dagbok2007-03 weblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Jag har varit ute och rest under februari månad, vilket ni som har följt min dagbok tidigare säkert vet; till Kina och La Gomera; en arbetsresa och en semesterresa till vitt skilda delar av världen. Det har varit stora upplevelser och jag känner mig oerhört mycket rikare idag. Men, som alltid efter sådana extravaganser hamnar jag i konflikt med mina egna känslor. Resorna i sig kan studeras närmare (länk: kinaresan) & (länk: La Gomera).

Medan snön suckar och sjunker ihop utanför mitt ateljéfönster sitter jag alltså här vid datorn och våndas en smula. Jag känner mig delaktig nämligen, i den våldsamma skövling och förstöring av jorden som just nu pågår värre än någonsin.

Det började med ett samtal vid middagsbordet på en restaurang i Beijing, där jag hade ett tämligen förtroligt samspråk med Mr Jack, VD:n för företaget Shengtong Printing Co, där jag arbetade en vecka. Vi resonerade runt Kinas våldsamma teknologiska och ekonomiska utveckling och vad det kunde få för konsekvenser också för den inhemska miljön och naturen. Det är ju inte små mängder papper och därmed skog, som förbrukas av ett tryckeri som har ambitioner att bli ett av de största i världen. Vid min undran över Kinas skogstillgångar sade Mr Jack att det inte var några problem, ty papperet som användes kom nästan uteslutande från andra länder med mycket skog, Ryssland t ex.

Sen reste jag då hem uppfylld av intryck och upplevelser, lämnade den kinesiska muren bakom mig, flög in över Mongoliets vita vidder ...

Mongoliets vita vidder. Notera det jag förmodar är en jurta i det över högra hörnet.

...och kom in över Ryssland på en dryg mils höjd alldeles vid södra änden av Bajkalsjön. Jag fotograferade den stora floden Jenisej, ännu i början av sitt långa lopp, och noterade hur skogen alltmer tog över en vinterfrusen tundra.

Ju längre västerut vi flög mot Uralbergen och framför allt väster därom ökade tecknen på intensiv skogsavverkning alltmer. Jag blev både chockad och överraskad, ty hela den, som jag hittills hade trott, någorlunda orörda Taigan, höll på att bli ett enda stort kalhygge. Spikrakt snövita skogsvägar gick kors och tvärs genom den mörka barrskogen och ytorna med nedhuggen skog dök upp i ett allt tätare lappverk för att slutligen övergå i ett nästan enhetligt område som var vit-etsat av dikningsränder, lunningsvägar och interfolierat av mörka timmerupplag och restskogar.

Jag satt där perplex och kikade ner, glömde till och med bort att fotodokumentera eländet. Jag hade inte långt till tårar.

Ett foto av "baggböleriet" hann jag eventuellt få med ändå. Längst ner i bilden syns, vad som kan vara ett hygge, som i och för sig är annorlunda mot de flesta jag såg i och med att det är oregelbundet och inte så fyrkantigt i strukturen. Kanske är mera naturhänsyn tagen här, eller är detta istället en odlingsyta. Jag vet inte säkert. Men jag lovar att verkliga hyggen fanns det mer än gott om.

Den ryska tajgan, som jag trodde låg där obruten och evig, är stadd i en fruktansvärt snabb omvandling till, en modern produktionsskog enligt västerländska normer och ideal, eller i värsta fall endast såsom bevis på en skamlig rovdrift av kortsiktig ekonomisk vinning för en girig nykapitalism utan tidigare like i det gamla Ryssland med stöd av övriga länders näriga industri, Kina & Sverige inkluderat. Allt här har alltid varit en jungfrulig mark med urskogar och orörda myrflak, en resurs för hela jorden och de nya våldsamma ingreppen måste betraktas som en våldtäkt i proportion med vad som sker i Amazonas och på andra håll. Om detta visste jag intet. Visste du?! Aningslösheten är ett bra gömställe, ett litet tag i alla fall!

Skandinaviens skogar och således även Sveriges är en del av denna väldiga skogsvidd på den västligaste kanten; en utpost som ju sedan länge redan är "skogligt åtgärdad". Hur skall det nu gå för den gamla tajgaskogen, med dess ursprunglighet och identitet. Vad händer med alla dess unika innevånare: lappugglan, tallbiten, knäroten, tallbocken och vargen om inte stödet finns i ryggen. Är det slut nu?!

Till detta kom jag närgånget till skrämmande insikt, ty jag är ju en länk i denna händelsekedja med min illustrerade bok om Vilda Växter i Norden, som trycks på ryskt papper i Kinas näst största tryckeri. Dessutom sitter jag i ett flygplan högt ovanför denna begråtna skog, vilket spyr ut tonvis med avgaser för några kronors vinning och en personligt rik upplevelse. Allt ställs på ända för mig. Altruism eller egennytta. Vad är rätt och vad är fel.

En ny bok - en i mängden av nya böcker - men ändå "min" bok. I bunden upplaga

Nåväl, jag är ju ändå så ärlig, att jag skriver om det, ger mina känslor allmän kännedom och spridning. Alltid något. Jag har inte helt gömt mig i alla fall.

Jag har den 5 mars fått in en reaktion på ovanstående skriveri om eventuellt hot mot Rysslands skogar från min gamle Tåkernbroder Frank. Läs hans svar här nedan och ytterligare någon reaktion:

"Hej !

Faktiskt har jag aktivt utfört skogsavverkning i Ryska Karelen, alldeles utanför staden Vyborg, utmed strandremsan Vyborg - Sovjetski i Finska Viken. Detta gjordes i ett svenskt bolag, som jag då var delägare i, av finska maskinförare, som vi hyrde in. Min erfarenhet är att det då, för c:a 15 år sen, var mycket svårt att få tillstånd till totalavverkning. Ryssarna hade en mycket bra koll på sitt virkesuttag då, men jag har hört att det numera är betydligt enklare att få avverkningsrätter i östra delen av Ryssland, öster ut från Ural räknat.

Problemet med dagens Ryssland, efter demokratiseringen, är ju att landets naturtillgångar skövlas av de nyrika ryssar som övertog all f d statlig verksamhet. Oligarkerna och deras lakejer sitter på fina adresser i väst och styr med järnhand all företagsverksamhet i Ryssland. Kapitalets makt är stor, det som skulle förvandla det gamla kommunistlandet till en demokrati, och ett av världens rikaste länder, gjorde tvärtom Ryssland till ett utarmat land. Befolkningen upplever ju idag större klassklyftor än under Stalins tid.

Skogsskövlingen kommer tyvärr att fortsätta, understödd av de stora svenska skogsbolagen, eftersom vi i Sverige snart kommer att ha en stor virkesbrist. Återväxten i svenska skogar är idag mindre än avverkningen, eller kommer att bli väldigt snart. Virket finns i Östeuropa. Det enda som idag hindrar att svenskarna köper sitt timmer i Ryssland i större utsträckning är att logistiken fortfarande inte fungerar. Men det håller ryssarna på att fixa.

Jag fick så sent som för ett par månader sedan ett förslag att köpa sibirisk virkesvara utkörd till hamnen i S:t Petersburg till mycket låga priser. Då jag fortfarande finns registrerad hos hamnmyndigheten i S:t P. dyker det upp såna här erbjudanden. Massaindustrin går på högvarv och pappersbehovet bara ökar i väst. Sen kommer ju Kina med sin övergång till ett konsumtionssamhälle. Var hamnar vi då?

Jag måste sätta mig in i varje enskilt fall för att förstå hur avverkningen går till. Det finns faktiskt seriösa aktörer även i Ryssland, men de oseriösa är tyvärr i flertal.

Finns säkert anledning att titta närmare på detta och följa den debatt som är mycket välkommen. Miljörörelsen i Ryssland vet jag inte på vilken nivå den fungerar. Det händer mycket därborta och den nya generationen ryssar, skolade i västerländskt tänkande, borde förstå att bl.a. skogsskövlingen måste stoppas. Men är det så?

Frank"

Frank har sedan i sin tur bollat frågan vidare till Kjell som svarar så här:

"Hej Frank

Nu har jag läst inlägget på Gebbes hemsida.

Det stämmer det som sägs i artikeln. Avverkningen pågår i full fart för den egna marknaden som nu är mycket stor och som nu betalar bra. Därefter exporten till Kina, främst från östra Ryssland. Japan köper också trävaror där.

Vad gäller Karelen, som ligger geografiskt närmast oss, så byggs nu ytterligare en ny massafabrik som kommer att öka uttaget där. IKEA köper också stora mängder trävaror från Karelen och också andra områden i Ryssland. I Karelen finns/fanns mycket gammal urskog och ett rikt djur och fågelliv som nu är i stor fara.

Det är nog också så att återplantering inte sker i någon vidare omfattning, så prognosen för framtiden ser dyster ut."

Jag orkar inte ännu en gång att känslosamt åderlåtas på grund av att jag drar iväg på en för jorden oerhört kostsam nöjesresa till en semesterö i Atlanten. Möjligheten till resorna finns där och de personliga upplevelserna av dylika färder är underbara och berikande. Jag nöjer mig just nu med detta konstaterande och att jag egentligen vet konsekvenserna därav.

Vad jag istället vill fokusera på är det fantastiska äventyr jag fick del av på det vackra havet väster om La Gomera. För första gången nämligen kom jag i kontakt med vilda valar.

Först siktade vi fenorna vid horisonten och ju närmare vi kom desto mer steg min begeistring. Slutligen var vi mitt ibland en stor flock med sällskapliga och tämligen orädda grindvalar. De var väl en tjugo till trettio individer som låg där lagom lojt simmande och till och med stillsamt solande vid ytan. De pratade med varandra " pi - yrr" och blåset från deras djupa andning kändes ända in i mina egna lungor. Vuxna individer och ungar simmade sida vid sida i små flockar, vältrade sig, kikade på oss med vänliga ögon och simmade rakt under båten som svarta skuggor i det kristallklart turkosa atlantvattnet. Vilken lycka för mig att få ta del av detta.

En timme låg vi nästan stilla med båten i denna flock valar innan det var dags att ge sig av inåt igen. Närmare kusten siktade vi nya fenor. Denna gång var de spetsigare - inget hak som hos grindvalarna - och mindre. Båten styrde mot dem och efter en stund var vi bland delfiner. Femton individer i små flockar simmade framför oss, vuxna och ungdjur i en böljande rörelse. De var av den allmänna arten, Delphinus delphis, på svenska Springare kallad. Återigen samma känsla av stor upplevelse och samhörighet. En mäktig känsla! Jag känner mig oerhört privilegierad och rik av framför allt dessa val-upplevelser.

Så kommer jag då hem, läser igenom e-posten i min dator, slänger i vanlig ordning minst 60 % spam direkt, och begrundar resten, däribland ett mejl förmedlat av David Erterius, som handlar om delfinslakt i Japan. Jag känner mig olustig inför att öppna det. Jag förstår egentligen att där finns mer än jag orkar se just nu efter mina sköna intryck från havet. Det får gå några dagar innan jag tar mod till mig. Det var igår. Inatt har jag haft svårt att sova. Jag är förbannad rent ut sagt men ändå mera ledsen över människan. Hur kan vi bete oss på detta bestialiska sätt mot djur?!

Videon, som det finns en länk till här nedanför, visar mer än vad någon människa borde kunna tåla av våld och skändande av djur. Den uppvisar en sådan okänslig cynism inför livets skönhet och integritet att man faktiskt tappar fotfästet. Jag varnar dig och den engelska texten varnar dig också. Du vet nu att du ser videon på egen risk och att du därefter aldrig blir samma människa igen. Är du tveksam, lita på mig att avstå.

Men ändå lägger jag ut länken här, ty kunskap är viktigt. Och! Det finns möjligheter för dig att protestera via länk nr två. Reagera och agera!

Och utanför mitt ateljéfönster börjar himlen lysa igenom molnen med en blå ton. Snön fortsätter att sjunka samman.

Jag har just fått ett e-brev från Kina, från Linda, min härliga tolk och omhändertagerska. Hon är alltså på plats igen efter sin två veckor långa ledighet i samband med det kinesiska nyårsfirandet. Vad glad jag blir. Det känns lite lättare nu när jag har fått en påminnelse om att det trots allt finns skäl att glädjas åt min Kinaresa. Kontakter med nya människor kan vara det som ger allting värde, själva meningen med livet.

På nyheterna i TV sänds ett reportage om skogskövling i Ryssland. Minst 30 % av noterat virkesuttag på exportmarknaden görs där idag utan tillstånd och rapportering. En skövling pågår i det tysta understödd även av svensk skogsindustri och problemet med Rysslands orörda skogar är mycket allvarligt för djur och växtliv, meddelas det. Jag var inte helt fel ute således i mina skriverier av igår. (Egendomligt sammanträffande förresten, där jag skriver om något som det sen faktiskt samma dag kommer officiella kommentarer omkring. Detta har hänt ett flertal gånger nu. Jag är visst lite rätt ute!).

Korpen ropar hårt och ödsligt när jag åker den leriga grusvägen över slätten. Omberg har tagit på den grå filtmössan som så ofta den här vattensjuka tiden på året. Det är vår på gång. Jag åker med nedvevad sidoruta för att om möjligt få höra den första lärkan drilla förbi. Det drar snålt mot min förkylning som jag fick redan nere på La Gomera.

Vid Gottorp böjar åvattnet gå över isen och fräta stora hål. Fortsätter värmen kommer det att bli en bra skjuts här redan om någon dag. Ingen lärka ännu.

Vid Väversunda stannar jag och spanar in årets första grågäss. De står där parvis i snön, sträcker på halsarna då jag stannar till och lyfter skränande ut över vassen. Där ute sitter en fjällvråk i en björktopp. Gässen flyger runt ett par varv och kommer sedan in för landning. Lika skränande nu.

Jag kör hem via Stora Lunds golfbana. Ja! Här ser jag årets första tofsvipor. Samma härliga känsla som alltid. För mig det viktigaste vårtecknet. Det är tolv fåglar som går på en avsmält green och plockar tillsammans med ett tiotal nyanlända starar och björktrastar. Dagen är fulländad.

Härligt vårvinterväder med sol och plusgrader. Vi går en liten förmiddagspromenad. Barnbarnet Ella med mamma och pappa är med och hon är mycket intresserad av vad morfar kan leta fram i dikeskanten. Jag utlovar en nyckelpiga och så måste det bli. Vi hittar till slut två stycken något stela individer bland fjolårsgräset. De vakar till liv så småningom i Ellas händer. Det är lycka det! Ella skiner som en sol och vill "titta mera moffar".

På Omberg här om dagen, vilket jag glömde meddela, var tre arter hackspettar i farten. Gröngölingen ropade och spillkråkan och den större hackspetten trummade. Dessutom hörde jag många mesar som sjöng och ett gäng mindre korsnäbbar. Solen värmde i nedförsbacken mot söder.

Igår kväll var jag med på ÖLOF:s Årsmöte i Linköping, alltså Östergötlands Läns Ornitologiska Förening. Jag fick mottaga en utmärkelse för lång och trogen "fågeltjänst". Det är ett svanägg i keramik, mycket vackert och jag känner mig väldigt stolt däröver. Jag var faktiskt ordförande på det nybildade ÖLOF:S första föreningsmöte för, jag tror, tjugofem år sedan och en av initiativtagarna tillsammans med bl a "herr mellanspett Börje P".

Idag sträcker flera flockar av grågäss in mot Tåkern men mot kvällen känns det lite gråbistert. Det är bra det; våren ska inte hasta för fort. Det blir svårt nog ändå att hinna med. I vanlig ordning alltså!

Jag har idag fått in ett svar på min skrivning om Rysslands skogar. ( Se ovan).

Fem grader varmt, lätt regn och ganska svag sydvästvind. Gässen väller in över bygden. Idag har flock på flock av sädgäss, grågäss och kanadagäss flugit över gråhimlen på hög höjd på väg till Tåkern. Jag följde med ett gäng som kom på skrå över Vättern. De landade aldrig på sydsidan av sjön utan fortsatte rätt över och dalade ner någonstans vid den norra stranden.

Lärkorna testar en första sång vid Sjöstorps åkrar och vid Kälkestad är det ganska rejäla flockar längs grusvägen. Här betar också massor av gäss.

Den sista snön försvinner nu på de öppna fälten och kvar ligger drivor och hopplogade högar. Det är ännu is vid Väversunda och några tofsvipor spetar varligt omkring där. Ån går svämhög vid Gottorp. Vattnet är gulbrunt. Nu är det skjuts!

Ellen från Länsstyrelsen och Ombergs Naturum kommer på besök till ateljén. Vi för ett resonemang om Tåkern, Omberg, naturreservat och om natur i största allmänhet. Hon jobbar med en litteratur- och källförteckning av så mycket som möjligt av allt som finns att få tag av i dessa ämnen och hoppas att jag kan komma med några kompletteringar.

Måndag, vardag igen. Tillbaka i arbetet efter en blandad helg med seriespel i boule, hjälp med flyttning av dotter till Söder i Stockholm och middag hos en annan dotter i Linköping m m Ett spännande och rikt liv helt enkelt!

Våren är definitivt här. Krokusen blommar i trädgården. All snö är borta och min lilla damm är isfri. Nu väntar jag på att mina rudor skall ge ett livstecken ifrån sig.

Just nu är det blå himmel och ganska frisk sydväst. Victorias flaggor viftar vackert. Jag kommer direkt från fiket där Ulrika servade idag. Det är en vana jag har att starta åtminstone första dagen i veckan med en kaffestund tillsammans med de andra "gubbarna". De som känner mig mer skulle nog säga att det sker oftare än så.

På vägen tillbaka går jag förbi Studieförbundet Vuxenskolans lokaler mitt i byn. Där har vi kulturarbetare från Ombergsbygdens Kulturarbetarförening, OM-kultur, ett samarbete på gång. Vi gör varsin skyltning under en månad. Nu är det mars och min tur. Mitt tema är:

Just nu ringer Charlotte från Häggestad. Hon meddelar att den första forsärlan alldeles nyss anlände till Disevidån hemma på tomten. Det är tidigt. Ytterligare en bekräftelse på vårens antågande.

Det kan inte hjälpas. Trots oundvikligt arbete måste jag fara ner till Tåkern och Stugan åtminstone en kort stund. För en gångs skull köper jag med mig en portion färdiglagad mat som jag värmer upp i ugnen medan jag går ner över maden till kanalen. Då har jag 40 minuter på mig. Det blir lagom.

På strandängen rastar ungefär femhundra gäss, grågäss närmast och därefter tre par kanadagäss och längst bort mot den blå bården innanför vassen betar sädgäss. Jag hittar också de första två tranorna och inte nog med detta, jag hör också den första rördrommen blåsa utifrån vassen. Så långt har våren kommit alltså. Jag blir lika överraskad som alltid. Men, trots att jag spanar länge ut över sjön, ser jag ingen brun kärrhök idag. Men i morgon kanske.

I det gulbruna kanalvattnet simmar ryggsimmare, skräddare och dykarbaggar. Jag hör några gäddsnipor plaska till och i en lugn vrå har andmaten samlat sig till en ljusgrön matta melerad i rost av alfrön. Det är en liten vacker tavla.

I svämvattenpölarna i betet ser jag flera åkergrodor. De är ännu något tröga och simmar med svårighet ner bland löv och bos och försvinner därmed effektivt. En rafsar jag emellertid fram för att fotodokumentera, sen får den åter hoppa ner i vattnet. De flesta grodorna är säkert hanar, först på plats, och om några dagar är honorna där och leken i full gång, om vädret står sig vill säga.

Det är verkligen varmt idag. Solen bränner i ansiktet, himlen är utan moln och det är säkert tolv grader i skuggan. Jag går runt tomten och spanar efter snokar men ser inga. Lärkorna sjunger över åkrarna och viporna voltar. Två korpar kommer skorrande över strandskogen. Jag pratar med dem som alltid och de svarar mig. Ett samtal om vårglädje.

Middagen är klar, bordet framtaget och jag sitter i skjortärmarna nu och äter örtagårdskyckling i pikant sås med spagetti. Klappat och klart. En flock grönsiskor flyger förbi och en steglitsa blixtrar till. Gulsparven sjunger och två entitor slåss med talgoxarna om bästa holken. Jag vinkar åt skolbussen på vägen därute. Jag är rik! Ett nytt år börjar vid Stugan.

Hemfärd över Omberg. Jag är på jakt efter den första blåsippan. Jag vet var den brukar finnas. Och jag blir inte besviken. Jag ser den redan på håll. Det ultravioletta sticker i mina ögon. Jag är nog först i år på platsen, som är allmänt känd.

I dikena mot Hästholmen och Ödeshög ser jag också de första hästhovssolarna.

Träffar Lars F på fiket som vanligt på morgonen och han berättar att trädlärkan anlände och sjöng igår.

Själv finner jag en anledning att även denna dag besöka Stugan vid Tåkern. Lätt gjort! Det gäller att passa på med sådant underbart väder. Resan dit går över Väversundaviken idag med alla dess rastande grågäss, lärkor och tofsvipor. Även här vandrar tranor vid vassbården. Jo visst ja. Så är det. När jag gick hem igår kväll vid sjutiden från ateljén kom två par tranor insträckande mot Tåkernbygden på hög höjd över Ödeshög. Kanske är två av dem jag ser här idag.

En översvämningssjö har lagt sig över Holmens sanka åker. Det är rättvist. Det är gammal sjömark.

Vid Holmen har vårvattnet stannat på hitsidan vallen och en smärre sjö har bildats och det känns nästan såsom förr i tiden, innan regleringen. Massor av änder simmar omkring här. Mest är det gräsänder men jag ser också ganska många bläsänder och krickor. Vidare spatserar två skrattmåsar omkring i lågvattnet; de första för i år och ovanligt tidiga må jag säga, ännu med vitt i pannan. Två gråtrutar står bredvid.

En trevlig dag. Jag har fått leverans av ett antal kolli med böcker. "Pilfink" är färdig och hemma. Den blev bra det vill jag påstå. Det torde kunna bli succé. Göran Bergengrens initierade artmonografi av denna "triviala" art måste gå till historien och mina bilder är inte så pjåkiga heller om man får säga så i jantelagens Sverige. Jag är stolt och glad idag. Och solen den lyser. Inte undra på!

När jag kommer till ateljén, något senare än brukligt eftersom det är fredag och hustrun och jag då tar lite sovmorgon, sjunger min första bofink för året från en lind vid kyrkan; fanfaren smattrar mot väggarna. En citronfjäril dansar förbi, blåmeshanen sjunger som tokig, ett par talgoxar kryper ut ur ett holkhål och pilfinken tjippar upp till taket under tegelpannorna med näbben full av bomaterial. Himlen är blå idag igen och vinden drar förbi husknuten från sydväst som alltid.

Det är någon dags ytterligare respit kvar på denna tidiga vår. I övermorgon kommer en storm, förutspås det, och efter den skall temperaturen dala.

Det går slag i slag nu. Igår kom ytterligare en bok med posten. Denna gång från förlaget Forma Publishing Group. Ett förhandsexemplar på den häftade upplagan av den bok jag har jobbat med så länge nu. Vilda växter i Norden. Jag känner mig stolt och glad. Nu har jag fått lite distans till det hela.

Jag har sovit mycket dåligt i natt; har drömt massor av drömmar om misslyckanden och tillkortakommanden och vaknade redan kl halv fyra, svettig och med huvudvärk. Alla känner säkert igen sig. Sånt händer ibland.

Anledningen för mig var att jag, det sista jag gjorde vid datorn igår kväll, av misstag ersatte min alldeles nyss färdiga PP-fil "En vecka i Peking" - ett 45 minuter långt bildspelsprogram om min Kinaresa, som jag har jobbat till och från med i tre veckor, säkert femtio timmar totalt, med en tio dagar gammal mycket enkel version. Det gick så fort. Jag skulle föra över den färdiga produkten från min arbetsdator i ateljén till min laptop via ett USB-minne och en s k "Windows-portfölj", ja ni vet säkert.

Och! Just det! Jag uppdaterade inte som man ska göra utan klickade in mig på att ersätta och gjorde då det i fel riktning liksom. Oförlåtligt och klantigt. Allt arbete blev därmed puts väck och jag bröt ihop förstås. Satt i flera timmar och letade förtvivlat och alldeles tom i huvudet dessvärre tröstlöst och definitivt.

Sånt händer vid datorn. Det har hänt de flesta. Allt det där med att spara en kopia m m känner man ju till. Men, så händer det i alla fall. Datorn kan verkligen vara djävulens maskin. Förförisk i sina bästa stunder och lika djävulsk då det tokar till sig.

När jag kommer ut i solen på morgonen idag känns det aningen lättare. Det är ju så vackert. Snön som föll i häftiga byar hela dagen igår ligger kvar i gräset. Det glittrar i den klara solen. Det är en pärlmosaik av kristaller, en del genomskinliga med ursprung i hagel och andra vita av kornsnö.

Det sitter en hel flock nyanlända grönsiskor i grannens japanska lönn. Deras knottriga sång vibrerar som av iskristaller den också. I det långa loppet är det endast sådant som gäller. Livet. Allt annat kan man så småningom, med lite distans, lägga bakom sig. Det är bara att bita ihop ett tag.

På vägen till fiket, 300 m lång, sitter tre olika blåmeshanar och sjunger idag. Arten har uppenbarligen haft en räcka av goda år.

Vårdagjämning. En riktig bemärkelsedag för oss nordbor. En tänkt linje dragen från solen träffar jordens ekvator som en matematisk normal med 90 graders vinkel , vilket ger 12 timmar dag och 12 timmar natt, ungefär. Exakt på timme och sekund när det sker vet jag inte men det är ett ögonblick bara, lika snabbt övergående som nuet, sen lutar jordens vinkel mot solen över till fördel för ljuset för oss på den norra hemisfären tack vare jordens årslånga vandring runt vår egen stjärna. Tack för denna skevhet, denna anomali, som ger jorden årstider och ett spännande liv. Allt, är ett under av mysterier.

Direkt efter arbete igår tog vi en liten skogspromenad Ulla och jag på vägen bort mot Brodderyd. Hästhoven blommade vid vägkanten bland frost och porlande vårvatten. En rödhake, en övervintrare kanske, sjöng vackert från en sälg och både dubbeltrast och koltrast svarade upp mot utmaningen. Spillkråkans sång "kuick´kuick´kuick´kuick´kucik´kuick´" studsade mellan träden.

Kölden bet i näsan och mina handsklösa händer blånade. Sådan är också våren.

Kväll strax efter solnedgång. Jag skall strax gå iväg till Brockmansalen med sin vackra 50-talspräglade fondmålning där Tåkerns fältstation har årsmöte. Månen är ny, eller kanske något dygn gammal, och jag tänker på Åke, en av mina polare på fiket med mycken folklig kunskap i huvet. Han vet att det vid varje "nytänning" under vårvintern är extra läge för mera vinter och snö. Och visst, så är det ju just nu, att snön kom häromdagen och vintern bet tillbaks.

Idag har det varit stor invigning av det nya O-huset, Onkologen, på Universitetssjukhuset i Linköping. Ett jätteprojekt är fullgjort. Hur mycket det har kostat vet jag inte men vad jag vet är att 3 miljoner kronor har satsats på konst och utsmyckning. Jag är inbjuden eftersom jag har bidragit med ett konstverk i en av de sex hissarna. Mitt projekt har jag ju tidigare noggrant beskrivit här på hemsidan (länk). Idag är det så dags för att skåda verket i sitt sammanhang. Men, tyvärr, det är inte på plats. På lördag förhoppningsvis, då det är allmänhetens besöksdag, hoppas Ulla J, huvudansvarig, att det är färdigt. Hon är ledsen och besviken själv. Mitt verk och de andra fem konstnärernas hissverk ligger hos en snickare i Skänninge.

Men jag är luttrad vid det här laget. Detta hissprojekt har brottats med problem och tidsförskjutningar hela tiden, minst sagt. Men i en påkostad konstbok, skriven av Gösta Gierow, finns ändå vår konst redovisad. Alltid något, även om min "fågeltavla" där inte är helt riktig, jag har ju lagt till handmålade små känsloord vid varje fågel och dessa har jag gjort direkt efter det att fotot togs.

Jag kommer att åka in en annan dag, för jag är intresserad av att se hur det tar sig ut på plats. Då ska jag ta med mig kameran igen och dokumentera.

Vårljuset kommer tillbaka. Mot kvällen drar jag ut i skogarna. Till Renemo. Mitt årliga vårliga besök på jakt efter den första morkullan, grävlingtraj och sparvugglevissling. Och förstås detta eviga spanande efter skulkande bäver.

Skogen börjar fyllas av trastar; taltrast, dubbeltrast och koltrast sjunger och rödhake, flera stycken. Tranorna ropar från flera håll. Ingen sparvuggla eller morkulla hör jag, heller ingen observation av bäver eller grävling men väl gott om spår av dem.

Jag tänder i köksspisel och kakelugn för första gången i år. Kölden står kvar i pipan och både Stugan och jag är totalt nerrökta innan jag slutligen får drag och fyr.

Jag klipper apeln, bär ut trädgårdsmöblerna, späntar stickor och klyver ved och sätter mig sen i den varma solen en stund och lyssnar till vipor, lärkor och tranor, och grågäss förstås. Nog hör jag också en sädesärla. Den flyger över och lockar ett par gånger. Steglitsorna finns i almarna och starar, som visslar och kacklar. Under askarna börjar vårlöken blomma.

Nu flyter vattnet i kanalen genom vassen klart och stilla och jag lägger i kanoten och paddlar mig ut till snorkande knölsvanar, skrikande gråhakedoppingar, skärrade gäss och snattrande gräsänder. Denna unika stillhet och närvaro. Solen bränner dubbelt. Tjyrr...tjyrr sjunger skäggmeshanen. De finns därinne i den gula vassen men de gör knappast något väsen av sig just nu. Bara för den som vet finns de. Enstaka sävsparvar flyger över och skrattmåsar. Rördrommarna sjunger med olika kvalitet; några med skrovlig målbrottsbas som inte bär mer än någon enda ren ton, andra redan väl uppblåsta och etablerade. En häger skränar, gråtrutar ropar och tranparet utanför stugan har en fjolåring i släptåg. Undrar hur länge den får vara med. Den håller sig på lite distans men har ändå en livlina om femtio meter kvar för säkerhets skull.

Jag finner ett kadaver av en ko ute i madlandet. Den måste ha gått ner sig här förra året. Jag undrar om hon var saknad. Jag blev först lurad att tro att det var en gammal brädhög av en brygga eller en båt. Men i kikaren ser jag revbenens spanter och skulderbladets köl. Allt annat är nedmalt och multnat.

Mot kvällen kommer linjerna av tranor glidande lågt mot mig. Tysta ända tills de ser glittret av vatten. Då skriker också den första vattenrallen.

Ulla kommer och hämtar mig när det är det nästanmörkt. Endast ett rosa ljus ligger kvar över Omberg och det är genast kallt.

Klar morgon med sträng frost. Men solen värmer direkt och temperaturen stiger raskt. Det blir en varm dag. Minst femton grader i skuggan. Ella och jag sitter vid kanten av Stångån och äter smörgås och banan. Jag har just hämtat henne på dagis. Jag är barnvakt i Linköping några timmar på eftermiddagen nämligen. Ett privilegium för en lycklig morfar. På vägen hem ser vi den första humlan i en krokusrabatt och två eldskinnbaggar under en lind. De drar som brukligt är vid den här tiden på våren åt var sitt håll om du förstår vad jag menar.

Värmerekord för mars månad någonsin noteras i hela landet. Ända uppe längs norrlandskusten är det över femton grader.

Försommarvädret fortsätter med mellan 15 - 18 graders värme dagtid men med frost varje natt. Jag njuter men har vissa problem med att vara tvungen att vara inomhus eftersom arbetet är av sådan art just nu. Men hur skulle jag kunna klaga som har sådana fria möjligheter.

Vid torget idag slår en stor flock sidensvansar till på jakt efter några skrumpna prydnadsapelfrukter. De ger sig emellertid snart iväg igen.

Jag plockar med mig två små veronikor från gräsmattan in i ateljén på väg tillbaka efter en salladslunch. Artbestämningen är inte alldeles enkel. Jag utgår från att den ljusa arten är åkerveronika. Den blommar till och med under snön har jag noterat. Den lysande lilla blå blomman får jag till luddveronika. En liten raring i så fall. Men mest beundrar jag deras detaljerade skönhet.

Åkerveronika - den ljusa och vad jag tror kan vara en - luddveronika. Vackert så det förslår!

Skjortärmsvädret fortsätter. Det är sommarvarmt mitt på dagen och igår tog jag lunch ute vid mitt lilla vita trädgårdsbord i humlesurr och täcklingsång. Och i förrgår såg jag att Danielssons i Råby satte tidigpotatis på en av tegarna vid Rv 50. Det måste vara något slags rekord bland många andra fenologiska rekord just nu.

Från det ena till det andra, jag träffade Lars F i tisdags som vanligt på fiket och det är ett par noteringar han har gjort som jag nu vill vidarebefordra till er.

1. Den första är att han för en vecka sedan på Omberg såg mindre korsnäbb med utflugna ungar, vilka ännu matades av sina föräldrar.

2. Den andra noteringen är en udda fågelobservation vid Alvastraviken av Vättern. I ett stort bestånd av vildhallon hoppade en ensam skäggmeshane omkring. Den hade "blivit kvar" i denna udda biotop, ensam överlevande efter en höstflykt från Tåkern kantänka och nu ur stånd att ta sig vidare tillbaka till vassens skydd. Tänk så det kan bli. Att ingenting är omöjligt i naturen - det har jag verkligen blivit varse med åren.

Jag är nu tillbaka i ateljén efter en premiärvisning av mitt nya bildspel "En vecka i Peking" hos Rotary i Ödeshög. Det gick bra, tycker jag och det kändes skönt att ha det gjort och få komma ut i vårvärmen igen.

Vi har inte satt upp någon skylt på vår nya postlåda, om att vi inte vill ha reklam, sen den for i luften på grund av en smällare vid nyårsfirandet. Det är inte små mängder med reklam som dimper ner nu nästan varje dag, både med postkrumelur på och med något annat som kallas Svepet. Jag tog med mig dessa två buntar från häromdagen till ateljén för genomgång och vägning. Resultatet är cirka tjugo broschyrer med erbjudanden från:

Allt är helt oönskat och ickeintressant, anser jag. Vikten är totalt 8 hekto för denna enda dag. Det blir många träd det från våra skogar sammantaget, ty det står flera gånger i veckan några tunga pallar med dylik skräppost utanför Posten för utdelning till samtliga hushåll. Fast å andra sidan ger det ju pengar och jobb till, skogsägaren, skogsarbetaren, åkeriet, pappersbruket, tryckeriet, reklambyrån, brevbäraren & underbetalda skräppostutdelare ( mestadels ungdomar) ... m m.

Sånt får väl också räknas in och ibland gör man det kanske lite för lätt för sig med att bara protestera och peka finger. Framsida och frånsida finns alltid med och jag är ju själv en länk i kedjan.

Nu ska jag i alla fall lägga tillbaka allt i returpappershögen. Det är ändå ett litet steg åt rätt håll i hela processen. Och sen tänker jag sätta upp ett nytt märke på lådan. Så känns det absolut bäst!

Hur skulle man kunna låta bli att tycka om detta. Jag har varit ute och planterat penséer i alla krukor och blomlådor idag och druckit kaffe på bänken. Det är väder för senare delen av maj månad och vi är ändå ännu bara i mars. Otroligt. Jag kikar på körsbärsträdet. Knopparna är på väg att brista. Oxbärshäcken är så gott som utslagen och en kastanj på en granntomt har klibbigt äggstora knoppar. Sädesärlan flög över huset idag. Blåmesarna som tagit en av trädgårdens holkar i besittning parar sig. Humlor och fjärilar surrar och dansar. Påskliljorna blommar redan.

Just nu kan jag inte låta bli att säga att jag faktiskt gillar denna del av klimatförändringen, om det nu är den som pågår. Det är förföriskt!

Så har jag också hört många fågelskådare mer eller mindre allvarligt uttrycka det också. Tänk vad spännande att få hit ett antal sydliga nya fågelarter, eller för den delen, fjärilar och skalbaggar för entomologerna o s v.

Vi får väl se hur länge det håller. Vädret och resonemanget. Vad händer med ett blommande körsbärsträd vid nysnö och frost, eller den för tidigt kläckta blåmeskullen och humledrottningarnas nyanlagda bon eller svartvita flugsnapparnas flugjakt i mitten av april. Då kommer kanske notan. Men tills dess kan jag inte låta bli att njuta.

Eftersom Ulla skall åka iväg på en liten minisemester till Lissabon tillsammans med några lärarkollegor övertalar jag henne lätt att följa med upp till Ostmossen på Ombergs östsluttning för en liten vårpromenad att ta med i minnesbagaget.

Här har man röjt undan flera hektar med planterad granskog till förmån för det öppna beteslandskapet och nu börjar det redan synas resultat av detta. Blåsippsmattan tätnar, tibasten blommar kadmiumrött, de första vitsipporna finner vi utslagna, gullvivornas rosetter ligger färdiga för blomning om några veckor. Trastar, rödhakar och gulsparvar sjunger. Det kommer att bli en än ljuvligare oas - denna Ostmosse - allt eftersom landskapet spetsar till sig.

Vintern är utstädad ur skorstenspipan vid Stugan nu. Det går lätt att tända idag och när jag åker hem till Ödeshög igen om kvällen är temperaturen uppe i tjugo grader och det är åter mysigt och skönt inomhus.

Jag målar för första gången i år på mina oljor på altanen. I skuggan är det ändå lite kyligt med nordostvinden som drar runt hörnet men jag kan strax gå ut på solsidan och värma upp mig igen

Mängder av bin och nässelfjärilar dansar runt bland vårlöksblommen som gular ner hela betet. Allt slår ut på en gång. Jag spanar förgäves efter mina snokar men de har tydligen ännu inte vaknat. Det jag finner är en solande skogsödla på en björkstubbe.

Enkelbeckasiner spelar på morgonen, en mindre hackspett besöker alridån., den både hackar och piper, och under hela dagen kommer flock på flock av tranor sträckande in över landskapet på hög höjd söderifrån. Det är pampigt.

- Jag vet, säger han och drar strax ner till kanalen på flugjakt. Jag är hungrig efter min långa resa.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok