Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Oktober år 2005

4 oktober

Åter en klar dag. Dimman har lättat över land men över Vättern ligger den ullig och tät. Just nu färgad orange av den uppgående solen. Gräsmattan utanför ateljén är daggvåt, ännu grön men melerad i gult och brunt av alla björklöv och inga sädesärlor är kvar där längre.

Nu ringer det på dörren. Tre unga flickor står där utanför.

"Det var vi som skickade flaskposten", säger de. "Tack för att du svarade oss".

Det var då i början av september, tror jag, vid Sverkerkapellet vid Vättern, som jag tog ett höstdopp efter en svettig gräsklippning vid Stugan och fann plastflaskan med ett skrivet meddelande. Den hade inte rest långt den flaskan. En kilometer ungefär. Men i såna sammanhang kan avstånd spela mindre roll. Postgången fungerade i alla fall.

"Nu måste vi skynda oss tillbaka till skolan", säger de och springer iväg igen. Ett kort möte. Men viktigt på något sätt.

Hösten går vidare. Stora flockar med ringduvor drar söderut längs sjön och talgoxarna låter numera metalliskt vintrigt i sina läten. Men för någon dag sedan, när det var extra soligt, var där faktiskt en som sjöng en ren vårsång.

Ulla och jag passade på att äta en schnitzel nere vid värdshuset Vätterhästen häromdagen. Sista chansen en vardag för den här säsongen. På vägen dit, då vi passerade nedfarten till Stora Lund, noterade jag en ung pilgrimsfalk som satt staty uppe på en av lyktstolparna. Jag var redan förbi, med bilar i baken, när jag verkligen blev klar över observationen.

En snabb observation av ung pilgrimsfalk

7 oktober

Nu på morgonen i soluppgången, som i oktober är mänskligt tidsanpassad, går jag en liten promenad längs de rika buskmarkerna norr om Stora Lunds naturreservat på jakt efter taigasångare. Det verkar vara en smärre invasion nämligen av denna sibiriska lilla lövsångare. På norska ön Utsira har man ringmärkt tvåsiffrigt nästan varje dag den senaste veckan och ett meddelande på nätet från kontinenten vittnar om samma sak.

Runt Vätterns klippor här nere växer slån, hagtorn och nypon i väldiga bestånd. Högre träd finns insprängda här och där och barriären i väster, det stora vattnet, leder öster- och norrifrån kommande sträckfåglar längs stranden söderut med en väldig koncentration som följd. Chansen på en taigasångare borde vara god.

Jag finner Christer sitta uppflugen på högsta berget med tuben uppställd. Han ansluter i vandringen runt buskmarkerna. Det är väldigt gott om trastar, faktiskt mest koltrastar idag, rödhakarna knäpper, jag hör järnsparvens "hi-di-di" tunt däruppe i himlen, bofinkar och bergfinkar kommer i hundratal, grönsiskor, gråsiskor, gulsparvar, grönfinkar och ängspiplärkor drar stadigt men det är först när blåmesar och kungsfåglar kommer lågt bland buskar och träd som mina sinnen spetsar till sig. Där kan det finnas någon taigasångare med tänker jag. Jag lyssnar efter det tvåstaviga och fina locklätet "si-vít". Så går vi vår långsamma promenad runt bergknallarna. Spanar och lyssnar. Efter taigasångare - förgäves idag. Men kanske nästa gång. Hoppet finns där. Alltid.

Taigasångaren jag inte såg idag på morgonen. Men kanske nästa gång.

När jag går tillbaka till bilen hör jag en kustpipare flyga över Vättern mot söder "kiu-li-u" låter den.

11 oktober

Sensommardagar fortsätter att ösa sol och värme över landet. En skön oktober, men torr.

Våra greve Moltke päron rasar nu övermogna i backen. Vi orkar inte ta hand om allt. Det är ett vackert spaljéträd vid södervägg och det ger nästan alltid god skörd. För tre år sedan upptäckte jag dock de första karminröda fläckarna av päronrost här och var på bladen. Förra året var det i mindre omfattning, men i år igen, är det hundratals blad med svampangrepp. Man borde ta bort dem alla i tidigt stadium och elda upp dem. Men, det är så mycket man borde.

Nu är svampen mogen och på undersidan av varje angripet blad hänger fruktkroppar som dammar ut sporer vid varje vindpust. Sporer, som är på väg till enbuskar för att övervintra. Sådant kallas värdväxling. Man bör inte ha enbuskar närmare än trehundra meter till päronträd för att klara sig mot rost. Det är naturligtvis omöjligt i ett differentierat villaområde. Vi får stå ut med päronrosten. Den är också ganska vacker om man nu kan se förbi det först tänkta.

Päronbladets översida

Päronbladets undersida

13 oktober.

Jag tar det lugnt med det stora måleriet idag eftersom jag känner mig lite illamående. Det kanske har blivit för mycket oljeångor nu. Jag har ju problem med dessa. Istället blir jag hemma i ateljén och målar färdigt illustrationen till Sveriges Natur om "Fjället". Manusstopp i morgon så det måste bli färdigt innan halv sex då posten går iväg. Och på något underligt sätt brukar jag oftast klara av det. Så blir det även denna gång. Jag fotodokumenterar bilden och sen går den iväg.

14 oktober

På morgonen märks det direkt. Det är annan luft på gång. En kraftig front är på väg från väster och högtrycket  i öster som blockerat vädersystemen har gett med sig. Fjorton dagars underbar brittsommar är över. Nu blir det höst på allvar.

Stararna brusar för sista gången i år

Igår eftermiddag brusade stararna för sista gången i år i toppen av den stora ädelgranen på väg till ateljén.

15 oktober

Kall nordanvind och sju grader trots att solen brassar från klar himmel. Igår eftermiddag redan gick de första transkruvarna mot söder. De kommer att följas av många fler idag.

17 oktober

Med yllemössa och vantar, står jag på altanen och målar. På södersidan av Stugan ligger solen på och värmer skönt men luften är iskall och i morse när ännu molnen låg lågt över bygden och fukten var hög doftade det snö för första gången och igår kväll var det hård frost redan klockan tio. Men sen steg temperaturen under morgonen under molntäcket.

Ett meståg drar förbi genom min trädgård vid Stugan. En blåmes kommer ända fram till mig och landar på stolskarmen. En talgoxe flyger också in under taket och kollar vid stolpen där de grå flugsnapparna misslyckades med sin kull. Kungsfåglar flyger omkring som kolibrier bland aspar och almar och jag hör hack därinne. Något kraftigare än från en mes. Jag spanar med kikaren och finner en mindre hackspetthane som prövar sig fram, klättrande uppåt på en liten slana mellan löven. Den är så näpen och vacker. Hjässkalotten lyser blodröd i solstänket.

En mindre hackspetthane hackar i lövsnärjet

En flock vitkindade gäss skiljer ut sig genom gåskacklet. De är ungefär fyrtio stycken och de kommer från norr på hög höjd mot söder genande över land. De rastar inte utan försvinner mot horisonten. En skara vinterkråkor norrifrån följer samma trad som de vitkindade gässen. Kanske ska de ända ner mot Frankrike. Kråkor och gäss mot söder.

En flock vitkindade gäss flyger över Stugan på hög höjd.

Nu lättar fullmånen över skogen och natten blir klar och arktisk. Jag är tillbaka i ateljén; nu med bilen full av citronträd, fikonträd, citrongräsplantor, paradisträd och agave. Allt skall vinterställas. Det är ett måste även om ryggen redan värker.

25 oktober

Resa till Salamanca i Spanien, 19 - 24 oktober, cirka 20 mil nordväst om Madrid. Det gäller ett besök hos dotter Hanna som studerar spanska för brinnande livet ända fram till jul.

Det blir en härlig och varierad resa som alltid. Med hyrbil tar vi oss runt i omgivningarna, söderut in i Extramadura med olivträd, blåskator och gåsgam. Västerut mot gränsen till Portugal med besök på höglänta stäppängar med lärksång och studier av romerska arkadbroar och sedan mot nordväst ända in i Portugal och nästan upp till Galicien bland åsnor och vingårdar. På plats i Salamanca gäller studier av lokal boule, besök i massor av affärer, diverse sevärdheter och en fågelmorgon vid floden Tormes bl a.

Ulla och Hanna på den gamla romerska bron över Rio Tormes vid Ledesma

Vid nationalparken Monfrague

Sommarvarmt i Portugals berg

Pilgrimsfalk över Salamancas katedral

Vädret är varierat. Det vill säga tre dagar regn och en dag svensksommarvarm sol. Maten naturligtvis underbar och vinet aromatiskt. Tapas varje dag förstås.

Man längtar redan dit igen framför allt som det just nu snöar här utanför ateljén. Det blir stora språng med dagens resvanor.

Vill du läsa mer om denna korta men spännande resa och också studera en lista över alla fågelarter som jag noterade ska du absolut klicka på bilden nedan. Den är en länk till en separat reserapport. Välkommen dit.

Blåskata

26 oktober

Milt igen efter en kall gårdag då jag noterade min första snö för säsongen. Vinden vräker in från sydväst och regnet kommer i skurar.

Jag arbetar i ateljén med reserapport från Spanien och akvareller i olika format. Passar också på att gå emellan med lite restaureringsarbete. Jag har blivit ombedd nämligen att reparera en skåra i en oljemålningsduk på en tavla som hör till Motala museum. Tavlan föreställer en man som troligen heter Flodin. Han var någon slags pamp förr i tiden och lite av en mecenat vid starten av museiverksamheten. Anledningen till att jag berättar och visar detta på denna hemsida är dock inte allt som jag nu har sagt.

Herr Flodin framför några tåkernfåglar

Det intressanta för mig, är de fåglar som bildar staffage i bildens bakgrund. Där finner jag gråhakedopping, skäggdopping och en hane av kricka. Alla är de fåglar som stoppats upp för museets räkning och de är säkert också alla skjutna i Tåkern någon gång kring förra sekelskiftet eller i början av 1900-talet.  Det är intressant med belägg för förekomsten av dessa arter. Inget nytt visserligen men en trevlig påminnelse om livets kontinuitet i allmänhet och Tåkerns historia i synnerhet.

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok