Ateljé Gebbe

KULTUR

"Det var ju bara en vanlig kaja..."

 

En vingskadad kaja gick runt på gräsmattan vid ateljén häromdagen. Jag gjordes uppmärksam på den av min granne. 

- Den har gått där hela dagen, sa hon. Det ser så ledsamt ut. Kan du ta hand om den?

Med viss möda jagade jag  ifatt den. Den hade ett ohjälpligt brott på vänster vinge längst in mot kroppen. Det krasade otäckt där inne. Den var mager och medtagen och flämtade med öppen näbb på grund av stress och utmattning. Jag konstaterade direkt att jag inte kunde hjälpa den tillbaka till ett drägligt liv. 

*

I björken ovanför satt dess make och skrek ängsligt med full koll på vad som skedde på marken nedanför.

- Jag vill jag vara ensam för jag måste slå ihjäl den, sa jag.

- Jag förstår, sa grannen.

Sen efteråt talar vi om dilemmat, att man som "fågelvän" tvingas göra det man absolut inte önskar. Att ingripa i det naturliga skeendet, eventuellt avbryta ett liv, bara för att man tar eller tilldelas ett personligt ansvar. Det är inte lätt. Ibland får jag lust att säga dem som ber mig att det är bättre att inte bry sig, att låta naturen ha sin gång. Överlåta ansvaret till en katt eller en bil eller bara svält och törst tills döden kommer.

Kajor är väl också människor?.

- Tycker du att jag hade rätt att bestämma över den här kajans liv och död? frågar jag henne. 

- Jo, jag bad dej ju, säger hon, att göra något. Så nu blev du väl tvungen. Men tänk att man kan ha ett sånt samtal om en kaja. En fågel som jag alltid har betraktat nästan som ett "ogräs". 

Jag berättar för henne om kajornas liv och leverne. Deras partrohet och sorgen och ängslan som partnern där uppe i björken säkert känner nu, om problemen som kommer med risk för social utslagning i kajornas välordnade samhälle och ensamheten som står på lut för den som blir kvar.

*

- Här finns faktiskt mycket av mänskliga paralleller, visste du det? säger jag och hon nickar förstående.

- Den var vacker, säger hon. Jag som alltid har tyckt att kajor är fula och äckliga. Ögat var ju lika ljust och fint som hos min siameskatt. Jag är riktigt ledsen över att den är död nu. Och ändå var det ju bara en vanlig kaja.

- Inte så underligt, säger jag. Vi tog på oss ett ansvar. Det är väl det som gör oss till människor. Medkännandet. Empatin.

 

Gebbe Björkman

 

Artikel under "KULTUR" i Östgöta Correspondenten 23 juli 2002. Se vidare artikel under Arkiv 23/7 i Corren: Länk