Ateljé Gebbe

1. "Omberg" - Invigning av Naturum vid Stocklycke 4 juni 2001

2. "Att vara svensk" - Tal till Sveriges Nationaldag för Ödeshögs kommun vid Alvastra 6 juni 2001

3. "Vårtal" - Valborgsmässoafton vid Hästholmen 1992

4. "Vårtal" - Valborgsmässoafton i Ödeshögs hembygdsgård 1996

5. "Vårtal" - Valborgsmässoafton i Hovs församling vid Tåkern 1997

6. "Riksväg 50" - Inlägg i debatten om Riksväg 50 1992

7. "Ljuset vid Vättern" - Vandrande föredrag vid Alvastra 1999

8. "Vårtal" - Valborgsmässoafton i Ödeshögs hembygdsgård 2004

*

1. Omberg

Fram ur den tjocka ismassan smälte en dag för drygt tiotusen år sedan en fläck av urberg. Den växte för varje år, sög åt sig av den sparsamma värme, som solen bjöd i ett arktiskt klimat.
Smältvatten, turkosfärgat av mångtusenåriga och okända snöfall, började glittra runt stenen, som växte och efter sekler blev en stor häll kringgärdad av en blå glaciärsjö.
Snösparvar kom för att bygga bo där, lämlar sprang runt i det tunna grästäcket jagade av gnällande fjällabbar.
Berghällen fortsatte att växa. Snår av dvärgbjörk och lappvide slog rot och tätnade och blåhakens sång började smattra vid fjällbäcken som brusade på våren.
Över isen kom varg och fjällräv vandrande i spåren av vilda renar.
Med djuren kom också de första människorna. Sporadiska besök av jägare och vandringsmän, med pilbågar, benkrokar och fiskharpuner.

En dag öppnades bottnen ur bergsjön. Isen hade nått tunnhetsgränsen och vattnet rusade ner längs bergets gömda sidor, grävde tunnlar under svartnande is, byggde åsar, raviner och deltan.

När tusen år sen hade gått låg Omberg blottat, nästan som en ö, i den stora Baltiska issjön.
Växter, djur och människor tog det nya landet i definitiv besittning.
Luddvedel, svarthö och ölandssolvända blommade. Visenter och älgar vandrade in. Utter och fiskgjuse fångade röding och sik i iskalla djupa vatten. Pilgrimsfalk, uv och örn häckade i branterna.
Små nomadiserande familjesällskap av samlare och jägare vandrande omkring och tog för sig av den växande rikedomen.

Årtusenden gick och klimatet mjuknade och Omberg blev ett alltmer skogsklätt och lummigt berg. Först björk, gråal, tall och hassel. Sedan lind, bok, idegran, ek och ask som bildade ett väldigt sammanhängande bestånd över en stor del av slättbygden. Enorma våtmarksområden, träsk och mängder av små sjöar gjorde bygden rik och grönskande.
Storkar, hägrar och skarvar häckade i de stora ekkronorna. Jättehjort, vildsvin och uroxe blev eftertraktade byten för stenåldersmänniskorna, som slog ner sina bopålar i skydd under berget. Man samlade nötter, äpplen och körsbär, odlade säd och kokade gröt på frön av målla och vattenpilört, vallade sina kreatur och svin i bokskogslundarna, jagade änder, sångsvan och brun kärrhök i Forntåkern där man också paddlade sina stockbåtar och fiskade lake, mal och gädda. I skärningen vid nuvarande Charlottenborg vid Väversunda samlade man fyrsten, svavelkisbollar, för eldslagning och i den bottenlösa löten söder om träsksjön byggde man en fästning och kultplats, där man samlades till fest och rit.
Och vid nuvarande Alvastra byggdes stora megalitgravar.

Bronsålderstid och klimatet blev allt varmare. Stora Konungahögar anlades och vid Hästholmen ristades eviga tecken i berget vid stranden.
Det blev folkvandringstid med krig och oår och skyddande borgar restes på berget. Men de nya människorna tog också med sig bruket av järn. Tiden är dokumenterad genom en rikedom på gravar, gravfynd, spår av ässjor och hudberedning.
Den för bygden så storslagna vikingatiden med vådliga färder stod nu för dörren - väldig Röksten, spännande sagor och namnsättning på gårdar som ännu lever: Ingvaldstorp, Jättingstad (Jättarnas plats) och Ödeshög ( Odins hög).

Århundraden gick och berget ändrade hela tiden karaktär.
Människorna brukade jorden allt mer intensivt. Slätten torrlades och bearbetades och den sammanhängande lövskogen blev till isolerade lundar. Omberg blev öppnare med beten och hagar där vallade hjordar strövade runt och små torp växte upp. Marker röjdes och odlingsrösen växte till.
Kung Sverker och drottning Ulfhild hade kallat munkar från Clairvaux till Alvastra och de förmedlade avgörande kunskap om odling och byggnation till människorna i bergets närhet. Hästholmen fick stadsprivilegier. Slättens alla kyrkor byggdes

Generationer av människor har levt och verkat vid foten av detta himmelsnära berg.
Legender och berättelser har vävts. Dis och dimma som ofta vältrar sig kring berget och rinner ut över fåglarnas sjö Tåkern gav näring och namn åt mystiska väsen. Dimmornas berg och dimmornas sjö, härledda ur de fornnordiska orden för dimma: Omma och Tåke. Bergets och traktens själ lever fortfarande i berättelser om verklighet och saga förvaltade av Werner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Ellen Key.

En lång tid var Omberg en kungligt hägnad jaktmark, för att därefter, in i modern tid, bli en plats för experimenterande skogsbruksskola med främmande trädslag och nya metoder.
Men framför allt är Omberg ett naturskönt, artrikt och heligt berg, en ark och refug för växter, djur och människor. Ett berg med nationalparksvärde.
Sådant är det berg jag lärde mig älska.

Som en vältrande blåval med huvudet mot söder såg jag Omberg ligga där - lockande långt borta i väster.
Om jag gick upp på Kungshögaåsen kunde jag se det blådisiga berget i fjärran och om jag blundade, kunde jag sträcka ut handen och nästan känna dess makt och mystik i mina fingertoppar.
Den första skolresan gick naturligtvis dit och jag minns väl de årliga besöken med föräldrar och syskon vid översvämmad svansjö och därefter färden upp mot det stora berget, bevakat av bom och betalvakt och den spännande vandringen upp till bergets hjässa.

Längtan efter detta berg och Tåkerns rika fågelsjö avgjorde mitt val av boplats.
Här finns fåglarna - rosenfink, stenknäck, nötkråka och mindre flugsnappare. Vårens matta av blå och vita sippor under skir bokskogsgrönska. Bedövande rika orkidékärr fyllda av vaxnycklar, doftyxne och flugblomster. Läderbagge och gullvivefjäril, hasselsnok och kronhjort.
Stigar som ännu är okända, kalkstensvita bäckar och branta falkstup.
Här vid Omberg finns en stor del av mitt liv.

Gebbe Björkman

**

2. Att vara svensk

Nationaldagen 6 juni 2001 vid Alvastra

En resa som jag gjorde för två år sedan gick till västkusten av Grekland. Till Lefkas - ett välbesökt turistmål för soldyrkande nordbor.
Jag och min kamrat satte oss emellertid i bilen och for rakt upp i bergen - Pindosbergen - som ligger innanför kusten några tiotal mil.
Där var det bedårande vackert, gott om härligt frisk luft och solsken med farligt bett samt talrika brusande forsar och åar med iskallt och kristallklart vatten som var både badbart och till och med drickbart. Människorna här var nästan helt omedvetna om och opåverkade av turismen som pågick nere vid kusten. Det var få som visste vad Sverige var för ett land. Hade de vetat skulle de tycka att det fanns många likheter. Vi var i turistland långt borta och kände oss samtidigt märkvärdigt hemma.

En dag strövade vi runt i närheten av den lilla byn Milea, som låg vackert inbäddad i en smal körsbärsblommande dal på nästan tvåtusenmeters höjd bland forsande bäckar, snödrivor, djupa barrskogar och blomstrande ängar med sjungande sånglärkor.

Vi var alldeles ensamma.
Vinden susade i de mäktiga trädkronorna och en liten bäck porlade vid grusvägskanten. Svartmes och bofink sjöng och göken ropade intensivt. Nere i diket råmade klockgrodor och vi låg på knä och njöt av de himmelsfärgade bergvattensalamandrarnas intensiva lek när en gammal dieseldriven Mercedes närmade sig.
Vägen var halvt nedrasad så den körde sakta och omständligt och stannade bredvid oss.
Det var två män i bilen. Passageraren var en gammal väderbiten herde och mannen i trettioårsåldern som körde vevade ner fönstret och frågade oss om vad vi höll på med och om vi var tyskar eller engelsmän Han var knappt förståelig på sin knaggliga engelska.

Vi svarade artigt att vi var svenskar och att vi studerade och njöt av den underbara naturen som vi bjöds på här i Grekland.
Mannen hoppade genast ur bilen och rusade fram till oss. Han öppnade sin famn och kramade oss hårt och vitlökskryddat.
Välkomna, sa han, välkomna mina landsmän! Välkomna hit till mitt första hemland!

Han var svensk. Det vill säga utvandrad grek men numera med svenskt medborgarskap.
Han bodde i Jakobsberg och drev (naturligtvis) restaurangrörelse.
Han var i Grekland för att hälsa på sin släkt och tog nu en tur i bergen för att pappa skulle få komma ut lite.
Han var verkligen lycklig och stolt över att ha träffat oss och vi kände likadant och att Sverige var så nära i världen.
Han förklarade för fadern som log brett och också kramade om oss.
Ni förstår i alla fall, sa han, att det är sant som jag säger hemma i Jakobsberg, att Sverige och Grekland är så lika. Att jag känner mej lika hemma i båda dessa länder. Det är det ingen som tror på. Alla i Sverige har ett annat Grekland för ögonen. Men ni vet, sade han lyckligt.
Kommer ni till Jakobsberg måste ni hälsa på. Jag skall bjuda på middag, sa han, när vi så småningom skildes åt.

…

Det är kvällssval afton. Staden Boumalne de Dades klättrar på ravinens kant vid den gröna oasen i Saharas utkant i södra Marocko och kohägrarna har just slagit sig till ro i den stora fikusen som står vid den vackert genombrutna muren på andra sidan gatan.
Jag går dit. Jag har med mig mitt skissblock och pennskrin. Jag måste skynda på - mörkret faller snabbt.

På en liten plattform som hundra meter ifrån mig hänger ut över dalen står fem barn och sjunger. Tre flickor och två pojkar. Det är så egendomligt och himmelskt vackert. Nästan obegripligt. Det ekar av deras barnastämmor och återklangen svävar över stadens soltegelbruna husverk.
De sjunger flera sånger och det hela verkar vara spontant och direkt. Jag uppfattar ord som "El Allah, el Allah" och förstår att där också finns religiösa undertoner.

Sen upptäcker de mig, där jag sitter och tecknar kohägrarna i fikusträdet. De kommer nyfiket springande och omringar mig. Fulla av frågor och undran.
Med knagglig skolfranska gör jag så gott jag kan. Jag får reda på att kohäger heter La`clack på marockanska och de skriver alla sina namn i min bok. Och jag berättar om landet i norr som heter Sverige.
Jag berömmer deras sång och ber dem sjunga mer för mig.
De är inte alls nödbedda, utan drar igång med nya sånger Den större av pojkarna, en svart ung man, i tolvårsåldern, med krulligt hår och vita tänder håller en perfekt stötande och hummande basrytm. De fyra andra tar var sin stämma. Så vackert! Vilken spontanitet och sångglädje.

Sen blir det min tur. Jag måste också sjunga. För dem. Det är rättvist.
Ja visst, säger jag.
Sen letar jag, gräver djupt efter en för tillfället lite dold visskatt.

Sen kommer det. Självklart.
Jag börjar sjunga "Östgötasången" : " Så grant står Östergyllen med sommarfager prakt och skördarna de gyllene de bölja …."
Den äldre av pojkarna försöker som tidigare ackompanjera med sin bas. Han har definitivt vissa problem med den sega rytmen, men gör så gott han kan.
Flera människor har stannat till under sin kvällspromenad. Det blir applåder och jag förmås att sjunga ytterligare en exotisk sång och nu är valet självklart - Jag avslutar med Nationalsången.

Och medan "Du gamla du fria" ljuder där nere i Marocko vid oasen Boumalne de Dades i Saharaöknen, faller natten. Och stjärnorna, de samma som hemma börjar tindra.
Jag ser polstjärnan lågt mot horisonten i norr och en mjuk och en varm tanke vandrar hem till mitt eget land.

Gebbe Björkman

***

3. Vårtal 

Valborgsmässoafton i Hästholmen 30 april 1992

Precis som alla Ni andra här ikväll, har jag stått många gånger tidigare på valborgsmässoaftnar, under olika himlar och väder, med olika människor och lyssnat till tal med olika teman.

Jag minns förstås besöken i Folkets Park i min ungdoms stad Mjölby. Spännande år med rejäla brasor; Ibland med olovligt knattrande " ettöres" instoppade i bålvirket.

Inte ett enda tal kan jag minnas. Mer än att det alltid var någon gammal kommunalpamp. Det jag minns är alla spännande tjejer, som fick mitt längtande grabbhjärta att bulta vilt under tungroten. Ja, vem vill inte minnas sånt?!

Väletablerat familjeliv de senaste 20 åren här i Ödeshög har gynnat lokala besök. Alltså Hembygdsgården. Talen. Äh - dom har jag glömt. Där har man haft fullt sjå med att hålla tummarna för att inte de alltid otäckt förrädiska facklorna i händer på små scouter skulle snedtända någon jacka eller nåt hår.

Och, att undra över hur länge det alltid osannolikt spetsiga bålet av brädor i utgångsställning av " plockepinn" behövde för att välta i ett gnistregn. Högst 10 minuter tror jag.

Sällan har vår familj gjort några längre avstickare sen vi besökte Djäkneberget i Västerås och fann att där saknades brasa. Totalt misslyckat!

Men tal var där nog!

En period segrade Skänninges maffiga fyrverkeri och milsvida bål i dragkampen om ungarnas gunst. Avnjutet både på håll i bil och med intensiv närkontakt. Pampigt men lite vulgärt kommersiellt. Fanns där tal?

...

Nu har så turen kommit till Hästholmen. Äntligen! Denna den skönsta av platser.

Vi har allt talat om det rätt länge - men haft svårt med att komma till skott så att säga. Men nu blev det av. Det blev liksom tvunget - nu när jag själv skall hålla talet till våren. Det var nog ödet. Jag tror inte på slumpen nämligen!

Talet är i värsta fall en transportsträcka till brasa och fyrverkeri. Men, jag tycker faktiskt att det är viktigt ändå. Vi måste hålla på traditionen!

Kanske Ni liksom jag ofta lyssnar lite i alla fall; Lite halvslött; Applåderar pliktskyldigast och glömmer allt jag sagt innan kvällen är över.

Äh, tro inte att jag fikar efter sympati - jag känner reglerna. Men, för mig känns det ändå mycket annorlunda i år skall Ni veta. Äntligen är jag engagerad i ett tal.

Jag sa visst tal till våren. Det låter så pretentiöst. Det får bli ett tal om våren i stället.

Det finns, det känner nog de flesta till, en klimatologisk definition:
" Vår kallas den årstid då dygnsmedeltemperaturen åter orkar upp över noll grader Celsius och sedan ligger där och pendlar mellan 0 och 10".

Blir det mer kallas det sommar. Inte så vidare värst. Inte undra på att det inte är alltid vi tycker det är mycket att hurra för.
Nej, det var en parentes.
Det är ju ett vårtal. Och förresten vill jag inte sälla mig till gnällkören över svenskt väder.

Jag gillar faktiskt alla årstider. Så det så!
Våren var det alltså!

Vi nordbor har en nästan hysterisk längtan efter vår. Med vår kalla och mörka vinterårstid ger ljusets återtåg upphov till en genomgripande förändring. Biologiskt fungerar det så, att tallkottkörteln - vårt tredje öga - registrerar den ökade ljus-mängden och sänder ut signaler till kroppen om att starta upp igen. Både fysiskt och psykiskt.

Höj aktiviteten! säger den
Sätt igång med att leva! Städa huset och rensa rabatterna! Gå till frissan eller köp en ny vårkostym! Gå på upptäcktsfärd - starta nya projekt!
Träffa någon, förälska Dig, skaffa barn!

Barn ja. De reagerar snabbt och konkret på ljuset. Tjejerna plockar fram twist och långrep och grabbarna mekar med cykeln eller kickar boll. Och ingen unge vill gå in på kvällen - ens om det är Bullen på TV.

Det är ju vår ju!

Denna längtan efter ljus och vår kan emellertid också komma i konflikt med vardagens slit och stress, sorg och saknad, rädsla och otrygghet. Det kan vi naturligtvis inte skylla våren för, men tyvärr känns ofta problem större och svårare när det förväntas att vara glatt och lyckligt i vårens skira, gröna ljus.

Ensamhet och isolering, eller saknaden av en kär person kan förbyta glädje till sorg. Och hot mot vår omvärld och barnens framtid med krig, miljöförstöring och annat elände skapar otrygghet.

Arbetslöshet, ekonomiska problem och utslagning kan bli helt förlamande hinder för framtidstro. Och, även så pass triviala ting som vårdamm och smutsiga fönster kan hos en stressad, dubbelarbetande småbarnsfamilj förta all positiv vårkänsla.

Mitt i det stora ljusa som våren är, finns alltså fröet till ensamhetskänsla, stress, vanmakt, svårmod och depression för många människor.
Det är också en sida av våren!

...

Sverige är ett långt land - cirka 160 mil är det visst. Våren blir därefter seg och utdragen. Mellan 4 till 5 månader tar den på sig från Smygehuk i söder till Treriks-röset i norr.

De fyra senaste åren har vi i våra trakter haft vår hela vintern som i Skåne. Det gillar vi inte alls! Vi är inte vana vid det.
Vi vill ha vinter på vintern och vår när det skall vara vår. Med takdropp och dagsmeja.

Men inte skulle vi väl heller acceptera en Norrlandsvår. Dramatiskt kort och intensiv. Ena dagen full vinter och dan därpå sommar med en knappt gripbar vår däremellan.
Alltså kompenserar sig norrlänningarna. Det dom kallar vår är när man kan åka skidor på nattfryst skare i brännande sol under blå himmel; Något som många av oss sörlänningar utnyttjar i Sälen.

Men, är det vår, kanske vi undrar. Med blåsippor och nässelfjärilar i ögon och tankar. Javisst! Lika sann som någon annan. Deras vår är inte som vår - den är precis det vi gör den till eller önskar av den - våren!

Vi knyter förväntningar till upplevelser, som vi har haft och som vi hoppas och tror skall upprepas. Detta är vad vi längtar efter. Igenkännandet! Upprepandet!

Vi kan alltså med rätta påstå, att vi var och en har en personlig uppfattning om vad vår är. Vi kanske t o m kan säga att jag, likväl som alla Ni andra här, har en alldeles egen vår. En idé som ingen annan kan ifrågasätta.

Min vår är nog längre än de flestas!

Mitt stora intresse för natur ger mig möjligheter att registrera vårens tecken mycket tidigare.
Långt innan min egen tallkottkörtel har gett utslag och väcker mina lustar - har talgoxen med hjälp av sin tallkottkörtel registrerat en förändring i ljuset.

Redan första veckan i januari; Alltså inte mer än ett par veckor efter vintersolståndet, skriker den ut sin livsglädje över ljusets återkomst.
Den gör det för alla som vill veta.
För mig är detta fantastiskt! Det första tecknet i naturen på solgångens definitiva vändning.

När jag berättar om detta får jag ofta det självklara svaret att det är befängt. Det är ju flera månader kvar till vår.
Men, för mig är inte detta något konstigt eller konstruerat. För mig är talgoxens sång, den första veckan i januari varje år lika troget, det första kristallklara vårtecknet.

Det är lika värdefullt för mig, som att lärkan sjunger 2,5 månad senare i mitten av mars, eller att man möter det första motorcykelgänget på E4 första veckan i maj, eller som att sädesärlan kvittrar på gräsmattan 5 april, eller björkarna som slår ut runt 1 maj.

Min vår blir lång. Jag får ett försprång i mitt njutande. Det börjar redan i januari och sedan kommer det slag i slag ända tills göken ropar in sommaren i mitten av maj.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om alla dom som fortfarande i april och t o m nu, i valborgstid, går och väntar på våren.
Det är inte klokt. Den är här! Den har varit här länge! Använd Dina sinnen människa - så att det Du längtar efter inte skyndar förbi.

Så tänker jag. Men, jag säger det aldrig ... nästan!

Nej, för våren är ju så personlig. Inte har jag rätt att pådyvla någon annan min egen vår.

...

Nu står jag här, beredd att hälsa våren välkommen; En vår som enligt min mening redan har varit här länge.

Men, för mig känns det ändå rätt. Det är ett slags genomsnittsvår vi välkomnar. En medelsvensk vår - och så är det ju så viktigt med den här traditionen. Den ingår i högsta grad i min idé om våren!

Alltså vill jag nu be Er alla här församlade att, vi tillsammans hälsar den svenska våren, precis som den är just här och nu, varmt välkommen tillbaka.

Vi utbringar ett fyrfaldigt leve för våren!

Den leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Gebbe Björkman

****

4. Vårtal 

Valborgsmässoafton i Ödeshög hembygdspark 30 april 1996

För på dagen exakt 4 år sedan stod jag på en annan plats i vår kommun - vid Hästholmen och höll ett tal till, eller rättare sagt, ett tal om våren.

Jag var lite raljerande den gången mot brasan vid Ödeshögs hembygdsgård; Jag sa att man där. Ja just här alltså, liksom höll tummarna för att den inte skulle rasa i ett gnistregn redan efter tio minuter. Högst!

Visst var det elakt sagt och kanske lite väl insmickrande för Hästholmenbornas skull. - Det kan jag ju erkänna idag när jag fått det stora förtroendet att stå i den här talarstolen. Det kan ju alla se, att även den här brasan brinner bra!

...

Ja, så har det gått ett solvarv igen.
När man säger så, menas att vår jord, denna lilla blå boll i en ofattbart stor rymd har snurrat ett helt varv runt solen - vår egen stjärna.

Och eftersom jorden inte ligger riktigt rakt, den lutar lite åt sidan alltså, kommer solens värmande strålar in lite snett mot oss när det är sommar och lite snett ifrån när det är vinter här uppe på norra halvklotet och tvärtom för dem som bor på södra halvan.

Det är faktiskt bara denna lilla skevhet som gör att vi har våra årstider. En aning mera rakt infallande ljus från solen, som skenbart höjer sig över horisonten, ger oss ökande dagslängder och mera värme - våren är på väg!

Vi alla här i landet, födda svenskar eller inflyttade, bor betydligt närmare nordpolen än ekvatorn. Och årstidernas växling är viktig för oss. Vi är beroende av att våren kommer i någorlunda gott skick och i rätt tid efter vintern. Våra åkrar måste besås, djuren skall föda sina ungar, kärleken spira, gäddorna leka och flyttfåglarna komma åter.

Det är alltså helt naturligt att längta efter våren. Det är ett primärt behov hos oss att få njuta av att själva livet åter vänder. Med andra ord är det inte så egendomligt att jag kan stå här och hålla ett slags vårens välkomsttal på tröskeln till den skönaste av våra ljuvliga vårmånader - MAJ! Det är i högsta grad i sin ordning.
Det har ju hittills varit en rätt olik vår jämfört med vad som har varit brukligt de senaste 10 åren. - Fast det är förstås nåt man kan säga om de flesta vårar. Men för första gången på ganska länge har vi haft en riktig vinter som också segade ut, så som man minns att det kunde vara förr.

Vi har fått ta fram och damma av våra skidor, kälkar och gamla välkända begrepp som dagsmeja, tjälskador och sönderfrusna ledningar. Och hela mars månad gick utan att dygnsmedeltemperaturen orkade upp över noll - ganska unikt faktiskt. Men jag tycker det har varit okej ändå.

I år har man haft den där härliga längtan. Visst var det lite väl lång tid mellan solens besök - och snöyran i början av april istället för vårens första sädesärla på gräsmattan gjorde inte mig speciellt glad just då.

Men samtidigt får vi söka tröst i att just så här är det. Detta är vår Bakslagen kommer och går och så har det alltid varit. Det är nog bara det att man glömmer och hoppas på något annat. Något Medelhavsaktigt kanske.

Nu när många av oss har blivit så beresta att vi känner till andra slags vårar har vi lärt oss hur förförande skönt, pålitligt varmt och soligt väder kan vara. Och ibland blir vi allt lite avundsjuka på de stadiga förhållanden som råder söderöver..

Men det andra finns också här. Några dagar med högsommarvärme mitt i april, då vi ledde Europas värmerekordliga, kan få både oss och våra täppor att lyfta till nya blomstringsnivåer - för att sen åter deppa ihop under ett gråmulet lågtryck.

Men vi måste vara ärliga att erkänna att just nu behövs regn - massor av regn. Det är jättetorrt i markerna. Det är inte bara en tröst för tigerhjärtan utan dagens sanning. Inte vill väl vi att vår hembygd skall se ut som ett förbränt Sommar-Spanien i juli. Eller Grekland eller Italien.

Ja, som sagt, det är nog bara här uppe mot nordpolens trakter, som man överhuvud taget kan förstå att det går att ägna ett helt tal åt det här med vädret så som jag gör just nu. En sydeuropé behöver sällan!

Det viktiga är, tycker jag, att vi inte bara går och väntar och längtar. Vi får inte glömma bort att njuta av den vår som just pågår och har pågått rätt länge redan! Omberg är sedan veckor blått - ja - snart vitt, ugglorna har redan ungar och Tåkerns rastande sädgäss och tranor har redan dragit vidare mot Norrlands träsk och skogar.

Och redan har i alla fall jag fått årets första myggbett. En påminnelse om vad som komma skall.

...

Där jag bor nu, på Skrapegårdsområdet, hade jag under flera års tid en lärka som sjöng. Det brukar ju lärkor göra i och för sig. Och lite här och var. Det är bara det att den här fågeln hade jag lärt mig känna igen.

Alla lärkor, liksom fåglar i övrigt, sjunger individuellt olika; En egen komposition, bestående av ett slags kompott av eget och andras material. Just den här vävde in några strofer av en storspov som gjorde att jag med spänning väntade på varje vår för att höra om den kom tillbaka. Jag kände den som om den var min egen!

Den kom tillbaka under 4 vårar. Och det var med upprymd lättnad jag hälsade den välkommen. - Ni förstår säkert vad jag skall säga nu. Ja, just det. En vår kom den naturligtvis inte. Den hade dött. Lärkor har ju så mycket kortare livslängd än oss människor.

Jag kände en stor saknad! En god vän och budbärare var borta.

Andra lärkor sjöng och en ny lärka hade fyllt ut tomrummet. Och jag slogs av tanken att sånt är livet. Lärkan sjunger för evigt men individerna kommer och går.
Band bryts men det finns alltid möjlighet att knyta nya.

Under mitt 50-åriga liv har jag kommit i kontakt med lika många generationer lärkor av tusentals individer, som alla, i sin iver för egen överlevnad och fortplantning, har spillt glädje och vårberusning också över mig.

Det är en konst att kunna glädjas åt både det lilla och det stora. Det krävs både engagemang och kunskap.

Men är man beredd att ge sig hän i livets mysterium, från det stora astronomiska perspektivet om vår jords plats som ett nålstick i ett oändligt universum, till den lilla nära lärkans sång som ett nålstick i den aprilblå vårhimlen, får man oerhört mycket tillbaka. En känsla av total delaktighet i den stora helheten.

Tyvärr är det nog så idag att många människor inte äger denna känsla. Varken kan eller vill. Människan har under utvecklingens gång så småningom ställt sig alltmer vid sidan om. Det leder till oerhörd fattig ande.

Tag chansen!

När vi nu pratar så mycket om miljövård, agenda och sopsortering skall vi inte låta detta hänga i luften utan grund och förankring. Kunskapen om sammanhangen, arterna och människans livsvillkor är avgörande för om vi skall inse meningen.

Just nu, är vi mitt inne i en av jordens totalt sett största utrotningsperioder. Aldrig förr har takten av utdöende varit så hög. Vi utrotar liv med en hastighet av 10-talet arter per dag. Jämfört med, normala och naturliga, några arter per år genom jordens hela historia.

Och det är vi människor som är orsaken idag. Inte några meteoritnedslag.

Vi måste öka kunskapen om livet självt. Lära oss att känna igen stjärnor, kometer, berg, vatten, fåglar, fjärilar, fiskar, grodor, blommor, och träd. Vi måste lära oss att inse att inget är oväsentligt, för smått eller för stort.

Genom ökad kunskap om vår jord och alla dess organismer, i sitt invecklade samspel, förstår vi bättre själva livets förutsättning och anar dess enorma mångfald - och vi förstår då varför vi måste vara så försiktiga i vår framfart.
Att fortsatt mänsklig verksamhet inte alls behöver handla om att allt alltid måste bli större, snabbare och kostsammare.

Och om man ger sig tid och rum finns faktiskt möjligheten att lära känna igen även den lilla lärkan högt i det blå. Inte bara som art utan till och med som en personlig bekant. Gå ut, lär och njut. Var nyfikna, sök kunskap. Lärkan sjunger än!

Och för den och för hela våren - Ja, för hela naturen - vill jag att vi alla hjälps åt i ett samstämmigt fyrfaldigt hurra.

Leve den: Hurra, hurra, hurra, hurra!!

Gebbe Björkman

*****

5. Vårtal

vid Hovs Strandäng vid Tåkern 30 april 1997

Låt mig allra först säga att jag är glad över att vara här. Det känns som att jag fått förvalta ett stort förtroende nu när Ni bett mig komma hit och hålla ett vårtal. Dessutom vill jag meddela att om Ni tycker det handlar mer om Tåkern än om våren, så är jag nog benägen att hålla med Er om det. Det kunde inte hjälpas!

Första gången var jag nog 6 år gammal.
Vi gjorde en bilutflykt från Linköping där vi bodde då. Ännu på den tiden räckte det för en resa; något som man såg fram emot och planerade omsorgsfullt.

Jag minns vattnet som halvmeterdjupt stod över vägen ner mot Dags Mosse och Väversunda, den mäktiga synen av hundratals vita svanar som seglade i det glittrande vattnet långt uppe på åkrarna mot Kälkestad och Gottorp under silhuetten av Heda by där borta i fondens soldis och mängden av människor som liksom vi hade kommit långväga ifrån för att få uppleva detta märkvärdiga skådespel vid den mystiska fågelsjön Tåkern.

Andra gången - glimtar av hågkomst - jag fick följa med min pappa ner till Tåkernstranden någonstans. Vårt ärende var att köpa fisk. För mitt inre kan jag se de rödfenade mässingsgula rudorna och de loja grönsvarta sutarna snappa luft när de håvades upp ur sumpen och sprattlande ligga där i strandgräset.

Vi lastade dem i en gammal jutesäck och torkade av det sega slemmet i en torrgrästuva. Det var en vacker dag och sädesärlan hade bo i en gammal gisten uppochnedvänd eka vid bryggan. Jag tror också att jag minns rätt då jag säger att mamma inte var lika entusiastisk över fångsten som vi var, pappa och jag.

Som trettonåring var jag med om att bilda Mjölby Fältbiologer och vid en av våra utflykter, eller exkursioner som vi kallade dem för, for vi till Svanshals äng; övernattade extremt trångt och spännande i Jacobssons stuga och vaknade framåt småtimmarna till sothönskackel och rördrommens bölande.

Vi fick se den bruna kärrhöken vingla över fjolårsgula vassland och ta del av kärrsnäppornas parningsspel, som mest liknade mekaniska leksakers surrande. Och jag minns, att jag höll en tofsvipeunge i mina händer.

Allt detta var oerhört stora händelser som för alltid skulle prägla ett pojksinne.

Och upplevelserna är många. Det märker jag nu då jag går tillbaka och kikar ner i minnets minsta skrymslen. Mängder av episoder och känslor kommer upp till ytan:

· Alla cykelfärderna och lite senare mopedfärderna mellan Mjölby och Tåkern, oftast över Bjälbo mot Hov där Tåkerns utsikt över krönet alltid var lika bländande...
· och sedan vidare, tvärs över åkrarna vid Sandby efter slingrande traktorstigar mot Svälinge eller ända bort till Hånger och Herrestad. Alltid med cykelväskorna packade med matsäck, kikare och Durangos " Fåglarna i färg".
· Vandringarna längs ännu besöksöppna stränder bland betande kor, hästar och gulärlor eller inne i strandskogens spännande dunkel med stirrande hornuggleungar eller kråkungars röda gap högt uppe i en tallkrona.
· Jag minns Yxstad strand någon gång vid slutet av 50-talet då jag vandrade i majvivornas stalldoftande matta och plötsligt, ute i en vassöppning fick se den där gråhakedoppingen, som jag tidigare läst om hade sett just där.
· Och de tre gräshoppssångarna som en ljum majnatt 1959 sjöng vid Ramstadbron. De första som hörts vid Tåkern. Doften från den vårkvällen bär jag fortfarande med mig!

Jag är i hög grad en produkt av detta landskap och känner en stark samhörighet med alla dess former och linjer, blommor, fåglar och människornas sätt att leva.

Tåkernbäckenets spegelvagga under den vida himlen med Omberg som blånande fond är jag mycket beroende av för mitt välbefinnande.
Landskapet känns verkligen som mitt eget!

När jag som nybliven lärare sökte min första tjänst var det självklart att det skulle bli någonstans runt sjön. Det blev Rök. Jag var nog i ärlighetens namn lika mycket nere vid sjön som i skolan. Men det skall inte läggas mig till last för jag orkade köra dubbla pass på den tiden.

Därför är det naturligtvis en extra tillfredsställelse för mig att för det första få erbjudande om att måla en stor tavla inne i bygdegården här vid Hov, genom familjen Gilstrings försorg och att dessutom få äran att hålla vårtal på den strand där jag vandrat så länge.

Och man kan naturligtvis vända på resonemanget - att utan anknytning till detta landskap hade förstås ingen heller kommit på att fråga just mig.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att se ut här i Hov vid Tåkernstranden om några årtionden. Mycket har skett sen jag gick här första gången och " dä går allri tebaks", säger Inge Juberg i Svanshals.

Så är det nog. En fågelsjö som Tåkern är en miljö som likt en balansvåg väger för och emot - beredd att slå över åt vilket håll som helst. Just nu upplever sjön en begynnande lågkonjunktur - fågelmässigt. Men om något årtionde kan det mycket väl efter olika och delvis okända orsaker ha svängt uppåt igen.

Det måste vi naturligtvis tro, hoppas och arbeta på.

Det som oroar mig mer är att de nära garanterna för en fortsatt omsorg om vår natur och miljö verkar minska och att allt större ansvar kommit att läggas över på alltmer avlägsna myndigheter.

Tåkernbygdens bönder har, som bönder fått det, allt mindre med tid över för sånt som inte hänger samman med det ekonomiska och rationella. Även vård av landskap är numera avhängigt mellaneuropeisk inblandning.

Och fältbiologerna som i hög grad hjälpte mig till stort intresse om och känslosam lyhördhet inför naturen och dess skapelser för en tynande tillvaro, liksom scouterna, liksom mulleverksamheten, liksom 4 H.

Den nya framväxande generationen präglas i högre grad av de stora städernas landskap. Kunskaperna om de nära natursambanden löper därmed risk att gå förlorade och förvaltas då endast av skolor i bästa fall.

Och natur blir något man konsumerar, i slowmotion förstås, i TV-kanalernas fantastiska och tillrättalagda utbud. Troligen vet varje svensk mer om knölvalens kärleksliv i sydatlanten, än om årtornas parningsflykt vid Tåkern.

Tyvärr är det nog så, att en alltmer ökande mängd svenskar inte känner till eller ännu värre inte är intresserade av ens grundläggande samband i natur och miljö. Kanske är det tillspetsat men det finns säkert barn som inte vet sambanden mellan ko och mjölk...

apropå den härliga utställningen om kor och koskapet i den välbesökta bygdegården för någon vecka sedan...

och kopplingen mellan beteshagarnas blomsterprakt och det ekologiska mjölkpaketet i min hand har jag fått många undrande kommentarer över i kassan vid affären.

Smakar den där bättre eller!?

Hur skall en blivande samhällsplanerare eller politiker uppvuxen i en storstadsmiljö kunna förstå vidden av sina beslut när dessutom distansen mellan beslutsfattaren själv och platsen där hans eller hennes beslut skall verkställas ökar alltmer.

Det är självklart lättare att fördärva ett landskap om man sitter i Stockholm och fattar beslut om en ny väg rakt över östgötaslätten eller en ny höghastighetsjärnväg rakt genom Åsbodalen. Avstånden dövar effektivt eventuell beslutsvånda.

...

Nej, nu har jag nog varit allvarlig tillräckligt mycket. Det gäller att avväga proportionerna lätthet och svårmod - och detta framförande måste åtminstone någon gång hitta tillbaka till nåt som liknar ett vårtal

För vi är ju trots allt mitt inne i en ny vår. Det känner vi äntligen här i kväll. Nu gäller det att njuta. Våren kan bli kort. Kortare för varje år känns det som. Stor risk föreligger att allt händer på en gång i år igen.

Svalorna är här om några få dagar högst, lövsprickningen har ju redan kommit igång och åkergrodorna har snart lekt färdig i det vårvärmda strandvattnet nere vid sjökanten. Det går fort!

Man kan väl säga att vi har ungefär 70 vårar på oss. Snart skall alltså ännu en sjuttiondel läggas till handlingarna. Jag brukar tänka så, för att inte glömma bort att njuta även då våren verkar vresig och motig.

För det ombytliga - värme i mars och kyla i april - snö ända in mot maj eller lärksång redan i februari. Det är just våren som pågår. Det får man inte glömma bort i allt suckande efter värme och sol.

Så alla ni här närvarande. Ut i naturen - njut och studera - stort som smått!
Det är i all denna vår samlade kunskap och vårt gemensamma intresse som framtidens hopp och förutsättningar vilar.

Och därmed tycker jag att vi nu alla tillsammans utbringar ett fyrfaldigt leve för denna härliga vår sol pågår även i år.

Den leve, hurra, hurra, hurra, hurra!

Gebbe Björkman

******

6. Inlägg i debatten om Riksväg 50 mellan Ödeshög och Vadstena

Ordet fritt i Corren och Opinionsmöte Väversunda 1992

En massiv opinion mot vägplanerna vid Omberg - Tåkern har kommit till uttryck i olika slags manifestationer, namninsamlingar, debattinlägg, insändare och radioprogram..
Det är dags, för inblandade och beslutande myndigheter: Ödeshögs och Vadstena kommuner, Länsstyrelsen i Östergötlands län samt Vägverket, att på allvar ta till sig detta! Det är hög tid att slå till reträtt!

Vägverket har självklart fått ta emot den största delen av kritiken. Det måste redan idag bedömas som en oerhörd misshushållning att undanta den nybyggda E4-ans motorvägssträckning till Mjölby och vidare den raka vägen därifrån upp till Motala via en ordentlig satsning på Rv 32, så undantagslöst. Och framtiden skulle säkert komma att ge en förödande tung kritik av nutidens oansvarighet och kortsynthet att inte bättre värna Omberg-Tåkernbygden, om ett projekt där mot allt förnuft skulle bli av!

Men, ett lika stort ansvar för att RV-50-frågan tagit denna vändning menar jag att Östergötlands länsstyrelse bär! En länsstyrelse med integritet samt ordentlig insikt och kunskap om våra allra värdefullaste kultur- och naturmiljöer hade ej vikt sig varken för Vadstena och Ödeshögs kommuners hemmablindhet och förlegade synsätt eller för Vägverkets oresonlighet att säga sig inte kunna eller vilja styra trafik.
Jag menar nog att Länsstyrelsen får vara med och dela det tunga ansvaret för denna handling på lika villkor som Vägverket, genom att otroligt nog förorda en till stora delar nybyggd väg rakt genom detta fantastiska område. En länsstyrelse med dylik brist på insikt har nästan förbrukat sitt förtroendekapital som förvaltare av värdefull miljö i vår region enligt min åsikt! Hårda ord kanske - men hårda beslut väcker starka känslor!
Transponerad till början av seklet, hade väl enligt mönstret, vår nuvarande Länsstyrelse antagligen förordat Tåkerns torrläggning.

Vad beträffar inblandade Ödeshögs - och Vadstena kommuns ansvar i Rv50-frågan är det annat som är oklart, menar jag. Ett demokratiskt beslut har fattats att förorda vägdragningen genom Omberg-Tåkernområdet. Så långt är allt oantastligt. Att det, som jag ovan nämnt, finns en " naturlig hemmablindhet" hos människan, där man inte alltid inser värdet av olika företeelser om man har dem för nära sig, är ett fenomen, som är ganska vanligt. Intresset för och kännedomen om t ex Tåkerns Naturreservat bland kommunernas valda representanter är tyvärr inte särskilt omfattande. Undantag finns naturligtvis, det är lätt att generalisera, men när Ödeshögs kommun mycket lovvärt hade förlagt en informationsträff inför ett kommunfullmäktigemöte i våras vid Tåkern, saknades ett ganska stort antal ledamöter, bl a en hel partigrupp. Detta trots att det alltså handlade om en riksklenod av största nationella och internationella värde inom kommunens gränser och inför ett kommande remissbeslut om en eventuell vägutbyggnad därigenom
Sådan hemmablindhet kan naturligtvis vara fatal vid beslutsbedömningen men är alltså inget unikt för nämnda kommuner.

Då är det mera anmärkningsvärt att varken Vadstena- eller Ödeshögs kommun i sin ärendebehandling på något sätt har tagit upp de erbjudanden om satsning på TURISTVÄG, som muntligt offererades av Vägverkets representant Hans Nilsson på de informationsmöten som föregick remissrundan. Att inte begära mera tid för en ordentlig bedömning och eventuell planering av ett turistvägsalternativ: Ödeshög - Vadstena - Motala med anslutning till redan förefintlig sträckning mellan Gränna och Ödeshög är egentligen ganska uppseendeväckande. Här kan man verkligen tala om att lägga locket på!
Och faktum är att kommunerna egentligen var i hög grad delaktiga i att "stressa på" remissrundan, till förfång för den demokratiska processen, vilket innebar, att ett generöst erbjudande och mycket intressant alternativ för hela den Östra Vätterbygden aldrig behandlades.

Något jag under livliga diskussioner med många Ödeshögsbor och andra kommit till insikt om är, att de flesta inte riktigt har förstått vad det s k upprustningsalternativet egentligen kommer att innebära. Det låter förföriskt och lättaccepterat att satsa på redan befintlig väg medelst en "mjuk" upprustning.
Men det är faktiskt vilseledande information, att kalla den 2/3- nybyggnad av Alternativ Väst, som det är fråga om, för upprustning!
Och vad beträffar dragningen genom Ödeshögs kommun, är den förordade sträckningen ny till hundra procent. När, framför allt representanter för Ödeshögs kommun talar om upprustning är det således på gränsen till desinformation.

Sammanfattningsvis vill jag återigen såsom i början av detta inlägg allvarligt uppmana inblandade kommuner, Länsstyrelse och Vägverk att besinna sig. Gör oss inte olyckliga! Låt inte prestigen övertrumfa förståndet, utan ge hela ärendet, förutsättningslöst, en förnyad chans till alternativ bedömning och jag är säker på att vi östgötar och alla övriga också kan enas om en annan och bättre lösning.

Gebbe Björkman

*******

7. "Ljuset vid Vättern" - Föredrag under vandring

Södra Omberg och Alvastra ner mot Hästholmen den 26 maj 1999

1. Samling vid Sverkergården.

Det kan finnas säkert hundra goda anledningar för att samlas till en utflykt på ett så vackert ställe som detta i sköna maj. Det ena skälet kan vara lika gott som det andra. Det är ju så underbart att bara vara ute, att detta i sig är skäl nog.

Men onsdagsvandringarna sker ju under ett tema.
Och om man kan koka soppa på en spik bara man har tillräckligt många goda ingredienser, kan man nog reda till något matnyttigt även om något så eteriskt och ogripbart som temat
" Ljuset vid Vättern; Hoppas jag!

Min idé är, att vi från den här startpunkten uppe vid Sverkergården och Ellen Keys Strand, tillsammans och i lugn takt vandrar nerför backen förbi den samling av stugor och torp som ligger därnere. Vi stannar efterhand som något intressant dyker upp, eller om det är så att ni undrar över något. Jag berättar så gott jag kan om det som vi ser och upplever. Och jag hoppas att ni ställer många frågor både om natur och kultur.

Vi kommer att vandra på en del av " Kulturstigen" och " Östgötaleden" som här gör gemensam sak, ända fram till det s k " Sverkerkapellet" som ligger där nere vid Vätterns strand i dungen av oxelträd.
Där kommer vi så småningom också att avnjuta vår matsäck och avsluta vandringen.

Omberg , Vätterstranden och även Tåkern inte att förglömma står ju för natur och kulturupplevelser utöver det vanliga. Här finns onekligen en osedvanlig rikedom i koncentrerad förpackning.
Bygden lockar därför flera hundra tusen turister per år.
Och den senaste tiden har också alltfler konstnärer och andra kulturarbetare sökt sig till området.
Alla vittnar om att den här platsen utövar en nästan magisk lockelse. Man talar om mystiken,
naturens själ, kulturarvet och LJUSET!

Är det nu så då, att ljuset är speciellt just här? Ja det är temat för ikväll. Vad är sanning, vad är myt och vad ligger bakom?

Är Ombergsbygden en plats jämförbar med berömda "ljuslandskap" såsom Provence, Skagen,
Österlen och Öland.

2. Kort stopp i byn

Information om torpen och Ellen Keys Strand.

Key [kej], Ellen, 1849-1926, författare, dotter till Emil Key. Hon var på 1880- och 90-talen verksam som lärare och föreläsare i Stockholm, där hon blev medelpunkten i författar- och konstnärskretsar. Från sekelskiftet ägnade hon sig helt åt författarskap och var från 1910 bosatt på sin egendom Strand vid Vättern nära Alvastra (vilken hon testamenterade som vilohem för arbeterskor).
Som folkbildare och samhällskritiker förenade hon högspänd kulturidealism och en varm "livstro". Hon var en förkämpe för kvinnlig rösträtt i Sverige. Hennes syn i övrigt i kvinnofrågan blev omstridd, bl.a. därför att hon hävdade att kvinnan inte skulle tävla med mannen utan helst syssla med vad som var "kvinnligt". Hon utgav bl.a. skrifterna Missbrukad kvinnokraft (1896), Tankebilder (1898), Barnets århundrade (1900) och Livslinjer, 1-3 (1903-06). I dem hävdade hon kvinnans egenart med kärlek och moderskap som det centrala och anvisade yrken präglade av "samhällsmoderlighet". Hon förkunnade också sin tro på fri kärlek under ansvar och på barnuppfostran genom fri utveckling av personligheten. I Skönhet för alla (1899) tillskrev hon skönheten en förädlande verkan; hon förespråkade t.ex. en ny typ av heminredning, präglad av enkelhet och ljusa färger. Key var ivrig fredsvän och utgav under och efter första världskriget flera pacifistiska skrifter. Som idégivare och debattör spelade hon stor roll i Norden och Tyskland.

Ellen Keys svåger ritade Strand i italiensk stil.

Henrik Leby, Linköping, ägare till Ekbacken, ett av torpen mellan Omberg och Sverkerkapellet:

Västeräng, Ekbacken, Wettertorpet och Gråtorp är några av namnen på stugorna i sluttningen ned mot Vättern.

Gråtorp ( eller möjligen "Gråt-torp") ägs idag av Otto Frödins släkt. Han själv bodde här under utgrävningarna av Alvastra Pålbyggnad, då på hyra. Men idag är det friköpt.
1700-tal. Utgrävningarna med Otto Frödin var åren 1909-20, 1928-30.

Wettertorpet 1700-1800tal. Här bodde Nils Wetter som kunde berätta mycket om bygden och Ellen Key.

Fiskaren Modig, bodde i en av stugorna med sina 10 barn.

i Ekbacken bodde en originell läkare som alltid gick omkring i frack.

3. Nedanför Gråtorp, mot Vättern.

a. info om Gråtorp
b. Dags för dagens tema.:

Låt oss återvända till ljuset.
Ljuset är solen! Ju mera sol desto mera ljus.
Men ljuset är också himmelsrymd. Ju vidare horisont desto mera ljus.
Ljuset är också vattenytor, som speglar himlens ljus.
Ljuset påverkas av molnen som sprider och färgar ljuset olika.
Ljuset får också karaktär av luftens beskaffenhet och renhet. Stoft, partiklar och kondens.
Ljuset kan till och med ta upp markens färger.

Var finns alltså ljuset? Jo, i landskap med vid horisont, nära stora vatten och med myckenhet av flödande sol.
Detta är gemensamma drag som binder ihop Provence, Skagen, Österlen, Öland med Ombergsbygden.

Låt oss se på några typiska motiv från Provence och Skagen ( 2 planscher).

Cezanne´s Provence:

Aix-en-Provence, stad i sydöstra Frankrike, 30 km norr om Marseille. 127 000 inv. Staden har en medeltida prägel med gamla patricierhus och små fontänprydda torg. Den gotiska katedralen Saint-Sauveur är från 1000-1200-talen. Staden är sedan gammalt ett lärdoms- och kulturcentrum med universitet, grundat 1409, och flera museer. Det är Cézannes födelsestad (hans ateljé visas). Sedan 1948 hålls här musikfester under sommaren.
De varma källorna i staden var kända redan av romarna, som grundade orten 123 f.Kr. (med det latinska namnet A_quae S_extiae). Omkring 1200 blev den huvudstad i Provence och ett centrum för den provensalska trubadurdiktningen.

van Gogh´s Arles:

Arles [arl], stad i Provence i södra Frankrike, 70 km nordväst om Marseille. 50 000 inv. Det är ett handelscentrum för det omgivande jordbrukslandet i Rhônedalen och deltat. Arles var en betydande stad i Gallien under romartiden (Arela_te) och blev på 900-talet huvudstad i kungariket Arelat. Här finns rika byggnadsminnen, bl.a. en romersk amfiteater (nu tjurfäktningsarena), en romersk teater och den romanska kyrkan Saint-Trophime med provensalska skulpturer från 1100-talet. I Arles finns en berömd antik gravplats, vid cypressallén Alyscamps ("elyseiska fälten"). Målaren Vincent van Gogh bodde i staden 1888-89.

P.S.Kröyer´s Skagen:

Stor himmel, två hav med vågor som möts, mycket sol och vita klitterstränder.

Österlen och Öland:

Kända konstnärscentra med alla ingredienser på plats.

Hur är det då med denna bygd, Ombergsbygden?
(Se planch med nederbörd och temperatur.)

A. Området vid Vättern mellan Ödeshög och Omberg är klart torrare än Östergötland. Faktiskt i paritet med t ex Öland. Alltså många soltimmar. Den s.k. "Gläntan"!
Även årsmedeltemperaturen är relativt hög.

B. Stor himmel, vid horisont.

C. Stora vattenytor.

Varför har då Ombergsbygden så torrt klimat?
(Se planch med schematisk skiss.)

Fuktig SV-vind är förhärskande. Hökensås i Västergötland mjölkar ur nederbörd. Föhneffekt på läsidan ger relativt torra vindar som sveper österut mot Östergötland, mot Ombergsbygden. Denna torra vind suger upp fukt över vattnet men den låga landprofilen mellan Ödeshög - Omberg gör att luften inte tvingas stiga förrän en bit inåt land och där fäller ut sin nerderbörd.
Däremot får Ombergs höjder ofta ta emot mera regn. Ofta ligger molnen och dimmorna som ett lock över berget. Omberg ommar. Drottning Omma härskar!
Vid ostlig vind faller en föhnvind ner mot vattnet utanför Omberg och detta bidrar ytterligare till att mindre nederbörd hamnar i området.
Alltså sammantaget blir det ett lokalt och koncentrerat torrområde mellan Ödeshög och Omberg.

Men luftens karaktär sätter också sin färg på ljuset.
Omväxlande klar luft med dagar då man ser 12 mil från Omberg till Taberg, växlar med dagar av kondens, moln och stoft. Ofta ett ljus med blådiskaraktär.
Detta ger ett användbart "luftperspektiv", vilket jag härmed skall försöka illustrera!

Målar 3-4 lager luftperspektiv.

Men kanske det viktigaste i fenomenet "Ljus i landskapet" är, att det finns människor som dokumenterar, förädlar och vidarebefordrar detta faktum.
Mytbildning, överdrifter och generalisering är viktiga men i sammanhanget helt nödvändiga ingredienser!

Först med senare delen av 1800-talets begynnande och snabbt växande friluftsmåleri började man tala om landskap och motiv med speciellt ljus.

Min slutsats blir alltså den att

A. Ombergsbygden klart uppfyller de meteorologiska och topografiska kraven på att betraktas som ett område med mycket ljus!
B. Ombergsbygden har idag en stor och aktiv kader kulturarbetare som för denna grundförutsättning framåt mot konstnärlig definition.

" Ljuset vid Vättern" - är alltså verklighet! Och vi kan alla vara stolta över att idag kunna jämföras med Provence, Skagen, Österlen och Öland! Låt oss gemensamt bära detta med oss.

4 Tillbaka till Sverkerkapellet för fika och frågestund.

Gebbe Björkman

********

8. Vårtal

Ödeshögs hembygdsgård den 30 april 2004

För tre år sedan slog en liten tussilago rot i skuggan av trappan vid min ateljé. Där hamnade den på undantag utan någon som helst sol och jag förväntade mig därför att den snart skulle vissna och dö bort.
Det första året var där bara ett mycket litet blad. Men redan året därpå – för två år sedan – hade den, till min stora förvåning, trotsat alla dåliga odds, vuxit till sig och lyste med två intensiva små solar.
Och sen, förra året, fyllde plantan hela utrymmet mellan asfalt och betong där i nordsidans trappskugga med en stor bukett gula blommor. Jag tyckte det hela var så härligt att jag skrev ett litet kåseri till tidningen om detta underverk. Jag kallade det ”Våren i skuggan”.
…
Men i år hade plantan reducerats till en tynande liten rest. Ett enda blad, skrynkligt och grått och jag som var övertygad om ett liv i fortsatt välmåga och blomsterprakt.
Så snabbt ändrades allt.
Ingenting lever för evigt.

Ge mig en extra dag, bad den dödsdömde och jag skall omedelbart förändra mitt liv.
…
Vi känner vårt öde men hoppas och tror, förtränger och förnekar och vad annat kan vi göra?
…
”Såå gaammal haan har bliivit”, viskar de bägge åldrade damerna till varandra på teaterns första parkett om sin ungdoms bedagade favoritskådespelare – själva försjunkna i ljuv och nästan evigt tonårsskimmer.
Jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag börjar bli gammal. Det tar ett tag innan man fattar sånt. Det krävs en spegel eller ett avslöjande foto. Och sånt är ju egentligen inte naturligt. Med spegel eller fotografi menar jag. De är tämligen moderna och tveksamma uppfinningar. Hade de aldrig blivit konstruerade hade vi kunnat undslippa att se vårt kroppsliga förfall. På sin höjd kunde vi ha anat en glimt i en vattenspegel där krusningarna kunde skyllas ansvaret.

En spegel ljuger ju dessutom. Jag har personligen aldrig sett mig själv i ansiktet - bara en spegelvänd avbild - en trist råkopia av något verkligt och rättvänt. Min egenbild kommer inifrån.

I en konstnärspresentation kallade jag mig själv ännu som 45-åring ung och lovande. Denna känsla av icke tidsbunden egenuppfattning, ens personliga egenbild, kan det vara ett tecken på vår själs existens, något odödligt som lever vidare vid sidan om allt det materiella?
25 gram sägs det i en film av idag, lättar vi i dödsögonblicket. Är det vikten av en själ? Spekulationer och fantasier och jag bryr mig inte så mycket. Det kan ju vara luften i den sista sucken och hade vi lösningen på gåtan hade det varit meningen. Annars får vi se – eller får vi inte.

Vad jag vet när jag tittar upp mot stjärnorna i kväll är att allt snurrar runt och att jag är med just nu och här. I rymden finns fler solar än sandkorn på jordens alla stränder. Tänk det ofattbara rent bokstavligt. Ta Hästholmens hamn, denna pyttebit av strandvärlden och förmera tanken. Detta har man kalkulerat fram med superdator konstruerad av människor så det måste vara sant. Vi vill ju veta allt.

För ofattbart länge sedan, det kallas femton miljarder år, skapades allt detta vi upplever genom våra sinnen i en urexplosion. Vår egen sol, en tredjedel så gammal, är helt uppbyggd av rester från äldre stjärnor, från för länge sedan förskingrade solar, liksom allt vi känner: människor, växter, djur, luft, eld, vatten och berg.
Allt är återanvänt till hundra procent. Varenda partikel, atom och molekyl Allt består av rester och allt kommer att malas ner, förgasas och återanvändas igen. Även jag! Det är helt säkert, att jag en gång skall åter bli stjärnstoff genom mull, berg, eld och gas. Åtminstone så är jag nästan odödlig. Innan allt genom kaosets förskingring slutligen blir helt utslocknat och kanske kan börja om igen..

Liksom trappstenens tussilago i uppgång och fall står inte heller vår runtomkringvardagsvärld stilla. Allt sker mycket snabbare och mer abrupt än någonsin planerat och anat. Just nu händer stora saker också i Europa. I morgon blir EU tio länder större. Ett nytt imperium håller på att bildas. I det vakuum som blev efter Sovjetunionens fall, reser sig ett annat välde. I Sverige är vi tämligen avogt inställda till allt detta. Känner oro inför förändring och befarar nedgång från den höga nivå vi lärt oss att leva med och uppskatta. Det är skillnad i det forna Östeuropa. Där ser man frihet, utveckling och välstånd framför sig. Vad är rätt och vad är fel. Vad är ljus och vad är mörker? Människor bär på hopp och förväntningar, planerar och bestyr.
Jag konstaterar bara att inget står stilla. Stora förändringar även i till synes solida system kan ske våldsamt och snabbt. Allt böljar, även det politiska och vi är med i dessa skeenden antingen vi vill eller ej. Vad jag med säkerhet vet är att även EU är en idé som kommer att slockna och sjunka ner i glömska och förfall. Någon gång så småningom sker det. Det sker alltid och alltid snabbare än anat. Inget välde eller makt består i evighet.

Så lev nu. Det är nu som gäller. Alltid. Inget annat vet vi något säkert om. Bekymmer och sorg kommer alltid att gå hand i hand med oss i livet.
Ett vänligt leende, en klapp på kinden, ett uppmuntrande ord, ett skratt, ett nyfött liv, besök av en kär vän, besök hos en kär vän, ett andetag vid havet och en vårsol som i årsvarvets hjul snurrar mot oss och försvinner. Allt sådant är värt att leva för och glädjas åt.

Våren är en skön tid. Just nu spirar allt det nya. Jag älskar våren. Men jag känner lite ambivalent olust över att den går så fort. Jag vill både se den skrida framåt och hålla den kvar. Jag vet att mitt antal av vårar kvar att uppleva är begränsat Det gäller att suga ut det bästa.
En god vän till mig, Göran, uttryckte det så här tänkvärt tidigare i våras:
”Vilken tur att jag inte har hört lärkan än!”
Och nu när vi firar Valborg här i hembygdsparken i Ödeshög, vårens högtid, känner jag redan flåset av sommar i nacken. Men vadå – sommaren är ju också ännu en härlig årstid. Det är gott att leva nu också i valborgsmässotid.




Gebbe Björkman