Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

September år 2008

1 september

... börjar bra. En mulen morgon klarnar och på eftermiddagen värmer solen som på en högsommardag. Äntligen!

Nere vid Stugan, där jag nästan dagligen nu står och målar på altanen, skiner också solen.

Jag får middagsbesök av mina trogna vänner Sven och Janne. Vi sitter vid det vackert rostiga bordet och äter mamma Scans köttbullar med italiensk nystig pasta. Janne har köpt med sig en färdig pastasås dessutom och till allt detta dricker vi en sval folköl var. Till kaffet har Sven ordnat en liten citrontårta.

Sven och Janne är mina middagsgäster.

Högt över oss och ibland väldigt nära, hela tiden mot den blå himlens luddigt vita sommarmoln, seglar ormvråkarna omkring; en handfull i antal och fräscha och unga i dräkten. Det är så gudomligt skönt men man får nästan sendrag av allt spanande rakt uppåt. Tranorna ropar och seglar de också liksom korparna. Termiken lockar till allmän lek.

En snok, en hane, solar sig i gräset.

Snokarna har kommit tillbaka till tomten efter sommarvistelsen i sjön. Nu är min gräsmatta full av paddor och grodor, så bordet är dukat och det är nära till deras övervintringsplatser under huset, i rotvältorna och i komposten. Vi försöker smyga oss på dem för att fotodokumentera men det är svårt att nå ända fram.

Ett vinkelbandat ordensfly?

På den varma stugväggen sitter en nattfjäril. Sven har kameran beredd och hinner ta ett kort innan den ger sig iväg. Det är en art av släktet Ordensflyn, Catocala. Denna visar vid flykten röda bakvingar och hemma letar jag på Google efter lämplig art. Jag har en handfull ordensflyn med röda bakvingar att välja mellan och jag lutar till slut åt arten vinkelbandat ordensfly, Catocala nupta.

Jag tar som vanligt tacksamt emot en bekräftelse eller ett annat förslag.

2 september

Högsommarvarmt med frisk och varm sydvästlig vind av kulings styrka. Min knäckepil är färdigformad - vid fyra års ålder är den redan präglad av förutsättningarna och lutar med sin bladmassa mot nordost. Snart skall jag hamla den för första gången. Jag ser fram emot en slags pilevall mot åkerkanten.

Min fyra år gamla knäckepil lutar mot nordost.

Jag målar halvklädd och njuter av omgivningen. I gräset dansar harkrankshonorna äggstinna och tunga så att de knappt kan flyga. De trippar omkring på sina långa ben i gräset och doppar bakkroppens spets ner mellan stråna, ner i jorden, för att lägga sina ägg. Jag såg häromdagen, då jag satt i brassestolen i lä bakom nässlorna, hur en harkrankshane fastnade i ett stort nät av en korsspindel. Där kom de långa benen också väl till pass. Spindeln kunde inte komma åt bytet - harkrankens långa ben gav bra distans och snart flög den vidare i god form. Likadant har jag sett myggorna agera i spindelnäten på dasset. Det är bra alltså - att ha långa ben - att sprattla med.

Äggmogen harkrankshona - en mygga i storformat.

På dagens Eko under eftermiddagen får jag mina tidigare farhågor besannade. Den nu mera inte längre nya regeringen tar storsteg i reträtt från artbevarande och biologisk mångfald. Avsättningen av medel till nya naturreservat skall skäras ner rejält. Anders Carlgren är enligt min mening ett veritabelt stolpskott som miljöminister men han går ju naturligtvis också sina väljares väg, ty det är väl tyvärr så att en hel del människor med jordägarintresse står för sådana idéer, det har jag hört förr, att allt vore bättre om man slapp Länsstyrelsens, läs statens, vakande öga; att istället helt egenhändigt få bestämma om den mark man disponerar från framtiden och kommande generationer utan inblandning av besvärliga myndigheter.

"Kan bäst själv"!

Om så hade varit fallet hade vi idag inte haft ett Tåkern att vara stolta över. Allt hade varit torrlagt och uppodlat. Jag anser bestämt att det enskilda ägandet av jord och skog med privat ekonomi som styrkraft måste balanseras upp av ett det allmännas skydd och insyn för att vederbörlig och nödvändig natur- och miljöhänsyn ska tillgodoses med biologisk mångfald som en grundsten lika viktig som produktion av massa, timmer och vete.

Vi är ännu inte uppe i den utlovade 1% skyddad skog som Sverige har garanterat omvärlden. Och nu blir det etter värre. Sen oroas vi  över regnskogars uppodling och försvinnande. Men faktum är att man i "u-länder" oftast är långt före oss i miljömedvetande och framtidstänk! Ett så rikt land som Sverige - ska inte vi ha råd?! Usch och tvi!

Och strandskyddet under Statens/Länsstyrelsens argusöga ska ju numera göras om till utökad strandrätt, man vänder alltså på begreppet. Och sen skall detta ombesörjas av lokala kommunpolitiker. Finns det någon som tror att vi i lilla Ödeshögs kommun som exempel, har den kompetensen. Det blir kortsynta misstag med exploatering av allemansrätten, naturen och miljön. Usch och tvi! Igen!

Så var det sagt.

3 september

En flock grågäss vid Renstad vid Tåkern - foto Gebbe Björkman

Morgonens täta regn upphör med ens och solen och värmen kommer snabbt med den hårda sydvästvinden. Jag stannar vid Renstads åkrar för att läsa av gässen som går där, men jag hittar inga andra än grågäss och några kanadagäss. Jag är ändå ganska säker på att de första sädgässen har anlänt till bygden.

Aspvedbockens larvgångar.

I vedhögen ligger en aspslana som jag sågar av rotändan på och finner mäktiga larvgångar från aspvedbock.

4 september

Nu är jag tillbaka i ateljén i Ödeshög. Det blev inget målat vid Stugan idag. Jag har haft föredrag istället. I församlingshemmet här i byn, för cirka 40 pensionärer i SPF. Om min resa till Indonesien. Jag har mitt bildspel helt färdigt numera för framträdande och presentation. Jag tycker själv att det blev mycket lyckat och publiken verkade tycka detsamma. De hela är ett en timmes långt föredrag med mycket bilder och tillhörande ljud om en mycket spännande och givande naturresa till Java och Sumatra 2007.

Jag kommer gärna och visar mitt bildspel om en resa till Indonesien.

Hör av dig till mig om villkoren och för att  boka i god tid via formuläret nedan eller per telefon 070 - 678 17 21

Eller se vidare (länk)

Hör av dig till mig om du känner till en förening som kan vara intresserad. Har jag tid så kommer jag. Jag utlovar intressegaranti.

5 september

Jag är ganska tidigt på plats i ateljén för att snickra illustrationer. Tre svartvita till tidskriften Vingspegeln är klara nu på morgonen och jag mejlar över dem till redaktören. Det handlar om pilgrimsfalk i Sommen med text av Göran Bergengren.

Pilgrimsfalk- en illustration till kommande nummer av Vingspegeln.

Och nu skall jag ta tag i nästa illustration, till Sveriges Natur. Det är pressläggning om några dagar. Motivet som är beställt är grävling och artikelförfattare är som tidigare Stefan Casta.

Grävling - detalj ur illustration till kommande nummer av Sveriges Natur

Sen har jag på lut ett dekalförslag till det nya Tåkerns Naturum som är beställt av Tåkernfonden. Jag har fått några påstötningar nu, att det börjar bli hög tid att leverera.

Senare i höst. efter min utställning på Galleri Vättern i Motala den 18 oktober, skall jag börja jobba med en ny stor informationstavla "Insekter i barrskog" i A1-format till Länsstyrelsen. Kontraktet är skrivet - arbetet kvar.

Så ser min illustrationshöst ut i korta drag.

Lärkfalk

Igår flög en lärkfalk förbi samhället. Jag såg på långt håll hur den kom viftande över stubbåkrarna i snabb sträckflykt. Smala spetsiga vingar och smäcker mörk kropp. Det var väldigt mycket tornseglare över uppenbarelsen.

En vacker ogräsåker.

När jag tömmer kameran in i datorn idag ser jag bilden jag tog över en "ogräsåker" vid Holmen. Det finns inte så många sådana kvar nu efter det att bönderna inte får ersättning för träda längre. Jag lägger ut fotot här för att visa hur fantastiskt vacker en eftersatt åkerbit kan bli av gul törel och blå klint.

Jag har fått respondans på bilden ovan ( se nedan under 14 september)

Ramstad talldunge är numera ett minne blott.

En annan bild, över Ramstad gård, visar att den gamla talldungen inte finns kvar längre. Den är nedhuggen. Nu får lärkfalkarna och hornugglorna hitta nya bostäder.

7 september

Jag längtar ut trots regnet. Jag tror jag ger mig iväg upp till skogen, till Renemo, för att vandra den där välkända skogstigen ner mot ån och kärret. Det börjar nästan skymma, klockan är sex. Jag skall bara ta på mig stövlarna, hänga på mig kikaren och ge mig av nu genast. Färdig.

Chokladpapper från Sumatra.

Det blir en mycket kort vända, kommer det att visa sig. Jag är redan tillbaka och klockan är bara sju. Så var det, jag minns nu, att den där regnrocken som jag hade under Indonesienresan förra året, inte var särskilt bra. Den hade den tvivelaktiga konstruktionen att sluta en decimeter ovanför knäet. Alla förstår ju då att allt samlat regn rinner rakt ner i kängor och stövlar. Så var det! Den krävde redan då en på plats obefintlig kombinationsmöjlighet med regnbyxor. Och jag minns i ännu högre grad problemet då jag sticker ner handen i dess högra ficka och finner ett chokladpapper - från Sumatra, från blöta vandringar på Gunung Kerinci. Det finns till och med lite smulor kvar i förpackningen och de smakar som sist jag minns.

Sålunda påmind, vänder jag tillbaka i tiden ett år på dagen; bläddrar mig fram till resan dit och finner följande:

"7 september 2007

Tidigt uppe igen förstås. Dimmorna och fukten ligger något tätare idag då vi vandrar samma väg uppför berget som igår men allt är sig likt och ändå inte, ty det verkar som att nya arter kommer till på ett remarkabelt sätt. Artrikedomen är stor och varierad.

Vandring på Gunung Kerinci på Sumatra. Läs mer om hela resan (länk)

*

Regnet har öst ner de senaste två dagarna. Minst femtio mm har det kommit och naturen, skogen, är mättad. Det porlar och kluckar överallt. Jag vadar bitvis i vatten till halva stövelskaften. Det svampar till sig i skogen nu men inte en enda kantarell just här, däremot finner jag gott om blodriskor, skäggriskor, kremlor och annan obestämd svamp av alla möjliga sorter. Med svampar har jag förvisso en stor förkovringspotential.

Skogen är mättad av regn men tegelkremlan och knäroten trivs.

En vacker ung tegelkremla lyser under de svarta trädens halvmörker och då jag plockar fram kameran för att dokumentera den upptäcker jag grannen - knäroten - den djupa skogens egen orkidé. Vilket vackert par i regnet och skumrasket. Det sköna finns överallt!.

10 september

Anna Härnek på Dagens Eko - jag har en bild av henne - en ljudbild. Det är svårt att förklara sånt och om jag blundar och försöker föreställa mig hur hon ser ut kan jag inte se något ansikte - men ändå. Det måste vara precis så som man kan förstå hur hundar skapar sig en luktbild av sin omgivning. Det har jag läst om nämligen - att hundar kan. Jag har försökt föreställa mig detta tidigare också men misslyckats men nu fick jag plötsligt ett hum om en aning.  Sånt är definitivt lättare när man ligger i halvslummer i sängen.

Men, egentligen var det där en parentes. Anna Härnek gjorde en inledning på ett reportage om LHC - Large Hadron Collider - som startar klockan halv tio på förmiddagen idag vid Cern i Schweiz. Någon har stämt konsortiet för "katastrofrisken" som finns när människan går för djupt i sin nyfikenhet och börjar experimentera med själva grunden i universums existens. LHC kan bland annat komma att skapa svarta hål som kan utvidgas okontrollerbart och slutligen sluka hela Alltet, har anmälaren hävdat. Vi får svaret snart. Då står jag på altanen i Stugan och målar. Få se då om det plötsligt svartnar för ögonen.

Men själv är jag i grunden nyfiken och förstår till fullo projektet. Att jag sen håller på laget LHC stöder ytterligare min sak. Men de´ är förstås en annan femma.

11 september

Ovan, den 2 september, skrev jag en litania över svensk miljöpolitik av idag, om skogen, reservaten och strandskyddet. Läs vidare om svensk skogspolitik i www.skyddaskogen.se och agera.

Jag sätter in ett litet upprop här:

Skogsland: Näringen splittrad om klimatrollen

I motsats till Skogindustrierna och jordbruksminister Eskil Erlandsson menar Skogsstyrelsen att skogen inte fungerar som en klimaträddande stor kolsänka.

I ett internt PM, "Skogens roll i klimatarbetet" som Skogsland tagit del av, konstaterar Skogsstyrelsen att debatten kring skogen och klimatförändringarna är "både förvirrad och förvirrande". Det skrivs inte rakt ut, men Skogsindustriernas kampanj som utmålar skogen som "medicin mot klimatförändringar", får rejält mothugg av myndigheten.

Energislukare
Skogsstyrelsen skriver att ökad "användning av trä och papper knappast är positivt för klimatet". Skälet är bland annat den energi som krävs för att framställa dessa produkter. Myndigheten ser även ökat träbyggande som en marginell klimatfråga.
Att betrakta tillväxten, uppbyggnaden av det svenska virkesförrådet, som en kolsänka, vilket skogsbruket och regeringen gärna gör, imponerar inte på Skogsstyrelsen. Enligt myndigheten stämmer det inte att skogen tar upp 110 miljoner ton koldioxid årligen (som Skogsindustrierna hävdar). När nedbrytning i skogen, förbränning och industriproduktionen fått sitt handlar det om cirka en fjärdedel av detta, mellan 26 och 29 miljoner ton koldioxid årligen.
Dagens avverkningstakt på cirka 95 miljoner skogskubikmeter innebär att det inte blir någon ökning av kollagret i produktionsskogen. År efter stormar likt Gudrun kan skogen till och med avge mer kol till atmosfären än vad som binds.

Bra med reservat
Ett normalår däremot ökar sannolikt virkesförrådet, skriver Skogsstyrelsen, men det sker "till en stor del i icke brukad skog".
- Med dagens avverkningstakt sker uppbyggnaden av virkesförrådet främst i reservaten. Det innebär inte att vi ska ha fler reservat än planerat, men det är viktigt att konstatera att de har en funktion även i klimatsammanhang, säger Göran Enander, generaldirektör på Skogsstyrelsen.
Trots flera invändningar mot näringens syn på skogen som kolsänka landar Skogsstyrelsen också på slutsatsen att "på längre sikt är det den brukade skogen som hjälper oss i kampen mot klimatförändringarna." Men då handlar det främst om att skogens biomassa uthålligt ska ersätta dagens behov av fossila bränslen.
Jordbruksminister Eskil Erlandsson, som är politiskt ansvarig för Skogsstyrelsen, har inte tagit del av myndighetens PM om skogens roll i klimatarbetet.
- Den känner jag inte till. Men min och regeringens syn på detta står fast och är solklar. Vi ska utnyttja skogen som en kolsänka. Våra ambitioner att öka produktionen är en del av detta och det framgår av både skogspropositionen och i den kommande klimatpropositionen, säger han till Skogsland.

Rolf Segerstedt
090-12 20 91

*

För övrigt börjar temperaturen dala något neråt nu. Det är mera höstlikt och några träd börjar skifta färg.

På åkrarna vid Gottorp alldeles söder om Stugan har jag flera dagar i rad noterat några hägrar som traskar omkring mitt ute på de öppna gärdena. Jag skulle kunna tänka mig att de plockar mask, som har kommit upp rikligt efter allt regnande den senaste tiden. Jag vet inte om detta är ett känt fenomen men jag har heller inte så svårt att förstå det som ett förnuftigt beteende, framför allt nu när vattendragen runt sjön är alldeles ogenomsiktiga av brun lera som sköljts med från omgivningarna. Hägrarna tillhör ju en fågeltyp som är generalister och opportunister i sitt näringsval. Jag har tidigare noterat hur de i stor mängd har inmundigat dykarbaggar till exempel. Att de såsom nu går på åkrar och käkar mask har jag personligen inte sett tidigare, men jag har väl bara inte tänkt på det.

Vägarbete vid Stugan.

Vägen förbi min stugan har varit avstängd idag. Vägarbete - oljegrus.

*

Grävlingen jag skickade iväg till Sveriges Natur häromdagen har jag begärt i retur. Nu har jag åtgärdat den. Med någon dags distans tyckte jag att den inte var tillräckligt höstfet för att passa som illustration till Stefan Castas artikel.

Grävlingen till Sveriges Natur har blivit fetare.

Så här blev den efter restaurering. Mycket bättre. Tur att jag hann korrigera den - sånt kan man må dåligt av annars. Illustrationsarbetet i ett nötskal. Nu går den iväg till redaktionen igen och både jag och grävlingen är lyckligare.

...

Jag har telefonkontakt med Gerza, som befinner sig vid Vallerstad för att kika på fem röda glador och en brun glada. Äntligen är alltså den röda gladan tillbaka som häckfågel i Östergötland. Är det hundra år sen senast?

12 september

Tre besök i ateljén på morgonen. Jag tar hand om dem innan jag åker ner till Stugan för dagens målningsbeting. Mikael från Kolmårdens Naturgalleri är nummer två efter en bokkund. Han hämtar tavlor och annan material till höstens samlingsutställningar. Den första utställningen har vernissage den 20 september. Se inbjudan (pdf).

Trea är Solveig som kommer med annorlunda kantareller från skogarna i Trehörna där de växer i en liten begränsad klon. Vi tittar på dem i lupp. Hatten är lyngad och tunn i kanten och det finns antydning till små mörka, nästan lite lilafärgade fjäll.

Småfjällig kantarell ...

... och i närbild.

Jag föreslår att det ändå får falla inom den naturliga artvariationen för kantareller och Solveig är benägen att hålla med mig och då får det bli så.

Sen blir jag skjutsad ner till Stugan eftersom Ulla åker vidare mot Mälardalen över helgen. Jag har cykel med.

...

Dagen bjuder på en uppvisning av ormvråkar. Vid tolvtiden, under tunga moln med så kallade mammaformationer på undersidan, kommer ormvråkarna insträckande. Glidande över sjön från norra sidan av Tåkern börjar de åter hissa upp sig i höjd över den södra stranden där jag har Stugan. Skruv på skruv vrider sig runt rakt över mitt huvud. Jag räknar dem förstås och i den smala sektor jag har koll på får jag det till trettiosex individer samt en brun kärrhök som hänger på men på något lägre nivå.

Åtta ormvråkar i skruv på hög höjd över Stugan.

Då de kommit upp rejält mot molnbottnen drar fågel efter fågel bort i vägvinnande glidflykt med vinklade vingar i riktning mot sydost men eftersom vinden trycker på från nordost, med 90 graders vinkel, blir slutriktningen ändå sydlig. Det hela är över på femton minuter. Sen spanar jag mot skyn förgäves resten av  eftermiddagen. Sträcket är över.

Nattsländorna svärmar; framför allt en art med ljusbeige färg och i storlek av en blåvinge. De kan lätt tas för någon form av småfjäril men antennerna är lyfta rakt framåt på ett typiskt sätt. Äggen läggs sen i sjön och larverna bygger där rörformade hus, därför namnet husmaskar.

Rödhaken varnar.

Jag slänger ut askan från spiseln i aspkrattet och en rödhake far tvärt irriterad ut och sätter sig på staketstolpen. Han skäller på mig med sitt obstinata tickande och slår den sammanhållna stjärten rakt upp varje gång varvid den nästan vita undergumpen blixtrar, ett tydligt varningstecken för artfränder eller andra som är initierade, numera även jag.

Sädgässen anländer nu i stora skaror. Gåshösten har börjat.

Det börjar kvällas och jag laddar upp för cykelfärden hem mot Ödeshög. På hög höjd och underligt nog från söder, kommer ett stort gäng sädgäss till Tåkern. Gåshösten är här på allvar.

Solen går ner över Västergötland och Vättern.

Själv stretar jag på över slätten och med solens sista strålar över Västergötland och Vättern kommer jag hem efter en dryg timmes cykling.

13 september

Det är frost på morgonen. Jag klär mig i vantar och mössa inför cykelfärden ner till Tåkern. Jag kör längs gamla E4 till Millingstorp där jag sneddar ner på grusvägar bort mot Eveboda och vidare förbi Gottorp till Stugan. Vinden är snål och mot men solen lyser från klarblå himmel. Jag passerar tätt under de mäktiga vindkraftverken. En tornfalk ryttlar framför mig.

Jag cyklar rakt under vindkraftverken på en knastrande grusväg. Ser du pricken i högra övre hörnet på bilden av grusvägen. Det är tornfalken.

Jag målar hela dagen, interfolierat av kaffepauser i solen och påfyllning i vedspiseln. Stugväggen är fylld med alster som hänger där till bedömning för eventuellt, eller snarare troligt, kommande åtgärdsprogram.

Jag förväntar mig en härlig trandag men den höga himlen och nordanvinden till trots uteblir skådespelet. Och inget ormvråksväder är det heller. Det är svårt att förstå de där subtila skillnaderna som verkar avgöra vad som är bra och inte bra när det gäller fågelflyttning.

När det kvällas ser jag några sothöns dra iväg mot söder med svirriga vingslag. En sällsynt observation av en vanlig fågel.

Då sitter jag lutad mot stugväggen och nöjer mig i mörkrets intåg. Asparna susar och längs osynliga vindvägar tvärs över landskapet förs vindkraftverkens läten med ända hit.

Plötsligt kommer en fladdermus fram till gläntan. Den är en större fladdermus, arten heter så. Den flyger skickligt högt över träden i stadig flykt, vänder upp några gånger och försvinner igen. Något senare lösgör sig två mindre, eller t o m tre, fladdermöss ur mörkret. De håller sig på låg höjd, dyker i vådliga svängar ända ner mot gräset, ryttlar vid mitt ansikte, så att jag känner vinddraget och hör fladdret och jagar stundom varandra i kamp om utrymmet eller kanske som hets i parningstiden; hela tiden är de alldeles framför Stugan och ljuset som sipprar ut från fönstret. Denna art heter dvärgfladdermus och är till skillnad från den större fladdermusen mycket allmän. Dessa individer hör till mina välkomna husdjur. Jag tror de bor under taket.

14 september

I mejlskörden idag, skräp mest, finns dock en liten pärla insmugen:

Så snart jag såg din bild av trädesåkern vid Holmen bestämde jag mig
för att åka dit när väder bjöds. Knappa 12 C och med en sol som inte
 riktigt ville fram var väder som inte hindrade från lite 
 faktum att två arter jordloppor, som är knutna till törel, nu sannolikt 
 slängs ut från Sverigelistan.
Det har nämligen visat sig att beläggexemplaren av bägge arterna 
varit felbestämda. Det gäller bl a djur tagna i Tåkernbygden av T. 
 Palm.
Och resultatet blev förstås att inte heller jag kunde bidra till 
Aphtona pygmaea resp A. venustula kan anses som svenska arter. 
Däremot fanns bl a A. atrocoerulea, som inte är direkt vanlig, och 
 som inte tidigare kunnat spåras till rävtörel men väl till andra 
 arter Euphorbior.

Såg också på återväg din cykel, och andra livstecken vid Renstad, 
 men valde att låta dig jobba ifred denna gång.

Tacksamma hälsningar // Sven

Vi tar hand om trädgården idag. Jag plockar av fem liter hösthallon som Ulla fryser in, plockar av alla äpplen, gräver upp morötter, rödbetor, mandelpotatis och lök samt kör bort resterna av grushögen från altanbygget. Ulla tar hand om allt som hamnar i köket. På kvällen ser vi filmen "Flyga drake" på vår egen biograf här i Ödeshög. En fantastisk film som avslut på en härlig höstdag.

Nu är det kallt. Jag undrar om frosten slår till inatt igen.

...

Någon gång i början av september, då vi satt på vår altan en eftermiddag, landade en ung svart rödstjärt på en av staketstolparna. Den satt där några sekunder och kikade in på oss. Det har jag glömt att skriva om tidigare. Jag vet att de svarta rödstjärtarna sen flera år brukar häcka i industriområdet inte mer än kilometer avlägset. Men detta var första gången den sågs hemma hos oss. Ett ädelt tomtkryss således!

15 september

Så är då Christer igång igen med sin ringmärkning av dvärgbeckasin vid Tåkern. Årets första togs igår kväll. Han vill ha med mig ut i kväll men jag tror jag hoppar över tills vidare. Arbetet kallar först och främst.

Från altanen idag: Duvhök, nötkråka, bålgetingdrottning och en ormvråk som landar på sneda björken endast tio meter bort. Jag smyger med penseln men det hjälper inte. Han ser mig strax. Han är vit i stjärtroten.

Jag får också en fin observation av en två/tre-årig brun kärrhökhane, som slår till i gräset vid bilen och fångar en sork. Jag ser rakt in i det vitgula ögat.

Annars så målar jag förstås. Det är mycket men det känns ändå bra. Jag har ganska god koll den här gången. Den 18 oktober skall allt vara namnat, torkat och ramat. Då är det vernissage på Galleri Vättern med 30-årsjubileum. 1978, då allt började på Galleri Bonde i Mjölby, känns inte så avlägset ändå men trettio år framåt - då är det över och bara min verk lever kvar. Men detta är ju förstås skönt att veta.

17 september

Janne messar från Thailand och meddelar att det bara regnar hela tiden eftersom monsunen pågår. Och här, svarar jag, är det kallt så att jag måste måla med vantarna på. Så jag eldar för fullt med körsbärsveden, den exklusiva, som Bertil har ordnat åt mig och körsbärsbarken brinner med björknäverns intensitet. Då jag gräver i vedfloen hittar jag ett snokskinn.

På tal om snok så höll jag på att trampa ihjäl en i går i det höga gräset. Den var trög av kylan och min fot landade nära huvudet. Jag var sysselsatt med att sticka ner ytterligare knäckepilstelningar till min blivande pilevall.

Runt Stugan hoppar en skata. Den är tvingat orädd, hungrig och utsatt och verkar inte kunna flyga alls. Den håller distansen på minst tio meter till mig. Jag såg den häromdagen första gången och igår var den nära intill mest hela tiden. Jag rullade ut ett ägg och kastade till den bröd. Sen gick jag in och kikade från fönstret. Efter ett tag spatserade den fram till ägget och petade med näbben, men gjorde inget allvarligt försök. Den verkade inte veta hur.

Idag ligger ägget kvar så jag tar hand om det till egen lunch.

Korna är riktigt närgångna nu. Så fort de får syn på mig kommer de, speciellt en av dem, springande. Jag har skämt bort dem med skönsång och repat gräs från min oklippta gräsmatta. Jag väntar förtvivlat på att klipparen skall bli klar. Snart har jag gjort arbetet för hand och mina fingrar luktar gräs till kossornas förtjusning.

Nu har jag sett säsongens första blå kärrhök, en ungfågel., så lätt i hänget jämfört med brunhöken.

Jag har fått en inbjudan till kulturmiddag på Linköpings slott från landshövdingen. Jag kommer att tacka ja förstås!

Danne på länsstyrelsen har i princip godkänt mitt förslag på logga till Naturum Tåkern - det kommer att bli skäggmesar i vinjetten. Jag är så trött på knölsvanar och han håller med mig om att dessa är tillräckligt exploaterade ändå.

18 september

På E4 alldeles norr om Ödeshög ligger två nyss överkörda ormvråkar idag. Och vidare längs vägen till Väderstad en sparvhök och en duvhök; fyra nydöda rovfåglar på en sträcka av knappt två mil är oerhört frustrerande och oroande, tycker jag. Nog har jag här funnit döda fåglar tidigare men denna ansamling. Har det hänt något?   

Ormvråk nummer 1

Ja, det har det. För en vecka sedan höjdes fartgränsen till 120 km/h och tro inte att bilfolket nöjer sig med det. Jag kör 120 exakt och blir omkörd av de flesta. Direkt har folket lagt på "sina 10%" och hastigheten ligger på drygt 130 i snitt.

Ormvråk nummer 2

Detta kan vara avgörande för en fågel eller ett djur att komma undan eller ej. Har någon funderat på denna konsekvens? Finns det forskning? Är det värt detta?

Pilgrimsfalken och jag får syn på varandra samtidigt.

...

Jag sitter i stolen och funderar på fortsättningen. Hur går jag vidare med målningen jag just justerat med några nya penseldrag. Just så, kommer en mörk skugga svepande in i övre ögonvrån till vänster. En pilgrimsfalk. Nära! Vi ser varandra samtidigt. Han är bara femtio meter bort och slår ut vingar och stjärt och kastar uppåt. Så sitter minnesbilden fast i mitt huvud.  Han stiger blixtsnabbt och försvinner bakom Kvarnstugans resliga almar.

Jag tar kikaren och går fram till framsidan av huset. Där kommer han igen. Det är en ung fågel ser jag nu. Han cirklar några varv och försvinner österut över strandskogen.

21 september

Äntligen lite sol och värme. Augusti och september har varit bedrövliga med att släppa till och jag vet självklart vad det är jag har längtat efter hela tiden. Det är ljuset.

Ormvråkarna är i luften hela tiden nu. Högt däruppe under de ulliga molen jamar de ner till jorden. Men på vägen till Linköping ligger de som inte längre flyger. Ytterligare minst fem trafikdödade individer räknar jag in medan vi åker till teatern som visar "Disocialia" - en annorlunda pjäsen med tänkvärt och starkt innehåll som blir förklarat och belyst först i efterhand ...

... och ändå, alla de dödade ormvråkarna på vägen hit kan  inte släppa greppet om mig ens under skådespelet. Jag måste göra något nu. Jag mår så illa. En rejäl manifestation och demonstration helt enkelt. Ge mig tid, kraft och fantasi!

I morgon är det höstdagjämning! Stugan och måleriet väntar och längtar. Man lovar ganska bra väder i veckan.

22 september

Jag ser säsongens första fjällvråk på väg ner till Stugan idag. Morgonen är dimmig och resten av dagen grå.

Fjällvråken har anlänt till Tåkernbygd.

Under dagen noterar jag en översträckande forsärla.

23 september

Tranorna sträcker mot söder tvärs över blåhimlen.

Äntligen sol och sensommarvärme. Transträckardag.

24 september

Inte förrän vid tretiden på eftermiddagen lättar de fuktkalla dimmolnen över bygden och den förutspådda  brittsommaren är äntligen på plats. 

Gerza har ordnat med vår gemensamma gräsklippare. Ända borta i Söderköping fick det bli. Där fanns en mekaniker med resurser och intresse. Nu är Klippon genomgången, lagad och försvarligt förstärkt vad gäller motorstyrka och klippningen på eftermiddagen går som en dans trots extrem gräslängd och täthet.

...

Jag vill redan nu passa på att bjuda in er alla till min kommande utställning - på Konstgalleri Vättern i Motala. Det är en jubileumsutställning. Det är trettio år sedan jag slutade mitt lärarkall och blev konstnär på heltid. Tänk vad tiden går. Glöm inte bort detta nu. Det är viktigt!

Den 18 oktober är de vernissage och sen pågår utställningen till den 30 oktober. Jag lovar - detta måste ni se. (Får man vara så kaxig i Sverige?!).

Ladda gärna hem en inbjudan genom länken här. Välkomna! (pdf).

25 september

Har mejlat "fågelskådarnätverket" Brevduvan angående alla trafikdödade ormvråkar efter det att Benny, som är åkare, på caféet i morse undrade om alla döda rovfåglar som låg på motorvägen mellan Ödeshög och Mjölby. Han sitter högt i bilen, sa han och hade god överblick över dikesrenarna och uppskattade antalet ormvråksoffer till minst 11 stycken. Hu, så hemskt! Inte klokt helt enkelt. Nu börjar även "allmänheten" reagera.

Alltså gjorde jag slag i saken i dag och skrev. Två svar har jag fått. hittills, bland annat från Lasse Wilén på Naturmorgon som kommer att ta upp problemet på lördag morgon. Bra! Hoppas att ämnet  därmed blir mera uppmärksammat och belyst.

Lunch tar jag idag på Rotary i Motala hos Balzar von Platen, för att diskutera med galleristen Seved om kommande utställning och framför allt för att på klubben berätta i ämnet "Fåglar".

Sen blir det faktiskt några timmar i Stugan för måleriet.

Det är konstigt det där, att då jag satt där som tidigare i stolen i solen och kisade på mina verk, så kom en pilgrimsfalk rakt över mig. Igen. Det är ju bara några dagar sedan sist. Denna gjorde likadant - tog en sväng över Stugan och försvann bort över träden. Ibland undrar jag om de finns där hela tiden eller om det är så att man har ett sjätte fågelskådarsinne som slår till när något fint närmar sig. Men å andra sidan vet man ju aldrig heller hur mycket man missar.

29 september

Efter en helg med nödvändigt trädgårdsarbete är jag strax på väg ut till Stugan igen. Veckoslutets idoga blåsande har avtagit, solen skiner men temperaturen har dalat och lövträden har ordentliga höstfärger nu.

Stationschefen Lars Gezelius och Joakim Gustavsson diskuterar om en detalj i märkprotokollet.

Häromdagen tog jag en paus i målandet och gick ner till märkplatsen vid kanalen där Gerza och Jocke höll på med ringmärkning. Just då var det en skäggmeshane som omhändertogs. Den fick en ring om högerbenet, mättes noga och vägdes samt fettbedömdes. Det blev en trea på den sexgradiga skalan.

Jocke ringar en skäggmeshane.

- Det brukar inte vara mer så här tidigt på hösten, förklarar Gerza. Skäggmesarna lagrar upp fett efter högflykten i slutet av oktober och i november. Antagligen räcker det här lilla till för att genomföra de sträckrörelser som är på gång just nu. Senare behövs rejäla lager för att klara vintern.

- Vad innebär en trea i fett, frågar jag.

- En trea i fett betyder en ganska stor gul depå i halsgropen och så en del runt buken, både som kant vid mellangärdet och så en klump längre ner, visar Gerza i ett schema och demonstrerar genom att blåsa i fjäderdräkten så att lusflugorna yr.

Den vackraste fågel jag vet - en skäggmeshane.

- Den här fettbedömningen fanns inte på den tid, under 1970 -80 tal då jag var högaktiv som skäggmesforskare, kontrar jag. Kul att få lära sig. Förresten, säger jag, den här hanen åldersbedömer jag utan tvekan som årsung d v s 1 k, på irisfärgen, eller vad säger ni? Så känner jag mig hemma och noterar att i protokollet står det 1 k+.

30 september

Blev det möjligen årets sista ladusvala som jag såg flyga ensam över Stugan idag.

Gebbe Björkman

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i ibland under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok