnarna försvann upp i det ljusa soldiset och vi körde vidare.

Uppe på den högsta höjden i bergen är temperaturen behagligare. Här uppe ser jag resans andra sorgstenskvätta och vid några åkertegar med blodröd terracottajord upptäcker vi att reviren av Agama impalearis ligger tätt. Här och där på upphöjda stenar och ägandemarkeringar ligger de och solar sig. De varierar i färg från grågult till grönt och blått. De är stora, säkert tre decimeter långa med en lång och smal svans och markerad hjässkam. De är mycket skygga och släpper inte in oss närmre än knappt tio meter, varvid de försvinner ner i stenskravlen. Ett exemplar lyckas vi pilla fram och vederbörligen fotografera. Vid fara gör de knyckiga armhävningar.

I den sista wadin vi besöker i vår snårsångarjakt träffar vi på herdepojken I. Han jagar intensivt en stor agam meddelst stenkastning när vi kommer och han låter den sista stenen och armarna falla till sidan när vi dyker upp. Han talar inget annat språk än sitt eget. Jag talar lika energiskt mitt eget och så förstår vi varandra. Han går säkert inte i skolan. Han är nog bara fem eller sex år gammal. Medan Janne går tillbaka till bilen orkeslös av värmen knyter jag en sista härlig kontakt. Jag skriver mitt namn på en stor slät kalksten i backen med min medförda snickarpenna. Han skriver sitt. Det blir ett " Stora I". Sen får han pennan och lite papper samt en tom filmburk, ett kort och en låda tändstickor till sin mor som jag skymtar därborta över buskarna bland getterna på stäppen. Han har hela ansiktet full av revormar. Jag smörjer dem med min medhavda "arméns hudsalva". Han står stilla, blundar och njuter. Även hans torra sprickiga läppar får en behandling. Han vill inte släppa min hand. Han vill ideligen kika genom min kikare. Han fascineras av det krympande avståndet, letar upp sin mors bak som sticker upp och skrattar kiknande. Han vill vara här och jag också, men hetta och matthet driver mig tillbaka till bilens hägn. Med vemodigt och ändå glatt hjärta lämnar jag den lille herdepojken I där. Det blir ett sista möte med ett vänligt och fantastiskt Marocko och alla dess ungar. Och mitt namn står ännu ristat i sten där mitt inne bland Marockos berg.

21/3 Agadir and surroundings

Sista dagen den 21 mars driver vi runt i Agadir, Janne och jag och samlar de sista intrycken. Vi handlar. Nu har vi lärt oss att pruta och gör bara goda affärer. Vi går en lång tur längs stranden i vågorna, ända bort till hamnens pittoreska fiskerestauranger där vi frossar i nyfångad, grillad rödmulle och makrill. Vi lämnar tillbaka en dammig, sliten och smörjtorr bil som ändå har hållit hela resan. Vi är nöjda. Magsjukan fanns hela tiden med i beräkningen som ett möjligt om än inte önskat alternativ. Det är inte nödvändigt att uppleva alla möjligheter. Att stilla sig och njuta av detaljer och upprepningar gör bara livet ännu godare.

På kvällen packar vi och förbereder morgondagens tidiga avfärd. Vi somnar gott. Även min mage mäktar med en whisky.

22/3 Back to Arlanda, Stockholm, Sweden

Weather:

Surprisingly hot. First and last days with heat up to and perhaps slightly above 40 centigrades. New Marocko-reckord for the season very close. Mid-journey more unstable with showers and even snowfall in High Atlas. Windy and chilly. A lot of sand in the air in Erg Chebbi. Cold nights.

Observed Birds: