dagbok2006_12 weblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Den otroligt milda hösten bara fortsätter. Varje dag. Och natt. Temperaturen ligger mellan fem och tio grader plus oavsett om himlen är blå eller grå. Sydvästvädren kommer med atlantiska fronter och sveper upp över landet.

Första advent är avverkad. Det var igår och Ulla och jag åkte upp till Omberg för en promenad i soligt och milt väder på förmiddagen

Alldeles vid utfarten från Ödeshög rastade säkert 1 000 kanadagäss på en höstveteåker.

I bokskogen som är mörk och grå stötte vi upp några ringduvor som hållit sig kvar, en flock stjärtmesar dansade över våra huvuden, nötväckan ropade energiskt, större hackspetten hamrade och en flock mindre korsnäbbar drog runt till grantopparnas matförråd.

Detta att jag fann blommande större blåklocka igår på Omberg fick mig idag att ta en gåsväng runt kvarteret i samhället med kameran för att dokumentera eventuella vinterblommor. Jag vill inte påstå att blomstringen var rik men för den som har målmedvetna ögon fanns ovanligt mycket att se ännu så här i december.

Åkerveronika

Tusensköna bland friska mjuknäveblad

Rölleka

Kålmolke

Rödklöver

Styvmorsviol

Våtarv

Rödplister

Lomme

Vinden har varit hård inatt. När jag går till ateljén på morgonen rusar molntrasorna över det gråblå morgonljuset. Mellan skyarna tittar en luddig måne fram, strax efter full. Det är december och varmt. Igår tretton grader i Ödeshög på min termometer. Det är nära alla tiders decemberrekord som ligger på 13,7 grader, noterat i Skåne för ett antal år sedan.

"Sedan den 23/11 håller det till en ladusvala som
vägrar flytta, i Norrboda på ön Gräsö i NO Uppland.
Den flyger huvudsakligen omkring runt en gård, där den
förmodligen hittar de nödvändiga insekter den behöver
för att klara sig. Vädret är ju extremt milt för
årstiden, med ett flertal plusgrader både natt o. dag.
Men det måste väl ändå också anses som väldigt extremt
med en kvarstannande svala i Sverige, dessutom så
långt norrut som i Uppland. Vid det här laget borde
den väl vara nere i Afrika antar jag.

Nu till min
fråga: Är det någon som känner till hur sena fynd av
svalor det finns i Sverige o. hur långt norrut i så
fall? Är detta månne det senaste kända fyndet?"

"För två veckor sedan försvann av vargarna i Skånes Djurpark. Det är en av årets fem ungar som saknas. Årets kull föddes den 20 maj och de är drygt sex månader nu. Vargen har trots intensivt spaningsarbete inte kunnat återfinnas i det 1,5 hektar stora hägnet.

– De första dagarna så trodde vi bara att valpen gått och gömt sig i någon håla, så vi ökade bara tillsynen över hägnet, säger Staffan Åkeby, chef på Skånes Djurpark.

Men när vi på flera dagar inte såg mer än 10 av de 11 vargarna, så började vi aktivt att söka efter valpen. Men vi kan omöjligt hitta den! Vi har inspekterat hägnet meter för meter och det finns inga spår efter den, säger Åkeby. – Och inte är det något hål igenom staketet eller grävt under heller, så det är ett mysterium hur den har försvunnit. Det har förekommit skogsavverkning inne i varghägnet under den här tiden och det är möjligt att valpen kan ha skadats då. I så fall kan den fortfarande ligga och trycka djupt inne under de stora stenblocken som finns i hägnet. Vi har krupit med ficklampor och speglar på långa stänger, men vi har inte lyckats få syn på vargen."

Nu är det bara att hålla ut. När solen inte ens går över grannens tak vid middagstid, känns det tungt. Det är skymning som råder mitt på dagen åtminstone en täckt dag som denna. Molntrasorna galopperar lågt över himlen tvärs över ett svart Omberg. Jag tittar till mitt landskap.

Jag vrider om nyckeln till Stugan, kämpar mot kulingen som vill vräka omkull porten och kliver in. Det är tyst och mörkt och det känns kallare inne än ute, ty ännu har jag inte satt på värmen. Det behövs knappast. Det är rått förstås men fortfarande fem varmgrader inne i huset. Fukten är kvar hos det vinterställda fikonträdet. Det är perfekt så. Jag flyttar bara krukan till fönstret.

Det är tyst även utomhus med undantag för vindens dån förstås. Inga gäss hörs, inte ens en kråka eller korp. Sångsvanarna som simmar vid Ramstads sväm-mad parerar vindstötarna som skårar vattnet. Även de är tysta idag. Vid Holmens gård passar Fredrikssons på att avsluta en ofärdig höstplöjning. Sen stannar jag till vid Väversunda eftersom jag ser min första varfågel för i år. Den virvlar upp ur videbuskaget och far bort över piskande tuvor och vassvippor. Jag åker hem under Omberg. Stort och mörkt.

Översvämningar i Västsverige, blåsigt och milt; ja nästan varmt. Snart är det julafton.

Hög och ren luft med minusgrader hela dagen. I skuggan ligger frosten kvar. Det var sex grader kallt på morgonen och vi är överens om, flera personer på fiket och jag, att det är lätt att andas idag.

Vintersolstånd. Nu vänder det. Ännu är det vårlikt ute. Stararna är kvar i flockar. Floran grönskar. Marken är nedkyld av förra veckans temperaturdipp och därför frostigt vit men luften är återigen varm och solen strålar från blå himmel. I år blir det verkligen en riktigt grön jul.

Själv arbetar jag in i det sista med olika beting. Just nu är det utsmyckningen till en av hissarna i den nya onkologen på US i Linköping som pressar på. Jag har väntat ett och ett halvt år på att få mitt verk i retur från tryckeriet för att med pennan direkt lägga till ytterligare konstnärlig touch. I fredags fick jag paketet i min hand igen. Det var ett skönt återseende. Och i denna vecka, julveckan - av alla, måste jag sända tillbaka allt färdigt och klart för inbakning i perstorsskiva. Sånt är livet ibland!

Det har blivit rätt sena kvällar och så men igår postade jag paketet. Nu är jag förhoppningsvis klar med min del av det hela. Här kan du få en glimt av arbetet (länk).

Det är åtta grader varmt ute, solen strålar och det är i stort sett vindstilla. Visste man inte att det är julafton idag, kunde man troligen gissa på en tidig aprildag. Det är klart att solen visar sig väldigt kort och knappt över horisonten, men den värmer faktiskt lite i alla fall när jag står i lä av tujan och husväggen på baksidan.

Och det är precis vad jag gör samtidigt med att jag lyssnar till talgoxens sång; har väl aldrig hört på maken; inte i december i varje fall, men nu sjunger han för fullt. Han sitter i ett av äppelträden på en solbelyst kvist och det känns med ens som full vår.

Det är frost på morgonen men snart värmer solen bort isen som dunstar i vita ångar över gräsmattan vid ateljén. Mot söderväggen surrar flera flugor omkring. Det är över dem jag funderar.

Inte så att jag undrar över att de är framme. De är veritabla värmeopportunister, det visste jag innan, som kommer fram för att lapa blid sol så snart som det går. Naturligtvis är detta inte någon vanlig företeelse vid årskiften, men som det artar sig med vintern i år är detta ju inte mycket att förundras över, ty det är verkligen varmt mot den vita söderväggen, trots vintertiden.

Det som jag ändå finner är mycket trevligt och spännande att tänka på är, att de verkar ha fullkomlig kontroll över sina utsvävningar. De lämnar inte den varma väggen, flyger bara iväg några meter och landar i solen igen. Inga långa utflykter som kan äventyra livhanken företas. Och så till kvällen när kylan kommer måste de i god tid hitta tillbaka till sina gömställen igen. De har alltså kartbilden helt klart för sig; det vinterkrympta livsrummets alla förutsättningar, måsten och kryphål. Energimässigt måste det ju bli problem förstås, ty det kostar på att flyga och ny näring måste vara svårt att få tag på. Hushållning är ett måste, så på längre sikt kan nog en sån här mildvinter bli ett överlevnadsproblem.

Men nog är det fantastiskt att dessa små varelser, flugor och liknande, vilka vi människor knappast unnar någon större förmåga, har så mycket mellan ögonen.

Den varg som har hållit till i norra Östergötland några månader nu, i skogsbygden mellan Skärblacka och Motala, är död. Den sköts häromdagen när den åter gav sig på tamboskap. Denna gång inte mer än drygt 6 mil från mig, alldeles norr om Motala. Det känns tragiskt. Men, samtidigt har jag visst förståelse för markägaren som tog till vapen. Det var inget varghat den här gången, verkar det som, utan bara omsorg om det egna. Trots rop och varningsskott fortsatte vargen sina angrepp och det var med vemod han tvingades skjuta för att döda, menade han. Jag tycker han verkade ärlig i detta.

Men ändå. Finns det ingen plats för vargen hos oss? Hur ska vi i Sverige med trovärdighet på så tryggt avstånd kunna hävda, kämpa för och samla in pengar till tigrars, lejons, leoparders och vildhundars sköra överlevnad i andra världsdelar, när vi inte ger plats i vårt eget glesbefolkade och till ytterlighet välmående land.

Vill man förändra världen måste man börja med sig själv har det sagts. Men vill vi verkligen?!

Jag tittar till min stuga vid Tåkern. Det var ett tag sedan dess. Jag har köpt med mig en stor presenning att äntligen täcka sommarens huggna ved med. I övrigt vattnar jag sparsamt det vinterställda fikonträdet och går en runda för att kolla att alla fönster är hela.

På vägen dit, vid Väversunda, stannar jag till vid Charlottenborgs strandbete, där ungefär trehundra björktrastar näringssöker. Jag kollar varje fågel men hittar inget annat. Ute över sjöns mörka vass seglar en havsörn och när jag får in den i kikaren upptäcker jag också en blå kärrhökshane som sitter staty på en av stolparna vid vasskanten långt därute. Sammanlagt tre varfåglar noterar jag också men ingen fjällvråk eller ormvråk idag.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok