dagbok2008_05 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Det känns skönt idag. Konstrundan 2008 är avslutad och trots lite tråkigt gråväder med både regn och blåst var det mycket folk i rörelse under både torsdag, fredag och lördag. Mest besökare var det som alltid första dagen med upp emot 1 000 gäster. Jag uppskattar att det sammanlagda antalet ateljébesökare var knappt tvåtusen personer. Lika fantastiskt som förra året. Och alla verkade nöjda och glada och jag har tacksamt och förhoppningsvis ödmjukt nog mottaget mycket beröm och positiv respons för min egen utställning. Detta tackar jag er alla extra mycket för. Mina tre döttrar och min hustru Ulla förstås hjälpte till, vilket verkligen var guld värt. Även mitt barnbarn Ella stod vid porten och delade ut utställningslistor. Det hela har blivit en hel familjeaffär.

Idag då - söndag vilodag - har solen börjat skina igen. Värmen är verkligen på väg tillbaka och jag har klippt gräset hemma för första gången i år. Det blev extra många småsvängar för att klara de flesta av gullvivorna som har spritt sig ut i gräset alltmer för varje år.

Under en liten promenad hem från middag hos goda vänner hör jag den första ärtsångaren skramla. Den sätter sig i en blommande körsbär. Dessa två hör ihop - körsbär och ärtsångare. En rödstjärt ser jag också, på backen bakom komposten under oxbärshäcken. Den far snabbt iväg när jag tömmer gräsklippet. Den röda stjärten blinkar till och jag anar ett vitt ögonstreck. Det är allt. Undflyende som en mus!

Ärtsångaren sjunger i en blommande körsbär. I brist på annan utrustning vid tillfället, tar jag till en reservoarpenna och lite anteckningspapper.

Under dagen är jag tillbaka i ateljén ett par gånger för att lämna ut alster till mina kunder och så åker vi ner till Stugan för ett kort besök med fikakorg - jag, Hanna och hennes Jorge. Hanna vill verkligen se några snokar innan det är för sent för i år. Och, vi lyckas; en stor och blanksvart, nyskinnad hona och en lite mindre gråare.

Steglitsen sjunger, stararna skärrar och tofsviporna där ute över åkern spelar inför ytterligare en omläggning efter senaste jordbearbetning. Men snart måste de ge sig - i år igen. Det måst vara hopplöst att hela tiden behöva börja om på nytt. Fyra stora ägg till spillo varje gång måste kosta enormt med energi. Det moderna jordbruket är skoningslöst.

I de grova almarna och kastanjerna utanför Linköpings slott sjunger både blåmes, svartvit flugsnappare och svarthätta. Jag är på lunchbesök; inbjuden till Slottet och Landshövdingen och i avvaktan på att komma i rätt tid strosar jag runt lite i grannskapet.

Det är årlig utdelning av landshövding Rolf Wirténs kulturpris. Jag fick det för några år sedan och får då äran att deltaga även fortsättningsvis. Ulla är trogen sitt lärarkall och avstår den här gången.

På vägen hem från Linköping noterar jag en överkörd iller i trakten av Malmslätt; och en fasantupp - också den död - samt ett antal grävlingar i vanlig ordning.

Pingstdagen är en strålande högsommardag trots tidigheten. Himlen är knallblå och grönskan har tätnat. Plommon, körsbär och slån fäller sina kronblad som snöflingor över Ombergs stigar. Häggarna prunkar tungt och de första syrenerna är utslagna. I år igen blir semesterveckan för skomakaren kort eller intet. Sommarens tecken korsar varandra; gullvivan möter midsommarblomstret; de står blommande sida vid sida och liljekonvaljen - skolexamens egen blomma - är redan utslagen.

På Omberg leder jag en mycket begränsad deltagarskara genom fågelsång i Naturskyddsföreningens regi. Många gör anspråk på att föra denna pingstsöndag och kampen om åhörares gunst förlorar jag kapitalt; "Fågelskådningens dag vid Tåkern" vinner, men vad gör det egentligen. Huvudsaken är att man kommer ut. Omberg är fullt med besökare som alltid denna helg och vädret är ju ljuvligt. Dessutom har jag köpt mig en ny kamera, en systemkamera av behändigaste sort, som jag testar med nyfiket och önskbart resultat.

Vi vandrar genom bokskogens tätnande dunkel där tandroten blommar rikligare än vanligt och svarthättan sjunger bedårande klart och ekande i pelarsalen. Skogsduvan pumpar, gärdsmygen trillar och en svartmes trotsar vår närhet och flyger in i torrträdets bohål alldeles framför våra ögon medan hussvalorna singlar genom luften högt över trädens kronor och vandrarhemmets tegeltak. En fiskgjuse kommer in över oss på hög höjd med en tåkernruda i klorna och en gröngöling tar språnget över gläntan just då vi häller upp termosens kaffe. På ängen lyser lundstarren ljusgrön och storrams och lundtrav blommar tillsammans med humleblomster, jungfrulin och skuggade maskrosor medan aurorafjärilar och kattostvisslare dansar i ljuset. Sen kryper vi ner nära och betraktar den humlelika svävflugans minutiöst precisa landning och hittar därvid en kull nykläckta gröna vårtbitare på sitt första besök i gräsets toppar. Hundlokan blommar tidigt i år och minsann också midsommarblomster.

På hemvägen vid Sverkerstenen vid Alvastra stannar jag bilen och vänder mig om för att fotodokumentera den underbara insikten mot Ombergs södra sluttning. Rapsdoften är så tung att jag får ont i huvudet.

Hemma i trädgården har potatisen äntligt kommit i jord och det mesta av fröerna är sådda. Så faller då en sten från mitt bröst. Tiden i början av maj är nämligen så gott som fullbokad.

Hallonplantorna får kämpa med utrymmet med stenfröet som breder ut sig alltmer. Om detta vill jag berätta men jag hinner inte just nu. Jag får återkomma i morgon.

Sommarkväll i bygden. Efter teaterbesök i Linköping stannar vi till vid Alvastra för att lyssna efter näktergal men är antagligen för tidigt ute på dygnet. Vi hör alltså ingen. Däremot sjunger minst en gräshoppsångare, även för mig, fastän jag inte hör den. Är det månne dags för en hörapparat.

Över torget flyger ett gäng tornseglare omkring. Nu har alltså även de anlänt. Sommaren är fullbordad, åtminstone temporärt tills i morgon, då betydligt svalare luft utlovas.

Nu har kallfronten från norr passerat. Högsommarvärmen är borta. Igår var Oskarshamn med sina 28 grader varmast i Europa. Nu är det, får man väl erkänna, lite mera normal majtemperatur igen och också ganska skönt.

Det var det här med stenfröet som växer i min trädgård. Växten är en ganska ovanlig art som närmast mig här i bygden växer på Ombergs sydlänta backar med kalk i jordmånen. För drygt tjugo år sedan tog jag med mig en vinterståndare hem till Ödeshög eftersom jag arbetade med en liten bok som jag kallar "Tolv Ombergsväxter". Efter förrättad avbildning kastade jag ut den torra stjälken med sina fastsittande benvita och stenhårda frön vid huset.

Så småningom, efter några år, började plantor sticka upp här och där. Jag tyckte det var trevligt med en så exklusiv blomma i min trädgård men idag är jag inte lika översvallande. Runt om i trädgårdens rabatter och land dyker den upp nu och befäster sin ställning med en djup pålrot som är nästan omöjlig att få bort. Den har svårt att överleva djupare jordbearbetning men där jag inte kommer åt tar den allt mera plats, så till exempel i hallonland och häckar. Äsch, det är ingen stor grej och humlorna gillar honungen och buketterna är i sig ganska dekorativa. Jag står nog ut.

För någon vecka sedan, då jag var tvungen att ta vägen till Axelssons cykel- och gräsklipparverkstad i Väderstad med en trasig gräsklippare, stannade jag till vid Lorbybäcken vid Kyleberg för att spana efter den kungsfiskare som sågs där några dagar tidigare. Ån rinner här genom ett hårt brukat landskap under tre vindsnurror och strandmarken är smal och betad. Alar och häggar följer vattnets meanderbågar där kurvorna ibland är så snäva att vattnet ofta bryter en ny och genare väg. Nära intill är landskapet vackert och fridfullt. Jag var inneboende i Kyleberg för snart fyrtio år sedan och minns mina små strövtåg med glädje.

En bit av en förpuppningskaka från häggspinnmalens svåra angrepp förra året. Till höger i detalj.

En av de stora häggarna drar till sig min uppmärksamhet. Den är vindbruten och i ärret efter det stora grenbrottet ser jag en vit kaka som är nästan en halvmeter hög och flera decimeter bred. Först tror jag att det är rester efter ett vildbisamhälle men jag konstaterar att det istället är fråga om en årsgammal förpuppningsstation för häggspinnmal. Finns här månne potential för en lokal silkesindustri.

Jag tror att den lilla fjärilens naturliga fiender har hunnit i kapp i år och att angreppen kommer att avklinga betydligt.

Jag noterade den 5 maj en överkörd iller på motorvägen vid Malmslätt. Igår på resan till och från Linköping låg den ännu kvar och dessutom noterade jag ytterligare två överkörda illrar. Otroligt! Vad har hänt med populationen av detta däggdjur som, vad jag vet, tidigare inte var alls speciellt allmänt i länet. Har mårdens tillbakagång gynnat arten eller har det eventuellt skett på bekostnad av en mink. Hermelin som förr sågs då och då i Tåkernbygen tycks numera vara helt borta medan uttern glädjande nog uppenbarligen ökar så sakteliga. Stora omsvängningar verkar ha skett bland mårddjuren.

Jag river vår gamla altan hemma. Den har stått pall för alla väder och fungerat bra mer än trettiofem år. Det känns lite vemodigt. Jag minns att jag var ung då jag byggde den. Nu är det dags för en modern inglasad variant.

På gräsmattan nära mig i mitt arbete söker starar mat. De fyller näbben med spindlar, larver och småmask. De har uppenbarligen små ungar i boet nu.

Mot kvällen åker jag ner till Stugan. Jag har blåsor i båda händerna och min kropp värker av fysiskt arbete men jag vill klippa gräset innan regnet kommer. Klockan 15 kommer kallfronten från nordväst med allt mörkare moln och så småningom också med lätt regn. Efter en timma känner jag plötsligt att jag är omgiven av en ficka med kvardröjande varmluft men det är bara temporärt och snart trycker kallluften på igen.

En trädgårdssångare sjunger i buskkrattet vid dasset; samma som förra året?

I förrgår under kommunfullmäktige där jag representerade Miljöpartiet kom Claes H fram till mig och meddelade att han hade hört den första kornknarren "kackla" ner mot ån. Förra året hörde han tre stycken runt sin gård och jag fotodokumenterade ju en härligt svart dununge. Se under augusti 2007.

Jag sliter. Hemmavid. Med röjning av vår gamla altan, buskar och kantstenar. Jag har hittat många oanvända muskler den senaste veckan och jag somnar utmattad på kvällen. Jo. Så är det.

Jag hörde min första törnsångare för året vid sopsorteringsstationen. Nu är det bara rosenfink, härmsångare och kärrsångare kvar. Sen är skaran komplett och då börjar spovarnas första bortflyttning. Så går det runt hela året.

Lotta berättade idag, då jag hyrde en kärra, att hennes katt så när dödat en av hennes kära forsärlor. Hon tror att hon lyckades rädda den ur käftarna. I alla fall flaxade den till slut iväg något så när. Men jag undrar jag. Döden brukar blir följden på grund av chock och inre skador och då dör säkert också en kull unga forsärlor i boet. Usch så tragiskt!

- Ibland måste man välja, säger jag till henne, katt eller ett rikt fågelliv.

Jag skulle vilja minska katternas skara rejält. Tänk vilket lyft det vore för naturen. I vår trädgård har vi de senaste tio åren haft mer eller mindre ständiga besök av mellan tre och sju katter. Det är nästan omöjligt för fåglarna att få fram någon avkomma. Katter överallt, i buskarna vid fågelbordet, uppe på holkarna och till och med på hustaket där gråsparvarna bor. Det är inte klokt ju. Ska vi verkligen behöva ha det så här.

Jag tittar till ateljén en stund och passar på att fotografera den vackra fältarven som blommar på kanten till asfalten vid parkeringen. Det är verkligen en vanligt vild blomma värdig en trädgårdsmästare.

Jag leder ett gäng friluftsfrämjare runt Stocklycke på Omberg i pedagogiska fågelstudier. Vi har tur med vädret. Inget regn faller och med fikapausen kommer en solglimt. Och just som vi, efter tre timmars vandring, avslutar vid parkeringen kommer blötan åter.

Vi får njuta av ett tiotal sjungande gärdsmygar ( nytt täthetsrekord), skogsduva, ringduva, svartvit flugsnappare, stenknäck, grönsångare, trädgårdssångare, svarthätta, taltrast, bofink, kungsfågel, trädkrypare, nötväcka, svartmes, talgoxe och koltrast med flera arter. Alla tycks nöjda därmed - även jag.

Efter firandet av min fars 85-årsdag i Linköping igår, sover vi över hos dotter Emma och Jakob (han är emellertid själv just i Barcelona). Vi vaknar till kyligt väder. Termometern visar fem plusgrader och duggregnet når backen. Vi har slutligen fått del av kallvädersbubblan från norr; den som har gett flera decimeter nysnö i norra Svealand bara trettio mil norr härom. Usch!

Då förstår ni kanske att jag blev högst förvånad över att från bondsyrenbuskarna i Hjulsbro villasamhälle få höra årets första rosenfink sjunga energiskt och skönt mitt i gråkylan. Ingen mer än jag förstod emellertid finessen; det kyliga regnet dödade intresset från alla andra att ta aktiv del av min upplevelse.

Jag åker längs sjövägen på Ombergs västsida. Det är vackert och friskt. Sällan har jag sett en frodigare grönska och tandroten bäddar in skuggorna i ljusvioletta glesa skyar. Det måste vara förra sommarens rikliga väta som bäddat för denna blomsterorgie. I fuktstråken dominerar ramslöken . Det doftar lök när jag tar några kliv in bland dem. Här på den sjövända sidan av Omberg finner jag ännu rikt blommande fågelbär eftersom det är några grader svalare här. Skogsförgätmigej bildar ljusblå kuddar överallt längs vägar och på nystormade hyggen. Omberg är som vackrast just nu.

Jag parkerar vid Per Sten och sätter mig att kika ut över vattnet mot Västergötland. Solen värmer ansiktet men ryggen är sval. Jag lyssnar länge efter falkarnas saxklippta läten men i berget är det nästan helt tyst; endast en korp ropar så det ekar.

Jag ser en liten prick långt där nere på blåvattnet. I kikaren ser jag att det är en storlom som kajkar omkring och doppar ansiktet i sin spaning efter fisk. Så dyker den och jag får se något som sätter sig fast för alltid.

Vätterns vatten är klart, som glas, och jag kan följa den dykande fågeln i flera sekunder när den försvinner rakt ner i det blågröna djupet. De stora ovala vita ryggfläckarna blänker, grånar och försvinner slutligen på kanske tio meters djup eller något mer. Siktdjupet i sjön är idag nästan 17 meter. Vilken syn! Efter en minut ungefär kommer den åter upp till ytan. Jag väntar förgäves länge på att få se detta igen. Men lommen vill inte mer.

Vid bilen uppe på vägen får jag sällskap. Sverker anställd av Sveaskog har anlänt för att röja runt rastplatserna. Vi samtalar en stund om berget och naturen innan jag åker vidare till nästa stopp vid Västra väggar.

Jag går åt sidan lite. Några andra besökare anländer. Jag sitter även här och lyssnar efter pilgrimsfalkarna. En grå flugsnappare landar i en torrtall under mig, en fiskgjuse glider förbi och lövsångaren sjunger.

En glass vid Borghamn och lite prat med de jag känner sen är det dags för hemfärd.

En turkduva sitter på TV-antennen vid ateljén. Den satt där igår också. Jag har tidigare inte sett turkduva på länge men nu är en helt plötsligt tillbaka. Det tycks mig vara en fågel med egendomligt uppträdande. Var ha de varit tills nu?

Jag kommer till Lars i lite god tid och passar på att gå runt i de vackra lövhagar som finns vid gården för att dokumentera några av alla vackra sommarblommor.

Jag åker till Stugan efter lunchen hos Lars. Där nere träffar jag Ecke på fältstationen som berättar om tolv lärkfalkar, aftonfalk och vit stork igår eftermiddag vid Väversunda. Alltså åker vi dit en stund. Men innan det lyssnar jag in näktergalen i syrenbersån - välkommen!

På raksträckan förbi Ramstad, innan bron över Disan, vankar en orolig tofsvipa omkring med tre nykläckta sötingar. Vi stannar på behörigt avstånd och studerar idyllen i våra handkikare. Hon ställer sig på knä och burrar upp magfjädrarna varvid ungarna kryper in i värmande skydd. Det är en tokig vald plats för henne att försöka klara fram sina ungar på, tänker vi, och förmodar att en unge i fyrakullen redan är tagen av trafiken. Men har hon något val? Inte! - Det är ju så här det ser ut på slättbygden. För lärkor och tofsvipor återstår bara de smala vägrenarna. Alla andra alternativ är omöjliga, det har jag skrivit om många gånger tidigare här i min dagbok. När till och med de fria vallarna vältas mitt i häckningen finns inte en chans!

En bilist kommer från andra hållet och jag blinkar med lyset för att dämpa hans hastighet. Han kör försiktigt förbi och då är det även dags för mig att köra vidare. Jag väjer långt ut på renen men tofsvipan blir ändå störd och flyger varnande upp. Tre ungar på vägkanten således. Jag får onda aningar och stannar bilen en bit bort för att se om den bil som nu närmar sig har koll på läget. I backspegeln ser jag de tre små ungarna löpa veritabelt gatlopp framför bilen som inte verka ha någon koll. Jag ser den köra rakt in i den lilla skara. Otroligt! Han ser ingenting och när han kommer fram till mig öppnar jag bägge bildörrarna för att stänga vägen och kliver ur både förbannad, förvånad och förtvivlad.

- Vet du vad du har gjort? frågar jag. Har du någon som helst koll när du kör? Du körde ju rakt in bland tofsvipeungar på vägen mitt framför bilen. Hur kunde du undgå att se dem?

Mannen är förtvivlad över vad som har hänt och kvinnan i passagerarsätet sätter sina händer för ansiktet. De är verkligen hårt tagna. Och hade det inte varit för mig - hade de aldrig ens vetat!

- Vad har du ögonen till då? säger jag ilsket. Vid vägarna runt en fågelsjö måste man vara mera uppmärksam. Det är helt otroligt att du inte såg dem! Tänk på detta nästa gång du turistar i Tåkernbygden.

Så går det till. Trafiken är hårdskalig och små fågelungar mjuka. Gula droppar av magvätska rinner ner i min hand från ett liv som knappt hann börja. Det är hårt. Nu återstår bara två ungar av fyra - efter endast ett dygn. Tofsvipehonan gnäller.

Vid Lövängsborgs fågeltorn njuter vi sen av lärkfalkarnas uppvisning. Vi räknar till minst sju fåglar som snurrar runt på himlen i jakt på nykläckta fyrfläckiga trollsländor. Trollsländorna i sin tur jagar i en himmel fulla av fjädermyggor. Så ser en kort och rak näringskedja ut. Någon aftonfalk eller vit stork ser vi inte idag men min första härmsångare för året sjunger.

Jag skjutsar tillbaka Ecke till fältstationen. Hos tofsvipan vid Ramstad är livet snart över. Ytterligare en unge ligger nämligen död mitt på vägen. En ensam är ännu i livet. Den gömmer sig vid vägkanten då jag kliver ur och jag lyfter ner den till åkerkanten. Den väser svagt. Jag vet att den snart är tillbaka där upp igen och imorgon senast, befarar jag, är hela kullen definitivt utplånad! Så kan det gå det till i detalj när en fågelart försvinner från en bygd. Och många förundras ändå däröver - men inte jag. Tofsvipans öde, liksom lärkans och tidigare storspovens är redan beseglat!

Det är en vacker dag med bulligt vita moln och frisk himmel. Jag sitter högt på berget vid Hästholmens fyr och spanar ut över Vättern och in mot södra Omberg där Ellen Keys Strand ligger som ett palats i den gröna boksluttningen. Jag väntar på att Vätterhästen ska öppna så att jag kan inmundiga deras läckra schnitzel till lunch.

Under tiden studerar jag måsar och tärnor som häckar på "Knappen" eller "Sketaknölen" som den kallas lokalt; skäret i inloppet till badviken under den stora röda silon. Helt plötsligt kommer en ejderguding fram på vattnet. Han har legat bakom klippan och nu seglar han lugnt vidare tvärs över vattnet. Vad spännande, en ejder så här sent i maj. Det skulle kunna betyda att en åda ligger på ägg. Det har hänt en gång tidigare just här vad man vet. Jag tror att det var i början av 1900-talet, som ett ejderpar försökte sig på ett häckningsförsök i sötvatten för första gången. Detta bör i varje fall följas upp under den närmaste tiden. Som rastfågel tidigare på våren är däremot ejdern inte alls ovanlig i Vättern.

Två småskrakar simmar runt. De är hanar och har gjort sitt. Nu ligger deras skräckor på ägg och redan börjar den pampiga bröllopsdräkten blekna.

På väg tillbaka till parkeringen noterar jag att de första gråsparvungarna är flygga.

Sen stannar jag till vid Stugan. Jag har med mig lite extramöbler för undanställning; två guldiga Emmor och en Elit från svärmor och svärfar. Barnen ska ha dem.

Jag ser en nykläckt guldtrollslända i diket. Vingarna är ännu så mjuka att den inte kan flyga.

Sommaren är definitivt på väg tillbaka igen. Starungarna skärrar i holkarna och tornseglarna svirrar runt hustaken.

I trädgården är all röjning och schaktning nu klar; färdigt för byggnation av vår nya inglasade altan och stora öppna trädäck således. Jag får skaffa hem rovfågelsiluetter till alla nya fönsterytor för att hindra fågelkollisioner. Frank påminner mig om det i sitt mejl. Jag borde ju veta förstås eftersom jag har gjort kandke den populäraste av dessa dekaler i Sverige. Jag är faktiskt t o m "representerad" på Louisiana - så det så!

Det är modernt med fönsterpartier, alltså stora glasade ytor på husfasader och uterum, med följden att fåglarna dör i massor, när de i sin okunskap flyger rakt mot alla glasrutor. Vore det inte en idé att propagera för rovfågeldekaler, sådana som bl.a. SOF säljer. Fabrikanterna kunde t.ex. klistra på dessa dekaler på fabriken, innan de levererar sina glasade produkter. Det skulle inte kosta några extra pengar, men det skulle skona mängder av fågelliv. Det finns säkert andra möjligheter, men det viktiga är att glasytorna förses med siluetter av rovfåglar.

Tänk till, Gebbe, det är ytterligare ett steg i kampen att förskona fågellivet för onödigt lidande"

Frank

Efter att ha varit i Motala för att hämta fler inramade tavlor stannar jag till vid Stugan och klipper gräset för att sen avsluta kvällen vid Alvastra pålbyggnad med att lyssna till kärrsångaren som sjunger alldeles som solen går ner bakom Omberg.

Jag far på tvärs över Götaland till Lysekil för att hänga en konstföreningsutställning på Preemraff. Jag är inbjuden att visa mina verk här fram till midsommar. Initiativet har Lars tagit. Han och Sara tar emot mig, bjuder på lunch och en guidad tur i en för mig helt ny och främmande miljö - ett oljeraffinaderi. Jag har väl aldrig sätt så mycket rör, kopplingar och datakomponenter. Här arbetar ungefär 600 personer från Sotenäs och Lysekils kommuner. Raffinaderiet som en gång initierades av OK ägs nu av en saudiarabier.

Industrin ligger mycket väl inbakad i naturen. Hela komplexet är dolt i en gryta under bergbackar och vegetation. En naturligt djup inseglingsränna leder in till råoljehamnen där ganska stora fartyg kan tas emot. Utskeppningshamnen med färdiga produkter tillåter bara betydligt mindre tonnage. Just nu ligger ett Maltaregistrerat fartyg vid kaj för bunkring. Lars visar mig tålmodigt och bjudsamt på det mesta och berättar också om de miljöförbättringar man ständigt gör. Han känner nämligen till mitt engagemang i frågan.

Det blir en resa i bil mest hela tiden. En transport bara. Jag stannar endast för en nödvändig paus på mossemarkerna mellan Västra Götalands och Jönköpings län, där tuvullen färgar myrflaken i vitt och blåbärsbuskarna är ljusgröna, blommande och knähöga i tallskogen. Jag tillför lite kväve.

Jag tar turistvägen gamla Riksettan från Gränna hem. Det är så vackert och lugnt. Jag stannar vid Stavasvängen och går ut med kameran på vägkanten för att försöka få en glimt av en hasselsnok. Ingen lycka. Men jag njuter istället av blomsterprakten. Ramslök på sista versen och midsommarblomster i högform.

Det är landskamp i fotboll på kvällen - Sverige mot Slovenien - men jag bryr mig inte idag. Jag är sugen på att komma ut och Ulla hänger ju alltid på, så vi åker upp till Skönatorpet och går elljusspåret runt. Detta är väldigt avkopplande efter allt bilåkande. Gärdsmyg sjunger var femhundrade meter, rödvingetrastar "tryar" och grönsångarna tutar vemodigt. Vi kollar upp möjligheter till på plats förankrade naturfrågor inför nästa helg, då vi ansvarar för tipspromenaden här.

Men för mig är inte kvällen slut här. Det är ännu klockan 21 nio grader varmt och vindstilla så jag åker ut på en liten nattsångarrunda i Tåkernbygden.

Vid Lövängsborgs fågeltorn stannar jag en stund och njuter tillsammans med Göran och Nonne, som hämtat ved i Borgham, av en jagande lärkfalk.

Flygande nattslända - drygt 2 centimeter lång. Tänk att lärkfalken så elegant kan greppa dem i skymningsmörkret med sina klor.

Det är ganska mörkt men falken är klarögd och jagar könsstinna nattsländor som svärmar ovanför trädtopparna. Det är väl inte mycket mat på en sådan insekt men lärkfalken fångar dem med frenesi, säkert tio per minut, och efter en halv timmes jakt blir det ett rejält mål mat.

Tisdagskväll - träningskväll för boule i Gränna normalt. Men jag tar time out. Kanske återkommer jag som boulespelare igen eller också har jag gjort detta klart. Just nu är jag dötrött på omständigheterna runt laguttagning och klubbranking samt alla informationsmissar och renons på dialog. Det känns skönt så här - faktiskt befriande. Nu ska jag tillbaka till basen i mitt liv. Jag kliver över en ny gräns. Jag riktigt längtar efter mera dy på stövlarna!

Jag åker ner till Stugan och paddlar rakt ut i Tåkern genom kilometerdjup vass i underbart sommarväder med stickande låg sol och spegelvatten. Klockan är sex på kvällen och det är ännu t-shirtvarmt. Kanalen tränger sig fram mellan täta vassar och prunkande bestånd av jättegröe, halkar ibland bara fingerdjupt över näckrosbäddar och grönalger och lämnar som mest en aln paddelvatten till övers för mig, när jag stilla glider ovanför den bruna dyn. Vattnet är lågt. Det är torrt. Regn borde önskas men inte just här och nu.

Detta är mitt liv. Sen början av sjuttiotalet har jag paddlat detta vatten. Det känner mig väl. Här är jag hemma.

Längs den solbelysta kanalsidan glider en snok ner ner i vattnet, virvelbaggar kör solracing i snäva kurvor och skräddarna skuttar iväg som skrämda harar. Vattenblinken är betagande vacker och vad blir då kvar att säga om den gula svärdsliljan; idag är även tiggarranunkeln definitivt till sin fördel.

Lysande blå flicksländor svärmar i solskenet och trollsländorna far fram som kamikatzepiloter. Fyrfläckiga trollsländor noterar jag många, flera guldtrollsländor samt även en hel del kärrtrollsländor av arten citronfläckstrollslända, Leucorrhinia pectoralis. Efter en stunds studier är de lätta att skilja åt även på distans. I vissa läpartier där solen ligger på sitter det fullt av dem på vassrören. Men de är omöjliga att komma åt med min kamera som ännu är utan teleobjektiv; varska som attan bär de säkert på en underskattad intelligens.

Bladen av jättegröe är ärrade av mängder av rörbockar, arten obestämd, som käkar sig fram och lämnar ljusa spår i det gröna, vasspindlar och några korsspindlar hänger nät och så är det då fjädermyggorna. Luften viner. Jag menar verkligen viner - ja nästan tjuter. Över sjön ligger en ton som dövar jumbojätten som rider på sina vita streck däruppe i det blå. Egentligen är ljudet öronbedövande men samtidigt vackert som med klang från kyrksång. Miljarder fjädermyggor av olika arter - olika storlek, färg och svärmteknik - sjunger över sjön. Pelare av flygfän svänger och vibrerar som tornados. I ord är det svårt att förklara men kanske det underlättar om jag berättar att folk faktiskt har ringt brandkåren och larmat om eld i vassen.

Jag glider stilla in mot en vasskant där skäggmesar bor. Jag ser något svårt, är osäker, dröjer och funderar. Vissa vasstrån och vippor är alldeles svarta. Och tunga! De lutar betänkligt och ser underligt grova ut. Sen förstår jag. Vilande fjädermyggor i miljoner. Många miljoner. Hela vasskanten är full. Ett ton insekter samlade, på ranka vasstjälkar som bågnar av övervikten. Vilken syn!

Skäggmesarna har verkligen dukat bord. Fåglarna fyller sina näbbar med dessa flygfän och matar sina ungar. Många förstakullar skäggmesar är nu väl flygga. De är oerhört näpna dessa ungfåglar i sin kycklingdräkt. De unga hanarna med lysande orange näbb och gulare färgton i fjäderdräkten än de unga honornas ockravita och med en gråsvart näbb.

Varför denna könsdiformism redan vid så unga år? Jo, det vet jag svaret på. De kommer redan inom ett par veckor att börja para ihop sig, etablera en trolovning som varar livet ut om det vill sig väl och till hösten redan, i augusti - september kommer ungfåglarna här framför mig att vara helt vuxna och könsmogna.

Överallt är det skäggmesar här ute i Renstad yttre vassområde. Läten och episoder hela tiden, matning vid bo och av flygga ungar, parningsjakter och annat socialt liv. Efter en stund lägger sig nämligen ron igen och jag får vara med i det intimare livet. Ungarna är oerhört nyfikna och kommer nära mig. Då jag härmar dem blir de extra intresserade.

Det hände på 70-talet att jag några gånger hade skäggmesar parkerade i båten och till och med en gång på huvudet. Jag älskar skäggmesar. Och om sommaren blir som den lovar nu kommer det att bli en fullkomlig explosion av arten i år. Ett normalår kan en population sjudubbla sig på en säsong. Med tre kullar och ibland kanske även en fjärde kan det optimala utfallet bli mångdubbelt större. Så t ex utvecklades stammen i Tåkern från etablering 1972 till hårdvintern 1976 från en handfull fåglar upp till kanske tjugotusen. Snacka om effektivitet i fortplantningen!

Och visst - här i vassen förstår man. Det är ju dukat bord - mat i verkligt överflöd - överallt!

Klockan är 22 när solen försvinner vid Omberg i väster och dimmorna och kylan kryper fram. Det är dags att lugnt paddla inåt igen.

Med skränande grågäss, grymtande vattenrallar, tutande rördrommar och skrikande gråhakedoppingar och med mängder av trastsångare och rörsångare bakom ryggen suckar sig kanoten framåt. Men jag kommer in till land innan den första vassångaren ännu hunnit starta och då är jag redan frusen i min kortärmhet. Näktergalens sång möter med hetta och precis då är vasspindlarna äntligen färdiga med sina nät för nattens fångst.

Idag får jag ett gyllene tillfälle att närma mig ett naturområde som är mycket intressant och för mig ganska ytligt känt. Jag lämnar bilen på service i Linköping ute på Tornbyområdet, tar mig vidare till småbåtshamnen vid Stångån och vandrar sedan längs hela åsträckningen ut till oset i Roxen och hela vägen tillbaka igen. I benen och fötterna känns det som ungefär 1 - 1,5 mil långt. Området är delvis skyddat genom naturreservat och kommunalt hänsynstagande. Här har jag tidigare endast landat vintertid för att hälsa på övervintrande kungsfiskare och att komma hit nu under vegetationsmaximum är förstås extra spännande. (se gärna vidare under februari 2008).

Ån är ganska grund, vattnet är tämligen smutsigt och en viss avloppsstank sticker i näsan. Kanterna är bevuxna med tät vegetation av jättegröe, vass, stora lutande pilträd och en mängd buskar. Stora bestånd av gul näckros är just på väg att spränga ytan.

Vid hamnen ligger två par kanadagäss och vilar i solsken med sina ungar, två fiskare sitter på kajen och metar och människor passerar med hundar.

Nästan hela vägen ut till där E4:an korsar Stångån finns bebyggelse av framför allt skjul, bryggor och båthus med ruderatväxter och allehanda snärj runt uppställda båtar. Här sitter gubbar med bar överkropp och pokulerar i skuggan under en alm vid ett båthus, vinkar till mig, och undrar från vilken tidning jag kommer som önskar fotografera denna idyll - Kindaposten kanske?! En doft av fiskrens och tjära blandas med unket vatten och syréndoft. Det är verkligen ett något kvarglömt landskap värt att värna för framtiden.

På andra sidan Europavägen är det mera ensligt och grusvägen gör en sväng runt segelbåtshamnen på kanten av väldiga vetefält som tidigare, på 1800-talet var ett av Sveriges största madlandskap. (Det måste ha varit något det för en naturmänniska). Hela området är numera nämligen invallat och uppodlat och endast smärre partier finns kvar av detta träsklandskap och ån är rätad och muddrad. Ett vindkraftverk står där ute och en jollesegelklubb har sitt klubbhus ända ute vid åmynningen, där ett fågeltorn finns med utsikt över större delen av den västra storsjön ända bort mot Berg och Stjärnorp.

Det blir en härlig promenad i varmt sommarväder. Jag har med mig lite frukt i ryggan men saknar snart vatten. Min utflykt vara i drygt tre timmar. Sen är bilen färdig och jag med.

Näktergalarna dominerar vid ån. Hela vägen sitter de och sjunger för fullt i solskenet. Här är tätheten så stor nämligen att de hela tiden måste försvara och markera sina revir. Vid ett tillfälle ser jag på tio meters håll hur en hane och hona bygger på sitt bo nere i tät vegetation av nässlor och pilbuskar. Det är verkligen en fantastisk näktergalspromenad, noterar jag och räknar in åtminstone 15 revir. Jag undrar jag om linköpingsborna känner till detta. Tidigt färdiga starungar och björktrastungar skvätter upp på vägen framför mig. Steglitsor och stenknäckar sitter högt uppe i pilträdens toppar, hägrar vevar tungt förbi, sävsångare, härmsångare och rörsångare sjunger och gulärlor och sävsparvar sirpar. Allra trevligast är nog ändå att jag kan höra in två sjungande rosenfinkar också.

I en blommande hagtorn ser jag ett skatbo. Nu är det nästan helt dolt för insyn och först på nära håll upptäcker jag också tre skatungar som sitter tyst staty där inne i blomsterhavet.

Idag är det en underbar dag. Tjugofem grader varmt just nu och jag väntar på att festen skall börja. Vår återträff i det gamla tåkerngänget, Tåkernluffarna, kommer att pågå under två dagar. Vi börjar i kväll med en nostalgisk återkomst till restaurang Vätterhästen i Hästholmen där vi har beställt wienerschnitzel - föstås. Sen blir det nattskådning för allt vad vi orkar med som 60 plussingar - och det är inte lite det när det vill sig!

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok