Ateljé Gebbe

Naturlig Dagbok år 2001

januari

februari

mars

april

maj

juni

juli

augusti

september

oktober

november

december

januari

1 januari 2001

Idag, det nya årets första dag, blev en höjdardag för en fågelskådare. Det är nästan så man får anledning att börja årskryssa, nu när det börjar på detta sätt.

Som vanligt tittar jag ut på fågelbordet, det första jag gör, vid frukosten på morgonen, eller i dag rättare sagt vid förmiddagen. Minsann sitter det inte en stenknäck där och käkar solrosfrön. Den tar till vingarna när mitt ansikte syns i fönstret. Men det hann ändå bli årets första fågel!

Vi tar med goda vänner på en obligatorisk nyårsdagspromenad. På grund av snödjupet väljer vi Omberg istället för Tåkern. Vad får vi se. Jo en eftersläntrande tallbithona, som dröjt sig kvar bland svartnande rönnbär tillsammans med en handfull björktrastar och koltrastar. Vi får tillfälle att studera henna på nära håll under fem minuter innan hon ger sig iväg. Kanske för gott.

På vägen hem till Ödeshög tar vi turen ner runt Hästholmens hamn. Inget särskilt ses, men dock ett par sothöns och lite änder. När vi sedan kör upp på vägen igen flyger en sånglärka upp från dikeskanten. Årets första kan man knappast se tidigare än så, eller hur!?

Det började bra - fågelåret 2001.

7 januari 2001

Det är förmiddag. Sydvästen ligger på bra. Det knakade i väggarna inatt. På bara några få dagar har fyra decimeter snö krympt ihop till nästan intet. Gräsmattorna ligger gröna igen och under fågelbordet skräpar alla resterna av frön och ruttna äpplen. Kvarlevor av snön i form av hopplogade, här och var ännu meterhöga vallar, brunsvarta av allt grus, skvallrar om mängden som har kommit.
Nu fylls åter vattendragen på till vårflodsnivåer. De har regnat mer än ett dygn i sträck. Det svänger kraftigt - vädret.
Idag är det faktiskt vårkänsla i luften. Det är lite blåare, ljusare och fem grader varmt.
Ute i rabatterna blommar de första snödropparna och jag hittar den första uppstickaren av knölsippa. Årstiderna går verkligen i varandra. Det är kontinentalkänsla.

En morgon för några dagar sedan när Ulla drog upp rullgardinen, kallade hon på min snara uppmärksamhet. Rakt över trädgården i den djupa snön kom sju rapphöns promenerande. Spåren kom fram från under tujabusken på husets baksida och pekade i riktning mot alla äpplen som var utlagda. Och nu var flocken i trevande takt på väg in under oxbärshäcken och försvann så småningom över granntomten och vidare i riktning mot centrum. De var på jakt efter mat och markkontakt. Aldrig förut har jag sett rapphöns så här mitt inne bland husen. Det var desperation i denna exodus.

Jag har sett ytterligare ett par kullar med rapphöns i omgivningen. Men inte är det många. Även en vinter som denna kan blott ett intensivt snöoväder trycka tillbaka stammen till noll. Slätten är alldeles för ensartad och kal.
De flesta gamla öppna diken är bortrationaliserade liksom, åkerholmar och häckar. Knappast inget skydd finns kvar för fälthönsen när kylan och snön sätter åt.
Här skulle verkligen behövas en ny syn och ordning.

11 januari 2001

Efter några dagars töväder svänger nu vinden och drar in från norr igen.
Jag hoppades ett tag att isen på rudornas damm skulle ge vika, så att lite syre kunde skvalpa ner till dem.. Men nu tjocknar den snabbt igen och när nu fiskarna ligger låsta i dvala nere vid bottnen, är det bara att hålla tummarna, att inte de blir helt infrusna.

Björktrastarna, som förut höll till godo med trädgårdens äppleutlägg, har gett sig av. De passade på att omlokalisera sig under mildvädret. Kanske fick de en chans att förflytta sig mot söder och stabilare övervintringsklimat.
Men koltrastarna håller ännu stånd.

Vid Stugan är allt lugnt och tyst.
Jag sitter på trappan med min kopp kaffe och njuter av den sparsmakade solen. Vid Ramstadbron stannar en fågelskådare och monterar upp sin tub. En havsörn, en ungfågel, vevar tungt förbi. Samtidigt kommer en stor flock steglitsor flygande förbi mig mellan almarna. Ett tjugotal, det är många det i midvintertid.
Nu får vi kontakt med varandra, skådarn och jag, han vinkar, vänder bilen och svänger ner.

Han heter Morgan, är nyinflyttad värmlänning och försöker med utgångspunkt i nyss inköpt hus i Väderstad, starta ett liv som naturkonstnär på heltid. En kollega således.
Eftersom jag har mat på gång på spisen och det är mycket trevligare med socialt umgänge under måltider, blir det så att han stannar på lunch. Vi utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Han är på väg upp till Omberg för att spana efter tallbit och jag tänker mig en liten promenad ut på tåkernisen.
Vi skiljs efter kaffet, för att säkert snart nog mötas igen.

Jag tar en noggrann titt på kanalen innan jag vågar ge mig ut. Den gamla vitisen har smält, hävt sig och fruset om. Överallt är den kryddad med spår av mink, räv och mänsklig verksamhet. Vakar, brunnar och rännor har lagt sig igen med alldeles genomskinlig och slät nyfrusen is av svårbedömd tjocklek. Den ser vanskligt ut men visar sig vara ofarlig, ty under bara några dagar har den blivit nästan en decimeter.

Det blir en skön och givande promenad.
Hela vägen ut till öppen sjö hör och ser jag alerta skäggmesflockar inne i vassarna. Eftersom solen värmer har de tid för både nyfikenhet och känsloyttringar. Den enkla sången "tjying - tick - dzyyyyiii" ljuder överallt och flockarna går direkt upp i topp när jag passerar. Det blir således rika tillfällen till studium av de vackra och spännande fåglarna.
Några gärdsmygar knarrar inne från liggvassbrötarna och en varfågel sitter i en av videbuskarna längs kanalen. Han kastar sig iväg och försvinner lågt bort över starrfältet men kvar sitter den spetsade bakdelen av en skogssork uppträdd på en grentapp i en klyka.
I vassen längst ut mot sjön hör jag en pungmes inne från vassen. Ett mycket tunt, fint och dalande "siiiyyy" avslöjar den men hur jag än försöker parera vassens insynsskyddade murverk, lyckas jag inte få syn på den.
Långt där ute på den vida sjöisen hittar jag fem svarta klumpar. Fler havsörnar.

I Stugans råddiga trädgård, fylld av ris, högt gräs och gamla grenar hittar jag flera exemplar torkade jordstjärnor. En märklig svamp, som tidigt liknar en röksvamp men som, när den utvecklas, spricker ut och blir till en stjärnformig skål med en liten fruktkroppsglob svävande på en hållare. Det finns ett tiotal arter och när jag kommer tillbaka till ateljén skall jag försöka finna ut vilken det är, som jag har här.

På vägen hem, när jag passerar Dags Mosse, skrämmer jag upp en spillkråka. Den flaxar iväg från en murken björkstam och flyger ner mot dungen vid Holmen. Trots att den är en storskogsfågel, händer det faktiskt ganska ofta, att jag ser denna hackspett också i Tåkerns strandskogar.

12 januari 2001

En stenknäck är framme vid fågelbordet idag igen. Och turkduvorna kommer varje dag, men aldrig mer än några i taget. Hanen är lite större än honan noterar jag.
Turkduvan är gråbrun, nästan smutsigt färgad, då den håller till på backen och plockar frön. Det svarta halsbandet, tunt inramat av vitt, försvinner ibland när den sjunker ihop och den kan se mycket oansenlig och intetsägande ut. Jag höll på att säga ful men det gör jag alltså inte!
Men då den lyfter och flyger iväg, förvandlas den till en vacker och smäcker duva med svarta vingspetsar och ett nästan lysande blågrått vingfält och vacker vitspetsad, utbredd stjärt. Med klippande vingslag, nästan lite höklikt men utan att skrämma en endaste småfågel, är den mycket rask och manöverskicklig och kan landa på de tunnaste grenar.

14 januari 2001

Söndagspromenad på Omberg i härlig sol och svag vind. Vi startar vid Turisthotellet och går rundan bort till Stocklycke och tillbaka. Det blir en halvmil. Ryggsäcken är laddad för rast förstås.

Vid Strand, i bokskogen, har stenknäckarna börjat inta sina revir. Flera hanar sitter högt däruppe och tickar.
En fjällvråk seglar över den blå himmelskupan och svartmesarna sjunger från granskogen. Enstaka kungsfåglar hörs och ett meståg passerar. Några mindre korsnäbbar flyger också förbi över grantopparna.

Vid kanten av Stocklycke ravin ligger solen på och har värmt bort all snö. Vi sätter oss där för att sola och njuta av kaffepausen. Efter en stund lägger vi märke till att hela sluttningen är full av nyvakna sjuprickiga nyckelpigor, som klättrar omkring bland de bruna fjolårslöven. Backen är dessutom täckt av mogna och matade bokollon, som vi med viss möda skalar och äter. De smakar ungefär som ätliga kastanjer och är goda att rosta. Jag fyller en liten plastpåse.

På hemvägen, i norrskuggan, där frost och lätt snö fortfarande pudrar backen, finner jag annorlunda spår av ett klövdjur. Jag mäter, fotograferar och funderar men blir inte klok på om det är gjort av vildsvin eller kronhjort.

Spårvidden är nog snarast vildsvin men bristen på djupsnö gör att eventuella lättklövar inte kan synas.
Det är ett tag sedan jag såg kronhjort på Omberg och vildsvin har inte påträffats här tidigare vad jag känner till. Jag får forska vidare. Men tills vidare lutar det över mot vildsvin.

15 januari 2001

Vi träffas, konstnärskollegan och keramikern Lasse och jag hemma hos honom några måndagar framåt, för att skapa ett gemensamt konstverk, att installeras inom Ödeshögs äldrevård till våren.
Vi sitter där i det rustika köket och kikar ut genom fönstret på tre skator, som gör upp om framtiden.
Det är full kalabalik i det risiga äppleträdet. Där finns ett gammalt bo och ett under konstruktion vid sidan om. Tre skator är en för mycket. Vilka som hör ihop i ett par är omöjligt för oss att avgöra. Det verkar mest som att alla hackar på alla och pinnarna dras och fraktas från det ena stället till det andra. Någon ordning skall det väl bli till slut.
Hur som helst är skatorna i gång med byggnationen, ett tidigt vårtecken, precis som talgoxen, som filar på sin sång i linden utanför ateljén.

23 januari 2001

Även om det kanske inte är en adekvat dokumentation för min naturdagbok, måste jag notera, att Ullas mormor fyllde hundra år och att vi, hela släkten samt en massa vänner, firade henne på Mariefreds Hembygdsmuseum i lördags.
Det var en underbar högtidsdag med pudersnö och blå himmel och Mälaren låg vitputsad med blåa onor och gråa kråkor.
Resan startade i dis och underkylt regn men efter backarna vid Kolmården klarnade dagern och Sörmlands varierande landskap var draperat i underbar rimfrost.
Flera korpar, fjällvråk, ormvråk och en duvhök, blev även de en del av resans behållning.

…

Fortfarande hänger diset och det underkylda duggregnet tätt och grått när jag beger mig ner till broder Göran i Åsbodalen. Det är tisdag morgon och jag har fått inbjudan till kaffe och lunch.
Väl nere i skogen ökar snötäckets tjocklek upp till en decimeter men temperaturen balanser på noll och vinden drar in från sydost. Mildvädret med regn är inte långt borta.

Efter kaffet går vi en promenad ner mot sjön, som ligger insvept i ett lätt töcken. Vassar och björkdungar inramar den sköna vinterbilden och snön därute är jungfruligt orörd.
Men inne vid stranden och det gamla sjöbetet är det trajat och bökat. Överallt ur den täta unggranskogen väller spår och stigar ut. Här bor vildsvinen. Nyinvandrade men redan väl etablerade.
- I den här flocken är det minst åtta djur och sen finns det fler där borta på andra sidan sjön, säger Göran. Där sköts ett i höstas och njurtappen skickades in för trikinanalys.
- Njurtapp, va är de för nåt? tänker jag.

Vi plöjer igenom granplanteringen, som är tät, risig och snööverhängd.
Överallt är mossan uppriven och vänd. Spåren löper kors och tvärs. En del är dygnsfärska.
Här och var märks en stark grisodör och under ett grenhänge finner jag en korv fryst vildsvinsspillning, som jag tar med mig i vanten.

När vi går över betet och under den risiga vildapeln börjar vi filosofera, som alltid, om den ångest och vanmakt, som finns i anade hot och det synliga landskapets snabba förändring. Vår själ, som för alltid är fast förankrad och formad efter barndomens och före den, generationers, tummade måttstock, kommer aldrig, aldrig, att hinna med. Detta är för oss, invigda, ett evigt trauma. Vi kommer alltid att minnas och längta efter det som var.
Såsom:
- Hagmarkerna längtar efter råmande djur och repande mular
- Den ruttnande gamla mjölkpallen uppe vid grusvägen ännu minns den självklara tyngden och slamret av mjölksåarnas kretsgång.
- Utmarkernas ödetorp och nedlagda skogsgårdar fortfarande ekar av alla skrattande barn och liars väsande.
- Göken alltid ropar från alla väderstreck.
- Gulärlor och buskskvättor självklart sitter uppradade vid den gröna beteshagen.

Men, vi inser också, att i den snabba förändringen av det barndomslandskap, vi trodde var evigt, finns också nya möjligheter. Något som är annorlunda, oväntat och overkligt, kanske skrämmande men mycket spännande.
De vildsvinsvälta starrtuvorna här ute i betet, är bara ett exempel på detta nya landskap, som kan komma att forma kommande generationer. Här finns mycket, som vi aldrig i våra vildaste drömmar kunde ha tänkt och trott. Örnarnas, falkarnas och uvarnas återkomst. Lodjuren, som ynglar i omgivningen. Genomströvande vargar och till och med en björn, som gästade bygden i höstas. Invandringen av bäver och utterns återkomst. Häri borde finnas möjligheter även för den vitryggiga hackspettens retur.

Det gamla kulturlandskapet dör nu. Människan retirerar och naturen tar tillbaka initiativet. Detta verkar bli den utstakade framtiden för vår bygd. Fortsatt utarmning av det småskaliga och mosaikartade. Vi är och förväntas vara ett randland i norr ägnat för produktion av virke och flis. Mjölk och mjöl finns det tydligen nog av söderut i Europa.
Det definitiva slutet för den, sedan århundraden, människopräglade naturtyp, vi har vant oss vid och lärt oss att älska.

Det mest hoppfulla är, därom är vi eniga Göran och jag, att människan och inte naturen är förloraren.
- Vardagsaltruism in absurdum, säger jag och märker samtidigt att den frysta svinskiten har smält i handvärmen. Vanten stinker. Men har jag nu redan förpestat näven är det lika gott att stå ut tills lorten äntligen blir förevigad hemma i ateljén.

Medan Göran rensar siklöjor sitter jag vid fönstret och försöker hålla koll på alla fågelbordsbesökare.
Där är en stor mängd olika mesar vid matplatsen. Talgoxar och blåmesar dominerar, det måste vara ett hundratal men jag ser också enstaka entitor och en ensam svartmes samt en hel massa sparvar, grönfinkar, gulsparvar, fyra koltrastar, en björktrast, nötväcka och ett par skator.

Efter en rejäl handtvätt smakar sedan maten, nystekt sommaströmming, vidunderligt gott vid det ömsint dukade bordet. Hunden suckar tungt och brasan knastrar i järnkaminen.

24 januari 2001

Jag fyller på matförrådet och kollar värmen vid Stugan och tar vägen om Väversunda tillbaka.

Vid Alvastra sitter en varfågel i topp på en buske. Ständigt spanande. Han gör sig smal och långstjärtad i vinden, som sliter i ryggfjädrarna. En sånglärka flyger upp från vägkanten vid Sjöstorp igen. Säkert samma som jag såg här för någon vecka sedan. Och ute på kraftledningarna över stubbåkern sitter minst trehundra gulsparvar uppradade.

Nu på eftermiddagen får det bli till att stanna inne. Jag har nämligen i uppdrag att göra en tallbitsillustration till morgondagens tidning. 

25 januari 2001

Vi åker till Lyckebo nere vid Vättern, Janne och jag. Vi går ungefär en kilometer, till Öninge hamn, längs den nyanlagda Östgötaleden, som här går alldeles intill den mäktiga klippkusten.
Vinden driver upp kraftiga bränningar, som vältrar in mot de branta väggarna och piskas sönder till skum och kaskader av vattendimma. I det vackra vårljuset ser vi ända ner mot Visingsö i söder.

Alldeles bakom bergbranterna ligger små sänkor och raviner med porlande bäckar och stråk av kärr. Här inne är det trots den kraftiga sydvästen alldeles lugnt och stilla. Mäktiga ekar, aspar och alar står insprängda bland hassellundar och björkdungar. En fantastisk och för många, även lokalt bevandrade människor, totalt okänd och rik oas, så nära inpå Ödeshögs tätort.

Vi letar efter utslagna blåsippor men finner inga. Men knopparna ligger redo. Solen driver på i backarna och lokalklimatet här nära vattnet är jämnt modererat vintern igenom.
Det vi noterar är åtskilliga jordhögar av antingen mullsork eller mullvad. Den senare lever här på sin absoluta nordgräns. Den klarar inte av Östgötaslättens styva lera.

Här och var byggdes sommarstugor för länge sedan. Det var innan strandskydd och byggnadsrestriktioner hade införts längs denna, numera skyddade, kust.
Små naturliga hamnar eller snarare båtplatser med slipar och vajerspel ligger helt insomnade och ett par vittrande gamla båtbodar minner om tider som var.

31 januari 2001

Noterar tre utslagna hästhov, tussilago, i dikeskanten, då jag tar en liten omväg till ateljén idag.

På gräsmattan utanför ateljén har ett drama utspelat sig. I en ansenlig fjäderhög ligger resterna av en död björktrast. Kanske är det en katt som varit framme. Att det hela har varit utdraget och segt kan man se på att skådeplatsen täcker en stor yta.

februari

2 februari 2001

Februari, medelårets kallaste månad, började som sig bör redan första dagen med kyla under det normala.
Steget över natten från blöt halvvår till bitande kyla med isig pudersnö blev dock lite chockartad. Det tyckte nog koltrasten också, som kom, med det första sparsamma ljuset, för att försöka hacka loss något ur stelfrusna äpplen.

Idag har det fortsatt med bitande nordostan och stickande drivsnö över slätten. Samtidigt har solen strålat, dock helt utan värme. Tunna höga moln har ridit snabbt över den turkosa himmelskupan och allt liv har tagit paus.

Den björktrast, som satt vid de kristalliserade äpplena i morse, hade en stor isklump om ena foten. Det var med nöd och näppe han kunde lyfta för att förflytta sig in i vindskydd under tujan. Hans öde är säkert beseglat. När han kurar ihop sig för att skapa värme kommer isklumpen att smälta och kyla ner den känsliga magen. Men, vad kan jag göra!?

...

Jag har ärende till Röks skola, granngårds till den berömda runstenen. Jag skall måla och samtala med skolbarnen i klasserna noll till fem om allt som hör konst och konstnärskap till i ett kulturprojekt, som man driver. Som alltid är det, utan överdrift, helt underbart att träffa vetgiriga och nyfikna ungar och det blir tillfälle till mycket skratt och härliga berättelser. Alla barnen har någon släkting eller bekant som är "konstnär". Allt skall fram. Inga hemligheter sparas.
Jag upplever en egendomlig känsla av tillbakakoppling. Här vid Röks skola började jag nämligen som nybakad lärare min första tjänst för precis 30 år sedan. I detta klassrum, i denna varma och härliga byskola.
När jag ser mig runt bland eleverna hittar jag återigen Urban, Claes, Ann-Cecil, Håkan, Louise och Lars-Olof. Men nu med andra namn och en generation yngre.

På vägen från Rök mot Alvastra försvinner den kurviga beredskapsvägen under snödrevet och jag måste köra försiktigt för att inte hamna i diket. Jag åker vägen över Omberg hem.
Uppe på berget passerar jag Höje och de stora skogslindarna där hökugglan höll till för precis ett år sedan.
Då satt hon där uppe i högsta toppen nästan dagligen under hela vintern. En gång mötte jag henne, när hon gjorde en utflykt till riksvägen nedan för berget. Mängder av bilister passerade på fem meters håll rakt under henne, där hon satt öppet i en askbuske men ingen mer än jag verkade ta någon notis om det celebra besöket.
Hökugglan är förstås inte där i år. Sådant upprepar sig sällan

På vägen upp mot Hjässatorget får nordostvinden de stora ädelgranarna, som kantar vägen, att svaja. Mängder av frön singlar på helikoptervingar ner över mig. Jag står i ett fröregn.
De bär många kottar i år. Hela topparna är fulla av upprättstående kolvar. De flesta är sönderplockade och av många resterar bara den ljusa märgpinnen. Fröna är betydligt större än hos vår egen nordiska gran och ger en ansenlig nöt av ungefär ett hampfrös storlek. Jag provar att smaka och får en intensiv terpentinsmak i munnen. För mig, som lidar av överkänslighet för lösningsmedel, är de inte vidare attraktiv föda.

Mognad och fröspridning är således redan i full gång och detta har bjudit in många fröätare till kalas.
De senaste veckorna har här setts stora mängder av stenknäckar och även sällskap av tallbitar. Som mest har stenknäckarna räknats in i tresiffriga tal. Oerhört men sant!
Detta är en ny upplevelse för de flesta av oss fågelintresserade i Ombergsbygden.

Idag verkar vinden ligga på för hårt och jag spanar förgäves upp mot de gungande grantopparna.
Inte förrän jag kommer ner i en läsvacka vid Mörkahål noterar jag en flock stenknäckar som kalasar. Det är lite egendomligt att se dem sitta där och snaska i sig granfrö.
De stora kottfjällen slits loss och de blottlagda fröna blir lätt åtkomliga. Helt annorlunda mot den nordiska granens ännu hårt slutna och otillgängliga kottar. Fåglarna tar god tid på sig och sitter fortfarande kvar, när jag drar mig tillbaka.

Jag hör hack inne från skogen och finner snart en större hackspettsmedja i en trädklyka. När jag kommer fram är fågeln inte där men plötsligt dimper han med en duns rakt ner på stammen så flagorna ryker. Han har en tallkotte i näbben och skuttar upp på plats. Den urätna kottresten sitter ännu kvar. Den måste bort först. Han låser den nya mellan bröstet och stammen, lossar den gamla och kastar ner den. Därpå fäster han den nya kotten på plats med ett par ordentliga hugg och ätningen tar vid.
Systematiskt bearbetar han kotten uppifrån och ned, hugger sönder varje fjäll och pillar ut de små fröna. Det tar ett par minuter. Sen sitter han och spanar ett ögonblick varefter han kastar sig iväg för att hämta en ny. Den eventuella fördelen med att redan i detta läge förbereda nästa omgång genom att ta bort resterna har hackspetten inte kommit på. Men det går ju ändå. Man skall inte lägga mänsklig aspekt på allting.
Tallkottar och grankottar av eget ursprung är och förblir dock födan för den större hackspetten. Silvergranens kottar är nog för spröda och flygig, antar jag, även om de fröna torde innehålla betydligt mera energi.

6 februari 2001

Vargavinter.
Nu gör namnet skäl för sig på två sätt.

Igår morse visade nämligen termometern på minus tjugofyra grader. Jag vet inte när senast det var så kallt. Det måste vara många år sedan. När solen gick upp, röd och snål, belystes de stora kondensmolnen över Vättern med ett underligt ljus. De låg som en stor långsmal mössa över hela sjösträckningen från norr till söder.
Jag åkte till ateljén och hämtade min digitalkamera men när jag kom till skott hade molnfärgen redan tonat över mot normalt vitt ljus.
Hela Vättern rök som ett enda stort soppkok.
I norr vid Askersund ligger nu Hammarfjärden, likaså Vadstenaviken och kanske Jönköpingsbukten längst ner mot söder. Men här vid Ödeshög måste det inte bara till kyla utan också flera dagars lugnväder, vilket är tämligen ovanligt. Alltså lägger sig hela Vättern bara vart sjunde år i genomsnitt. I och för sig är det nog sju år nu sedan sist. Vi får väl se vad februari kommer att bjuda oss på. Kylan är kommen i alla fall.

...

Vi har varg i bygden!
Den varg, som för tre dagar sedan sågs vid trakten av Skänninge, slog en grävling och gjorde nära sällskap med en hundförande kvinna vandrade i förrgår vidare över slätten mot väster. Den slog därefter ett rådjur vid Tåkern och kunde spåras upp till Omberg, varifrån den gick över Riksväg 50 och sen travade söderut mot Ödeshög under gårdagen.
Den passerade strax utanför samhället och flera bilister på E4, såg den gå över vägbron vid Stora Åby och försvinna till södra sidan av motorvägen ner mot de skyddande Holavedskogarna söder om Ödeshög. Senare igår såg man sedan spår av den vid Ödeshögs naturskyddsförenings adoptiväng vid Brodderyd, fick jag veta sent om kvällen.

Jag är bra sugen på att ge mig ut i skogen idag. Chansen att få se en varg i hemmamarkerna ger mig en härligt suggestiv känsla av spänning och lycka.
Nu finns både varg och ynglande lodjur i bygden och för lite drygt ett år sedan höll även en björn till i skogarna. Som närmast i trakten av Adelöv, bara ett par mil söder om Ödeshögs samhälle. Vilken osannolik och fantastisk utveckling!

För ungefär femton år sedan gick senast en varg eventuellt genom bygden. Den strövade ner över södra Sverige och sköts så småningom dessvärre i Skåne. Men om den verkligen passerade just våra marker, kunde aldrig helt säkerställas.
Rovdjursspåraren Erik Isakson, som jag mötte första gången uppe i Nyskoga i Värmland 1983, kom den gången ner hit tillsammans med en vargforskare från Kanada, som var på besök och vi följdes åt ut i skogen och mätte och spårade. Vi kikade på hår, som fastnat i en taggtråd och jag minns att forskaren från Kanada lärde mig, att vargen har åtminstone tre eller till och med fyra kontrasterande färgfält på varje hårstrå till skillnad från hundens två eller tre.

Det återstår nu att se huruvida vargen den här gången kommer att visa sig vara riktig eller inte. Det mesta tyder på det och mycket har ju hänt sen 80-talet. Inte mer än tolv mil norrut ,vid Laxå, finns det en reproduktiv vargflock på åtta djur. Så möjligheterna har ju ökat betydligt.

Samma dag som allt detta händer meddelar också massmedia att man i Hedmark i Norge nu har gett tillstånd till att helt utplåna en vargflock om nio djur. Diskussionen runt denna utrotningsjakt har varit het och stark. Människor har engagerat sig inte bara här i Skandinavien, utan i hela Europa och Sveriges naturvårdsverk har protesterat. Slakten kommer att äga rum kommande helg. Jag mår illa.
Det är, menar jag, ett mycket tragiskt och illavarslande beslut man har fattat i vårt grannland och detta kan få stora negativa konsekvenser för både vargar och människor i fortsättningen.

...

Nu är det eftermiddag. Snön börjar falla tätare. Det har kommit en decimeter nu. Varmfronten från sydväst närmar sig raskt och temperaturen börjar återigen stiga mot mer normal och acceptabel nivå. I morgon kan det komma regn. Det är tvära kast i denna tids väder.

7 februari 2001

Gårdagen bjöd på temperaturkast av ovanlig dignitet. Från bister och iskall morgon gick dagen över i allt mildare väderlek och slutade med rejält regn.
Så nedkylt som allt var innebar det att vätan omedelbart frös till ett ispansar runt grenar, bilar och på vägbanor. Det var verkligen ordentligt halt.
Det fick jag pröva på, när jag efter mörkrets inbrott fick för mig, att jag skulle åka en runda ner över skogarna för att om möjligt kunna ringa in vår varg.

Jag körde ner över Sättra, tvärs över småvägarna till Klinten och sedan vidare över Boet och tillbaka hem. Det gjorde väl sådär en tre mil sammanlagt.
Det var mestadels helt ospårat tvärs över allmänningen och det gjorde att alla spår, gjorda efter eftermiddagens sista snöfall, stod fram klart och tydligt.
En hel del rävar hade trajat fram längs vägarna, här och var parvis, harspår och tramp av rådjur löpte kors och tvärs och jag såg även galoppspår av mård.

Jag såg inga distinkta spår av något större djur men jag fann på ett ställe ett trav, med fyrtio centimeters spårlängd, som var delvis översnöat.
Vad för djur som kan ha gjort det är naturligtvis omöjligt att säkert fastställa. Men det kan ha varit exempelvis lodjur eller varför inte varg, tänkte jag och fotograferade i mörkret.

Det var känslan därute i skogen. Att veta, att det eventuellt fanns varg innanför den cirkel jag slöt, som gjorde det hela till en spännande upplevelse.

...

Morgon, regnet har smält bort huvuddelen av snön som var. Det är blåsigt och milt.

Eva från Tällekullen ringer upphetsad.
- Vet du, att vi har varg här uppe, säger hon.
- Jag vet, säger jag.
- Men vi har sett´en, säger Eva. Eller egentligen är de Stefan som har gjort´et. I söndags kväll när han och en kamrat åkte hem i bilen. Vid Klämmestorp gick vargen framför dom på vägen i ljuset. Den var så nära att dom kunde ha kört på´n om dom hade velat. Han var stor och mager och raggig med tassar stora som dasslock och han var inte alls rädd. Det var tur att dom var två för annars hade väl ingen trott på´t.
Behöver man vara rädd för´n, frågar Eva. Det är ju sån hysteri. Igår på symötet tyckte vi allihop att det är skoj och spännande att ha en varg här. Det är väl mer än fyrtio år sen. Men en är ju rädd om djura´. En vet ju inte va som kan hända.

Jag förklarar och nyanserar.
Jag, som inte har någon egen erfarenhet av varg själv.
Jag, som inte skulle önska något hellre än att själv ha fått uppleva något som detta.
Ja, ja -naturupplevelser kommer aldrig rationellt, önskvärt eller efterfrågat. Rätt som det är, finns de kanske bara där på vägen framför oss en kulen vinternatt. Det är bara att vänta och hoppas.

Och så fick jag bekräftelse på att den ring jag gjorde igår kväll antagligen redan var för liten. Vargen är rörlig.

9 februari 2001

Det är kväll.
Nu börjar det märkas klart att ljuset är på väg tillbaka. Klockan är tjugo minuter i sex när jag nu vandrar till ateljén för en liten kvällssejour. Himlen är mörkt koboltblå i zenit och borta i väster tonar den mot gröngult.
Venus lyser som en liten strålkastare och för varje dygn närmar den sig alltmer planetparet Saturnus och Jupiter, som vilar mellan den röda jättestjärnan Aldebaran och stjärnhopen Plejaderna. Om någon månad, skulle jag tro, kommer de tre planeterna att stå i fin förening som en lysande triangel på vårhimlen, lagom till att trädlärkan tar ton igen i skymningstid.
Så har en underbar vårvinterdag gått över i en natt, som kommer att inbjuda till rävkurtis och ugglespel.

15 februari 2001

Sveriges Per Elofsson tog guld i Lahtis Skid-VM 15 km Herrar. Vilken start! Härligt att få känna sig chauvinistiskt svensk. En djuriskt primitiv känsla, som indikerar samhörighet och flockgemenskap. Viktig inte bara för vargar utan även för oss människor tydligtvis.

En mäktig flock sidensvansar besökte hagtornsbusken vid ateljén. De letade på backen efter nedfallna frukter men utfallet var magert, ty de flög snart vidare igen. Det var den första flock som jag sett på länge i samhället.

I trädgårdens blomsterrabatter skjuter knölsipporna upp med frenesi, gräsmattans översta skikt mjuknar och skatan sjunger i sembratallen. .
Det är vårväder så det knakar. Vänligt solsken, milt och västanfläkt.

Vi besökte vänner längst ner i Vätterviken i helgen. I Huskvarna hamn låg ett hundratal sothöns inväntande bra sträckväder, övervintrande ringduvor blåste till spel i ekhagen och vi gick in i en sjungande lövdunge, fylld av flera hundra grönsiskor.
Mullvadarna gjorde ett styvt arbete under jord och flera nya jordhögar växte fram varje dag till Bertils stora förtret.
Av planerat tronseglarholkssnickrande blev intet. Vädret var alltför inbjudande. Vi har ännu tid.

I Klockargårdsängen vid Hembygdsgården här i Ödeshög spelar nu kattugglan för fullt om kvällarna. Och häromdagen hörde jag även en gröngöling ropa. Sparvugglor markerar revir både på Omberg och nere i skogen vid Lorasjön som vanligt.
De första grågässen har återvänt till Tåkern och en gammal pilgrimsfalk har tydligen valt att övervintra. Den noterades av Bengt och Christer vid fågelsjöns norra strand.

Själv sitter jag dagen lång med mitt fjärilspetande.

16 februari 2001

Det är alldeles vindstilla. Solen är på väg att försvinna under horisonten. Klockan är fem på kvällen och jag sitter på mina vantar, som ligger på en mossig sten intill strandkanten vid Renemokärret.
Jag är högt placerad och har en underbar utsikt över kärrets melerade miniatyrlandskap av tuvor, vit is och videbuskar. Bakom mig står granskogen stor, tyst och tät. Jag anar en doft av mustig rävmysk i min näsa. Det finns ett gryt i närheten.
Färgerna har reducerats till olika toner av brunsvart och mörklila mot den ännu ljusa västerhimlen. Venus tar allt mera form.

Det är nästan helt tyst. Långt borta anar jag ett svagt trafikbrus från E4:ans stressiga fredagskvällstrafik och på andra sidan kärret någonstans lastar en timmerbil stockar, som dunkar till då och då.
Men i övrigt är förvårskvällen alldeles stilla. Inte ens en mes piper.

En koltrast kacklar till i alsnärjet vid kärrkanten hundra meter bort. Och plötsligt spelar han, sparvugglan. Jag kikar på klockan, som har blivit exakt kvart över fem. Jag hör honom snett bakom mig. Ett taktfast visslande med två till tre sekunders rytm. Efter några minuter tystnar han och hörs efter ett tag ännu lite närmare.
Sen överraskas jag plötsligt av att ljudet strax låter tätt intill, lite mera åt vänster. Jag lyfter kikaren mot en silhuettmörk klump, som jag upptäcker i en liten grantopp. Och visst! Där sitter han i gott synhåll och pumpar med sin hakpåse så nära, att jag upplever det hela utan fördröjning. Han sitter i profil. Stjärten gungar samtidigt med strupen för varje vissling.
Han låter dominant och kaxig genom att lägga till små studsar efter varje signal och låter mig så njuta ytterligare några minuter. Sen flyger han med snabb, hackspettliknande flykt tvärs över viken och försvinner in i mörkan på andra sidan. Där fortsätter han sitt spel ännu en stund.

När mörkret sedan obemärkt smugit sig på kommer den tysta jakttiden att ta vid och så skall det förbli ända tills det första gryningsljuset kommer att väcka spelivern till nytt liv igen.

17 februari 2001

Gårdagskvällen lovade gott om denna morgon.
Klockan ringer. Jag går upp och sätter på en kopp kaffe, drar på mina kläder, går ut och möter ljusningen i öster.
Västväder har intagit slätten igen. Det drar fuktkallt om öronen och jag huttrar när sängvärmen innanför skjortan sipprar ut genom halsglipan och morgonens frostiga friskhet tränger in istället.
Jag sätter mig i bilen och kör mot Omberg.

Över Väversunda äng hänger en långvingad fjällvråk i motvinden. Med uppåtvinklade vingar parerar den elegant alla vindkast och huvudet är stadigt fixerat.
Ute över vassen ser jag en flock gäss tumla omkring. Alla läten försvinner i bruset. De kan mycket väl vara sädgäss. De första för året anlände till sjön igår och grågässen har varit här kanske hela vintern igenom. En stor flock björktrastar rastar bland tuvorna och jag ser även ett par steglitsor.
Fjällvråken seglar snart vidare och jag också, mot Stugan.
Jag kollar snabbt att allt är okey och kör därefter mot Gottorp, över Heda och därefter en sväng upp till Ombergs Hjässa.

Redan vid Höje möter jag flockar av stenknäckar. Ett trettiotal håller till i buskagen och grantopparna. Vart jag än tittar runt omkring ser jag dem.
Uppe vid Hjässatorgets parkering möter jag Christer Gångare, som håller på att packa ihop för hemfärd. Han har suttit uppe i sluttningen vid Fornborgens murverk och spanat över bygden hela morgonen.
- Jag såg att du tog en sväng till stugan där nere, säger han. Jag ser allt här uppifrån, vet du. Inga hemligheter går
mej förbi.
Han berättar om ytterligare en spelande sparvuggla i morse. Denna satt ner mot Sjövägen tror han.
Ett tjugotal svanar kunde han räkna in i den lilla kvarvarande vaken ute på Tåkern och ungefär etthundrafemtio gäss.
- Men framför allt har jag njutit av att spana ner på alla dessa stenknäckar från min upphöjda position. Två tallbitar, ett par, har jag också haft tur att se på ganska nära håll. En lyckad morgon således, eller hur? säger Christer.

19 februari 2001

Sitter på en infrusen Tåkerneka och snörar på mig skridskorna. Solen försvinner bakom Ombergs sydspets i oranga flammor. Det är alldeles stilla.
Jag glider iväg på mina gamla ishockeyrör och skjuter ifrån med skidstavarna. Kikaren hänger om halsen och jag viker upp yllemössan så att öronen blir öppna för varje småljud.
Isen är kuperad men ytslät och tillräckligt tjock. Längst inne i kanalen är den purpurfärgad av alla nedfallna och infrusna alfrön. Vid kanterna är istäcket tunnare och genomskinligt, här och där med något osäker landkänning. Gröna svaltingblad och knöliga rotstammar av näckros lever i isen och väntar ivrigt på smältan, färdiga för våren.

Skäggmesarna förbereder sig för natten. I de tätaste vassklonerna hör jag flockarna småprata. En gärdsmyg knerrar förstås under liggvassens tak.
Jag skär ut förbi alarna och far med god fart rätt in i osäker terräng.
Där kanalen smalnar av har det undertill strömmande vattnet pressats uppåt och isen är full av små råkar med vältrande vatten. Jag har tur, slår på bromsen och klarar mig med nöd och näppe. Kanalen är i och för sig tämligen grund men en isvattenblöta upp till hårfästet hade jag inte önskat mig. Besviken får jag vända in mot land igen.

Jag lastar in skridskorna och vandrar längs dämmevallen mellan landvass och gråvidebuskar. Här ligger ett dött och skeletterat rådjur. Tussar av päls ligger över ett stort område. Det luktar räv.
Jag går ut på den släta isytan över Kvarnängen där markfräsen i höstas jämnade ut tuvlandskapet under överinseende av Länsstyrelsens restaureringsprogram. Jag tänker försöka ta mig tillbaka till Stugan den vägen.
Typiskt! Jag trampar igenom förstås. Jag blir blöt ända upp till knäet. Ännu ett ordentligt Tåkernbesök. Inte det första och inte det sista. Jag ger upp och tar grusvägen tillbaka till Stugan.

Två stora fåglar seglar över vassen långt därute. Två havsörnar.

Jag tänder några stearinljus men bryr mig inte om kakelugnen ikväll. Jag skall snart åka tillbaka till Ödeshög.

22 februari 2001

Iskall sveper nordan ner över slätten och sträcker ut flaggor och vimplar som smattrar i vinden. Ingen snö finns kvar. Allt väntar på ett slutligt avgörande.

En varg är skjuten i norska Hedmark, åtta kvar att jaga. Förbistringen är stor mellan Sveriges och Norges Naturvårdsverk. Man träter om vem som " äger" vargarna och om rätten att få bestämma över jakten på ensidig grund.

Till Hornborgasjön kom sex tranor i förrgår. Alldeles för tidigt och personalen blev tagen på sängen.
Fler är på väg. I norra Tyskland väntar redan nu många tusen i Marburgsområdet vid Hesse på att kunna sträcka vidare mot norr. Sammanlagt har man räknat in häpnadsväckande 30 187 sträckande individer från den 5 februari tills igår, berättar Dr Martin Kraft på nätet.

Ljuset ökar snabbt nu och våren trögar sig framåt i maklig takt. En lärka sjöng över Järnstad i måndags berättade Kalle för mig.

26 februari 2001

Iskall morgon.
Allt är stelfruset igen. Min rosmarinbuske är helt brun och antagligen död nu. Jag oroar mig för fiskarna i dammen. Det är möjligt att de är helt infrusna.
Ett lätt snötäcke täcker marken men ute på slätten är det nästan renblåst.
Vinter och vår gör snabba klipp in i varandra likt ett klimatiskt collage.

Mot den högblå himlen över kyrkan kommer en gammal duvhök, som lyser nästan helt vit undertill. Den vevar mot Ombergshållet med makliga vingtag och glider sen allt snabbare i en båge mot marken och försvinner bakom hustaken.
Byns alla duvor och kajor far upp på vingar förstås. Utom fara för den här gången.

mars

1 mars 2001

En oskriven serie anteckningar för vårmånaden mars ligger framför mig. Mycket kommer att hända innan den är till ända. Det är en spännande tid.
Men så mycket till vår är det ju just inte. I går morse minus sexton med ett tilltagande intensivt snöfall i bitande ostvind.
På morgonen idag är snötäcket ungefär tre decimeter och mer är på väg.

Skatparet går under fågelfröautomaten och plockar solrosfrön. Björktrastarna, nu bara två kvar, sitter i buskarna och väntar på äpplen. Koltrastarna tycks helt bortkörda.
Grönfinkarna är härdade. De sitter i snålblåsten och rullar oförtrutet sina sångramsor. Men, talgoxe, blåmes och sparvar är tysta idag.

Jag tänker på Tåkerns skäggmesar.
Det är just nu det kärvar. I skiftet mellan vinter och vår.
Vassen släpper sina frön och gör dem mer svåråtkomliga. Energin per frö är så oändligt liten att överlevnad kräver ständig tillgång.
Snön trycker ner och knäcker vass, pudrar ständigt hoppande fåglar och väter känsliga magar.
Nattkylan skördar offer, när dålig kondition medför marginalplacering i de tätt packade sovsällskapen .
Varfågel, stenfalk och blåhök finns hela tiden där och plockar de individer som halkar efter.

Sedan skäggmesarna kom till Tåkern 1972 har de klarat många svåra vintrar. Men ofta med knappaste marginal. Bara för några år sedan var stammen i stort sett nere på noll.
Denna vinter kommer också att bli en allvarlig populationshämmare. Det är helt klart. Många gånger har jag gett upp om skäggmesens överlevnad i Tåkern. Men numera är jag inte lika orolig. Det verkar trots allt alltid finnas en spillra kvar, som åter kan spira och börja växa mot nya höjder.

Jag kikar ut genom ateljéfönstret mot söder. Solen lyser diffust orange genom snökristallernas gitter. Färgen skvallrar om att mycket mera snö på väg.

4 mars 2001

Vildkaninerna skuttar omkring i miljöbelysningens sparsamma sken som mörka och långörade skuggor under prydnadsbuskarna hägn. Vi smyger närmare men de varska små djuren rinner snabbt iväg in i mörker och hål. De finns överallt här i Kalmars kommunala parker och trädgårdar. De är orädda och talrika men håller en säkerhetszon på tio meters radie.

Ibland behöver hemmamarkernas skattade upplevelser konfronteras med bortomlandets. Vägas in och jämföras. Kanske justeras och krönas om.
Som en jämförelse är denna rapport således nödvändig och självklar i min dagbok från Ombergsbygden.

Med aning av vår i bagaget vände vi nämligen hemåt från Kalmar. Rakt igenom ett oändligt vackert vinterlandskap.
Men våren var inte lastad i Kalmar utan på Öland. Och det var under besök hos min dotter som möjligheten för ett dagsbesök på ön tillsammans med min måg blev verkliggjord.

Vid Färjestaden var vintern inte mycket annorlunda fastlandets. Det var bistert och kallt. Solen disade sig svagt igenom en täckt himmel, stränderna var isbundna och snötäcket var en decimeter djupt. I hamnen simmade en flock bergänder och viggar runt för att hålla den sista lilla vaken öppen. Vi huttrade och körde söderut.

Redan vid Eriksöre började vi märka en förtunning av snön och vid Karlevi mötte vi våren i form av en stor flock sånglärkor.
De flög runt över en höstveteåker.
Vi for ur bilen för att lyssna. Upplevelsen av sånglärkor måste inkludera det audiella. Men de var i stort sett tysta. De snirklade runt och landade snart igen nere i en svacka. Vi funderade ett tag på att förlänga upplevelsen genom att traska ut över gärdet. Men så blev det inte.

Snart därpå kom trettio skogsduvor svepande över oss. Några av dem landade i snön. Vårfågel nummer två alltså!

På vägen ner till Ottenby såg vi ytterligare fyra stora sällskap av sånglärkor. Sammanlagt säkert fyrahundra individer. Alla tätt packade i flyttflockar.
Vi spanade förgäves efter tofsvipor men höstade endast in ett gäng knirkande starar i en ask vid Stenåsa. Vårfågel tre.
Överallt på de allt snöfriare åkrarna betade sångsvanar och grågäss.
Vid klintkanten söder om Mörbylånga satt en varfågel och spanade i ett slånbuskage. Ormvråkar seglade här och där, en fjällvråk ryttlade över Alvaret och en duvhök flög på jakt vid Frösslunda vassträsk.
Vid Össby kom två unga havsörnar flygande rakt över oss. Solen sken nu skönt och rakt igenom de kilformade stjärtarna. Den ena örnen blev skärrad och vevade sina mäktiga vingar för att få högre höjd över oss när vi gick ur bilen. Pampigt.

Ute i toklandskapet vid Möckelmossen var det tyst och stilla. En liten flock vinterhämplingar och två enbärsätande dubbeltrastar, vårfågel nummer fyra var egentligen det enda vi såg. Inga snösparvar.

Nere vid Ottenby gick vattnet öppet. Skifferstensstranden växer för varje år och vi tog en promenad där i snålvinden runt udden.

Vigg, knipa, bergand, alfågel och alfågelsång, små och storskrak, gräsänder, knölsvanar, storskarvar och trutar.
Ett par kricka och ett tjugotal gravänder fick bli vårnoteringarna nummer fem och sex. Med det var vi mer än nöjda. Nästan hela den ljusa dagen var gången och vi vände hemåt över bron igen.

Våren hade lyckats överraska oss.

27 mars 2001

Jag har alltså varit bortrest i fjorton dagar. Jag borde ha missat ett par ark i vårens skrivbok. Men inte!
Hemkommen efter en spännande Marockoresa , som för övrigt finns att läsa om i en reserapport (se här) med temperatur på upp emot över fyrtio grader plus som mest kommer man hem till två decimeter skarsnö och tio till femton grader kallt. Huva!
Inte har jag gått miste om något steg i vårens tillkomst. Det känns ju väldigt bra.

Hemma i Ödeshög gäller i högsta grad fågelbordsmatning ännu och äpplen till koltrastarna. Under veckan hade Ulla besök av sen stor flock sidensvansar som satt i ring runt de utlagda frukterna.
Några flockar med starar drar runt i samhället. De är ju nyanlända förstås. Och jag hörde en lärka sjungande dra mot norr i går eftermiddag och i morse hörde jag bofinkar drilla tveksamt i trädgården. En nässelfjäril flög förresten förbi utanför ateljédörren alldeles nyss.
Det blir spännande vårveckor, som fortfarande ligger nästan ograverade framför mig, att njuta av.

30 mars 2001

Äntligen lite vår i luften. Det har varit kallt ända sedan jag kom hem från Södern, med åtskilliga minusgrader på nätterna. Och fortfarande ligger det ganska gått om snö kvar i skuggiga partier i trädgården. Men idag har det dragit in lite mildare och fuktigare väder från sydväst. Men av det utlovade regnet blev intet, lokalt i Ödeshög i alla fall.
Krokusbuskarna lyser gula, snödropparna är snart överblommade och nu hoppas jag att det blir läge för att kunna njuta lite värme också.

Tofsvipor såg jag i förrgår och det går nu en rejäl flock nere på Sjöstorps åkrar, tillsammans med starar och sjungande lärkor.
Idag drog även ett gäng skrattmåsar in över samhället med brunfärgade huvuden, färdiga för häckning.

Vid Tåkern har den första rördrommen hörts och det har anlänt tusentals gäss.
En fjälluggla observerades häromdagen på den lilla vägen mellan Alvastra och Rök.

Våren är nog faktiskt här nu och alldeles vilken dag som helst kommer sädesärlan.

april

4 april 2001

Vårkänslorna har definitivt tagit över.
Det är full vår med tofsvipevolter och sånglärkejojo mot den blå aprilhimlen.
Gässen sträcker, tranorna har kommit, gröngöling ropar, sträckande rödhakar sjunger för fullt i buskarna och idag på morgonen satt samhällets första sädesärla på taket utanför ateljén och kvittrade.
Det är just detta man längtar efter varje vår. Kan det någonsin bli bättre.

5 april 2001

En snabbt ökande sydvästvind, som nu mot lunchtid närmar sig kuling, har dragit in över Östgötaslätten.
Jag har gjort en liten rekognoseringstur inför en Ombergsvandring till helgen.
Jag startade vid Turisthotellet och gick uppför de märkliga slukrännorna genom bokskogen, där blåsipporna började få konkurrens av de första vitsipporna och vårlök. Sen sneddade jag upp mot Hjässan, vilken bestegs, varefter jag vände neråt igen.

Överallt i skogen sjöng koltrastar och taltrastar. Ringduvorna spelflög och korparna rullade runt i lufthavet. Över bergets sydkamm hängde fem ormvråkar i uppvindarna.
En sparvhökhane lyfte med en slagen sotsvart koltrast i klorna. Den var nästan i största laget.
Bofinkar, enstaka bergfinkar, svartmesar, talgoxar, kungsfåglar, rödhakar och nötväckor sjöng.
Men det som var intressantast var nog ändå mängden av stenknäckar som "zihade och tickade" överallt i våningen högst upp. Vinterns anmärkningsvärda summor, på uppemot trehundra individer i flock, verkar stå sig även nu. Vad månde bliva under häckningssäsongen.

Jag tittade in en liten sväng till Lars G och Vesa, som snickrade och murade för fullt för att iordningställa Ombergs Naturum till invigningen i slutet av april. Därefter åkte jag ner till Stugan för att kolla mina växter och sätta på vattnet - ett vårtecken lika gott som något annat.

Längs maderna var det full fart. Gräsänder, krickor, sothöns, grågäss, sädgäss, enkelbeckasiner, sädesärlor, tofsvipor, starar, sånglärkor och tranor. Och skrattmåsarna vek ut sin ljudkuliss över sjöns alla vrår. I strandskogen sjöng bofinkar, gulsparvar, rödhakar och rödvingetrastar.
Ute över Väversundavassen seglade ett par bruna kärrhökar. Vårens första.
Vattenståndet var ganska vårhögt och i Ramstadån forsade det på bra. Ramstad åkrar var relativt vattensjuka - precis som det skall vara den här tiden.

Det blev ändå ett kort besök. Nu är jag tillbaka i ateljén och förbereder ett konstföreningsbesök till kvällen. Och vinden bara tilltar. Markiserna dunkar.

7 april 2001

Idag är det lite gråkallt, så där som det skall vara varannan dag i april. Jag har arbetat i ateljén även idag, trots att jag brukar ta ledigt på lördag-söndag.
Det är ett reportage om "Sippa och knöliga sippor", som har känts brådskande nu när sippsäsongen är i full gång i slättens dungar och uppe på Omberg. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Igår tog jag en liten tur ner till Kråkeryd för att kolla om trädlärkan sjöng. Det gjorde den inte. Men en flock lärkor lyfte från den vallinsådda stubbåkern på andra sidan vägkrönet invid parkeringsplatsen. Det var fyra sånglärkor och minsann, en kortstjärtad och fjärilsfladdrande trädlärka som lyfte. Gott! Hoppas nu att det blir häckning här i år också.

8 april 2001

Vandring tio kilometer över Omberg idag på förmiddagen. En hel del nederbörd har kommit det senaste dygnet, så stigarna var slippriga och leriga. Men allt gick väl i hamn med Vandrarföreningen i Jönköpings medlemmar.

På väg till Turisthotellet där starten förlagts fick jag se ett sparvhökspar komma ut ur lärkskogen under Stora Klint. Det verkar kunna bli en häckning där. Det vore intressant att följa upp.
Det är märkligt att det är vissa skogsfåglar, som jag trots åtskilliga timmars skogsströvande aldrig har funnit boplatsen av. Dit hör nötkråka och sparvhök.

När vi passerade förbi Mörkahåls Kärr korsade vår väg flera paddors. De var alla på väg i samma målmedvetna riktning ner mot vattnet och den förestående leken.
En riktig klunsa till hona hittade vi, som redan hade fått en liten friare på ryggen. Han var ute i god tid; Hade lagt beslag på älskarinnan redan på vägen genom skogen.
Han hade haft tur och med ett brytstarkt armgrepp runt hennes mage, hade han nu kommande strider och eventuell kärlekslycka att se fram emot. Lyckost!

12 april 2001

Nu snöar det. Tätt och fuktigt. Himlen är korngrå och ogenomskinlig. Horisonten försvinner i ett töcken.
Aprilsnö ger fåragö, säger man.
Vilken tröst, va!
Besvikelse och grusade förhoppningar, är vad det är.
Jag skiter väl i fåren just nu och förresten tror jag inte på uttrycket över huvud taget. Värme och sol är vad som verkligen skulle behövas nu. Så det så!

20 april 2001

Jag sitter vid köksbordet och stirrar ut över aprilsnön som blöt och tung lägrar sig på strandängen. Under björkarna plaskar alla dropparna ner och fyller på diken och sänkor. Ett par sädesärlor trippar uppburrade runt och fångar små spindlar som flyter på smältvattenytan.
I almarna brusar trastarna. Rödvingetrastar med olika dialekter, snattrande björktrastar och snarkande dubbeltrastar. Och stararna härmar storspov. Det måste vara fåglar från Norrlands kustland som lärt sig denna låt. För här nere i mitt Östergötland finns det bara trettio häckande storspovar kvar. Knappast nog underlag för den mängd av spovdrillar som just nu sjuder i trädkronorna.

Jag kliar mitt första myggbett på underarmen, diskar av och sopar och förbannar den sega aprilvåren.
Det är snart dags att ge sig av till Ödeshög igen. Efter en kylslagen vecka i Stugan vid Tåkerns strand.

På hemvägen ämnar jag köra över Jussberg och Heda Slätt. Jag hoppas på ringtrast. Det brukar vara dags vid ett väderbakslag som detta.
Vid Gottorp lyfter en havsörn framför bilen. Det är en gammal fågel. Ljusbrun och vitstjärtad med stor gul "näsa". Den lättar från en trädkorna och glider lojt tvärs över inägan och landar i ett träd längre bort men flyger snart vidare ut över de väldiga åkrarna mellan Rök och Renstad och försvinner i grådiset.

Mängder av fältharar är på språng. Jag räknar in flera tiotal. Redan dags för kull nummer två kantänka.
Vid Hedakärret ligger ett stort gäng krickor i svämvattnet. Och på varje tuva rastar en ärla. Tofsviporna går längs vägkanten, tröga och ovilliga att flytta sig.

Jag ser aldrig någon ringtrast men noterar i alla fall stenskvätta.

…

Det blev trots vädret en bra vecka vid Stugan. Det är skönt att bara komma ut dit. Ingen värme går upp mot kakelugnsvärme och vedspisvärme.

Första dagen på plats kontaktade Lars F mig. Under sitt guidearbete vid Glänåstornet hade han noterat att grodleken kommit igång ordentligt och nu måste jag åka dit ner för att verifiera att där också fanns vanlig groda.
Jag har alltid hävdat att den arten inte har noterats vid Tåkern nämligen. Därom har vi alltså inte varit ense Lars och jag.
Runt bryggan och längs starrmaden innanför vassen var det full fart. De ljusblå åkergrodorna dominerade stort med sitt droppläte men visst måste jag erkänna att flera vanliga grodors knarrande också hördes. Jag räknade åtminstone in sju hanar som något större, mörkare och mer bredhuvade höll sig lite för sig själva. Egendomligt att jag skulle ha missat detta under alla år. Eller är det en förändring som har skett. Det vill jag ju gärna tro förstås!

På väg mot Stugan såg jag att en ettrig rovfågel störde lugnet vid Svanshalsängen. Starar, tofsvipor och kajor dansade runt i panik och jag spanade förtvivlat efter en presumtiv pilgrimsfalk.
Väl tillbaka gick jag nästan direkt ut mot kanalen och ängarna. Och medan jag stod där och njöt av årets första rödbenor och grönbenor, blev det åter liv i luckan. Alla vadarna for till väders. Jag spanade runt. Och visst!
Från Svanshalshållet kom en pilgrimsfalk tungt vevande med snabba vingtag. Något svart hängde i klorna. Antagligen en stare. Det var hanen som kom där framför ögonen på mig inte mer än hundra meter ut över vassen. Han var på väg mot berget i väster och arbetade sig efterhand upp till ganska god höjd och försvann över Väversunda kyrka. Underbara upplevelse.

När jag gick in igen trummade den mindre hackspetten från en hög alstubbe. Han satt högst upp i en torr speta, kollade runt lite och körde den ena salvan efter den andra i avmätt tempo. Hans hona satt alldeles under honom. Noga och säkert stolt studerade hon hans uppvaktning och förmåga.
Ett par steglitsor dansade upp i almtopparna och blåmes och bofinkar sjöng.

Dagen därpå vid frukostbordet passerade en duvhök lågt och hungrigt.
Jag dukade på eftermiddagen upp till en försenad kräftskiva. Signalkräftor fångade av Janne i vattnet runt Fjuk ute i Vättern. Säkert fem kilo.
Men innan det var dags tog vi, Janne, Sven och jag en tur ner till Lövängsborgs utsiktsplattform över Väversunda mad.

Åtminstone fem tofsvipor låg redan och ruvade på de högst belägna partierna.
Grågässen drog skränigt omkring i avvaktan på att deras äggkullar ute i vassdolda dunreden också skulle bli fullagda och ruvningsbara.
Tre par skedänder låg och snattrade i vadvattnet. Hanarna pumpade sina huvuden rytmiskt upp och ner för att visa beredskapen till försvar av sina honor.
En stjärtandhane tippade längre ut mot vassen till.
I luften rollade de bruna kärrhökhanarna runt i sin luftcirkus och enkelbeckasinerna tickade oförtrutet.

På hemväg till kräftfesten fick vi se en magnifik ung kungsörn sitta i en vek björktopp vid Holmens vall. Han spanade runt i vinden som reste hans hjässfjädrar. Han var så vit i baken att det nästan såg egendomligt ut. Han satt fortfarande kvar när vi drog vidare.

Åter en morgon vid frukostbordet vid köksfönstret. Havregrynsgröt. Bra mat efter en kräftskiva.
Alldeles utanför kommer då kungsörnen vinglande över öppningen. Han är inte mer än sjuttio meter bort. I motvinden visar han sina stora vita vingfält och surfvita stjärt.

Havsörn, pilgrimsfalk, duvhök, kungsörn och mycket annat. Sådan var min vardag i Stugan vid Tåkern den här veckan.

22 april 2001

I trädgården finns det ju alltid att göra.
I helgen har jag sysselsatt mig med att klippa hallon, vinbär och krusbär. Nu är allt kuperat och klart. Kvar har jag trädgårdslanden. Jag måste greja lite gödsel i år.

Mot den blå himlens starka sol igår kom två tranor snabbt glidande mot norr. De svängde runt rakt över mig på kanske femhundra meters höjd. Honan, hon var synbart mindre, tog ett extra varv medan hanen fortsatte. Han blev mycket orolig. Det skiljde snart flera hundra meter mellan dem och han började ropa frenetiskt. Hon svarade en gång i sin rundtur, hade högre höjd och gled snabbt, med snabba vingslag dessutom, ifatt honom och efter en kilometer bort mot Omberg var de två samlade igen.
Ett sent tranpar och därför troligen på väg mot sin häckningsplats långt mot norr i Sverige eller Finland. Det gäller att synkronisera ankomsten med snösmältningen. Ju nordligare desto senare ankomst.

I grannens sälg som börjar blomma pollengul satt i morse en gransångare och hackade på sin sång. Rödhakarna hoppar fortfarande runt i häcken och även en järnsparv såg jag idag.
Taloxeparet drar runt i trädgården och hanen låter hela tiden. Vilken holk skall det bli i år. Aldrig densamma som året innan i alla fall.

Flera humledrottningar flyger runt på nektarjakt men det är ett litet glapp nu mellan krokus och nästa omgång vårblommor. Påskliljorna står på lut och knopparna i gullvivorna börjar redan skjuta fart.
Häromdagen kröp en stor getingdrottning inne i vardagsrummet. Och vid husrabatten kryper mängder med gråsuggor. Och svartmyrorna, de ovälkomna, har tyvärr dykt upp i köket igen.

29 april 2001

Det är ännu ganska tidig söndagsmorgon. Den gröna gräsmattan är täckt av skimrande små vattenpärlor.
I rabatten står påskliljorna helt utslagna och gungar i vinddraget och från tallen på granntomten gnäller skathonan i boet.
Våren tågar på. Helt plötsligt, med en eftermiddag av sol och värme, tar den ett jättekliv framåt. Då är det lögn att hinna med.
Fram mot måndag tisdag skall sommarvärme komma in söderifrån. Då befinner vi oss i Oslo. Vi är på väg dit nu efter middagen. Men först skall jag prata en timme "Kultur i vården" vid Kulturhelgen i Hästholmens Bygdegård.

Igår blev det en tur ner till Stugan. Det var en mer än en vecka sedan och min japanska mispel behövde med skyndsamhet få vatten och frisk luft. Nu står den utanför trappan där nere. Men sen skall den hem till altanen i Ödeshög.

Jag träffade Ture, som arbetar hela denna vecka med brunhöksinventering och rördromsräkning.
Det är fler rördrommar som tutar i år än på länge. Några milda vintrar kan vara en orsak, eftersom flera hanar har en tendens till att vilja försöka övervintra.
Han rapporterade även att den första grågåskullen nu var kläckt, alltså den 27 april, vilket betyder att den honan har ruvat i sträng vinterkyla och snö.

När vi står där och samtalar sjunger min första lövsångare för året. Ja, de har kommit nu i veckan, säger Ture och även en svartvit flugsnappare har hörts vid Glänås.
Som sagt våren är på gång.

När jag åker hem längs Omberg ser jag att hela sluttningen lyser intensivt blåsippsblå. Men snart har vitsippornas matta helt tagit över. Det går fort!

maj

17 maj 2001

Det är ett bra tag sedan jag skrev i min dagbok. Tiden går så fort nu i maj månad. Det är lögn att hinna med allt man vill.
Jag har prioriterat utevistelse och måleri. Det har varit skönt och efterlängtat.
Under närmare tre veckors tid i underbart försommarväder och ibland mer än så, har jag vandrat omkring vid Tåkerns stränder, paddlat kanaler och målat vid Stugan.
Jag har följt vårens antågande och dokumenterat allt jag upplevt från grodleken i slutet av april fram till denna dags härlig vårregn. Det har varit en nästan total hängivelse åt natur och kultur. Vilket privilegium!

Jag bryr mig nu inte om att redogöra i detalj för varje dags händelser. Jag nöjer mig kort och gott med att säga, att det har löpt på i god ordning.

Igår, när det första regnet drog in över bygden med grå gardiner av tätt fint dugg, fick jag dra mig inomhus och tända upp i kakelugnen. Det var skönt det också.

Ute i hagen släpptes djuren lösa. Det blev ett hejdlöst glädjeskuttande och springande. Grågåskullarna fick konkurrens. Jag räknade in femton par med ungar bara från köksfönstret. Det verkar öka hela tiden. För första gången i sen tid minskar nu vassens utbredning i Tåkern och lantbrukarna med nötboskap klagar på betet.

Näktergalen har kommit förstås. Den varnar astmatiskt pipande när jag kommer för nära. Annars sjunger den numera mest hela dagarna. Liksom törnsångare och trädgårdssångare som nyss har anlänt.
Ute i vassarna har skäggmesarna stora ungar på gång. De första är säkert flygga redan. I en al i kanalen har jag studerat pungmeshanens bobygge. Gråhakedoppingarna har lagt sig på ägg och längst där ute vid kanalmynningen sitter en vassångare och surrar.

En vecka in i maj surrade också en stor bålgetingdrottning mot köksfönstret. Hon var säkert fyra centimeter lång, och nästan kolsvart med bruna vingar, ljusbruna facettögon och lite gul randning på bakkroppen. Hon hade övervintrat inne och ville ut. Hon var lite medtagen så jag satte henne på en solig staketstolpe och gav henne en fuktad sockerbit till startenergi. Efter fem minuter brummade hon iväg bort över strandängen. Säkert var hon en av dem jag såg i höstas under gråpäronträdet. Jag önskar henne lycka till.

Nu sitter törnskatehanen i asptoppen och skärrar. Stararna och björktrastarna far i skytteltrafik med mask till ungarna.
Det dunsar till mot vindsfönstret. En gång till. Jag går in och uppför trappan. Sädesärlehanen har av misstag letat sig ner under tegeltaket intill skorstenens glipa. Jag fångar in honom försiktig mot fönstret. Jag bär ut honom i ljuset och han kvittrar när han sticker iväg.
Efter en halv timma är han tillbaka på taket. Honan ligger på ägg och allt är bra igen.

Nu väntar jag på att få höra rosenfinken och kärrsångaren. De första tornseglarna kan inte heller vara långt borta. Sen blommar hundlokan och då är det faktiskt sommar igen - redan.

18 maj 2001

Jag vaknade tidigt i morse, när det ännu var ganska mörkt ute, av ett häftigt regn eller kanske lätt hagel som piskade på sovrumsfönstret.
Jag somnade om igen och vaknade till blå himmel, sol och regnvått gräs.

Vid ateljén satt återigen den svartvita flugsnapparen utanför den gistna holken i den lavgrå jätteasken och sjöng. Men nu var det inte långa strofer längre. Antagligen hade han en hona redan. Kanske låg hon på ägg i holken. Nu hade han bara att passa upp och bevaka.

…

Igår eftermiddag bullade blygrå moln upp sig över Ödeshög. Åskan mullrade på avstånd några gånger och skurarna kom och gick.
När jag märkte att ljuset bakom varmfronten närmade sig i sydväst, åkte jag ner till Stugan fastän det redan var sen eftermiddag.
Jag längtade efter en kanaltur.

Ännu när jag gick ner över betet med paddeln i handen, duschade lätt regn ner och vindbyarna riste alarna.
Vattnet i kanalen var mörkgrått och brunvattrat av små vågor som for iväg i samma riktning som jag. Jag seglade nästan fram med vinden i ryggen.

En stor flock årsunga grågäss lyfte från Renstadmaden och flög ut över sjön. Korpparet kom längs alridån och attackerades genast av kråkor och tofsvipor.
Ett par kanadagäss höll revir vid båtplatsen. Men jag såg inga ungar.

Under alen, där pungmeshanen byggde sin hängmatta, ut från jättegröetuvorna, kom ett årtpar fram. Jag överraskade dem på bara tio meters håll. Honan lyft först, som alltid, och hanen ljusvingad och knirkande följde tätt efter. De flög runt över mig några varv och jag skyndade mig undan.
Skäggmesar flög fram och tillbaka över kanalen med föda till ungarna.

Årets första svarttärnor mötte mig varnande. De kom på ganska hög höjd och det var lätet som avslöjade dem. Fem fåglar var det.

Jag räknade trastsångare i vassbältet mellan kanalmynningarna, en sträcka av några hundra meter. Jag fick ihop det till elva. Kanske var det fler. Ett par procent av hela den svenska populationen, som antas uppgå till cirka 500 par, var det i alla fall. Inte dåligt.

När ljuset och solen kom och gjorde de fjärmade regnmolnen i norr vittoppade kom tornseglarna. I massor. Hundratals åtminstone, seglade fram bland molntussarna. De hade följt med den lilla varmfronten mot norr och for nu runt i svärmar och parningsjakter. Lite sommarskrin hördes också från högt däruppe.
En lärkfalk dök upp i svaljakt. Men den kammade noll och drog sig iväg bort mot Väversunda följd av en varnande svans av ladusvalor, backsvalor och hussvalor.

Jag satt länge tyst och stilla i kanoten för att se om vassångaren skulle komma igång. Men jag hörde den inte den här kvällen.
Gråhakedoppingarna kacklade och skrek nära intill mig. Två fiskgjusar ryttlade och dök och visslade.
När vinden mojnade och vassen började torka och värmas upp, steg myriader av fjädermyggor upp i en vild dans. Jag var omsvärmad och omsluten av en hummande ton.
Nattsländor flaxade fjärilslikt runt klättrade på vasstrån och seglade på vattenytan.
Mängder ar bevingade små varelser, tvåvingar mest, ilade runt i vild åtrå.
Regnet och den efterföljande solvärmen väckte livslust.

I betet mötte de nyfikna korna med sina kalvar. De kom springande emot mig och ville slicka på mina framstäckta händer. Jag repade lite gräs och maskrosblad utanför staketet; det där grönare gräset. De lät sig väl smaka.

21 maj 2001

När jag började vandra på den välkända stigen ner mot ån och kärret, andades ännu en svag vind. Det rörde sig lätt i gräset.
Gruset knastrade men jag försökte gå på strängen av mjukt gräs för att smälta in i tystnaden. Jag följde klövspåren av älg och rådjur som gått före mig.

Vid skymningens gråa inträde vande sig mina ögon successivt. Det blev bara ljusare när mörkret sakta föll.

Därför såg jag det randiga ansiktet tydligt när det visade sig över stigens lilla krön. Jag stannade och sjönk ner på huk. Jag hade vindens drag mot mig men kunde ändå inte förnimma grävlingens doft. Där var jag i underläge.
Han kom lunkande mot mig i galopp. Stannade och satte upp nosen. Vädrade och plirade med glans i sitt öga. Förbryllad och osäker vek han av vid det gamla odlingsrösets mossbelupna stenkummel och försvann in längs sin smala stig i skogens mörker.
Men mot mig på stigen kom ytterligare en grävling skuttande. Mönstret upprepades. Favorit i snabb repris.

Nere vid ån spanade jag förgäves efter utterns markering.
En gräsanddrake ritade ljusblå böljande tunna spår i det mörka vattnet, mjäkte mjukt och bullrade skvättande iväg.
Jag saknade enkelbeckasinernas bräkande himmelsspel.

Trastsången ökade i intensitet och rödhakarnas sirliga strofer vävde ljusa knyppelspetsar i mörkret under unggranskogen som reste sig som en mur på den gömda åkern.
Jag såg resterna av det gamla bilvraket, den rosthålade gamla mjölkspannen, nässlet vid avträdet och stenfoten som markerade lagård och uthus.
En liten plåt på en järnstolpe berättade om det gamla torpet.

Jag följde en nybruten lunningsväg. Breda räfflade spår som bökade sig fram över stubbar och sten, malde kvistar och grenar till revbenad bråte och med blå tecken målade på sidgranarnas gråa bark markerade att vägen var anvisad och rekognonserad.

Uppe på vinterhygget var ekar, björkar och en liten aspdunge sparade av naturvårdshänsyn. Nästa vår kommer det att bli ett murkelbesök här, bestämde jag mig för.
Jag satt länge på en sten och söp in vårens alla ljud, dofter och bilder. Morkullor kom dragande över mig och det rasslade nere i strandsnärjet vid ån. Ett flygplan ritade en blodröd strimma över en grön himmel och en hornuggla hoade mjukt inne från en grantätning ett par gånger. Lätt regn frasade ner över marken från ett nästan osynligt moln. Blåbärens små klockor nickade och blänkte. En fiskgjuse lyfte från en torrkvist vid kärrkanten och tranorna ropade så att det ekade länge i mitt huvud.

Jag körde hem i ett böjande band av vit vattenrök mot en apelsinfärgad himmelstrimma i norr när klockan var nära midnatt.

...

Nu är det ny dag. Nordvästen biter. Det varnas för frost kommande natt men solen strålar från en klarblå himmel och flugsnapparen sjunger utanför köksfönstret.

28 maj 2001

Jag har sått mina bönor och tomaterna står i växthuset.
Komposten är vänd. Jag förstörde därmed ett husmusbo och halvvuxna ungar som sprätte ut åt alla håll blev snart hemburna till trappan av grannens energiska katt, fick jag höra efteråt.
Svartvita flugsnapparhanen har fångat in en sen hona även i år och nu byggs det för fullt i holken utanför köksfönstret. Hanen markerar runt i en triangel: från holköppningen till prydnadsäppleträdet och vidare i ryttlande kolibriflykt framför köksfönstret där han ser en antagonist och sen tillbaka till boet. Så har det pågått i många dagar nu.
Kanske blir han lugnare nu när en hona är på plats.
Tornseglarna far runt i svirrande sommarflockar över skönt blommande äppelträd.

Solen har bränt och det börjar bli lite torrt i gräsmattan där majveronikan sprider sina vitblå små blommor allt mer för varje år.

Igår, söndag, efter helgens intensiva konstrunda, var det dags för den återkommande utomhuskonserten hemma hos Sigbritt i Svämb. Ljuvligt som alltid.
Vi satt där på gräsmattan och njöt i fulla drag till bleckblåskvintettens virtuosa spel. I år med ton av brunnsmusik.
Som vanligt var det fulltonigt ackompanjemang av fågelsång runt omkring - koltrast, taltrast, rödhake, svartvit flugsnappare, svarthätta, trädgårdssångare, bofink, lövsångare, törnsångare och härmsångare. Deras sång stegrades och mättades när orkestern tog ton.

När konserten var slut seglade en alldeles mörk bivråk in över scenen. Den första jag sett i år.

29 maj 2001

Nu har det regnat vackert i två hela dagar. Det är friskt och skönt att andas och jag blir lätt i steget. Jag gillar vårregn. Gränsen till det negativa går vid förra sommarens ihållande busväder. Men, så här, några dagar med sval fukt känns bara befriande.
Trastar och starar jublar förstås med mig och bönderna, självklart! Men den dyblöte och nyss utflugne björktrastungen på gräsmattan utanför ateljén såg bedrövligt genomblöt ut.
Tornseglarna har retirerat bakom fronten.

Grannens katt bär numera, efter bilateral överenskommelse, halsband med bjällra. Få se nu om det hjälper något.

31 maj 2001

För att ha varit dåligt väder, har det varit ovanligt bra, skulle jag vilja säga om de senaste två dagarna.
Det har visserligen varit kall luft med bara fyra till fem grader på morgonen. Men å andra sidan har solen strålat från en nästan molnfri himmel och vinden har varit nordlig men mycket lat.
Så prognosmakarna i SMHI har missat lite, åtminstone här i Ombergsbygden och för det är det ju, efter de trettiotvå millimeter regn, som kom tidigare i veckan, bara att tacka och ta emot.

Jag guidade en skara yrkesmedicinare i går. Det blev mycket Kultur och Natur från Tåkern till Omberg. Allt blev så bra och stövlarna och regnrockarna behövdes aldrig.
Vid Tåkern hade vi glädjen att kunna studera trastsångare på närhåll, en pungmes pep i de täta salixbestånden och knölsvanarna visade upp sina nyingar. Det räcker!
Rökstenens mystiska runor och Himladrottningen i Heda stod näst i tur och sen bar det av mot Alvastra Kloster och Omberg.
Inte dumt alls.

Jag gick över betet i morse ner till kanalen. Smörblommor, jordreva och majveronika dominerade och i de blötaste partierna lyste ängsbräsmorna. Trädgårdssångaren sjöng så det ekade ur buskarna vid jordkällaren och steglitsorna hördes däruppe i almarnas högsta våning. I det turbulenta lufthavet dansade de spelande bruna kärrhökarna runt. Gnället sipprade ner där jag satt i kanoten, med bar överkropp, förankrad i jättegröen och målade akvarell. Grågässen, de ungfåglar som inte häckar i år, drog runt i skräniga flockar.

Hundratals flicksländor kläcktes och vibrerade omkring med glänsande vingar som turkoslysande smycken i solgasset.
Pungmesen samlade som vanligt kaveldun på andra sidan, inte mer än tio meter bort. Jag tror han fått en hona till boet nu. Nu verkar det bara vara den avslutande finishen kvar innan bopendeln är färdig att tas i bruk.

juni

4 juni 2001

En pingsthelg i Solens och Ombergs tecken.

Var uppe igår och rekognoserade inför dagens invigning av Naturum.
Tillsammans med Landshövdingen är jag i aktiv medverkan med resumé och äretal till berget Omberg..
Ulla och svärföräldrar är med.
Vi kikar på direktsändningen från blåmesholken där elva nykläckta ungar gapar frenetiskt och hos den svartvita flugsnapparen där ruvning pågår av sex ägg. Naturum har blivit fantastiskt bra. Och mängder av turister har redan besökt anläggningen. Så här i pingst är det verkligen tryck av besökarna. Det måste röra sig om tiotusentals sammanlagt.

Vi åker hem längs sjövägen där skuggade gullvivor fortfarande blommar tillsammans med tandrot och ramslök. Förgätmigej lyser som en försommarhimmel nere i vägkantens grönska, som redan djupnat till mörkt grönt. Det är verkligen vackert.

På en klippa vid berget sitter falkhonan alldeles lugnt och spejar. Vi njuter av henne på femtio meters håll. Kära nån!
Strax intill pågår ett ganska bullrigt kaffekalas med säkert tjugo personer inblandade. Ingen förstår digniteten och möjligheten. Och honan bara sitter där alldeles tvärsäker och lugn. Hon jamar lite och sneglar uppåt på två fiskgjusar som drar in över berget från Tåkern ner till sitt bo som hänger ut över Vättern långt där nere.
Honan sitter kvar när vi drar oss tillbaka.

…

Idag efter invigningskalaset vid Naturum tar jag med släkten ner till Stugan, men konstaterar vid ankomsten att jag har glömt nyckeln.
Vi går runt ett varv och kikar in genom fönstren. Gräset är nyklippt. Det är soligt, varmt och idylliskt.
En kråka kraxar till.
Jag slänger upp blicken och får genast syn på en pilgrimsfalk, en hane, som tar höjd med en stare i klorna över alarna hundra meter bort. Återigen!
Han seglar uppåt, uppåt på utsträckta vingar med den bruna ungstaren i klorna. Han försvinner i riktning mot norr ut över sjön och in kommer istället ett par brunhökar som cirklar runt rakt över oss i det bländande blå.
Så här är det här nere, säger jag bara, men är egentligen själv alldeles andlös. Och släkten begriper.

Två halvstora tofsvipeungar korsar vägen hem och nere vid Lövängsborg vallar grågässen sina ungkullar endast fem meter från bilen. Instruktivt och upplevelserikt.
Vilken tid och vilken plats.
Den skönsta på min jord.

5 juni 2001

Omberg lockar mig igen. Jag levererar kort och askar till Naturum och Stocklycke vandrarhem och passar på att åka längs bergbranterna även idag. Det blåser en frisk sydlig vind som ligger på hårt vid Västra Väggar. Oxelträden rister och tjärblomstren gungar på kanten.

Över berget hänger tolv fiskgjusar i vinden. Det är rena lekstugan. Man ser att de verkligen njuter. Och man förstår att det är tätt mellan reviren på berget.

juli

2 juli 2001

Två veckors vistelse i södra Spanien, som du kan läsa mera om på min resesida, (se här) medför ett hopp i kontinuiteten i mina löpande dagboksanteckningar.
Det är förvånansvärt vad mycket som händer när man är borta.
Juni månads ännu spröda sommar har helt plötsligt mognat med blommande kirskål, nässlor, mygg och trollsländor.
I den härliga sommarvärmen syns tornseglarna som svarta nålstick högt där uppe i den glest molnbeströdda blåhimlen.
Fiskarna i dammen står stilla i skuggan och andas syrerikt ytvatten. Och alla starungar är som bortblåsta.
Min svartvita flugsnapparholk står åter tom. Det måste ha hänt något negativt - så fort kan det bara inte gå. Eller!?

Jag klipper gräset vid Stugan. Det är högt och blommigt. Nässlorna på kanten och bromsarna som svärmar kring mina svettiga vader ger plågsamt kliande sommarbulor.
Min japanska mistel har nästan torkat bort. Jag vräker på vatten och planterar sedan lite krasse i tvättkaret på björkstubben.
En jättestor padda kommer fram ur en fördjupning i gräsmattan och kliver in i skuggan.
Trädgårdssångaren håller ensam sången vid liv i buskagen vid dasset. Där inne, där myggorna svärmar tätt.
Bruna kärrhökar jagar över åkerfälten. Över ljusgrönt korn, mörkgrönt vete och rosa råg.
Vid Väversunda har en träda sprutats och den röda vallmon är märkt av dödens vithet. Längs diket lyser den giftskonade bården dock ännu blodröd av de tusentals svartbottnade blommorna. Och ultramarin av riddarsporre och blåklint. Och vit av baldersbrå. Sminkroten som är meterhög är desto mer anonym.

Hundratals fyrfläckiga trollsländor svärmar runt över tomten. Vingarna börja bli slitna och de tidigare så vackra guloranga nyanserna har bleknat till beige och kroppen är mörkt gråbrun.

Sommaren har mognat!

12 juli 2001

Som ett spjut rakt ner i det gröna kristallklara vattnet dök jag. Naken. Luftbubblor följde mig ner i djupet och virvlade upp förbi mina ögon till vattenytan där himlen lyste i en blå cirkel.
Jag tog några kraftiga simtag in mot hällens grönalgsmatta. Ett stim abborrar drog sig undan min grumliga blick och försvann in i skuggan under en stor sten. Frustande flöt jag åter uppåt och andades in den varma luften. Lycklig och fri. Ensam och oförstörd.

Länge låg jag och gungande i det friska vattnet där små blå vågor från en förbidragande vind guppade in mot min öppna mun. Jag var en säl, en sjövarelse. En liten människa i centrum av ett väldigt universum.

Sommaren har kommit. Sedan hemkomsten från Andalusiens hetta har det varit två veckor av underbart varm och himmelsblå svensk sommar.
Och idag på morgonen har det regnat lite grann. Bara två millimeter hittills. Men luften är klar och syrerik. Blå flikar börjar åter skymta mellan molntrasorna som snabbt vandrar förbi i det eviga loppet mot öster.

Björktrastarna, årsungarna från första kullen, har intagit scenen. De plundrar grannens häggmispel på dess röda och söta bär.
Tornseglarna finns där hela tiden oftast högst upp under kupan och en ärtsångare smackar sina kyssar i oxbärshäcken.
Getingar har byggt sitt näste i en fågelholk på garageväggen. Det hindrar mig från att klippa häcken därunder. Det är en livlig trafik. Billan skymtar mer och mer för varje dag i öppningen. Jag undrar vad som händer när holken är fullsatt. Kommer den att bli inbyggd om vädret tillåter. Det blir spännande att följa.

Getingarna är på jakt överallt. Det finns inte ett märke på ett blad, inte en knopp på en gren eller ett spikhuvud på väggen, de inte har kontrollerat ätbarheten på.
Vid komposten där flugorna svärmar ganska tätt, är bordet dukat. Med en plötslig sidförflyttning omfamnar getingen överraskande sitt snabba byte med benen och börjar genast tugga med de kraftiga käkarna. Det blir till slut en köttfärsboll hem till larverna i pappersboet.
Byggmaterialet hämtas överallt. På kvastskaftet, på träklädnyporna på torkvindan, på slipstensunderredet och till och med på de sammetslena skotten på spaljépäronträdet.
Jag förstod först inte vem det var som gjorde de svartnande, centimeterlånga gnagen där och på lammöronblommornos luddhåriga stjälkar Men nu vet jag. Getingar.

Häromdagen kom en efterlängtad och länge saknad stekel på besök i ateljén. Det var en bivarg. Den hade irrat sig inomhus genom mitt öppna fönster. Så blev den dokumenterad, turligt nog.
Efter de återkommande och extremt milda vintrarna på 1970-talet ökade tillgången på bivarg markant i Ödeshögsbygden. Varje sommar såg jag åtskilliga av dem och fram emot hösten i början av september var det ibland gott om dem på besök i blommorna av renfana och solros.
Bivargen är en solitär stekel, stor som en robust geting, som lever av bin som den paralyserar med ett stick och för med sig till sitt grävda bo i en varm grusbacke där larven utvecklas. Arten är sällsynt i Östergötland och jag har inte sett den på tjugofem år här i trakten. Välkommen tillbaka önskar jag och släpper ut den igen.

Ett par korta besök vid Stugan har det blivit den senaste veckan. Blomvattning och gräsklippning förstås.
En kort tur ut i Renstad kanal hör ju också till.
I stillheten över vattnet mellan jättegröets skyddande bårder svärmade fortfarande massor av små blå flicksländor. Alla i parning och äggläggning. De hölls sig lågt, ty därovanför jagade de fyrfläckiga trollsländorna som hungriga vargar.
Näckrosbaggarnas guloranga puppor täckte de perforerade näckrosbladen och dammsnäckorna klättrade omkring i den submersa växtmassan av spetsnate, uddnate, gäddnate, dyblad, vattenbläddra, korsandmat, vattenpest och dyblad som vältrade sig över ytan i ett svårpaddlat, ja, nästan ogenomträngligt bestånd.

Pungmesar hörde jag lite här och där men det var relativt tomt på skäggmesar. De blir doldisar nu ett tag, när andra och kanske tredje kulle är på gång och ungarna från den första kullen drar sig tillbaka in i tätvassen för ruggning och byte till vuxenliv. Om en dryg månad blir det fart igen.

Längst ute i kanalen stötte jag upp en rördrom på nära håll. Den blev överraskad av mitt smygande sätt och den lyfte på bara några meters håll och flög tungt iväg under ett rytmiskt, sekundtätt och hest skrockande "auk-auk-auk-auk" till varning.

Jag vände hemåt när vinden från sydväst friskade i och åskmolnen tornade upp sig över Omberg. Men något regn kom det aldrig.

14 juli 2001

Bob Dylan afton vid Hästholmens hamncafé.
Över lugnvattnet borta vid Omberg kommer några storspovar flöjtande. På väg mot söder i solnedgångens brand.

15 juli 2001

En liten turistrunda ner till Gränna. Vid Svämb längs Turistvägen på gamla Riksettan ligger ett dött, mörkt däggdjur. Det är kräftdammar vid vägkanten och jag tror det är en mink men tycker ändå att där finns drag av iller.
På hemvägen stannar jag till. Djuret har plattats till men ligger kvar. Det är en iller.
Den är mycket mörk, nästan svart fram och bak med ett stort ljusare parti över mage och mittrygg.
Det är inte så länge sedan som jag trodde illern var en verklig raritet i bygden. Och det är möjligt att det var så. Men nu, finns tecken som tyder på motsatsen.
Jag fotograferar den och lägger undan den i diket till glädje för kråkan som avvaktar på stängselstolpen en bit bort.

17 juli 2001

Vi tar en sväng upp till Omberg Janne och jag. Det är disigt och duggregn. Trist väder. Nu börjar jag längta efter sol igen. Värmen finns på andra sidan Östersjön. Det är mer än trettio grader i Baltikum - lite mer kontinentalt klimat.

Det blir Ostmossen först, på östra sidan berget med utsikt över Slätten och Tåkern.
Luktsporrarna och kärrknipproten står fortfarande i full blom medan Jungfru Marie nycklar och blodnycklar börjar vissna rejält. Luktsporrarna är Ombergs stolthet. Späda och lätt förbisedda står de bland näbbstarr, gräsull och axag och uppvisar en färgvariation från rosa till vitt. Smala nästan gräslika blad och ljuvlig doft av söt nejlika. Här finns de på berget på ett par platser. Vidare på någon plats i Västergötland och sen är det endast Gotland. Annars inte mer!
Några stadiga flugblomster står stolt gravida med bukiga frukter. Sent blommande slåtterblommor börjar knoppas. Majvivorna som mist sin grådaggiga ton på bladen har skjutit upp sina fruktklasar flera decimeter i höjd och kan väcka huvudbry vid artbestämningen.
En ensam gulsparvhane sjunger för nästa kull och en fiskgjuse hänger över oss. Men flugorna går till. De driver oss nästan till vanvett och efter en halvtimme flyr vi in i bilen igen. De härdade korna stirrar på oss och fortsätter lugnt att idissla.

Nästa stopp Stocklycke. Lite mat. Bord och stolar måste torkas, ty vi vill ändå sitta ute.
Hussvalorna har ännu sina stora ungar i boet. En grå flugsnappare hörs sirra lågmält och en gärdsmyg sjunger. Det är sån sommaren har blivit.

Olle och Hanna, infoguiderna på Naturum berättar om sommarens återupptäckt. Drakblomma.
Vi tar en tur dit. Olle behagar visa oss.
Vi går ner mot branterna och i en svacka där vegetationen är frodigt grön av ett källdrag under jord - precis som vid Kråkeryd - bland överblommad blodnäva och färgmåra visas vi på beståndet. Det är inte mer än cirka fem kvadratmeter med kanske ett tiotal kraftiga plantor. De är överblommade men ändå fängslande vackra.
Runt omkring växer säfferot, vippärt och stenfrö. Stora tibastbuskar bär röda bär, berberisbuskarnas är ännu gröna och vild oxbär och sällsyntare svartoxbär hittar vi också där på branten vid Vättern. Vilket ställe!

På vägen hem över berget stannar vi till och tar en titt på ett litet dolt bestånd av kal tallört.
Trots blötan en botanisk resa att minnas.

19 juli 2001

Trots lätt regn och uselt väder har jag tagit mig för att lägga konstnärspenseln åt sidan och greppa moddlaren istället. Nu skall våra portar på huset bli lite färggladare. Det blir mörkt grönt med engelskt rött i strimmor. Sen kommer det att monteras mässingshandtag och portklapp.
Det har varit min idé ända sedan Irlandsbesöket för två år sedan. Där fick jag blodad tand på vackra portar. Och varför skall vi i Sverige vara så grå och beiga. Det känns skönt att jag äntligen tagit tag i det hela. Grannarna håller noga koll på arbetet och resultatet.

Igår fladdrade gråsparvarnas andrakullsungar under tegelpannan ovanför köksingången. Föräldrarna var oroliga och hade fullt sjå med att hålla ögonen både på boet och mej, där jag satt på huk målande eller uppspetad på stegen..
Idag var det tyst. Tidigt i morse måste bolämningen har skett.
Istället har jag haft sällskap av en familj rödbandade getingar, som har sitt bo under trappstenen vid huvudporten. De har obekymrade och lojala mot mej dragit ut och in mellan mina fötter eller knän utan att bli det minsta aggressiva. Kanske får de lov att vara kvar. Samhället verkar inte vara så stort och rödbandad geting är nog den art som jag finner vackrast.

När jag satt där och drog grönt med min smala moddlare stadigt och omsorgsfullt längs den röda linjen såg jag en rovfågel segla in över gärdet utanför.
Jag kastade ifrån mig penseln för jag visste direkt att det här var något spännande!
Kikaren låg i bilen och jag slängde mej dit, fick upp dörren och lyckades få in skärpan och lite upplevelse innan fågeln försvann bortom samhället i riktning mot sydväst.
Det var en brun glada.
Det är faktiskt andra gången på tjugo år som jag haft glädjen av att hösta in den som tomtart. Inte illa!

Man behöver minsann inte alltid jaga runt för att ha chansen att kunna se rariteter. Ibland kommer de till en när man minst väntar det.

...

Den förstörda röda linjen rensade jag snart från grön färg med lite nafta. Det ordnade sig till det bästa det också..

21 juli 2001

Två dagar med lugnt och hett väder över Ödeshögsbygden. Runt omkring har åskmolnen tornat upp sig. Men den blå Gläntan har legat förankrad och gett skön sommar igen. Vätterns vatten vid de utsatta klipporna i Öninge var väl nere i sexton grader; Gränsfall för bad, men dopp blev det i alla fall, tillsammans med alla välklädda fridykare på kanten över det svarta djupet.

Det har också varit två dagar med insektssvärmning.
Först kom en jättesvärm med tambin. Det sjöng på långt håll såsom från en landsväg full med bilar och sen kom molnet av bin rakt över mitt huvud. Jag hukade mig reflexmässigt. Biflocken kom med fart men studsade liksom till mot en husgavel, stannade upp och drog runt i en cirkel innan de drog vidare. Efter en halv minut var det över och tyst igen.

Mitt på dagen, när det var hett och alldeles lugnt, steg som ett stilla solregn i motljus, tusentals svärmande svartmyror. De "föll" uppåt mot himlen som lysande droppar. Tiotusentals stora, blivande drottningar och ännu fler mindre stänkt av bevingade hanar.
Det var ett sanslöst skådespel. Synkroniserat och massivt.
De kom från innanför den öppna växthusdörren, från rabatter och gräsmattor, stenmurar och hussocklar, trädgårdsgångar och grönsaksland. Hela bygden fylldes av svartmyrornas bröllopsflykt.
Skrattmåsarna hade fest däruppe. Gråsparvarna gjorde luftutfall från busktopparna precis som flugsnappare och tornseglarna bakade myrbullar i sina stora gap.
Efter en timme var den första fasen över. Sen vimlade det av nyparade drottningar, som gnagt sig vinglösa och nu kröp omkring överallt på gator och torg och i trädgårdar på jakt efter blivande bostad och revir.

Samtidigt var det dags för plommonbladlössen att lämna trädgården. För bara någon vecka sedan var det fullt av bladlöss på vartenda bladskott på Victoriaplommonen. Blomflugornas gulgröna larver, guldögonsländornas nymfer s k bladluslejon och nyckelpigelarverna hade fullt upp med att äta.
Angreppet var så kraftigt att bladen helt krullade hop sig och många årsskott vissnade och dog.
Men med de vackra dagarna fick den sista generationen jungfrufödda bladlöss äntligen en chans att göra sitt värdväxtbyte, att bruka sina nyanlagda vingar och lämna plommonen för flykt till Tåkerns vassar.
Där kommer de nu att åter föröka sig partenogenetiskt, med jungfrufödsel, och uppfylla bladvassbladens undersidor med en grön levande lusmatta till glädje för alla höstflyttande småfåglar, framför allt rörsångare, sävsångare och lövsångare, som nog inte skulle klara sig utan detta födoförråd.

Hösten anas. De första gröna vårtbitarna började spela i fredags kväll.

augusti

2 augusti 2001

Efter en femdagars resa från Ödeshög till Västerås - Bollnäs och Mariefred är vi hemma igen. Nu är det nog färdigrest för i sommar.

Kvällen den 31 juli gjorde jag en kort visit vid fågeltornet vid Gnien, beläget vid Kolbäcksån alldeles väster om Ramnäs i Västmanland. Ån låg väldigt stilla och vacker under en sommarfager himmel. När jag äntrade tornet blåste det friskt från nordväst men under den timme jag var där mojnade vinden alltmer och de två kanadensare från kanotuthyrning vid Surahammar slapp fortsätta att kämpa mot vinden där de kom paddlande i ån från öster.

Vid betesmarkerna rastade ett hundratal kanadagäss. Två tranor kom från skogen i söder, drack lite vatten och rastade tio minuter innan de flög åter in mot torrlagda mossar, där vattenklöver och kalla stod tätt med storvuxna blad. Ute vid sävkanten simmade något tiotal gräsänder. Jag såg, långt i viken mot söder, ett skäggdoppingpar med en unge. Två grönbenor lyfte från strandkanten när korna kom för nära. Och fyra hägrar rastade i området. Det var allt!

Vackrast var nog ändå glasbjörkskogen vid brynet mot stranden. Nästan fjällbjörkskaraktär.

...

Hemma är det torrt! Björkarna som står lite tunnjordat börjar få gult lövverk. Det varnas för frost kommande natt på höglänta delar i både södra och norra Sverige. Nog börjar det bli höstkänsla redan. Tornseglarna drar runt tysta över himlen. Idogt jagande flygfän för de hungriga och strax flygfärdiga ungarna under takteglet. Det är dags för det stora återtåget.

5 augusti 2001

Några ynka millimeter regn har kommit i skurar under de senaste dagarna men det är fortfarande mycket torrt.

Ute hos min syster Eva på landet kunde gårdsägaren Arne och jag häromdagen konstatera att det var flera decimeter djupa torrsprickor i veteåkern, som lyste med brådmognadens vitgula magerfärg. Ändå är det här fråga om Östgötaslättens allra mest vattenhållande styvleriga jord på sydsidan av Tåkern.
- Och nu är det ändå för sent med regn, sa Arne luttrat.
Ärtorna, de gula matärtorna till torsdagens ärtsoppa, stod också de nästan mogna men ändå ganska välmatade, till glädje även för ringduvorna, som drog runt i småflockar.

Jag fick med mig två sutare; Till ABU-röken. Rökt sutare kan bli en delikatess. Jag fick smaka en gång för flera år sedan.
Det var majsutarens främste förespråkare, nyligen hädangångne Inge Juberg, som bjöd och jag minns att smaken var någonting mellan ål och lax.
Vi skall inte glömma att denna fisk, numera fångad säckvis i Tåkern, att brukas endast till kräftbete, planterades in i svenska vatten som attraktiv matfisk.
I kylrummet i Arnes lagård låg ett tjugotal mörka och vackra sutare i plastbaljan, eller "Suttare" som de kallas vid sjön, tillsammans med en vackert guldig sarv i kiloklassen samt ett tiotal stora och högryggade sjörudor.
- Kräftbete alltihop, sa Arne. Och det är ett väldigt riv efter´t just nu. Jag får inte upp tillräckligt. Igår fick jag dessutom upp en abborre på nästan ett och ett halvt kilo. Men den blir mat till oss själva.

En kull ladusvalor satt på TV-antennen. Föräldraparet snodde runt i blåsten och matade de kortstjärtade och ockrastrupade fem ungarna.
Men tornseglarungarna under takteglet var inte kvar. De flög runt under molnen.

Peter, Amanda och jag gick en sväng neråt betet. Två tranor lyfte, ett par hägrar drog över den allt gråare skyn och fiskgjusarna, minst fem stycken, hade luftcirkus bortöver Svanshalsudden.
Två harar skuttade upp och vi smög mot vinden på två råbockar bakom träden. Vi vände tillbaka till kvällsmaten när regnet kom.

Hemma igen i Ödeshög, kunde jag bara konstatera att jag glömt fisken hos Eva. Premiärrökningen får skjutas ytterligare någon tid framåt således. Den har jag kvar.

…

Idag har det varit en gles men idog ström av tornseglare mot söder. Nu är återtåget igång, efter tre månaders vistelse i vårt land för häckningsbestyr. Tänk att det kan vara mödan värt!
Drivor av björkfrön ligger ihopblåsta längs trottoarkanterna.
Jag skördar nya tomater och squasch varje dag. Och min meterhöga mandelpotatis har tappat sina blommor och börjar lägga sig ner.
Det känns alltmer som höst.

7 augusti 2001

Turkduvan sitter på TV-antennen och tutar över ateljén. Himlen är grå och lite lätt regn anas. Kajorna går omkring i gräsmattan och plockar. En ruggande och därför anskrämlig skata hackar i äppelträdet.
Två av mina orkidéer, Venusskor, har satt knopp, konstaterar jag. De står ute på trappan.

Igår när jag kom ner till Stugan for en unghare upp ur sin urkrafsade grop alldeles vid trappan. Han höll på att skrämma slag ur mig.
Under dagen lättade himlen till klarblått allteftersom vinden tilltog från sydväst. Det slutade mot kvällen i nästan kuling och nytt lätt regn, varvid jag fann för gott att ställa in staffli, dukar och färg och drog mig hemåt.

Nu skall jag ta tag i ett beställningsjobb till tidningen; En illustration över ansamlingen av simfågel ute vid fågelsjöns kransalgsängar. Den skall vara färdig till i morgon.
Det känns okej att stanna inne idag.

Nu är himlen nästan helt blå igen. Det svänger snabbt.

12 augusti 2001

Jag noterar kort och konstaterande att jag nu vet varför mina blomsterbönor sätter så dåligt med frö. Det är viktigt. Jag äter skidorna nämligen efter det att jag kunnat njuta av de vackert röda blommorna.

Jo så här är det. Massor av bin och humlor besöker störarna med bönorna. Det surrar friskt även idag således när jag tittar på. Men jag upptäcker snart att både humlor och bin struntar i den ordinarie ingången till de ganska komplicerat byggda blommorna. Varenda blomma har istället ett gnagt litet hål på undersidan av fodret. En snabb genväg till nektarn. En väg som aldrig var tänkt! Undrar jag vilket motdrag blomsterbönan tänker skaffa sig. Ty ekologiskt och utvecklingmässigt är det helt fel detta som nu sker.

14 augusti 2001

Ett tistelfrö dansar runt i vinden. Tyngdlöst och halvt genomskinligt kommer det rullande, smygande över gräset, stiger blixtsnabbt längs husväggen, sveper förbi mitt ansikte och fastnar i den våta oljefärgen på duken; Rakt i mitt nymålade Tåkernlandskap.
Vinden från sydväst ökar och borta över Omberg lägrar sig fuktiga dimmor och duggväder. Värmen finns ännu gömd i molnen men bubblor med lagrad varmluft väller ner till mig på marken.
Fronten tar god tid på sig. Blå flikar och gläntor växer och försvinner och ibland slår kylan tillbaka.
Medan molnen snabbt seglar mot nordost, rider alla tornseglarnas svarta skäror lättjefullt på vinden mot sydväst.

En bivråk och en ormvråk glider in över mitt huvud. Pedagogiskt och illustrativt.
Ormvråken bred och tung med kort utbredd stjärt och bivråken lätt, smal och med något längre, hophållen stjärt. Bivråken försvinner mot söder men ormvråken dyker ner mot strandskogen igen.

Brunhökar drar runt över bygdens gula åkrar, skördetröskor och plöjande traktorer. Allt under stressat matsläperi. En hane återkommer med en mus, vars svans hänger slapp. Han möts av en tiggnisslande och gulhuvad, mörkbrun unge alldeles vid strandskogen. Det blir matöverlämning i luften varefter hanen åter drar ut över de gnagartäta markerna.

En bålgeting gör ideliga attacker mot den ljusa himmelsfärgen på min målning och studsar mot reflexerna i glasrutan. Jag tror hon är törstig. Jag viftar ödmjukt undan henne då hon blir för påträngande. Surret är dovt och klangfullt. Hon är så stor att jag antar att det är en av årets nya drottningar. I så fall nu, redan i augusti parad och redo för vinterns kommande sovtid.

När duggregnet ökar packar jag in allt i Stugan, lagar mandelpotatis och öppnar en fjolårig och välmogen surströmmingsburk och njuter av mitt liv.
Och medan grådagern tätnar med låga moln minns jag gårdagens rika naturupplevelser.

…

Då på förmiddagen tittade konstnärsvännen Greger ut till mig i Stugan. Vi åkte tillsammans till Sjötuna.
Vi parkerade vid gården och smög ner genom den välbetade strandskogen där en gök lyfte framför oss och en trettio individer stor flock av tranor vaksamt spatserade undan.
Ute på udden gick gula kor med kalvar, med lergråa ben ända upp till magen. Lugnt och fint vädrade de in oss och fortsatte sitt rofyllda värv. Därför stördes inte alla de rastande fåglarna.

Vi brydde oss aldrig om att räkna gässen. Men där var säkert ett tusental grågäss och flera hundra kanadagäss uppblandade med småflockar av bläsänder, gräsänder och krickor.
I den öppna sjön fiskade åtskilliga skäggdoppingar och långt där ute över charaängarna, i massan av änder och sothöns, seglade den hägrande knölsvansarmadan i värmedallret.
Inne vid vasskanten stod unghägrarna tätt.
På dybankarna vadade enkelbeckasiner, tofsvipor, kustpipare, drillsnäppor, kärrsnäppor, spovsnäppor, småsnäppor, kustsnäppor, gluttsnäppor, grönbenor, myrspovar, storspovar och brushanar.

På den steniga udden, unik för Tåkern, var det ett gytter av mås och tärnor.
Dominerade gjorde skräntärnorna med sin storlek. Vi räknade åtminstone tjugo individer. ( Häromdagen slogs nytt rekord vid Sjötuna: sextiotre stycken).

Men allmännast var fisktärnor och skrattmåsar. Väl gömda i massan hittade vi också fyra svarttärnor.
Gulärlor, sädesärlor och starar svärmade runt korna, som fortfarande bligade på oss med lugna ögon när vi lika försiktigt smög oss tillbaka efter någon timma.

Mot kvällen vid Stugan, när jag som vanligt stod och friluftsmålade startade ett magnifikt sträck. Först kom småflockar av grönbenor och enstaka ropande gluttsnäppor.
Tre minuter i åtta slog vakteln på åkern utanför sitt första slag och samtidigt startade gässen sitt utflog från sjön. Jag följde flockarna, säkert tvåtusen kanadagäss och grågäss, så långt jag kunde i min tubkikare. De försvann i långa horisontella band över byn Hedas höjder. Jag förmodade då att åtskilliga lämnade bygden.
Trettiosex myrspovar kom småpratande rakt över mig och fyra ropande hägrar över Holmen lockade mig till en koll i tuben, varvid jag fick in ett långt band av sträckande storspovar. Jag räknade till strax över hundra. Fantastiskt!
Fler spovar kom, en del insprängda bland gässen. Sexton ljungpipare passade på att passera.
När solen gick ner strax efter halv nio ebbade sträcket ut och innan mörkret föll vände jag åter mot Ödeshög.

På andra sidan Heda, vid Tuna, hittade jag gässen. I alla fall de flesta. De käkade gula ärtor. De blir nog kvar vid sjön ytterligare en tid.

15 augusti 2001

Resa till Rydö Bruk, Hylte kommun i Halland. Hänger en utställning tillsammans med konstnärskollegor i föreningen Nordic Wildlife Art.

Bredvid galleriet brusar Nissan med alldeles brunfärgat humusvatten. Jag tar kikaren, går ut på bron och spanar efter forsärlor. Jajamensan! På en sten mitt i forsen upptäcker jag en vacker hane. Han lyfter och försvinner upp i träden, så typiskt forsärlor, tillsammans med ytterligare en individ, antagligen honan.

På hemvägen, när högsommarvärmen, som har intagit landet, blivit för svår i bilen, stannar jag vid en vacker småländsk sjö och tar mig ett uppfriskande spontandopp. Vid strandkanten växer notblomster och videört. En vacker, stor blomfluga sitter på en ängsvädd. Den är nästan två centimeter lång, svart med cirkelformad, gulochsvartrandig bakkropp. En Volucella-art, vars larver lever i bon av getingar och humlor. Allt enligt broder Göran som plötsligt fått tillbaka sin ungdomliga samlariver.

16 augusti 2001

Trettio grader varmt och troligen upp emot hundra procents luftfuktighet gör att det är tropisk känsla. Luften står stilla och "normalvärmen" i min ateljé känns befriande sval när jag kliver in.

Jag sitter i telefonen och klockan är halv tio på förmiddagen då det börjar spraka i luren. Plötsligt brakar det loss med ett otroligt intensivt åskväder rakt över samhället. Det blixtrar ideligen och regnet ökar snabbt. Alla byns duvor och kajor far upp på vingar. De upptornade molnen drar dock snabbt vidare mot nordost och det blir aldrig mer än någon millimeter. Men, runt omkring, i Vadstena, Motala och Linköping till exempel, blir det svåra översvämningar och en tromb lyfter ett skjul ut på spåret vid järnvägsstambanan mellan Linköping och Norrköping. Och från Sörmland och Stockholm rapporteras till och med om dödsfall. Det plötsliga och intensiva åskvädret ges högsta dignitet i kvällens nyhetsrapporter.

20 augusti 2001

Efter en natt, som lovade regn men bara skänkte några droppar, är det nu en fuktigt värme och solsken igen.
Det är torrt. Men borta i öster, redan vid Linköping, har det kommit gott om nederbörd.
Igår blev jag nödd att vattna plommonträden därför att frukterna började skrumpna ihop och bladen hängde rakt ner från kvistarna. Jag la slangen på backen och så fick det rinna ett bra tag. Ända tills svartmyrorna flydde högt upp på stammarna.

Varje sen eftermiddag, efter en dags jakt på gräsmattorna, samlas sädesärlorna på hustaken. Där sitter de och putsar sig en timma och strax innan solnedgången far de sedan iväg, hela bunten, mot söder. Rakt ut i den kommande natten.
Nästa kväll sitter det åter ärlor på taken. Om man inte visste bättre skulle man inte förstå att det är nya, i en ständig genomströmning. De ser ju precis ut som de gamla; Putsar sig på samma vis och på samma tak dessutom.

En hallonglasvinge satt på en hallongren igår. Och vid den blommande pepparmyntan svärmade både nässelfjäril och påfågelsöga och mängder av blomflugor, humlor och bin.

Holken på garaget, den med getingarna, var emellertid tom. Inga steklar syntes till. Det verkar som om något har slagit ut samhället helt.
Det goda det fört med sig är att jag har kommit åt att klippa häcken. Jag passade på att kika in i holkhålet. Två små cirkelrunda öppningar, såg jag. Är det månne en ingång och en utgång? Jag väntar ytterligare någon vecka, för säkerhets skull, med att kontrollera innehållet.

…

Vid Stugan är gräset lite fuktigt. Inte mycket mer än daggvått. Jag börjar med att vattna krukorna innan staffliet kommer ut och kaffekannan på.

Under min målarhimmel händer alltid något.
När värmen snabbt stiger från sjutton till tjugo grader på en timma hittar fyra bivråkar en termikbubbla och börjar skruva sig uppåt. De stiger rakt över mig tills det nästan tåras i mina ögon att följa dem. Sen sträcker de ut, glider hastigt iväg med kupade och vinklade vingar. På rad.
En brun kärrhök, en gammal hona, lockas att hänga med en bit. Hon följer bivråkarna halvvägs upp i höjden men sen glider hon tillbaka mot sjön. Flyttdriften lockar och suger.

En råbock går ute på den skördemogna ärtåkern. Han repar skidor, tuggar frenetiskt och nickar nöjt.
Uppe på kraftledningen sitter ringduvor och skogsduvor som nottecken. Hela tiden skrivs partituret om när duvorna dyker ner ett tag och sen lyfter och landar till en annan ton.
Tre unga bruna kärrhökar, säkert en syskonskara, har också tagit ärtgärdet i besittning. De flänger runt en sväng då och då men mest sitter de stilla och kikar runt. De går ganska väl ihop med den bruna ärtfärgen men de gula huvudena lyser i solen.

Korpparet kommer patrullerande som vanligt. Den ene kraxar klangfullt och den andra svarar med ett metalliskt och burkigt "kång-dång".
Enstaka gulärlor sträcker förbi och sen får jag höra ett vibrerande lite utdraget pipande lockläte, som avslöjar att där kommer en raritet; En rödstrupig piplärka.
Det är några år sedan jag sist upplevde den arten. Den är en av landets sällsyntare häckfåglar och påträffas bara i de allra nordligaste fjälltrakterna. Hela det svenska beståndet överstiger knappast tusen par. Kanske inte ens hälften.

En nykläckt och mycket vacker amiralfjäril fladdrar mot den solvarma husväggen. När den vevar runt sina vingar beskriver de vita banden effektfullt två anade cirklar.
Den är kläckt här och kommer att försöka övervintra. Men tyvärr kommer den knappast att klara det. Amiralerna betraktas som "flyttfjärilar". Med det menas, att de som dyker upp i Sverige på försommaren för att ge liv åt en generation, kommer söderifrån. Med vintern dör de åter bort från vårt land.

När det är dags att packa in kommer tranparet utflygande med sin vuxne unge. En träningstur som går runt flera varv över åkrarna. Jag följer dem i kikaren. Ungen är brunhuvad och något mindre. Han piper oroligt hela tiden.
Ungefär fem minuter cirklar de runt och sen verkar ungen vara duktigt trött och familjen glider tillbaka ner till maden. Jag hör dem ropa bakom alridån när de landar.
Då ger jag mig av.

21 augusti 2001

Ett par av större korsnäbb slog till en kort stund i en av grannens bergtallar. Det är ganska sällan jag ser den arten. Desto allmännare är den mindre korsnäbben som är mera knuten till gran. Den häckar regelbundet på Omberg.
Hur som helst. De stannade i tallen några minuter. Spanade efter kottar naturligtvis, fann inga och drog vidare.
Jag upptäckte dem genom lätet.

…

Det är tjugofyra grader varmt på eftermiddagen nere vid stugan. Jag tar rikligt med pauser under måleriet.
När jag sitter tillbakalutad i min "brassevilstol" och kisande studerar och funderar över mina verk i vardande, slår sig flera ängstrollsländor ner på mig. Den ene efter den andre finner mitt huvud, mina ben och händer samt mina axlar, utmärkta som viloställen. Snart är det ett tiotal. Några är vackert orangeröda, troligen utfärgade hanar, medan de andra varierar från ljusbrunt till ljusrött. Dessa kan vara antingen honor eller outfärgade ungsländor. Trollsländorna tar nämligen några veckor på sig att bli helt färdigfärgade efter nymfkläckningen.
De blir efterhand allt mer vana vid mig och tolererar så småningom att jag rör mig och tar en slurk ur kaffekoppen. Det är faktiskt med ovilja de lämnar mig när jag stiger upp.

När man har dem så här nära inpå sig kan man studera dem i detalj. När de väl satt sig till ro sänker de sina vingar snett framåt nedåt. Då ett moln passerar och det blir lite svalare trycker de sig tätt intill huden för att låna värme. Med de små klorna på fötterna hakar de ett ordentligt tag. Bakkroppen pumpar rytmiskt av trakéandningen. Huvudet är halvklotformat, konkavt på baksidan och där fästat med en ganska tunn "hals" mot mellankroppen. Runt den konkava kanten bak på huvudet sitter små vårtor eller borstpunkter, som jag vet används vid de snabba flygmanövrerna så att sländans huvud inte skall bli efter och därmed förorsaka en "wiplash-skada".
Huvudets framsida är till mer än hälften täckt med det två stora ljust gröngula facettögonen. Man kan nästan förledas att tro att där finns en pupill. Mitt i ögat, inuti liksom, finns en svart punkt nämligen. Vad den har för funktion vet jag inte. Den övre tredjedelen av ögonen är mörkare brunt färgad och inte så genomskinlig. Där finns tydligen ett filter att användas mot den blå himlen. Säkerligen också extra känsligt för silhuetter.

Sländorna sitter där till synes i lugn och ro. Men, ögonen avslöjar att de är i högsta grad vakna. Huvudet vickar fram och tillbaka, runt, neråt och uppåt. De följer varenda rörelse i närheten. Fjärilar, som flyger förbi, blomflugor, bin och getingar. När sländan rätt som det är hastigt far upp i luften är det en insekt i lämplig storlek, i ängstrollsländornas fall ganska ringa storlek, som passerat. Strax därpå är den tillbaka på sin plats och nu med tuggande och långsamt malande käkar.

24 augusti 2001

Ett lätt duggregn faller. Gråljus. Varmt.

Igår hade vi en liten skaldjursfest vid trädgårdsbordet vid Stugan. Ulla, Hanna och jag. Det var en förtrollad kväll. Alldeles kav lugn, behaglig värme och på grund av den envisa torkan i stort sett en myggfri afton.
Kabel drogs ut genom fönstret så vi kunde rosta bröd vid bordet.
Brunhökarna svävade runt och duvorna drog förbi i flockar till den skördade ärtåkern. Rådjuren gick i det oslagna vetet. På jorden intill spatserade etthundrafemtio tranor bakom harven. Det var en högljudd och pågående konsert hela kvällen igenom. All kulissmusik vi önskade.

En av korna i betet gick ensam. Kanske var det självvalt eller också var hon mobbad. I alla fall höll hon sig hela tiden i närheten av taggtrådsstängslet. Nära oss. Hon sökte tydligen sällskap och stod ofta och kikade på oss med sina vackra ögon och fundering i blicken..

Det är så jag tänker börja. En liten summering av några aktuella händelser som gett mig små rysningar av välbehag längs ryggraden. Känslan av en närvarande naturkontakt och aktivt deltagande i naturligt samspel.

Storspovar lockar. Vi hör dem där vid bordet från högt upp i himlen. Jag börjar svara med min patenterade storspovsvissling. Vi hör hur de återgäldar med allt intensivare lockrop och hur de kommer närmare och närmare.
Snart ser vi dem, fyra fåglar, som kommer mot oss i en vid båge. De tar en lång extra sväng för att efterspana den kamrat som tydligen vill följa med på resan mot söder.
Vi har dem alldeles över oss nu. De visar en klar vilja av solidaritet och kamratskap, som jag lånar mig till som människa. Men, när inget händer, eftersom jag tyvärr inte kan flyga, återtar de sin resa. Ett darrande ögonblick av naturligt om än konstruerat samspel.

…Ängstrollsländornas närgångenhet och tolerans mot rörelser, som jag berättade om häromdagen, är en också ett utslag av denna samhörighetskänsla.

…Korpparet som varje dag kommer ropande över betet; Tar en sväng över huset och kollar in vad jag gör. Målar du som vanligt i dag? Precis just så känns det.

…Gräshopporna vid förstutrappen. Jag går försiktigt så att de kan hoppa undan mina stora och klumpiga fötter. De jag har här nu är barn av den älskog jag fick beundra förra sensommaren.

…Bålgetingdrottningen som inte kunde komma ut ur huset i våras. Hon som fick vila ut med en sockerbit på staketstolpen och sen brummande gav sig iväg. Möjligen är de hennes avkomma jag har besök av varje dag.

Men märkligast av allt är det som hände för två dagar sedan - Eller så är det ingenting alls.
Jag sitter vid trädgårdsbordet och äter. Grillade revben av rådjur med nykokt potatis, ruccolasallad och bearnaisesås. Så "kunglig" kan också min middag vid stugan vara.
Plötsligt upptäcker jag en geting som kryper på tallrikskanten. Det är en märklig geting. En sort jag aldrig sett tidigare. Den är lite större än "normalt" med en mycket lång bakkropp, som i stort sett är svart med bara smala gula band. Inga prickar eller fläckar för övrigt.  Svaret får jag senare på nätet. Det är en vanlig geting - men en hane!

Getingen har fått lite bearnaisesås på vingarna och klarar inte av att flyga. Den surrar besvärat runt och hamnar i gräset under bordet. Jag tar ett strå för att "rädda" den och får den att krypa upp på det men den nöjer sig inte utan kryper ut på min solvarma hand. Där sätter den sig tillrätta och börjar putsa sig. Till saken hör att jag normalt inte brukar låta getingar krypa på mig eftersom jag får en ganska besvärlig allergisk reaktion av getingstick.
Men jag tålar mig. Och så här efteråt vet jag ju att det hela var helt ofarligt.
Efter någon minut sätter jag av den på en hög fröställning av hundkäx. Där sitter den medan jag äter färdigt. Bara någon meter bort där jag har full kontroll på den.
När jag har ätit färdigt går jag in med disken i köket och när jag kommer ut igen och står i dörren känner och hör jag att en geting landar på min axel. Förskrämd rycker jag till och getingen, som är mörk och med en säreget lång bakkropp, flyger bort. Samma geting. Vilket sammanträffande! Jag går förundrad tillbaka och kollar borta på hundkäxen men där finns "min" geting inte kvar.
Jag fylls av underliga och spännande aningar och känslor. Är allt bara slump och tillfälligheter?!

september

10 september

Det har varit tufft några veckor i min datorvärld. En svår virusattack den 27 augusti slog ut alltihop.
Det har kostat mig några tusenlappar och mycket arbete och tid.
Det är inte utan att man känner att detta medium också kan betecknas som ett "djävulens redskap".

Det blev därmed lite stiltje i mitt dagboksskrivande eftersom jag för detta ändamål inte brukar papper och penna utan noterar direkt i burken.

Jag fyllde år den 27 augusti.
Datorviruset var naturligtvis inte den enda present jag fick. Jag blev uppvaktat stort och mycket.
En av presenterna - en så kallad regnmakare från Sydamerika som består av en kaktusstam med inhamrade taggar och sedan fylld med massor av kanske pumpafrön, fick jag av min dotter Karin på snabbvisit från Oslo.
Vi vände den fram och tillbaka flitigt under dagens lopp och så blev det som det blev.

Redan samma eftermiddag började det regna. Vi fick flytta in kaffebordet inomhus.
Sedan dess har det egentligen regnat mest hela tiden. Jag har inte helkoll på hur många millimeter som har vräkt ner men det måste åtminstone vara hundra fram till denna dag som också är grå och stänkig.
Regnet behövs. Jag är glad åt det och tackar Karin så väldigt mycket för en fungerande present.
Nu kommer trattkantarellerna att spruta upp.

...

Det är sen kväll, nästan natt och jag är hemma i Ödeshög igen efter en heldags utflykt för att hämta hem utställningen nere vid Rydö bruk i Halland.
Greger kör den här gången och jag övertalar honom att ta svängen ner mot havet när vi ändå är så nära.

Morups Tånge och viken jag aldrig kommer ihåg namnet på står först på schemat.
I en bil vid parkeringsplatsen sitter Leif, en 60-tals fältbiologkompis från Norrköping, och avvaktar upphörandet av det lätta regnet. Sist vi träffades var i Kristianstads vattenrike för snart tio år sedan.

Greger och jag har inte tid och lust att avvakta regnet utan spatserar ut över ängen där de svarta råkorna huserar. Leif leder oss. Enstaka ängspiplärkor guppar upp framför oss och gulärlor sträcker i diset ovan.
Ännu finns lite vadare kvar vid strandkanten. Kärrsnäppor drygt ett hundratal, tre sandlöpare, kanske tjugo småsnäppor, tre mosnäppor, en spovsnäppa, två brushanar och ganska många större strandpipare.
Längre ut vadar enstaka storspovar och i diset sitter skarvarna staty på stenörarna. Regnet strilar sakta och min digitalkamera kommer till användning nu när skissblocket vantrivs.

Sedan bär det iväg upp till Getteröns Naturcentrum där Mikael och Kalle precis håller på att stänga för dagen. Greger hinner inhandla ett stadigt stativ till sin tub men mat får vi klara oss utan.

Ulf och Björn, letar efter en tuvsnäppa. Vi hänger på till gömslet. Regnet öser ner medan vi panorerar över våtmarkerna.
En flock med ett hundratal Calidrisvadare, mest kärrsnäppor men också enstaka småsnäppor, drar runt. Gluttsnäppor spankulerar omkring och ett par ännu sotiga svartsnäppor vadar i magdjupt vatten - som alltid.

Ute på staketstolparna sitter två gamla pilgrimsfalkar - En mörkgrå något större hona och en ljust skifferfärgad mindre hane.
De är ganska loja men tar då och då en liten sväng över viken varvid vadarna far upp direkt.
Man kan knappast missa pilgrimsfalk vid ett Getteröbesök idag.

Ett tiotal kustpipare vevar in över våra huvuden och landar på grundvattnet där jag också ser krickor, gräsänder, bläsänder, snatteränder, gravänder och en trolig årta.
På gräsmarkerna går en ganska rejäl flock vitkindade gäss. De har kommit nu i veckan.

När det börjar skumna drar vi oss hemåt och anländer till Ödeshög strax efter nio på kvällen. Då har Greger ännu fem mil kvar i störtande regn på kolsvart asfalt. Jag sätter mig ner för att skriva detta.

12 september

Morgon. Har sovit dåligt och lite. Huvudvärken är tung.
Lämnar bilen på service. När jag går förbi de stora rönnarna far ett tiotal björktrastar ut från lövverket. Träden är plundrade från toppen och halvvägs ner.
Tre sädesärlor går omkring på gräsmattan.
Jag häller ur vattnet ur de återigen fulla blomytterkrukorna. Det har kommit femton nya millimeter regn under gårdagen och natten.
Det är en annorlunda dag. Dagen efter.

Igår satt jag i regnet och målade vid Stugan. Det börjar bli lite jäktigt med att få klart allt jag önskar till min utställning om en dryg månad. Som vanligt alltså!
Jag hade tur och lyckades få monteringen klar till ett så kallat partytält lagom till nederbörden tilltog. Jag fäste två av stolparna vid husväggen och fick ett ljust och luftigt skydd.
Regnet kom i väldiga vågor och jag satt halvfrusen under taket och målade.
Korna gick i betet som vanligt. De verkade inte alls bry sig om regnet. Och gässen flög som de brukar fram och tillbaka mellan sjö och åker.

När det vid tretiden blev en liten torrlucka i vätan passade jag på att gå in för att laga lite mat. Då upptäckte jag att en av alla de kålfjärilslarver, som levt av min klängkrasse vid fönsterlådan, hade krupit upp för att förpuppa sig på glasrutan på ytterdörren.
Men det blev aldrig som larven hade tänkt sig, om nu kålfjärilslarver gör sånt, ty ut från den ännu levande och krumbuktande larven kröp blanka små parasitstekelslarver.
En infiltrerad terrorism, ända tills det slutgiltiga helt dold, samordnad och synkroniserad. Skrämmande och samtidigt mycket fascinerande.

Klockan fyra ringde en upprörd Ulla och frågade om jag visste vad som hänt i USA. Jag visste inte. Jag åkte hem direkt.

"America under attack!" Så låter det i direktsändningen. Allt känns helt overkligt. Vad skall komma av detta förskräckliga terrordåd?

15 september

I ett projekt för att levandegöra kulturen i landsbygd deltar jag idag och imorgon söndag i något som kallas Östgötadagarna. Det innebär att jag har min ateljé öppen för besök.
Alltså sitter jag och jobbar lite inomhus fastän vädret idag är skapligt med blå flikar mellan skurarna.
Inte kommer det många besökare. Ödeshög är lite i utkanten.

…

Men nu är det kväll. Jag har stängt och sitter här och skriver ner dagens stora händelse.
Jag har varit och skådat och tecknat av en bronsibis på besök.
Jag fick larmet via telefon från både Lars G och Bengan.
Fågeln gick vid dammen öster om Skänninge. Ulla följde med och när vi kom fram var det aldrig några problem att hitta. Vägrenen var full av hazardblinkande fordon; många med kryssmärken på backspeglarnas baksidor. Och överallt stod ornitologerna i hundratal med kikare, tuber och kamerautrustning.
Många var de, övriga passerande människor, som undrade och till och med stannade och frågade vad som var på gång. Jag förklarade så gott det gick och erbjöd ett kik i min tub. Kanske blev där någon ny fågelskådare värvad.

Bronsibisen gick i en regnvattenpöl på en åker i närheten av den damm, som finns alldeles öster om staden. Den hade sällskap av ett moln vitfågel och råkor, ett trettiotal brushanar, några kärrsnäppor och en häger. Den fiskade hela tiden skedstorkslikt lieslående med sin böjda näbb och tycktes vara mycket lyckosam. Troligen var det mask som tvingats upp av rotblötan som den fick tag i.

Avstånd och silhuettverkan gjorde åldersbestämningen lite osäker. Men den relativt ljusa strupen och halsen talade ganska klart för ungfågel även om den hade en distinkt grön metallglans på vingarna. Det brukar vara ungfåglar som i september och oktober månad irrar omkring och ibland drar iväg åt motsatt håll i stället för mot övervintringskvarter i Afrika.
Nu återstår att se hur länge fågeln blir kvar och gläder tillskyndande skådare.

16 september

På eftermiddagen kom Karin i Sjöstorp på besök.
Hon hade med sig en plasthink ur vilken vi vippade ut en nyss påkörd och död iller. Den andra för i år således. Och jag erinrar mig att jag för ett år sedan såg en iller springa över vägen alldeles nära den lokal där Karin hade funnit denna.
Illern var fortfarande nästan varm och pälsen och den vita hinken var alldeles fulla av små bruna kvalster som var tvungna att nu finna en ny värd.
Jag skrev om det redan i somras, att illern nog har blivit mycket allmännare i våra trakter.

Men det var inte bara därför Karin kom. I hinken låg också en stor groda som illern hade i munnen där den låg på vägen. Ett byte alltså. Och det var egentligen denna groda som Karin fann anledning att visa upp.

Grodan "levde" ännu och sprattlade med benen då jag vände på den.
Den var nästan nio centimeter mellan nos och ändtarmsöppning. Benen långa, med hälen en liten bit framför nosen. Stora simfötter. Stor öronöppning nära ögat.
Grodan var en hane med grovt svullna framben och kraftig tummvalk - ännu så här sent på året.
Men det var framför allt färgen som var iögonenfallande.
Den var gröngulbrun, med kroppsidor och framför allt lårundersidor och ljumskar alldeles gulorangt färgade. Tvärbandade bakben och små kolsvarta punktprickar längs ryggvecken var det enda som i övrigt stack ut på den ganska enfärgade ovansidan.

Jag letar i min grodbok i tron att detta kanske är en dammgroda, Rana leesonae. Men hur jag än försöker får jag det inte att stämma riktigt. Däremot verkar benlängd, trumhinna och framför allt färgteckningen kunna stämma in på långbensgroda; En art som inte skall finnas här. Mycket spännande är det i alla fall! Vi får väl se så småningom.
Jag skall forska vidare i veckan. Grodan ligger i frysen för säkerhets skull. Jag hoppas ju förstås att det skall vara en långbensgroda Rana dalmatina.

Hjälp önskades med artbestämning - och hjälp fick jag. Alla svar pekar enhälligt på vanlig groda, Rana temporaria. Så här säger t ex Mikael Gustafsson: " Jag skulle nog vilja tro att det rör sig om en vanlig groda, Rana temporaria. Storleken utesluter åkergroda (som sällan är så kraftigt byggd) och långbensgroda. Kroppsformen är även helt fel för den slanka och smidiga långbensgrodan, även öga mm utesluter långben (som inte finns norr om Öland...).

Färgen stämmer väl in på vanlig groda som ofta är grönfärgade. De randiga benen stämmer också väl in. Det enda som ser lite "avvikande ut" är formen på nosen men det är svårt att avgöra utifrån bilderna och nosformen är dessutom ingen säker artkaraktär utan mer en "vägvisare".

Färgen kan väl tyckas påminna om gölgroda (lessonae) eller ätlig (esculenta) som är de två arter vi har i Sverige (Dammgroda eller sjögroda (ridibunda) som den också kallas finns ej i Sverige, utan återfinns på Bornholm som närmast.

Det som inte stämmer är att de ej har randiga ben, oftast är mer svarta i teckningen och har sina ögon uppe på huvudet och ej på sidan.

Det finns en lokal i Östergötland där ätlig/gölgroda finns, och jag har för mig det är i Malexander. Den hördes i alla fall på den Östgötska lokalen i våras enligt rapport på Svenska grodnätet som du hittar på SNF Kristianstads hemsida under artobservationer."

18 september

En varm ostvind ökar till frisk under dagen. Vindkraftverkens rotorblad spänns som pilbågar. Blå flikar skymtar mellan höga altocumulusmoln medan stratusen på betydligt lägre höjd jagar fram i vansinnesfart mot väster.

Vid Gottorp möter jag som vanligt en stor flock duvor. De flesta sitter på elkablarna som ligger spända över landskapet. Och de flesta är skogsduvor. Jag räknar till minst ett femtiotal. Jag smyger fram i bilen sista biten och låter motorn gå då jag stannar men när jag böjer mig ner för att ta upp tubkikaren vid golvet på passagerarplatsen kommer jag åt signalhornet. All möda förspilld och jag kan inte låta bli att skratta för mig själv åt min klumpighet.
En lärkfalk kommer inflygande över grandungen och försvinner snabbt mot horisonten.
Vid åkern utanför Stugan går ett par hundra tranor som vanlig.

Jag börjar med att klippa gräset som är nästan två decimeter långt och fuktigt. Det är ett styvt jobb och jag tar av mig till bar överkropp. Sensommarvärme.
Jag får parera flitigt för alla små grodor och paddor som jag ser röra sig framför klipparen. Det tar mig nästan två timmar att bli klar.
Kaffet tar jag vid trädgårdsbordet. Två bivråkar flyger förbi mot söder. Den ena av dem är tecknad nästan som en ormörn, med ljus undersida och mörkt huvud. Vingarna hänger lågt och stjärten syns märkvärdigt graderad, nästan kilformig som hos en lammgam. Det måste bero på ruggning.
En svartsnäppa sträcker ensam förbi med snärtigt visslande lock.
Över morotsåkern stiger en stor flock lärkor och enstaka påfågel och nässelfjärilar fladdrar runt över diket. Inga svalor ser jag längre.

När jag går in med disken, studerar jag den gula kokongsamlingen av parasitstekel som kläcktes ur den döende kålfjärilslarven häromdagen. (Se ovan12/9) Jag tänker dokumentera med ett foto igen och just när jag zoomar in motivet ser jag att en liten parasitstekelhona slår ner på glasrutan strax intill. Med dallrande antenner söker hon sig fram till kokongerna, smeker dem dödligt över ryggen och sticker sin äggläggningsgadd djup ner i de vilande pupporna.
Så drabbas då de nya liven av samma öde som de själva skapades ur.
Livet går runt i märkliga turer.

19 september

Små vita stritars tid. De flyger överallt bland rosorna.

Rödstjärtarnas tid. Varje morgon ser jag dem flyga iväg skyggt från häckar och buskar.

Mössens tid. I förrådet, vedboden och uppe på vinden.

20 september

En rovfågeldag.
Jag blir nere vid Stugan under förmiddagen. Dimmolnen lättar från öster och värmen stiger till 19 grader.

Med värmen och de höga molnen kommer rovfågelsträcket igång. Jag står hela tiden vid tubkikaren och spanar runt horisonten.
Det är inte många individer men det blir en nästan egendomligt välfylld arttablå.

Pilgrimsfalk 1
Lärkfalk 1
Tornfalk 1
Sparvhök 3
Duvhök 1
Ormvråk ~10
Fjällvråk 1
Bivråk 2
Brun kärrhök ~4

Dessutom gott om lärkor, enstaka ladusvalor, hämplingar, steglitsor, gulsparvar, sävsparvar, björktrastar och duvor förstås som rör sig över området.

Ett tusental gäss fördelat på fyrtiofem-fyrtiofem mellan grågås och sädgås och tio procent kanadagås i blandade flockar med nästan trehundra tranor flyger mellan åkrarna där också ljungpipare, brushanar, tofsvipor och starar spatserar runt.

I alridån nere vid kanalen passerar ett meståg som också innehåller fem stjärtmesar.

26 september

Det är sen eftermiddag.
Den låga höstsolen strålar in genom mitt ateljéfönster. Äntligen har den efterlängtade höga och klara luften svept ner med en kallfront från norr. Det har varat i tre dagar; Ordentlig frost på morgonen med kaliumröda blad på lönnarna som följd. Björktrastarna har flockats och äpplena rasar från träden.
Det har varit dagar med högljudda transträck över knattrande gräsklippare. Tickande rödhakar i vinbärsbrötet och skörd av prydnadspumpor.
Och igår sjöng en koltrast lågt och trevande ur mispelbuskaget hos grannen.

Polisen kom nu på eftermiddagen med en trafikdödad rovfågel för artbestämning och eventuella åtgärder. Det var en ormvråk. Jag har den i frysen tills vidare för senare samlad transport till SVA eller Riksmuseet för dokumentering och analys.

oktober

1 oktober

På vägen mellan Dags Mosse och sjön ligger flera överkörda snokar. Det är alltid så. Både under höst och vår. Det är när de vandrar till och från vinterkvarteret på torvmossen och måste passera körbanan som de är som mest utsatta. En vår räknade jag till inte mindre än tretton stycken på en sträcka av ungefär en kilometer.
Jag måste göra slag i saken och försöka få upp en varnings och hänsynsskylt.

...

Vid Svälinge, på norra sidan Tåkern, vandrade vi i lördags ner längs Mjölnaån. Den var alldeles nymuddrad och rejält breddad. Jag blev överraskad. Lermassorna låg upplagda längs vandringsleden och den kala strandbrinken var vitkalkad av hägrars och skarvars målade träck. En mink dök på huvuden i vattnet framför oss och ute i kanalens mynning stod mer än femtio hägrar staty, både unga och gamla, och sjön var helt prickig av simfågel. Där måste vara flera tiotusentals änder, gäss, svanar, sothöns, doppingar, måsfågel och skarvar.
Vid räkningen under helgen konstaterades cirka sjuttontusen gäss runt sjön.

Under hela förmiddagen drog skäggmesflockar runt i så kallad högflykt i det vackra och soliga vädret.
Vi vandrade ut till Tranören. Jag var nyfiken på att se om jag kunde återfinna den vita hattmurklan, Helvella crispa, som jag sett växa här tidigare höstar. Kanske var det ännu lite för tidigt . Men vi satt länge i solen, fikade och njöt.

...

Bofinkarnas vita vingskuldror blinkar över den svarta mossjorden. Ängspiplärkor zippar omkring i småflockar och trastskarorna flyger runt och letar mask i brist på rönnbär.
Ute på en stubbad åker vilar tunga sädgäss bland betande rådjur.
Morotsskördemaskinerna vandrar långsamt som stora sniglar under vevande vindkraftverk.
Det andas höst. Det är oktober.

Mitt alldeles "eget" trattkantarellställe, "inmutad" sedan tjugo år är för första gången "plundrat" av någon annan. Jag blir faktiskt sur!
Som tur är har jag alldeles nyss funnit ett nog så gott alternativ. Ulla och jag rafsar av en tio liter på ett hektar under en halvtimme och om värmen kommer har vi åtskilliga litrar igen till nästa vecka. Så i det stora hela har det ordnat sig till det bästa i alla fall!
När vi ligger där på huk i den gulfotade svampmassan kommer svartmesarna nära och spanar in oss. Nötkråkan surrar ur granen och mindre korsnäbbar klipper förbi över grantaket. Sån är trattkantarellskogen.
Gud va´ svamp här är. I år skulle man vara mykolog! Genomskinliga haröron, läckert doftande blåmusseroner och underbart ståtliga röda flugsvampar gör trattkantarellerna sällskap.

Jag har en målaraltan på gång vid Stugan. Lars-Göran bygger och Carl, min hyresvärd, betalar.
September blev ju hopplös. Allt regnande gjorde det omöjligt att komma till skott med mina målningar, eftersom jag är alldeles för lösningsmedelskänslig för att kunna arbeta inomhus numera.
Nu hoppas jag på en klar och skön oktober, så att jag kan utnyttja den nya möjligheten och klara den till november framflyttade utställningen i Tranås med bra resultat.

5 oktober

Jag hör något bakom ryggen. Jag sitter vid mitt arbetsbord inne i ateljén och målar på en akvarell. Det är något svagt hasande ljud. Dörren är öppen ut mot gården. Jag släpper in frisk luft och en svag ton av vind och björklövsrassel. Men det är inte det jag hör.

Jag vänder mig försiktigt om.
Vid tröskeln sitter en gråsparvshona och knaprar på smulorna från mitt kaffebord.
Hon har vågat sig in från ytterdörren och tagit sig in nästan fem meter genom min halvdunkla och trånga hall.
Hon plirar mot mig med glans i sitt mörka öga. Jag sitter stilla.
Hon hoppar omkring helt obekymrat och modigt.
Vilken framfusighet och intelligens.

7 oktober

Under en bilresa tur och retur från Ödeshög till Västerås under helgen såg jag säkert sammanlagt tjugo ormvråkar på stolpar längs vägen.
I Vadstena noterade jag att det var gott om råkor och några fanns även i Motala. Trädens braskande höstfärger gav resan extra krydda.

I Skultuna, vid Mässingsbruket, deltog jag i ett trevligt födelsedagsfirande på Brukshotellet och när jag gick ut på trappan för att hämta frisk luft hörde jag överraskande en berguv nerifrån åravinen. Den hoade bara en gång men klart och tydligt.

Redan på vägen upp, i Motala, hittade jag under rast en underlig målla i en trädgårdsrabatt. Jag stoppade den i plastpåse för senare examination. Och nu på söndagskvällen sitter jag här med växten för att med mina floror försöka finna ut det rätta svaret. Jag klarar det inte.
Växten är fyrtio centimeter hög och tunn och spenslig med en gulgrön färg. I fruktställningarna anar jag en mycket svag röd anlupning. Arten liknar mest av allt en strandmålla men bladen är ju inte köttiga. Vad är detta. Jag lägger ut min fråga på nätet via min hemsidas "Naturliga dagbok" som jag vet når många naturkunniga människor. Nu längtar jag efter ett bra svar. Hjälp mig!!

Obestämd målla 40 cm hög, gulgrön tunn och sparbladig, som jag gärna önskar få hjälp med att artbestämma. Jag har lagt exemplaret i press och kommer att sända det vidare till experter när det är preparerat och klart, för säker artbestämning.

A. Jag har 9/10 fått svar från Peter Laudon och Mora Aronsson som båda anser att det kan vara en strandmålla. Ett mycket ovanligt fynd så långt från havet.

B. Men 10/10 säger Erik Ljungstrand bl a: "Visserligen liknar bilden denna art en hel del, men frukternas form och de långa, utspärrade nedre
grenarna talar emot. Själv vill jag inte våga mig på någon säker bestämning bara med hjälp av dina utlagda bilder, men jag skulle faktiskt snarast tro att det kan röra sig om ett otypiskt individ av vägmålla Atriplex patula."

C. Redan när jag läste texten, en rabatt i inlandet, misstänkte jag att det var vägmålla, Atriplex patula. När jag sedan tittade på bilden blev jag stärkt i min tro. Frukterna är typiska patulafrukter. Bladformen kan variera från mer eller mindre jämnbreda utan baslober till mer lansttlika med baslober. De smala jämnbreda bladen har troligen förvirrat många, men arten är väldigt mångformig och plastisk. Dessutom är det sällan man finner A. littoralis i inlandet.
Så mitt svar till dig är att det är vägmålla, Atriplex patula.

prof. Mats Gustafsson, Alnarp

9 oktober

Larmet gick i förrgår - Sammetshätta vid golfbanan Stora Lund vid Hästholmen. En verklig raritet i min egen bakficka! Upptäckt av polare Jan från Mjölby.

Men jag var bortrest och igår så satt jag naturligtvis låst hela dagen. Kommunal budget.
Det ryckte en hel del i kroppen att få ge sig i väg. Men när det äntligen blev tid hade skymningen redan börjat anas. Meningslöst då.
Jag fick nöja mig med tre vackra större korsnäbbar, som rastade vid kommunkontoret. De satt på trottoaren i en pöl för att dricka vatten. Det var två honor och en röd hane. De var så orädda att jag sånär hade trampat på dem.

…

Tisdagsmorgon. Klockan är halv sex när jag stiger upp, dricker en kopp varm choklad, käkar en macka och ger mig iväg.
Jag kör ner de tre kilometerna till det gamla skjutfältet, parkerar bilen alldeles vid Vätterhavets dunkande vatten. Det är ännu helt mörkt när jag kommer fram. Två laxfiskare anländer. De kommer från Finspång. Vi önskar varandra var och en lycka till med våra värv.
Halvmånen lyser skarpt mellan glesa och tunna molntrasor som vandrar in från sydväst. Till vänster lyser Jupiter med tre av sina månar på linje och till höger alldeles ovanför stjärnbilden Orion ligger Saturnus på lut.
Det är varmt. Nästan sommarvarmt. I bilradion på vägen ner har jag lyssnat till två kvinnor på en brygga någonstans i Sverige, som faktiskt funderar på ett sista friluftsdopp.

Jag vandrar tillbaka upp längs den knastriga grusvägen. Venus stiger i öster och förebådar solens genombrott. Jag är ännu ensam.
Det dröjer en kvart sen kommer den första bilen.
Det är Henrik. En skådarkompis från Skänninge, som från sitt nuvarande hem i Ängelholm har hittat hit. Han var här igår eftermiddag, säger han. Men då hade han ingen tur.
Vi vandrar ut över bergsängarnas snåriga buskmarker ut mot Alviks ängar och ställer oss att vänta på ljud och ljus.

Vi behöver inte vänta så länge. Efter en kvart knattrar det "tet - tret-tret-tret-tret-tret" bland nypon och slån framför oss.
Där är den alltså - sammetshättan. Här har den hittat sin förmodligen sista rastplats i livet. En bra miljö, om det inte hade varit för den kommande svenska vintern, vilken kommer att dräpa den aningslöse felflygaren om han nu försöker stanna kvar. Och inga andra utvägar kvarstår heller, vad jag förstår. Möjligheten att hitta tillbaka till mera normala vinterkvarter runt Medelhavet är redan förspilld. Jag tror den kommer att stanna kvar i området "to the bitter end".

Tragiskt kanske men det ger oss alla fågelskådare, som nu står uppradade vid buskridån i morgonljusets första frambrytning, chansen att inhösta en ny "svensk" fågelart och oförglömliga minnen.
Det är inte bara det fjärde fyndet i landet av sammetshätta, som skänker glädje. Med det tilltagande ljuset kommer också småfågelssträcket igång.
Ideliga flockar av bofinkar och bergfinkar lyfter ur buskmarkerna och guppar iväg mot söder tillsammans med mängder av mesar, gråsiskor, ängspiplärkor, grönfinkar, domherrar och korsnäbbar. Rödhakarna tickar runt omkring, en gransångare småsjunger, stjärtmesar drar förbi och koltrastar skvätter ur varenda tätning.
Från åkrarna runt omkring viner små flockar av gräsänder tillbaka mot sjön och möter kanadagässen som har omvänd betesstrategi.

När solen är på väg upp som en röd boll över Tegneby gård är jag tvungen att dra mig hemåt. Då har ungefär tjugo ornitologer anlänt och jag möter fler på vägen tillbaka mot bilen. De kommer med andan i halsen. Och jag kan lugna dem - den är kvar.

Det blev aldrig läge att se fågeln för mig men det spelar faktiskt mindre roll. Att höra den var nog. Jag är mycket nöjd och glad och jag tror det blir flera möjligheter för mig den närmaste tiden att komplettera med en bra observation.

14 oktober

Carl-Fredrik Lundevall, fågelskådarnestor och god kamrat, tittade in till ateljén i fredags eftermiddag.
Han var på väg till Ornitologiska Klubbens i Örebro fågelmöte på Öland och passade på att försöka få en glimt av sammetshättan.
Vi åkte till Stora Lund och genomsökte det närmaste området under en timmes tid.
Vi blev inte lyckosamma. Ingen sammetshätta hade säkert noterats under hela dagen, sa de skådare vi träffade där. Vi var kvar till mörkrets inbrott.
Carl-Fredrik följde därefter med hem för kvällsmat och strumptork och sedan hastade han i natten vidare ner mot Getterön. Där förväntade han sig gulbröstad snäppa och storartat havsfågelsträck. Carl-Fredrik är 80 år ung och ännu okuvligt nyfiken. Vilken man!

Det har varit en skön och varm helg. Sommarklimat.
På de hopkrattade högarna av äpplen har mängder av koltrastar parkerat sig.
Det rör sig om sammanlagt ett tjugotal individer av bägge könen och av olika ålder. Det har varit kamp om att sitta överst. Man skulle ju kunna tro att den blanksvarta hanen med den lysande gula näbben skulle vara tuppen. Men icke. Han har fått ge sig för en årsung hane med ännu mörk näbb.
Men, allra stridigast har en björktrast varit. Han har flängt runt mest hela tiden och jagat koltrast. Med stjärten slående uppåt som på en sjungande gärdsmyg har han markerat sin status.
Tre sidensvansar, de första för året, och en rödvingetrast har också besökt min trädgård under helgen.

Vintermyggorna dansar och ännu flyger getingar runt de bärande hösthallonen.

17 oktober

Jag har just varit och målat hos och med mina vänner på ålderdomshemmet. Jag gör det en gång per vecka under projektet "Kultur i Vården". Det är ett oerhört stimulerande och positivt arbete.

Nu är jag tillbaka i ateljén och sitter här vid datorn och läser brev bl a från min dotter Karin som är på "Backpackerresa" i Thailand. Det är fantastiskt att man kan ha direkt kontakt tvärs över hela klotet.
Karin oroar sig därborta för vad som händer i västvärlden. Hon har läst på Internet om ett stängt postkontor i Norrköping, om brev med misstänkt pulver som sätter skräck i människor och undrar nu vad som händer här hemma. Hon är långt från navet i vårt hemmahjul där hysterin ligger redo runt hörnet. Tänk så sårbar vår "trygga" värld egentligen är.

Jag sitter här och rekapitulerar de senaste dagarnas upplevelser.
Sålunda cyklade jag ner till Stugan i förrgår.
Jag lastade ryggsäcken med det nödvändigaste och trampade tvärs över min del av slätten. Det var fuktigt och det doftade svingödsel och nyplöjd jord hela vägen.
Ur dikeskanterna skvätte kvittrande gulsparvar. Kråkor spatserade på lerkokorna och en ormvråk jamade länge ur den brandröda skogsdungen.
När man cyklar får man så mycket tid. Tid med allt som händer. Upplevelserna både förlängs och förtätas mycket påtagligt.
Man borde cykla oftare!

En brun kärrhök hade dröjt sig kvar och gav sig nu iväg mot söder genom att följa ån mot skogsbygden och mötte mig på väg mot Tåkern vid Stora Åby kyrka.
Vid Häggestad rastade en jätteflock småfåglar. Jag trodde först att det var vinterhämplingar då jag såg dem i motljuset mot den svarta jorden. Som silvriga löv virvlade de runt tätt över backen, landade och dansade upp igen. Först i kikaren såg jag att det var bergfinkar. När jag kom närmre flög de upp i gårdens almar. Det hade aldrig vinterhämplingar gjort.

Vid Stugan varnade en gärdsmyg ettrigt när jag klev runt hörnet och upp på min färdiga målaraltan. Han trodde sig ha hittat en bra plats under golvet men for nu ut i oro över tunga tramp.
Jag grejade en kopp kaffe först av allt och satt sedan en bra stund och njöt av stillheten.
Ett frasande ljud i gräset vid stugknuten avslöjade en skogsmus som kom ut från stenfoten och kontrollerade omgivningen. Sånt hör man bara nära naturen när alla små ljud förstärks och växer i fuktig luft.
Asplöven rasade. Det lät som regn och bron över diket färgades gul av dunsande blad. I betet tuggade korna rofyllt. Från tistlarna hördes små fina kontaktläten från en steglitsfamilj. En större hackspett bearbetade en murken björk. Och över allt ihop lades en mjuk ljudkuliss av gåskackel, tranrop och ljungpiparvisslingar.

Framåt eftermiddagen kom alltfler sällskap av tofsvipor insträckande från norr och landade på den skördade morotsåkern utanför Stugan. Nog var det mycket fågel här förra hösten men det tycks mig vara ännu mer i år.
En pilgrimsfalk gjorde en av sina numera nästan dagliga ronder ut över bygden och skrämde då upp det mesta från Heda i söder, Dags Mosse i väster och Renstad i öster.
Minst tusen ljungpipare for upp på vingar och nästan lika många tofsvipor. En jätteflock sånglärkor kom rakt över mig vilket gjorde att jag såg att där doldes två kortstjärtade men tysta trädlärkor. Starar, trastar och gulsparvar. Och så gäss och tranor förstås.
Är det underligt att närmaste markägare får skrämselhicka och numera avfyrar fyrverkeripjäser med stjärnfall över höstvetets alla besökare. Fast det är klart, piparnas skadliga betydelse har man nog fått om bakfoten. Där kanske jag får erbjuda lite information fortsättningsvis.

Mot eftermiddagen vandrade en åskfront in över Omberg västerifrån. Det mullrade rejält men regnet passerade mestadels något norr om sjön. Oktoberåska - inte så vanligt.

Nu är det snart kväll. I morgon kanske jag besöker Stora Lund igen. Sammetshättan är kvar.
Jag kommer åter att somna med huvudet fullt av mjuka visslingar. Så blir det när man har gått hela dagen under en himmel full av vibrerande ljungpipare.

Jag tittar genom kikaren rakt in en stor ljungpiparflock utan markreferens. Efter ett tag känns det som att de snabbt vibrerande fågelvingarna liksom stillnar och det istället blir själva luften som tycks röra sig. Det känns som om jag har en dallrig gelékropp full fåglar framför mina ögon - en "ljungpiparaladåb" . I bild går det naturligtvis inte att visa. En fryst aladåb är ju helt stel och orörlig!

18 oktober

För andra gången i mitt liv har jag sett en alldeles vit regnbåge.
Är fenomenet känt frågas?!
Första gången var nere vid Sandhammaren vid Ystad för årtionden sedan. Jag minns en helt igenom disig dag och solen som stod höstlågt och strålade rakt in i dimman.
Helt plötsligt såg jag den - den vita regnbågen. Den spände sig utöver vattnet och jag blev helt fascinerad. Jag målade en akvarell som jag inte längre har kvar eller vet var den slutligen hamnade.

Nu är det dags igen.
Dimman ligger morgontät över slätten och bortom Röks kyrka på vägen ner mot Stugan kör jag rakt in i den med solen strålande från en klar horisont bakom ryggen.
Där står den framför mina ögon. Den tycktes liten men formad som en riktig regnbåge och alldeles bländande vit.
Miljoner små vattendroppar skapar den vita regnbågen - och egentligen borde den väl hellre kallas dimbåge. Det låter vackert och är en riktigare beskrivning.
Jag är självklart inte ensam om att ha upplevt detta. Har du också har sett dimbågen?

Sen blir det en alldeles strålande höstsommardag vid sjökanten.
Blå himmel, helt vindstilla och med en temperatur som hela tiden stiger och stiger och slutligen hamnar på sexton grader i skuggan och där ville jag helst inte vara. Jag sitter i solen och målar och kikar på alla fågelsträck istället.

Det börjar redan klockan nio med att skäggmesarna kommer igång. Högflykten blir mäktig. Flock på flock. Hundratals fåglar stiger som små solfärgade eldbollar mot den turkosblåa himlen. Luften smattrar av pingande läten och allmän upphetsning. Många småflockar ger sig tysta iväg ut över slätten när de slutligen vågat arbeta sig upp till lämpligt hög höjd. Då är de redan nästan osynliga små ljusa prickar. Men de flesta har inte mod nog utan störtar tillbaka ner mot det skyddande vasshavet.

Medan jag står på vallen och njuter av skäggmesarnas skådespel noterar jag två blå kärrhökar och två sparvhökar som kommer i en gemensam skruv högt där uppe. Strax därefter finns där ytterligare ett par, tre sparvhökar och en stenfalk som har svansen full av mobbande lärkor. Efter ännu en stund seglar en ormvråk förbi och en duvhök med en grymtande korp bredvid sig.
Hela tiden ljuder den mäktiga visselkören från åkerns månghundrade ljungpiparskara. Vilken dag!
Och, som om inte detta är nog kommer en mäktig tranflykt igång fram mot middagstid. Den största flocken räknar 850 individer och den är utdragen i band och plogar nästan över hela himlen. Och ljudet! Jag kan höra dem på långt håll redan när de kommer in över sjön från norr. Och jag kan följa ljudet en bra bit ner mot Holavedens blåa fond. Sammanlagt sträcker 1500 till 2 000 tranor över Stugan mot söder.

Mot kvällskvisten sjunker temperaturen snabbt. Vi äter lite ostkaka vid trädgårdsbordet. Jag har fått besök av Arne i Svanegården. Han ser om sina djur.
I björken bredvid oss huserar en flock stjärtmesar. De var på väg men ångrar sig där i det gullövade trädet som är det sista innan slätten öppnar sig. De väljer antagligen en annan väg, kanske borta vid Dags mosse, om de ämnar fortsätta sin resa mot söder.

Inatt blir det tranrop som kommer att eka i mitt huvud.

19 oktober

Så annorlunda två näraliggande dagar kan vara.
Idag är det gråkallt molnigt och fågeltomt.
Tjugo steglitsor bland tistlarna är egentligen det enda noterbara.

20 oktober

På morgonen när rullgardinen går i topp ser jag att trädgården är full av sidensvansar. De sitter under äppelträden och på äppelhögarna vid potatislandet. Jag ser samtidigt en hel del koltrastar och björktrastar och på gräsmattan jagar en flock vinterprickiga starar mask på linje. Under hallonen upptäcker jag tre stenknäckar, som lättar och landar i oranieträdet. En av dem är en mycket kontrastrikt tecknad hane. Väldigt vacker. När de flyger till trädet blänker vingbanden och terminalbandet på stjärten. En av stenknäckarna flyger sen tillbaka och sätter sig på äppelhögen där han faktiskt prövar lite äppeldiet.

Ulla tar tag i fönsterarbetet och putsar bort det Saharadamm som kom nerregnande för en knapp vecka sedan. Jag höstordnar vår trädgård. Vänder komposten och ger växthuset nödvändig uppfräschning. Hanna och Jerry hjälper till. Trädgårdsmöblerna bärs in och de sista hösthallonen äts. Efter det är det skönt att komma in och ta en kopp kaffe.

23 oktober

Fem grader kallt nu på morgonen. Huva! Och allt stelt frostbitet.
Vid äppelhögen hukar en orädd koltrast.
Himlen utan ett moln men med ett tiotal jetplan som ristar kometstrimmor högt i det gröna.
Det blir kallt att måla idag. Jag får ta på mig yllevantar. Färgen blir seg. Men konstnären skall lida, eller? Så blir det ju bäst, sägs det.

...

Medan jag målade igår vid Stugan passade jag på att notera lite sträck av större fåglar. Här har jag listat det hela. Då är lokalt födosträck inte medräknat. De flesta av nedanstående flockar kom på mycket hög höjd och verkade bara passera över Tåkern mot söder.

En av "mina" korpar satte sig i ett träd i närheten av mig där jag satt på altanen. Han småpratade hela tiden och jag svarade med mina patenterade korpläten. Jag fick då höra ett läte jag knappast hade anat att en korp kunde framställa. Det var ett jamande mjukt och upprepat "meaaaoo - meaaaoo - meaaaoo".

...

Eftermiddag och solen strålar. Mot husvägen surrar mängder av flugor som vill ta vara på lite solenergi. Men i skuggan på altanen ligger frosten och kylan kvar hela dagen .Under middagen, som jag intar på framsidan i värmen tillsammans med två reportrar från lokaltidningen, seglar en vacker kungsörn upp. Den skruvar lojt utan att röra vingarna. Den är fortfarande något ungfågelsfärgad; en begränsar ljus fläck på vardera vingen och beigevitt band på den graderade stjärten. Jag upptäcker den på ganska långt håll och jag kunde ha missat den för en ormvråk men den håller vingarna en aning uppåt som en fjällvråk. Det blir avslöjande. Fyra kråkor följer med upp i höjden och underhåller örnen. Då ser man verkligen hur stor den är.

26 oktober

Det är skumt ute fast klockan är åtta.
Hösten velar. För några dagar sedan var det klart och frostkallt men nu väller varmt sydvästväder åter upp över våra bygder. Molnmattan ligger tjock och tät igen.

Det känns betydligt mera livslöst ute i markerna nu. Det fina sträckvädret förra veckan tömde Slätten och Tåkern.
Tofsviporna och ljungpiparna som dominerade livsrummet utanför Stugan är borta.
Skäggmesarna har sträckt färdigt och de flesta tranor har farit vidare mot söder.

Grågässen har nästan försvunnit men fortfarande går tolvtusen gäss av andra sorter kvar; de flesta på åkrarna öster om sjön vid Bjälbo och Skänninge. Bland annat kan man i området se arton fjällgäss i spridda flockar. Min vän Christer meddelade igår att han sett tretton stycken; tolv i artren samling och en lite för sig själv.

31 oktober

När jag hämtar tidningen sjunger en rödhake i trädgården. Också koltrastarna finns kvar. Snart är det för sent för flytt och jag förmodar att de bestämt sig för att stanna nu; både trastarna och rödhaken. Än så länge finns det rikligt med äpplen och löv att rota i. Senare får jag ta över ansvaret.

Jag kör rakt in i en driva av svart och blöt gegga. som ligger tvärs över körvägen ner mot Stugan. Morotsskörden på mossjorden är smutsig och det stora lagret vid Kälkestad besöks dagligen av ett tiotal tunga tradare, som trycker sönder vägen till leriga hål. Dessutom gräver man nya diken, de första sedan 1951, längs hela rättöversvägen.

Shlaboff!!
Bilen blir nerstänkt av bruna blaffor. Spolarvätskan är nästan slut och en brun dimma breder ut sig över vindrutan.
Genom smutsen ser jag en stor flock sädgäss. Jag stannar och sveper över flocken genom sidorutan. Jag hittar en gammal bläsgås och en ljusryggad "spetsbergare" och lite längre bort står höstens första sångsvanar och käkar morotsrester; först en familj med bara en unge och senare åtta stycken tillsammans.

Vinden har ökat och dörren far upp med en smäll mot trappräcket. Jag är här för att justera värmen. Min målaraltan ligger visserligen i lä för den varma sydvästen men jag tar en dag fri från oljemåleriet.
Jag bryter av en bit hård ostskalk och lägger ut vid husgrunden till den rödryggade ängssork jag de senaste dagarna har blivit kompis med. Vinden sliter i buskar och träd. Det börjar dåna mer än vina. Det är storm på väg.
Jag tar vägen över Väversunda tillbaka ...

I morgon är det november redan.

november

3 november

Den hårda sydvästen ligger på efter fredagens storm som passerade rakt över södra Sverige. Jag har varit några dagar i Kalmar och kommit undan vindtrycket ganska bra. Löven jag toppat trädgårdslanden med har rest vidare; till grannarna förmodligen.

På den smala grusvägen ner över slätten var vattenpölarna vristdjupa och himmelsblänkande.

Det är kråktid - igen. De går i små sällskap här och där i stubben och vid vägkanter. Jag tycker de är mycket vackra. När jag kom till Egbola stannade jag i god tid för åtta passerande rapphöns som kom tvärs över vägen bakom gårdens syrenhäck. De smög sakta in i den nästan halvmeterhöga höstrapsen på andra sidan. När jag därpå körde förbi fanns inte en chans att se dem. De har det bra här på Östgötaslätten tills vintern kommer på allvar. Då visar sig slätten alldeles för steril och vindpinat ödslig utan nämnvärt skydd för fasaner och rapphöns. Varför så ont om öppna diken och buskridåer. Är det ett alldeles för stort offer för naturvården!? Här finns mycket att göra.

Två unga fjällvråkar noterade jag på hemvägen.

6 november 2001

Så var det då åter dags. Den första snön låg i ett tunt täcke utanför fönstret i morse. Det var blött och smetigt på grusvägarna ner mot sjön. Och vattenpölarna var täckta av nattgammal is. November kan faktiskt kännas trist. Det var tomt ute över Slätten. Allt jag såg vid Stugan idag var en flock gulsparvar och en hontecknad blå kärrhök. Hon var mörk med lysande vit stjärtrot när hon kom vinglande över maderna vid Väversunda. Jo så kom också en flock på åtta vita sångsvanar ropande över taket. De försvann bort över Kälkestads lagårdstak.

Jag matar ängssorken vid stugknuten. Han gillar både äppleskruttar och knäckebröd. Det är ändå lite sällskap. Jag undrar om det lilla livet känner på samma sätt? Och så lyssnar jag på Inger Frimansson talbok "God natt min älskade" medan jag målar med vantarna på. Nästippen kallnar och med jämna mellanrum tar jag mig anledning att gå in och stoppa händerna i vedspisugnen. Korna är inte kvar i hagen längre. Arne har nog hämtat hem dem nu.

8 november

Morgonen börjar klar och stilla. Jag halkar ner till Stugan vid niotiden på oerhört hala vägar och med sommardäcken fortfarande på.
Små flockar av gulsparvar lyfter ur vägrenarna.

Tänder upp i både köket och rummet. Men hinner inte färdigt innan jag får kaffebesök av Danne, Christer och Emma från Länsstyrelsen i externt arbete. Det skall bli ett nytt stort bete på Kvarnängsmaden alldeles väster om Stugan och nu genomförs stängsling och andra åtgärder.
Danne har också med sig den nya planschen på Östergötlands dagfjärilar som jag har målat. Äntligen. Jag har väntat på den sen i våras.

När det konstnärliga arbetet äntligen kommer igång efter lunch blir jag strax avbruten av en oerhört tät snöby som drar in från norr. Det börjar med stora flingor men övergår efterhand i hårdare kornsnö som gör att ett mjukt frasande ljud uppstår. De vassa små kornen sveper in under taket och gör fortsatt verksamhet omöjlig.

Korpen ropar; jag svarar och han landar i almarna. Han ser mig inte under taket och blir lite pratsam men vinden välter en duk på staffliet och då försvinner han bort över ängen i snödiset. Jag sätter mig ett tag och studerar ängssorken och en större skogsmus som båda kommer fram vid husgrunden när jag matar med både kex, matrester och halvätna äpplen. De blir allt oräddare nu när de vant sig vid att ljudet av mig förebådar käk.
En flock domherrar huserar bland rester av nässlor och älgört. Sibiriska domherrar kanske; vana vid att klara sig själva.

Om det var halt när jag åkte ner är det intet mot nu. Tre centimeter blöt snö ligger på vägbanan och gör det nästan omöjligt att köra säkert. Bilen vill gå sin egen väg.
Vid Kålstad ligger en stor lastbil i diket. När jag kommer till ateljén upptäcker jag att jag glömt nycklarna. Jag får halka tillbaka hela vägen och hämta dem. De hänger i låset. Sen åter till Ödeshög. En timme extra riskabel bilfärd. Det är bäst att le åt sig själv.

11 november

Det är en hård och varm västvind som trycker andan ur mig nere vid Stugan. Det knakar i husets fogar och tjuter i skorstenspipan. Jag hämtar lite grejer och kör hem till ateljén igen. Det är omöjligt att stå ute idag.

Vid Kälkestad på mossmarken möter jag Jan-Eric och Benny som vandrar ut mot grandungen för att i skydd studera de tusentals gäss som betar där ute. Det är de sista gässen i bygden och sädgässen är nästan helt dominerande. Benny och Jan E. har emellertid också hittat en handfull spetsbergsgäss och lika många vitkindade samt en ensam fjällgås.

Byar av skurar vandrar över Slätten. Regnet kommer inte stilla strilande utan i attacker som vore det skvimpat ur en jättehink däruppe bland molntrasorna. Det är skönt att komma inomhus idag.

13 november

Återigen en klar och mycket vacker dag som börjar lite vindig och mojnar mot aftonen.
Målar vid Stugan som vanligt.
Ja roar mig med att fundera lite på det klassiska uttrycket om "den vita armadan" angående knölsvanansamlingen på Tåkern.
Idag är det verkligen så, att en vit armada ligger i den blå randen under himlen mot norr rakt under Källstad kyrka.
Samtidigt kan jag inte låta bli att se andra vita armador ute på slätten runt Stugan; de vita ensilagebalarna och de omstridda vindkraftverken.

14 november

Polisen kommer till Stugan idag med en skadad ormvråk. När jag undersöker den finner jag att den har ett öppet benbrott i överarmsbenet vid armbågen inne vid kroppen på höger vinge. Det börjar lukta lite ankommet. Det finns inget jag kan göra och "fågeldoktorn" och vännen Göran, som har tillstånd och kunskap om att ta hand om skadade rovfåglar, kommer inte att kunna göra något för den han heller.
Jag blir tvungen att ta livet av den. Det är hårt och jag mår dåligt. Men jag måste ta det ansvaret. Resten av dagen blir känslomässigt förstörd.
Den hade ett så vackert ansikte.

När jag åker hem förbi Gottorp lättar en ormvråk från en alm och seglar med mig längs bilen. Den har en nästan helt vit undersida. Den följer mig femtio meter på nära håll och svänger sen in mot skogsdungen. Jag har sett den förut. Så mycket skönare med liv än död.

18 november

Nu är det kväll igen.
Det är slut på en underbart härlig dag. En söndag som var mer vår än höst. Det blev lite avslutande trädgårdsarbete under strålande sol med fika på gräsmattan som extra finess.
En nässelfjäril satt vid husväggen. Den var färggrann och hel.
Och runt de ruttna päron som hängde på spaljéträdet surrade stora spyflugor.
Rödhaken knattrade i oxbärshäcken och talgoxen sjöng.
Jordvivorna i grannens rabatt blommar fortfarande, på gräsmattan vid ateljén står bellisen i full blom, jag såg en brudspirea med nyutslagna blomsterklasar och i häcken, där rödhaken satt, såg jag blåklockor ännu med blommor.
Märkvärdigt!

27 november

Klockan fyra på eftermiddagen är det redan mörkt. Himlen är tung och grå. Snöslasket häger i luften och det är tyst och livlöst.
Igår var jag nere vid Stugan och ställde i ordning för vintern. Trädgårdsmöblerna på plats under altantaket. Elementen på frostfri temperatur. Tömning av vattensystemet och glykol i slasken. Min stora japanska mispel, fikonträdet och kompositen från Saharaöknen på sparlåga vid söderfönstret.
Sen lastade jag in dukar och färg, gav gnagarna vid husgrunden digestivekex och gick en runda ner över betet ut till kanalen.
Det nya stängslet vid maden är draget genom vassen längs en av vallbankarna. Där albuskarna varit i vägen har de fällts och lyste nu med oranga stubbar. Jag hittade några med gnagda gångar av långhorningslarver. Undrar vad det kan vara för art; alen är ju inte direkt känd som något insektsträd precis.
Vassen och jättegröen ritade mörkt blöta spå på mina jeans. De väldiga knäckepilarna lutade sig ut över vattnet och släppte tusentals små pärlande kalla droppar ner över den tunna nattisen varvid ett kvittrande ljud uppstod som från en hord avlägsna småfåglar.
En gärdsmyg smög iväg längs diket och några blåmesar hackade sig fram genom vassen.
Söderifrån kom en stor rovfågel vevande med distinkta vingslag. Den kom allt närmre och snart såg jag att det var en havsörn, en gammal ljus fågel med kritvit stjärt. Den passerade snett framför mig och flög vidare ut mot det öppna vattnet utanför vassbältet

När jag lämnade Stugan ropade korpen farväl.

december

9 december

Efter min utställning i Tranås har jag tagit en nödvändig paus. Jag har inte gjort mer än jag måste. Skönaste avkopplingen är att lasta in akvarellgrejorna i bilen och dra iväg någonstans på måfå och bara måla huvudet tomt. Således har jag varit tagit vändor ner till Holavedsskogarna och upp på Omberg. Många små akvarellskisser har det blivit.

Den riktiga vintern har uteblivet hittills. Idag är det fyra grader varmt och tätt duggregn. Jag går ut med soporna i skjortärmar och fryser ändå inte.
En koltrast sitter på kompostlådans kant. Han är glansigt svart och har klargul näbb. Innan han flyger iväg sträcker han högra sidans ben, vinge och stjärthalva, skvätter till och dyker ner i oxbärshäckens virrvarr.

En rejäl flock med sidensvansar dröjer sig kvar i samhället. Det rör sig om minst hundra fåglar som håller till godo med de äpplen som hänger kvar i träden runt om i trädgårdarna.

Mörkret är tungt men om någon vecka vänder det. Skönt!

11 december

Äntligen sol!

Upp och nervända världen. Kvikkjokk varmast i Sverige idag - åtta grader. I nyheterna berättas om de växande problemen med hussvamp och mögel. Sveriges hus är byggda för köld och inte kustklimat. De är alldeles för täta och vällisolerade.

Dotter Karin skriver från Thailand och berättar om sitt, efter fyra dagars hårt plugg, nytagna dykcertifikat. Hon firar sin födelsedag med ett första certifierade fridyk på tjugo meters djup bland muränor, sjöstjärnor och fiskar i alla färger och former. Lyckliga hon.

12 december

Jag färdas på småvägarna över Sättra, Slätten, Ryckelsby, Öringe, Strålsnäs och Åsbo och så småningom är jag framme hos Göran i Slästorp.
Han har lovat att bjuda på middag men först tar vi en fika och en lång promenad över skogen.

Duggregnet drittlar sakta ner. Det är grått och milt. Skogen står tyst och väntande. Endast enstaka mesar hörs - tofsmes, talltita samt kungsfågel.
Vi vandrar och pratar. Som vanligt alltså. Så här har vi alltid gått. Runt halva jordklotet sammantaget.
Vi följer älgens språngspår i leran längs stigen och sneddar över hygget vid resterna av det gamla Larstorpet. På andra sidan, vid skogsranden, ser vi en orrtupp i en liten gran. Mot ett lavgrått flyttblock lyser han svart i gråvädrets vita dis. Vi går ner till det gamla åkerhaket mitt ute i granskogen och är snart därefter framme vid den välröjda hagen igen. En stängselstolpe reses. Rödkullorna, tre damer, får ett fång torrt ängshö.

Mängder av grönfinkar, gulsparvar, pilfinkar, talgoxar och blåmesar lyfter från matplatserna och vi slår av oss vätan och kliver in i spisvärmen.
Knaperstekt siklöja, sommaströmming, potatismos och julöl bereds och dukas fram. En kost för finsmakare.

Resor, konst och litteratur diskuteras. Världens orättvisor och den så kallade marknadens skarpa villkor och trygghetens kollaps nagelfars. Barnens, de blivande beslutsfattarna, uppväxt och skolning i brist på naturnärhet ventileras.

På eftermiddagen samma väg tillbaka över Skogen mot Slätten.
Vid Sättra ängars naturreservat noterar jag att de stora ekarna, de gamla rönnarna och i stort sett alla andra lövträd också är nästan helt täckta av en ymnig lavpåväxt. Jag tror det framför allt är slånlav, Evernia prunastri. Skogsbrynet är färgat helt gulgrått av dessa lavar. Det är mycket vackert! Se här - artikel ( länk ).
Jag tycker mig förstå att detta är något nytt. En sådan mängd av lavar har jag inte observerat sen barnsben då skägglavarna var självklara maskeringsobjekt under svampjakt och blåbärsslit.
Är det fuktiga höstar och återkommande milda vintrar - ett mera atlantiskt klimat i allmänhet, som bidrar till detta. Eller är det t o m resultat av renare luft. Eller är jag helt ute och cyklar!? Finns ute i etern någon annan som reflekterat över detta? Skriv gärna till mig i så fall. Jag bokför eventuella synpunkter här nedan fortsättningsvis.

Svar 1.: Hej Gebbe! Jo, det har sin riktighet att lavpåväxten på träden har ökat, eller nog riktigare återkommit. Det är dock inte alltid samma arter som återkommit utan arter som tål och till och med gynnas av det ökade nedfallet av kväve. Hit hör främst blåslav (Hypogymnia physodes) slånlaven (Evernia divaricata) och åtminstone en av skägglavarna (Usnea subfloridana) som alla gillar kväve.
Hälsningar Tomas Hallingbäck

Svar 2.: Hej Gebbe! Är det samma arter av lav nu som för 40-50 år sedan?
Vi vet ju att vissa arter gynnas av ren luft medan andra gynnas av surare miljöer och ytterligare andra av kväverikare miljöer och somliga av fuktigare miljöer. Ytterligare andra behöver träd som är av viss ålder o.s.v. MVH Stefan Lithner

Svar 3.: Hej! Jag håller med dig om att det finns mer än fåglar men inte om att lavfloran håller på att återhämta sig. Man får skilja på kvantitet och kvalitet. Den
biologiska mångfalden fortsätter sin kräftgång och toxitoleranta arter tar över efter rikbarksarter som kräver ren luft. Så här i grådiset och vätan
syns t.ex. den vattenbemängda slånlaven bättre än en torr sommardag. Men skägglavarna har inte återhämtat sig och knappnålslavarna är ett intet mot
förr. Jag har i mina hemmamarker sett hur lunglaven successivt gått tillbaka och i Fiby urskog har många tidigare relativt vanliga arter nu
försvunnit eller kraftigt reducerats i antal. I södra Sverige är träden på många kväverika ställen täckta av en algmatta där vi tidigare hade en
varierad lavflora. Men visst finns det fortfarande mycket att glädjas åt i lavriket. Det finns där hela året och kan avnjutas av både den kunnige och
bara allmänt naturintresserade.
Vänliga hälsningar
Tony Foucard

16 december

Lätt frost på morgonen. Klart och vackert. Nu är det rejäl is på dammen.

Igår kväll sträckte ungefär tvåhundra sädgäss förbi mot söder. De kom i plogar om ungefär tjugofem individer spridda över kvällshimlen. På sladden seglade ett tjugotal kråkor med. Således förmodar jag att även Tåkern är på väg att få sitt isgolv.
Den övertidsarbetande hösten synes gå mot avslut.

18 december

Isen knakar under fötterna. Den är bara två till tre centimeter tjock. Kristallklar kärnis visserligen men alldeles för osäker för ett mer ingående besök.
Jag nöjer mig med att gå på spången ut till Svanshalsvassen från Glänås fågeltorn. Isen ligger över hela Tåkern precis som jag väntat mig. Men långt därute finns råkarna, ett tiotal, med mängder av vitskimrande svanar. Det sjunger hela tiden av knölsvanarnas oroliga vingslag; enstaka sångsvanar ropar också i massan.
Jag skulle tro att det är närmare ettusen individer kvar. Och det är ändå mitt i december. Jag hör även kackel från enstaka sädgäss.

Jag vandrar vid sidan av spången som är halkig och frostnupen. Jag ser spår av en räv som gått före mig. Ute i vassen hör jag en gärdsmyg och enstaka blåmesar och talgoxar.
Där vassen är högst och mest frömatad möter jag skäggmesarna. De knaprar och knastrar där inne. Små mjuka kontaktläten avslöjar dem. Jag hukar mig ner, rullar ett vasstrå mellan tummen och pekfingret och härmar dem. De kommer nära. En hane och en hona, ett par, kommer nyfiket fram alldeles intill mig. Gula ögon möter min blick, huvuden läggs på sned och de hoppar osäkert uppåt till vipphöjd men får sedan nog och dyker ner mot vassbottnen igen.
Senvårens stora och tunga snö, den som kom i april, har skapat ett extra golv av avbruten fjolårsvass på ungefär sju decimeters höjd. Därunder kan både gärdsmygar och skäggmesar komma att få det ombonat om vintern blir elak.

Jag går upp på plattformen där en ugglespyboll ligger och massor av fiskrens från gjusarnas sommarkalas.
Jag plockar fram mina målargrejor och gör ett par akvarellskisser åt olika håll.
Det är gudomligt skönt. Himlen är klar och ren och blå skogshorisonter och ockralysande vassbårder står för inramningen.

Ute på isen sitter två mörka klumpar, två havsörnar och ytterligare en kommer sträckande förbi rakt in i mitt motiv.
Jag njuter av livet ända tills en helikopter kommer in över sjön och börjar hovra med smattrande rotorer borta mot Svälinge. Rakt över svanarmadan sänker den sig. Vad gör den där?! Jag blir störd och irriterad. Dessutom börjar tiden rinna iväg och jag vänder tillbaka längs stigen.

Mot strandskogen står några små bestånd av ängsvaxingar. Svamparna är frusna men helt utan skavanker. De växer tydligen fortfarande. I skogen är det tyst och stilla. Hakmossan lyser grön i allt caput mortum.
Jag tar vägen över Stugan hem; kollar mina växter och matar mössen och ängssorken under stugfoten. Vid Dagsmosse står en flock kanadagäss och ett tiotal sädgäss.

Dagen är kort. Man hinner knappt med en tur till sjön innan det är dags att vända hem i skymningen. Tre dagar tills det vänder!

21 december

Vintersolstånd och vintern är här. Snön yr och biter. Så länge jag längtade glömde jag bort hur tufft det kan vara. Idag är det nästan över den gräns man älskar. Det går knappt att ta sig fram i nordanvinden. Och snön tränger in överallt.

Man samlas till jul. Alla kommer hem. Emma i morgon, Hanna idag och så även Karin, med flyg direkt från Sydostasien; vilken väderchock!

Jag har köpt en fyra kilo stor frifångad vätterlax av Lars i Skedet. Nu är den på gravning med mycket dill, vitpeppar och skivad limefrukt. Den står i förrådet och saftar till sig. Den skall bli färdig till julaftonen tror jag.

Nya fågelfröautomater är beställda och hämtade. De stoppar för intensiv och långvarig matning. Jag har låtit plåtslagarn laga till dem av grova förzinkade rör. Säkert får jag ner 20 kilo frö i varje. De blev färdiga nästan i tid. Jag skall sätta ut dem i morgon. Om det går att ta sig fram till Stugan skall jag naturligtvis placera en där nere också.

Trots allt detta vackra och positiva blev det en dag i djupaste moll, eftersom en av våra allra bästa vänner lämnade oss i morse. Vi känner stor saknad och sorg. Och förtvivlans medkänsla för hennes närmaste kära. Vår värld blev plötsligt så obegriplig.

27 december

Efter dagar av hård köld och kraftigt snöfall har vi nu fått den vinter vi förtjänar. Det är snart tre decimeters mjukt och vitt täcke. Lättskottat! Det blev en härligt vit jul och grannens barn bygger snökojor i högarna utanför garageuppfarterna.
Bergfinkar, gråsiskor, pilfinkar, gråsparvar, grönfinkar, gulsparvar, talgoxar, blåmesar och en entita har hittat till min nya foderautomat, som fungerar bra; men jag tänker göra vissa justeringar till det bättre ändå.
Skatorna kommer till komposten varje morgon för att kolla nyheterna och jag såg en ensam koltrasthane sitta och kura i ett äppelträd på väg till ateljén.
Grannens svarta katt gör sina raider. Jag överraskar honom nästan varje dag under tujorna vid matplatsen. Jag försöker skrämma honom rejält varje gång. Men avsaknaden verkar ge honom svåra abstinensbesvär så nästa morgon är han där igen.

Vättern ryker mäktigt. Det ligger en kullrig molnbank längs hela sjön, en bank som syns ända bortifrån Linköping. I morgonljuset blir den till en vacker orange fondkuliss.
Idag är himlen egentligen blå men dimmolnen sveper in ibland och för med sig snöfall som kommer och går. Vintern är som vackrast just nu.

...

Det är kväll och jag tar en tur med bilen på skogsvägarna ner mot Holavedens allmänningsskogar. Jag kör vägen över Boet och svänger in förbi Kravlagölen ner till Korsbacken och sedan vidare längs Järplången ända till Bonderyd varefter jag svänger in mot Renemo och åter kommer ut på Tranåsvägen och återvänder till ateljén. Det blir en sträcka på några mil.

Det är tyst och stilla i skogen. Jag möter bara en bil. Granarna står nedtyngda som spöklika stoder. Plogvallarna är meterhöga och jag åker som i en bobsleighbana. Jag spanar efter spår men det är svårt att upptäcka några på vägkanternas sönderbrutna snöflak. I mittremsan löper nästan ständigt ett rävspår och här och var korsas vägen av hartraj. Enstaka älgar har också gått över och några människor har varit ute och luftat hunden. Det är allt.

Ur hus och ladugårdar lyser varmt och ombonat ljus. Men sommartorpen står tysta och mörka.

30 december

Det är minst tio grader kallt. Det knarrar under kängorna när jag tar min kvällspromenad. Kylan biter i kinderna men örsnibbarna är instoppade under yllemössan så dem går det ingen nöd på.

I öster har månen rest sig mäktigt och full och blott en fingerknoge bredvid, lite uppåt åt höger, står Jupiter.
Även dessa båda himlakroppar bidrar i hög grad till känslan av kyla och ödslighet.

I väster anar jag i mörkret att Vättern skapar pumpar upp kondensmoln i hela sin längd. Fortsätter det så här ett tag till har vi is på sjön i januari. Isläggning sker blott vart sjunde år i snitt. Det är statistiskt dags nu igen.

Gebbe Björkman