dagbok2008_02 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Stormen har passerat ganska obemärkt här i bygden men på västkusten var vindarna uppe i orkanstyrka igår kväll. Nu lyser solen vänt, frosten och isbarken smälter och talgoxen sjunger.

I päronträdet i ateljéträdgården sitter nästan hundra sidensvansar och ringer så luften surrar. I små grupper seglar de ner till taket på bankhuset intill där de sätter sig på hängrännan och dricker vatten. Det är lite berberisbär kvar i buskarna, fräscha äpplen hänger ännu i många trädgårdar och cotoneasterbären verkar vara sista utvägen så det finns ännu mat för dem i Ödeshög även om rönnbären sedan länge är slut.

Häromdagen drog plogar av grågäss in mot Tåkern, tofsvipan är siktad vid Roxen och tusenskönan blommar förstås för fullt i gräsmattan. Jag lyssnade till meteorologen Per på TV-vädret igår. Han presenterade en tiodagars prognos som gick i vårens tecken med sydvästvindar, plusgrader och regn. Idag i Corren läser jag att Tolvmannabacken i Kisa tvingas inse att vintern aldrig blev av i år. Om ett par veckor stänger man igen om inget vintrigt händer innan dess. Hoppet är så gott som ute.

Detta blir nog året då vintern aldrig kom. Det första året i det nya klimatets förtecken. Jag har ju skrivit om det här rätt mycket i min dagbok under januari månad. Några kanske tycker att jag överdriver, tar i med för mycket brösttoner och låter som en domedagsprofet. Vi får se. Men nog bär alla tecken syn för sägen.

Igår, den sista januari, skrev jag om Malta och fågeljakten igen. (se gärna tillbaka). Idag den första februari får jag mejl som berättar om den glädjande nyheten att EU har bestämt att dra Maltas vårfågeljakt inför rätta. Äntligen! Och inte nog med det, man har lagt ett interimistiskt förbud mot vårjakten för innevarande år. Detta hade aldrig lyckats om inte EU funnits. Så det så! Här är meddelandet från energiknippet David Camilleri på Malta. Han som alltid håller mig underrättad. Kanske finns det nu hopp för alla "våra fåglar" som passerar Malta varje år.

"Hot off the press!

Good news for the migratory birds today.
The EC has announced that they will be taking Malta to court over spring hunting!
And they are also applying for interim measures as well, so we should see no spring birdKilling in malta this year......

For BirdLife Malta PR : http://www.birdlifemalta.org/view.aspx?id=64

Jag har värkt fram en liten kulturdroppe. Det hela handlar om ett kort skriveri publicerat i Östgöta Correspondenten idag. Läs det här. (länk)

Efter gårdagens hårda och högst oväntade snöstorm som snabbt drog in på eftermiddagen hade jag inte något större hopp om denna dags morgons utsikter. Men det blev bra.

Morgonen är mild. Det droppar från taket och decimetertäcket med snö från igår sjunker suckande ihop när vi sätter oss i bilarna för vår vinterexkursion till Stångån i Linköping med Ödeshögs Naturskyddsförening. Vi är tretton personer i tre bilar och i Linköping väntar vår guide Per Törnquist vid Nykvarns sluss. Det regnar tunt och vinden drar men vi har förstås kaffe med oss.

Framme lastar vi ur vid småbåtshamnen och Per berättar om förutsättningarna. Vi har chans på kungsfiskare och forsärla - två härliga vinterobsar. Smådopping finns i området och rörhöns och mycket annat. Det är bara att öppna de ännu något sömniga korpgluggarna ordentligt.

Nästan omedelbart upptäcker vi en kungsfiskare i pilbuskarna på andra sidan ån. Den är lugn och fin och vi får alla gott om tid att studera den både naturellt och i tuben. Den rör sig lite fram och tillbaka, flyger till en annan buske, spanar och dyker plötsligt ner i vattnet och kommer tillbaka med en fisk som den dunkar i grenen och sväljer. Sen sätter den sig att kura uppburrad. En halvtimme får vi på oss. Härligt!

Tre rörhöns spatserar och ett antal sothöns simmar omkring bland hundratals gräsänder som vårvisslar och hissar sig. Massor av hägrar, vuxna mest, står staty överallt, ett gäng aprikosfärgade storskrakhanar simmar runt med sina lika vackra men annorlunda färgade honor.

Per hör en forsärla men han blir nog ensam om den tyvärr. En skrattmås ser vi bland trutar och fiskmåsar, en gröngöling vårropar och en stor flock sidensvansar och en björktrast fyller på artlistan. En liten vandring ut längs ån ger ett antal mesar, nötväcka och pilfinkar samt två koltrastar.

En mycket lyckad utfärd avslutas vid lunchtid och vi vänder åter hemåt med "den lille isblå" på näthinnan; en av mina bättre observationer av arten i Sverige.

Väl hemma snickrar jag till akvarellstudien ovan. Många undrar hur jag bär mig åt. Det är lite olika blir mitt svar men faktiskt fungerar det så för mig att jag har motivet kvar i mitt huvud - länge. Blundar jag kan jag se det framför mig och konsten med det hela är egentligen att få handen att teckna av den bild jag har i min hjärna. Det är inget som kommer av sig självt, man får träna och träna. Extremen av detta fenomen såg jag i ett TV-program för ett antal år sedan, då en gravt autistisk yngling i detalj kunde teckna av hus och miljöer han ganska snabbt och ytligt observerade. Jag minns att han i reportaget flög med helikopter över London och sen ur minnet kunde teckna fram en stadskarta nästan helt i detalj. Min förmåga är inte lika stor men å andra sidan slipper jag ju lida av autism. Det märkliga är vilka förmågor vi människor bär på och jag är glad åt min.

Här kommer lite återkoppling till allt mitt skrivande om klimatförändringen (se januari månads dagbok) som vi just nu ser klara indicier på enligt min åsikt. Ett e-brev från min vän och Indonesienmedresenär, sjökaptenen Bengt Grandin först och sen ett svar från min gamle tåkernvän Frank på Öland:

Det är inte bara hemma i Sverige vi ställer oss undrande över vad som sker med vädret. Under min senaste resa via Syd afrika, Australien och Korea uppfattade alla att det var onormala förhållanden, extrema vädersituationer. Så pass att man pratar om det. I Sydafrika mer blåst och svalar än normalt. I Fremantle, Australien, var det kallare än normalt - sommaren hade inte kommit igång. I Korea var det betydligt varmare och mycket blåsigare än vanligt för att var nyårs tid.

Det skrivs och talas mycket om att ställa om till förnyelsebar energi och det är nog ett måste. Men tänk så mycket man skulle kunna minska energiförbrukningen genom att tänka efter hur man beter sig i vardagen. Jag tror att det är det som måste till i första hand för att få en snabb förändring. Inte så man skall minska ansträngningar att gå i från fossilt bränsle utan för att få just ett snabbare resultat.

Jag jobbar ju i en bransch som förbrukar väldigt mycket fossilt bränsle och där utveckling av alternativt bränsle går mycket långsamt. Förmodligen bl. a för att det har varit så pass billigt att använda "rest-produkter". Man gör en hel del nu för att effektivisera skrovform, bottenfärger och propeller effektivitet men samtidigt har kravet på minskade ledtider, ökad fart, inte lett till att vi förbrukar mindre. Jo i och för sig då de nya fartygen tar mer last än de äldre.

Det känns rätt bra att ha hamnat i ett rederi som leder utveckling när det gäller miljöpåverkan och som verkligen tar det på allvar. Vi har under lång tid kört med lågsvavlig bunkerolja runt hela jorden som först nu gäller som krav i Östersjön och Nordsjön. Många innovativa tester görs också bl. a försök med att se hur man kan använda bränsle celler. Det som ligger mig varmt om hjärtat är också att vi tidigt var ute och började med de som kallas Ballast Management. Att alltid byta ballast vatten som tagits in kustnära mitt ute på öppna oceanen. I försök att minska risk för att Invasive Species, sprids runt jorden. Man har nu också utvecklat ett system som kan rena ballastvatten utan att behöva byte de Mid Ocean, som kan innebära risker ur stabilitetssynpunkt. Jag hoppas mycket på det. Vi fick utskickat en film som jag tror FN gjort om konsekvenserna av vad som händer när dessa arter sprids, som Wallenius varit med och sponsrat. Mycket skrämmande hur fort det kan gå. Svarta havets fiske kollaps, flera håll i USA och nu även med början i södra Östersjön hur olika arter påverkar ekologin.

Det gäller att suga åt sig av det goda som t.ex. att titta på och uppleva fåglar. Gärna i olika miljöer som under vår resa till Indonesien men även hemma vid. För mig behöver inte allt vara nytt det finns så mycket intressant att uppleva i vardagsskådandet, privilegierad som jag är att bo på Falstebohalvön.

Ha de bra Gebbe och hoppas kunna komma förbi dig någon gång på resa till/från Stockholm. Senast tog jag faktiskt tåget bl. a med hänsyn till miljön. Upptäckte att det tar inte mycket mer tid än att köra bil. Det går att bryta gamla vanor.

Allt väl däruppe i östgötabygden, hoppas jag. Här förvånades jag häromdagen med årets första Tofsvipor, stillastående i snålblåsten på en höstplöjd åker norr om Borgholm! Datumet skrevs till 31 januari! Visst har jag sett obsar till och från från Ottenby, men att hitta dessa tre individer norrut på ön var en sensation, för mig, alltså.

Igår dessutom en jätteflock med Björktrastar nästan på samma åker, där viporna faktiskt stod kvar, det gjorde resan till norra delen av ön värd bensinpengarna.

Jag kör på bensin, och det gör du också, såg jag, på bilden med det överkörda vildsvinet. Är det inte läge för en miljöbil? Jag är kluven när det gäller alternativet etanol, men kanske kan jag tänka mig en hybridbil mellan bensin/el. Kostnaden för utvinningen av alternativa bränslen är ju skyhöga, och vad jag förstår är miljövinsten fortfarande marginell. Vinsten för den enskilde bilisten är definitivt marginell, i kronor räknat, men miljön mår givetvis bättre av mindre fossila utsläppsgaser.

Den totala kostnaden, när det gäller att förbättra miljön, tenderar att utarma tredje världen och den pågående debatten ifall det är värt dessa enorma kostnader gör mig fortfarande väldigt kluven. Jag lever än så länge med förvissningen om att hotet för miljön är både skapad av människan och är en process som kan anses vara naturlig. Yttre påverkan från människan skapar helt klart en obalans, men den kanske är marginell, i det stora kosmiska sammanhanget.

Deltager plikttroget i vinterfågelinventeringen den sista helgen i januari. Konstaterar bristen på Koltrastar och mängden av Grönfinkar jämfört med förra året. Annars inga större förändringar här hos oss. Kanske är det mildvädret som gör att just Koltrasten finner sin föda i naturen. Daggmaskarna krälar på asfalten här utanför efter ett regn, och det visar ju på att det finns naturlig föda för just denna art.

Det är lite grått idag igen efter en gårdags eftermiddag med definitiv marsvårkänsla. Av förekommen anledning drog jag iväg till Fyrstensberget mellan Borghamn och Nässja vid Vätterkusten igår. Solen sken och vinden var mild från sjön. Jag parkerade vid gården Ullnäs och vandrade ner åkervägen bort till den fina strandklinten - ett litet Gotland i miniatyr. Det var så vårlikt att jag förundrades över att lärkorna inte sjöng.

Jag saxar ur "Natur och Kultur - miljöer i Östergötland", skrivet av Hans Liman, som det sorgligt nog finns en dödsruna för i dagens tidning. Hans kommer att saknas i naturen. Han har gått bort alldeles för tidigt. Jag sörjer en god vän.

" Vid Fyrstensberget, nordväst om Stora Ullnäs gård, ligger den kambro-siluriska berggrunden i dagen. I den upp till 10 m höga strandklinten kan kalkstenslager från mellanordovicisk tidsålder studeras. Vid vetenskapliga undersökningar av dessa kalkstenslager har man funnit en intressant fossilvärld med ansamlingar av Cystoideer, en grupp av utdöda tagghudingar som på mycket långt håll är släkt med våra sjöstjärnor och sjöborrar. Fossilen är välbevarade. Fossilförekomsten vid Ullnäs saknar motstycke i världen! Massförekomster av dessa i allmänhet ytterst ovanliga fossil, är tidigare känd från två platser i världen. I båda fallen i svenska kalkstenar. Det som gör fynden vid Ullnäs unika är dels, att det här gäller två helt nya nivåer, dels att arterna cystoideer är helt andra. I den fysiska riksplaneringen har Ullnäs utpekats som ett riksintressant naturområde. Naturvärdena kommer att bestå om området undantas från ingrepp som t ex sprängning, täkt, stentippning på stranden och bebyggelse."

Jag hasar mig ner vid sidan om stupet och går in under hänget. Vågorna slår in mjukt och jag kan gå torrskodd över den våta kalstensbråten. Branten ovanför är blågrå i skuggan. Den är löst lagrad och hela tiden rasar det ner små stenar och kalkslam. Jag finner flera fossiler som jag fotograferar.

Här och där finns bruna toningar i kalken. Det är lager av alunskiffer. I denna kan man med tålamod finna bollar av svavelkis - pyrit - så kallade markasitbollar. Det är detta mineral som har gett platsen dess namn - Fyrstensberget. Så är det ju, att mycket tidigt, under stenåldern, innan järnet var "uppfunnet" användes pyriten till att slå eld med mot flinta. Små gnistor går det att få fram, jag har testat, och dessa fångades upp av eldfängt material såsom enebast eller fnöske. Kanske gick vandringar hit för tretusen år sedan från folket som bodde runt Tåkern. Det är säkert troligt att fyrstensberget på den tiden var av stor vikt.

Nu är jag på plats, av tidigare icke nämnd anledning, och jag njuter av skönheten, dokumenterar och vandrar därefter i vårluften åter tillbaka mot bilen för efterföljande jobb i ateljén. Återigen känner jag mig privilegierad.

Så är det äntligen avslutat, mitt lilla projekt i samarbete med grabbarna vid Hallången. Nu har jag gjort fem akvareller som berättar om den gamla ödegården nere i skogarna söder om Ödeshög. De ville ju ha var sin tavla som inbördes gåva till varandra och nu är den sista färdig för leverans. Jag har segat lite på slutet. Vill du läsa lite mer om ödegården Hallången så bläddra tillbaka till dagboken för den 21 augusti 2006.

Nu är det dags att ta tag i nästa lilla arbetsuppgift. Illustrationerna till Sveriges Natur aprilnumret, där jag skall illustrera Stefan Castas kåseri om gräs. Jag har varierande och trevliga uppdrag, eller hur? Deadline och leverans om mindre än en vecka är avtalat.

Det är så vårlikt att det faktiskt känns som sen mars eller början av april. Det är inte utan att det är skönt det måste jag tillstå. Men idag har jag lärt mig att det meteorologiskt aldrig kan bli vår före den 15 februari oavsett värmen. Jag får således vänta ytterligare en vecka. Jag längtar ut för att spana efter vårfåglar men först måste jag göra färdigt mitt åtagande till Sveriges Natur.

Igår for alla kajor och tamduvor högt och tätt till väders. Det kom en duvhök vevande på hög höjd över samhället. Det var alldeles när jag var på väg hem. Jag var osäker på om det var en falk ett litet tag. Det var på långt håll nämligen men snart insåg jag att där saknades virtuositet i flykten.

Den täta flocken av sidensvansar är kvar i byn. De dricker vatten igen. Denna gång ur en av gatans små vattenpussar. I en annan större pöl badar skator och kajor för fullt. Talgoxar och blåmesar sjunger och pilfinkar och gråsparvar tjattrar i häcken och i en av trädgårdarna i samhället ser jag att gul krokus blommar för fullt vid en husvägg.

Idag har jag klipp fruktträden. Det är fyra grader varmt och disigt. Det blev en promenad på Omberg också. Ett gäng mindre korsnäbbar noterades där.

Jag får meddelande om vårtecken vid Tåkern. Gerza hör rördrom och ser en tofsvipa vid Kvarnstugan och Christer hör en rördrom vid Glänås. Jag blir sugen naturligtvis eftersom luften dessutom är så skön, att jag finner anledning att åka ner till Stugan för att kontrollera att allt är bra. På så sätt kan ju även jag hösta in några vårtecken.

Vid Holmen noterar jag en nyanländ flock ringduvor cirka tio fåglar stor. Ett hundratal sädgäss har anlänt till Ramstads stubbåkrar tillsammans med grågäss som börjar bli talrika; jag ser dem överallt över sjöns vassar flyga omkring i skrockande par. Inom någon vecka redan ligger de första på ägg. Det brukar gå raskt undan.

Någon tofsvipa ser jag inte och inte heller hör jag någon rördrom. Jag går ner över betet ut till kanalen och vassarna. Där huserar ett femtiotal gråsiskor i de blommande alarna. På vägen tillbaka letar jag efter tidiga grodor i de små vattensamlingarna innanför vallen. Därvid finner jag till min glada förvåning hela kanten full av levermossan - vattenstjärnmossa - Ricciocarpus natans. Denna lilla, nagelstora, flytande kryptogam var mycket allmän i Tåkerns lugnvatten under 70-talet. Sedan de hårda vintrarna i slutet av samma decennium har jag inte återfunnit den. Inte förrän idag! Jag blir jättelycklig naturligtvis.

Antagligen är denna lilla vackra mossa gynnad av milda vintrar. Den är säkert också i hög grad beroende av transporthjälp av vattenfåglar såsom skrattmåsar och änder. Nu blir det intressant att följa om det blir en ny "explosion" i Tåkern.

Vägen hem går över Dags mosse där pestskråpet visar vårfräscha nyblad i de vattenfyllda dikena, sedan vidare upp till Omberg där jag gett mig tusan på att finna de första blommande blåsipporna och lyckas också därmed.

Jag finner årets första blommande blåsippa uppe på Omberg - något knoppig men ändå!

Två blåsippor finner jag som är på gränsen till full blom. De är testpiloterna, spejarna som först av alla vågar sticka upp sina huvuden. Det finns en individuell variation när det gäller blomning hos blåsippor. En variation som inte bara är betingad av olika ståndorter utan också beror av genetisk variation. Det kan finnas en fördel att vara först på plats - men absolut inte alltid - blomningstiden hos blåsippor generellt sträcker sig ungefär över en månad från första till sista.

Vårfågel vad är det? Igår eftermiddag gick jag hem medan det ännu var ljust för att vila mig lite innan kvällens styrelsemöte för Naturskyddsföreningen eftersom jag kände mig lite krasslig. I grannens trädgård flög sju turkduvor upp från fågelbordet och landade på hustaket. Jag har inte sett en enda turkduva tidigare under hela vintern. De här var nyanlända. Man tänker ju inte på turkduvan som en flyttfågel. Men så kan det vara. Ibland övervintrar de i Ödeshög och ibland inte. Den här gruppen kanske inte kom längre bortifrån än från silon i Väderstad eller från en bondgård vid Vallerstad. Eller så kom de från Danmark eller norra Tyskland eller ännu längre bort. Vem vet? Sanningen är den att om turkduvans rörelser vet vi väldigt lite.

Som ung ornitolog upplevde man det så enkelt via den tidens fågelböcker. Man hade att välja på tre kategorier. Flyttfågel, stannfågel eller strykfågel. Och turkduvan fanns ju inte ens med på den tiden. Den var aldrig observerad i landet. Idag ser man annorlunda på definitionerna av fåglars flyttningar. Kategorierna är variabla och svårdefinierade. Flera arter platsar inom alla tre. Turkduvan, numera också en svenskt fågel, är en av dessa.

Jag konstaterar ändå att min observation idag är ännu ett vårtecken. Så långt är det ändå sant och visst.

Jag åker ner i soluppgången för att värma upp Stugan innan Kent och Christer anländer. Det går förvånansvärt enkelt att få fyr för första gången på flera månader. Inte mycket kalluft i pipan i år inte.

Kaffet puttrar redan, röken stiger ur skorstenen och himlen är röd bortom Evebodas vindkraftverk då jag går ut och sätter mig i stolen och lyssnar till gässens morgonlyft och de första rördromarnas blåsningar från sjön.

Vi fikar innan vi åker. Efter något lite diskuterande beslutar vi oss för att åka ner till Gränna för tänkt vidarefärd mot Visingsö. Men därav blir intet, färjetrafiken är ännu gles och vi har lite snålt om tid så vi far till Röttle för att finna någon strömstare. Under fallet finner vi också en sådan som flyger framför oss i ån ända ner mot den lilla hamnen. På vägen dit finner vi en vackert blommande rosa doftolvon.

V traskar runt en stund nere vid stranden innan vi vänder upp mot den ondulerade östra vätterbygden mellan Huskvarna och Gränna. Det är ett mycket vackert landskap, så skilt från Mjölbygrabbars östgötaslätt. I Örserum stannar vi till i lanthandeln och köper Hugos hemgjorda falukorv och isterband. De är berömda. Sen åker vi vidare på de små vackra skogsvägarna, grusvägar mest, tillbaka in i Östergötland inom Ödeshögs kommun och stannar till en sista gång, mest för Kents skull, han är nämligen väldigt historieintresserad, vid den vackra stenbron vid Svämb.

Det blåser småspik från sydväst för "sjättefjärde" gången i höst. Det har varit just höst ända fram tills den 15 februari. Så säger man nämligen på SMHI. Först efter detta datum få man börja säga vår enligt meteorologisk definition. Nu är det kanske dags för en revision på myndigheten. Inget är sig längre likt vädermässigt och det är säkert ändå bara början av något väsentligt!

Mot kvällen, alldeles innan mörkret, ringer telefonen, Tommy och Gunilla har en rovfågel i trädgården. Den låg först på rygg, på altanen förstås, alldeles som död men vände sig efter ett tag till magläge och när jag anländer med handskarna på, sitter hon, det är en vacker gammal sparvhökshona, upprätt och med begynnande medvetenhet. Hon har flugit på fönstret men kommer att repa sig; inget blod i mungipan och ögat börjar bli klart och livfullt. Jag målar av detta öga innan jag släpper henne, ja förstås, jag tar ett foto först för att slippa störa henne för länge, men detta kort förädlar jag i en akvarell.

Det är förunderligt ögat, vilket djup och vilken mystik, speciellt rovfågelsögat. Den skarpa blicken ser rakt igenom mig. Jag blir nästan hypnotiserad av svärtan i pupillens brunn.

Jag sätter henne, då mörkret fallit, i närheten av fyndplatsen i ett tätt bergtallsbuskage. Hon flaxar iväg några meter in i krattet. Där kan hon sitta ifred under natten. Jag hoppas och tror att hon i morgon med ljuset är helt kry igen.

Först hård vind, sen blå himmel två timmar och nu mot eftermiddagen är det tungt regn som faller med skymningen.

Just den där tiden då himlen var blå blev jag sugen på vårtecken. Vi satte oss i bilen Ulla och jag och åkte en sväng över slätten.

Sex grader varmt. Inga lärkor. Men vid Väversunda under Charlottenborg finner vi en flock på tjugo tofsvipor. Jag lyfter min hatt, en symbolisk gest utan hatt, men ändock! Det är den värd våren! Man har ett begränsat antal till förfogande. Denna är min sextioandra. Och den börjar såsom så ofta med viporna.

Stormen som drog in igår kväll var mäktig, kort och intensiv. Då jag lämnade ateljén vi sextiden höll jag faktiskt på att blåsa omkull. Sen ökade vindstötarna till ett crescendo vid 21-tiden. Huset vibrerade och gungade. Jag gick ut och tog lä bakom väggen och lyssnade en stund till dånet. Redan vid midnatt hade det lugnat sig rejält.

I tidningen idag läser jag om orkanbyar, nedblåsta träd, strömavbrott och trafikproblem. Detta är sånt vi får vänja oss vid. Å andra sidan reducerar våra sex andelar i vindkraftverket Patricia vår nettokonsumtion av energi alltmer. De senaste två åren har vår elåtgång minskat med runt 25 - 30%. Vi ligger dessutom på plus jämfört med satsade pengar. En god investering i pengar och miljö och ännu återstår många produktiva år.

Vindkraften diskuteras mycket idag. Föreningen Sveriges Ornitologiska Förening har, tycker jag, intagit en ganska negativ hållning generellt. Orsaken är naturligtvis den äkta oro man känner för stora vindkraftsanläggningar som kan komma i konflikt med natur och fågelliv i t ex kust- och fjällnära områden eller i närheten till fågelskyddsområden.

I en ledare i senaste numret av Vår Fågelvärld, 1/2008: sidan 4, balanserar Lars Lindell upp problematiken och öppnar för en konstruktiv fortsättning där den för framtiden absolut nödvändiga vindkraften erkänns som en oundviklighet. SOF arbetar just nu med att ta fram underlag för den fortsatta utbyggnadens förutsättningar med avsikten att undvika kollisioner med naturvård och fågelliv. Detta känns skönt, tycker jag. Sen är det väl lite olyckligt att man ännu fortsätter att använda det negativt laddade ordet exploatering i detta sammanhang.

Vaknar på morgonen i Linköping. Mitt i stan hos mor och far. Solen skiner och temperaturen stiger efterhand till tretton grader. Det känns som mitten av april. Vinden är stark men ljummen.

Tillbaka i ateljén förbereder jag mig för föredrag och bildspel "En vecka i Peking" som jag skall presentera strax i Boets bygdegård. Vinden är ännu hård men solen har gått i moln.

Igår kväll ända in mot natten spanade jag efter bäver vid Renemo. Jag stod länge stilla mot vinden med blicken vänd mot spegelvattnet. Jag hade färska gnag runt omkring. Två timmar var jag nästan helt stilla. En gång blixtrade mörkvattnet upp i en blåvit spegelblomma men inget mera hände. Vandringen tillbaka igen över aspbrötarnas virrvarr i becksvart mörker är värd en egen liten krönika.

Jag har något jag vill visa dig, sa Lars igår när vi hade vår sociala fikapaus. Det handlar om ett orkidéställe på Omberg och jag vill att du tar med kameran.

Så blir den av idag, årets första orkidéutflykt tillsammans, upp till berget med kamera och skissblock trots duggregnet men med kaffetermos och mackor och min stora nyfikenhet i bagaget.

På bergets norra del öster om Vallgatan kliver vi av alldeles där gamla stormars skörd har ändrat karaktären i landskapet så att man endast med möda känner igen sig. Vi har varit här tidigare nämligen, flera gånger, i vår jakt efter Sankt Persnycklarnas skönhet. Detta är oss veterligt Östergötlands förnämsta bestånd av denna vackra orkidé och Lars, som har räknat nästan varje vår, uppskattar den blommande populationen till runt 1 000 exemplar vissa lyckliga år.

Men det är annorlunda nu, säger Lars, alldeles innan vi kommer fram till öppningen - skogsögat - där plantorna finns. Det blir en chock, faktiskt. Stora delar av platsen är plöjd av vildsvinstrynen. Alla som känner till vildsvin vet hur jag menar.

Vi jämför vildsvinsbajs och kommer fram till att kanske fem individer har varit på platsen

Grisarna, som efter avföringsbedömning, beräknas till minst fem stycken har bökat upp nästan allt. Torvor ligger i högar, med bar jord däremellan på flera kvadratmeter. Rester i mängd av rotknölar och rötter från tandrot, svalört, backlök, vårlök gullviva, brudbröd och mandelblom vittnar om kalaset. Hårdast åtgången är definitivt Sankt Persnycklarna, vars stora och näringsrika "manliga testikel", Orchis mascula betyder just detta, otvetydigt har utövat den stora lockelsen på svinen.

Klicka på rotknölarna så får du svar om dessa läckerheter för svinpälsar!

Vi går runt i det skövlade området, med kluvna känslor. Detta är ju en naturlig form av påverkan som kortsiktigt påverkar orkidéerna mycket negativt. Men alla rotknölar är inte borta, några smärre områden ligger helt opåverkade och här och där finner vi bladrosetter som ännu är i livet även mitt i böket. På lång sikt kanske allt detta till och med kan visa sig vara bra för Sankt Persnycklarna. Vildsvinens jordbruk minskar den igenväxning som hotar runt hörnet, öppnar ny bar jord för etablering, gödlsar marken och bråkar även med konkurrenterna. Vi är överens, Lars och jag, att det blir spännande att följa området de närmaste åren för att se hur det hela kommer att utveckla sig och jag ger Lars ett stort erkännande för hans idoga och idag ovärderliga dokumenterande under tidigare år.

En vackert panterfläckig rosett av en årgångsny Sankt Persnyckel i februari månad.

Då vi går runt i området upptäcker vi i ett blåhallonsnår ett sommarbo av hasselmus. I en trädtopp sitter en vacker gulsparvhane och zippar i väntan på att hans kommande borevir skall lämnas fritt igen, nötväckan ropar och en duvhökhane glider över oss in mot skogen.

Solen tittar in genom nya fönster. Blå himmel också. Ljuset är skarpt och jag har användning för min markiser. Jag trodde det var 1 mars i morgon, men så icke; det är ju skottår har jag just fått reda på.

Så här långt har jag kommit just nu. Detaljer av Sankt Persnycklar i februari

Så här ser den ut idag, tennisbanan, där det förr var ett myller av aktivitet

Inget är sig likt. Förr spelade jag tennis på Ödeshögs tennisbana. Min kropp pallar inte för det längre. På den tiden var det full aktivitet där borta. Idag går verksamheten på kryckor och snart jag också. Idag spelar jag med ålderns rätt boule istället. Alla de som kunde ha spelat tennis idag är på golfbanorna och ungdomarna spelar på nätet. Ja, ja, jag vet att jag generaliserar. Tiden kommer och går men ingenting består. Jag tror det var annorlunda förr i tiden. Tempot i förändring var långsammare - på gott och ont - men mest det första. Med åldern kommer nostalgin och eftertanken även över det till synes triviala såsom en mossig gammal tennisbana.

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok